Att Bruno K. Öijers ”Svart som silver” ligger tvåa på AdLibris lista över de böcker som säljs mest just nu, före deckare av Åsa Larsson och Åke Edwardson, före P O Enquists senaste, är ju fantastiskt! Det är imponerande rent försäljningsmässigt, men framförallt är det intressant som tecken på något större; nämligen poesins återkomst i den samtida offentligheten.
Själv försöker jag sprida min diktsamling så gott det går, det går väl så där. Jag tryckte en väldigt liten förstaupplaga av ”Muntliga dikter” och den är snart slut i alla fall. Vad gäller recensioner så skickade jag ut elva recensionsexemplar om jag räknar rätt; vilket hittills sammanlagt har lett till en recension. Det kanske är rätt normalt för en bok på ett väldigt litet och nystartat bokförlag, men jag hade nog väntat mig en två-tre recensioner till trots allt. Vi får se om det händer något mer.
Apropå listor så kan nämnas att recensionen av min bok ligger med på Tidningen Kulturens lista över mest lästa artiklar senaste månaden! (Ja, jag vet, det är litet pinsamt att ta upp det, men det passar in i temat listor över böcker och ur min synvinkel sett så är det ändå glädjande.)
Till sist en lite udda notering:
Som kuriosa kan nämnas att nr 28 av tidskriften Den Blinde Argus (”Ulf Lundell-numret”) kostar 250 kronor på Antikvariatet i Norrköping. Även det är imponerande, på något underligt sätt. Antar att det mesta här i världen har sitt pris, utom mänskliga relationer. Och att Ulf Lundell-dikten ensam är värd minst det priset, ja, det vill jag inte förneka.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2008-09-27
Metrokolumnist är ju också ett yrke
Att Liza Marklunds dotter Annika Marklund har blivit kolumnist i Metro är naturligtvis inget annat än ren svågerpolitik – Liza Marklund har bra kontakter i Stenbecksfären.
Men man måste väl ge henne en chans, hon skriver ju inte sämre än någon annan av alla hennes jämnåriga krönikörer. 99 procent åsikter och 1 procent insikt är det normala sedan Linda Skugge med flera såg till att krönikörsyrket changerade (Linda Skugge stannade för länge på Expressen, hon skrev ju riktigt bra i början.)
Annika Marklund verkar hur som helst ha tagit upp sin morsas ställningskrig mot kultureliten
I sak har faktiskt Annika M några poänger i sin senaste krönika; jag har bara så otroligt svårt för uttryck som ”filtkavajerna i kultureliten”.
Men man måste väl ge henne en chans, hon skriver ju inte sämre än någon annan av alla hennes jämnåriga krönikörer. 99 procent åsikter och 1 procent insikt är det normala sedan Linda Skugge med flera såg till att krönikörsyrket changerade (Linda Skugge stannade för länge på Expressen, hon skrev ju riktigt bra i början.)
Annika Marklund verkar hur som helst ha tagit upp sin morsas ställningskrig mot kultureliten
I sak har faktiskt Annika M några poänger i sin senaste krönika; jag har bara så otroligt svårt för uttryck som ”filtkavajerna i kultureliten”.
2008-09-26
Hur det går till i journalistbranschen
Varför rota i gammalt groll, eller ens i nytt sådant?
Om det nu är så att mitt journalistiska arbete har blivit plagierat, varför inte bara vara stolt?
Bakgrunden är följande: Vid början av 00-talet skrev jag ett antal artiklar som jag publicerade på nätsajten Sourze. Jag vet, Sourze har ingen hög status i dag, men sommaren 2001 och ett tag framöver var den det hippaste som fanns, hade ett trendigt kontor på Tjärhovsgatan och Belinda Olsson som chefredaktör. Visserligen tog de betalt för att man skulle få publicera sig, vilket onekligen var en nackdel, men jag behövde få utlopp för mitt samhällskritiska skrivande och jag vände mig hur som helst till Sourze, där jag åtminstone fick ut mina artiklar, vilket sannerligen inte alltid var fallet. Jag var utbildad journalist, men betraktades som antingen överårig eller alltför obstinat i branschen och därför var det svårt för mig att få in en fot på något annat sätt i någon av de stora tidningarna.
En artikel jag publicerade den 2 januari 2003 heter ”Tjänstgöringsbetyget”. Den är skriven som en fiktiv dialog mellan två vänner, och handlar om konsten att skriva och tolka tjänstgöringsbetyg, utifrån Georg Uggelbergs bok i detta ämne. Men jag har alltså dramatiserat tematiken, lagt kunskapen om hur tjänstgöringsbetyg utformas och vilka dolda koder de innehåller i munnen på en av två vänner som berättar för den andra, som är ovetande. Dessutom tar jag mitt eget tjänstgöringsbetyg vid Sveriges Radio som exempel, vilket inte framgår av texten, men här kan nämnas. Också min läsning av Dennis Töllborgs böcker ingår, för han tangerar ibland ämnet.
Den artikeln har nu Mary Örnborg på Metro Teknik låtit sig inspireras av. Hennes artikel är publicerad i det aktuella numret av Metro Teknik (24-30 september). ”Lär dig koderna i chefernas omdöme”, står det på förstasidan, som alltså drar på hennes artikel.
Ämnet är värt att tas upp, och har också behandlats flera gånger i pressen. Men Mary Örnborgs artikel innehåller stycken som förefaller direkt avskrivna från min artikel. Så här skrev jag på Sourze:
”Tjänstgöringsbetyg är luriga, de ser så stolta och prydliga ut, men innehåller fördolda budskap och blinkningar till andra arbetsgivare.”
Det är formuleringar som inte finns i Georg Uggelbergs bok ”Att skriva och tolka tjänstgöringsbetyg” utan som är min egen tolkning utifrån ett samhällskritiskt perspektiv.
Så här heter det i artikeln i Metro Teknik:
”Stolta och prydliga – så brukar de flesta tjänstgöringsbetyg se ut. Men det kan vara lurigt att lista ut innebörden av de vackra orden. I omdömet finns det ofta dolda budskap och blinkningar till andra arbetsgivare.”
Likheterna är ju mycket tydliga ner på detaljnivå. Flera andra överensstämmelser finnes, trots att artiklarna som helhet är helt olika utformade.
För mig är det tydligt att Mary Örnborg har läst och tagit intryck av min artikel (som har runt 4.000 läsare!). Men jag anges naturligtvis inte som källa. Kanske anser hon det är riskfritt att låna av någon som publicerat sina artiklar på en (i dag) lågstatussajt som Sourze, eller vad ska man tro? Kanske är det bara så här det går till i journalistbranschen nuförtiden, ingen vill betala för den tid det tar att göra research och förbereda artiklar, då är det smartare att plagiera.
