Mitt sportlov

Först gick jag till Gullmarsplan och såg en man i typ övre medelåldern åka skidor med bar överkropp kors och tvärs över ett fält.

Sedan dök det upp en kille utanför t-banan som sträckte fram en tidning och sa "Svenska Dagbladet?" "Tack" sa jag och tog emot den, varpå han höll kvar i andra änden av tidningen och fortsatte med: "Vi har ett erbjudande nu med halva priset för ett halvår ..." Jag avböjde med hänvisning till min osäkra ekonomi, varpå han helt enkelt drog tillbaka det som jag trodde var ett gratis-SvD-ex ur min hand.

Sedan besökte jag Nordeas kontor på Katarina Bangata och fick nummer 145 på min lapp – det stod 887 i kassan. Då gick jag och köpte en bläckpatron och när jag kom tillbaka stod det 123 i kassan i stället. Jag frågade en tant som jobbade på banken varför det där Nordeakontoret alltid är så söligt och hon sa att hon inte visste men att det nog berodde på att kassaservice vid Ringen har stängt.

När jag efter 40 minuters väntan kom fram i kön så frågade jag killen i kassan samma sak. Han sa att de minsann gjorde sitt bästa på kontoret men att "kunderna väljer att komma hit i stället för att göra sina ärenden via internet". Jag lämnade fram mina femhundralappar som jag inte kunde sätta in via internet och sa "tack detsamma" när han sa "trevlig helg".

När jag kom till t-banenergången vid Skanstull, den vid Guntessons café, och skulle gå in genom den automatiska dörren så öppnades den inte. I stället började en brummig fläkt ovanför dörren blåsa varmluft på mig. Lite sådär tokig-tant-med-mössa-utifrån såg jag mig själv säga "meh, hallå!" och ge dörren en smäll. Den öppnades inte av det, så jag fick gå till den andra dörren. Sedan åkte jag hem.

I t-banevagnen låg en stor svart hund och bredde ut sig så jag satte mig lite på sniskan för att inte störa den. Även hundar har rätt att ta upp plats i t-banan. Fast Nordeas kunder har inte rätt att göra sina ärenden på ett kontor.

Trött på medelklassen

Ibland är man tiggare, ibland är man kung.

Medelklassen är något man passerar på väg upp- eller nedför den sociala stegen ungefär vart femtonde år. Så känner i alla fall jag det.

Så hur intressant är egentligen medelklassen?

Den till synes fast cementerade kulturarbetarmedelklassen, som tidskriften Fantasin har ägnat ett nummer.

Men medelklassen är väl större än det gäng nördar och plugghästar med internaliserat självhat som Klara Bengtsson skriver om? (Hennes teori är dock intressant.)

Medelklassen har det inte lätt, befinner sig i en problematisk mellanposition, skriver Annina Rabe. Jag vet inte, jag känner att jag tappat intresset för medelklassen. Jag är mest förbluffad över hur fast rotad kulturarbetaren verkar vara i denna ”problematiska mellanposition”; finns det ingen rörelse uppåt eller nedåt eller utåt? Har ståndscirkulationen upphört både i Bang och Fantasin? (Jag tänker på Bangs temanummer om de intellektuella, och den bild det gav av intellektuell som ett yrke som gick i arv via en soffa i sommarhuset på Gotland.)

Det är svårt det här, Elin Alvemark hade nog en del poänger i sin ”bitchslap” till redaktionen i förra numret av Fantasin. Jag gillar öppenheten i Fantasin, men jag gillar tydligen inte medelklassen jag heller.

Boken fanns på biblioteket men det var före vår tid

”Boken finns på biblioteket”
Håll med om att det är en fullständig klyscha i dagens läge.
Boken finns inte på biblioteket.
I bästa fall blir den stulen. I såna fall är det väl en hedersbevisning.
Som när någon stal min och John Peter Gisters gemensamma diktsamling från 1991
på en uppläsning på Kulturhuset och rusade iväg.
Ett tunt rött häfte på väg ut ur bild med en svartklädd bärare…

”Boken finns på biblioteket”
Kan någon begripa om boken Sprawl finns där?
I noll exemplar, redo att lånas ut
från Kulturhusets nutidsrum…

Biblioteken är fulla av böcker från de ekonomiskt lyckosamma åren
på 1950-, 60- och 70-talen.
I dag ofta magasinerade bildar böckerna från rekordåren
stommen i varje folkbibliotek
medan 00-talet blivit till ett svart hål
Kulturrådet skickar ut litteraturstödda böcker med något års eftersläpning
men de böckerna bildar ju ett väldigt speciellt urval…

Jakob Simonsons bok Allt står på spel
finns inte på biblioteket
den första bok från den tekniska plattformen Vulkan som jag håller i handen
minerad med regn och svarta undergångar
bär den ett ljust återverkande hopp om återkomster i nästan ohörbara röstlägen

Boken finns inte på biblioteket
den bara jobbar där

Oförmögen att sätta punkt (med bonusmaterial från Tribunalen)

