2008-10-31

Amy MacDonald i Stockholm och jag i Skottland



Efter tre resor till Skottland, för nu ganska länge sedan, vet jag att det finns en stark lokalpatriotism och känsla för det egna landets egenart hos skottarna. Förvisso inte så underligt, eftersom Skottland upphörde som självständig nation 1707, och sedan dess har upplevt sig som i hög grad styrt från London.

MacDonald är en skotsk klan som jag har en viss förkärlek för, ända sedan den gången jag träffade en väldigt sympatisk person med detta efternamn i en hotellbar i Edinburgh. Han bjöd in mig att se höglandsspelen som snart skulle börja, och där hans dotter skulle medverka som dansare. Tyvärr kunde jag inte komma, då jag skulle åka hem nästa dag, men hade det blivit verklighet hade jag lärt känna en del av Amy MacDonalds släktingar redan på ett tidigt stadium. Mitt intresse för Skottland manifesteras nu bara genom att jag bär Andreas-korset på mitt vänstra lillfinger.

Röstmässigt påminner Amy MacDonald - som nyligen besökte Stockholm - om Dolores O'Riordan i Cranberries. Den keltiska klangen finns där, och manifesteras på extra-spåret på CD:n "This is the life" genom att sången tonas ut med säckpipor. Jag missade hennes konsert på Debaser Medis, men skivan är i alla fall ljuvlig singer/songwriter-pop med skotsk diktion.
Amys hitlåt ”Run” påminner för övrigt väldigt starkt om Gianna Nanninis ”I maschi”. (Finns det inte någon Lars Norén-pjäs där karaktärerna diskuterar åttiotalsikonen Gianna Nannini? Jag har ett vagt minne av detta.)

2008-10-30

Ett ämne för en tidskrift: Att undersöka jaget

Senaste numret av Forskning & Framsteg innehåller ett intressant temablock om något så grundläggande i vår narcissistiska tid – liksom i alla tider - som jaget. Framförallt vill jag framhålla diskussionen mellan filosoferna Ingar Brink och Fredrik Svenaeus samt socialpsykologen Lars Dencik.

Jag tror det är notoriskt svårt att ringa in vad jaget är för någonting, men samtalets vindlande irrgångar ger onekligen ett antal intressanta formuleringar att fundera vidare på. Deltagarnas inställning till jaget avspeglar var de själva befinner sig, vad gäller forskning och säkert även i personligt hänseende. Så till vida framhåller socialpsykologen Lars Dencik jagets karaktär av rollspel, dess mer ytliga sidor, de som är enklast iakttagbara i forskningssammanhang, kan man väl också säga.
”Det finns väldigt få inom socialpsykologin som skulle tala om jaget som ett slags fast inre egenskap, något man har som en kärna och bär med sig. Det är i stället en oerhört plastisk abstraktion som formas i samspelet med andra, och därför är den bild man har av sig själv ständigt i förändring.”

Mot detta invänder filosofen Fredrik Svenaeus (vars resonemang jag genomgående känner mest sympati för):

”Men om man tror att allt som handlar om jaget vilar på en socialkonstruktivistisk grund, de olika rollerna vi spelar, så tror jag att man tar miste. Det räcker inte om man vill undersöka filosofiskt vad det innebär att vara ett själv.”

Eller lite senare, det allra mest intressanta i diskussionen enligt min mening:
”FREDRIK: Jaget eller självet är faktiskt ett grundläggande filosofiskt begrepp, ungefär som tiden. Om tiden sade Augustinus att när jag inte tänker på det vet jag vad det är, men när jag börjar tänka vet jag inte vad det är längre.
Jag skulle invända mot det här med att dra upp korten, och att jaget är en berättelse. För det är ju någon som drar upp korten. Det är jag. Det finns alltså ett mer grundläggande själv, och det måste man laborera med i flera olika skikt, annars hamnar man i ett slags grundlös position.

LARS: Vad då grundlös? Vad säger att det finns någon essens, en botten, en grund? Det är ju bara metaforiska uttryck för något som man föreställer sig, men som i själva verket kanske inte finns.”


Poängen är väl att bägge har rätt, men enligt min mening ger Fredrik Svenaeus en betydligt rikare bild av den företeelse som ska diskuteras, om man nu kan kalla något för en företeelse som alla så att säga befinner sig mitt inne i, var och en på sitt sätt. (Alla har ju ett jag, det må sedan vara relativt funktionellt, dysfunktionellt eller något annat. Jag tror det är bara någon promille av jordens befolkning som är medvetet jaglösa, och det rör sig då om praktiskt utövande buddhister, eller liknande.)

Men jag skulle vilja formulera följande hypotes, som förstås är svår att bevisa eller motbevisa (och den är inte riktad till någon i Forskning & Framstegs diskussionspanel, utan helt fristående):

Ju djupare och mer komplex personlighet, desto djupare och mer komplex bild av jaget.

2008-10-28

Personligt noterat, det finns inga outsiders, jaså inte?

En tjejkompis ringde mig igår kväll och ville värva mig som medlem i Publicistklubben (som tydligen har någon drive just nu att de behöver fler medlemmar). Då kan jag konstatera att jag redan har sökt medlemskap en gång. Och fått avslag. Jag är den enda publicist och författare jag känner till som har nekats medlemskap i både Publicistklubben och Författarförbundet. Vilket Martina Lowden med vapendragare Elise Karlsson tyckte var väldigt komiskt.

När jag sökte medlemskap i PK – det är rätt länge sedan nu – hade jag jobbat med poesitidskriften Den Blinde Argus i åtta år och publicerat frilansjournalistik i bland annat GT, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Arbetaren och Lyrikvännen. Jag hade också 105 universitetspoäng i journalistik (ofullbordade studier vid JMK). Jag hänvisade i första hand till min tid med DBA, men det räckte inte. Jag minns inte vem som var ordförande på den tiden, men när jag mötte Annette Kullenberg på Berns några år efteråt uppmanade hon mig att söka medlemskap igen, vilket jag aldrig gjorde. Publicistklubbens främsta uppgift är att ”slå vakt om tryckfriheten och yttrandefriheten”, vilket för mig klingar en aning ihåligt.

Med Författarförbundet ungefär samma historia. Jag sökte medlemskap med två tunna diktsamlingar och medverkan i två antologier i bagaget. Just då hade Pelle Andersson med 32 medkombattanter publicerat en debattartikel i Aftonbladet där de krävde att medlemskap i Författarförbundet skulle kunna utgå redan efter en publicerad bok. Detta för att säkra återväxten, bla bla. (Jag minns inte hur de argumenterade, men det hade väl någonting med unga författares framtid att göra.) Jag omfattades inte av denna framtid. Nu har jag gett ut tre diktsamlingar och inte sökt nytt medlemskap.

Senaste nytt på outsiderfronten är att jag nekats en recension i BTJ-häftet. Jag hade så när glömt bort att jag givit ut diktsamlingen ”Muntliga dikter” när en bekant till mig skrev följande i en gästbok:
”Det här är ingen recension eftersom jag inte är recensent
Men jag måste säga att Andreas Björstens nya bok "Muntliga dikter" inte bjuder på nån överraskning utan bara bekräftar vad jag alltid tyckt: Andreas är en jävla bra poet
Inte minst muntligt!”


I brist på recensioner får jag väl sätta det på baksidan av nästa bok.

2008-10-27

Max Ernst på Moderna Museet


Jag var och såg utställningen med Max Ernst på Moderna Museet i helgen. Och blev glad. Ur min synvinkel sett är det här nog den bästa utställningen hittills på "nya" Moderna Museet. Att få möta ett hundratal högkvalitativa verk, som aldrig tidigare visats i Sverige, av en modern mästare som Max Ernst - det är stort.
Hos Max Ernst finns fortfarande känslan av modernismen som en andlig kraft, något som Robert Scruton talar om i den här utskällda artikeln. Jag citerar (och det han säger i det följande syftar speciellt på bland andra Eliot och Pound, men kan också appliceras på Ernst):

"De ansåg inte att den moderna konstnärens mål var att bryta med traditionen, utan att återerövra traditionen, under nya omständigheter som det konstnärliga arvet knappast kunnat förutse eller förbereda oss för. /.../ Om konstens former och stilar måste omarbetas utifrån den moderna världens förhållanden, så är det inte för att förkasta den gamla traditionen, utan för att återupprätta den. Den moderna konstnärens strävan är att framställa den moderna världen, att uttrycka en verklighet vi inte mött tidigare, och som är särskilt svår att få grepp om. Men detta kan bara göras genom att vitalisera traditionen, så att vår kulturs andliga kapital omsätts i nutiden och förmår visa den som den verkligen är."

Långt citat, men så fick jag med begreppet andlighet också mot slutet!

