Maria Küchens omvändelsebok, ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud” har jag nämnt tidigare i den här bloggen. Jag tycker att de stycken av boken där hon talar om en omvälvande frälsningsupplevelse inte riktigt fäster hos läsaren. Det är som om hon berättar att något stort har hänt, men texterna redovisar bara skakningarna, inte den inre innebörden i händelsen.
Annorlunda när hon berättar om sitt vardagsliv, tidigare svåra erfarenheter hon haft – och sätter det i relation till sin Gudskontakt. Då händer det något, läsaren blir inbjuden till det sköra och vackra som finns i tillblivelsearbetet av något som har med försoning och helhet att göra. Något som ändå aldrig blir färdigt, och som fortfarande är sårigt om än ljust.
Men ”Anteckningar…” är också i någon liten mån en poetik. Så här skriver Maria Küchen under rubriken ”Brinner”:
”Jag har aldrig förstått meningen med ett språk som ingenting tillskriver, med en dikt som ingenting genomlyser eller besjunger.”
Maria Küchen droppar inte namn, förutom hennes vanliga husgudar John Donne, Mike Scott och några till, boken är förvånansvärt tom på hänvisningar till den litterära samtiden – trots att Maria Küchen sedan två decennier varit en central gestalt inom den svenska samtidspoesin. Då talar jag också om hennes verksamhet som bland annat redaktör för Lyrikvännen. Ändå är ”Anteckningar…” hennes motsvarighet till Bob Hanssons ”Bräcklighetens poetik”, vill jag påstå. Jag slår upp ”Bräcklighetens poetik” (W&W, 2003) på måfå och möter dessa rader (s. 64):
”Poesi vill ju något. Att vilja något är att utsätta sig själv för världen. Bli skakis.”
Jag gör nu det här påståendet: Maria Küchen för en slags dialog med Bob Hansson, hennes bok innehåller åtskilliga blinkningar till Bob. På s. 84 till exempel, hon skriver där en slags kvinnlig motsvarighet till Bobs klassiska ”kör solen kör”. Lite snuskigt? Men mest vackert. På s. 87 står det ”Trotsets halleluja” och på s. 137 skriver Maria Küchen så här:
”Personligen är jag i övrigt enbart väldigt kärleksfullt glad att de flesta där ute mår så dåligt att de går till jobbet varje dag, annars skulle det ju inte komma något vatten när jag vrider på kranen. Apropå den där popsången som går ungefär så här: ’ Jag mår för bra för att gå till jobbet idag, jag går till jobbet någon annan dag när jag mår sämre.’”
Om inte det är en pik till Bob Hansson vet jag inte vad som skulle vara det. Men det är en rätt fin bok, ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud”.
Här gör förresten Bob en rolig presentation av en bok jag tänkte läsa någon gång snart!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2008-08-30
Lugnet och en virvel - Lundells långa väg genom kaos
Ända sedan jag i tioårsåldern med febriga kinder läste Hunter Davies Beatles-biografi har jag med jämna och ojämna mellanrum kastat mig över böcker om författares, musikers och konstnärers liv. Varför den typen av biografier är så intressanta kan jag inte riktigt svara på, men jag antar att det har något med identifikation att göra. Och med den, visserligen förmedlade, men ändå känslan av att komma i närkontakt med ett kreativt centrum.
Håkan Lahgers bok "Den vassa eggen - Ulf Lundells kreativa kaos" placerar in sig bland de mer läsvärda av dessa böcker. Jag har tidigare - för länge sedan - läst Jens Petersons "Full fart genom evigheten" men Håkan Lahgers nya bok för mig återigen nära ett konstnärskap som onekligen haft sina ups and downs, men som är på väg tillbaka stort, märkte jag inte minst under läsningen av "Vädermannen" i somras som jag tyckte mycket om. (Lundells bästa bok på mycket länge.) Kanske är det så att mannen har blivit "kult" som någon av huvudpersonens besökare ute på gården i Österlen påstår i Vädermannen. Det är för tidigt och under alla omständigheter omöjligt att i dag rätt värdera hans böcker, skivor och konst - även om Håkan Lahger på många ställen i sin bok tar till liknelser med Strindberg och andra historiska stora författar- och konstnärsgestalter.
Nå, Håkan Lahger koncentrerar sig på en av de mest kaotiska men också mest kreativa perioderna av Ulf Lundells liv och konstnärsskap, nämligen åren runt 1985, med inspelningen av "Den vassa eggen" som huvudpunkt. Det handlar om alkoholen och vägen ut från den, och spruckna äktenskap inte bara en utan två gånger (även relationen med demonproducenten Kjell Andersson spelar en stor roll i boken). Jag uppskattar personligen att Lahger tar upp också den konstnärliga processen bakom ett av Lundells mest underskattade album, "Det goda livet", så trasigt men vackert på exempelvis "Klockan och korset".
Den inledande rundmålningen av åttiotalets tidsanda som Håkan Lahger gör tycker jag har ett stort värde, och jag citerar här ur bokens Intro:
"Det går lättare att bryta ny mark när Palme är död. Ingen säger emot, ingen argumenterar, ingen debatterar. Hans frånvaro är en nödvändighet för förändringshastigheten. Om Palme levt hade Sverige förmodligen gått sönder ändå, men kanske lite långsammare. Kanske med lite mer motstånd och eftertänksamhet, med aningen mer värdighet och värme. Nu är det blankt stål och nackskott mot alla som vågar andas om solidaritet och jämlikhet."
Intervjuerna med många av de medverkande musikerna - som exempelvis Backa Hans Eriksson - tillför mycket. Det blir många röster, mycket kunskap bakom raderna i Lahgers bok. Lundell har inte låtit sig intervjuas, men han medverkar i en annan egenskap som gör att hans ord och kommentarer ändå hela tiden finns med. Lundell har gett Håkan Lahger tillstånd att använda sig av hans brev.
Lahger nämner många av de likheter som faktiskt finns mellan Strindbergs och Lundells liv men nämner inte en av de mest uppenbara; bägge två har de varit och är stora brevskrivare! Det har många av oss haft glädje av - en del säkert mindre glädje. Lahger återger ett flertal av Lundells (långa) brev till framförallt Kjell Andersson vilket ger boken en speciell närvarokänsla.
Avslutningsvis låter jag Lundell själv få ordet:
"Dörrarna slogs igen på sjuttitalet
För säkerhets skull tog vi
ännu ett steg tillbaka på åttitalet
Idag
duschar vi
och gör oss redo för nyårsafton nittinio
Varje natt sliter örnen levern ur oss
och varje morgon vaknar vi redo
för ännu en dust med Dear Old GOD"
(ur Lundells långdikt "Himmelfärdsdagar" i Den Blinde Argus nr 28 - rekommenderas!)
