Mitt svar till Aase Berg

"Bristen på självrannsakan [hos språkmaterialisterna] lämnar fritt spelrum åt retrogardister och romantiker som enda diskussionspartners", skrev Aase Berg i Expressen (21 november). Det betyder inte att man faktiskt får gå in i en diskussion, eftersom Expressen inte "kan härbärgera ytterligare en språkmaterialismdebatt" (citat av kulturchefen Björn Wiman). Mitt svar till Aase Berg kan därför läsas här.

Rapport från återvinningen

Lördagskvällen till ära tog jag mig för att knalla iväg med tre kassar återvinningsjox. Det var en rätt trevlig promenad, ett fint duggregn föll och grannarna har allaredan julpyntat sina balkonger och fönster med lampor, stjärnor och ljusslingor. Jag sjöng "Child of the Moon" för mig själv och tänkte på att texten är lite vacker: "The wind blows rain into my face, the sun glows at the end of the highway ..."

Men sedan! När jag kom fram! Då såg det värre ut än vanligt vid återvinningsbubborna. En stor fet plaststekbräda låg på marken (nej, vad heter det? nu fick jag hjärnsläpp ... skärbräda menar jag förstås), ett keramikfat stod ovanpå plastbehållaren och sist men inte minst fann jag, lutat mot metallbubban, en stomme till en trasig solstol plus någon sorts snirkligt rör med en strömbrytare på och elsladdar stickandes ut i ena änden.

Trots att jag var mol allena i mörkret hörde jag mig själv säga: "Och vad tror ni det där är, jävla puckon?" Och sedan tänkte jag att jag kommer att bli en sådan där konstig tant som går omkring och muttrar och pratar högt för sig själv. Och sedan kom jag på att jag är en konstig tant som går omkring och muttrar och pratar högt för sig själv.

Förnyelse genom inavel?

Replik till Kulturrådet

Kulturrådet välkomnar debatten om kulturtidskriftsstödet. Men några intryck kommer det inte att ta av vad som framförts av systemets kritiker, någon självkritik förekommer inte heller i Kennet Johanssons och Arne Ruths inlägg i SvD.

Riktigt orolig blir jag när jag läser följande rader av Kulturrådets nya generaldirektör Kennet Johansson tillsammans med ordföranden i referensgruppen för kulturtidskrifter Arne Ruth:
”Kulturrådet och referensgruppen anser att de tidskrifter som nu får stöd fungerar väl och håller en god kvalitet. Vi ser ingen poäng med att bara för omväxlingens skull omfördela stöd till tidskrifter som inte håller lika hög kvalitet.”

Jag kan inte läsa det här stycket på annat sätt än att Kulturrådet anser att exakt rätt tidskrifter i dag får stöd, och på exakt rätt stödnivåer. Det är en monumental brist på självkritik. Det betyder att tidskrifter som ännu inte har kommit in i stödsystemet inte behöver göra sig besvär med att ansöka, för alla tidskrifter som redan har stöd anses håller en högre kvalitet. Hur ska någon fattig tidskriftsmakare med visioner kunna slå sig in i branschen på det sätt som förr var möjligt, om produktionsstödets nivåer och fördelning redan är spikad och även framöver kommer att gå till just de mottagare som redan är bestämt? Förnyelse är trots detta möjligt menar Johansson och Ruth, när de skriver så här:
”Enligt vår uppfattning går det att förena en förnyelse med kontinuitet i bidragsgivningen. Detta eftersom förnyelse också sker inom redan etablerade verksamheter.” Det är alltså de redan existerande Bang, 00TAL och Ord & Bild som ska stå för förnyelsen? Vore det inte vettigare att tänka sig en breddning, så att fler röster får komma in?

Nej, inom kulturtidskriftsstödet är redan allt organiserat som det ska, i den bästa av världar. Johansson och Ruth vill uttrycka detta med statistik när de säger följande:

”Inför år 2008 sökte 147 tidskrifter stöd. 108 av dessa fick bidrag, vilket innebär att nära tre av fyra som söker produktionsstöd från Kulturrådet faktiskt får det.”

Låt oss se vilken verklighet som döljer sig bakom dessa siffror. Dvs hur mycket pengar sökte tidskrifterna och hur blev utfallet? Jag tar upp några av de tidskrifter som jag tycker är viktiga och intressanta. Siffrorna över sökta och beviljade bidrag för 2008 är offentliga och Kulturrådets egna.

Tidningen Kulturen sökte 785.000 kronor – och fick avslag helt och hållet. Resultat: den tryckta tidningen är nedlagd, finns nu enbart på nätet.