Jag känner samma upphetsning när jag ser Max Ernsts tavlor från olika epoker - hans genius sökte förändrade former för konsten under hela hans liv - som jag kände när jag som 17-åring bläddrade i böcker om surrealismen; den där känslan av att komma i kontakt med nästan en primär materia. Så bra är utställningen. Men samtidigt känns det också lite sorgligt, en sorgsen eftersmak dyker upp när jag tänker på hur mycket kitsch och tomma gester som har rymts inom senmodernismen och postmodernismen under de senaste cirka trettio åren. Max Ernst-utställningen "Dröm och revolution" sätter verkligen det i relief. Ibland framstår Moderna Museet som de tomma gesternas epokmuseum; så inte just nu, tack och lov.

Om amerikanska och eventuellt oamerikanska namn

Men alltså, den här diskussionen om Barack Obamas namn. Skulle hans namn vara oamerikanskt? Som svensk är jag förvisso inte helt kvalificerad att uttala mig i frågan, men jag läste den här artikeln i DN nyligen, där en snubbe i Virginia uttalar sig:
"Barack Hussein Obama, säger Bob Neill med eftertryck på varje ord. Vad är det för namn på en amerikansk president? De ska ju heta saker som Washington, Jackson och Ford."
Och håll med om att ni har hört eller sett liknande uttalanden tidigare, om det nu var i bloggvärlden eller i någon annan tidning.


Då frågar jag mig följande: En av USA:s mest kända (och beundrade) personer någonsin är tungviktsboxaren Muhammad Ali. När han konverterade till islam 1964 bytte han som bekant namn från Cassius Clay till sitt nuvarande - avsett som en hyllning till islam. Är Muhammad Ali också oamerikansk eller främmande på något sätt? Jag tror ingen skulle våga göra det påståendet.

2008-10-26

Tidskrifterna formerar sig inför nästa års kulturrådsbeslut

Madeleine Grives och Andreas Åbergs debattartikel om tidskriftsstödet i onsdagens Svenska Dagblad går att tolka på två olika sätt (och den ena läsningen behöver inte utesluta den andra).
Den välvilliga läsningen är att de talar för sektorn kulturtidskrifter över huvud taget med argument för att det sammanlagda stödet bör höjas. En sådan läsning styrks både av inledningen och avslutningen på artikeln. Jag citerar början:

"Kulturtidskrifterna har blivit en av de allra viktigaste arenorna för Sveriges kulturliv. En stor del av den offentliga kulturdebatten bedrivs i dag i dessa tidskrifter, vilket har medfört ett brett och mångfacetterat debattklimat, som drivs under självständiga former, fritt från företagskoncerner i ryggen. /.../ Dessvärre är denna viktiga arena en angelägenhet för den begränsade krets av människor som i dag konsumerar kulturtidskrifter."

Mot slutet talar de om stödnivån: "Kulturtidskrifterna räknas absolut lägst bland kulturformerna. Det har inte tillkommit några pengar till produktionsstödet för kulturtidskrifter på tjugo år!"

Mina kommentarer så långt: Det är korrekt att stödet i stort sett har stått stilla och stampat länge. Att debattklimatet i Sveriges kulturliv skulle vara brett och mångfacetterat är en sanning med modifikation; det motsägs ju nästan omedelbart av artikelförfattarna själva som ju konstaterar att en begränsad krets läser kulturtidskrifterna. Därmed blir debattklimatet i sin helhet genast betydligt snålare, i den mån kulturtidskrifterna lever i sina egna parallella universa till den övriga massmediala världen. Den dåliga ekonomi som de flesta kulturtidskrifter lever med, tillsammans med svårigheterna att nå ut, riskerar enligt min mening att leda till ett sämre debattklimat. Kanske är vi redan där. Tillkommer att vissa av de mest självständiga tidskrifterna, som Axess, närmast mobbas ut i övriga media. (Ja, jag syftar på bemötandet i DN och Aftonbladet av deras nummer på temat "Skönhetens tabu".)

Den illvilliga tolkningen av Grive och Åberg är att de framförallt talar för ett snävare intresse. De verkar speciellt bekymrade för situationen vad gäller tidskrifterna 00TAL (som de själva ger ut), Bang, Glänta, Ord & Bild, Paletten och Karavan. Dessa har av den m-märkta debattören och riksdagsmannen Mats Johansson pekats ut som en elit bland kulturtidskrifterna i och med att de samtliga lyfter bland de högsta bidragsnivåerna. Grives och Åbergs försvar för just dessa tidskrifter fyller mittendelen av artikeln:

"Dessa tidskrifter representerar och värnar om seriös oberoende, kultur- och samhällskritik. De utgör breda plattformar som fångar upp nya talanger och aktörer och är de som står för förnyelsen och återväxten inom hela kulturfältet. Här debuterar morgondagens stora författare. Här odlas nya skribenter, litteraturkritiker, producenter, blivande förlagsredaktörer, kulturchefer och programledare."

Det är ingen hejd på självberömmet vad avser just dessa fem tidskrifter. Men är detta riktigt sant? Historiskt sett är det korrekt, ja. Men jag har känslan av att det var mer sant för tio-femton år sedan än i dag. Vid den tiden rekryterade breda kultursidor bland exempelvis Bangs redaktörer, och lät bland andra Petra Ulmanen och Kristina Hultman komma in som skribenter och redaktörer. I dag går återvinningen snarast i motsatt riktning; från DN till Bang. I viss mån går väl några av de här nämnda tidskrifterna på rutin och ter sig något mindre vitala än förr. Återigen, i dag är tidskrifterna mer en slags parallella universa till övriga media och (med undantag för kretsarna kring Glänta och OEI) syns mer sällan än förr på de inflytelserika kultursidorna. Inte desto mindre är kulturtidskrifterna extremt viktiga, där delar jag Grives och Åbergs analys. Att de står fria från de större mediekonglomeraten har dessutom någon slags egenvärde, vilket artikelförfattarna också påpekar.

Grive och Åberg underkänner fullständigt kritiken av tidskriftsstödet där Mats Johansson bland annat kallar bidragsansökningssystemet för en "skönhetstävling". Jag sympatiserar personligen inte alls med hans parti, men nog har han en poäng här, tycker jag själv; visst är det en skönhetstävling utan större transparens, där referensgruppen fattar beslut som ibland ter sig godtyckliga, godkänner vissa tidskrifter och underkänner andra på lösa grunder, vilket öppnar för misstanken om jäv. Att Mats Johansson förutskickar att stödet inte kommer att öka till nästa år gör att tidskrifterna formerar sig redan nu. De största tidskrifterna vill se till att inte just de får ett försämrat stöd, och att några smulor inte tas från dem för att ges till de ännu fattigare kusinerna från landet - annorlunda kan jag (när jag är på det illvilliga humöret) inte tolka huvudtendensen i Grives och Åbergs artikel.

2008-10-25

Kommentar till en katedral för vår tid: Partikelacceleratorn i CERN som gotisk katedral

Det bästa vore om ni kunde ta fram DN från den 15 oktober och titta på essäsidan, men jag förstår om ni kanske inte har tillgång till den tidningen på rak arm. Själva artikeln finns annars på nätet, men nätversionen ger inte riktigt rätt föreställning om hur artikeln såg ut i tidningen. Den mycket väsentliga illustrationen – helt enkelt en bild av partikelacceleratorn i CERN sedd utifrån – saknas nämligen på nätet.
Jag fick en mycket märklig känsla när jag slog upp den här sidan i tidningen första gången; en slags dubbelexponering inträffade. En ledtråd; rubriken lyder ”En katedral för vår tid”.
En ledtråd till, en bit fram i texten: ”Cerns stora affischnamn är Higgspartikeln, budbäraren som gör att alla andra partiklar har massa. Men man förväntar sig så mycket mer. Entusiasmen är så stor att astrofysikern Lawrence Krauss i tidskriften New Scientist hävdar att partikelacceleratorer är 2000-talets gotiska katedraler.”
Det sägs här nästan rent ut; partikelacceleratorn tar den vid det här laget mångsekelgamla rivaliteten mellan religionen och vetenskapen till nya nivåer.

På 1600-talet var det potentiellt livsfarligt för en vetenskapsman och rationalist att framträda öppet med sina tankegångar. Ja, det mesta kunde faktiskt fördömas som kätteri av den katolska kyrkan. Även tidens främste vetenskapsman, Descartes, såg sig förhindrad att publicera en del av sina rön, vilket Amir D. Aczel skriver om i Descartes´ Secret Notebook (rekommenderas). Men snabbt, med modernitetens framvällande kraft, växlade styrkeförhållandena, och religionen/kyrkan kom i underläge. Från och med 1900-talets senare del framstod det som att religionen hade förlorat kampen om själarna. Sveriges viktigaste tidning, DN, blev en ateismens och rationalismens högborg i bland andra Hedenius’ efterföljd; en hållning som den för övrigt fortfarande intar på ledarplats. Men förvånad konstaterar Sven-Eric Liedman i nummer 6/07-1/08 av Ord & Bild, som jag skrivit om tidigare, att religionen återigen tycks vara på väg tillbaka.
”Redan på 1930-talet talade Martin Heidegger om den moderna tidens förtrollning. Samtidens människor är förhäxade av tekniken och dess nya framsteg, ja de är besatta av övertygelsen att allt måste kunna beräknas, nyttiggöras och göras hanterligt. /…/ Modernitetens förtrollning ligger i själva framstegstanken som sådan.”
Men, visade det sig, den här förtrollningen genom moderniteten hade även den sina begränsningar och sprickor som avslöjades med tiden. ”De senaste årtiondena har i det avseendet inneburit en förändring. Färre låter sig övertygas av löftena om en i alla avseenden förbättrad framtid. Tvärtom hopar sig orosmolnen.”

