2009-01-29

Kristofer Flensmarck och konceptpoesin

”Hur många konceptpoeter finns det egentligen plats för i det svenska 00-talet?” frågar sig Thomas Götselius i DN. Ja, ganska många, kan det tyckas. Säkert en tjugo-trettio. Här är några namnförslag:
Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Johan Jönson, Lars Mikael Raattamaa, Ulf Karl Olov Nilsson, Linn Hansén, Ida Börjel, Kajsa Sundin, Jörgen Gassilewski, Jenny Tunedal, Karl Larsson, Peder Alexis Olsson, Kristofer Flensmarck, Klas Mathiasson, Hanna Nordenhök, Martin Högström… jag har läst de flesta av dem men några har jag bara läst om.
Det här är väldigt olika poeter, trots allt, men samtliga har en dragning till konceptpoesi eller språkmaterialism.
Hur många poeter med en annorlunda inriktning mot muntlig eller kommunikativ poesi har under den senaste tioårsperioden fått bokkontrakt? Här rör det sig snarare om en två-tre namn. Bob Hansson (Wahlström & Widstrand, debut 1998), Lina Ekdahl (debut 1994 på det lilla göteborgsförlaget Gavrilo, nystart på W&W 2002) och Daniel Boyacioglu (Tiden, 2003). Möjligen ska även Johannes Anyuru räknas hit.

Som var och en kan se har vi att göra med en snedfördelning där konceptpoesin uppmuntras av förlag och media, medan poeter med en annan inriktning har haft mycket svårare att bli utgivna. Ingen tror väl att det inte skulle finnas fler opublicerade namn bakom dessa två-tre poeter som blivit kända för kanske framförallt sina muntliga framträdanden? (Det handlar om närmast kvotering på förlagen, jag kan inte säga mer utan att avslöja mina källor.)

Beträffande Kristofer Flensmarcks ”Almanacka” så påstår inte förlaget att det är en diktsamling, vad jag kan se. Det står ingen genrebeteckning på försättsbladet, vilket det heller aldrig gör på till exempel OEI Editörs utgivning. Det är en på sitt sätt gripande bok, men det rör sig knappast om poesi. Den hade kunnat fungera även som exempelvis skärmutställning.


”Himlen är full av fosforistiska tecken”, skrev Jesper Svenbro uppmuntrande till mig i mail. Give Gud att han har rätt!

2009-01-26

Peo Rask om tidskriftsstödet

Viktig debattartikel av Peo Rask i Fria Tidningen. Jag har inte så mycket att tillägga vad gäller kulturtidskriftsstödet utan jag står helt bakom hans ord, som jag bara väntat på att någon tidning ska ta in.

2009-01-25

"Halm" - dikt av Lukas Moodysson (1990)

HALM

Kropp av halm och bädd av halm. Vinterdvala.
Fågelskrämman vilar ut i stallet efter en lång säsong.
Långa dagar och nätter ute på fältet.
Jag är trött på att skrämmas, trött på att vara elak.

Jag har sedan länge slutat väsa förbannelser åt kråkorna.
De slår sig ner på mina axlar, använder mig som parkeringsplats,
och jag tycker att det är trevligt med lite sällskap...
Jag tror nog att det här var min sista säsong...

Men en gång var det annorlunda, jag var Världens Bästa
Skrämma. Inte en fågel så långt ögat kunde se.
Nu är jag trött och jag vill sova sova sova.

Kropp av halm på en bädd av halm. Fukten får mig att
ruttna, upplösas, sakta smälta samman med min säng.
"Av halm är du kommen, halm skall du åter varda".




-----------------------------------------------------
Dikten publicerad i antologin "Den Lyriska Kalendern" utgiven av Bokförlaget Megafon/Den Blinde Argus 1990. Antologin innehöll också bidrag av Christer Hermansson, Kennet Klemets, Per Planhammar, Kristoffer Leandoer m.fl.

2009-01-23

"Manifest, Spao Spassiba, juni 1985"

...
om man utgår från att poesin besitter all den magi vår civilisation förlorat/förkastat, måste det gå att tala till mannen på gatan.
han som springer. han som dömts till glömska. han som tvättats ren på magi.
det måste gå...
om vi aldrig slutar vänta på vindens svar. om vi aldrig sänker rösten
...