Post Scriptum sökte 582.000 kronor – och fick 25.000 kronor, vilket var en halvering från föregående års 50.000 kronor. Resultat: tidskriften nedlagd.

Komma sökte 327.000 kronor – och fick 50.000 kronor. Resultat: en norrländsk kulturtidskrift som fortfarande är bra, men saknar essäer helt och hållet, vilket rimligen är en kostnadsfråga.

Det här var några av de missgynnade tidskrifterna. Annorlunda ser det ut om man tittar på de som Mats Johansson kallat eliten bland kulturtidskrifter.

Glänta sökte 650.000 kronor och fick nästan samma summa, 600.000 kronor.

Bang sökte 800.000 kronor och fick 600.000 kronor.

00TAL sökte 750.000 kronor och fick 550.000 kronor.

Är dessa sistnämnda, stora tidskrifter mer realistiska i sina ansökningsplaner eller vad ligger bakom att de tydligen träffar mer rätt med sina ansökningar? Håller de generellt en högre kvalitet eller är de helt enkelt speciellt gynnade? Sanningen är svår att komma åt. Men genom sin rigida tolkning av kvalitetsbegreppet – där kvalitet bara är det som redan är etablerat och som har upptrampade stigar till de högsta bidragsnivåerna – förhindrar Johansson/Ruth att alternativa röster kan komma till tals. De tre fattigare tidskrifterna som jag nämnde här ovan har (hade) höga ambitioner och summorna de sökte är inte orimliga. Hur skulle de annars någonsin kunna mäta sig med de redan etablerade, stora tidskrifterna, om de inte försökte komma upp i samma ekonomiska nivå? Men Kulturrådet förhindrar, aktivt och medvetet skulle man kunna säga, andra tidskrifter att komma upp i samma nivå som Bang, 00TAL, Glänta, Ord & Bild, Karavan och Paletten.

Kulturrådet vill öka mångfalden, inte genom att höja produktionsstödet för kulturtidskrifter, utan genom en ökad satsning på nättidskrifter.
”Det är den delen av stödet som kommer att öka och det är den utvecklingen som ska uppmuntras”, säger Arne Ruth i SvD 6/11. Tidskrifter på invandrarspråk menar han speciellt skulle tjäna på att göras om till nättidskrifter.

Här ser vi ett exempel på hur staten vill gå in och genom stödet styra tidskrifternas inriktning, i det här fallet genom att styra om dem från tryckta tidskrifter till nättidskrifter. Jag anser inte att det är statens uppdrag att tala om för tidskriftsredaktörer att ”hörni, nu är det dags att sluta trycka era tidskrifter, nu ska ni gå över till Internet”. Och varför skulle just invandrarspråk göra sig bäst på Internet? Jag anser att det är en otillbörlig styrning, och inte alls något exempel på ökad mångfald. Speciellt inte om pengarna till en satsning på nättidskrifterna kommer att tas från den redan utfattiga sektorn tryckta kulturtidskrifter.

Avslutande brasklapp: Detta betyder inte att jag är motståndare till publicering på nätet, hur skulle jag kunna vara det? Men jag anser inte att nätet är ett medium som ersätter tryckta tidningar och tidskrifter. Nätpublicering kan vara ett komplement eller ha ett stort egenvärde, men det är i dag inget som rakt av kan sägas ersätta den tryckta tidskriften. Lika lite som det äldre mediet radio dog ut när TV kom, så kommer de tryckta tidskrifterna dö ut för att nätet existerar. Det handlar om samexistens, och där ska staten hålla sig neutral.

Gärna en ökning av stödet till nättidskrifter, även om gränsdragningsfrågorna förblir svåra (Carl Bildts blogg Alla dessa dagar nominerades till utmärkelsen Årets nättidskrift, men är väl knappast just en nättidskrift.) Dessutom; vilken fattig nättidskriftsredaktör vill lägga 2000 kronor på ett utgivningsbevis från radio och tv-verket (obligatoriskt för att få nättidskriftsstöd) när stödpengarna förblir högst osäkra i ansökningsögonblicket? Det finns en lång väg kvar att gå innan nättidskriftsstödet hinner stabilisera sig som värdefull faktor och att ta pengar från de kulturbärande tryckta tidskrifterna vore helt fel väg, när de i själva verket behöver mera pengar, inte mindre.

Om det inte är möjligt att höja totalramen för tidskriftsstödet, vore det önskvärt att Kulturrådet började respektera förnyelse- och kvalitetsambitioner hos de små tidskrifter som så länge har fått stå tillbaka. Jag efterlyser en rättvis bedömning av kvalitet, med insikten hos bedömarna att en tidskrift med lågt eller intet stöd omöjligt kan ha samma påkostade layout som en tidskrift med stöd i halvmiljonklassen. Kulturrådet måste se till kärnan hos tidskrifterna och det värdefulla i vars och ens unika bidrag.