2008-08-29
Kritik av poesikritiken (igen)
Jag håller på och läser senaste numret av tidskriften Kritiker och jag undrar till vilka den vänder sig. Förmodligen till Fria Seminariet i Litterär Kritik, knappast till allmänheten i alla fall. Det finns en rörelse - inåt, mot ängslig positionering - i kritikerkåren.
Så här illa skriver Nils Olsson i sin inledande essäliknande recension av Ida Börjels "Konsumentköpslagen":
"Observera att detta inte är en parafras.
.
Häromåret fördes en något daterad och tämligen ytlig debatt på svenska kultursidor om konsumtion och identitet (delvis i kölvattnet av Sisela Lindbloms De skamlösa). Frågan om den specifikt kvinnliga konsumtionens stigma förtjänar förvisso en diskussion, men det var länge sedan konsumenterna gjordes lyckligt medvetna om sin alienation."
Meningarna är - som jag läser dem - oklart tänkta och illa skrivna. Sedan blir det förvisso bättre.
Jag anser att om den bildade allmänheten inte längre finns (vilket det påstås) måste vi uppfinna den. Kritikerkåren har ett ansvar att försöka. Men poesikritikerna skriver som om det inte längre finns några bildade människor därute, utan endast ett mindre antal fackidioter som håller på med poesi när de inte är upptagna av att skriva klart sin doktorsavhandling. Jag håller fullständigt med Therese i vad hon skrev senast om poesikritikens tillstånd.
Om ni vill läsa lite intelligent kritik i dag tycker jag att ni ska läsa Michael Horvaths recension av Lars Mikael Raattamaas "mallamerik".
Sedan har vi ju Ulf Olsson i Expressen också. Allvarligt talat, han verkar ha tröttnat på Raattamaas typ av poesi, som har blåsts upp till den mer eller mindre allenarådande, men han skriver det inte rent ut. Ändå är det ganska giftig kritik.
Så här illa skriver Nils Olsson i sin inledande essäliknande recension av Ida Börjels "Konsumentköpslagen":
"Observera att detta inte är en parafras.
.
Häromåret fördes en något daterad och tämligen ytlig debatt på svenska kultursidor om konsumtion och identitet (delvis i kölvattnet av Sisela Lindbloms De skamlösa). Frågan om den specifikt kvinnliga konsumtionens stigma förtjänar förvisso en diskussion, men det var länge sedan konsumenterna gjordes lyckligt medvetna om sin alienation."
Meningarna är - som jag läser dem - oklart tänkta och illa skrivna. Sedan blir det förvisso bättre.
Jag anser att om den bildade allmänheten inte längre finns (vilket det påstås) måste vi uppfinna den. Kritikerkåren har ett ansvar att försöka. Men poesikritikerna skriver som om det inte längre finns några bildade människor därute, utan endast ett mindre antal fackidioter som håller på med poesi när de inte är upptagna av att skriva klart sin doktorsavhandling. Jag håller fullständigt med Therese i vad hon skrev senast om poesikritikens tillstånd.
Om ni vill läsa lite intelligent kritik i dag tycker jag att ni ska läsa Michael Horvaths recension av Lars Mikael Raattamaas "mallamerik".
Sedan har vi ju Ulf Olsson i Expressen också. Allvarligt talat, han verkar ha tröttnat på Raattamaas typ av poesi, som har blåsts upp till den mer eller mindre allenarådande, men han skriver det inte rent ut. Ändå är det ganska giftig kritik.
2008-08-28
Reinfeldt sjunger The Wall
Fest igår: Polarprisutdelning i Konserthuset. Operasångerskan Renée Fleming och två medlemmar ur Pink Floyd var där för att ta emot. Och Kungen och Victoria och Fredrik Reinfeldt och Thomas Ledin och Lena Adelsohn-Liljeroth satt vackert.
Roger Waters - det är han i svart tröja, fyrtio år yngre - fick lyssna på en moderat statsminister som sjöng en snutt ur The Wall:
"We don´t need no education.
We don´t need no thought control...
Hey teacher, leave those kids alone".
Waters såg skeptisk ut. Inte så konstigt. Här sjunger en partyanimal som återinför betyg från första klass och vars allianskollegor begär att immigrerat folk ska ha jobb innan deras fru och barn får joina dem i sverige, att de ska kunna svenska, osv.
"need no education"?
Men Kungen var fnissig och glad, som om han längtade efter det ungdomsuppror han för evigt missat(?). Och Waters tog emot priset ur Kungens hand, och alla kulturmarknadseffektivanedskärningstörstiga log stort.
Det är lätt att älska upproret efteråt. När det har blivit bank av det, eller hur?
All in all you´re just another brick in the wall.
Repressiv tolerans - brukar det heta; när systemet äter upp protesten och gör den till dekor på kulturtårtan.
När Roger Waters var 15 år satt han som ordförande i en organisation för avvecklandet av kärnkraften. Vad gjorde Reinfeldt: Lärde sig flytta om i aktieportföljen?
Need no education. Money talks.
-------------------------------
Daddy's flown across the ocean
Leaving just a memory
Snapshot in the family album
Daddy what else did you leave for me?
Daddy, what'd'ja leave behind for me?!?
All in all it was just a brick in the wall.
All in all it was all just bricks in the wall.
"You! Yes, you! Stand still laddy!
We don't need no education
We dont need no thought control
No dark sarcasm in the classroom
Teachers leave them kids alone
Hey! Teachers! Leave them kids alone!
All in all it's just another brick in the wall.
All in all you're just another brick in the wall.
2008-08-27
Vid Genesarets sjö
Är det Bob Dylan som går där? Nej, kanske inte. Men det är ett fint konstverk av Vassily Polenov (1844-1927). Och filmen I'm not there är bra. Filmen förtiger inte heller Dylans omvändelse till kristendomen, som många verkar tycka var pinsam, utan den finns också med bland alla andra aspekter och roller som tas upp.
Själv har jag alltid älskat Dylans uttalat religiösa plattor, ända sedan jag hörde dem första gången. (Historien om hans omvändelse är intressant i sig, i höst är det trettio år sedan.)
Jag tycker att det är väldigt få skivor som kan mäta sig i intensitet och musikalitet med Slow Train Coming och Saved; bland Dylans egna är väl endast Blonde on Blonde och Blood on the Tracks i nivå.
2008-08-26
Bebisbikinitoppar
Nu kommer jag och undrar en sådan där dum sak igen: Hur kommer det sig att företag så lättvindigt befrias från moraliskt ansvar? Alla tycker liksom det är helt okej att ett företag (särskilt om det är stort) är ute efter att tjäna pengar, punkt slut.
I dagens DN skriver Hanne Kjöller i en sådan där liten snutt på ledarsidan, apropå att det tillverkas bikinitoppar med rosetter för spädbarn, stringtrosor för åttaåringar och smink för barn i förskoleåldern, att
"Näringslivet må ha sin logik, men ursäkta har inte de köpande föräldrarna någon? Att företagen vill fostra små utseendefixerade flickkonsumenter är ändå lättare att förstå än att föräldrarna vill det."