HÅLL ORDNING PÅ ORDNINGEN!


SPARKA OMKRING STENARNA PÅ VÄGEN!


Spao Spassiba publicerar bidrag från alla håll!!!




----------------------------------------------------------------
Manifestet för poesitidskriften Spao Spassiba publicerades i Den Blinde Argus nr 3 (1985) och var undertecknat av Spao-Moodysson och Spassiba-Mellqvist. Spao Spassiba kom ut i två nummer, ett tredje producerades också men utkom i Den Blinde Argus regi, som nr 10 (1987). I ett slutord skrev Lukas; "Inget gravöl - Inget gravtal. /.../ Spao Spassibas redaktion bestod av Lukas Moodysson och Anders Mellqvist och var stationerad till det charmerande samhället Åkarp. Mellqvist går numera in för sin karriär som ishockeyspelare och tränar regelbundet. Moodysson har lagt sig till med divalater och flyttat från Åkarp. Mellqvist kallas ELVIS och Moodysson kallas KING OF ROCK'N'ROLL. Trots att de inte alls vill.
Det är min bestämda uppfattning att Spao Spassiba var en bra tidning.

Vila i frid!

- En trogen prenumerant, icke-troende. rökfri. lejontämjare"

More early poems by Lukas Moodysson

BORN TO RUN

Jag ger allt jag har,
varken mer eller mindre
jag ger mina skor
mina magneter,
en sömn i svart
& det där som ingen vet
jag ser drogerna komma i dopklänning
utanför fönstret
ser dammtussarna slicka
muskler till lera
jo, jag älskar dej

en lång besk månad
av bleka stenar
& såriga kärleksaffärer
jag vet att det bara finns ett sätt
& jag ger allt jag har
jag ger en kam att kamma
asfalten med

rädda mej
rädda mej varje morgon
vänder ryggen till någon
jag dansar en natt
som gått sönder

född
född att offra mej
i upploppets ränna
född att leta extaser
född att ge allt jag har




GULD & SILVER


jag är stum
har vassa klor

det här är första gången

första gången jag ser ett värde
i guld & silver



------------------------------------------------------------------
Dikterna publicerade i Den Blinde Argus 3 (1985). Undertecknade med Lukas Spao M:son. Till dikterna följde även ett manifest och en reklamtext för Spao Spassiba, en stencilerad poesitidskrift som Lukas gav ut tillsammans med en kamrat i Åkarp. Se separat inlägg.

2009-01-22

Raderna

"Mitt problem, om det nu kan kallas ett problem och det kan det förmodligen, är att jag aldrig känner mig ensam när jag är för mig själv, men ofta när jag är tillsammans med andra. När jag är ensam kan jag uppleva alla möjliga slags obehag, men nästan aldrig några som skulle bli bättre av att jag hade sällskap. Det verkliga obehaget infinner sig när jag är tillsammans med människor och då känner en stark längtan efter att finna bot mot detta. Det bästa botemedel jag vet mot den sortens obehag är att se till att jag kommer för mig själv igen. Problemet är att det inte är något problem för mig att vara ensam. Tanken på att någon jag är tillsammans med tycker att han eller hon känner mig gör att jag omedelbart börjar reta mig och hetsa upp mig över vad de tror att de vet och vem de tror att de känner, och då hamnar min känsla för vad jag vet om mig själv i farozonen. Att få sin självkännedom ifrågasatt i umgänget med någon annan är en typisk mänsklig upplevelse. Därför har jag svårt för att umgås med folk som uppträder som om de känner mig, men jämförelsevis lätt att umgås med främlingar."

Jenny Diski

Ur: "Främling på tåg", 2002.

