Från fragment till nya helheter

Var poeter annorlunda förr i tiden? I dag har vi slagit sönder språket till förbannelse (se exempelvis Malte Persson om den saken), men förr förmådde poeterna också bygga upp någonting utifrån en upplevelse av det fragmentariska i livet. Har vi blivit så rädda för ”de stora berättelsernas” tyranni att vi inte vågar göra mer än att prata snålt, i fragment som läggs till fragment? Den svenska poesin har blivit till en parad av hopkopplade fragment med bevarade brottytor. T. S. Eliots bild av poetens uppdrag var annorlunda, och framstår i dag som ett nödvändigt alternativ till gängse skrivsätt. Nedanstående citat av Eliot handlade ursprungligen om John Donne men används av Staffan Bergsten i hans avhandling om Stagnelius.

”För Donne var en tanke en erfarenhet; den förändrade hans sätt att känna. När en skalds medvetande är som bäst rustat för sin uppgift, sammansmälter det ständigt disparata erfarenheter; den vanliga människans erfarenhet är kaotisk, oregelbunden och fragmentarisk. Hon blir förälskad eller läser Spinoza, och dessa två upplevelser har inget med varandra att göra… för skalden bildar sådana erfarenheter nya helheter” (citerat enligt Bergsten i ”Erotikern Stagnelius”).

Makten att försaka

Jag väljer bort rätt mycket. Från början var det mest av nödtvång, för att jag vill skriva böcker som jag inte tjänar några pengar på, men jag har alltmer kommit att se det här sättet att leva som något bra i sig. Det finns en stor frihet i att inte äga, i att få slippa, i att helt enkelt kunna dra sig tillbaka och säga nej.

Det är alltså inte bara så att jag inte har råd med bil, jag vill inte ens ha någon. Detsamma gäller en hel del annat som folk tycker att de mår bra av, det kan vara allt ifrån en ny soffa till reklam i brevlådan. Soffan ställer ju inte till problem, det är bara att låta bli att köpa en, och reklamen kan man slippa om man är lite aktiv på olika vis.

Men sedan finns det sådant man inte slipper även om man vill. Det är ganska konstigt. Man blir liksom påprackad saker man inte har bett om och inte vill ha och ofta får man till och med betala för dem. Som tevekanaler till exempel. Att bara få ettan och tvåan går liksom inte. Och köper man en dator som ska användas till skrivarbete och internettande så ingår hundra miljoner spel och skrivbordsbilder och ljudredigeringsprogram man aldrig använder. Vill ens barn ha en serietidning i affären så undgår man inte en medföljande plastleksak. Och vill hyresvärden riva ut de gamla fina fungerande 40-talsskåpluckorna och ersätta dem med nya så gör han det. Etc.

Vad är det bra för, undrar jag? Det handlar ju inte ens om valfrihet längre. För övrigt tycker jag valfrihet är överskattat, vilket kanske framgick av mitt tidigare inlägg om telefonerna. Men det kan man inte säga, för då dyker det genast upp något snille och drämmer till med "jaså, du vill ha det som i gammel-Sovjet, va?" och det vill jag ju inte. Men ett litet mellanting, skulle det vara så förskräckligt? Är det verkligen så himla viktigt att det finns dammsugarpåsar B14 och SBD-719 och K-31-498 och sjuttifjurton olika glassorter i frysdiskarna?

Jag är så dum så att jag till och med tror att begränsningar föder kreativitet. Som när barnen förr i tiden lekte med kottar och pinnar, ni vet. Om det bara fanns vanilj- och chokladglass i affären skulle folk köpa vaniljglass och gå hem och blanda saker i den. Själva. I stället för att sitta och vänta på att Ben & Jerry's eller Häagen Dazs skulle lansera nästa skojsiga kaksmulesort.

Björns trädgård

Man kommer upp ur den årstidslösa tunnelbanan där luften varken är kall eller varm, varken frisk eller fet.
Och så börjar livet om på andra sidan dödsriket.
Tremansorkester med mässingsklang från Balkan. Och en ström av folk över det ljusa torget klockan två. En ung man med ett pyttelitet stånd säljer jordgubbar som kostar hälften av vad de kostar på Vivo.