I det läget, som jag tror Liedman beskriver helt korrekt, samlar sig vetenskapsvärlden till sitt kanske största prestigeprojekt någonsin, partikelacceleratorn i CERN. Det känns i den belysningen närmast som ett apokalyptiskt projekt.
De gotiska katedralerna var och är fortfarande enorma byggnadsverk; uppförandet av dem framstår ännu som närmast ofattbara prestationer av 1100- och 1200-talets människor. Den jättelika katedralen i Chartres byggdes till sina väsentliga delar under en tjugoårsperiod, under stora uppoffringar och hängivenhet från befolkningens alla samhällsskikt. (Det finns ögonvittnesskildringar bevarade av hur folket sjungande och under böner fraktade stenarna till byggnadsverket, timme efter timme, dag efter dag, för att fullborda katedralen.)
Enligt DN-artikeln sägs det rent ut (av en ledande astrofysiker) att ”partikelacceleratorer är 2000-talets gotiska katedraler”.
Det är måhända häpnadsväckande i sig. Än mer häpnadsväckande blir det när man ser likheten; partikelacceleratorns yttre kortsida är formad efter mönster av rosettfönstret i en medeltida, gotisk katedral.

Se själva på bilderna. Bilden nedan är lånad från en artikel i SvD, och det aktuella fotot längst till höger är taget av Martial Trezzini.



Här nedanför ser ni rosettfönstret i Bristols gotiska katedral.




Det är intressant men också en smula ruskigt, att vetenskapsmännen – självmedvetet – nu vill närma sig tillvarons yttersta mysterier i en katedral byggd för vår tid. Så som den medeltida människan närmade sig Gud.

2008-10-23

Om BTJ:s förfall

Även Bis-bloggen (föreningen Bibliotek i Samhälle) är kritisk till BTJ:s utveckling.

”Vad som än händer är det viktigaste för biblioteken att rädda vad som räddas kan av det som en gång hette sambindningen och som kom till på initiativ av folkbiblioteken för att rationalisera mediainköpen.”

Bis-bloggen frågar sig om ”Svensk Biblioteksförening fortfarande [tycker] att det var en smart idé att sälja ut BTJ?”

Då undrar man: Vad är egentligen BTJ (tidigare Bibliotekstjänst), de som i praktiken har monopol på att förse biblioteken med böcker (och vägledande recensioner)?

Tja, ägarstrukturen är ganska enkel att sammanfatta: Sedan i år ägs BTJ av två investmentbolag, Ratos och Litorina Kapital. Grundarna Svensk Biblioteksförening har helt dragit sig ur ägandet av BTJ. Historiken visar på ett gradvis ökat ägande under 2000-talet för dessa två bolag, vilket jag tycker också har märkts på BTJ:s tydliga förändring mot storsäljande böcker och en allmänt kommersialiserad hållning.

Så här presenterar sig Ratos på sin hemsida:

”Ratos är ett börsnoterat private equity-bolag. Affärsidén är att skapa högsta möjliga avkastning genom ett professionellt, aktivt och ansvarsfullt utövande av ägarrollen i ett antal utvalda företag. Mervärden skapas i samband med förvärv, utveckling och försäljning av företag.”

Ratos är majoritetsägare i BTJ. Den andra ägaren, Litorina Kapital, presenterar sig så här:

”Litorina Kapital är ett svenskt private equity bolag som sedan 1998 investerar i och industriellt utvecklar mindre och medelstora företag.”

Är detta verkligen lämpliga ägare för ett ur samhälls- och kulturperspektiv så viktigt företag som BTJ?

Det har rapporterats i pressen, bland annat i Svenska Dagbladet att antalet skönlitterära lån minskar på biblioteken. Orsaken skylls på allt från ökad pocketförsäljning till att biblioteken har koncentrerat sig för mycket på sin tekniska utveckling och ägnat sig alltför lite åt det som många ser som kärnverksamheten, nämligen skönlitteraturen. Själv tror jag att BTJ:s förfall spelar en viktig roll. När biblioteken inte längre erbjuder en mångfald av böcker, från de smalaste till de bredaste, från det mest udda till det mest efterfrågade, då upphör de att fylla sin klassiska roll. BTJ-häftet erbjöd förr lyrik under en egen rubrik (Hc.03), nu erbjuder de några få diktsamlingar av de mest etablerade namnen mot slutet av sin förteckning över skönlitteratur.

Dessutom fokuserar BTJ-häftet på de mest berömda författarnamnen, specifikt deckarförfattare, vilket aldrig hade hänt för bara några år sedan. I något av de senaste BTJ-häftena, som jag bläddrade i, erbjöds till exempel biblioteken att förköpa Liza Marklunds ”En plats i solen”. Men det är ju en bok som inte behöver någon extra draghjälp! Och framförallt; varför ska läsarna gå till biblioteken om biblioteken bara erbjuder samma böcker som redan finns på alla bensinmackar och stormarknader? Naturligtvis minskar bibliotekslånen när det för biblioteken unika håller på att försvinna!

2008-10-22

Kärleksskadad

Här är inledningen på den långa dikt (skriven av mig själv givetvis) som jag läste på Poetry Gang-Bang igår:

Kärleksskadad

jag är skadebenägen
i kärlek
jag är älskogsbenägen
i kärlek
ensamheten är en skaderisk
den också

Jessica Kempe i behov av religionsundervisning

Jag har ännu inte hunnit se Historiska museets utställning ”Drömmen om kvinnan”. Men jag funderar då och då på DN:s egendomliga recension av samma utställning.
Där gör Jessica Kempe – som jag antar är en välrenommerad konstkritiker – det för varje kristen och/eller normalbildad person förbluffande påståendet att Jesus inte föddes av jungfru Maria.
Jag citerar (om än lite motvilligt): ”Utställningens sammetsröda passage tycks skänka Madonnan den vagina som hon varken befruktades i, födde genom eller föddes av.”
Var i Bibeln eller annorstädes har Jessica Kempe fått uppfattningen att Jungfru Maria inte genomgick ett havandeskap och födde barn?
Det är ingen hemlighet att kyrkan har haft problem med sin kvinnobild genom seklerna, men Jessica Kempes feministiskt hållna kritik blir ju fullkomligt absurd när den utgår från en totalt felaktig föreställning. (Läs Niceanska trosbekännelsen!) Jag fattar inte hur en av Skandinaviens största tidningar kan publicera så ogenomtänkt kulturkritik.

Om Poesin

I går när jag gick till jobbet fick jag syn på en affisch – ett myller av tecknade människor i ett stadslandskap med en rad av Shelley under: "and cold hopes swarm like worms within our living clay". Och då tänkte jag på det här med poesin, igen. På att den är viktig för människor, och inte bara för ett litet elitistiskt fåtal; på att det finns dikter som står fram ur historien och lyser och verkligen spelar roll för många människor – som just Shelleys "Adonais" eller W.H. Audens "Stop all the clocks ..." eller "Kärlekens lov" ur Bibeln eller talet till barnen ur "Profeten" av Khalil Gibran eller ... ja, fyll gärna på själva i kommentaren om ni vill.

Och sedan tänkte jag att sådana dikter är sällsynta. Men att de liksom vaskas fram ur historien, eller ur Poesin – med stort P, för 100 gubbar, som i Victor Hugos "Stella": O nations ! je suis la Poésie ardente. J'ai brillé sur Moïse et j'ai brillé sur Dante. – och att poeterna hela tiden måste uppfinna ett nytt språk, hitta nya verktyg, för att kunna skriva dessa dikter, om och om igen. För egentligen handlar de om ungefär samma saker: mänskliga känslor, kärlek, livets villkor, ja, ni vet. 

Och när jag tänkte på det tänkte jag också att en tidskrift som OEI gör alldeles rätt. Där sitter en massa människor och är intresserade av själva språket, av dess minsta beståndsdelar, av att böja och vrida och vända på det. De undersöker och forskar och prövar och rumstrerar, de trampar upp nya vägar, de röjer och bökar och söker sig fram. Det kanske kan verka konstigt och mystiskt och obegripligt, det de gör, men deras arbete har betydelse för alla poeter, till och med för dem som inte förstår. Och det där arbetet kommer så småningom att sjunka in i Poesin som helhet och om tio-femton-tjugo-hundra år så skriver någon en ny, fantastisk, underbart vacker kärleksdikt.  

2008-10-20

Forskning på KB: Ockie Nidsjö in memoriam

Poeten och konstnären Ockie Nidsjö (1954-2003) var nog en extremt begåvad och underfundig person. Han sa i den här fina intervjun att han ville ge ut fem böcker ”innan han kolade”. Men det blev bara två böcker (med egna dikter och bilder) och en CD-skiva på Bakhåll.
Böckerna finns, som det verkar, bara tillgängliga på KB här i Stockholmsområdet – framförallt finns de förmodligen i en hel del västsvenska hem.