2009-01-18

Två dikter av Lukas Moodysson (från 1986)

RÄDD FÖR ORD

Svart måne
jag är ditt kärleksbarn
ditt söndagsbarn
med nyårssmällare
riktad mot din nakenhet

Svart måne
rädd för ord
så många Mästare
& så många förlorare

Svart måne
över oss
under oss

Svart måne
artificiell dag
ett ljussken som lyser upp
natten
vi flyr mot
nya liv

Svart måne
rädd för ord
rädd för försvinnandet
ritar en cirkel i
laserdammet


Svart måne
ristar in blod
i vattnet
i asfalten
i träden

Svart måne
oskuldens död
jag är ditt kärleksbarn

Svart måne
terroristens pose



FÅNGST

Jag vill dricka dig
jag vet allt om djuren
i dom korsfästas ådror
jag vet allt om sprickorna
i hissgolvet och tecknen
på femte våningen

Jag vill dricka dig
som ett skrämt barn
dricker elektricitet
som Gudarna
dricker sina händer
som fotomodellen
dricker sin skönhet

Jag vill dricka dig
som mörkret dricker ögon
som bödeln
dricker den dödsdömde
som den dödsdömde
dricker sitt sista glas vin

Jag vet allt om harmoni


-----------------------------------------------------------------------
Fotnot: Dikterna ovan är från dikt-kassetten "Industrierna Ljud/Människornas Vrål" (Den Blinde Argus 6/7, 1986). Dikterna är inlästa och ljudsatta av Sid Hamed (Ericsson/Sigvardson). På kassetten medverkar också Bostonvärk (med Örjan Gerhardsson från Bakhåll/Lund), Bo Stefan Lundqvist och Peter Bryngelsson, De Båda Karpfiskarna, Anti Sound Inc, Livsfalangen, De Nakna & Döda, Ulf Sigvardson m.fl.

2009-01-16

Balladen om rikets delning


Finlandssvenska kulturtidskriften Horisont har gjort ett helt nummer på temat riksdelningen 1808-1809. Det är ett bra initiativ. Jag tycker de har tagit ett bra grepp på (kultur)historien genom att i huvudsak skildra förhållandet mellan Sverige och Finland, sedan de skiljdes åt, genom de litterära förbindelserna över Östersjön. Några knutpunkter är Johan Ludvig Runebergs tid, vid arbetet med Fänrik Ståls sägner, och modernismens framträdande, då det var synnerligen täta kontakter mellan författarkollegerna i Sverige och Finland.

I Sverige har hittills väldigt lite uppmärksamhet ägnats åt 200-årsminnet av en så omskakande händelse som ändå riksdelningen måste ha varit. Sveriges och Finlands gemensamma historia är ju fortfarande betydligt längre än den då vi varit skilda åt, som två nationer. Jag föreställer mig att det fanns en brutal känsla av att världen störtade samman, efter det katastrofala kriget mellan Sverige-Finland och Ryssland 1808-1809, när Sverige i ett slag förlorade en tredjedel av sin yta och Finland i stället framträdde som ett storfurstendöme knutet till Ryssland.

En nutida mentalitetsforskare, en gren av historieforskningen alltså, skulle förmodligen säga att nationalismen är en senare uppfinning. Först i slutet av 1800-talet började befolkningen uppleva en slags nationell känsla, därtill uppmuntrad och nästan tvingad av propaganda uppifrån. Jag tror inte att det är hela sanningen. Jag är av samma uppfattning, som den historiska romanens grundare Walter Scott, att människor – åtminstone känslomässigt – är sig ganska lika genom århundradena. Det borde med andra ord inte vara omöjligt att leva sig in i hur det måste ha känts att leva i en tid av så stora och genomgripande förändringar. Även om människorna var mycket mer knutna till sin hemort, på ett helt annat sätt än i dag, var de naturligtvis också medvetna om vilket land de levde i. Jag talar inte om nationalism i vanlig mening utan om känslan av hemhörighet i ett sammanhang, vilken måste ha upplevts som brusten åren efter riksdelningen.