Jag har sålt artiklar minst en gång till de flesta stora tidningar, även till Metro. Jag har skrivit och publicerat kulturjournalistik som frilans med oregelbundna mellanrum sedan början av 90-talet. Men det här var en ny erfarenhet för mig. Jag tror däremot inte det var första gången för Metro, kanske är det snarast rutin att uppträda på det här sättet.
I dag skriver jag hellre gratis för kulturtidskrifter och nätsajter än för tidningar som lånar och plagierar.
Om det nu är så att mitt journalistiska arbete har blivit plagierat, varför inte bara vara stolt?
Bakgrunden är följande: Vid början av 00-talet skrev jag ett antal artiklar som jag publicerade på nätsajten Sourze. Jag vet, Sourze har ingen hög status i dag, men sommaren 2001 och ett tag framöver var den det hippaste som fanns, hade ett trendigt kontor på Tjärhovsgatan och Belinda Olsson som chefredaktör. Visserligen tog de betalt för att man skulle få publicera sig, vilket onekligen var en nackdel, men jag behövde få utlopp för mitt samhällskritiska skrivande och jag vände mig hur som helst till Sourze, där jag åtminstone fick ut mina artiklar, vilket sannerligen inte alltid var fallet. Jag var utbildad journalist, men betraktades som antingen överårig eller alltför obstinat i branschen och därför var det svårt för mig att få in en fot på något annat sätt i någon av de stora tidningarna.
En artikel jag publicerade den 2 januari 2003 heter ”Tjänstgöringsbetyget”. Den är skriven som en fiktiv dialog mellan två vänner, och handlar om konsten att skriva och tolka tjänstgöringsbetyg, utifrån Georg Uggelbergs bok i detta ämne. Men jag har alltså dramatiserat tematiken, lagt kunskapen om hur tjänstgöringsbetyg utformas och vilka dolda koder de innehåller i munnen på en av två vänner som berättar för den andra, som är ovetande. Dessutom tar jag mitt eget tjänstgöringsbetyg vid Sveriges Radio som exempel, vilket inte framgår av texten, men här kan nämnas. Också min läsning av Dennis Töllborgs böcker ingår, för han tangerar ibland ämnet.
Den artikeln har nu Mary Örnborg på Metro Teknik låtit sig inspireras av. Hennes artikel är publicerad i det aktuella numret av Metro Teknik (24-30 september). ”Lär dig koderna i chefernas omdöme”, står det på förstasidan, som alltså drar på hennes artikel.
Ämnet är värt att tas upp, och har också behandlats flera gånger i pressen. Men Mary Örnborgs artikel innehåller stycken som förefaller direkt avskrivna från min artikel. Så här skrev jag på Sourze:
”Tjänstgöringsbetyg är luriga, de ser så stolta och prydliga ut, men innehåller fördolda budskap och blinkningar till andra arbetsgivare.”
Det är formuleringar som inte finns i Georg Uggelbergs bok ”Att skriva och tolka tjänstgöringsbetyg” utan som är min egen tolkning utifrån ett samhällskritiskt perspektiv.
Så här heter det i artikeln i Metro Teknik:
”Stolta och prydliga – så brukar de flesta tjänstgöringsbetyg se ut. Men det kan vara lurigt att lista ut innebörden av de vackra orden. I omdömet finns det ofta dolda budskap och blinkningar till andra arbetsgivare.”
Likheterna är ju mycket tydliga ner på detaljnivå. Flera andra överensstämmelser finnes, trots att artiklarna som helhet är helt olika utformade.
För mig är det tydligt att Mary Örnborg har läst och tagit intryck av min artikel (som har runt 4.000 läsare!). Men jag anges naturligtvis inte som källa. Kanske anser hon det är riskfritt att låna av någon som publicerat sina artiklar på en (i dag) lågstatussajt som Sourze, eller vad ska man tro? Kanske är det bara så här det går till i journalistbranschen nuförtiden, ingen vill betala för den tid det tar att göra research och förbereda artiklar, då är det smartare att plagiera.
Jag har sålt artiklar minst en gång till de flesta stora tidningar, även till Metro. Jag har skrivit och publicerat kulturjournalistik som frilans med oregelbundna mellanrum sedan början av 90-talet. Men det här var en ny erfarenhet för mig. Jag tror däremot inte det var första gången för Metro, kanske är det snarast rutin att uppträda på det här sättet.
I dag skriver jag hellre gratis för kulturtidskrifter och nätsajter än för tidningar som lånar och plagierar.
2008-09-24
I svallvågorna efter de stora namnen
Nu när de stora bokförlagen har lyckats få ut böcker med alla sina uppburna författare i tid till Bokmässan i Göteborg kanske vi som ligger på väldigt små bokförlag också kan få en chans? Jag väntar mig varken presentationer eller författarintervjuer men kanske recensioner av hittills inte uppmärksammade böcker, nu i svallvågorna efter de stora namnen.
Eller hur Åsa Beckman, litteraturansvarig på DN, förlagets storlek eller sekelgamla kulturella kapital ska väl inte spela någon roll för bedömningen? Det har du i alla fall påstått i din egen tidning.
De stora bokförlagen Bonniers, Wahlström & Widstrand och Norstedts har som bekant varsin dag i veckan då de kan förvänta sig att få sina böcker uppmärksammade i tidningarna, men kanske kan de små förlagen ändå få dela på en dag? För min del skulle det gå bra med måndagar.
Eller hur Åsa Beckman, litteraturansvarig på DN, förlagets storlek eller sekelgamla kulturella kapital ska väl inte spela någon roll för bedömningen? Det har du i alla fall påstått i din egen tidning.
De stora bokförlagen Bonniers, Wahlström & Widstrand och Norstedts har som bekant varsin dag i veckan då de kan förvänta sig att få sina böcker uppmärksammade i tidningarna, men kanske kan de små förlagen ändå få dela på en dag? För min del skulle det gå bra med måndagar.
Mottagandet av Öijer
Det närmast extremt stora intresse som mött utgivningen av Bruno K. Öijers nya diktsamling visar att det finns ett sug efter en annan typ av poesi än den i dag gängse. I snart två decennier nu har Öijer som den kanske enda svenske samtide poeten fått representera den romantiskt-orfiska traditionen (den stora traditionen!) inom poesin. På samma sätt har det sedan 90-talets mitt bara funnits utrymme för en muntligt-kommunikativ poet (Bob Hansson) i offentligheten. Under 00-talet har också den svårplacerade Johannes Anyuru tillkommit till denna parnass av fristående personligheter.
Övriga svenska poeter (framförallt de yngre) har i större eller mindre grad varit influerade av språkmaterialismen, till och med de som från början hade en helt annan inriktning. Jag tänker på poeter som Lukas Moodysson, Petter Lindgren och Kennet Klemets; poeter som jag fortfarande tycker om men vars senaste utveckling jag samtidigt ställer mig frågande inför. Det är annars lätt att glömma att Lukas Moodyssons ”Vad gör jag här” från 2003 är en av 00-talets bästa svenska diktsamlingar – det försvinner liksom i den spretighet som har kommit att utmärka hans litterära karriär, trots flera fantastiska ansatser.