Ännu flera channels and nothing on

Jaha, så sitter man en eftermiddag i godan ro och skriver när telefonen ringer och det är en trevlig kille från Com Hem. Först tror jag att han är bekymrad över att min telefonsvarare inte har fungerat, men nix, han vill pracka på mig någonting. Nämligen en till tjänst med fler tevekanaler, något som jag inte är det minsta intresserad av. Och det säger jag också, jag säger till och med att jag gärna vill ha färre, men killen är jätteenvis och förklarar att om jag skaffar fler så får jag också ett dubbelt så snabbt bredband och det kommer till och med att bli billigare ända fram till mars. Vid det laget är jag som vanligt helt snurrig i skallen och frågar om det inte finns någon hake med alltihop.

– Haken är att vi vill behålla dig som kund, säger killen.

– Men ni kommer att få behålla mig som kund, säger jag förbryllat, jag har inga planer på att byta bolag alls.

Det spelar tydligen ingen roll för han fortsätter övertalningskampanjen tills jag blir trött och säger att jag inte har tid att prata eftersom jag sitter och jobbar med en bok. Och att tid för min del också är pengar och kan vi inte snacka om det här någon annan gång?

– Visst, när kan jag ringa dig? frågar killen.

– Jag är upptagen jämt, så det vet jag inte, säger jag.

– Säg bara en tid, ångar han på, och det hela slutar med att jag blir desperat och hojtar:

– Snälla, kan vi inte sluta prata, jag vill bara skriva på min bok!

Vad är det med dessa månglare, undrar man? Varför måste de braka in med bulldozers i varenda liten helgedom? Alltså, vad jag vet så finns det någon sorts samhällsekonomisk tanke kring att tillfredsställa människors behov. Sedan finns det väl också andra idéer som går ut på att skapa fler behov. Men vad kallas det här? När man inte har några behov över huvud taget och bara ber om att få slippa och till varje pris ska övertalas fast man inte vill?

Svartbränd samtid på Dramaten: Kasimir och Karoline

Det märkliga är: Hur scenografin vibrerar som en stum huvudroll bakom de sprattlande, bånglande skådespelarna i denna tjugotalspjäs, som en tysk regissör – Michael Thalheimer – satt i gungning. Scenografen heter Olaf Altmann, och han får den första rosen.

Rosen har taggar. För detta är inte en ofarlig kulturprodukt. Nu – och det var ett tag sen – sitter jag i Dramatens stora salong och ser något som liknar det jag ser på stan när jag åker hem en lördagskväll. De skrikande, ylande fulla tonårsbrudarna, de packade grabbarna med machofasoner och gutturala läten, krog-gubbsen som vacklar och babblar hysteriskt och famlar efter kött. Famlar efter brudar. Brudar som famlar efter något. Som inte famlas kan.

I Ödön von Horváths pjäs ramlar poletterna ned som om de var gjorda för vår samtids hål. Konjunkturkrasch och trettiotalsdepression. Arbetslöshet, manlig maktlöshet och kvinnomissbruk. Svåra tider, folk som lider, och folk som hukar under överheten, chefen, de som har lite äcklig makt och pengar.

Allt detta är inskrivet i ett klassiskt intervall; en eftermiddag och en kväll och en natt. En oktoberfest med öl och sludder och sång. En ensamhetsorgie där alla utlämnas till varandra på nåd och onåd, och mest på satans onåd. Där ansikten vänds mot ljus som inte kommer från gud, utan från en svävande zeppelinare eller en stjärnbild.

Regin är energisk. Det syns att Någon hållit fast vid sin bild, och satt den ända ut i varje fingerled på skådespelarna. Det låter despotiskt, men ser ut som en frigörelse: Här expanderar kropparna i överdrivenhetens stilisering, lite som i Pina Bausch´ dansteater. Det kräver mycket av skådespelarna; både kyla och plastik och säkert tajmade utbrott.

Allt detta lyckas de med. De sprattlande ensamma figurerna mot rummets svarta fond når hjärtat.
Distanseringeffekten fungerar; jag tolkar inte, jag ser och hör. Och marionetternas banala liv lyser trasgrannt mot den svarta scenens djupa grund: Den historiska realiteten.
Die verhältnisse, som Brecht skrev, i tolvskillingsoperan, några år innan von Horváth skrev sin version av förhållandena.