Och nä, ursäkta tillbaka, men det tycker inte jag. En förälder är tyvärr i många fall själv en konsument, kanske med inte särskilt genomtänkta idéer, men på ett företag sitter ju för fasen massor av smarta människor som har tid på sig att begrunda saker och ting. Det kläcks idéer, det hålls möten, det diskuteras och filuras och figureras och delegeras, och så småningom ska det fattas ett stort och viktigt beslut. Jag tycker det är hundra gånger svårare att förstå att hundratals utbildade människor som vet hur alla slipstenar ska dras i produktionen samstämmigt godkänner en bebisbikinitopp.
Jag är faktiskt lite trött på att allt ansvar läggs på konsumenten. Det är som med min syltburk i förra arg-inlägget. Varför kan inte sylttillverkarföretaget ha ett genomtänkt koncept för varan som helhet, vad gäller nyttighet, smak, utseende, säljbarhet och återvinning? Tänk om syltföretaget kunde ordna små syltpåfyllarstationer? Eller leverera sylt till affärerna i en tank? Eller ta hand om alla burkar som konsumenterna köper i stället för att vi ska fjanta runt med dem över halva stan?
I dagens DN skriver Hanne Kjöller i en sådan där liten snutt på ledarsidan, apropå att det tillverkas bikinitoppar med rosetter för spädbarn, stringtrosor för åttaåringar och smink för barn i förskoleåldern, att
"Näringslivet må ha sin logik, men ursäkta har inte de köpande föräldrarna någon? Att företagen vill fostra små utseendefixerade flickkonsumenter är ändå lättare att förstå än att föräldrarna vill det."
Och nä, ursäkta tillbaka, men det tycker inte jag. En förälder är tyvärr i många fall själv en konsument, kanske med inte särskilt genomtänkta idéer, men på ett företag sitter ju för fasen massor av smarta människor som har tid på sig att begrunda saker och ting. Det kläcks idéer, det hålls möten, det diskuteras och filuras och figureras och delegeras, och så småningom ska det fattas ett stort och viktigt beslut. Jag tycker det är hundra gånger svårare att förstå att hundratals utbildade människor som vet hur alla slipstenar ska dras i produktionen samstämmigt godkänner en bebisbikinitopp.
Jag är faktiskt lite trött på att allt ansvar läggs på konsumenten. Det är som med min syltburk i förra arg-inlägget. Varför kan inte sylttillverkarföretaget ha ett genomtänkt koncept för varan som helhet, vad gäller nyttighet, smak, utseende, säljbarhet och återvinning? Tänk om syltföretaget kunde ordna små syltpåfyllarstationer? Eller leverera sylt till affärerna i en tank? Eller ta hand om alla burkar som konsumenterna köper i stället för att vi ska fjanta runt med dem över halva stan?
2008-08-25
Var jag stod i december 2007
Lite mer promotion; det får ni ta. Kulturrörelsen Poetry GangBang inleder snart sin nya säsong (nypremiär tisdagen den 7 oktober på restaurang Rabarber). Inför nystarten har samtliga finalläsningar från i fjol lagts ut på youtube.
Den här inspelningen fångar förvånansvärt väl, tycker jag, var jag stod som uppläsare i december 2007, innan gudssökande och relationssorger hann upp mig. OBS! Det här är både estradpoesi och bokpoesi, i och med att dikten jag läser finns med i samlingen Muntliga dikter.
Den här inspelningen fångar förvånansvärt väl, tycker jag, var jag stod som uppläsare i december 2007, innan gudssökande och relationssorger hann upp mig. OBS! Det här är både estradpoesi och bokpoesi, i och med att dikten jag läser finns med i samlingen Muntliga dikter.
Uppbundna poesirecensenter
Stor förhandsintervju med Lars Mikael Raattamaa i DN häromdagen, inför utgivningen av hans nya diktsamling på fredag.
Men vem ska recensera hans nya bok, när så många av de mest profilerade poesikritikerna redan medverkar i hans nya bok som medförfattare?
Uppdatering: Vad gäller den långa boktiteln "mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka" låter den i mina öron som en tydlig anspelning på författaren Stéphane Mallarmé. Det är så uppenbart att det faktiskt blir lite pinsamt, och det nämns inte heller i intervjun.
Men vem ska recensera hans nya bok, när så många av de mest profilerade poesikritikerna redan medverkar i hans nya bok som medförfattare?
Uppdatering: Vad gäller den långa boktiteln "mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka" låter den i mina öron som en tydlig anspelning på författaren Stéphane Mallarmé. Det är så uppenbart att det faktiskt blir lite pinsamt, och det nämns inte heller i intervjun.
2008-08-24
Norén och Lowden på kudden
Inget man somnar av.
Jag hade skummat Norén hemma hos nån i våras. Och förstått hur det var med honom. Och med Martina Lowden. Min magkänsla har oftast rätt.
Nu fick jag hela Norén av en vän. Gick hem och la mig med honom. Läser hela natten, oerhört påtänd. Det är ett driv i hans text, i hans liv också. Hur många människor han möter. Hur generös han är mot sina döttrar. Hur snabbt han hela tiden förflyttar sig mellan Paris, Berlin, Stockholm, Oslo, New York och Gotland. Så många teaterfestivaler, repetitioner, attraktioner. Och så blir man nyfiken som en katt; hur ska det gå med honom och A? Varför ligger det så sällan med varandra redan efter ett år? Varför säger han alltid att han älskar dem han lämnar, som lämnar honom?
Fortsätter med Norén nästa kväll. Men också med Martina Lowdens ”Allt”. Fnittrar till då och då, för lite kul är hon ju, men blir irriterad efter tjugo sidor. När man läst ML känner man sig som man blivit killad under armarna, alfapetad, retad, och använd som spegelglas. Det uppstår en bild av Martina i natten. En flicka med svarta strumpor, knäppkängor, fjärilsklänning och tunnband. Martina är ute och leker med sitt tunnband. Hennes lilla pinne petar här och var, och litteraturbandet rullar på. Särligt och luftigt, men inget man behöver. Inget att bry sig om.
Med Norén – det motsatta: Som att se genom porerna och in.
Hans dagboksspråk är vackert. Och fungerar strukturerat; en trasmattas struktur. Eller som Philip Glass´ musik, ett konstant sipprande framåt. Vågor, timmar. Ofta i rätt sorglig ton. Åtta rader om skrivandet, repetitionerna, en famn som tar in honom. Fyra rader om att han köper vackra saker, vem han måste ringa, vem han vill vara snäll mot. Och så plötsligt tjugo rader om invasionen av Irak. Den där yttre, svåra världen. Den som inte finns i Lowdens monad.
