Raderna: Om intressets estetik

En enträgen röst, inneboende i den västerländska kulturen sedan den tidiga modernismens dagar, säger till alla som vill bli författare: "Kom ihåg: var intressant. Hitta ett trick, vilket som helst, men var slående, inom de angivna gränserna för att vara slående. Och glöm aldrig den vedertagna sensiblitet de tillåter oss som varande respektabelt Litterär. Lek lekar med den om du vill, för det är ett sätt att bli intressant, men bryt i grunden aldrig mot den. Sådant kommer inte att nonchaleras." På en nivå av intressets estetik finns experiment för berömmelsens skull, på en annan finns det modstulna utspelet i att vilja i alla fall vara av dokumentärt, historiskt intresse. Också riktiga dikter innehåller ofta några vördnadsfulla bugningar åt intresset, till skillnad från det naturliga sätt på vilken genuin poesi är intressant utan att försöka vara det.
________________________________

Läs mer om intressets estetik
och den vedertagna provokationens lilla rävsvans
i "Nochalans, sjabb och dödliga fräknar"
av den oersättlige
Les Murray

Romantiskt och estradpoetiskt statement

Min diktsamling Muntliga dikter finns nu att köpa på Hedengrens eller beställa via Adlibris. På förlagets hemsida kan man se en intervju med undertecknad!

John Maus - Do Your Best

Förmodligen det mörkaste och vackraste där ute just nu. Så vansinnigt ödesmättat, helt i samma division som "the gloomiest band in music history" - Joy Division.

Man får inte missa...

Måsungarna.
Nu har jag sett dem. Det tog ett par decennier.
Det behövdes kikare, en dyr och långtskådande och skarp.

Hade bestämt mig för att ta bioglasögon ut med till landet, men glömde. Pappas kikare var ännu bättre. Så iväg till kobbar och skär med den på axeln.

Stiltje med sidenhimmel i vattnet. På det grå skäret med de gula och grå lavfläckarna blir nu ungarna synliga trots sin kamouflagefärg. De har ben som gör dem långa, som om de gick på små smäckra styltor, en kropp som en luden bulle, skral hals och bestämt litet huvud med exakt utplacerade bruna fläckar. Medan jag betraktar dem motas de av måsmammor allt längre bort, ner på andra sidan skäret.

Nedanför skäret, på hitsidan, bland stenar och sjögräs, står en skräntärneunge, lite mer gulgrå i ullen än måsungarna. Den står där helt ensam. En näbb öppnar sig till ett vallmorött gap. Omöjligt att missa. Och skräntärnan kommer farande och stoppar in något i det röda, som strax efter öppnas igen. Så där är det. Och solen går ner.

Skräniga måsar i horder över mitt huvud för att försvara mot varje angrepp. Inga människor, inga båtar. Det här är före midsommar. Och vattnet är lugnt, och jag blir lugn. Fågelskådare? Nej. Men ibland måste man vara med där det händer. Som de säger i helt andra branscher.

Två anteckningar om språkmaterialistiska positioner

Överraskande bra är Linn Hanséns "Ta i trä" (Pequod Press). Det är en både typisk och otypisk debut. Författarinnan har en egen röst, men jag anar inflytanden från samtidspoeter som Ida Börjel och Ulf Karl Olov Nilsson. Utmärkande för boken är prosapartier i lugnt tempo där rimliga och orimliga utsagor blandas i en slags vacklande vandring som möjligen kan kallas för poesi. Kontakter med olika myndigheter och vandringar över kommungränser spelar en stor roll, gränsen mellan kommunerna Partille och Göteborg verkar viktig för berättaren. (Tonfallet är på gränsen till studentikost, här likheterna med Börjel, också vad gäller fixeringen vid olika typer av undersökningar.)
Det finns mer lyriskt-existentiella partier, men insprängda och dolda i helheten. Mittenpartiet är formellt mer likt traditionell poesi, men därför blir det också tydligare där hur sällan texten faktiskt utgör någon form av centrallyrik, i stället framträder draget av textmekanik tydligt där vissa ord återkommer och laddas med någon slags betydelse (eller, i förekommande fall, misslyckas författaren med att ladda dem).
Diktsamlingen är påverkad av den språkmaterialistiska strömningen så till vida som att dikternas grafiska utförande spelar en stor roll. Texter utan marginal som löper ut i och förbi marginalen - och därför i sin helhet faktiskt är oläsliga - omväxlar med texter som är mer "normalt" grafiskt utformade. Traditionell dikt blir det inte men texterna har lyriska kvaliteter, där språk- och läsexperimenten hittar sin egen stig någonstans mellan förutsägbart och överrumplande. Den här och var förekommande "indianen" på "västgötaslätten" har jag dock svårt att se som något annat än en klyscha, ett slitet emblem för något ursprungligt som poeten spelar ut mot det myndighetsstyrda och förutsägbara.