De flesta som skrivit om ”Svart som silver” har gjort det antingen med eller mot myten Bruno K. Öijer. Petter Bengtsson i Hallandsposten utgår exempelvis från myten och ger den en positiv tolkning. Peter Grönborg skriver i stället mot myten, vilken han ger en negativ tolkning. Jag tycker Grönborg har en del poänger även om han i en del fall missar målet grovt. Man måste notera att Peter Grönborg kräver lösningar av Bruno K. Öijer, som om han vore en slags politiker, medan hans poesi i själva verket är övervägande känslomässig och intuitiv, och där ligger ju dess stora styrka, liksom i bildskapandet.
Men att hatet och hämndbegäret har varit och kanske fortfarande är en drivkraft inom Bruno K. Öijers poesi kan väl ingen insatt förneka.
Det bekräftas redan om man slår upp den kanske mest informativa artikeln om Bruno K. Öijer som publicerats under de senaste två veckorna, den långa intervjun i den smaklöst vräkiga tidningen Dagens Industri Weekend. (Fotografen Jack Mikrut har för övrigt tagit den särklassigt mest nakna och avslöjande, och därmed också litterärt mest betydelsefulla bilden av Öijer till denna intervju.) Artikeln/intervjun av Nina Åkerberg handlar till skillnad från ovannämnda artiklar mer om att spräcka myter kring Bruno K. Öijer, och den innehåller också information jag inte sett någon annanstans.
Men just nu gällde det hatet som drivkraft, jag citerar:
”Bruno K. Öijer när en stark skepsis, nästan ett hat, mot auktoriteter, myndigheter, socialdemokrater och etablissemang, en skepsis som är djupt rotad i hans barndom. Som liten bodde han i ett gammalt trähus i centrala Linköping. Standarden var låg med vedspis och kakelugnar och bara kallt rinnande vatten, men husen var vackra gårdsbyggen från 1880-talet. När husen revs och marken där de hade stått asfalterades, förändrade de socialdemokratiska politikerna den tioåriga blivande författarens – han skrev redan långa berättelser om indianer och vita – livsvillkor.” (DI Weekend, 19-20 september)
För övrigt är jag själv uppvuxen under mina tidigaste barnaår i samma, redan då skövlade stad, Linköping.
I Dagens Industri ser jag också den konkreta uppgiften att hans förra bok, ”Dimman av allt”, såldes i 30.000 exemplar. En väldigt hög försäljningssiffra för en svensk roman; för en diktsamling i modern tid är det nästintill unikt. Jag tror att det är första gången sedan Nils Ferlins tid som en originaldiktsamling av en svensk författare fått en sådan spridning. Försäljningssiffror är sannerligen inte allt – men det visar ändå hur felaktig den defaitism är som säger att poesin i dag inte har någon möjlighet att nå ut brett utan måste nöja sig med mer elitistiska, slutna kommunikationsvägar. Det är välgörande att se hur någon som arbetat målmedvetet så länge ändå förmår få ett sådant genombrott, med den risk att bli ihjälkramad som det samtidigt innebär; folklig mot sin vilja, Bruno K. Öijer är inte den förste och inte den siste som råkat ut för det.
Övriga svenska poeter (framförallt de yngre) har i större eller mindre grad varit influerade av språkmaterialismen, till och med de som från början hade en helt annan inriktning. Jag tänker på poeter som Lukas Moodysson, Petter Lindgren och Kennet Klemets; poeter som jag fortfarande tycker om men vars senaste utveckling jag samtidigt ställer mig frågande inför. Det är annars lätt att glömma att Lukas Moodyssons ”Vad gör jag här” från 2003 är en av 00-talets bästa svenska diktsamlingar – det försvinner liksom i den spretighet som har kommit att utmärka hans litterära karriär, trots flera fantastiska ansatser.
De flesta som skrivit om ”Svart som silver” har gjort det antingen med eller mot myten Bruno K. Öijer. Petter Bengtsson i Hallandsposten utgår exempelvis från myten och ger den en positiv tolkning. Peter Grönborg skriver i stället mot myten, vilken han ger en negativ tolkning. Jag tycker Grönborg har en del poänger även om han i en del fall missar målet grovt. Man måste notera att Peter Grönborg kräver lösningar av Bruno K. Öijer, som om han vore en slags politiker, medan hans poesi i själva verket är övervägande känslomässig och intuitiv, och där ligger ju dess stora styrka, liksom i bildskapandet.
Men att hatet och hämndbegäret har varit och kanske fortfarande är en drivkraft inom Bruno K. Öijers poesi kan väl ingen insatt förneka.
Det bekräftas redan om man slår upp den kanske mest informativa artikeln om Bruno K. Öijer som publicerats under de senaste två veckorna, den långa intervjun i den smaklöst vräkiga tidningen Dagens Industri Weekend. (Fotografen Jack Mikrut har för övrigt tagit den särklassigt mest nakna och avslöjande, och därmed också litterärt mest betydelsefulla bilden av Öijer till denna intervju.) Artikeln/intervjun av Nina Åkerberg handlar till skillnad från ovannämnda artiklar mer om att spräcka myter kring Bruno K. Öijer, och den innehåller också information jag inte sett någon annanstans.
Men just nu gällde det hatet som drivkraft, jag citerar:
”Bruno K. Öijer när en stark skepsis, nästan ett hat, mot auktoriteter, myndigheter, socialdemokrater och etablissemang, en skepsis som är djupt rotad i hans barndom. Som liten bodde han i ett gammalt trähus i centrala Linköping. Standarden var låg med vedspis och kakelugnar och bara kallt rinnande vatten, men husen var vackra gårdsbyggen från 1880-talet. När husen revs och marken där de hade stått asfalterades, förändrade de socialdemokratiska politikerna den tioåriga blivande författarens – han skrev redan långa berättelser om indianer och vita – livsvillkor.” (DI Weekend, 19-20 september)
För övrigt är jag själv uppvuxen under mina tidigaste barnaår i samma, redan då skövlade stad, Linköping.
I Dagens Industri ser jag också den konkreta uppgiften att hans förra bok, ”Dimman av allt”, såldes i 30.000 exemplar. En väldigt hög försäljningssiffra för en svensk roman; för en diktsamling i modern tid är det nästintill unikt. Jag tror att det är första gången sedan Nils Ferlins tid som en originaldiktsamling av en svensk författare fått en sådan spridning. Försäljningssiffror är sannerligen inte allt – men det visar ändå hur felaktig den defaitism är som säger att poesin i dag inte har någon möjlighet att nå ut brett utan måste nöja sig med mer elitistiska, slutna kommunikationsvägar. Det är välgörande att se hur någon som arbetat målmedvetet så länge ändå förmår få ett sådant genombrott, med den risk att bli ihjälkramad som det samtidigt innebär; folklig mot sin vilja, Bruno K. Öijer är inte den förste och inte den siste som råkat ut för det.