Och jag tänker som så ofta nu, med Shakespeares ord: ”Mognad är allt”. Men Lars Norén förtalas (bland annat) som gubbsjuk för att han älskat några yngre kvinnor, och de honom. Som om inte mognad kan vara attraktivt. Gubbsjuk – vad jag avskyr den där amerikaniserade kvasifeminismen. Man kunde lika gärna kalla en stor del ungdomligt alstrande för ”flick-sjukt” eller ”kill-sjukt”.
Jag ser dem båda som Litterära Djur – men också det är en beteckning jag ogillar. Kanske ska jag ta ett annat ord – nu från Martina Lowdens sommar-program. Hon talade om underbarn, som på norska heter Vidunderbarn.
Ja. Vidunderbarn är de. Oavsett ålder och kön och mognad.
För att slippa dem ser jag ett TV-program om småfåglar. Och blir märkvärdigt, humoristiskt lugn. Det finns ett liv bortom Litteraturen. Ingenting börjar, och slutar, innanför en skalle. Det bara verkar så.
Jag hade skummat Norén hemma hos nån i våras. Och förstått hur det var med honom. Och med Martina Lowden. Min magkänsla har oftast rätt.
Nu fick jag hela Norén av en vän. Gick hem och la mig med honom. Läser hela natten, oerhört påtänd. Det är ett driv i hans text, i hans liv också. Hur många människor han möter. Hur generös han är mot sina döttrar. Hur snabbt han hela tiden förflyttar sig mellan Paris, Berlin, Stockholm, Oslo, New York och Gotland. Så många teaterfestivaler, repetitioner, attraktioner. Och så blir man nyfiken som en katt; hur ska det gå med honom och A? Varför ligger det så sällan med varandra redan efter ett år? Varför säger han alltid att han älskar dem han lämnar, som lämnar honom?
Fortsätter med Norén nästa kväll. Men också med Martina Lowdens ”Allt”. Fnittrar till då och då, för lite kul är hon ju, men blir irriterad efter tjugo sidor. När man läst ML känner man sig som man blivit killad under armarna, alfapetad, retad, och använd som spegelglas. Det uppstår en bild av Martina i natten. En flicka med svarta strumpor, knäppkängor, fjärilsklänning och tunnband. Martina är ute och leker med sitt tunnband. Hennes lilla pinne petar här och var, och litteraturbandet rullar på. Särligt och luftigt, men inget man behöver. Inget att bry sig om.
Med Norén – det motsatta: Som att se genom porerna och in.
Hans dagboksspråk är vackert. Och fungerar strukturerat; en trasmattas struktur. Eller som Philip Glass´ musik, ett konstant sipprande framåt. Vågor, timmar. Ofta i rätt sorglig ton. Åtta rader om skrivandet, repetitionerna, en famn som tar in honom. Fyra rader om att han köper vackra saker, vem han måste ringa, vem han vill vara snäll mot. Och så plötsligt tjugo rader om invasionen av Irak. Den där yttre, svåra världen. Den som inte finns i Lowdens monad.
Och jag tänker som så ofta nu, med Shakespeares ord: ”Mognad är allt”. Men Lars Norén förtalas (bland annat) som gubbsjuk för att han älskat några yngre kvinnor, och de honom. Som om inte mognad kan vara attraktivt. Gubbsjuk – vad jag avskyr den där amerikaniserade kvasifeminismen. Man kunde lika gärna kalla en stor del ungdomligt alstrande för ”flick-sjukt” eller ”kill-sjukt”.
Jag ser dem båda som Litterära Djur – men också det är en beteckning jag ogillar. Kanske ska jag ta ett annat ord – nu från Martina Lowdens sommar-program. Hon talade om underbarn, som på norska heter Vidunderbarn.
Ja. Vidunderbarn är de. Oavsett ålder och kön och mognad.
För att slippa dem ser jag ett TV-program om småfåglar. Och blir märkvärdigt, humoristiskt lugn. Det finns ett liv bortom Litteraturen. Ingenting börjar, och slutar, innanför en skalle. Det bara verkar så.
Två poesiantologier signerade Maria Küchen
”Femton poeter ur 90-talet” (FiB:s Lyrikklubb, 1998) har jag skrivit om förut i olika sammanhang, den är närmast att betrakta som en partsinlaga för språkmaterialismen. Insidor - dikt och ande i vår egen tid (Cordia, 2007) är en helt annan typ av poesiantologi.
”Femton poeter…” redigerad av Maria Küchen och Helena Eriksson är ett tidsdokument från 90-talet som premierar speciellt synen på poesi som ett slags (historielöst) språkligt experimentalfält medan ”Insidor” utgiven av Maria Küchen och Christer Åsberg är öppen också för diktens innehållssida, dikter med existentiellt och andligt innehåll. Man kan säga att ”Insidor” har ett historiskt medvetande, eftersom den innehåller dikter från nio decennier, från 1920-talet fram till i dag. ”Femton poeter…” ignorerade eller tog avstånd från estradpoesin, medan ”Insidor” accepterar även estradpoesin som en viktig del av poesin.
Alldeles bortsett från att ”Insidor” är utgivet av ett kristet förlag är det en långt överlägsen antologi för den läsare som vill hitta något som berör, som kanske vill söka sig fram till sin favoritpoesi, bli tipsad om en författare han eller hon tycker om för att sedan gå vidare på egen hand. Men den läsare som är hänvisad till biblioteken kommer förmodligen få svårt att hitta boken, då den är inköpt med endast ett (1) exemplar av hela Stockholms stadsbibliotek. Som kontrast finns ”Femton poeter… ” representerad med 27 exemplar på Stockholms stadsbibliotek och blir därigenom en långt mer inflytelserik och synlig antologi. Om skillnaden i antalet inköpta exemplar enbart har med besparingar på lyrikområdet att göra, eller också med mottagandet av en ”kristet” stämplad antologi - även om jag själv ser dess hållning som väldigt öppen och inte alls konfessionell egentligen - kan man fundera över. Också antologin Dikter till tröst (Prisma, 2006) med en liknande inriktning mot existentiell och andlig – men inte uttalat kristen – poesi har behandlats synnerligen snålt av inköparna, noll (0) exemplar finns vid Stockholms stadsbibliotek. Det blir i förlängningen ett sätt att styra läsarnas smak bort från den berörande poesin…
Angående den litteratursyn som kommer till uttryck i Insidor kan vi vända oss till Maria Küchen själv. Så här säger hon i ett gammalt nummer av den kristna tidskriften Trots allt:
”En poet på upptäcktsfärd i hjärtat hör hemma i romantiken snarare än i litteraturens dagsklimat, där språket inte betraktas som levande ord utan som ett material att leka med, och absolut inget fel i det. Tvärtom är det en poetik med extrema poänger.