II.

För ökad förståelse och analys av ett nyss förflutet ögonblick i den poetiska samtiden rekommenderar jag gärna Christer Bobergs magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap [OBS! pdf-fil] med titeln "Att läsa är inte någon oskyldig aktivitet - Om synen på litterära tekniker, läsare och läsning hos tre samtida svenska poeter." Där beskriver han på ett nyanserat sätt de senaste årens poesidebatt - som ju även undertecknad varit inblandad i, alltså ett skede som jag känner ganska väl - med huvudinriktning på de tankar och teorier som ligger till grund för den svenska språkmaterialismen, och då specifikt poeterna Lars Mikael Raattamaa, Anna Hallberg och Johan Jönson.
Det mest centrala i magisteruppsatsen är följande parti:

"Litet förenklat skulle man kunna uttrycka det som att deras poesi till stor del handlar om att markera full medvetenhet om vilka stilgrepp som används och vilka man tar avstånd ifrån. Snarare än att dikten primärt har ett existentiellt budskap, så kommer Raattamaa, Hallberg och Jönson med strategier för hur man skall skriva/läsa respektive inte skriva/läsa litteratur. Det viktiga tycks för dem vara att ständigt vara på väg ut ur den egna formen – detta är diktens egentliga ”budskap”, i stället för att på traditionellt vis berätta något om den mänskliga tillvaron."

Jag instämmer fullständigt i denna beskrivning. Christer Boberg visar att det inte finns något djupare budskap att dechiffrera i de språkmaterialistiska texterna, bruset är så att säga budskapet, budskapet ligger helt på ytan. Detta skiljer den från tidigare huvudströmningar inom modernistisk poesi.
Det paradoxalt nog mästrande draget hos språkmaterialismen framträder också i Bobergs beskrivning: "hur man skall skriva/läsa respektive inte skriva/läsa litteratur" (min kursivering]. Smaka på den.

Människoförakt i kulturens finrum?

Expressens nya kulturskribent Ann Heberlein presenterar sig med en riktigt otäck artikel om "feta människor i illasittande kläder"; människor som genom sin blotta existens tydligen utgör ett klimathot!
Då återstår frågan: Hur mycket väger Ann Heberlein och hur klär hon sig själv?

Köpa kaffe

Tjoflöjt, govänner, jag har funderat ett tag på vad jag ska ägna mig åt här i bloggen nu när BOFH är slut och kommit fram till att jag ska vara arg på olika saker. Inte på poesi och litteratur och sådant, för det orkar jag inte, utan sådana där retliga vardagssaker som jag ofta råkar ut för. Eller som jag ofta blir arg på. Kanske är det helt enkelt så att jag ofta blir arg.

Och i dag ska det handla om kaffe, tänkte jag. Eller snarare om Konsum. Jag var nämligen där i dag och ibland kan jag bli helt galen när jag går och handlar bara för att man måste lägga ner så mycket tid och energi på att grubbla och överlägga med sig själv och försöka bestämma sig för om man ska köpa Gevalia eller Löfbergs Lila eller Zoegas eller Jävulens och huruvida produkteländet ska vara ekologiskt eller kravmärkt eller rättviseodlat eller bara så billigt som möjligt eftersom man aldrig har några pengar för att man är en Sådan Där Jäsig Kulturarbetare Som Lever På Skattemedel Som Någon Fin God Snäll Entreprenör Har Skrapat Ihop.