Ockie var från Halmstad och en viktig person i halländskt kulturliv på ett liknande sätt som Lars Hagström var det i Boråstrakten. Ockie var estradpoet, men försörjde sig som konstnär och konstlärare. Det fantastiska är hur väl hans dikter håller i tryck. De är ”naivistiska” får man nog lov att säga, men bildar liksom en helt egen skola. Om dikterna i hans tunna böcker ”Debut” (Johansson i Hishult, 1993) och ”Verklighetsförlust” (Trumtrum, 2001) ska jämföras med något så är det närmast med några av Eric Fylkesons 70-talsdiktsamlingar som utformades i samarbete med konstnären Leif Elggren. Men Ockie Nidsjö är mer absurd och märklig, dessutom gör han ju sina egna illustrationer som nästan alltid dessutom har ett egenvärde. Jag tycker dikterna är underbara och väl värda att leva vidare, genom att införas i olika antologier etcetera. På KB har ju inte så många läsare möjlighet att sitta. Här två korta smakprov, en ur varje samling.

Dikt till kvinnan

Örhängen
En freestyle
en mun
ljusa lockar
bröst

kan det sägas bättre
ja

(ur Debut)



”I sken av att konsumera livsstilar
som folk i allmänhet gör nuförtiden
försöker jag ändå behålla vissa essenser

Subversiva tendenser dväljes inom mig
Skulle jag då söka ett djupare livsinnehåll
stick i stäv med tidens ideal
Jag är tydligen en sorts förrädare

Att söka ett djupare livsinnehåll
ligger också i tiden. Men man får
för helvete inte göra det. Bara säga det
(Det är bäst att jag äter upp den här
papperslappen)”

(ur Verklighetsförlust)



Den unga poeten Elise Ingvarsson lyfter för övrigt fram Ockie Nidsjö som en av sina inspirationskällor i tidskriften Horisonts ”ung-poesi-nummer”; även om han där förekommer i den märkliga felstavningsinkarnationen Nicke Odsjö. Igenkännlig är han ändå direkt.

Alton Ellis R.I.P

Alton Ellis, en av de tongivande artisterna inom den musikaliska guldåldern på Jamaica mellan 1966-1968, har avlidit. Känd som "The Godfather of Rocksteady" eller "Mr Soul of Jamaica". Han föddes 1938 på Jamaica, men har sedan början av 1970-talet bott i London. Efter en konsert den 10 augusti i år på Jazz Café, Camden Town, så kollapsade han. Han dog två månader senare.



Läs mer om: Alton Ellis på Wikipedia.

2008-10-18

Sprinterlopp eller maraton? Poesibloggen

Jag förstår så mycket som att Eva Ström (AB 15/10) inte är speciellt förtjust i Magnus Ringgrens nya diktsamling, ”Iskonvalj”. Men recensionen är slarvigt skriven. Hur många dikter innehåller egentligen diktsamlingen? undrar med all rätt den uppmärksamme läsaren av den korta recensionen.
Det börjar så här:
”Uppsalapoeten och kritikern Magnus Ringgrens nya diktsamling Iskonvalj är egentligen en enda långdikt som skildrar en nyårsafton”.

Strax nedanför mitten kommer följande försök till sammanfattning: ”Då får tidens gång, markerad av denna yra nyårsafton, en mer smärtsam och mer personlig betydelse i denna diktsamling som har tolv dikter, lika många som i ett tolvslag.”
Så långt inte alltför anmärkningsvärt, det kan ju röra sig om en långdikt med tolv underavdelningar. Men snart blir det riktigt underligt:
”Så blir den trettonde dikten också klockans första slag”.
Var kom den dikten ifrån? Oförberett som en bakfylla efter festen, möjligen.
Hur tjock/tunn är boken, vad rör det sig egentligen om? Vill läsaren till slut veta.

Eva Ström skriver att Magnus Ringgrens poesi är ”traditionellt modernistisk”. Vad betyder egentligen det? Att den är tråkig; alltför metaforrik; eller helt enkelt – omodern? Är det inte i grunden ett trött sätt att påstå att någon skriver ganska trött? Fast jag är inte så säker på att Ringgren gör det. ”Iskonvalj” har jag inte läst (än), men jag tyckte mycket om hans förra prosadiktbok, med den besvärliga titeln ”Ögat, örat, skjorta, sängen, slutet” (Edition Edda, 2003).

En intressant och charmig (fast kanske något för lång) intervju med författaren och kritikern Magnus Ringgren finns för övrigt att läsa på förlaget Trombones hemsida. Så temperamentsfulla drapor hittar man sällan på kultursidorna, och jag vet inte om det beror enbart på utrymmesbrist.


Varför slutade AB:s nya kulturchef Karin Magnusson blogga så snart? Hon började blogga under pukor och trumpeter i slutet av augusti, sedan blev det en bokmässeblogg av det hela i september, och sedan rann projektet ut i sanden utan några som helst kommentarer… Kom ihåg, kära läsare, att driva en blogg är inget sprinterlopp, snarare ett slags maraton… Själv har jag bloggat (fult ord faktiskt, när det nu återkommer) eller skrivit nätdagböcker i drygt tio års tid, och än är inte målet i sikte, vilket det nu kan tänkas vara.

2008-10-17

Uppföljning om BTJ

Jaha, så har min förläggare fått in den första biblioteksbeställningen på min diktsamling. Tack Kinda Bibliotek och låntagaren i Boxholm!
Annars presenterar verkligen Bibliotekstjänst ett slags Moment 22 för alla unga, oetablerade författare och småförläggare. (Själv är jag inte speciellt ung och kanske inte ens helt oetablerad, men i alla fall!) Böcker som förväntas sälja dåligt till biblioteken tas inte upp i BTJ-häftet. Med den påföljd att de naturligtvis i normalfallet inte säljer någonting alls till biblioteken. Nästa gång samma författare ger ut en bok, går BTJ tillbaks och tittar i sina lägg:
- Ja, men din förra bok sålde ju ingenting till biblioteken, då kan vi inte ta med den i katalogen!
- Men att den inte sålde någonting beror ju på att ni inte recenserade den!
Det blir faktiskt en orimlig situation, i såna fall finns det ingen chans att komma in i systemet, för en författare som inte ligger på något av de stora förlagen. Det gränsar till yrkesförbud. (Återigen, som jag talat om förut här på bloggen, det är inte författarens verk som recenseras, så mycket som förlagets status!) Dessutom är lyriken som genre hotad av ett sådant betraktelsesätt.

Att de böcker som får litteraturstöd - och som ofta är skräddarsydda för att få det också - skickas ut gratis till biblioteken i efterhand förbättrar inte situationen nämnvärt, det ger bara en orimligt stor maktposition åt arbetsgruppen för svensk skönlitteratur. Vars smak blir helt normerande och som i alla fall inte gynnar små print-on-demand-förlag. (Första upplagan måste i praktiken vara runt 500 ex. för att man ska komma i fråga för litteraturstöd.) Det vore mer demokratiskt om all seriöst syftande svensk skönlitteratur blev recenserad i BTJ-häftet och biblioteken själva fick bestämma!
"Boken ska vara av god kvalitet i såväl boktekniskt som redaktionellt avseende", står det i pdf-en på Kulturrådets hemsida med instruktioner till bokförlag som söker litteraturstöd. Med andra ord: boken måste se ut som om den kommer ut på Bonniers, rent tekniskt.
Vad innebär då "kvalitet" i redaktionellt avseende? Jo, bland annat en förmåga att "överskrida olika typer av genreförväntningar" (från samma pdf). Planera dina normbrott, kära författare, annars kommer du inte att få stöd! Satsa inte på skönhet, inte ens en ny sådan, satsa inte på visioner, för det är inte kvalitet! "Vesuvius", debutantologin av poeterna i poesigruppen med samma namn, hade aldrig fått litteraturstöd eller köpts in av biblioteken med de här kriterierna! Ändå fanns den i lyrikhyllan på Stockholms stadsbibliotek när jag var ung, i dag extremt svåråtkomlig eftersom den är en raritet.

BTJ är av allt att döma ett hyperkommersiellt företag, de agerar ungefär som de Stenbeck-företag jag jobbat för en gång i tiden. Snabba avskedanden när lönsamheten är för dålig. Inga tankar på att andra värden än de rent ekonomiska kan spela roll för ett företag som har monopolställning och verkar gentemot bibliotek och andra kulturbärare.
Hedengrens och AdLibris är också kommersiella företag, rent definitionsmässigt, men de har också en känsla (tycks det mig) för böckers kulturella egenvärde; det motverkar inte försäljningen utan gagnar den tvärtom. De tar sig an min bok, och andra böcker från småförlag, men biblioteken ska undanhållas dessa böcker som ändå Hedengrens säljer en del av.
BTJ resonerar som en stormarknad, typ Åhléns, som i första hand koncentrerar sig på travar av deckare och andra storsäljare. Behöver biblioteken en sådan samarbetspartner? Borde det inte finnas ett samhällsintresse av att BTJ har ett brett utbud och även erbjuder så kallade smala genrer?