2008-09-23
Bidragsberoende finansfuskare
Det är förfärligt med folk som utnyttjar statens hjälp till sjuka, till rehabilitering, till A-kassa, till ditt och datt.
O, ja.
Men när finanshajarna har jiddrat runt med andra människors hus, lån och pengar, när storbankerna och låneinstituten har schabblat bort miljarder och lagt guldtackor i sina egna fickor, si då är det fint med statligt stöd.
Då ska skattebetalarna rädda folk som redan varit miljardärer i tre decennier. Jag säger: låt dem falla i sin egen anala pöl.
Fast det är ju synd om småfolket då, som förlorar hem och bil och försäkringar. Och som får höjda skatter på grund av finanshajarnas ansvarslöshet.
Annika Lantz i P1: Bush inte ens rörde en min när han förklarade statens räddningsaktion. "Va såssigt".
Demokraterna ställde dock vissa krav på det extremdyra statsbidraget. Lite lönesänk för de som sänkt hela nationen kunde kanske vara på sin plats. Och inga bonusar till dem som förvandlar andras inkomster till trolldeg, men sina egna till guld.
Fördelen med folk som har guldtackor i fickorna är att de sjunker när de försöker simma.
Inget fjärilssim i den världen.
O, ja.
Men när finanshajarna har jiddrat runt med andra människors hus, lån och pengar, när storbankerna och låneinstituten har schabblat bort miljarder och lagt guldtackor i sina egna fickor, si då är det fint med statligt stöd.
Då ska skattebetalarna rädda folk som redan varit miljardärer i tre decennier. Jag säger: låt dem falla i sin egen anala pöl.
Fast det är ju synd om småfolket då, som förlorar hem och bil och försäkringar. Och som får höjda skatter på grund av finanshajarnas ansvarslöshet.
Annika Lantz i P1: Bush inte ens rörde en min när han förklarade statens räddningsaktion. "Va såssigt".
Demokraterna ställde dock vissa krav på det extremdyra statsbidraget. Lite lönesänk för de som sänkt hela nationen kunde kanske vara på sin plats. Och inga bonusar till dem som förvandlar andras inkomster till trolldeg, men sina egna till guld.
Fördelen med folk som har guldtackor i fickorna är att de sjunker när de försöker simma.
Inget fjärilssim i den världen.
Sol i mörkret
Nu känns det lite mäh-igt igen, så jag fortsätter på gitarrfokuserandet. Och presenterar tre glada gubbs – Paco de Lucìa, Al Di Meola och John McLaughlin – som framför Mediterranean Sundance. Den upptäckte jag när jag var nitton år och jobbade som sjukvårdsbiträde och fick gå upp svintidigt och väcktes av en klockradio med röda siffror som en svart vintermorgon spelade just den här låten, fast i en annan version.
2008-09-17
Vulkan – hur funkar det?
Ingen som läser Argusbloggen har väl missat att jag givit ut den fina boken I väntan på support via Vulkan. Och att jag startat en ny blogg i anslutning till projektet. Och en Facebookgrupp. Jag har korrläst, layoutat, fixat och donat, skickat ut pressmeddelanden och bombarderat släkt och vänner med köp-uppmaningar.
Men ... Boken blev inte som den skulle. Något gick snett i tryckningen. Eller någon annanstans i tekniken kanske, och de som har köpt min bok har således fått ett ofullständigt ex. När jag har ställt frågor till Vulkan tidigare har deras kundtjänst varit väldigt snabb med att svara, men när det gäller det här problemet är det sedan en vecka tillbaka alldeles tyst.
Så. Nu är jag intresserad av att veta: Är det fler som har drabbats av trubbel i den här stilen? Eller gäller det bara just min bok? Hur går det för andra Vulkanförfattare? Är ni nöjda? Har era böcker blivit som ni har tänkt er dem?
uppdatering 2008-09-19: Jag bestämde mig för att ta saken i egna händer och lägga ut en ny version av boken, där jag har ändrat lite småsaker som förhoppningsvis kommer att göra att tryckningen fungerar bättre. Jag berättade det för Vulkan och då fick jag ett snabbt och vänligt svar där de lovar att skicka om alla beställningar. Så nu kommer alla som köpt "I väntan på support" att få ett nytt, felfritt ex! Jag passade på att beställa ett ISBN-nummer också, när jag ändå höll på ...
Men ... Boken blev inte som den skulle. Något gick snett i tryckningen. Eller någon annanstans i tekniken kanske, och de som har köpt min bok har således fått ett ofullständigt ex. När jag har ställt frågor till Vulkan tidigare har deras kundtjänst varit väldigt snabb med att svara, men när det gäller det här problemet är det sedan en vecka tillbaka alldeles tyst.
Så. Nu är jag intresserad av att veta: Är det fler som har drabbats av trubbel i den här stilen? Eller gäller det bara just min bok? Hur går det för andra Vulkanförfattare? Är ni nöjda? Har era böcker blivit som ni har tänkt er dem?
uppdatering 2008-09-19: Jag bestämde mig för att ta saken i egna händer och lägga ut en ny version av boken, där jag har ändrat lite småsaker som förhoppningsvis kommer att göra att tryckningen fungerar bättre. Jag berättade det för Vulkan och då fick jag ett snabbt och vänligt svar där de lovar att skicka om alla beställningar. Så nu kommer alla som köpt "I väntan på support" att få ett nytt, felfritt ex! Jag passade på att beställa ett ISBN-nummer också, när jag ändå höll på ...
2008-09-16
Raderna
Långt innan ordet kom på modet utvecklade mina arbetsgivare en äkta företagskultur (en logo skapades, sweatshirts delades ut till den anställda, konferensresor till Turkiet anordnades). Det är ett högpresterande företag med avundsvärt anseende i branschen; på alla sätt och vis ett schysst jobb. Jag kan begripligt nog inte säga upp mig av en nyck.
Klockan är tio på förmiddagen. Jag sitter på ett vitt och lugnt kontor mittemot en kille som är lite yngre än jag och som just börjat på företaget. Jag tror att han heter Bernhard. Hans medlemåttighet är påfrestande. Han talar oavbrutet om stålar och placeringar: aktiefonder, obligationer, bostadssparande...Allt går till det. Han räknar med en löneförhöjning något högre än inflationen. Han gör mig trött, jag orkar inte riktigt svara honom. Hans mustasch rör sig.
Michel Houellebecq
Ur: Konkurrens till döds 2002
_______________________
Jag tycker mer och mer om Houllebecq. Den cyniska sårade känsliga jäveln, som visar precis hur tomt samhällslandskapet ser ut, efter många ansträngningar att göra oss enbart till varor. Till dem som är det de köper.
En accelererande Köp-Hybris som just den senaste tiden mött sin Nemesis. En halv depression som inte skulle förekomma i Milton Friedmans marknadsexpansioner, var det sagt. Och se hur det blev.