Det finns inget centrum i dagens språkmaterialistiska poesi, däremot oändligt expanderande förorter. Sprawl är som bekant ett nyckelord, ett positivt begrepp för bland andra Raattamaa. Oöverskådlig och ogripbar, på samma sätt som många av dagens storstäder, sträcker sig poesin i alla riktningar och upphör att existera i form av enskilda dikter. Den upphör kanske t.o.m. att vara just dikt. Poesi som saknar centrum eller diktsubjekt blir aldrig färdigskriven, ens i sina enskildheter, punkt går aldrig att sätta. Därför blir också böckerna tjockare och tjockare, som en slags motsvarighet till megapolis. (Det samma gäller för övrigt kulturtidskrifterna.)
Sovstäder och shopping malls formar dagens poesi. Jag kan tänka mig andra inspirationer.

Det är sannerligen en klyscha att se det som ett uttryck för ”ökad demokrati”. Alla får komma till tals, alla får klottra, men det är ”utbildade poeter” (skrivarkursade) som sammanställer rösterna och filtrerar dem genom sina subjekt. Som alltid. Bara att subjekten har gjort sig osynliga, gått under jorden, i sina hoods.

Jag talar om svensk poesi i dess helt dominerande former under åren 2003-2008, med en startpunkt för denna tendens cirka fem-tio år tidigare.

Huvudproblemet är att poeterna inte längre söker det rätta ordet (le mot propre) utan en slags brusets encyklopedi. Det gör dikterna långrandiga och motsatsen till bitande. Och när det någon gång bränner till, ska den personliga problematiken förnekas. Vad man än tycker om Lars Noréns dagböcker så framstår de som ärliga jämfört med Johan Jönson, som förnekar att han skriver subjektivt i ”Efter arbetsschema”. (Uttalande på Teater Tribunalen 18/2: Jag skriver inte det som är subjektivt, utan det som är möjligt.)

Ett sönderfallande samtal om litteratur

Litteraturen är politisk! utropade affischen inför debattkvällen på Teater Tribunalen, i arrangemang av 00TAL, Ord & Bild, Atlas Litterära Tillägg och SSU:s tidskrift Tvärdrag.
Efter några inledande performance/läsningar/snack av bland andra Olav Unsgaard och Pär Thörn fortsatte kvällen med vad som kanske var huvudnumret, en diskussion på temat: ”Jag, jag, jag! Om en självbespeglande jag-centrerad litteraturtrend. Var finns solidariteten i dagens skönlitteratur och litteraturkritik?”
Moderator var Tvärdrags (tidigare ABF Stockholms) Daniel Suhonen och medverkade gjorde Johan Jönson, 00TAL:s Jonas Ask och Tvärdrags litteraturskribent Nike Linn Säfwenberg.

Jag tänker inte försöka redogöra för hela debatten, det är närmast ogörligt då den spretade enormt, men här är några iakttagelser:
Daniel Suhonen fiskade – tror jag mig förstå – upprepade gånger bland sin panel efter litteratur som kan tänkas ha en kollektiv funktion utöver sitt rent litterära värde; fanns det över huvud taget någon sådan i dag? Kunde den jagcentrerade romanen fungera politiskt och i såna fall hur?
Diskussionen föll sönder i atomer därför att ingen av paneldeltagarna egentligen var beredd att dra upp några större riktlinjer och prata om annat än individuella böcker på ett rapsodiskt sätt. Ingen vågade heller definiera vad politisk litteratur skulle kunna vara, även om det kastades fram några förslag.

Johan Jönson, som tog mest plats i debatten, avfärdade Maria Svelands ”Bitterfittan” som löjeväckande. ”Det är löjeväckande att en sådan bok får så mycket uppmärksamhet, och tar intresse från de många riktigt bra feministiska böcker som finns”. Hetsad av en publikröst att nämna vilka han syftade på, kom han efter lång betänketid upp med ett enda förslag till en riktigt bra, feministisk bok, nämligen Hanna Hallgrens ”Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom”. Maria Svelands bok menade han bara reproducerade rådande strukturer.

När Johan Jönson dessutom avfärdade Bruno K. Öijer med en likalydande formulering, det var ”löjeväckande” att se honom som politisk, var det mer än en i publiken som började dra öronen åt sig. Johan Jönson menade att Bruno K. Öijer politiskt befann sig på gymnasienivå även om hans dikter innehöll ”fina bilder”. Jonas Ask påtalade stillsamt att han faktiskt tyckte det var en fördel att Öijer hade ”fina bilder”.
Sedan begick moderatorn misstaget att ställa en fråga som alltid väcker ont blod, nämligen: ”Vad tycker ni om språkmaterialismen?”