Naturligtvis finns det inte så oerhört många skriftliga källor bevarade som berättar hur ”vanligt folk” tyckte och tänkte om de historiska händelser som inträffade så att säga framför deras näsor. Men det känns ändå som om Horisont lite grann tar ställning för det synsätt som jag här personligen vill göra mig till tolk för. Nämligen att det fanns en sorg och upprördhet över rikets delning. Ett vackert indicium finns i alla fall i den långa dikt eller ”visa om 1808 års krig uti Finland” av nämndemannen i Norrnäs, Erik Snickars, som får inleda numret av Horisont. Det är en i mitt tycke underbar dikt, som jag tycker ger uttryck för ett sorgearbete när den med kärleksfullt raljeri tar avsked av svearna och det svenska. Jag väljer att citera nästan hela dikten, copyrighten lär inte vara något problem och den här dikten tycker jag tillhör alla svenskspråkiga.

Olycklig den dag, då vi blefvo so skillda på jorden,
Att vi ej mer får nämnas bland Svear i norden
Vår synd hafver vållat, att vi blifvit sållat
O, att vi nu betänkte att ändan nu snarligt stundar

Farväl Svea Konung och Dråttning, som jag alltid vördat,
Er ynnest och nåde har jag intill dato fått skördat,
Men nu är vi skilda och lika som vilda
När ingenting höres som från er Tron mer kungöres

Farväl alla kungliga husets hög anförvanter
Ho vet om vi nånsin i tiden blir mer så bekanta
Som vi förr ha varit
En tröst i er motgång jag vill utaf höjden nedkalla

Farväl alla Sveriges inbyggare kända och okända
Låt ingenting göra er tankar och sinnen förvända
Att ondskan utsprida, som går nu så vida
då lögner blir gillad och mången får sanningen villad

Farväl Stockholms slott, som jag ofta beskådat med nöje
Nog har jag betraktat den präktiga prydnad med löje
Jag önskar med alla och vill dig befalla
I Herrens omvårdnad och skyggd uti långliga tider

Farväl Svea Herrar och stora krigsmän, Generaler
I väntas väl att komma till oss igen och betaler
Den åkdon och hästar, hvarför ni rästar
som bästa bekanta, ja närmaste slägt och förvanter


/…/

Texten fortsätter i tre strofer till, och undertecknas: ”Helt enfaldigt författad under pågående krig mellan Kejsaren af Ryssland och Konungen af Sverige af E. S.”

2009-01-15

Segdraget beslut - bäva månde landets tidskriftsredaktörer

I dag har Kulturrådets styrelse fattat beslut om vilka tidskrifter som får kulturtidskriftsstöd under 2009. Men det betyder inte att beslutet blir offentligt. Först i slutet av nästa vecka kommer beslutet att vara justerat och klart, enligt Heli Hirsch på Kulturrådet (jag pratade nyss med henne på telefon).
De statliga pengarna är ju helt avgörande för många tidskrifters överlevnad, och det är märkligt att de först en bra bit in på det nya året får veta någonting om vilka de ekonomiska förutsättningarna är. Detta samtidigt som Kulturrådet är väldigt noga med att tidskrifterna lägger upp en utgivningsplan som de följer, med exakta utgivningdatum, och den som har "bristande utgivningsrutiner" riskerar att straffas med indraget eller halverat bidrag (detta sistnämnda hände ju Post Scriptum).

2009-01-14

Grattis Lukas!


På lördag (17/1) fyller Lukas Moodysson 40 år! Det är nästan exakt 24 år sedan Den Blinde Argus fick ett brev från en ung Åkarps-kille med några dikter. En av dom hette "Born to run", om jag inte minns fel. Vi trodde dikterna var skrivna av en betydligt äldre och lite mer Springsteen-influerad herre. Det visade sig att vi hade fel. Så småningom kom det fler dikter från "Lukas Spao M:sson", som han undertecknade sina dikter och brev med då.

Någon kuslig kväll skall jag leta mig ner i källararkivet och försöka gräva fram några av dessa tidiga dikter och publicera dom här. Som en liten hyllning till en av våra mest lovande poeter, som sedemera sadlade om och blev framgångsrik filmskapare.

Keep on, Lukas Skywalker!

