Lyrikåret 2008 kunde varit bättre

Det har inte varit något speciellt bra lyrikår. Årets bästa svenska diktsamlingar skrevs i alla fall av Bruno K. Öijer och Jesper Svenbro.
Bruno K. Öijer är kanske den störste poeten… men Jesper Svenbros ”Vingårdsmannen och hans söner” ligger väldigt nära mitt hjärta.
Det kan vara så att Jesper Svenbros diktsamling är svårare att ta till sig för en ateist än för en troende. Det har jag svårt att bedöma. Den handlar i alla fall om de stora frågorna (ja, jag tycker sannerligen det är stora frågor) kring läsande av Bibeln och inte minst de apokryfiska evangelietexterna, samt kring tro. Frågor som tas upp till gestaltning är bland annat:
Vem var Jesus? Vem var Maria från Magdala? Vilken betydelse har läsningen av Bibelns skiftande versioner av samma händelser? Var kommer vi som människor in i detta? Vad är tro? Vari bestod konflikten mellan Jesus och de skriftlärda?

Mitt förslag till svar på det sistnämnda utifrån Svenbros bok: De skriftlärda är intellektuella som inte läser med hjärtat. Jesper Svenbro säger det själv i dikten ”Evangelium enligt Maria från Magdala”: Bokstaven dödar.
Det slår mig att språkmaterialismen är bokstavlig poesi på samma sätt som de skriftlärda tolkade de heliga skrifterna efter bokstaven. Bokstaven dödar!
Johan Jönsons ”Efter arbetsschema” är en relativt intressant diktsamling men alldeles för tjock. De språkmaterialistiska partierna skymmer de verkligt drabbande delarna av boken, vilket jag inte är den första (säkert inte heller den sista) att påpeka. Jag drömde faktiskt att jag delade ut ett kompendium med de bästa bitarna ur den. Det blev en tunn skrift.

II.

Är det inte något bra fånigt över hela fenomenet med årsbästalistor, även om jag själv alldeles nyss snuddade vid att skriva en sådan? Det är väl egentligen bara yrkeskritiker som slaviskt läser enbart böcker från innevarande år? Själv läser jag minst lika gärna böcker från 2006 och 2007, för att inte tala om böcker med hundratals år på nacken.

III.

Vilka kritiker minns i dag Ida Börjels ”Konsumentköpslagen” eller Jenny Tunedals ”Kapitel Ett”, två av vårens mest hyllade diktsamlingar? Tja, några minns Börjel i alla fall.
”Varför pratar vi inte mer om Ida Börjels Konsumentköpslagen? Frågan är Lars Mikael Raattamaas men kunde lika gärna ha varit min”. Så skriver Hanna Nordenhök i en recension av tidskriften Arenas senaste nummer i Aftonbladet 15/12.

Även om ”Konsumentköpslagen” inte kommit med på några årsbästalistor vad jag kunnat se, tycker jag att Ida Börjels författarskap har varit väldigt omtalat och omhuldat ända sedan debuten 2004. Hon har också fått en lång rad priser och utmärkelser, nu senast Mare Kandre-priset som delades ut på Stockholms Poesifestival (och avhämtades av L. M. Raattamaa - som för övrigt på 00tals hemsida presenteras som ”god vän och kollega till henne”.)
”Börjels bok rör genom sina förskjutningar och bearbetningar av lagtexten och det mediala och dagliga talet kring konsumtion och identitet vid ett [sic!] av vår tids mest centrala och såriga frågor. Ingen av oss undslipper den.” Så slutar Nordenhöks artikel.

Nej, och ingen undslipper väl heller Konsumentköpslagen (boken alltså) om Nordenhök och Raattamaa får bestämma. Kan det vara så att Nordenhök är en aning partisk? Hon skriver ju faktiskt för samma tidning – Helsingborgs Dagblad – där också Ida Börjel är medarbetare. Se till exempel den här artikeln om HD-akademin.
Själv tycker jag att Börjels språk är för det mesta olidligt pastischerande och studentikost. Varje gång jag försöker läsa hennes senaste bok störs jag av det inautentiska i tilltalet, som bara på stora omvägar förmår ta sig fram till de mer brännande frågorna kring kärleken som ett slags köpslående.
Jag längtar efter en autentisk poesi, en som vågar tala öppet och hett om det närliggande och såriga. En sådan poesi skulle vara betydligt mera minnesvärd.