”Ibland tänker jag; vad är en människa i jämförelse med en stjärna?” säger en flicka i pjäsen.

Och jag tänker, i min fåtölj: Vad är en människa tillsammans med en stjärna?
Att det är så frågan borde ställas.

Intressant omsvängning i synen på språkmaterialismen

Aase Berg ger mig i huvudsak rätt, så här fyra år efteråt.

Mitt inlägg i SvD

Debatten om stödet till kulturtidskrifter fortsätter. Mitt inlägg var publicerat i tisdagens SvD.
Samtliga inlägg kan läsas här.

Muntliga dikter på andra språk

Efter störtandet av Saddam Hussein 2003 var det ganska många svensk-irakier som trodde att deras hemland nu skulle gå en lugnare framtid till mötes. De beredde sig för att återvända och bidra till Iraks återuppbyggnad. (Att dessa stora förhoppningar sedan kom på skam är en annan sak.)
Min kompis Ibrahim var en av dem som återvände under den här perioden, för att rekognoscera och känna av stämningarna i Bagdad, kan man säga. Han och andra med irakisk bakgrund som jag känner hade ju inte kunnat besöka sitt hemland (eller, rättare sagt, sitt första hemland) på flera decennier. Med sig när han åkte ner hade han några diktöversättningar i bagaget, vilka han sedan skulle placera i Iraks största dagstidning, som var och antagligen fortfarande är Bagdad-baserad (nej, jag vet inga detaljer, inte ens vad tidningen heter, inte heller om den fortfarande finns kvar, vilket jag förmodar). I tryck kom i alla fall dels dikter av Bruno K. Öijer, dels dikter av undertecknad, bland annat dikten ”Biografi” ur Muntliga dikter.
(Jasim, jag skulle få ett ex. av den tryckta tidningen av dig, men det blev aldrig av. Jag är inte arg för det, jag litar på dig och Ibrahim, jag är glad och stolt över denna min första publicering på arabiska för nu ungefär fem år sedan.)

Nu har jag även fått en dikt översatt till litauiska. Tack Luka!

Gubbarna i månen

Jag har gått åstad och blivit krönikör på Fria Tidningar. Min första text handlar om konspirationsteorier och finns att läsa här.

Raderna

Människorna har glömt bort den enkla sanningen, sade räven. Men du får inte glömma den. Om du har tämjt något, fäst dig vid något, är du ansvarig för det för all framtid. Du har ansvar för din ros...
– Jag har ansvar för min ros...upprepade Lille Prinsen för att inpränta det.

Ur Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry.

Mascara

Mascara, mask, maskera.

Vackert, som kajalen kring Tutanchamons och Nefertites ögon?

Ibland.

Fast jag undrar om det finns en lågkonjunktur-mascara också?
Något i stil med att klädbutikerna utstrålade enbart svart och grått redan före depressionen.
(Ja, jag är flickan som kallar saker vid deras rätta namn; alltså depression).

Nu i finanskrisens dal återfinner vi affischerna som får oss att glömma: En från RFSU, numera helt kommersialiserat; som gör reklam för olika sätt att klippa sitt pubeshår, åtta varianter, allt för att de vill sälja rak-gel. Klipp till ett hjärta på muttan; det man inte har inuti får man ha utanpå.

Strax intill finns affischen om mascara. Den som nu är dubbelt så effektiv, och förlänger dina ögonfransar till det dubbla. Flickans ögon, inte så stora, blänker som en odlad pärla mellan de långa, utvikta håren. Fransarna är tjocka, som om ögat också var ett kön. Och det har han ju skrivit om, den förvirrade och intressante Bataille, i sina sjuka texter om ögat. (Ögats Historia, 1983).

Själv känner jag mig lite som en variant av Snobbens väninna: "what can you do with a person who´s got naturally curly hair". Så: vad kan man göra åt en person som har naturligt vackra ögon?

I varje fall inte sälja in en ny mascara.
Som ju alla vet faller ner i randiga strömmar vid första möte med närheten. Hellre då en schysst kajal.

Hur något ser ut, och hur det känns, och att blanda samman det, är signifikant för vår tids nevros. Mest exponerat i Amerika, där man föredrar okänsliga tuttar och munnar som, i alla fall under några år, ser "rätt" ut, framför bröst och munnar som känner och känns, soft och levande. Och som inte går sönder och krackar ihop i andra halvleken av livet.

Men, som alla vet, är plastikkirurgin en stor marknad, och blir större av människans osäkerhet; unga flickor börjar fixa sig redan vid 22, svarta vill bli vita, och vita vill ha negermun, och svarta vill ha rakt hår, och vita vill ha superpattar, supersnorre. Konstruerad lök.