Maria Küchen har alltså inte bara omvänt sig till kristendomen – som framgår av boken ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud” (Cordia, 2006) utan också till en betydligt bredare litteratursyn. Det är inte oviktigt. De bästa poeterna ur ”Femton poeter…” har hon lyft över till ”Insidor” – Eva-Stina Byggmästar, Marie Lundquist och Kristian Lundberg. Också Petter Lindgren kunde ha beretts utrymme i ”Insidor”, om inte annat med den långa samtida klassikern ”Allt som är för tungt för att flyga” ur boken ”Ett trögare slags bläck”. En skönhetsfläck i antologin ”Insidor” är att Johan Nordbeck och Eric Fylkeson saknas helt i urvalet, två av de bästa poeterna med en andlig och existentiell tematik bland senare generationer.
”Femton poeter…” redigerad av Maria Küchen och Helena Eriksson är ett tidsdokument från 90-talet som premierar speciellt synen på poesi som ett slags (historielöst) språkligt experimentalfält medan ”Insidor” utgiven av Maria Küchen och Christer Åsberg är öppen också för diktens innehållssida, dikter med existentiellt och andligt innehåll. Man kan säga att ”Insidor” har ett historiskt medvetande, eftersom den innehåller dikter från nio decennier, från 1920-talet fram till i dag. ”Femton poeter…” ignorerade eller tog avstånd från estradpoesin, medan ”Insidor” accepterar även estradpoesin som en viktig del av poesin.
Alldeles bortsett från att ”Insidor” är utgivet av ett kristet förlag är det en långt överlägsen antologi för den läsare som vill hitta något som berör, som kanske vill söka sig fram till sin favoritpoesi, bli tipsad om en författare han eller hon tycker om för att sedan gå vidare på egen hand. Men den läsare som är hänvisad till biblioteken kommer förmodligen få svårt att hitta boken, då den är inköpt med endast ett (1) exemplar av hela Stockholms stadsbibliotek. Som kontrast finns ”Femton poeter… ” representerad med 27 exemplar på Stockholms stadsbibliotek och blir därigenom en långt mer inflytelserik och synlig antologi. Om skillnaden i antalet inköpta exemplar enbart har med besparingar på lyrikområdet att göra, eller också med mottagandet av en ”kristet” stämplad antologi - även om jag själv ser dess hållning som väldigt öppen och inte alls konfessionell egentligen - kan man fundera över. Också antologin Dikter till tröst (Prisma, 2006) med en liknande inriktning mot existentiell och andlig – men inte uttalat kristen – poesi har behandlats synnerligen snålt av inköparna, noll (0) exemplar finns vid Stockholms stadsbibliotek. Det blir i förlängningen ett sätt att styra läsarnas smak bort från den berörande poesin…
Angående den litteratursyn som kommer till uttryck i Insidor kan vi vända oss till Maria Küchen själv. Så här säger hon i ett gammalt nummer av den kristna tidskriften Trots allt:
”En poet på upptäcktsfärd i hjärtat hör hemma i romantiken snarare än i litteraturens dagsklimat, där språket inte betraktas som levande ord utan som ett material att leka med, och absolut inget fel i det. Tvärtom är det en poetik med extrema poänger.
Maria Küchen har alltså inte bara omvänt sig till kristendomen – som framgår av boken ”Anteckningar efter en frontalkrasch med Gud” (Cordia, 2006) utan också till en betydligt bredare litteratursyn. Det är inte oviktigt. De bästa poeterna ur ”Femton poeter…” har hon lyft över till ”Insidor” – Eva-Stina Byggmästar, Marie Lundquist och Kristian Lundberg. Också Petter Lindgren kunde ha beretts utrymme i ”Insidor”, om inte annat med den långa samtida klassikern ”Allt som är för tungt för att flyga” ur boken ”Ett trögare slags bläck”. En skönhetsfläck i antologin ”Insidor” är att Johan Nordbeck och Eric Fylkeson saknas helt i urvalet, två av de bästa poeterna med en andlig och existentiell tematik bland senare generationer.
2008-08-22
En som är värd sin vikt...
i guld.
Anne-Marie Berglund; tilldelas Aniarapriset på 50.000 kronor av Svensk Biblioteksförening. För "sitt envisa uppmärksammande av och värnande om det icke perfekta; det skeva, det fula, det smutsiga, det avvikande", skriver juryn i sin motivering.
Anne-Marie är en av de roligaste människor jag intervjuat i mitt liv, och sällsynt generös. Under en tid när vi hade mer kontakt än nu hade hon också fått något penga-och-ära-pris. Hon och jag bodde ungefär lika o-staus och hade det lika tjostigt med pengar just då.
Under ett av sina spontanistiska utbrott i telefon sa Anne-Marie: Jag tror jag ger pengarna till dig i stället. Bara tanken räckte en bit. Likaså bjöd hon mängder av författarkollegor på öl och annat gott, när de tutade runt i en båt på konferens i medelhavet.
Det är intressant det där; att det nästan alltid är de mer fattiga som är mer generösa.
Så: Skål för Anne-Marie Berglund.
What goes around comes around; som vi säger på karmaspråk.
2008-08-21
2008-08-18
Utdrag ur en pågående läsning av Johan Jönson
Vad är det som händer runt sidan 195 i Johan Jönsons Efter arbetsschema? Det är som om abstraktionsnivån plötsligt ökar med ett par hundra procent i jämförelse med närmast föregående textsjok, och läsaren (dvs. jag) hotar att genast tappa kontakten med texten, där en sådan kontakt ändå har upprättats under den inledande läsningen av den mastodonttjocka boken (tjockare än Gustaf Frödings samlade dikter, minst tre gånger omfångsrikare än Edith Södergrans verk).
Det är synd när jaget (det skrivande jag som Jönson hävdar inte finns i en ganska suggestiv notering på sid 186: ”- Skrivandet fortsätter – En författare skriver inte själv – Närvarande på flera platser samtidigt – En ny form av subjektivitet – Fortsatt underlägsen – Inte en röst som talar inte en överföring av flera arkiverade röster – Inte tal - ") försvinner ur texten och teorierna kommer in och lever sitt eget liv och icke-liv på läsarens bekostnad. En annan paradox som kan destilleras ur ovanstående citat är att Johan Jönson har en egen röst, även om han själv förnekar att diktsamlingen har något som kan kallas ”tal”. Men det är åtminstone en problematisering som är intressant. När jaget verkligen slutar tala och teorierna och den mycket höga abstraktionsnivån blir dominerande och tar över då får jag allvarliga problem med den här boken.