Noteringar Annandag Jul

Medan DN och Expressen (ja, kanske framförallt de) varit fullproppade med julklappstips även på kultursidorna ett par veckor i sträck (god jul förresten!) har vad jag förstår en av landets största litterära skandaler långsamt briserat. Mer om den kan man läsa snart sagt överallt utom i just de stora tryckta dagstidningarna.

Lite mer vilsamt, men ändå inspirerande: Ett nytt nummer av Fri Haiku har kommit ut. Jag och många andra bekanta medverkar, levande och döda.

Vila i frid Bill Larsson, du hann göra mycket för poesin.

Den Store Kjartan är död

Det var 1970-tal. Kjartan hade just då ingenstans att bo, Moderna Muséet hade nobbat honom som hyresgäst, så han fick bo hos J och mig. Vi hade den egendomliga idén att folk var välkomna. Snart blev det för mycket av det goda; men så länge Kjartan var inneboende var det roligt.

Jag ser Kjartan och mig själv sittande på ett fik nära Mosebacke, och hur hans stora blå ögon strök mellan utsikten och mig, mellan att hålla min hand, och att prata skoj. Redan då hade jag en bestämd känsla av att Kjartan passade bättre för pojkar än för flickor; men kanske var han bara ett både-och som jag ännu inte förstod.

Kjartan skrattar; det är en rakt-ut-skratt, som kommer som en stöt, och sen övergår i fnitter, nära falsetten. Den som inte älskat det skrattet finns inte.

Det var väl tajmat att vi möttes en sista gång på Konstkritikersamfundets julfest 2006. Jag sa något uppskattande om hans konstpudel på Moderna, som jag nyss återsett, och Kjartan svarade på sin omisskännliga sjungande Bergensiska; Ja-a, den är speci-ee-ell.
Vi anekdotiserade om the good old times, och dansade små steg. Kjartan tog då och då en klunk av mitt rödvin; och det var som skulle vara. The good old times innebar ju en flytande gräns mellan mitt och ditt; inte minst från Kjartans sida.

J och jag hade haft ett blomsterbarn från Skellefteå i vårt hem, som stal min bandspelare, och en spanjor som stal en femhundring (J tog den tillbaka under duell). Men Kjartan "lånade" vår dyra, nästan nya Super-8-kamera, och har aldrig lämnat tillbaka den. Han gjorde förstås något bra med kapet. Som att filma sig själv utklädd till Polis, med Nixonaffischen i högsta hugg. Eller sig själv som Konstpudel, inställsamt svassande runt på Moderna för att bli klappad av Etablissemanget.

För mig var han under några år en rolig vän, en generös och barnslig, kvick och galen typ, som gärna omgav sig med människor som satte Kjartan i centrum. Det gjorde däremot inte jag. Kanske var det därför vi gillade varandra; ingen av oss hade planer på att inlemma oss i något annat.

Om Kjartan Slettemarks konst kommer det att talas länge, liksom om hans rebelliskhet, och hans PR-talang. Men kanske inte så mycket – för det ligger inte i tiden – om vad han fick offra, för sin s. k. konstnärliga frihet. Hans liv var både obekvämt och vimsigt, han fick hjälp av sina vänner, men ingen enda liten anpasslig tjänst kom honom till del, så vitt jag vet. Och troligen ville han inte. Paradoxen är väl att han bara kunde sälja sig själv som det han gjorde narr av: Konstpudeln.

Han skapade sitt "Moderata Museum" på Söder, ett litet galleri där Nixonaffischerna och FiskarKjartan-med-sydväst hängde tätt.
Han fick den lysande idén att resa runt med en lätt retuscherad Nixon som sitt passfoto, vilket konstigt nog funkade även vid inresan till USA. Han grundade Kjartanistan, och fotade sig själv som Tribal King.
Och mycket annat.