Björns trädgård: Ute på gräsmattan sitter folk i små hopar. Under träden, från papperskorg till papperskorg, går en lång man med en halt fot omkring med en svart sopsäck. Troligen tomburkar. En ung pojke flyger på sina inlines upp och ner genom skateboardarnas pooler. Han studsar upp helt nära inpå mig, som en viktlös brunklädd ängel. Det lyser av grönt.

Två gubbar - kalla dem äldre gentlemän - kommer emot mig på Östgötagatan. Den ena lyfter sin ölburk mot mig och säger hej. Den andra säger: Jag blir så glad när jag ser dig.
– Ja, men det är bra, säger jag.
No harm done.
Sen hör jag det där lilla men-et. Det är inte ens kvinnokampens "men". Det är jagets signal i den stora strömmen. Allting flyter inte.

Sådan är kapitalismen

I dag gick jag genom Ringen vid Skanstull för att leta efter en blomkruka till mina luktärter och blev påhoppad av en Telenor-kille mittemot Indiska.

– Har du tid att prata lite? frågade han.

– Ja, men jag tänker inte köpa något, sa jag, varpå han satte igång värsta övertalningskampanjen för att jag skulle byta telefonbolag.

Han rabblade siffror och klottrade på ett papper i en kvart och upprepade "hänger du med?" tills jag blev helt snurrig i huvudet. Till sist avbröt jag honom och sa:

– Vet du, jag längtar tillbaks till när det bara fanns Televerket och man fick en telefon punkt slut och inte hade något att välja på.

– Inget att välja på? sa killen och såg ut som om det var det konstigaste han hade hört i hela sitt liv.

Jag fick hans siffror med mig hem för att fundera lite, men jag fattar fortfarande inte vad det var jag skulle fundera på. Därför bloggar jag om saken i stället. Sedan ska jag gå ut och köpa en påse blomjord för de där pengarna jag eventuellt skulle ha sparat på att ha tre mobiltelefoner i stället för en hemtelefon.

Lisa Jonassons bilder...

...kom till mig i ett obevakat ögonblick. Se där. Som en konstig dröm.



Men estetiken i de här bilderna, från en utställning i Künstlerhaus, Betanien, 2007, är distinkt som afrikanska ornament. Så ena dagen köper jag en liten handmålad skål från Kenya, med fiskornament. Nästa dag - här kommer den så användbara slumpen in - hittar jag Lisas bilder.
Och hon använder ibland just den ornamentik som legat till grund för stamsamhällenas konst, och även till våra runstenar och kelternas illuminationer.
Men bakom finessen finns grotesken, överdrifterna, en värld som skiftar mellan nu och "samtidigt, någon helt annanstans". Den har hon med sig från seriernas värld. Allting flyter. Också människor, in och ut i varandra. Också könsgränser, kroppsgränser, lemmar och fogar.
Något av Lisas konst finns med på Färgfabrikens sommarutställning. Men ibland är konst bäst på en skärm i ett rum för sig själv.

Ung poesi – rikssvensk och finlandssvensk

Det är något magiskt över begreppet ”ung poesi” (lika väl som över begreppet debutant). Det ger föreställningar om något som tillhör framtiden; ungdomen tillhör alltid framtiden förstås, och poesin som ideell sysselsättning innebär för mig alltid något av ett utopiskt hopp.
När jag var med och gjorde tidskriften Den Blinde Argus – klassad som unglitterär tidskrift – red väl även vi lite grann på det begreppet. Jag hade själv känslan som redaktör att jag ville vara med och presentera det jag såg som framtidens poesi redan i dag. I det tänkandet låg förstås också en föreställning om att den dominerande samtidspoesin var undermålig och behövde ryckas upp och reformeras.
Det var en ganska kort tid i början av 90-talet som jag faktiskt kände att sådana ambitioner var i allians med tidsandan. Den poesi jag på allvar brann för – vi kanske kan kalla det för en ganska skitigt realistisk romantik – tycktes under några år faktiskt ha möjlighet att nå ut på lite bredare basis. Jag tänker på yngre poeter som Håkan Sandell, Kennet Klemets, Petter Lindgren, Lukas Moodysson, Lina Ekdahl, Gunilla Gränsbo, Bob Hansson, Charlotte Orwin och Magnus Ödmark som för mig utgjorde någon slags framtidshopp, tillsammans med lite äldre framstående outsiderpoeter, som Roger Skjöld, Peter Lindforss, Roland Vila, Mats Barrdunge, Einar Heckscher med flera med flera.
Några av dessa genomgick senare en helt annan utveckling än den jag då föreställde mig, andra har tystnat eller tystats (tillfälligt?), någon har gått bort, några har också blivit av med sina bokkontrakt (som en av de främsta yngre poeterna under de senaste decennierna, Charlotte Orwin). Det litterära klimatet i stort blev inte lämpat för vare sig berättelser ur underjorden eller visionära lyriska inblickar i själens skrymslen. Vi gick in i den språkmaterialistiska era som fick en tidig sammanfattning redan i antologin ”Femton poeter ur 90-talet” (FiB:s Lyrikklubb, 1998).
Där var urvalsprincipen ”debutår”, ett annat sätt än det rent åldersmässiga att slå fast en generation av unga poeter. Poeterna skulle ha debuterat tidigast 1989 – ett årval som förefaller valt för att redaktören Maria Gummesson-Küchen själv skulle kunna medverka – med undantag för Eva-Stina Byggmästar som fick medverka fast hon debuterat redan 1986.