Det är som om Johan Jönson kände att anslaget med hans komplicerade personliga livssituation, beroendet av ett jobb som han hatar, samtidigt som han är en skrivande intellektuell (minst sagt) och kanske – får det sägas? – känslig människa inte räcker till. Allt måste abstraheras, boken utformad som en ordbok blir till en bok där läsaren måste slå upp ord efter ord under läsningen; exogent (s.12), aleatoriskt (s. 18), arke (s. 36) prototes (s. 107), reiteration (s. 128), ablution (s. 142), dorsalintensifiering (s. 144), atopi (s. 182), rhizosomatiskt (s. 195) är några exempel… de flesta står inte i SAOL. Men så länge Johan Jönson låter det personliga förtvivlade ljuset falla ut mot läsaren inifrån de omväxlande komplicerade och löjligt enkla texterna, då är det starkt. Fast varför byter inte människan bakom texterna jobb när empatin sedan länge har lämnat hans kropp och själ, och ingen transcendens är i sikte, måste läsaren fråga sig till slut? Till och med undertecknaren av dessa rader lyckades byta (försörjnings)jobb i 40-årsåldern.
Det hat som det jag (?) som skrivit ”Efter arbetsschema” visar mot dem han vårdar är provocerande. Scenerna från olika arbeten jaget (?) haft är över huvud taget starka, ibland otäcka. Det är samhällets förtryck mot honom, och hans mot-hat mot dem han är satt att vårda för att få in sin försörjning, liksom hatet mot de som bestämmer över ”moderatstaden”. Det enda jaget (?) har är sin egen familj, sina böcker, sin bunkertillvaro, lyckan finns där, gläntorna. Inte så annorlunda mot andra mänskliga varelser i alla avseenden, alltså, förutom vad gäller det ständiga hatet som verkar vara en drivkraft han behöver. Och så behovet av att inte tro på något utom sitt eget maniska skrivprojekt. Boken har varit under arbete sedan 2003, framgår av skeendet som återkommer i texterna, Irakkriget, dödandet av Saddams söner. Det finns skönhet här och var i brutaliteten, när ljuset faller in underifrån och inifrån, gliporna i språkmaterialismens eget regelverk är för mig det som befriar och öppnar upp det sönderabstraherande språket där Jönson blir till ett cyborgmedvetande intransplanterat i textblockens och teoriernas djungelvärld; men jag vill ut från texter som så småningom stelnar helt av teoriernas eget olevda liv och bara rör sig långsamt framåt av jagets (?) och språkets segt hatfulla dynamik.
Det är synd när jaget (det skrivande jag som Jönson hävdar inte finns i en ganska suggestiv notering på sid 186: ”- Skrivandet fortsätter – En författare skriver inte själv – Närvarande på flera platser samtidigt – En ny form av subjektivitet – Fortsatt underlägsen – Inte en röst som talar inte en överföring av flera arkiverade röster – Inte tal - ") försvinner ur texten och teorierna kommer in och lever sitt eget liv och icke-liv på läsarens bekostnad. En annan paradox som kan destilleras ur ovanstående citat är att Johan Jönson har en egen röst, även om han själv förnekar att diktsamlingen har något som kan kallas ”tal”. Men det är åtminstone en problematisering som är intressant. När jaget verkligen slutar tala och teorierna och den mycket höga abstraktionsnivån blir dominerande och tar över då får jag allvarliga problem med den här boken.
Det är som om Johan Jönson kände att anslaget med hans komplicerade personliga livssituation, beroendet av ett jobb som han hatar, samtidigt som han är en skrivande intellektuell (minst sagt) och kanske – får det sägas? – känslig människa inte räcker till. Allt måste abstraheras, boken utformad som en ordbok blir till en bok där läsaren måste slå upp ord efter ord under läsningen; exogent (s.12), aleatoriskt (s. 18), arke (s. 36) prototes (s. 107), reiteration (s. 128), ablution (s. 142), dorsalintensifiering (s. 144), atopi (s. 182), rhizosomatiskt (s. 195) är några exempel… de flesta står inte i SAOL. Men så länge Johan Jönson låter det personliga förtvivlade ljuset falla ut mot läsaren inifrån de omväxlande komplicerade och löjligt enkla texterna, då är det starkt. Fast varför byter inte människan bakom texterna jobb när empatin sedan länge har lämnat hans kropp och själ, och ingen transcendens är i sikte, måste läsaren fråga sig till slut? Till och med undertecknaren av dessa rader lyckades byta (försörjnings)jobb i 40-årsåldern.
Det hat som det jag (?) som skrivit ”Efter arbetsschema” visar mot dem han vårdar är provocerande. Scenerna från olika arbeten jaget (?) haft är över huvud taget starka, ibland otäcka. Det är samhällets förtryck mot honom, och hans mot-hat mot dem han är satt att vårda för att få in sin försörjning, liksom hatet mot de som bestämmer över ”moderatstaden”. Det enda jaget (?) har är sin egen familj, sina böcker, sin bunkertillvaro, lyckan finns där, gläntorna. Inte så annorlunda mot andra mänskliga varelser i alla avseenden, alltså, förutom vad gäller det ständiga hatet som verkar vara en drivkraft han behöver. Och så behovet av att inte tro på något utom sitt eget maniska skrivprojekt. Boken har varit under arbete sedan 2003, framgår av skeendet som återkommer i texterna, Irakkriget, dödandet av Saddams söner. Det finns skönhet här och var i brutaliteten, när ljuset faller in underifrån och inifrån, gliporna i språkmaterialismens eget regelverk är för mig det som befriar och öppnar upp det sönderabstraherande språket där Jönson blir till ett cyborgmedvetande intransplanterat i textblockens och teoriernas djungelvärld; men jag vill ut från texter som så småningom stelnar helt av teoriernas eget olevda liv och bara rör sig långsamt framåt av jagets (?) och språkets segt hatfulla dynamik.
2008-08-17
Höstens bästa bok
Nu är den här! BOFH-boken! Finns att köpa på Vulkan! Med förord av Roberth Ericsson! Och snygga lemurer på framsidan!
2008-08-16
2008-08-13
OS: liv eller datamaskin?
Det är något mysko med OS. Även jag, den icke sport-intresserade, stannar kvar i flimret från sparkade bollar och hoppande hästar och kullsprungna fotbollstjejer.
Men först invigningen. Denna oförminskade känsla av att jordens folk kan trängas samman där och börja prata med varandra, närapå leka, så att vi alla en dag bättre ska
förstå varandra. Det är den gamla OS-idén.
Alltså behöver jag inte skämmas över mina känslor när jag ser männen från Ghana promenera in i sina vackra kläder, och araber, i sina maskulina skjortor, och turkar i sina dekorerade västar. De ser så fina ut. De enda tråkiga är vanliga västerlänningar i de mest beiga kavajer jag någonsin sett. Men okej. Den toleranta stämningen ska bibehållas. Det är fantastiskt att alla dessa samlas i ett mästerligt Mega-Fågelbo.