Kjartan var en märklig blandning av egotrip, och jaglöshet. Han hade ett stort hjärta, och en spröd längtan efter någonting, som jag ännu inte vet vad det var.
Ibland lät det inne i skrattet som en glasklockas pling, eller som en ekorre i en rutschbana, med klorna mot plåten.

________________________

Den sista meningen är en extra speci-ee-ll julgåva till metaforhatarna.

Och:
Mats Arvidsson på kulturradion gjorde nyligen en intervju med Kjartan Slettemark. Kolla SR/webben.

Andras rader: Om banker och girighet....

skriver Johan Ehrenberg,

Artikeln ur Etc ligger ute på deras websida, till vilken jag inte lyckats länka på tio minuter. Sök sanningen själva.

Här är en del av Ehrenbergs:

Anders Borg hytter med fingret mot bankerna. Odell talar om ”obligatorium”, att alla banker måste gå med i garantipaketet. Men regeringens besvikelse handlar mest om att bankerna inte gör så som den ekonomiska teorin har sagt. Blir det billigare att låna så ska bankerna sänka räntan.
Teorin handlar om ett banksystem som är som ett smörjmedel i ekonomin.
Men finansmarknaden är något helt annat. Ett system där syftet med banken är att stärka ägarnas inflytande, makt och vinster.
Det är inte ens mesta möjliga vinst som gäller, bara mesta möjliga makt.
Anders Borgs pekande finger blir därför, mitt i all indignation, mest naivitet. Han pratar om ekonomi som ett tekniskt datasystem, inte som ett maktspel.
Det är därför socialister alltid haft kravet på ett förstatligande av bankerna i bakfickan. Privat bankägande skadar samhället som helhet mer än det gynnar det.
Och detta ”omöjliga krav” kan faktiskt bli verklighet just för att sfärerna fortsätter spela sitt maktspel – som om finansmarknaden inte höll på braka samman.
För det finns en gräns för girighet och det är när den hotar hela ekonomin.
Men innan dess får de fortsätta med statens stöd.
Och du har all anledning att fråga dig vad de gör med dina pengar.

Raderna

Så tar spädbarn, barn och vuxna in den yttre verkligheten, som stoft från sina drömmar, och projicerar in sig själva i yttre ting och människor och berikar den yttre verkligheten genom sina fantasifulla varseblivningar.


Donald W. Winnicott:"Övergångsobjektets öde"
Diwan 1-2/ 2008

________________________________

Ja, och det vore förstås fint om varje politisk diskurs, varje arbetsplats, varje social ordning, varje stenlagd väg till helvetet, kunde lösas upp en smula, i ljuset av den lek vi omedvetet leker när vi överför vårt inre kaos, eller kosmos, våra rädslor, vår omnipotens och mindervärdighet, våra järnhårda försvar och bisarra undanflykter, på personer och skeenden i vår omgivning.

Girigheten att äga som bara överglänses av girigheten att bestämmma, som bara överglänses av kontrollbehovet,som bara överglänses av...

Vad?

Genomlysthet.

Medvetenhet om de underliga bubblor av förvrängning och förvanskning som vi genomkorsar och vars positiva poler är två: verkliga objektsrelationer till verkliga människor som uppfattas i sin egen grund:
eller verkliga "övergångsobjekt": leken, skapandet, skrivandet, målandet, musicerande, forskandet, som inte är möjligt utan en liten öppning i skalet av illusioner...

Edenborg läser kulturtidskrifter en masse

Det var glädjande och överraskande nyheter att Ordfront hade startat ett litterärt magasin. Och inte hade jag hört någonting innan heller, inte förrän jag läste den här recensionen i Expressen. Hur vågade de göra något sådant mitt i brinnande (eller inte) lågkonjunktur? Kanske hade de insett att det behövdes ett mer radikalt alternativ till nya Vi läser? Men helt omöjlig var ju inte tanken, det föreföll för ett ögonblick som om Ordfront hade återfunnit sitt mod och sin handlingskraft från tiden innan tidskriften och förlaget gick in i en negativ spiral av sjunkande upplaga och interna motsättningar.