Rör inte min kropp! Ne touche pas a mon pôte!

Ordkrig x 2

Det tar ett tag innan jag ser det, men det står "Ordkrig" på affischerna för Stockholms Poesifestival i år.

"00TAL startar ORDKRIG mot LIKRIKTNING för MÅNGFALD

Med Stockholms Poesifestival den 17 november förklarar 00TAL ordkrig mot likriktningen, kulturkommersialismen, fantasilösheten och alla deras synonymer."

Inget fel på den titeln eller den tematiken. Om det inte vore för att namnet redan är upptaget. Ordkrig är ju samtidigt namnet på en av Sveriges största estradpoesitävlingar, som är etablerad sedan två år tillbaka och äger rum i Norrköping varje höst.


Jag kommer att tänka på när tidskrifterna Den Blinde Argus och Sheherazade (Klemets, Planhammar och Looft) skulle ordna poesiuppläsningar tillsammans på svartklubben HG-5 en gång i nittiotalets början. Sheherazade ville ha titeln OTAL på arrangemanget, och så blev det också, men jag var själv en aning tveksam. Jag kände att det var en pik mot tidskriften 90TAL, som den hette då, och var orolig för hur de skulle reagera. Samtidigt var jag ju själv lite kritisk mot 90TAL, trots att den tidskriften på sin tid var betydligt mer vital än nuvarande 00TAL.

Nu så här långt efteråt kan jag ju känna att det fanns absolut inget skäl att tänka så. OOTAL hade aldrig tvekat att köra över en konkurrent, fast de gör det vanligtvis så att det inte ska synas.


Här finns ett sevärt klipp på SvD:s webb-tv på temat "framgång för poesi på scen". Fokus ligger på 00TAL och Poesifestivalen. Förutom Madeleine Grive medverkar Jessika Gedin i egenskap av skribent och Håkan Bravinger som förläggare på Norstedts. Anmärkningsvärt är att bägge gäster i studion är eller har varit knutna till samma bokförlag; Jessika Gedin var tidigare förläggare på Tivoli som var en imprint till Norstedts. Inaveln går längre än så, för Håkan Bravinger sitter dessutom i 00TAL:s redaktionsråd!

Håkan Bravinger säger att uppsvinget för scenpoesi inte har påverkat bokpoesin, vilket jag nog kan hålla med honom om. Att framföra dikter på scen är nog bra, bara muntligt-kommunikativ poesi inte inkräktar på poesiutgivningen, så kan man tolka hans hållning.

Wagner zappar man inte

Vem kunde trott det: Wagner?

Och just Valkyrian?

Inte jag. Men där satt jag, förtrollad som värsta bayreuthfreakset.

Valkyrians aria, och den vilda ritten, (heter den så? rätta mig ni freaks av börd!)
Så jävla storslaget. Vackert. Massa joksig mytologi i bakgrunden; men det fina var att Staffan Waldemars Holms uppsättning fick mig att tro på de här melodramatiska varelserna. Bara känslor i flera timmar. Som ett kulturellt ångbad.

Och scenografin så stram och vacker att jag börjar tro på konstnärsparet Bente Lykke Möller och hennes man (det har inte hänt förut).

Roligt också att minnas: Hur den glade Fellini i sin film 8 1/2 använder Valkyrians tema i ett helt annat sammanhang. Och det var där jag först hörde den: tatatatata - tatatata - ta, i en överexponerad filmscen från kurorten, där kuriösa människor sammanfaller, under Fellinis stjärna.

Nej, Wagner zappar man inte. Jag hann bara koka te i pausen.
Aja. ha-ha, aja -ha-ha. Ja, ni vet hur det låter när ni hör det.
_____________________________________________________

se även: http://www.st.nu/noje/index.php?action=visa_artikel&id=535144

Salong F - ett intressant misslyckande?

Åsa Mattssons Salong F blev väl inte den skandalsuccé som antagligen både förlaget och författaren hoppats på. Det var stora förhandsartiklar i bland annat DN och SvD, men nästan inga recensioner dök sedan upp. Och tystnaden i Aftonbladet och Expressen, de tidningar hon framförallt angriper, eller åtminstone raljerar med, är givetvis kompakt.
Boken förefaller slarvigt skriven och korrekturläst; den har inte alls den konstnärliga halt som Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" hade. Ändå är den läsvärd - som en förtvivlad och rasande skildring inifrån det mediala korridorspelet. (Även med en del glimtar från feministiska miljöer.)