Till minne av Lars Hagström

Jag hade tänkt skriva en essä om estradpoesins unga döda. Men när den verkliga innebörden i detta hinner upp mig, känns det verkligen förmätet.
I stället ska jag berätta lite grann om en person till vars minne estradpoesitävlingen Hagströms hink arrangeras varje höst sedan 2001. Lars Hagström gick bort det året, efter en tids sjukdom (han hade en som obotlig betraktad form av cancer.) Han blev bara 40, 41 år.

Han var en viktig profil i Sjuhäradsbygdens poesiliv, också som författare, översättare och musiker (bland annat har han översatt Raymond Queneaus Stilövningar!). Hans essä om poetry slam var det kanske tyngst vägande bidraget i boken Slam! Handbok för estradpoeter (Passus, 2000), som väl fortfarande är den bästa enskilda boken om poetry slam som givits ut på svenska.
Lars Hagström var sannerligen ingen ointellektuell person, han läste (och recenserade) ett hundratal nyutkomna böcker om året.
Det är därför en person som uttalar sig med en viss erfarenhet och tyngd när han formulerar sig om litteraturens villkor och den goda konsten i sin bok ”Livet även om jag dör” (Bonniers, 2001).
Boken får naturligtvis sin särprägel av att den är skriven av en person som vet om att han (förmodligen, kanske helt säkert) snart ska dö. Det handlar om att leva – och kanske om att dö en smula för varje dag – med cancer. Med tanke på det är boken ändå skriven med en otrolig lätthet, många korta stycken bildar tillsammans en helhet, en mosaik. En del partier handlar om hans sjukdom, andra om hans bakgrund och tidigare erfarenheter, andra är att betrakta som fristående essäer, om Guds existens (Lars Hagström trodde på Gud) och om konsten. Jag tycker intrycket blir paradoxalt hoppfullt, genom den okuvliga och humoristiska tonen, som ändå sviktar ibland, och hur vore något annat möjligt?

Det är en fin bok, och vad gäller Lars Hagströms syn på den goda konsten (som han kallar den) håller jag med honom om mycket. (Den ”dåliga” konsten befattar han sig inte med i denna bok, antagligen därför att han känner på sig att han inte har tid med det, även om han är fullt medveten om att även den goda konsten innehåller – och måste innehålla – ”dåliga element”.) Den Stora Essä som Lars Hagström hade tänkt skriva någon gång i livet blev med nödvändighet förkortad och komprimerad – nu snarare spridda anteckningar, kanske också betydligt lättsammare formulerad än som ursprungligen var tänkt (se s. 197-201). Här ett citat som jag tycker mycket om:
”Konsten är som forna tiders skepp. En miniatyr, en modell av ett större sammanhang, med en viktig mission. Ett skepp som ständigt ligger i hamn gör ingen nytta. Ett skepp ska vara ute på stormande hav; frakta varor, förnödenheter, meddelanden och folk. Och hela tiden riskera att gå i kvav. Några sjunker, de flesta kommer fram.”

2008-10-15

Jag skriver om Bob Hansson än en gång

Bob Hanssons nya intervjubok ”Kärlek – hur fan gör man?” har fått en del hyfsade recensioner, bland annat i Svenska Dagbladet och Hallands Nyheter. Först ut att recensera boken var dock Therese Bohman i Aftonbladet. Jag tyckte recensionen var intressant, så att säga i all enkelhet, och därför har jag sparat tidningen. Det här (4 oktober) var också första gången jag lade märke till en egenhet i layouten på Aftonbladets nya omgjorda kultursidor; nämligen att nästan alla artiklar i den tryckta tidningen börjar med vad som ser ut som ett stort rött citattecken. Vilket till en början var ytterst förvirrande, jag trodde nämligen att Therese Bohmans recension började med ett citat av Bob Hansson:
”Jag har alltid hatat att prata om känslor och relationer. Kanske inte så mycket med den jag faktiskt befinner mig i en relation med, men med alla andra.” Det här är en intresseväckande inledning, kanske än mer om vi tänker oss att det faktiskt är Bob som säger det, men snart förstår man att det är recensenten som här talar i egen sak. Och ja, det här är väl en slags bok som lätt lockar recensenterna att bli väldigt personliga.
En bit längre fram (efter första tredjedelen av den korta recensionen) börjar Therese skriva om själva den aktuella boken:
”Därför är jag skeptisk från början till Bob Hanssons bok ”Kärlek – hur fan gör man?” (Wahlström & Widstrand). Men Hanssons kärleksbok är befriande prestigelös. /…/ Samtalen känns uppriktiga och Bob Hansson är genuint nyfiken.”

Ja, Bob är väl annars en sådan person som är så pass känd även utanför den rent litterära världen att han en tid gärna har fått väldigt negativa eller, kanske ska man snarare säga, ojämna recensioner. Hans författarskap verkar överleva ändå.
Få som har läst den har väl glömt Aase Bergs sällsynt brutala, nästan vansinniga, sågning i BLM nr 1/03:
”Bob Hansson som filosof är ingen man vill möta i en mörk gränd. Hans aggressiva peacebudskap förenklar världen så till den grad att det inte finns en enda nyans: han framhärdar visserligen i floskeln att man ska älska alla oavsett åsikter i happy och fri anda, men ger uttryck för motsatsen i sin poetiska hållning att hata allt man inte kan förstå.”
Aase Bergs recension handlade om ”Bräcklighetens poetik” men får som synes långt vidare implikationer, som ett angrepp mot hela företeelsen och personen Bob Hansson. I jämförelse framstår Therese Bohmans recension som oändligt mycket sakligare – trots sin väldigt personliga vinkling på ämnet! – och kan läsas som en välgörande kontrast.

2008-10-14

Utgivning på Titel förlag

Bok 1: Mats Barrdunge: Sveriges Andliga Vänster (2007) – slutsåld, recenserad i BTJ-häftet, 0 inköp från biblioteken

Bok 2: Andreas Björsten: Muntliga dikter (2008) – nekad recension i BTJ-häftet, 0 inköp från biblioteken

Bok 3: John Peter Gister: Innan dagen gryr (dikter) (2008-09), planerad utgivning

Bok 4: Hemligt projekt

Bok 5: Hemligt projekt

Jag tror inte att vare sig Vesuvius eller Poesiförlaget blev så här motarbetade i starten som vi (bevisligen!) blivit. Klimatet har sannerligen hårdnat…

2008-10-13

Raderna

En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården
dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla
över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak
jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara
den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.

"Gåvan" av Czeslaw Milosz

Besked från BTJ och inget vackert sådant

Äntligen besked från Bibliotekstjänst (BTJ). Jag hade anat ugglor i mossen länge, med tanke på tystnaden kring min diktsamling "Muntliga dikter", som de fick sig tillsänt för recension i BTJ-häftet i slutet av juli.
Redaktören Eva Lindström på BTJ:s skönlitterära avdelning bekräftar att min diktsamling inte kommer att tas upp i BTJ-häftet. Motiveringen är att de inte "tar upp allt, och lyrik säljer ju inte alls".
Jag har skrivit här nedan om vilka böcker jag givit ut eller medverkat i tidigare, och som jag skrev har samtliga fått recensioner i BTJ-häftet (även om de kanske inte sålde i några större mängder).
Är jag en sämre poet 2008 än när jag debuterade tjugo år tidigare? Nej, troligen inte. Skillnaden är att det jag skriver nu avfärdas utan att ens bli läst, av de som har som uppdrag - eller åtminstone borde ha som uppdrag - att spegla utgivningen. Eva Lindström bekräftar att ingen på BTJ har läst min bok, utan att de har "tittat på den". Vilket de gjorde redan i somras, utan att ge besked till mig eller min förläggare. Eftersom Visitbok sålde så pass dåligt (vilket den tydligen gjorde) erbjuds inte biblioteken min nya bok, oavsett dess kvalitet.
"Vi har blivit allt mer restriktiva", förklarar Eva Lindström, när jag frågar om det är en policyförändring.
Hur många fler drabbas av det här? Jag trodde som sagt tidigare i min enfald att åtminstone BTJ recenserar all svensk skönlitterär utgivning, men vi har här ett väldigt tydligt exempel på att så inte är fallet. Är det en nyhet? Svar: ja. Men är det någon som bryr sig? Förmodligen inte. Och jag talar ju bara i egen sak. Författare som talar i egen sak avfärdas oftast utan argument.

P.S. Förlaget Titel har redan en planerad utgivning med en eller två flera böcker. Hur stor idé är det att skicka dem till BTJ?