Över huvud taget är det länge nu sedan det gjordes någon översiktlig granskning eller sammanställning av den unga poesins läge i dag. Det litterära landskapet – och inte bara det – framstår som oerhört fragmentariserat, ingen gör ens något försök att sammanfatta eller antologisera den unga poesin (det senaste försöket förefaller vara just ”Femton poeter ur 90-talet”. Kan tillägga att det är på något sätt typiskt att några av de viktigaste poeterna alltid halkar ur såna här generationsantologier, Bob Hansson fick inte medverka i ”Femton poeter…” därför att han ännu inte hade debuterat – fast det var på gång – samtidigt kommer han vara ”för gammal” nästa gång det görs en liknande antologi, men då rimligtvis med tonvikt på 00-talet).
Därför är det en välgärning att finlandssvenska litteraturtidskriften Horisont nu ger ut ett nummer med temat ”Ung poesi”.

Den klassiska tidskriften Horisont – grundad 1954, samtidigt med Lyrikvännen – visar sig här från sin allra bästa sida, vill jag påstå. Den framstår som något så i dag ovanligt som en både gedigen och ganska bred litteraturtidskrift, där både klassicister, romantiker, vardagsdiktare och språkmaterialister kan mötas – kors i taket!
Urvalet av unga poeter är dock för sparsmakat för att egentligen kunna sägas ge någon bild av den unga poesins positioner i dag. Fem poeter är inbjudna, och urvalsprincipen är enkel; man ska ännu inte ha fyllt 30 år. Linn Hansén, Elise Ingvarsson och Viktor Johansson (från Sverige) medverkar liksom de finlandssvenska Matilda Södergran (detta fascinerande ständiga återbruk av finlandssvenska författarefternamn!) och Monica Ålgars. Samtliga är rätt bra poeter (Monica Ålgars har dock inte med några dikter ens som smakprov), Linn Hansén mest opersonlig kanske.

Mest intressant bekantskap är för mig Elise Ingvarsson – som jag inte tidigare läst. ”Eftersom det är så!” ur hennes debutsamling griper mig, men framförallt är den nyskrivna sviten ”Ensam Med Lauryn Hill (Miseducation)” stark. Det här är poesi som inte tar till de vanliga fragmentskrivarknepen utan som i stället lutar inåt, med ett visst sug, mot personlig förtvivlan och svårpejlbar problematik. Det är fint gjort; här finns äntligen en lidelse och temperatur i den unga poesin, något jag saknat länge och bara fläckvis hittar bland nyutgivna poeter. (Den hallandspoet som Elise Ingvarsson nämner som en av sina inspirationskällor hette dock Ockie Nidsjö och inget annat.)
Angående riktigt ung poesi; numret borde innehålla mer barnpoesi när det ändå inleds med en artikel om hur 600 barn (i finlandssvenska kommunen Nykarleby) blev poeter. Varför finns inget smakprov på deras dikter med?