Men så här var det i alla fall, att bäst som jag stod där vid kaffehyllan och tänkte grabba tag i ett paket Coop Extra Rävgift för 18:50 fick jag se en liten skylt som lovade tre paket Löfbergs lila för 69 kronor. Man fick välja vilken sort och rostning man ville, stod det. Alltså kunde jag vara både människovänlig och gniden på samma gång, trodde jag, och tog tre paket av den rättvisemärkta varianten. När jag hade betalat tyckte jag att det blev misstänkt dyrt och kollade upp det med kassörskan och nähä, då var inte just den rättvisemärkta varianten inräknad i specialerbjudandet. Och det borde jag ha fattat för att det stod en skylt märkt med 29 kronor bredvid just den sorten!

Men det gjorde jag ju inte. Och nu sitter jag här hemma och är arg för att man måste vara någon sorts schackgeni för att handla kaffe på Konsum. Eller för att Löfbergs Lila eller Konsums reklamavdelning eller vilka det nu är helt enkelt skiter i om man blir lurad och måste ägna ännu mer dyrbar tid och energi åt att studsa fram och tillbaka i butiken och skriva på byteskvitton och känna sig fånig för att man står i en lång kö och jamar om 14 spänn.

Inför FRA-omröstningen

Apropå FRA-omröstningen: Den utskällde thrillerförfattaren Dan Brown (som förvisso har usel personteckning men ändå är en habil spänningsförfattare) tog upp frågorna om statlig avlyssning av medborgarna redan för tio år sedan, i sin roman Gåtornas palats. Med den lilla detaljen att han tar ställning för avlyssnarna.
Det vore intressant, tror jag, med en ideologikritisk granskning av den boken, hur författaren vill fördela läsarnas sympatier och antipatier gentemot gestalterna i boken.

Hey Dolly, vem är du egentligen?

Hey Dolly, det är väldigt mycket Diva över dig.
Hey Dolly, snubblande nära den gamla slagdängan Hello Dolly.
Hey Dolly, jag har känt och älskat människor som är som du. Jobbiga, självupptagna och älskansvärda; burdusa och intelligenta. Likheterna finns ända ner på språknivå och i de ständiga populärkulturella referenserna.

Men jag undrar hur många drag din författare Amanda Svensson själv har av dig, vore hon helt lik dig skulle hon inte få sitta i paneler och diskutera nordisk litteraturkanon. Gissar jag.

Normbrott, normbrott, normbrott - so what?

Varför måste modern konst vara grotesk?
Den hyllade utställningen "Eklips" på Moderna Museet lever som jag ser det inte alls upp till sina egna pretentioner. "Konsten är tvetydig, ofta motsägelsefull, vacker och äcklig, rolig och skrämmande på samma gång" står det i utställningsmaterialet. Nej, riktigt så starkt och mångtydigt är det verkligen inte. Jag saknar genomgående både en oväntad vision och en överraskande skönhet i verken. Ellen Gallagher är den i mitt tycke enda riktigt bra konstnären som medverkar.
Visst har "Eklips" en specifik tematik, samtidigt sammanfattar utställningen den dominerande tendensen i dagens konstliv mot det äckliga, frånstötande osv. Normbrott för sakens egen skull alltså, som om vi inte hade sett det förut. Det är en sida av modernismen, men den enda som i dag lyfts fram. Det negativa har stått sig, allt annat har fallit bort. Genomgående hyllas den här utställningen, det är som att debatten om "den negativa uppbyggligheten" (Stjernfelt/Thomsen) aldrig hade funnits.

Lyrikvännen om kortdikter - saknas det inte något?