Ylva Eggehorns poesi lever

Det verkar som om vi har gått varvet runt, sedan Ylva Eggehorn kom ut med diktsamlingarna ”Ska vi dela” (Bonniers, 1970) och ”Jesus älskar dig” (Bonniers, 1972). Många av dikterna i speciellt den senare diktsamlingen bärs av en känsla att vår civilisation lever på lånad tid, att vi förbrukar för mycket av jordens ändliga resurser, att snart kommer domen. Den känslan speglas mot hennes Bibelläsning och Gudstro, och är delvis grundad i dem, men även utan denna bakgrund tror jag att det var en känsla som delades av många i hennes generation, åtminstone dem som tillhörde hippierörelsen eller var gröna-vågare. Efter ett par decennier då merparten av västerlandets innevånare drogat sig med ny konsumtionshets och ännu mer uppskruvat förbrukningstempo vad gäller jordens resurser, har vi nu nått till någon slags platå eller vändpunkt, känns det som, där jag gissar att en majoritet av invånarna nu börjat ifrågasätta utvecklingen.
Med andra ord; hennes dikter, enkla, klara, raka, men ändå fulla av en slags vardagens mystik har fått en förnyad aktualitet.

”Det måste inte vara stormklockor
som varnar för stormen.
Det kan vara att fåglarna flyger
ovanligt lågt i år.
Det måste inte sägas i Sveriges Radio/TV.
Man kan känna det i den allmänna ångest
som flyger ovanligt lågt i år.
En och annan profet bestiger talarstolen,
men det är bara en bekräftelse på det som redan pågår
Alla tecken och förebud måste granskas,
inte bara de entydigaste.
Man behöver inte ringa i kyrkklockorna
för att tala om att begravningen inleds.
Gamarna har iakttagits flockvis på ditt tak,
världsmedborgare.”
(ur Himmel och jord ska brinna)


Titeldikten Jesus älskar dig ur diktsamlingen med samma namn, är uppbyggd så att varannan rad lyder så här (i versaler):
”JESUS ÄLSKAR DIG”
Det blir en slags motsvarighet - i ett helt annat stämningsläge – till Lars Mikael Raattamaas långdikt ”ISRAEL - MÖRDARE”, där just denna fras upprepas på varannan rad, också i versaler. Be mig inte att förklara vilken av dessa texter jag tycker är starkast.

Som poet var Ylva Eggehorn redan i tjugoårsåldern en av de främsta i sin generation, konfessionell eller inte. Hon var också en av de första att skriva om de då relativt nybyggda Stockholmsförorterna i miljonprogrammet, som Sätra och Skärholmen, hon gjorde det på ett sätt som andas något samtidigt rentvättat, nybyggt och övergivet över dessa platser. I dag positionerar sig författare genom att droppa sådana förortsnamn, Ylva Eggehorn skrev om dem på ett naturligare och nyskapande sätt. Det är en glädje att hitta samlingsutgåvan med bägge dessa diktsamlingar, i utgåva på Svalans Lyrikklubb (med förord av Karl Vennberg) på Hornstulls bibliotek, för en gångs skull framme i hyllan och inte undangömd i magasin som den berörande lyriken nästan alltid är.

2008-10-11

Förlag eller teknisk plattform: Vulkan ännu en gång

Jag har skrivit tidigare här i bloggen om att Vulkans böcker saknas på KB. Dagsnoteringen verkar vara att av Vulkans 4.910 publicerade böcker saknas i dag 4.907 på KB.
Någon kommentator påpekade sist jag tog upp det här ämnet att ”KB och utvalda universitetsbibliotek inte [är] de sannolika ställena (vi icke-bokforskare) hittar böcker”.
Nej, kanske det. Men jag kan bara tala för egen del. Jag skulle aldrig ha haft möjlighet att läsa tidskrifterna Guru Papers och Feber (som betingar höga priser på antikvariat) om inte KB hade funnits. Samma sak vad gäller Metamorfospoeterna Paul Andersson, Lasse Söderberg, Petter Bergman m.fl. som jag inte hade haft någon som helst möjlighet att läsa i original annars. Varför skulle vi förmena generationerna som kommer efter oss liknande läsupplevelser? Det är nästan omöjligt att i dagens digra material veta vad som kommer att vara av bestående värde, därför är det viktigt att alla böcker behandlas lika och bevaras för eftervärlden. Sovringen sker efterhand.

Senast i DN (6/10) där Linda Skugge gratulerades inför sin 35-årsdag påstods det återigen att Vulkan är ett förlag, medan Vulkan själva håller fast vid definitionen ”teknisk plattform”.
”Strax efter DN-intervjun ska hon i väg och föreläsa för ett kvinnligt nätverk inom IT-sektorn. Hon ska bland annat berätta om Vulkan, ett bokförlag på nätet. Sedan starten för mindre än ett år sedan har förlaget gett ut imponerande 4.500 titlar. Linda är bolagets vd. [Siffran på antalet utgivna böcker är redan inaktuell, min anmärkning.]
- Tanken är att vem som helst ska kunna få ut en bok tryckt, billigt. Det kan vara släktforskare, någon som skriver om flugfiske eller en skrift inför en 50-årsdag. Det är otroligt roligt, alla vill skriva.”

Ja, men varför ställer ingen den enkla frågan till Linda Skugge eller Sigge Eklund: Vad är det för skillnad på ett förlag och en teknisk plattform? Varför är det så viktigt för er att ni är det sistnämnda?

2008-10-10

Raderna: Gombrowicz

Efter Noréns och Lowdens dagböcker läser jag Gombrowicz´. Konstig ordning. Det känns lite som att komma tillbaka till orginalet. Både Norén och Lowden refererar då och då till Gombrowicz.

Men, va fan koli; alla får väl skriva dagbok. Jag tror jag ska göra det själv en gång. Och lära mig av andras misstag; undvika rapporter om (märkes)kläder, undvika skolflicksfnittret omkring den egna betydelsen, undvika att - som Gombrowicz - ständigt vara extremt upptagen av den omgivande litterära världen. G. skärskådar, hånar, sätter allt och alla på plats; enda invändningen – för samtidigt har jag extremt roligt med honom. Även, eller inte minst, när han är elak.

Och så "uppriktigheten", som alla dagböcker strävar efter. Gombrowicz strävar inte; han lattjar. Kommer in i flott kostym, ställer sig mitt i rummet och vänder ut och in på fickorna som hänger utmed benen med ludd, tobaksflingor och gamla söndersmulade pappersnäsdukar. I samma anda går han på alla andras orimliga självhögtidlighet. En lisa för var och en som mött för många kulturpundare i sitt liv.
__________________________________________________

"Det fanns en tid i Europas liv då man till samma frukost kunde bjuda in Nietzsche, Rimbaud, Dostojevskij, Tolstoj och Ibsen - sinsemellan så olika personer som om de kom från varsin planet - och vilken frukost skulle inte sprängas av en sådan samling gäster? Idag skulle man kunna arrangera generalbankett för hela den europeiska eliten, och den skulle avhållas utan gnissel och gnistor.
På en sådan avtacklad grund växer impressarions skamliga roll allt mer...litteraturen knuffas ut ur individualiteten och råkar i händerna på utomandliga, samhälleliga faktorer. Pris. Tävlingar. Akademier. Yrkesorganisationer. Förläggare. Press. Politik. Kultur. Ambassader. Kongresser. Här ska organiseras och ses till att det fungerar - funktion och organisation har blivit iglar som suger ut ett redan anemiskt blod. Detta skulle i mina ögon inte vara så katastrofalt om trycket baraa kom utifrån, för kostens människa vet att hon inte är en samhällelig person och förvarar sina instinkter mot profana frestelser. Som vi vet kommer samhället alltid att kräva mer av oss än vi kan ge det. Men värre är som sagt att litteraturen blir mindre levande och till följd av det förlorar motståndkraften och förmågan att producera motgift..."

(min kursiv.)

2008-10-09

Maktspelaren som inte syns, Bibliotekstjänst

Nästan alla kommuner prenumererar på BTJ-häftet (sambindningslistan) från Bibliotekstjänst. Lektörsomdömena i den spelar en stor roll för vilka böcker som köps in till landets folkbibliotek (hur stor roll de spelar verkar inte finnas belagt, även om frågan om deras roll har berörts i enstaka magisteruppsatser).
Böcker som får dåliga recensioner av Bibliotekstjänst köps vanligtvis in väldigt glest av biblioteken, Jean Bolinder är en av de få författare som vågat ta upp frågan om BTJ:s närmast skrämmande stora inflytande på bokinköpen. Cecilia Davidsson är en annan.
Ännu värre måste naturligtvis vara att inte få något lektörsutlåtande alls, då existerar boken inte ens bland bibliotekarier. Jag tror inte det är allmänt känt men BTJ recenserar numera inte allt som kommer in till dem; under rubriken "bokanmälan" på deras hemsida står det att de bara ger lektörsutlåtanden om böcker som "bedöms vara av intresse för BTJ:s kunder". Vem gör den bedömningen? Och är inte den bedömningen i sig en slags osynligt lektörsutlåtande? Jag tycker det öppnar för maktmissbruk. BTJ har en helt dominerande ställning, vad jag förstår finns det inga alternativ till dem om man vill nå ut till landets bibliotek. I bilden av BTJ som folk har ingår det att BTJ recenserar allt som de får skickat till sig, men så förhåller det sig alltså inte. Det verkar vara en policyförändring.