2009-01-12

Inflytelserik och manipulativ: om Liza Marklunds Gömda

Debatten kring Liza Marklunds Gömda har nu gått in i ett nytt skede, då det står mer om den i de stora dagstidningarna och den nu dessutom kommer att tas upp i ett par offentliga debatter.
I dag gör Liza Marklund avbön utan att ändå göra det. Hon medger trots allt att Gömda och uppföljaren Asyl inte är helt sanna, utan ”subjektiva sanningar” men vidhåller att de är sanna i sina grunddrag.
Själv har jag länge läst det mesta kring den här debatten, som inte minst speglats väl på Monica Antonssons hektiska blogg. Monica Antonsson som skrivit boken ”Mia – sanningen om Gömda” alltså. Men jag har avstått från att gå in i debatten på något sätt, då jag inte haft tillräckligt på fötterna. Håller just nu på och läser både Gömda och Sanningen om Gömda. (Den sistnämnda efter den första.)

Hur inflytelserika har böckerna Gömda och Asyl varit? Helt klart är att de påverkat politiska frågor och svensk lagstiftning kring bland annat kvinnomisshandel, skydd av utsatta och vårdnaden av barn. Dessutom är de några av Sveriges mest sålda böcker någonsin, med bortemot en miljon läsare, åtminstone av Gömda.
Jag gjorde ett stickprov och frågade två av mina tjejkompisar: ”Har du läst Liza Marklunds Gömda?”
Den första svarade: ”Ja, självklart. Har inte du?”
Den andra sa: ”Ja, jag tror att vi till och med läste den i klassupplaga i gymnasiet”.
Fullständigt ovetenskaplig undersökning, men så spridda är böckerna alltså.

Jag har nu läst större delen av Gömda, och jag måste säga att jag på sätt och vis blir chockad. Inte bara av det som händer i boken (även om det är gastkramande nog om man tänker sig att det här är en sann historia) utan också av hur manipulativ författaren är.
En del skribenter, kanske framförallt Oline Stig i Sydsvenskan har hävdat att om Gömda och Asyl inte är sanna faller de som korthus, därför att de är så illa skrivna.
Det är ju inte riktigt sant. Gömda är skickligt gjord, som en indignations- och underhållningsroman, i en genre som ju blivit allt vanligare. (Den ”sanna” helvetesskildringen i någon slags blandning av reportage och romanform.) Vissa partier är, som sagt, rent gastkramande.
En annan sak är att författaren jobbar med schabloner, och att människoskildringen är ytlig, det hör till genren, Det är lite Hollywooddramaturgi över det. Författaren markerar hur ”svensk”, duktig och framgångsrik huvudpersonen Mia är innan hon träffar ”Mannen med de svarta ögonen”. Det är idyllen som måste slås fast som en kontrast till de kommande hoten. Mia bor i en ”liten trea”, har ett fint jobb på bank och jobbar ideellt på ortens flyktingförläggning. (Vilket ska garantera att hon inte har några fördomar mot flyktingar.) Av någon anledning är hon också väldigt förtjust i fläskkött, vilket passande för handlingen orsakar ett flertal vredesutbrott hos den muslimske (?) flykting hon träffar.

Det stora hotet, ja, den onde mannen. Han är närmast som en slags demon, med så småningom en hotfull allestädesnärvaro i Mias liv. Han kallas bara ”Mannen med de svarta ögonen”, redan denna benämning borde signalera att det är en ond saga vi läser och inte en verklighetsskildring. Författaren planterar successivt i texten de markörer som visar att Mia har träffat en ond man som inte är bra för henne, men själv förstår hon det inte då hon är så kär i honom. Han vill inte att hon ska uppträda på stranden i baddräkt, han vill inte att hon ska fortsätta träffa sina vänner, han vill att hon ska läsa Koranen och så småningom konvertera till islam. … och han slår henne sönder och samman varje gång hon inte omedelbart uppfyller hans vilja. (Men eventuellt är han inte muslim trots detta, eftersom han påstås deltagit som krigsförbrytare i en massaker i Libanon som utfördes av kristna, det hela går inte ihop.)
Det är en slags dramaturgi som på bio när den blonda tjejen ger sig ner i källaren där man vet att en mördare väntar, på samma sätt vill publiken/läsaren ropa till Mia: ”Akta dig! Ser du inte att han inte är bra för dig.” Det är ytterst manipulativt och faktiskt skickligt gjort. Dessutom är texten utpräglat främlingsfientlig. Hade jag inte vetat att Liza Marklund närmast är syndikalist hade jag trott att boken är skriven av en sverigedemokrat.