Det finns i huvudsak två olika sätt att arbeta med en dikt (om man förutsätter att det poetiska materialet bearbetas; alla poeter gör inte det): man kan expandera dikten eller man kan stryka ner. Expansion eller kontraktion.
När Lyrikvännen ger ut ett nummer om kortdikter är det alltså ett väldigt viktigt ämne, det är en stor del av poesins element de försöker täcka in, det korthuggna, det lakoniska, det ovedersägliga i en kortdikt. Det meditativa och det storslagna i det korta bygget som säger allt!
Det hade varit rimligt att göra ett dubbelnummer av ett sådant projekt faktiskt (i stället för det faktiskt existerande dubbelnumret, det senast utkomna med Tema: Sex), i stället blev det det vanliga enkelnumret 1/08.
Hur lyckas då Lyrikvännen med sitt självpåtagna uppdrag att presentera kortdikten, historiskt och som form (om man kan kalla det för en form)?
Jo, det är ett mycket läsvärt nummer, ändå lämnas jag med känslan av att det saknas någonting. Det är inget fel på det som står där, men temat presenteras lite tunt.
Jonas Ellerström nämner Walt Whitman i sin fina artikel om Richard Brautigan, "Två steg från den tomma sidan". Och det är riktigt, Walt Whitman är ju närmast emblematisk som representant för den ständigt expansiva långdikten i den amerikanska, tidigmodernistiska traditionen. Det finns inte på motsvarande sätt någon "arketypisk" kortdiktare enligt min mening, även om Ellerström nämner Emily Dickinson och William Carlos Wiliams bland amerikaner.
Som typisk inom genren kortdikt framstår kanske i dag i stället den ständigt sig förnyande haiku-dikten. Lyrikvännen ägnar flera artiklar - för vilken gång i ordningen? - åt att presentera haiku-dikten, västerländsk och traditionellt japansk, i historisk och i nutida belysning.
Bland kortdikter tar Lyrikvännen självklart upp Den grekiska antologin, med dess klassiskt-antika samling gravepigram, en lämplig startpunkt för kortdiktens långa historia. Vilket leder vidare till den svenska stormaktstidens delvis skämtsamma dikter över döda djur, hundar, björnar osv.
Och här kommer min kritik; ämnet är snävt uppfattat. Kortdikten är inte bara dikter i stenstil om döden, och inte heller bara lättsamma lustifikationer. Det är allting däremellan, allting som ryms inom diktkonsten över huvud taget, utom (uppenbarligen) det episka berättandet.
Visst framgår detta någorlunda av Niklas Schiölers mer översiktliga artikel om kortdikten, Begränsningens möjligheter.
Men han undviker att nämna den i dag - jämte den med rätta omnämnde Tranströmer - helt säkert mest inflytelserika kortdiktaren över huvud taget inom svensk poesi, nämligen Bruno K. Öijer. Hans "Giljotin", med dess dryga hundratalet starka kortdikter, har påverkat flera generationer av unga poeter och verkat stilbildande. En analys av den diktsamlingen hade varit på sin plats, även om redaktionen kanske inte hade någon lämplig skribent till hands.
Också generationskamraten Eric Fylkeson är en mycket stark kortdiktare, men kanske inte lika synlig; diktsamlingen "Nervsystem" som han gjorde tillsammans med konstnären Leif Elggren - och där Fylkesons dikter faktiskt illustrerar konstverken - rekommenderas å det varmaste.
Kort sagt blir ämnet återblickande, delvis med nödvändighet eftersom de unga diktarna i dag sällan skriver "avslutade" dikter (en kortdikt måste rimligen vara avslutad för att kunna betraktas som sådan), dels därför att ämnet är snävt uppfattat.

"Denna rika vita kvinna som inte talar."

Så står det ensamt på en sida (s. 60) i Matilda Roos diktsamling "Bli", ett av många, många exempel från sentida svensk lyrik på hur en eller två rader ställs ensamma på en sida. Utan att det för den skull är en kortdikt, utan det är en anteckning, en rad ur en större svit, ett fragment bland andra fragment. Det kan finnas värden i detta, men det är också ett problem för hela lyrikens framtid, att det sällan finns några avslutade dikter, att den avslutade kortdikten, kanske speciellt, gärna ses som ålderdomlig och bakåtsträvande. Få poeter vågar eller vill längre sammanfatta någonting, ansvaret sprids ut, i rad efter rad, samplingar och fragment. Som motvikt mot detta kan nämnas Bruno K. Öijer och hela den romantiska traditionen, där den centrallyriska kortdikten har en hedersplats. Nej, inte heller kortdikten kommer undan denna problematik i dag.