Artikeln ”Svensk lyrikutgivning – en division för sig” av Peter och Maria Björkman är intressant, och påvisar hur utgivningen av svensk originallyrik har gått ner sedan början av 90-talet, från 32 titlar 1992 till 21 under fjolåret. Artikelförfattarna utgår från utgivningen på de i sammanhanget största förlagen Albert Bonnier, Norstedts och Wahlström & Widstrand. En indelning där storförlagsutgivningen blir helt riktningsgivande, vilket inte är osant, även om flera mindre förlag på senare år ändå har kommit upp och blivit mer uppmärksammade än vad som hade varit möjligt för femton år sedan. (Den här indelningen verkar de ha övertagit av Åsa Warnqvist, som i sin avhandling ”Poesifloden” just lyfter fram dessa tre förlag som stående i särklass, på så sätt att deras poeter får recensioner i en helt annan utsträckning än författare på andra och mindre förlag. Under den tid som Åsa Warnqvist granskar – nämligen 1976-1995 – var dock Wahlström & Widstrand ett självständigt förlag vilket de ju inte är i dag, då de tillsammans med Albert Bonniers förlag ingår i det större begreppet Bonnierkoncernen.)
Horisont innehåller också en hel del övrigt kvalificerat material, nämnas bör speciellt artikeln om Hjalmar Gullbergs grekiskt-antika influenser, som bland annat tar upp en av den unga Therese Bohmans favoritdikter, den om Kap Sunion! En relativt fullmatad recensionsavdelning gör inte saken sämre.

Recensionerna gäller i huvudsak finlandssvensk litteratur, men också recensioner av rikssvensk och internationell utgivning förekommer.
Och här kan vi lägga märke till en av egendomligheterna med Horisont; den är känd som finlandssvensk litteraturtidskrift men görs i dag i huvudsak från Sverige; chefredaktören Peter Björkman sitter i Boxholm i Östergötland. (Medredaktören Heidi von Wright är dock genuin finlandssvenska!) Ute i periferin alltså, på samma sätt som det finlandssvenska – enligt min erfarenhet både rikhaltiga och mycket levande – kulturlivet ligger lite grann i periferin jämfört med det dominanta rikssvenska. Det är kanske lite samma tanke som vi hade på Den Blinde Argus under vår existens 1985-1995, ansvarige utgivaren Thomas C. Ericsson (och därmed också postadressen) behöll sin plats i Vimmerby i stället för att flytta till Stockholm och göra litterär karriär, vilket är att betrakta som en del av den dåvarande tidskriftens profil.
Horisont får – föreställer jag mig – på det här sättet ett dubbelseende, där flera olika närbesläktade men ändå lätt skiljaktiga litterära kulturer är samtidigt närvarande i redaktörernas medvetanden, vilket är välgörande och en hållning som vi också skulle behöva lite mer av i Sverige i dag. Med Horisont närmast jämförbara tidskrifter – som göteborgska Ord & Bild och stockholmsbaserade 00TAL – framstår i jämförelse som svagare, mer blodlösa och ensidigt akademiska i sin framtoning. Horisont är definitivt värd fler läsare, som en av få breda och folkbildande tidskrifter!

Jag vet inte hur ekonomin för Horisont ser ut – de finlandssvenska kulturfonderna är legendariska för sin relativa generositet – men över huvud taget är ju det finlandssvenska lyrikklimatet mer uppmuntrande och pluralistiskt än det svenska. (Av samtalsboken ”Poesi med andra ord” med sina brev- och mailväxlingar mellan finlanssvenska författarkollegerna Peter Mickwitz, Agneta Enckell och Henrika Ringbom framgår att det faktiskt går att överleva ekonomiskt som svenskspråkig poet i Finland.)
De två största svenskspråkiga förlagen i Finland – Schildts och Söderströms – gav under fjolåret ut sammanlagt elva diktsamlingar – på en svensktalande befolkning av 0,3 miljoner – vilket väl säger en hel del! (Siffrorna ur Peter och Maria Björkmans undersökning i numret.)

Killar i klänning

Nä, vättni, nu är jag inte ens arg och vad ska jag då skriva om? Jo, jag ska skriva om att det är dags för alla killar att bli tjejigare. Helst nu på stört, hörni. Det finns så oändligt mycket att göra på den fronten, jag fattar inte att de flesta män fortfarande är så stereotypa.