Inmarschen av tävlande från alla länder är lättsam, känslosam och naturlig. Sen över till något helt annat. Den perfektionistiska välkomstshowen med ett uppbåd av synkroniserade manliga kineser. Tusentals, i en gemensam rörelse. De lyser om dem, sen slocknar de igen. En efter en lyser upp och slocknar, i supersynkront samstämda rörelsescheman.
Det man kommer att tänka på är datamaskiner. Som lyser upp och slocknar. Som tänds på och av. Pixlar. Människor som pixlar i ett jättesystem. Som om kineserna inget högre vill än att vara en datamaskin. Härma en datamaskin. Så att gammal kollektivism blir som ny i ljuset av ett ord som NÄTVERK, eller kanske SYSTEMVARA.
SYSTEMVARANS filosofi.
De blinkar och hamrar på stora trummor. Deras trumpinnar ser ut som stora rosa dildos. När ljuset släcks ser man bara dessa självlysande dildos rotera i mörkret. En exportvara? För elefanter?
EXPORTVARANS filosofi.
Vad hjälper det då att jag föredrar Lao-Tze?
Jag undrar om vi sett en så hårt regisserad OS-föreställning sen Hitlers Berlin och Sovjets värsta?
Jag säger inte mer. Jag tror den enskilde kinesen är okej. Det är som vanligt ett system det handlar om. Om resultatet av det systemet är en kollektivistisk datamaskin med anspråk på framtiden, så....
...tusen gånger hellre det här:
Let your community be small, with only a few people;
Keep tools in abundance, but do not depend upon them;
Appreciate your life and be content with your home;
Sail boats and ride horses, but don't go too far;
Keep weapons and armour, but do not employ them;
Let everyone read and write,
Eat well and make beautiful things.
Live peacefully and delight in your own society;
Dwell within cock-crow of your neighbours,
But maintain your independence from them.
__________________________________________
Utopia, ur Tao Te Ching av Lao-tze
2008-08-10
Sylten i burken
Jo, jag hade tänkt skriva om återvinning också. Apropå sådant som jag blir arg på. Men jag vet inte, jag har försökt flera gånger och jag kan inte riktigt förklara vad som är så irriterande.
Förutom då att man måste upplåta halva lägenheten åt gamla burkar och flaskor och mjölkpaket och pizzakartonger. Och att burkarna och flaskorna och mjölkpaketen och pizzakartongerna blir rätt urkna med tiden eftersom man inte orkar stå och skrubba ur dem med svinto och diskmedel. Och att det tar tid att trava iväg med joxet till de där gröna bubborna som ligger en halvmil bort. Och så detta ständiga grubbel kring vad som är hård- och vad som är mjukplast, vad som är trycksak och vad som är förpackning, vad som är miljöfarligt och vad som bara är en burk med lite intorkad målarfärg. Ja, plus att det alltid ser ut som helvetet runt återvinningsstationen eftersom folk passar på att göra sig av med gamla stekpannor och fågelburar och kläder och jag vet inte allt.
Men vad är det egentligen som stör mig? Jag kommer inte riktigt åt det. Kanske tycker jag bara att alltihop är så otroligt dumt. Jag köper en syltburk, jag bär hem den, jag äter upp sylten, jag diskar ur burken, jag bär bort den, jag lägger den i rätt bubba och sedan hämtas den och smälts ner och renas och fan vet vad som händer men på något sätt blir den till en ny burk som fylls med sylt och kommer tillbaka precis likadan. Alltså, jag menar: Vad var det för fel på den första burken? Kunde jag inte ha fått behålla den? Och tagit den med mig till affären i stället och fått den fylld på nytt?
Jag tror att det är någonting där. Någonting som har att göra med onödiga procedurer. Kanske borde jag helt enkelt göra egen sylt.
Förutom då att man måste upplåta halva lägenheten åt gamla burkar och flaskor och mjölkpaket och pizzakartonger. Och att burkarna och flaskorna och mjölkpaketen och pizzakartongerna blir rätt urkna med tiden eftersom man inte orkar stå och skrubba ur dem med svinto och diskmedel. Och att det tar tid att trava iväg med joxet till de där gröna bubborna som ligger en halvmil bort. Och så detta ständiga grubbel kring vad som är hård- och vad som är mjukplast, vad som är trycksak och vad som är förpackning, vad som är miljöfarligt och vad som bara är en burk med lite intorkad målarfärg. Ja, plus att det alltid ser ut som helvetet runt återvinningsstationen eftersom folk passar på att göra sig av med gamla stekpannor och fågelburar och kläder och jag vet inte allt.
Men vad är det egentligen som stör mig? Jag kommer inte riktigt åt det. Kanske tycker jag bara att alltihop är så otroligt dumt. Jag köper en syltburk, jag bär hem den, jag äter upp sylten, jag diskar ur burken, jag bär bort den, jag lägger den i rätt bubba och sedan hämtas den och smälts ner och renas och fan vet vad som händer men på något sätt blir den till en ny burk som fylls med sylt och kommer tillbaka precis likadan. Alltså, jag menar: Vad var det för fel på den första burken? Kunde jag inte ha fått behålla den? Och tagit den med mig till affären i stället och fått den fylld på nytt?
Jag tror att det är någonting där. Någonting som har att göra med onödiga procedurer. Kanske borde jag helt enkelt göra egen sylt.
2008-08-06
Att hitta till teatern - priser och koder
Jag skulle gärna gå på Dramatens sommarspel och se Drottningens Juvelsmycke (även om jag misstänker att min gamla favoritförfattare Almqvists verk blir kraftigt misshandlat i den här uppsättningen).
Men varför skulle jag vara en idiot och betala fullt pris för att gå på Dramaten när nästan inga andra gör det? Det framgick av DN:s artikelserie för några månader sedan att majoriteten av publiken på Dramaten förra året hade fått antingen fribiljetter eller rabatterade biljetter.
Vilket påminner mig om när jag skulle gå på Stockholms Poesifestival (också på Dramaten) för något år sedan och studsade inför priset när jag kom till biljettkassan, som om jag minns rätt var 675:- kronor; dvs 225:- styck för sammanlagt tre olika föreställningar. När de som jobbade i biljettkassan märkte att jag knappast var beredd att betala det priset så avslöjade de plötsligt att det fanns ett "erbjudande", om jag sa ett "kodord" så kunde jag få gå på samma evenemang för 150:- sammanlagt. Och på det sättet blev plötsligt salongen full. Missförstå mig rätt, jag är glad att jag fick gå till det lägre priset, men det gäller verkligen att ha rätt kontakter och känna koderna inom kulturlivet, inte minst för oss som jobbar "efter arbetsschema" (hej Johan Jönson).
Nå, tills vidare rekommenderar jag en annan Almqvist-föreställning, Det går an som igår hade nypremiär på Parkteatern. Ja, inte i första hand därför att den är gratis, även om det underlättar att komma iväg, utan därför att den är fantastiskt bra.