På jakt efter autenticitet

När en svensk kulturtidskrift har Jesusgestalten på omslaget, sittande vid en sjö, förslagsvis Gennesarets sjö, då kan man förutsätta att den - i ironins namn - förespråkar ateism. Så förhåller det sig faktiskt också med nummer 6/07-1/08 av Ord & Bild. Numrets tema påstås i Tidskriftsbutikens presentation vara "det autentiska", men så förhåller det sig inte riktigt. Numrets tyngsta bidrag är definitivt den inledande essän av Sven-Eric Liedman med titeln "Den förtrollande materialismen". Där diskuterar Liedman olika former av religiös fundamentalism, som han en aning förvånat ser ha vunnit ökat inflytande i det senmoderna samhället, och pläderar - på det hela taget både klokt och balanserat - för något han kallar för den "irreduktiva materialismen". Ett nytt begrepp för något som väl egentligen är en dialogiskt inriktad vetenskapligt baserad humanism. (Eller, förenklat uttryckt: en icke-militant ateism.) Liedman är en hedervärd humanist och vetenskapsman, men begreppet "irreduktiv materialism" känns sannerligen inte entusiasmerande. Ändå är hans artikel viktig och för mig blev den på sätt och vis en ögonöppnare. Det viktigaste partiet kommer här:
"Det var en dominerande tankefigur under lång tid att modernitet och religion var oförenliga. Den religiösa tron skulle dö ut ju modernare samhället blev. Dess världsbild skulle helt ersättas av vetenskapens, medan det var konsten som i framtiden skulle tillfredsställa människors behov av innerlighet och mening."

Just det, men en sådan roll för konsten och litteraturen kräver ju att det finns konstnärer och författare som faktiskt är villiga att gestala tillvarons djupdimensioner, som inte skyggar för konstens potentiella läkande och återlösande krafter. Visserligen föds det inte många Marcel Proust i någon generation, och bara en i hans egen, men i en tid när konstnärerna och författarna endast verkar vara intresserade av normbrott, samplingar och fragment, blir det svårt att vända sig till konsten för att hitta ens spår av djupare existentiella insikter. Att det uppstår ett ökat intresse för religiösa/andliga frågor är som jag ser det helt följdriktigt när konsten sviker sitt uppdrag och generellt håller för låg kvalitet.

Liksom religionen verkar för övrigt "det autentiska" vara en trosfråga. Och Ord & bild som representant för det akademiskt-litterära etablissemanget tror inte på det autentiska, så mycket är uppenbart. Själv brukar jag försiktigtvis inte längre tala om det autentiska (det äkta) utan hellre om autenticitet (känslan av att något är äkta). Men det är egentligen samma sak. Low tech men ändå mycket avancerat; det handlar om något av det djupast mänskliga. Therese skriver klokt om det icke-genuina respektiva genuina, men hon är ju också ett undantag bland kulturskribenter. Här kommer ett långt citat:

"Nu läser jag Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann. Något med språket stör mig lite, typ en känsla av... pose. Jag har mycket svårt för sådant som känns icke-genuint. Människor, allra mest (har ni tänkt på hur ofta det här händer? Man får en känsla av att prata med liksom ett representationsexemplar av en person snarare än med den verkliga personen - det verkar så vanligt att ingen någonsin ens påpekar det. Förlåt denna naiva tanke, men jag är verkligen en sån lantis att jag inte kan hantera det här riktigt. Glättighet, uh. Man kastar och kastar men får inget napp liksom, det är som att fiska med frigolitdrag, studsar bara omkring på ytan - ja, jag är inte ute efter djupsinnig konversation med folk jag nyss träffat alltså, jag är bara ute efter en liten glimt äkta människa), men även i böcker; en omotiverat tillkrånglad mening, freaks me out. Särskilt när den är på samma gång tillkrånglad och naiv, lillgammal, med outtalat anspråk på att vara charmerande. Nu är det inte så illa med Silke Scheuermann alltså, men jag kan ana tendensen."