För rätt länge sedan berättade en av skribenterna på Gylf att han gillade att gå ut med långa dingliga örhängen, han tyckte det var fint och roligt, men han blev tvungen att sluta med det för han fick så många dumma och elaka kommentarer från folk på stan. Jag tänker på det där ibland, för jag tyckte det var så sorgligt. Att människor på 2000-talet, i ett land där man är fri att ha på sig exakt vad man vill, inte står ut med en så i grunden oförarglig sak som att en kille har örhängen.

Alltså: Kvinnor ska inte sluta sminka sig, det är männen som ska börja. Kvinnor ska inte göra karriär och bli chefer, det är männen som ska sluta klättra på varandra. Kvinnor ska inte ut i arbetslivet när barnen är små, det är männen som ska komma hem.

Ja, och den nya ordningen måste naturligtvis börja redan på bebisstadiet. Små flickor kan ha vilken färg som helst på sig, små pojkar får bara ha ... ja, ni vet ju allt det där. Små flickor får gärna leka med bilar och traktorer, men små pojkar ... osv. Alla mammor och pappor med pojkbebisar bör omedelbart skärpa till sig. Män måste bry sig mer om krukväxter och trädgårdar och djur och bebisar och ha örhängen och klänning och krama varandra även när det inte är fotbollsmatch. Då tror jag världen skulle bli en lite bättre plats.

Raderna

Den här hittade jag genom en länk på nättidningen
Ett lysande namn, närmare bestämt från deras nummer om Tragedi (nr 7). Och knyckte den rakt av.
—–––––––––––––––––––––––––––––––––––––

One Art
by Elizabeth Bishop

The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster.

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.


--Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.

Rock'n Roll Nigger

På fredag 18 juli spelar Patti Smith på Stockholm Jazz Festival. Jag såg henne spela förra året på Cirkus. En väldigt bra konsert. Så om ni är i Stockholm då (vilket jag tyvärr inte är) - gå och se henne.
Patti Smith är också bioaktuell med dokumentären "Dream of Life" som faktiskt också har premiär i Sverige på fredag.



Lyssna på "Piss Factory" som var B-sida på singeln "Hey You" (1974).

J.

Soul Sister Sharon

Som tröst för alla som missade en mycket bra konsert i förra veckan med Sharon Jones & the Dap-Kings. Kompbandet the Dap-Kings har förmodligen de flesta hört då de spelar på Amy Winehouse skiva "Back to Black".



PS Inte en enda tidning har skrivit en recension av denna grymma konsert.
Det är bara för dåligt.

J.

Ekelöf - ett helgon?

Nä, det tror jag inte alls att han var. Men i TV-filmen igår fanns det en stark tendens till helgonförklaring. Det var något i tonen. Som om vi har lite ont om heliga typer i Sverige, och gärna vill skapa en. Jenny Tunedal använde ungefär samma ton när hon läste sin egen dikt efter tolvslaget idag.
Iiii..... Jag har svårt för den tonen.
Men inte för Gunnar Ekelöf, som jag läste mest intensivt när jag var mellan arton och tjugo. Och nu blev jag påmind om honom igen. Om hur filosofisk han var; hur regelmässigt han arbetade med paradoxer, och hur han ändå nådde den där enkelheten, ärligheten, klarheten, som så många talar om.

Ekelöfs person blev här alltför omhängd av Mariaikoner, turkiska minareter, dansande dervischer. Men det var trots allt en del av hans bildvärld; Inte minst i "Diwan över Fursten av Emgion", som Mustafa Can påminde om.
Andra som sa intressanta saker om Ekelöf (och samtidigt om sig själva)var Horace Engdahl, Anders Olsson, Tua Forsström och framförallt Ib Michael. En människa som talade med passion. Och det är annat det, än den tunna svala tonen av abstrakt kulturpolerad helighet som ingen har nån glädje av.

(Se reprisen av Ekelöfs blick)

Gästbloggare: Peter Lindforss

Författaren Peter Lindforss är först ut bland gästbloggare på Den Blinde Argus. Hans senaste bok heter "Mannen som förstörde mitt liv - En bok om Leonard Cohen" (Ellerströms, 2007).