På onsdag tänkte jag gå på det här seminariet. Kommer ni också?

2009-01-10

Finns det mirakel? Svar till Agneta Fagerström Olsson

Agneta Fagerström Olsson tror på mirakel så mycket framgår av hennes artikel i Aftonbladet, bara de utspelar sig någon annanstans än i Sverige och framförallt Svenska Kyrkan. För denna sistnämnda tror hon inte alls på. Nej, mirakel och viktiga troshändelser utspelas i Polen, på pilgrimslederna i Spanien, i Lourdes i Frankrike, bland de buddhistiska munkarna i Burma, framför Kaban i Mekka… Vad är detta om inte en slags exotism?

För mig sker det mirakel varje dag i det lilla även i Sverige, till exempel när Carl-Erik Sahlberg och Klara kyrka går ut och möter människor på Sergels Torg, på Malmskillnadsgatan och på Stureplan, omvänder människor som missbrukat tunga droger i tjugo års tid eller suttit i fängelse i dussintalet år. Jag har ju mött flera av dessa människor och jag vet att det sker gång på gång..

Man ska inte heller glömma bort det mirakel som poesins kraft bär med sig. Den äkta poesin kan gripa människor så djupt att det faktiskt förhindrar självmord. Något som aldrig kommer med i någon statistik men som ändå är en verklighet att leva med.
Jag tror att mirakler sker, men de känner naturligtvis inga nationsgränser.

Jagcentrerade rader

Plötsligt började jag skriva självbiografiska anteckningar, ett slags utkast till memoarer. Men det blev inte så långt. Inspirationskällan var dock, när jag tänker på saken, given (utöver den självklara, mitt eget liv): Bo Setterlinds memoarer ”Från dörr till dörr”, partiet om hans gästspel som postexpeditör i Örebro (”På post i Hjalmar Bergmans stad”), utdraget publicerat i Aurora nr 3/2007.

2009-01-07

Bruno vid nyår

Bruno K. Öijers nyårsdikt i DN var intressant läsning. Publiceringen innebar också en högst välkommen comeback för DN som viktigt litterärt forum. För ett par decennier sedan publicerade DN regelbundet nyskrivna dikter och noveller av olika författare, men som sagt, det var länge sedan. (För den bättre bildåtergivningens skull, väljer jag att länka till dikten på BrunoK.se snarare än till DN:s egen hemsida.)

Det är en vacker dikt – ja, jag vågar använda det ordet – och trots sin längd känns den lite grann framkastad på fri hand. Det är ett bra tecken inom poesin.
Jag lägger märke till den noggrant angivna dateringen. Eftersom dikten säger att det nu är 56 år sedan Hank Williams dog, så finns det ingen tvekan. I och med att Hank Williams dog på nyårsdagen 1953 måste dikten utspela sig precis vid nyår 2008, dvs vid övergången till 2009..
Varför denna noggrant angivna siffra 56, det är samma antal vagnar som det förbipasserande godståget i texten antas ha (minst)? Har den någon betydelse utöver dateringen av dikten?
Bruno K. Öijer fyllde 57 i höstas, om ett år av hans liv ligger i varje förbipasserande vagn i godståget, så är det ju också hans liv som är på väg. Med lite poetisk frihet sammanfaller Brunos hittillsvarande livslängd ungefär med det antal år som har gått sedan Hank Williams död. Om det finns någon ytterligare talmystisk innebörd låter jag vara osagt.

En sakuppgift i dikten, som läsaren kan välja att ta bokstavligt, men också verkar ha en del med poetisk frihet att göra är uppgiften att diktens huvudperson (poeten) precis är på väg med tåget från ett uppträdande som han gjort samma kväll, alldeles innan nyårsnatten bryter in. Eftersom Bruno K. Öijers höstturné hade sin slutpunkt i Stockholm den 21 december kan det inte vara en bokstavlig sanning. Men kanske har det hänt ett tidigare år, och för övrigt vet vi ju inte var poeten befann sig just detta nyår. Dikten förevigar i alla fall i någon mening hans närvaro på en tågperrong precis vid tolvslaget detta nya år.