Jag läste en bloggare som påstod att BTJ-häftet fortfarande är "sakrosankt" bland bibliotekarier. I såna fall kan man undra varför det är så svårt att få tag på för den som intresserar sig för hur dess lektörsutlåtanden historiskt sett har varit utformade. Kanske är BTJ-häftet faktiskt så "sakrosankt" att bibliotekarierna vill behålla det för sig själva, lite som en yrkeshemlighet? När jag frågade efter det på Stockholms stadsbiblioteks tidskriftsavdelning fick jag veta att de bara sparar pågående årgång som "arbetsmaterial", resten slängs.
Då tänkte jag; det finns förstås på KB i stället. Jag kan gå dit och läsa gamla årgångar. Nej, lättare sagt än gjort. På KB klassas BTJ-häftet som "vardagstryck" och finns inte sökbart i deras eget söksystem, Regina. BTJ-häftet läggs alltså tillsammans med reklamtryck och tidtabeller; en väldigt egendomlig prioritering då det snarast är jämförbart med en inflytelserik litterär tidskrift. Men det hamnar bland pizzareklamen på KB
I skrivande stund vet jag inte ens om min diktsamling någonsin kommer att bli recenserad av BTJ, återkommer till ämnet.

Uppdatering: Historiskt sett har jag inget att klaga på vad gäller hur jag har behandlats av BTJ. Dess förvandling till ett renodlat kommersiellt företag verkar vara av ganska sent datum.
Min första diktsamling, ”Från mitt kontor” kom för tjugo år sedan på egna Outsiderförlaget. Den fick – vad jag kan minnas – hyfsade recensioner i BTJ-häftet (på den tiden var det två lektörer som skrev om varje bok). Jag sålde också 16 exemplar till biblioteken, varav ett sedan brann upp i den förödande branden på Linköpings stifts- och länsbibliotek 1996.
Jag sålde alltså ungefär lika mycket av min första bok som Cecilia Davidsson enligt egen uppgift sålde till biblioteken av sin första, fina, novellsamling ”En av dessa nätter”. (Hon sålde ju mer sedan när hon överklagat den negativa recensionen.)

Min andra diktsamling ”Visitbok” (Megafon, 1991) gavs ut som en dubbeldiktsamling tillsammans med ett verk av John Peter Gister. Även den fick hyfsade recensioner (förlåt, men jag kan inte uttrycka mig mer konkret, då jag inte kunnat lokalisera var jag lagt urklippen med just BTJ-recensionerna.) Bara min dåvarande förläggare Thomas C. Ericsson kan svara på hur många exemplar som såldes till biblioteken, det kanske inte var speciellt många alls, men några exemplar existerar trots allt åtminstone vid Stockholms stadsbibliotek.
Jag har även medverkat i antologier som Grupp 86 (W&W, 1986), Poeternas Estrad (Estrad, 1991), Kom över på den här sidan (Brombergs, 2000), Poeter mot krig (Yelah, 2003) och Svensk slam (Ord på scen, 2006). Samtliga dessa finns i alla fall vid några bibliotek…
Nu har det gått ungefär ett kvartal sedan jag gav ut min senaste diktsamling ”Muntliga dikter” och varken jag eller min förläggare har hört ett ljud från BTJ. Som framgår av deras hemsida ger de ju inte heller besked om man nekas ett lektörsutlåtande och därmed inte heller får vara med i BTJ-häftet.

Annars stör mig verkligen BTJ:s hemlighetsfullhet, med tanke på att de verkar i en monopolsituation. Gamla lektörsutlåtanden i BTJ-häftet finns inte tillgängliga någonstans för allmänheten, inte heller för förläggare och författare, bara på deras egen nätbokhandel Media Direkt. På biblioteken är de, som jag skrev om här ovan, svåråtkomliga eller icke-existerande.
BTJ förbehåller sig också rätten till de lektörsutlåtanden som har avgivits i deras namn. Se här en diskussion om BTJ:s policy vad gäller hur deras recensioner får användas. Enligt vad Katarina Sköldebrink på BTJ här påstår har förlag eller privatpersoner inte ens rätt att citera ur lektörsutlåtandena utan godkännande! Vilket måste vara juridiskt felaktigt, med tanke på citaträtten, se även kommentaren av Exeget.

2008-10-08

2008-10-07

Konjunkturkrisen, penningvärdet och egenvärdet

Ja, så är vi där igen. Krasch, pang, bom, och havererade ekonomier.

Jag ser på Borg och Littorin i TV. Ministerpojkarna som var så självförträffliga för bara ett år sedan: Hej, och hå; vi älskar företagare och entreprenörer. Älskar banker. Älskar allt som luktar pengar. Vi tror att affärer löser allt. Vi tror på en självsanerande, överlevnadsduglig, muskelbyggande fit-for-all ekonomisk superpower. Vi är på rätt kurs.

Och nu står de där snoriga, trötta och vimsiga, och upprepar sin fastlåsta retorik. Vi har kontroll. Okej. Men det ser inte så ut, va?
Kursen - ehh? Kurser - ehh?

Jag ser en stackars bankman i den kapsejsade isländska ekonomin, stå och darra på benen inför TV-kameror och en obarmhärtig norsk reporter. Byxbenen fladdrar i anspänningen. Det kallas för byxis, på gammal slang.

På andra håll börjar exmiljardärer och penningmånglare och mäklare i allmänhet gå i terapi. Ångestsyndromen sväller ut ur övertrasserade konton och okontrollerbara skulder. Några praktskitar kommer som vanligt att försvinna med vinsterna till skumma bankfack och vita stränder. De kommer att återfinnas uppsvullna och alkoholiserade på en bar i Thailand om tio år. Andra kommer att skjuta sig för pannan, som förra gången, och förrförra.

Kanske skulle de kallas förre-tagare i stället? Dessa som i förväg tar ut från sig själva och andra det som inte existerar i sinnevärlden?
Förretagarna i Tigerekonomiernas fall. Förretagarna i IT–bubblan. Förretagaren Kreuger.
Tragiskt på det personliga planet. Mytologisk sinnesförvirring på det globala planet.

För så här är det ju: Det är ett neråtköp att förtro sin själ och energi till guden Mammon. Taskigt nog för en vanlig shopaholiker, som förköpt sig själv och familjen. Svårt för ministrar och finansmän och investerare som förlagt sina högsta värden till det ekonomiska livet. När det sjunker i sparbössorna har de inget egenvärde kvar.

Somliga tar sitt liv eller försvinner i dunkel. Arbetare får nöja sig med att söka jobb på annan ort.

Ordet: Lyxproblem.
Ordet: Kroppens kapitalvärde.
Exempel: Två döda arbetare i Kirunagruvan är två för mycket.
Kontenta: Slit ut allt och alla till bristningsgränsen och get away with it.

Och så den svävande föreställningen om "The survival of the fittest"; alla marknadsfilosofers ruttnande stöttepelare. Men säg mig; var finns de nu: the fittest?
Är det inte de som om och om igen förstör världens ekonomi; samtidigt med resurserna, inklusive de "mänskliga resurserna"?

Miljardärernas natt. Etikens sophög. Till och med en Wallenberg skulle rysa av förakt. Tror jag. Men där är jag kanske lite väl godtrogen?

2008-10-06

Romaner med gatunamn i titeln

Det här är naturligtvis en väldigt senkommen notering, men jag ville bara säga att Sara Kadefors ”Fågelbovägen 32” nog är en av de bästa svenska romaner jag läst, åtminstone från de senaste åren. (Moderna svenska romaner är sällan speciellt bra, när jag tänker efter.)
Den är både empatisk och iskall, precis som huvudpersonen Karin.

Åsa Cronas tunna debutroman – om någon minns den - hette ”Västerbrogatan 7” (Prisma, 1993). Den hade en annan tematik (grannfejder) men samma stämning av vantrivsel och vaga hot. Kadefors har dock ett bredare register, vad gäller mänskliga relationer och iakttagelser av samhället omkring.
Det verkar i alla fall som om böcker med exakta gatunamn i titeln sällan är speciellt idylliska! Hur var Henrik Tikkanens ”Brändövägen 8?”

Här finns en del av svaret.

2008-10-04

Är Sverige Nato-medlem?

I Aftonbladet i dag finns det en artikel om svenska soldater i den Nato-ledda styrkan ISAF i Aghanistan. Artikeln illustreras av en svensk soldat som man ser vänster axel på, med svensk flagga och andra rikssymboler. Hade soldatens högeraxel varit synlig i bild hade man sett att han där bär Nato-symbolen.

Sverige är mig veterligt inte medlem i Nato. Enligt min sagesman - vars identitet må vara okänd - är Sverige det enda Partnerskap för fred-land vars soldater "frivilligt" bär Nato-symbolen vid internationella operationer. Vi deltar ju i de Nato-ledda KFOR (Kosovo) och ISAF-operationerna (Afghanistan). Sedan 2007 är svenska soldater Nato-märkta och jag frågar mig varför?
Har detta diskuterats offentligt? Inte vad jag vet.