Så här skrev jag om föreställningen, när jag såg den sent i juni:
"Varken Aftonbladets recensent eller Expressens (som ändå var Nils Schwartz) förstår vari det riktigt geniala med Parkteaterns uppsättning av "Det går an" består.
De två huvudrollerna Sara Videbäck (Hanna Alström) och Albert (Ulf Stenberg) suffleras, kommenteras och avbryts hela tiden av en kosovoalbansk betjänt (?), Mërgrim (Bashkim Neziraj). Till en början förstår jag inte alls tanken med att låta denna harlekingestalt, som snart visar sig spela alla upptänkliga roller som det unga paret möter på sin färd mot Lidköping, ta en så stor plats.
Men snart förstår jag: Denne kosovoalbanske flykting (kanske både i verkligheten och i rollen) blir en utsänd från vår tid som tar på sig rollen av att förklara sådant som kan vara svårt att förstå för en nutida åskådare. Varje gång ett lite ålderdomligt ord kommer upp i texten - jag kan tyvärr inte dra mig till minnes något enskilt exempel just nu - så är han där och ifrågasätter, driver med och åskådliggör det som skulle förklaras. Detta naturligtvis i ett samspel med de unga älskande, för vilka det mesta - som ligger utanför deras egen relation - dock är mera självklart.
Att Bashkim Neziraj är ett komiskt geni som omärkligt går in och ut ur olika roller i en slags storslagen commedia dell'arte-tradition gör inte saken sämre.
Det geniala är hur just han som kosovar befinner sig i ett samtida flöde på scenen tilsammans med två ungdomar stigna ur 1800-talet. Tillsammans blir de här och nu."
Men varför skulle jag vara en idiot och betala fullt pris för att gå på Dramaten när nästan inga andra gör det? Det framgick av DN:s artikelserie för några månader sedan att majoriteten av publiken på Dramaten förra året hade fått antingen fribiljetter eller rabatterade biljetter.
Vilket påminner mig om när jag skulle gå på Stockholms Poesifestival (också på Dramaten) för något år sedan och studsade inför priset när jag kom till biljettkassan, som om jag minns rätt var 675:- kronor; dvs 225:- styck för sammanlagt tre olika föreställningar. När de som jobbade i biljettkassan märkte att jag knappast var beredd att betala det priset så avslöjade de plötsligt att det fanns ett "erbjudande", om jag sa ett "kodord" så kunde jag få gå på samma evenemang för 150:- sammanlagt. Och på det sättet blev plötsligt salongen full. Missförstå mig rätt, jag är glad att jag fick gå till det lägre priset, men det gäller verkligen att ha rätt kontakter och känna koderna inom kulturlivet, inte minst för oss som jobbar "efter arbetsschema" (hej Johan Jönson).
Nå, tills vidare rekommenderar jag en annan Almqvist-föreställning, Det går an som igår hade nypremiär på Parkteatern. Ja, inte i första hand därför att den är gratis, även om det underlättar att komma iväg, utan därför att den är fantastiskt bra.
Så här skrev jag om föreställningen, när jag såg den sent i juni:
"Varken Aftonbladets recensent eller Expressens (som ändå var Nils Schwartz) förstår vari det riktigt geniala med Parkteaterns uppsättning av "Det går an" består.
De två huvudrollerna Sara Videbäck (Hanna Alström) och Albert (Ulf Stenberg) suffleras, kommenteras och avbryts hela tiden av en kosovoalbansk betjänt (?), Mërgrim (Bashkim Neziraj). Till en början förstår jag inte alls tanken med att låta denna harlekingestalt, som snart visar sig spela alla upptänkliga roller som det unga paret möter på sin färd mot Lidköping, ta en så stor plats.
Men snart förstår jag: Denne kosovoalbanske flykting (kanske både i verkligheten och i rollen) blir en utsänd från vår tid som tar på sig rollen av att förklara sådant som kan vara svårt att förstå för en nutida åskådare. Varje gång ett lite ålderdomligt ord kommer upp i texten - jag kan tyvärr inte dra mig till minnes något enskilt exempel just nu - så är han där och ifrågasätter, driver med och åskådliggör det som skulle förklaras. Detta naturligtvis i ett samspel med de unga älskande, för vilka det mesta - som ligger utanför deras egen relation - dock är mera självklart.
Att Bashkim Neziraj är ett komiskt geni som omärkligt går in och ut ur olika roller i en slags storslagen commedia dell'arte-tradition gör inte saken sämre.
Det geniala är hur just han som kosovar befinner sig i ett samtida flöde på scenen tilsammans med två ungdomar stigna ur 1800-talet. Tillsammans blir de här och nu."
2008-08-04
Om att skriva och rata
"Mot slutet- svårt. Att göra de definitiva valen. Vad som skulle skäras bort, vad som skulle byggas ut, vad som skulle försvinna. Vad som var jättefint men inte alls passade. Vad som skulle krävt mer tid och arbete för att förankras.
(---)
Ibland när det gick trögt kändes det rätt hopplöst, för vissa partier som vi var oense om ställde alla saker på sin spets- skulle vi kompromissa bort dem helt och skära tills inget var kvar eller skulle vi låta det spreta/göra det mer spretigt? Vi hade olika uppfattningar om vad som spretade, vilka teman vi ville utveckla, osv.
(---)
Det handlade ju också om att vi hade lagt mycket tid på något utan att få några pengar alls under två år. Till slut blir det outhärdligt att fortsätta om texten inte funkar.
(---)
Jag vill se releasefester då man står och river sönder boken i tusen bitar, till pulver".
____________________________________
Sara Hallström och Viktor Johansson
om ett gemensamt havererat bokprojekt.
Läs mer i nya numret av Ett lysande namn
(---)
Ibland när det gick trögt kändes det rätt hopplöst, för vissa partier som vi var oense om ställde alla saker på sin spets- skulle vi kompromissa bort dem helt och skära tills inget var kvar eller skulle vi låta det spreta/göra det mer spretigt? Vi hade olika uppfattningar om vad som spretade, vilka teman vi ville utveckla, osv.
(---)
Det handlade ju också om att vi hade lagt mycket tid på något utan att få några pengar alls under två år. Till slut blir det outhärdligt att fortsätta om texten inte funkar.
(---)
Jag vill se releasefester då man står och river sönder boken i tusen bitar, till pulver".
____________________________________
Sara Hallström och Viktor Johansson
om ett gemensamt havererat bokprojekt.
Läs mer i nya numret av Ett lysande namn
2008-08-03
Raderna
Let the writer take up surgery or bricklaying if he is interested in technique. There is no mechanical way to get the writing done, no shortcut. The young writer would be a fool to follow a theory. Teach yourself by your own mistakes; people learn only by error. The good artist believes that nobody is good enough to give him advice. He has supreme vanity.
William Faulkner
William Faulkner
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)