Nu visade det sig inte vara en fullt så radikal satsning (och Björn af Kleens recension i Expressen blir därmed något av ett skämt). Det är helt enkelt gamla vanliga Ordfront Magasin som ger ut ett specialnummer om litteratur, med en tillfällig, lite lustig blinkning till gamla BLM.
Men det är vackert så. Numret innehåller mycket läsvärt (och förstås en hel del som går att ifrågasätta) men jag vill här fokusera på Carl Michael Edenborgs granskning och översikt över samtliga svenska litteraturtidskrifter.
När jag hörde att Edenborg skulle skriva en artikel på det här ämnet – fast jag trodde då att Aftonbladet var uppdragsgivaren – förutsåg jag att artikeln skulle innehålla åtminstone någon rad om att han ångrade sitt uppdrag och att det höll på att bli för mycket för honom. Nu kommer den noteringen redan inledningsvis:
”Jag ångrade mig fruktansvärt när jag började slita upp kuverten. På vägen hem med den stora papperskassen välte cykeln flera gånger under tyngden. Dagarna efter kom det ännu fler. Högen på vardagsrumsbordet växte och växte. Jag grät nästan. Samtidigt fanns där en känsla av något sublimt, som blicken ut över ett sugande väldigt landskap från en höjd. Hur ska ett ensamt, fattigt subjekt kunna fatta allt detta?”

Enligt Björn af Kleens recension – besatt av siffernoteringar – nämner Edenborg 46 tidskrifter i sin artikel. Jag räknar i stället till 24 fortfarande existerande litterära tidskrifter i texten, vilket är mycket nog, men betydligt färre än det 60-tal litterära tidskrifter som tidskrift.nu räknar med (ett antal är nedlagda, och några har väl också Edenborg missat).

Edenborg gör ett antal vettiga iakttagelser, han nämner att det saknas en bred litterär tidskrift i Sverige, vilket jag har varit inne på åtskilliga gånger. Han skildrar tidskriftslandskapet som utbrett men fragmentariserat – tidskriftsredaktörerna verkar inte läsa varandra och går inte heller in i polemik med varandra (han citerar faktiskt några rader ur Aurora som undantag). Han utnämner Karavan till den bästa litterära tidskriften, vilket jag inte har några större invändningar mot, det är under alla omständigheter en bra tidskrift även om jag gärna låter titeln ”bästa” vara vilande. (Horisont, som han missar, vore annars en annan lämplig kandidat bland svenskspråkiga kulturtidskrifter.)
00TAL som han inte tar med i sin översikt, därför att den också innehåller så mycket konst och inte bara litteratur, kallar han för ”Madeleine Grives ärevördiga flaggskepp”, vilket är en lustig men – höll jag på att säga – korrekt beteckning.

Någonstans jämför Edenborg ändå äpplen med päron och det är väl ofrånkomligt i en sådan här svepande artikel. Tre tidskrifter utnämner han till ”fanzines”: Mitrania, Aurora och Metamorfos. Gemensamt för dem är att de alla saknar kulturtidskriftsstöd, medan Karavan har 600.000 kronor i stöd. ”Fanzine” – en tidskrift som är kärleksfullt men enkelt gjord – är ingen förolämpning, men man måste inse att en tidskrift med ytterst begränsade ekonomiska resurser helt enkelt inte kan se lika påkostad ut som exempelvis Karavan eller 00TAL. Det är en fysisk omöjlighet. Därför blir jämförelsen missvisande.

Hur som helst, det är en rolig och viktig artikel av Edenborg. Borde bli obligatorisk läsning på Kulturrådet.

Minnesvärda boktitlar (december 2008)

Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska - Claire Castilllon
Ingen hör hemma mer här än du - Miranda July
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap - Mary Ann Shaffer
Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts - Marie Norin
Den utbrände kronofogden som fann lyckan - Fredrik Sjöberg
En karta över omöjlig längtan - Anuradha Roy
Den här kalendern kommer att förändra ditt liv - Delehag/Carey
Bibliotekskatten Dewey : En småstadskatt som älskades av hela världen - Myron/Witter


...