Paradoxal värld

I Aftonbladet listas de 148 förbjudna bokstavskombinationerna på bilars registreringsskyltar. Det är fascinerande läsning. Det får exempelvis inte stå "HAR" på skylten. Däremot får det uppenbarligen gärna stå: CIA, FRA, KGB, NSA eller RAF.

2008-10-03

Arbetsförmedlingen som dokusåpa – vinnare och förlorare

Många års kontakter med arbetsförmedlingen i det förflutna har lett mig till följande tro: Arbetsförmedlingen tycker helt enkelt inte om arbetslösa människor. De som jobbar där föraktar sitt eget jobb, och därmed också de arbetssökande, som de ser som losers och svaga människor.
Arbetsförmedlingen lägger också av tradition merparten av sina resurser på de människor som är i minst behov av det. AF tycker om människor som står nära arbetsmarknaden, som möjligen bara behöver en extra push för att bli anställda. Svårast har arbetsförmedlingen för medelålders långtidsarbetslösa, som följaktligen inte heller får någon hjälp utan får harva med Office-paketet på någon förvisningsort. Arbetsförmedlarna tycker om att hyfsa statistiken – det är ju mänskligt – och erbjuder de dyrare och finare kurserna, som faktiskt kan leda till jobb, till dem som kan säga nästan säkert: Ja, jag har en anställning på gång, bara jag får gå den här kursen.

När arbetsförmedlingen nu startar en dokusåpa kring fem personers jobbsökande är det givetvis endast unga och framåt människor mellan 18-24 år som kommer på tal. (Utvalda bland 1.400 sökande, som om det rörde sig om Expedition: Robinson.) Styrelseproffset, grundaren av föreningen Friends, numera projektledaren för arbetslöshetsprojektet Avstamp, Sara Damber skriver på sin blogg att ”Jobbsokarna.se är som en blandning av ett virtuellt arbetsförmedlingskontor och en dokusåpa med substans”.

Jag har inget emot de medverkande unga – hur skulle jag kunna ha det – men på ett fullkomligt okritiskt sätt lanseras det här projektet nu i olika medier, där de unga, kvalificerade människor som ingår i projektet kommer att få spela rollen av att visa i offentligheten att det minsann går ganska lätt att få jobb bara man lägger manken till. Varför ingår inte en 45-årig arbetssökande invandrarkvinna i projektet, till exempel?
Av det skälet att projektet Avstamp riktar sig till unga, kommer den självklara invändningen mot min kritik. Men det är inte hela sanningen, vill jag påstå. Arbetsförmedlingen vill inte skylta utåt med sitt misslyckande, de vill inte avslöja hur svårt det faktiskt är för en långtidsarbetslös att få jobb i Sverige i dag, och därför koncentrerar de sig på unga jobbsökande som helt säkert kommer att få jobb en efter en, inom den närmaste tiden (om nu inte den vikande konjunkturen skulle sätta käppar i hjulet förstås.)

Annorlunda kan det inte se ut, när vi har att göra med en organisation (AF alltså) som medvetet skrämmer människor, får dem att skruva ner och nästintill förneka sina egna drömmar, kontrollerar och bevakar dem, samt stänger av dem från sina utbildningar som råkar vara alltför kritiska (det har inte hänt mig, men det har hänt i andra fall med människor som gick på samma arbetslöshetskurs som jag). Arbetsförmedlaren kontrollerar hela tiden det du gör som arbetssökande, men är själv hela tiden under kontroll; en arbetsförmedlare berättade en gång sammanbitet för mig att de hade ett system där hans chef när som helst kan gå in på hans dator och se vad han gör just nu – i realtid alltså. Det är skrämmande, och jag är ytterst glad att jag har lämnat den här otäcka halvvärlden för nu ganska länge sedan, för anställning i ett arbetaryrke som ändå ger mig en viss frihet att skriva och tänka själv.


Man kanske kan säga att Eriks of Sweden lever i en helt annan värld. De erbjuder välkända talare som för en inte alltför billig penning framträder inför företag och anställda på olika offentliga tillställningar. Eller för att citera deras hemsida:
”Vår affärsidé är att skapa, planera och genomföra relationsskapande möten som genom anpassade upplevelser ger önskat resultat för företag och organisationer.”

Bland deras talare hösten 2008, som framträder på en helsidesannons i Dagens Nyheter, märks bland andra Benny Haag, Kjell Enhager och Kjell A Nordström – vad gäller Kjell Enhager den där typen av peppande mumbo jumbo-talare som Arbetsförmedlingen gärna låter sina klienter se videofilmer med, en slags lågbudgetvariant av ”anpassad upplevelse”.
Kjell A Nordströms framträdande har den märkligt tidsanpassade rubriken ”Har kapitalismen förlorat?” som inte alls stämmer överens med den innehållsbeskrivning som sedan följer: ”Kapitalismen har vunnit. Det är bara ett litet problem. Är detta verkligen vad vi vill?” Rubriken verkar vara skriven i september 2008 under intrycken av finanskrisen, medan det som följer snarare är intryck från kasino-kapitalismens glada dagar. Men vare sig kapitalismen vinner eller förlorar står en sak klar: Kjell A Nordström kommer att casha in.

2008-10-01

Therese Bohman skriver om skönhet och jag funderar över skönhetens gränser

I söndags publicerade Aftonbladet Kultur en större fristående artikel av Therese Bohman om skönhet. Det var en viktig artikel och värd att diskutera, men den är dessvärre inte utlagd på nätet. Therese B. argumenterar i alla fall för skönhetens värde, och undrar varför ingen längre pratar om skönheten i litteratur, konst och musik; varför den på sätt och vis framställs som kitsch, själva strävan efter skönhet är liksom misstänkliggjord i dagens kulturliv.
Det tål att sägas, många gånger. Samtidigt definierar Therese aldrig vad hon menar med skönhet, det är underförstått att det finns ett skönhetsbegrepp som de flesta är ense om. Och det är kanske sant, jag tänker på sådant som harmoniska proportioner, det gyllene snittet, vissa skönhetsbegrepp har överlevt genom århundradena. Man hamnar lätt hos artonhundratalets idealistiska filosofer – eller hos Platon – om man börjar fundera över detta. Samtidigt finns det ju element av skönheten som vetter mot det otäcka och det brutala. Också den föreställningen har gamla rötter, men aktualiseras då och då på nytt under seklerna.

Longinos (200-talet e. Kr) skrev om det sublima och dess skönhetsvärden; det kan handla om mötet mellan det svaga och det starka, mellan liv och död, människans möte med naturkrafters grymma verkan som överväldigar henne. Det är en del av skönheten även detta, och en på sätt och vis hemsk del.
För mig är slutdikten i Ernst Brunners diktsamling Mr Skylight sublim på detta sätt, som det känns nästan otillbörligt att tala om. Alla som läst diktsamlingen vet att den cirklar kring Estoniakatastrofen, en närmast ofattbar katastrof som den gestaltar på ett sätt som blir bestående litteratur. Genom den sjunkande fartygskroppen klättrar människorna mot ljuset och befrielsen genom hela boken. Den har anknytningar till både de grekiska gravepigrammen och till Edgar Lee Masters Spoon River, men stämningen är ju en helt annan – Ernst Brunner skildrar människors kamp för överlevnad på randen till döden, det finns inget försonande i detta. Slutscenen hänger kvar länge, den är känd från media, men tas på detta sätt in i litteraturen. Det är sublimt och otäckt – men jag skulle ändå inte våga kalla det skönhet. (Mr Skylight är ett oratorium på närmast gammaltestamentlig grund, de grymma naturkrafterna dubbelexponeras ibland med det gudomliga, ibland står det gudomliga utanför dem.)

Nej, inget resonemang om Ernst Brunners diktsamling finns i Therese Bohmans artikel, hon tar helt andra exempel, men jag tar upp Mr Skylight därför att den för mig visar på det problematiska i begreppet skönhet; var går dess gränser. Att skriva dikter om Estonia är kanske ett extremt exempel, men de senaste hundra åren eller så, har ju skönheten sällan kommit utan ett drag av sönderslitenhet och grymhet. Picassos Guernica, Otto Dix expressionistiska bilder, Bruno K. Öijers Terror-dikt… skönheten finnes, men en del av den är ju föränderlig och en del av den är ytterst grym. Det gör hela frågan om skönheten väldigt komplex men kanske är det också hoppfullt att det inte finns några enkla svar.





Nya omgjorda Aftonbladet Kultur: ser bra ut när sidan domineras av en längre feature-artikel, dagar som domineras av recensioner ser det däremot lite inklämt ut. (Om nu långa, djuplodande recensioner kommer att finnas kvar på sidan?) Therese Bohmans artikel var just en sådan som tilläts dominera hela uppslaget, och där Aftonbladet Kultur använder färg och form på ett fint sätt som de inte tidigare gjort.

Slutligen kan man konstatera att Therese Bohman på sin nya bildbyline under artikeln ser lika enögd ut som någonsin Nefertiti på bysten i Berlins museum.