Jag tillhörde ju inte målgruppen, men jag tycker nog Åsa Mattsson var helt rätt ute när hon ville göra Salong K (förebilden till bokens Salong F) till en blandning, där lättsamt material skulle vägas upp av material om jämställdhet, samhälle och kultur. Låter som ett typiskt kvällstidningskoncept i och för sig, även om en del av materialet hade kunnat platsa i Bang.

Vad gäller den fortfarande existerande Salong K, måste jag säga att maken till anonym och utslätad sida har jag aldrig sett!

Bland de ganska fåtaliga recensionerna av Åsas bok tycker jag den i Tidningen Kulturen är klart vassast och bäst skriven. (Över huvud taget framstår Tidningen Kulturen alltmer som ett andningshål, med sin inriktning mot att recensera stort och smått, känt och okänt, på samma seriösa sätt. Naturligtvis saknar Tidningen Kulturen tidskriftsstöd… snart börjar avsaknaden av statligt stöd bli en kvalitetsmärkning, ska det behöva gå så långt?)

ETC:s bild av Åsa Mattsson som någon slags revolutionär tror jag dock inte alls på. Att jobba på en tidning som heter Passion for Business känns som en föga passande revolutionär förklädnad. Men kanske är det ett tidens tecken; feministerna har gått in i affärsvärlden – Skugge och Mattsson – på samma sätt som tidigare de manliga marxisterna gick in i storfinansen.

Den här bloggen berättar väl en del av historien.

Religionen under debatt

Religionens återkomst är ett ämne som är på väg att bli stort i samhällsdebatten, och som säkert kommer att uppmärksammas än mer under de närmaste åren. Hittills har några få kulturpersonligheter – för något större antal rör det sig inte om, väl? – ”kommit ut” som kristna. Vilket i sin tur har lett till vrede hos det välorganiserade förbundet Humanisterna, med ordföranden Christer Sturmark i spetsen.
En medlem hos Humanisterna, Nina Lekander, var för en tid sedan inblandad i en intressant holmgång med Göran Skytte i programmet Carin 21.30 (sändningsdag 15/10). Programmet hade underhållningsvärde, det kan inte förnekas, och var relativt engagerande i sig självt, men är också ett symptom på hur religionen och vetenskapen återigen har trappat upp sin urgamla träta. Och där det är ateisterna som är på offensiven, enligt mitt sätt att se. Det går deras ära förnär att religionen återigen dyker upp i offentligheten, en ”fiende” som alla sekulariserade, välutbildade och smarta människor trodde var redan besegrad. Det är underförstått att religiösa människor är lite dumma i huv’et, det framkommer i programmet att Nina Lekander – i Torbjörn Tännsjös efterföljd – ”smygföraktar” dem.
DN är självklart officiella motståndare till all form av religion, och enligt Magnus Lintons delvis originella hypotes är kristendomen en fråga om modetrender. Mer obehagligt är att han jämställer religiöst sökande med behovet av fasta normer, och därmed med sverigedemokraterna. I egenskap av andlig vänster ser jag denna inställning som… ja, kränkande, om man vågar använda det inflationsbemängda ordet.
Ett annat stickspår i den gryende religionsdebatten är debatten kring Halal-TV och Carl Hamiltons uteblivna handslag. Återigen: mer underhållande än klargörande.


Det kommande nr 4/08 av tidskriften Ord & Bild kommer förhoppningsvis att fördjupa frågeställningarna kring detta ämne, jag medverkar själv på ett hörn. Det kommer inte bara att handla om den växande religiösa fundamentalism, som en del tycker sig märka, och som förvisso är en strömning i tiden utan också om frågan varför konsten inte helt har kunnat överta religionens roll i det moderna sekulariserade samhället, så som Sven-Eric Liedman och många med honom tidigare trott. Med andra ord blir det en fortsättning på frågor som väcktes redan i Ord & Bild nr 6/07-1/08.

Sydstatsrockens svarta oktober

Bortom finanskrisens ”Svarta oktober” finns det också en sydstatsrockens svarta oktober. Den amerikanska musiktidskriften Guitar Legends senaste nummer (nr 106) tar upp just detta dystra fenomen, men resultatet blir inte dystert utan en samling mycket medryckande musikjournalistik kring ett knippe artister varav åtminstone några tillhör mina favoriter.

Den 29 oktober 1971 dog den mycket begåvade gitarristen Duane Allman i en motorcykelolycka. Han var ledare för Allman Brothers Band, som just stod inför sitt stora kommersiella genombrott med Live at Fillmore East. ALB betecknas av de flesta som grundare av den genre – om det nu är en särskild genre – som kallas sydstatsrock. Jag har egentligen aldrig lyssnat på just detta band, däremot har jag lyssnat desto mer på nästa stora band för vilket Duane Allman var en stor inspirationskälla, nämligen Lynyrd Skynyrd.