Och som vanligt kommer de allra rikaste att svindla sig undan från dem som "bara" förköpt sig. Levt över sina tillgångar. Även det modernt. Påstods det. Som om det nästan skulle löna sig att leva på lån.
Houllebecq ska man läsa. Jag har läst honom framifrån och bakåt, och finner att debutromanen redan innehåller allt, och på ett enklare, mer genomsiktigt sätt.
Konkurrens till döds är översatt av Kennet Klemets.
Klockan är tio på förmiddagen. Jag sitter på ett vitt och lugnt kontor mittemot en kille som är lite yngre än jag och som just börjat på företaget. Jag tror att han heter Bernhard. Hans medlemåttighet är påfrestande. Han talar oavbrutet om stålar och placeringar: aktiefonder, obligationer, bostadssparande...Allt går till det. Han räknar med en löneförhöjning något högre än inflationen. Han gör mig trött, jag orkar inte riktigt svara honom. Hans mustasch rör sig.
Michel Houellebecq
Ur: Konkurrens till döds 2002
_______________________
Jag tycker mer och mer om Houllebecq. Den cyniska sårade känsliga jäveln, som visar precis hur tomt samhällslandskapet ser ut, efter många ansträngningar att göra oss enbart till varor. Till dem som är det de köper.En accelererande Köp-Hybris som just den senaste tiden mött sin Nemesis. En halv depression som inte skulle förekomma i Milton Friedmans marknadsexpansioner, var det sagt. Och se hur det blev.
Och som vanligt kommer de allra rikaste att svindla sig undan från dem som "bara" förköpt sig. Levt över sina tillgångar. Även det modernt. Påstods det. Som om det nästan skulle löna sig att leva på lån.
Houllebecq ska man läsa. Jag har läst honom framifrån och bakåt, och finner att debutromanen redan innehåller allt, och på ett enklare, mer genomsiktigt sätt.
Konkurrens till döds är översatt av Kennet Klemets.
2008-09-14
Klockan är sex: NYHETER FRÅN EGOT
Måste gå ner i vikt. Vad ska man äta då? Bara oxfile och sallad, som Björn Ulveus sa i sitt sommarprogram. Det blir bra, billigt och bra. Jag prövar med lamm och kål.
Tvätta strumporna, de allt tunnare. Köpa nya? De man köper på Åhlens i trepack för hundra kronor håller sex veckor, ibland åtta, innan det blir hål på dem. Är det normalt? Nä, men sådan är kap...ismen.
Min mamma stoppade strumpor, fast hon inte behövde av ekonomiska skäl. Hon var inte fattig. Gammal vana. Kvinnovana. Kvinno-ovana. Men samtidigt lite rart. Ungefär som Arbetets Museum. Trasmattor. Restaurerade fäbodgårdar. Restaurera sockorna? Orka.
Köpa nya skor. Tvätta skorna? Häromdan när jag kom ner i tvättstugan stod två vita sportskor i torken. Det var otippat. Bostadsrättsinnehavare tvättar skor i maskin. Får man det?
Man får inte tvätta mattor, inte färga tröjor, inte lämna ludd efter sig i torktumlaren. Men i tvättmaskinerna får man lämna ludd efter sig. Alla mina svarta byxor, T-shirts, behåar och underbyxor blev vitluddiga av någon annans jävla ludd. Det får man alltså. Dåliga fottéhanddukar får man ha. Och miljonlån på banken.
Köpa ny väska? Mulberry, Santana, eller kanske en jättelik Marimekkopåse? Så svårt att välja stil. Men Ebba, hon kan, och hon är dessutom trevlig. Det är inte jag. Och väskboken är redan skriven, ju.
Undrar över vädret. Hur blev det så här? Hur länge slipper vi orkanen Maud? För så måste den väl heta om den kommer till Sverige. Döpt efter Sveriges mest egotrippade elefant i en glasbutik. En väninna berättade att Maud kom in på NK och letade grejer. Med en hord av gorillor omkring sig. Så överhettad av sin egen betydelse vid varje handskprovning och paraplyundersökning och val av riksdagskofta, att hon skulle ha betraktats som överdoserad om hon gått på nåt. Vad hon går på?
Sig själv. Alltid och allestädes enbart sig själv. Orkanen Maud.
Om det ovan sagda stod att läsa i Expressen skulle det ha betraktats som en krönika. Natalie eller Linda (nu på SvD söndag) får så gärna ta den. Gratis. Egoboxen stänger för idag. /men gå gärna in på www.blablabla/
Allt överblivet material går till Trasmattornas Riksförbund. Jag tror inte Maud hunnit med att bli ordförande där.
Tvätta strumporna, de allt tunnare. Köpa nya? De man köper på Åhlens i trepack för hundra kronor håller sex veckor, ibland åtta, innan det blir hål på dem. Är det normalt? Nä, men sådan är kap...ismen.
Min mamma stoppade strumpor, fast hon inte behövde av ekonomiska skäl. Hon var inte fattig. Gammal vana. Kvinnovana. Kvinno-ovana. Men samtidigt lite rart. Ungefär som Arbetets Museum. Trasmattor. Restaurerade fäbodgårdar. Restaurera sockorna? Orka.
Köpa nya skor. Tvätta skorna? Häromdan när jag kom ner i tvättstugan stod två vita sportskor i torken. Det var otippat. Bostadsrättsinnehavare tvättar skor i maskin. Får man det?
Man får inte tvätta mattor, inte färga tröjor, inte lämna ludd efter sig i torktumlaren. Men i tvättmaskinerna får man lämna ludd efter sig. Alla mina svarta byxor, T-shirts, behåar och underbyxor blev vitluddiga av någon annans jävla ludd. Det får man alltså. Dåliga fottéhanddukar får man ha. Och miljonlån på banken.
Köpa ny väska? Mulberry, Santana, eller kanske en jättelik Marimekkopåse? Så svårt att välja stil. Men Ebba, hon kan, och hon är dessutom trevlig. Det är inte jag. Och väskboken är redan skriven, ju.
Undrar över vädret. Hur blev det så här? Hur länge slipper vi orkanen Maud? För så måste den väl heta om den kommer till Sverige. Döpt efter Sveriges mest egotrippade elefant i en glasbutik. En väninna berättade att Maud kom in på NK och letade grejer. Med en hord av gorillor omkring sig. Så överhettad av sin egen betydelse vid varje handskprovning och paraplyundersökning och val av riksdagskofta, att hon skulle ha betraktats som överdoserad om hon gått på nåt. Vad hon går på?
Sig själv. Alltid och allestädes enbart sig själv. Orkanen Maud.
Om det ovan sagda stod att läsa i Expressen skulle det ha betraktats som en krönika. Natalie eller Linda (nu på SvD söndag) får så gärna ta den. Gratis. Egoboxen stänger för idag. /men gå gärna in på www.blablabla/
Allt överblivet material går till Trasmattornas Riksförbund. Jag tror inte Maud hunnit med att bli ordförande där.