Läser man Anders Johansson och Ord & Bild förstår man dock snart, att det autentiska (eller genuina), det ska man inte tro på. Jag citerar honom som motvikt:

"Det hör till det postmoderna allmängodset att det inte finns något autentiskt - vi har alla lärt oss att allt är medierat, att det inte finns något 'utanför-texten' etcetera. Kanske skulle de senaste årens alla dokumentärromaner och jagutlämnanden kunna ses som en reaktion mot detta - ett begär eftter autenticitet, en längtan tillbaka till verkligheten. Inget ont i det."

Inget ont i det? Nej, ungefär som att vi utbildade västerlänningar också kan tillåta oss lite tolerans mot religion som avvikelse kan vi väl acceptera att somliga fortfarande tror att det går att komma i kontakt med något autentiskt. Fast är de ändå inte lite dumma i huvudet, de som tror så?

Här kom jag i kontakt med något autentiskt så sent som igår. Skynda att se den här föreställningen, sista dagen är i dag på Stockholms stadsteater, men det finns fler uppsättningar. När den skulle ha premiär i USA blev premiären tydligen inställd med kort varsel, vilket har tolkats som censur, läs mer här.

Och hedra Rachel Corries minne med hjälp av Billy Bragg (jag besparar er de fruktansvärda bilderna på Rachel Corrie krossad av en israelisk bulldozer, som också finns på youtube.com - se bara om du klarar av det):

Livmodermystiken lever?

Kanske är kvinnors könsorgan (borde väl rätteligen stå i plural) mer komplicerade, intrikata och intressanta än männens. Det verkar åtminstone som att kvinnorna själva tycker det.
Det första ord som möter mig när jag på måfå slår upp en sida i Lisa Schmidts diktsamling "Kärrmunsblomma" är "husvulvan". Redan diktsamlingens titel är väl en synonym för samma sak.
I Elisabeth Hjorths "Kärnfamiljen", även den en nyutgiven diktsamling, är raden "en avlägsen udd mot slidväggen" bland det första som möter läsaren.
Och nej, det är ju inte porr, det är någonting annat. Något som oftast gör ont, och vänder udden tillbaka mot mannen.
Elisabeth Hjorths "Kärnfamiljen" är inte någon bra diktsamling som helhet, men där finns två tre riktigt bra dikter. Dikten "Långfredag" med sina insprängda, autentiska (?) citat ur avvisningsärenden, och därmed kritik av svensk flyktingpolitik, är väldigt stark. Dikten som börjar "Vi är så mjukt i politiken, friendship..." tycker jag om. Och den avslutande dikten, om en för omväxlings skull varm och mjuk familjeidyll som bara existerar under vissa villkor och på vissa platser, är också väldigt fin. Också den rymmer citat som är mycket viktiga för texten, börjar: "It makes me angry that how we live in our bed - full of connected loving and full of isolated sleep and dreaming also - has no relevance to the rest of the world".
Två fragmentariskt uppbyggda diktsamlingar om uppväxt, familjeliv och sexualitet, men i "Kärnfamiljen" också om de egna barnens uppväxt.
Så återvänder jag till Matilda Roos "Bli", kanske den bästa av de här tre diktsamlingarna. Och där möter jag - bland mycket annat - rader som dessa:

"Lukten av häst som dröjer sig kvar i huden.

Lukten av fitta."

På vilket sätt är detta mer eller mindre sexistiskt än Ulf Lundells notering från "14 JULI, SENARE" i "Vädermannen":

"Gick ut på fältet mot havet, tog upp hö, stoppade ansiktet i det. Liv. Fukt. Barndom. Underbart. Fitta". (s. 120)

Lundell skriver mycket vackert, igen, för första gången på tio år hänger jag vid hans ord på sidorna. Där finns så mycket driv, och skönhet i enskildheterna, igen. Den här koncentrerade närvaron har jag inte upplevt honom ha i texterna på länge.

Tjejdikter finns...