Bandet hade sin storhetstid cirka 1974-77, som bekant störtade deras turnéplan och flera av bandets medlemmar dog, andra fick varierande grad av allvarliga skador. Det skedde 20 oktober 1977. För den som har läst biografier över Lynyrd Skynyrd innehåller kanske artiklarna i senaste Guitar Legends inte så mycket nytt, men händelseutvecklingen som ledde fram till sångaren Ronnie van Zants, gitarristen Steve Gaines och sångerskan Cassie Gaines död framstår verkligen närmast som en gotisk skräckhistoria, a southern gothic tale. Så många element finns där; flera av medlemmarna inblandade i allvarliga trafikolyckor året dessförinnan, Ronnie van Zants föraningar om sin egen död, körsångerskan som drömde en sanndröm samma natt om att ett plan skulle störta osv. Kuslig och intressant läsning!
Jag vet, sydstatsrocken var ”ute” under flera decennier, men ett band med ett så grundmurat unik blandning som Lynyrd Skynyrd kommer alltid att leva vidare musikaliskt; det handlar om den sårbara arbetarklasstematiken i sångerna parad med den återhållsamma tyngden hos de tre elgitarrerna som var utmärkande för Lynyrds sättning. Och därmed nog om Svarta oktober!

En väg för poesin: ny antologi av Brombergs

Brombergs verkar vara ett förlag som ger ut böcker av framförallt det skälet att det tror på litteraturens egenvärde. Det känns som en i dag rätt ovanlig och i längden väldigt hållbar inställning. Historien är rätt väl känd, Brombergs var bland de första att ge ut Nobelpristagare som Isaac Bashevis Singer och Czeslaw Milosz på svenska. Sedan dess har Brombergs fortsatt med en intressant utgivning som spänner mellan Nobelpristagare och unga debutanter. Höstens utgivning omfattar både Jonathan Littells ”De välvilliga” och Roberto Savianos ”Gomorra”, vilket väl säger en del om ambitionsnivån. Brombergs publicerar inte mycket lyrik, men har ändå gjort en hel del för den yngsta poesin. Detta genom sin ambition att ge ut poesiantologier, med ett då och då uppdaterat urval.

För snart ett decennium sedan publicerade förlaget antologin ”Kom över på den här sidan” (red. Bob Hansson), med en inriktning mot estradpoesi och kommunikativa dikter. Nu är det dags igen, för en ny, liknande antologi. Den här gången heter den Det bästa som kan hända och är redigerad av Dorotea Brombergs dotter, Casia Bromberg. Den innehåller ”dikter om livet” av 70 olika poeter, från riktigt stora namn som Octavio Paz och Czeslaw Milosz, över svenska klassiker som Nils Ferlin och Kristina Lugn till yngre poeter som Lukas Moodysson och Bob Hansson. Men också oetablerade poeter får plats, sådana som mest gjort sig kända genom uppläsningar, publiceringar i stencildiktsamlingar, slam-antologier och liknande sammanhang.

Brombergs syn på poesin skiljer sig - att döma av de här två antologierna - från de flesta andra förlags, genom att det upprättas ett personligt förhållningssätt till dikten, där diktens kommunikativa känslighet väger tyngre än litterär strategi och positionering, och därför även mer okända namn kan beredas utrymme om de förmår beröra genom sin dikt. Jag säger inte att ett sådant förhållningssätt alltid leder rätt, men i den senaste antologin fungerar det i alla fall ypperligt. Jag tror att Brombergs, genom att ge ut den här typen av poesiböcker, gör helt rätt för att bevara lyriken som genre genom tidens växlande trender, och hitta en kvalitetsväg under en period som domineras av den undermåliga språkmaterialistiska strömningen.

Min kompis Johan Nordgren, som gett ut några böcker på e-bokförlaget Serum och är väl känd från olika uppläsningar, har för övrigt gett namn åt boken, med sin inledningsdikt ”Det bästa som kan hända”.

En analys av dikturvalet, där poeterna medverkar med en-tre dikter var, och en genomläsning av dikterna visar att det är i huvudsak känslomässig poesi om livet, och varför skulle det inte vara så? Orden ”gråt” och ”regn” (med alla deras böjningar) är ymnigt förekommande i framförallt första halvan av dikturvalet, ja redan i Johans dikt finns bägge dessa ord med, som ett anslag för fortsättningen. Där det finns sorg finns det också möjlighet till tröst, så tolkar jag upplägget av antologin, som rekommenderas.