2008-09-13
Intressanta texter om och med Bruno K. Öijer
Fin TT Spektra-intervju med Bruno K. Öijer i bland annat Folkbladet.
MarieLouise Samuelssons intervju i Expressen är också bra, men där känns det som att intervjuaren och den intervjuade är lite för införstådda med varandra för att samtalet ska få den där extra laddningen. Men Bruno är förstås en person som alltid levererar bra citat, inte bara så, viktiga rader, om de nu är framkastade ur ärmen just i intervjusituationen eller i någon mening förberedda.
Favoritcitat ur TT Spektra-intervjun: "Alla riktningar inom poesin måste leva, naturligtvis. Det enda som jag tycker är trist och vidrigt är när en riktning inom poesin skaffar sig positioner och bara för fram sina kamrater, förvandlar sig till poesisnutar helt enkelt". Detta sagt på frågan hur Bruno K. Öijer förhåller sig till den i dag dominerande språkmaterialismen.
Konsekvensen i hans hållning kan ses i följande utdrag ur en gammal uppsats i litteraturvetenskap vid dåvarande högskolan i Örebro, det rör sig om en kompisintervju men en väldigt bra och belysande sådan, speciellt med tanke på hur Bruno uttalar sig om den tidens (70-talet) dominerande poesi med dess politiskt-dogmatiska drag. Tack till sajten BrunoK.se som fäste min uppmärksamhet på denna närmast helt okända text om Brunos författarskap.
Slutligen, visst finns det ett problem - Bruno berör det både i den aktuella Expressen-intervjun och den över 30 år gamla intervjun för Örebro-uppsatsen - med idoliseringen av Bruno K. Öijers författarpersonlighet, hur folk ser upp till honom och väntar sig svar av honom. Jag har själv känt vissa problem med det där; hur det periodvis kan bli för mycket med en del läsares förhållningssätt till honom. (Dikten ur "Svart som silver", som citeras i Expressen-intervjun och som handlar om den här problematiken, skulle dock lika väl kunna handla om exempelvis - Bob Dylan.) Men det har kommit fram väldigt få riktigt bra poeter i generationerna efter honom och det förklarar en del av hans position. Och, ja, han står där i sin egen rätt.
MarieLouise Samuelssons intervju i Expressen är också bra, men där känns det som att intervjuaren och den intervjuade är lite för införstådda med varandra för att samtalet ska få den där extra laddningen. Men Bruno är förstås en person som alltid levererar bra citat, inte bara så, viktiga rader, om de nu är framkastade ur ärmen just i intervjusituationen eller i någon mening förberedda.
Favoritcitat ur TT Spektra-intervjun: "Alla riktningar inom poesin måste leva, naturligtvis. Det enda som jag tycker är trist och vidrigt är när en riktning inom poesin skaffar sig positioner och bara för fram sina kamrater, förvandlar sig till poesisnutar helt enkelt". Detta sagt på frågan hur Bruno K. Öijer förhåller sig till den i dag dominerande språkmaterialismen.
Konsekvensen i hans hållning kan ses i följande utdrag ur en gammal uppsats i litteraturvetenskap vid dåvarande högskolan i Örebro, det rör sig om en kompisintervju men en väldigt bra och belysande sådan, speciellt med tanke på hur Bruno uttalar sig om den tidens (70-talet) dominerande poesi med dess politiskt-dogmatiska drag. Tack till sajten BrunoK.se som fäste min uppmärksamhet på denna närmast helt okända text om Brunos författarskap.
Slutligen, visst finns det ett problem - Bruno berör det både i den aktuella Expressen-intervjun och den över 30 år gamla intervjun för Örebro-uppsatsen - med idoliseringen av Bruno K. Öijers författarpersonlighet, hur folk ser upp till honom och väntar sig svar av honom. Jag har själv känt vissa problem med det där; hur det periodvis kan bli för mycket med en del läsares förhållningssätt till honom. (Dikten ur "Svart som silver", som citeras i Expressen-intervjun och som handlar om den här problematiken, skulle dock lika väl kunna handla om exempelvis - Bob Dylan.) Men det har kommit fram väldigt få riktigt bra poeter i generationerna efter honom och det förklarar en del av hans position. Och, ja, han står där i sin egen rätt.
2008-09-12
Andy Mckee - Drifting
Hänger på Helenas tillfälliga gitarrfokus. Det är befriande med människor som beter sig respektlöst mot instrument. Man kan faktiskt göra annat än att onanera med dem, Yngwie! Notera för övrigt hur illa kropp och utseende överensstämmer med det som kommer ur Andy Mckee's grunka. Med sådana fingrar borde man inte kunna vara så flyhänt. All right, det där var fördomsfullt, men det får kvitta.
Den lyriska järnåldern
Lever vi i en slags litterär guldålder med avseende på lyriken? Nej, sannerligen inte. Ändå är det lätt att få det intrycket med tanke på den ström av väldigt tjocka diktsamlingar som ges ut nu under hösten. Men det är ju inte direkt lyrik det handlar om, Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” saknar genrebeteckning över huvud taget. Kanske handlar det snarare om ”textaggregat”, som Ulf Olsson skrev om Raattamaas senaste bok.
För att undvika språkmaterialistisk tvångsmatning tvingas man gräva både djupare och bredare i bokhyllorna på Hedengrens. Sist jag var i affären kom jag ut med tre diktsamlingar som samtliga givits ut under 00-talet, Federico García Lorcas ”Sviter” i översättning av Marika Gedin (Themis, 2002), Eleonora Luthanders femte diktsamling på svenska, ”Diktogram” (Ord & Visor, 2007) och Charles Bukowskis ”Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna” (Härnqvists, 2004). Ja, alla dessa diktsamlingar tillhör det svenska 00-talet, jag får vända mig till översättningarna i första hand för att hitta riktigt stark lyrik som givits ut under detta decennium.
Av svenska original hittar jag nästan bara Johannes Anyurus ”Omega” (W&W, 2005) och Bruno K. Öijers ”Dimman av allt” (W&W, 2001) som är värda att nämna, läsa om och beakta, under detta 00-tal som vad gäller lyriken håller en lägre nivå än 80-talet och framförallt 90-talet.
”Dimman av allt” är den klart sämsta delen av Öijers trilogi, om man tittar tillbaka ingår alla de dikter som har potential att bli klassiker i de två första delarna. Ändå är den viktig som del av hans författarskap. Visst blir den kommande utgivningen av ”Svart som silver” spännande, det har alltid varit en litterär händelse när Bruno K. Öijer kommer med en ny bok, jag minns den känslan redan från utgivningen av ”Giljotin” 1981.
Tills vidare stannar jag med dessa rader från Lorcas bok ”Sviter”, som grep mig djupt både i sin helhet och i de enskilda dikterna, här en ur ”Spegelsviten”. Det är en 23-årig ung man som talar:
Symbol
Kristus
hade en spegel
i varje hand.