"Jag tänkte att jag skulle skriva någonting om poesi, men när jag ser mig omkring inser jag att jag inte har en jävla aning om vad poesi är. Eller kultur för den delen. När jag började skriva var det för att meddela något så futilt som mina egna känslor. Jag avskyr teater. Lyssnar på techno och ser skräckfilm. Att någon annan skriver poesi berör mig bara stundtals. TS Eliot, Leonard Cohen och i Sverige Bruno K. Öijer. Jag lärde känna honom för snart trettio år sedan. Vad jag gillar med honom är främst tre saker: han vet hur man dukar ett bord, han älskar djur och han vet hur man skriver en god dikt. Inte många kvalar in någonstans på listan. Visst, många tror att jag är ett borgarsvin och kvinnohatare men jag har lärt mig att uppfostra mig själv i det skitsamhälle vi är på väg att få där fega, nollställda idioter sitter och recenserar böcker de inte borde få ta i. Det här är inte bittert, jag är inte en smula bitter, men får jag chansen att säga någonting, måste jag säga: se på er futtiga jävlar som bara kan hylla något när det redan är gjort: Mamma Mia, Bruce Springsteen, Magnus Uggla , mannen som gav östermalmspudeln ett ansikte och visst, Varför inte Leonard Cohen. Ni var inte där på åttiotalet när ni tyckte han var hur jävla tråkig som helst. Och nu ska vi sjunga allsång till 'So Long, Marianne'.
You guys just disgust.
Peter Lindforss"

Igår, efter att jag publicerat min artikel om Lyrikvännens sexnummer, fick jag ytterligare några rader från Peter som en slags fristående kommentar:

"Ska man riktigt hårddra det så existerar det ingen god pornografi. Jag bortser fullständigt från genusproblematik och liknande, men att beskriva ett samlag - i litteratur, på film, hur du vill - har aldrig fungerat. Jag minns hur Per Wästberg, den troligtvis mest överskattade svenske författaren någonsin, i Luftburen skrev om hur hans halvsyster "smekte hans lem" medan de talade om saker som att den afrikanska kvinnans situation hade förbättrats. Detta är, my dear, ren skit. Kärleksdikter är någonting annat, eftersom de kan uttrycka en känsla utan att gå in på detaljer. Faktum är att Ulf Lundell i så gott som alla sina böcker har analsex med någon kvinna - "Give me crack and anal sex", Leonard Cohen The Future. Och visst, det kan väl vara kul, men det funkar inte i prosa. Michel Houllebecq som har en del att säga om människan och det moderna samhället förstör sina böcker med fullständigt bedövande tråkiga sexscener.
Anais Nin, Henry Miller. Behöver jag fortsätta. Det är helt enkelt inte kul. Det svänger inte. Och det säger inte ett dugg om människans behov av fysisk närhet.
Peter"

Rader av Joyce

Jag hade tänkt göra Finnegans Wake till sommarläsning. Men så slog jag upp den på nätet och fick genast nog. Den är tröttande. Och intressant. En självgående associations-dagbok från inne i någons huvud. Ett lärt huvud, ett roligt huvud; men väldigt mycket huvud. Skrattar gör man förstås ibland. Och genialt schizigt är det, eftersom det tog sjutton år att skriva (?) och skiter i allt utom att joxa med språket och mytologierna.
Bra då att den ligger på nätet. Så jag slipper tyngden av den i mitt samvetes bokhylla.

Come nebo me and suso sing the day we 16 sallybright.

PS: Jag tyckte mycket om Dublinbor, Porträtt av f. som ung, och stora delar av Ulysses, (som ju ingen levande mänska orkar igenom). Och jag blev helt berörd av filmen som John Huston gjorde av The Dead.
_________________________________

Outragedy of poetscalds! Acomedy of letters! I have
them all, tame, deep and harried, in my mine's I. And one of
these fine days, man dear, when the mood is on me, that I
may willhap cut my throat with my tongue tonight but I will
be ormuzd moved to take potlood and introvent it Paatryk just
like a work of merit, mark my words and append to my mark
twang, that will open your pucktricker's ops for you, broather
brooher, only for, as a papst and an immature and a nayophight
and a spaciaman spaciosum and a hundred and eleven other things,
I would never for anything take so much trouble of such doing.
And why so? Because I am altogether a chap too fly and hairyman
for to infradig the like of that ultravirulence. And by all I hold
sacred on earth clouds and in heaven I swear to you on my piop
and oath by the awe of Shaun (and that's a howl of a name!) that
I will commission to the flames any incendiarist whosoever or
ahriman howsoclever who would endeavour to set ever annyma
roner moother of mine on fire. Rock me julie but I will soho!