(Denna lista skulle egentligen hamna på en annan sida, men nu lades den ut på argus.se istället. Det går väl lika bra. Ett par av ovanstående böcker ingår i förra sändningen till biblioteken med titlar som fått Kulturrådsstöd. Kan inte vara lätt att sitta och kvalitetsbedömma alla böcker. Man blir allt mer konfunderad över K-rådets bidragspolitik.
Har lagt några böcker åt sidan som jag är övertygad inte kommer att finna några läsare i Kinda. Av utrymmesskäl så har vi "nolltillväxt" och måste gallra lika mycket böcker som vi lägger in, helst lite mer. Detta leder till att många böcker som bara stått och värmt hyllorna gallras efter ett par år. Då förpassas många olästa (oläsbara?) böcker till litteraturens bakgård. En del säljs medan andra hamnar i pappesåtervinningen. Det litterära kretsloppet får ny näring.)

Lyriksynen i DN

Åsa Beckman hyllar språkmaterialismen i DN, fast utan att använda just det ordet (begreppet Sprawl kommer vi dock inte undan).
Jag läser det som en slags pendang till Aase Bergs tidigare översiktsartikel över lyrikhösten, men Åsa Beckman tar upp hela lyrikåret i stället vilket hon påstår varit ovanligt starkt (jag kanske är av en annan åsikt där). Genom att låta artikeln omfatta hela årets utgivning får hon också möjlighet att ta upp Anna Hallbergs "Mil" från i våras.
Där Aase Berg fokuserade på temat makt/kontroll fokuserar Åsa Beckman i stället på hur poeterna förhåller sig till förorten... vilket naturligtvis är en ingång så god som någon. Den ligger också väldigt väl i linje med framförallt Raattamaas självförståelse.

Anmärkningsvärt är att Åsa Beckman - själv en profilerad DN-skribent - väljer att lyfta fram en annan profilerad DN-skribent och lyrikkritiker, nämligen Anna Hallberg. Två av tre lyriker som hon tar upp är dessutom medlemmar av OEI:s redaktion (Hallberg och Jönson). Den tredje (Raattamaa) har, om jag inte misstar mig, varit det. Ryktet om OEI:s inflytande på svensk poesi är visst kraftigt överdrivet, eller hur var det nu?
Nå, det är en intressant artikel, men den visar väldigt tydligt och väldigt akut hur en enda litterär tendens helt tillåts dominera sin samtid.

B. K. Ö.

Bruno K. Öijer är viktigare för den svenska poesin än någonsin, men varför är han så ensam i det han gör?

Ett stort tack till Bruno K. Öijer, som jag såg framträda på Södra Teatern i onsdags på hans 57-årsdag. Grattis i efterskott, om jag inte hann säga det när vi möttes.

Bruno lyfter upp den muntliga poesin och berör var och en av oss i publiken; bortom min personliga beundran för honom (som finns där) är detta i sig oerhört viktigt.

Jag fick också tillfälle att säga detta till honom… och en del andra saker. Minns knappt vad jag sade. ”Kul att du kunde komma”, sa han enkelt, för vad ska han säga. Det var ett speciellt tillfälle.

Jag vill påstå att scenpoesin och Stockholm behövde det här, två och en halv timmes ensamföreställning (inklusive paus) med ett på det här stadiet av hans utveckling oerhört brett register av mänskliga erfarenheter representerat i hans diktning. Jag märkte det när jag tog del av hans nuvarande repertoar, som spänner över trettio års diktning, hur teman har breddats och utvecklats. Hur kärlek, ömsinthet och explicit samhällskritik alltmer har kommit in, kanske från olika håll, men som samverkande krafter i livesituationen. För Bruno är det självklart att poesi ska fungera både i muntlig och skriftlig form, i det fallet kunde vi inte vara mer ense. Det borde vara så självklart; ändå verkar det vara så svårt och faktiskt en aning kontroversiellt fortfarande efter allt som Bruno (och andra) har gjort. Nivån i den svenska poesin har höjts genom en enda persons framträdande, vilket är både rörande, underbart och lite sorgligt, och jag var med när det hände.