Mångdubblade
sin egen vålnad.
Speglade sitt hjärta
i de svarta
blickarna.
Tror jag!
För att undvika språkmaterialistisk tvångsmatning tvingas man gräva både djupare och bredare i bokhyllorna på Hedengrens. Sist jag var i affären kom jag ut med tre diktsamlingar som samtliga givits ut under 00-talet, Federico García Lorcas ”Sviter” i översättning av Marika Gedin (Themis, 2002), Eleonora Luthanders femte diktsamling på svenska, ”Diktogram” (Ord & Visor, 2007) och Charles Bukowskis ”Dikter för döende vilsna och döende veka stolta och sköna” (Härnqvists, 2004). Ja, alla dessa diktsamlingar tillhör det svenska 00-talet, jag får vända mig till översättningarna i första hand för att hitta riktigt stark lyrik som givits ut under detta decennium.
Av svenska original hittar jag nästan bara Johannes Anyurus ”Omega” (W&W, 2005) och Bruno K. Öijers ”Dimman av allt” (W&W, 2001) som är värda att nämna, läsa om och beakta, under detta 00-tal som vad gäller lyriken håller en lägre nivå än 80-talet och framförallt 90-talet.
”Dimman av allt” är den klart sämsta delen av Öijers trilogi, om man tittar tillbaka ingår alla de dikter som har potential att bli klassiker i de två första delarna. Ändå är den viktig som del av hans författarskap. Visst blir den kommande utgivningen av ”Svart som silver” spännande, det har alltid varit en litterär händelse när Bruno K. Öijer kommer med en ny bok, jag minns den känslan redan från utgivningen av ”Giljotin” 1981.
Tills vidare stannar jag med dessa rader från Lorcas bok ”Sviter”, som grep mig djupt både i sin helhet och i de enskilda dikterna, här en ur ”Spegelsviten”. Det är en 23-årig ung man som talar:
Symbol
Kristus
hade en spegel
i varje hand.
Mångdubblade
sin egen vålnad.
Speglade sitt hjärta
i de svarta
blickarna.
Tror jag!
Gitarrlektion
Måste bara lägga någonting här eftersom jag blir så trött på att se min egen mäh-länk hela tiden (och på allt rabalder kring mannen ifråga) och kom på att det var (alltför?) länge sedan vi hade något om Yngwie Malmsteen på Argusbloggen. Observera kaffekoppen.
2008-09-10
2008-09-09
2008-09-08
Böcker i regn
I går bredvid min återvinningsstation hittade jag:
1. Fyra bjässekartonger, kanske 2,5x1 meter.
2. En mindre kartong, med blandat äckligt innehåll (ville inte undersöka det närmare)
3. Fem blöta böcker (minns inte vad de hette, men typ "Hästarnas dal", ursäkta snobbismen)
4. En kakburk (uppenbarligen för stor för att passa in i öppningen på metallbehållaren)
Själv fick jag problem med en olivoljeflaska som hade en plastpropp högst upp fast resten var gjort av glas. Och en plastsked. Var gör man sig av med sådana? Det är ju ingen förpackning, eller hur?
Jag brukar ibland söka kontakt med de andra återvinnarna vid stationen och säga någonting i stil med "visst är det fånigt, alltihop?" Hittills är det ingen som har hållit med mig. De bara tittar lite konstigt eller svarar goddag yxskaft och fortsätter proppa in sitt papper och glas och jox.
1. Fyra bjässekartonger, kanske 2,5x1 meter.
2. En mindre kartong, med blandat äckligt innehåll (ville inte undersöka det närmare)
3. Fem blöta böcker (minns inte vad de hette, men typ "Hästarnas dal", ursäkta snobbismen)
4. En kakburk (uppenbarligen för stor för att passa in i öppningen på metallbehållaren)
Själv fick jag problem med en olivoljeflaska som hade en plastpropp högst upp fast resten var gjort av glas. Och en plastsked. Var gör man sig av med sådana? Det är ju ingen förpackning, eller hur?
Jag brukar ibland söka kontakt med de andra återvinnarna vid stationen och säga någonting i stil med "visst är det fånigt, alltihop?" Hittills är det ingen som har hållit med mig. De bara tittar lite konstigt eller svarar goddag yxskaft och fortsätter proppa in sitt papper och glas och jox.
2008-09-04
Bob Dylan 1980
Jag vet inte om Fredrik Strage tagit med någon av dem på sin vid det här laget närmast oöverskådliga lista över De 100 största rockögonblicken på Youtube. Men för mig är det inget snack om saken. De inspelningar från Bob Dylans "gospelår" som bara under det senaste året kommit ut på Youtube bjuder på några av de mest omvälvande ögonblicken i modern populärmusik. "Saved" är en bra introduktion till den här repertoaren, men allra starkast är kanske Pressing On.
Jag har sett Bob Dylan live ett par gånger, och han var inte dålig på Roskilde (fast på Lollipop-festivalen var han hemsk!) men intensiteten och publikkontakten som finns i dessa nummer är något mycket speciellt. Många häcklare är naturligtvis också på plats. Jag tror inte världen varit mogen för den här musiken, den här versionen av Bob Dylan, förrän nu.
Jag har sett Bob Dylan live ett par gånger, och han var inte dålig på Roskilde (fast på Lollipop-festivalen var han hemsk!) men intensiteten och publikkontakten som finns i dessa nummer är något mycket speciellt. Många häcklare är naturligtvis också på plats. Jag tror inte världen varit mogen för den här musiken, den här versionen av Bob Dylan, förrän nu.
Vulkans böcker finns inte på KB
Två (2) av sammanlagt ca 4.000 böcker som givits ut av Vulkan finns i skrivande stund införda i KB:s samlingar. Lagen om pliktexemplar verkar därmed vara satt ur spel, för första gången sedan 1661.
Eder poetiske outlaw
Efter att ha läst den här recensionen i Tidningen Kulturen tror jag att jag ska börja kalla mig för poetisk outlaw.
Oförberedd
Jag känner mig lite skyldig när Ann Heberlein kommer in i lokalen. Jag sitter nämligen och äter middag precis; pasta med ruccola, mozzarella och körsbärstomater. Jag är inte speciellt fet, men det vet man ju vad Ann Heberlein tycker om fula människor och deras måltider. Eller? Att hon själv är supersnygg gör ju inte saken bättre. Elak och välformulerad, smart och intelligent, ja absolut, det bevisar hon redan samma kväll när hon debatterar ”Ansvar” på Existentiellt café i Kungsträdgården.
Själv kan jag bara skylla på att jag är oförberedd, men Ann Heberlein godtar inga ursäkter. För något.
Själv kan jag bara skylla på att jag är oförberedd, men Ann Heberlein godtar inga ursäkter. För något.
2008-09-03
Regeringen har sålt en korv och en kola. Duktigt! Duktigt! Duktigt!