Uppdatering: Tidningen Kulturen recenserar och sågar ”Det bästa som kan hända”. Recensenten Benny Holmberg (som också recenserade min Muntliga dikter) verkar mena att sammanställningen är gjord utan större finess och utan tanke bakom, att det strider mot dikternas och diktarnas egenart att placera dem på det här sättet, den ena efter den andra, till synes huller om buller, från olika epoker och med olika uttryck. Men för att den kritiken ska träffa rätt krävs det ju att det är sant att dikterna är sammanställda utan eftertanke. Jag tror inte det förhåller sig så, och i ovanstående notering har jag också antytt en förklaring till hur antologin är uppbyggd.

Den Blinde Argus medlemmar på vift

Om någon skulle undra var mina bloggkolleger på Den Blinde Argus tagit vägen (jag gör det själv ibland) kan jag rapportera att Helena senast var synlig på Kulturkontoret och att Roberth Ericsson medverkar i senaste numret av Komma. I övrigt har jag ingen koll alls, hoppas att de snart hör av sig.

Litterära tidskrifter – färre än det verkar

Hur många litterära tidskrifter finns det egentligen i Sverige i dag? Enligt kulturtidskriftskatalogen på nätet finns det ett sextiotal, men det känns som en kraftig överskattning. Vid en närmare granskning över de förtecknade tidskrifterna visar det sig också att uppemot ett tiotal är nedlagda eller vilande (som exempelvis Babel, Ordinär, Post Scriptum, Ryska Huset, Sela och Öppen Scen). Tidskrifterna CDM och Jury har redan annonserat sin nedläggning, Tidningen Boken går förmodligen samma väg, läs mer här.

Ett antal av tidskrifterna i tidskriftskatalogen ges ut på svenska i Finland medan andra ges ut på minoritetsspråk i Sverige. Ytterligare andra har en rent regional eller ytterst specifik inriktning. Gränsdragningsproblemen är svåra, men vad jag kan se återstår egentligen en handfull litterära tidskrifter som vänder sig till en allmän publik i Sverige. Av dem kan ingen betecknas som en bred litterär tidskrift. Närmast kommer väl 00TAL, Aorta och Karavan… men inte ens någon av dem ser jag som en bred litterär tidskrift av gamla BLM:s typ. Tidskriftslandskapet är nästan löjligt fragmentariserat. Det finns ingen kulturtidskrift som alla kan referera till, som en majoritet eller ens en stor minoritet av de kulturintresserade läser – jag kan inte se det som annat än en stor brist i ett land eller språkområde som det svenska.

Mångfalden blir sårbar och till viss del en chimär, när var och en av tidskrifterna har så liten spridning och lever på nedläggningens rand. Om vi breddar perspektivet till mer allmänna tidskrifter måste ändå Ord & Bild nämnas som en bred kulturtidskrift som någorlunda förvaltar sitt arv. Bland finlandssvenska har även Horisont, som tidigare nämnts i bloggen, den bredd som jag saknar hos de flesta. Bland tidskrifter med ”ung” inriktning måste Ordkonst nämnas som en av de bästa och uthålligaste. Syskontidskrifterna Aurora och Metamorfos har bägge två för små resurser för att i dagsläget kunna lyfta sig till ett större genomslag. Den romantiska inriktningen kan ses som en begränsning men är också en styrka.

Komma har en avig skönhet som känns tilltalande, den är ojämn men kan inte annat vara när den i huvudsak bygger på inskickat skönlitterärt material och knappast har några essäer. Varje nummer blir en värdemätare på dagsformen hos den i huvudsak unga och oetablerade svenska litteraturen. Kommas norrländska lokalpatriotism är väl egentligen inte mer påfallande än den lokalpatriotism som finns i Göteborg eller Stockholm, men där förklädd till riksintresse. Det senaste numret av Komma (nr 3/08) är väldigt bra, med starka dikter av Svante Karlsson, Johan Christiansson och inte minst Roger Melin.

Något saknas ändå. Kanske kan den nya ”Vi läser” bli ett alternativ med sin lite bredare inriktning på litteratur och läsning. Men finns det verkligen utrymme för en ny litterär tidskrift? Ja, förmodligen, det behövs en eller flera tidskrifter som binder ihop sammanhang i stället för att ytterligare fragmentarisera scenen. Det är den klassiska, breda kulturtidskriftens roll som i dag i det närmaste har gått förlorad.

För övrigt lär Vertigomannen jobba med en artikel om svenska litteraturtidskrifter, håll utkik efter den.