I boken ”Herrar Wahlström & Widstrand”, utgiven till förlagets hundraårsjubileum 1984, finns två brev av Bruno K. Öijer till hans förläggare Per I. Gedin återgivna. I det första av dem, daterat den 24 mars 1981, som handlar om den kommande utgivningen av diktsamlingen Giljotin skriver Bruno:
”Som du vet har jag länge burit på uppgiften att förvandla poesin till ett smyckat (om än giftigt) spjut i samhällskroppen. Jag kan inte driva det längre än jag gjort.”
Nu, snart tjugoåtta år senare, har ändå spjutet förvandlats till en Lans av Ljus. Det är fint, och det är fortfarande på väg.
Här blir det svårt, nästan omöjligt, att skilja livet och poesin åt.

2009-01-06

Signaler från Amanda Svensson

Fjolårets kanske bästa prosadebutant Amanda Svensson säger att det sänder ut konstiga signaler att kalla sig författare. Då undrar jag: Vadå för signaler? Att man är lite udda, lite speciell, eller vad menas egentligen? Här hade behövts en följdfråga.

Intervjun med henne är – av någon anledning, för att inte sända ut konstiga signaler? – placerad på Nöjessidan i Sydsvenskan. Själv ska Amanda börja skriva för Expressens kulturredaktion. Per Svensson ut, Amanda Svensson in, alltså.

2009-01-04

2009-01-03

En av debattörerna i Ord & Bild har sannerligen aldrig kallat sig ateist

Jag är glad för det nya numret av Ord & Bild. (Märkligt nog är min artikel den enda som inte nämns i den här innehållsöversikten på deras hemsida, men det är nog ett rent förbiseende).
Redaktörens påstående i förordet att jag, tillsammans med de två andra som ger replik till Sven-Eric Liedman, försöker ringa in en möjlig ”mjuk ateism” är dock fullständigt gripet ur luften. De andra debattörerna må skriva om det, men i mitt fall handlar det om något helt annat; jag efterlyser nämligen ett återupprättande av konstens vertikala dimension, vilket då innefattar både ett sökande efter det gudomliga och ett pejlande av människans existentiella djup.

Aftonbladet och litteraturkritiken

Tisdagen den 30 december presenterar sig Aftonbladets kulturredaktion med en samling minnen från 2008 och önskemål inför 2009. Jag måste säga att det känns för mig som en fruktansvärt homogen församling! Ingen gammal stofil – kulturkonservativ eller inte – med avvikande smak sticker upp sitt oönskade ”tryne” över ytan.

Som tur är har i alla fall inte Magnus Ringgren slutat skriva, en av de mest kunniga lyrikbedömarna, visar det sig några dagar senare. Så här skriver han bland annat i sin recension av Peder Alexis Olssons debutdiktsamling Tändstickor på OEI Editör:

”Hans avsikt är inte att kommunicera. Han bygger en textmaskin och är fullkomligt nöjd med det.
Gott så. Så arbetar många yngre poeter. Gruppen kring OEI har utnämnt sig till radikalt avantgarde med framtid i blick och stor likgiltighet inför dem som hamnar i diket där kolonnerna drar fram. Där krälar avvikande poeter och kritiker tillsammans med några inte helt införstådda läsare.”


Och lite längre fram (artikeln finns inte på nätet så jag tillåter mig att citera lite längre partier):
”Det finns en del dolda ickelitterära doktriner i botten på den här sortens litteratur. Den är militant antiidealistisk och nominalistisk. Den förnekar jagets existens. Politiskt är den nåt slags autonom vänster. Den är mera elitistisk än demokratisk även om den emfatiskt hävdar motsatsen. Religiös kan den per definition inte vara.”

Detta är ju på kornet! Extremt sant skrivet för att vara modern svensk litteraturkritik.