Såg kvartetten i TV igår. En stillsam utfrågning. Och självgoda svar. Som att Reinfeldt och Måddan var oerhört stolta över att de har så många miljarder i statskassan. Det är som om en unge skulle lyckas sälja en korv och en kola och kommer hem till mamma och berättar att han/hon gjort tolv spänn på en dag. Eller som om jag sålt nåt gammalt skåp jag fått i arv och skulle berömma mig av att ha gjort 10.000 på en dag.
Vasakronan och Vin&Sprit är sådana gamla skåp. Tillverkade av svenskt kapital och svenska arbetare och diverse råvaror.
Reinfeldt och Måddan bara fick korven, eller kolan, eller skåpet och sålde det.
Och gonar sig i TV över sin duktiga försäljning. Som nu gör att det har mer pengar i kassan än många andra regeringar i Europa.
Vad är en regering? Ett auktionsverk?
Vasakronan och Vin&Sprit är sådana gamla skåp. Tillverkade av svenskt kapital och svenska arbetare och diverse råvaror.
Reinfeldt och Måddan bara fick korven, eller kolan, eller skåpet och sålde det.
Och gonar sig i TV över sin duktiga försäljning. Som nu gör att det har mer pengar i kassan än många andra regeringar i Europa.
Vad är en regering? Ett auktionsverk?
BOFH-succé
Som tidigare meddelats så har ju min BOFH-följetong blivit bok och nu har den klättrat ända upp till tolfte plats på Vulkans bäst-sålda-lista! Av över 4.000 böcker! Snart kliver den in på topp tio!
Jag har även startat en blogg för den som vill följa bokens vidare öden och äventyr och bidra till någon sorts eventuell, möjlig eller omöjlig, fortsättning på projektet.
Sist men inte minst så finns det en Facebook-grupp för det hele och alla hugade lemurer är hjärtligt välkomna att joina den.
2008-09-02
Tjoho! Eller inte?
När jag gick på Nyckelviksskolan 1990-91 brukade klasskompisarna ta med sig kassettband som vi lyssnade på när vi satt och gjorde keramikgrejer. Då var det en kille som hade en akustisk version av Black Dog inspelad och som jag tyckte var alldeles fantastisk. Han sa att den var hämtad från någon singelbaksida och att det var en kompis till honom som hade den och sedan gick jag och letade och frågade efter den i skivaffärer i flera år.
Och hittade den inte, förrän nu på YouTube. Fast ... I kommentarerna bråkar folk om ifall den är äkta eller inte. Kanske är det någon sorts hafsigt lappverk? Ett kollage? Eller någon annan än Jimmy Page som spelar gitarr till den ursprungliga sången? Själv börjar jag förstås tvivla på om det verkligen var den där versionen jag hörde 1990. Jag vill liksom inte ha gått på en bluff i 18 år.
Och hittade den inte, förrän nu på YouTube. Fast ... I kommentarerna bråkar folk om ifall den är äkta eller inte. Kanske är det någon sorts hafsigt lappverk? Ett kollage? Eller någon annan än Jimmy Page som spelar gitarr till den ursprungliga sången? Själv börjar jag förstås tvivla på om det verkligen var den där versionen jag hörde 1990. Jag vill liksom inte ha gått på en bluff i 18 år.
2008-09-01
Om ett komma
Jag tar och hakar på Andreas kritikkritik, för jag läste Aris Fioretos recension av Raattamaa i DN och fick en del att fundera på. Särskilt den här passagen – alltihop handlar om kommatecknet som avslutar diktsamlingens titel:
"För Mallarmé vore det lätt att identifiera dess funktion: kommatecknet, eller 'le virgule', är Raattamaas Vergilius. Det utgör poetens guide i lögnens vida värld. Å ena sidan visar det att satserna inte rankas, å den andra att allt går vidare. Där fransmannen använde tecknet för att skapa överordning ägnar sig den yngre yrkesbrodern åt tillväxt. Språkvetare skulle tala om paratax i stället för hypotax, en teoretiskt ändlös anhopning av fraser av lika värde. Kommat som befinner sig nederst på raden är dess möjliggörare en ordens klasslösa arbetare med ena foten i källaren. Ändå visar tecknet att det inte finns gränser för en värld som spretar horisontalt. Kretsarna kan alltid utvidgas inte koncentriskt kring ett centrum som förblir stabilt, utan radikalt, i lokala hopar med globala anspråk. Kommat är hoppet om demokrati även i poesin."
Sådant här får mig verkligen att undra om man ska skratta eller gråta. Jag tror nämligen att det är exakt den där sortens teoretiserande som skrämmer bort människor från poesin. "Om ett kommatecken är en klasslös arbetare som inger hopp om demokrati så heter jag Morfar Jinko" tänker folk och bläddrar vidare till serierna. Men lika gärna skulle man ju kunna fälla en glädjetår över att det där lilla kommatecknet får så himla mycket plats och uppmärksamhet, över att någon bryr sig om det och tar det till sig och grubblar över dess funktion och betydelse. Lite komiskt är det förstås också att en poesi som svär sig fri från metaforer inte slipper undan sådana när det kommer till en recension. Undrar vad Raattamaa själv tycker om att hans komma har förvandlats till självaste Vergilius?
"För Mallarmé vore det lätt att identifiera dess funktion: kommatecknet, eller 'le virgule', är Raattamaas Vergilius. Det utgör poetens guide i lögnens vida värld. Å ena sidan visar det att satserna inte rankas, å den andra att allt går vidare. Där fransmannen använde tecknet för att skapa överordning ägnar sig den yngre yrkesbrodern åt tillväxt. Språkvetare skulle tala om paratax i stället för hypotax, en teoretiskt ändlös anhopning av fraser av lika värde. Kommat som befinner sig nederst på raden är dess möjliggörare en ordens klasslösa arbetare med ena foten i källaren. Ändå visar tecknet att det inte finns gränser för en värld som spretar horisontalt. Kretsarna kan alltid utvidgas inte koncentriskt kring ett centrum som förblir stabilt, utan radikalt, i lokala hopar med globala anspråk. Kommat är hoppet om demokrati även i poesin."
Sådant här får mig verkligen att undra om man ska skratta eller gråta. Jag tror nämligen att det är exakt den där sortens teoretiserande som skrämmer bort människor från poesin. "Om ett kommatecken är en klasslös arbetare som inger hopp om demokrati så heter jag Morfar Jinko" tänker folk och bläddrar vidare till serierna. Men lika gärna skulle man ju kunna fälla en glädjetår över att det där lilla kommatecknet får så himla mycket plats och uppmärksamhet, över att någon bryr sig om det och tar det till sig och grubblar över dess funktion och betydelse. Lite komiskt är det förstås också att en poesi som svär sig fri från metaforer inte slipper undan sådana när det kommer till en recension. Undrar vad Raattamaa själv tycker om att hans komma har förvandlats till självaste Vergilius?
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)