Lungorna går inte att vila. Fåglarna somnar i flykten.
Med blickar i form av välvilliga fingrar flätar vi ett bo av luft,
luftfickor, lungor. Sänd också mig
ett invärtes lugn av fåglar nerbäddade i egna fjädrar.
Jag väger mitt tunga huvud i dina händer och läser den bönen,
du räknar neråt till luft, rede, andetag till vingslag.

__________________________

Den här är skriven av Viktor Johansson
(Ur "Kapslar" / Modernista 2007)

Eva Beckmans okunnighet om estradpoesi

Ganska bra upplaga av klassikern Debutbar igår. Det har ju blivit någon slags ritual; att samla ett dussintal debuterande författare på Kulturhusets terrass och låta dem bli snabbpresenterade och snabbintervjuade av Eva Beckman. 5 minuters uppläsning ur de olika verken ingår också, som inledning och smakprov. Naturligtvis blir resultatet ganska ytligt och lättuggat men en skicklig intervjuare - som Eva Beckman - kan ju slänga in frågor som öppnar upp, sprickor i fasaden kan uppstå nästan som på beställning och en del allvarsord blir sagda i hastigheten. En form nästan som lämpad för SVT:s Kulturnyheterna men trots allt betydligt bättre som verklighet.
I år medverkade hela 14 författare - trots att Modernista ordnar sin egen motsvarighet dagen efter - och arrangemanget drog ut i tre timmar, inklusive en längre paus, och kvällen hann gå från solljus och varm till kylig och skuggig utom för de fåtal som lyckades hitta glimtarna av sol. De på scenen satt förstås i sol nästan hela kvällen.
Nå, fina uppläsningar och en slags närvaro på scenen även under utfrågningsmomentet bjöd bland andra Amanda Svensson, Jens Liljestrand och Erik Helmerson på. Mest lyckat som arrangemang var det före paus för sedan började publiken frysa och krokna lite grann. Av de två lyriker - kvinnor naturligtvis - som medverkade gjorde den tidigare i denna blogg omnämnda Helena Olsson en rätt fin läsning ur den piggögda (och Byggmästar-influerade) Ekorre Monolit You. Sedan medverkade Mia Ajvide, och hennes uppläsning kommer jag till nu.
Hon läste nämligen utan manus, det vill säga manusbladen höll hon tryckta mot ryggen, såg jag ur min vinkel, så som jag sett så många andra estradpoeter göra. Hon läste bra, även om det var lite svårt att komma in i sammanhanget i diktsamlingen som vad jag förstår är uppbyggd som en berättelse.
Men Eva Beckman reagerade så här efter avslutad läsning:
"Oj, jag är lite omtumlad efter din läsning!"
"Jag med!" sa Mia Ajvide, sjönk ner i en fåtölj och strök sig över håret.
"Jag har gått på mängder av uppläsningar sen jag var barn och jag har aldrig sett någon läsa på det sättet som du gjorde, utan manus."
"Jag har övat".
För Mia Ajvide var det inte mer än så, och hon har helt rätt, alla som övar en del eller kanske en hel del, kan läsa sina dikter utantill, fast en del har med sina manus ändå ifall de skulle komma av sig.
Jag har gått på hundratals uppläsningar genom åren och jag har vid det här laget sett en oerhört stor mängd poeter läsa utan manus. Vid SM i Poetry Slam senast gjorde nästan alla högt placerade det. (Det är inget krav, för det finns de som läser bra med manus. Men i alla fall.) Eva Beckman, uppväxt i en författarfamilj och allt, har aldrig sett den sortens läsning. Det är rejält avslöjande. Rör sig estradpoesin i ett helt annat kretslopp än "finpoesin"? Det verkar inte bättre. Ett fåtal gränsöverskridare rör sig över genrerna, men Eva Beckman har inte ens uppmärksammat dem. Hon blottar en pinsam okunnighet om vad levande poesi är.

En egendomlig recension

Att jag inte är speciellt förtjust i Jenny Tunedals bok "Kapitel ett" har väl framgått, men vad tycker egentligen den här recensenten?