Lyrikvännens sextemanummer

Lyrikvännens nya nummer 2-3/08 på temat sex är fullmatat och rätt spänstigt redigerat, med större närvarokänsla än det ganska bleka kortdiktsnumret. Men det är inte utan att redaktionen verkar ha fastnat lite grann i Vertigofällan. Vertigomannen Carl-Michael Edenborg har ju gjort sig känd som litterär pornograf, kanske den främste i Sverige, vilket har satt sin prägel på förlagets utgivning. Han har också myntat uttrycket "Köttets poesi" för en slags syn på poesi från olika århundraden där "könslemmarna" står i centrum. Gärna ska sexet och sexbeskrivningarna också vara så äckliga, extrema och (ibland) frånstötande som möjligt. Detta samtidigt presenterat med en glimt i ögat; detta är litteratur minsann. Ibland doftar det lite pastisch över den här delen av Vertigos utgivning, även om det också kan leda till minnesvärda resultat. Georges Bataille är förstås en stor författare (som väl även andra än Vertigo har gett ut på svenska). Jag minns också en fin novell av Gabriella Håkansson i ett gammalt nummer av tidskriften/antologin Subaltern.
Att Lyrikvännens redaktion är påverkade av Edenborg och Vertigo när de tar sig an sitt sextema är märkbart redan i anslaget:
"Plötsligt ser vi tecknen överallt. Sexet, knullet, könslemmarna har tagit sig in i finrummet, blivit en del av den allmänna kulturella debatten. Eller? Är det vi som blivit sexifierade, sexfixerade, vi som ser symbolerna, vi som i varje dikt eller samtal läser in kåthet, associerar allt till knull plötsligt? Kanske."

"Köttets poesi", med underrubriken "könslemmarna i svensk text från Stiernhielm till Almqvist" är en antologi utgiven av Vertigo i flera omgångar och upplagor. Samma namn får också mittblocket av Lyrikvännens nummer, som innehåller ett flertal smakprov ur Vertigos antologi, däribland den långa "Knulliaden".
Det här ett synsätt som - tycker jag - fokuserar alltför hårt på könslemmarnas existens i texterna. Det blir inte alltid så sexigt, eller snarare, det är sällan det blir sexigt över huvud taget. Jag envisas personligen med att det är situationen, personligheten och sammanhanget som ger sexigheten. Sexet kommer inifrån (en del skulle säga att det sitter i hjärnan, men så bestämt vill jag inte uttrycka mig, det kommer nog från hela ens kroppsliga-andliga existens). Så även i litteraturen. En text som är ointressant som litteratur blir inte nödvändigtvis mer levande för att man nämner olika könsdelar vid namn. Intressant litteratur kan däremot lyftas ytterligare av att något så livsviktigt som kärlek, sex och erotik förekommer i den.
Ur den aspekten vill jag framhålla Carina Burmans initierade text om erotik och kärleksskildringar i litteraturen från Gilgamesh och framåt! Hon visar där hur mångskiftande och stor lyrik som har ägnats detta tema, inte minst under antiken. Sapfo är fortfarande en av de största erotiska lyrikerna. Men då rör det sig just om inifrån-och-ut-poesi. Med det menar jag att utgångspunkten trots allt finns i något subjektivt erfaret, känslan och själens intryck är minst lika viktiga som det rent kroppsliga, även om de självklart också får sina kroppsliga uttryck när den erotiska detaljen kommer in och lyfter. Motsatsen är i såna fall utifrån-och-in-poesi där könslemmarna står i fokus, på ett kliniskt sätt.
Jag delar dock inte Carina Burmans negativa uppfattning av 1800-talet; hon skriver medryckande om tiden fram till 1700-talet för att sedan avrunda med följande ord:
"Strax kom romantiken, fylld med känslor, sublimeringar och nya ideal. Sex syntes inte mycket till i lyriken, åtminstone inte officiellt och explicit".

Jag finner påståendet osant. Minns Stagnelius och hans utflykter i "den lägre erotikens osunda, villsamma nejder" – som hans systerson Johan Magnus Wimmerstedt skrev om hans kärleksliv; avspeglat som det nu är i några, fantastiska sensuella dikter. Minns också Fröding, som blev åtalad för publiceringen av den öppet erotiska dikten ”En morgondröm” i diktsamlingen ”Stänk och flikar” 1896 - mig veterligen den ende svenske författare som blivit åtalad för en diktpublicering! Han fick verkligen betala ett högt pris för sin sexuella öppenhet – medan det i dag närmast handlar om att slå in öppna dörrar. Men det kanske är för mycket ”gubbsnusk” för Lyrikvännens redaktion?

De sexigaste dikterna i numret - Stagnelius och Fröding är alltså uteslutna - står annars Athena Farrokhzad och Tova Gerge för. Kenneth Kochs långa dikt "Ligga med kvinnor" är bra poesi, men långtifrån sexig.
Och Therese Bohman skriver intresseväckande om Stina Aronsons lyrik under pseudonymen Sara Sand. Starkt erotiskt - men könets laddning stannar ju inte vid något kliniskt som att rätt och slätt "ha sex". Det tycks i hennes fall ha omfattat hela livshållningen, genomsyra både livet och poesin. Jag sympatiserar med en sådan hållning, hur smärtsam den än kan vara att leva upp till.

De små i Juni

Medan jag läser min mammas dagbok från 50-talet hör jag ett rassel utmed väggarna.
Ett rassel som av råttfötter på glas.
Men det här är inte Eliots mus, den är min, när jag väl ser den.
En musunge mindre än min tummuskel.
Har mamma skickat besöket? Och kutar nu utmed väggarna i panisk skräck?

Den ställer sig och stretar med nosen mot dörrspringan, som är för trång för den. Försöker verkligen få upp dörren av egen kraft. Babyn. Nu har jag börjat tycka om den. Har aldrig sett något så litet förut. Öppnar dörren, och den springer vidare ut i hallen, där den gömmer sig i min ena sportsko. Jag ser att den börjar inrätta sig där inne, utifall att. Sen kikar den ut igen. Och jag går min väg så att den bättre kan förstå världen på egen hand. Den kommer inte att bo i min sportsko. Den kommer att hitta grabben med choklad i och föröka sig och äta på allt vad vi har i sommarhuset och till hösten lägger jag ut det vanliga blå kornen med gift i. Så gullig är jag.

Rådjuren besöker oss. En hind med son. Han rusar vild som en hundvalp fram och tillbaka, hoppar i långa språng över ängen och tillbaka till hinden, för att pröva sina krafter.
Rådjur sjunger jag ofta för. Då står de stilla och lyssnar.

I en annan skog möter jag en råbock som skäller så jag blir rädd, visar upp sig på höga berget gör han också. Machon. Jag anar att rådjuren i den skogen redan blivit stressade av alla sommargäster som kommit ut nu och fylleskrålar på bryggor och åker moped på stigarna och släpper ölburkar i doftspåren och invaderar reviren. En hind smyger iväg gömd i dimman. Och min bästa tid var nyss. Min - och Henry David Thoreaus.

På Norrtäljevägen, mellan alla bilar, far en stor papperspåse iväg på vindarna och singlar runt i sin egen andning, som ett klipp ur American Beauty.

När jag kommer hem tänker jag på en vän som är sjuk. På kvällen sitter en duvunge på mitt fönsterbleck. En brun med perfekt böjd näbb. Ser ut som en fredsduva. Men är en unge av skogsduvans familj som bor på gården. Det är klart jag pratar med den, eller kuttrar nåt. Har aldrig sett en så vacker duva. Chokladbrun, med pärleögon.

Sen går jag till Indiska Restaurangen med en vän som är frisk och beställer nåt med grön chili. Vad som helst med grön chili är det man behöver när sommarkvällen är 16 grader och 55 % fuktig.
Vi går ut från restaurangen bakom rumpan på en lockig svart curlycoated retriever.
Välklippta djur i långa koppel, och ingen enda vildunge att sjunga för, mer än duvan då, ifall att den kommer tillbaka.
Sommar i Vasastan.

Men här finns ju annat än ungar.