Jonas Ask hann precis börja säga att: ”Jo, den är väl rolig…” när Anna Hallberg bröt in från läktaren:
”Vad menar ni med språkmaterialism? Ni måste definiera vad ni pratar om. Det finns ingen 'språkmaterialism'”.
Och mycket längre kom inte diskussionen, även om Jonas Ask efter detta gjorde (ett ganska misslyckat) försök att definiera vad språkmaterialism skulle kunna tänkas vara. ”Språkmaterialister är författare som jobbar med språket som material, men då kan man förstås fråga sig vad andra författare använder sig av, om inte det också är språket…”
”Ja, t.o.m. Liza Marklund”, inföll moderatorn försmädligt.

Mycket längre kom inte diskussionen, och förlåt att jag inte citerar något som Nike Linn Säfwenberg sa, hon kom mer eller mindre bort i diskussionen. Liksom jag tyckte att ridån gick ner efter Anna Hallbergs (som jag först efteråt insåg att det var) högljudda infall från läktaren, som i mina öron var en form av maktspråk, i och med att hon underkände moderatorns hela upplägg innan någon egentligen hann besvara frågan. Hon tog till orda med en självsäkerhet som om hon stod på en tribun byggd av DN:s spalter, vilket hon ju faktiskt oftast gör.

Jag förstår inte denna ovilja, som till exempel Anna Hallberg ger uttryck för, att diskutera dagens poesi i mer generella termer. Om man har tjugo-trettio svenska poeter med vissa likartade drag, så är det fortfarande tabu att hitta eller använda någon slags gemensam beteckning på dem. Jag försökte diskutera detta med Anna Hallberg efteråt, men hon värjde sig fullkomligt. Hon menade att Helena Eriksson skiljde sig från Johannes Helldén, som skiljde sig från Jörgen Gassilewskis konceptpoesi, som skiljde sig från hennes egen konceptpoesi osv… hon accepterade över huvud taget ingen gemensam beteckning på denna generation författare, varav ett flertal är eller har varit knutna till OEI. Men om vi inte ska kalla dem språkmaterialister, vad ska vi kalla dem? Är det över huvud taget tillåtet att prata om dem som en gruppering? Inte enligt Anna Hallberg. Hon ansåg att vi måste vara överens om att vara oense och därefter skiljdes vi. Jag gick därifrån i en obehaglig stämning som var väldigt svår att skaka av sig. Makthavare i form av atomiserade litteraturtyckare med vissa vänskapsband var vad jag hade hittat i denna diskussion, som var tänkt att nå fram till det politiska i litteraturen.

Jag, som nog är en ganska stor individualist, förstod fullkomligt Daniel Suhonens strävan efter att försöka få fram böcker som kunde ha någon slags politisk eller åtminstone social funktion, eller som eventuellt var politiska i sig själva. Men något sådant stod inte att finna; allting utom Hanna Hallgren avfärdades av Johan Jönson, och de andra kom inte upp med några alternativ. Jo, Daniel Suhonen nämnde Åsa Linderborg. En meningslös, men meningslöst klargörande diskussion.

Korruption på Aftonbladets kulturredaktion

Hur kan Aftonbladets kulturredaktion sätta sin trovärdighet i pant på detta sätt genom att stödja vad som kallas för ”Bok-SM 2009”? Det är ju i grunden inget annat än en tävling där sajten Kapitel 1 tillsammans med Piratförlaget vill utse nästa stora bästsäljande roman.

Aftonbladets uppträdande ligger väldigt nära korruption, då det handlar om gemensamma affärsintressen.

Måste säga att August-priset som institution plötsligt får ett väldigt försonande skimmer över sig.

Får Maria vara helig?

Viktig artikel av Ebba Witt-Brattström om Historiska Museets pågående Maria-utställning. (Maria – Drömmen om kvinnan pågår ända till november 2009.) Ebba Witt-Brattström utgår från utställningens synnerligen samtidskorrekta bild av Maria, men går sedan vidare till de större frågorna kring vad hon uppfattar som feministers ”självhat” och nedvärderande av kvinnliga erfarenheter genom historien.

Några belysande citat:
”Den här utställningen är nämligen ideologisk mer än kulturhistorisk. Den skriver om den kristna frälsningshistorien till en nutidssvensk, genuspolitiskt korrekt berättelse om kränkta kvinnor. Den sätter Jungfru Maria på de anklagades bänk och nekar henne försvarsadvokater. Domen lyder: Mariabilden tvingar kvinnor till passivitet och underkastelse, den skuldbelägger deras sexualitet, idealiserar moderskapet samt sprider den falska och otidsenliga läran om könsskillnad.
/…/ här opererar den historierevisionism som man trodde var ett minne blott efter Sovjetunionens kollaps och murens fall.”

Jag kan inte säga annat än att jag håller med henne. Kanske dags att ändå säga något mer om den här utställningen nu, vars inramning och beledsagande texter jag länge har retat mig på. (Konsthistoriskt sett är det ju en fin utställning, men genom det perspektiv de medeltida Maria-skulpturerna sätts in i vrids den till något annat, ungefär som Ebba Witt-Brattström beskriver.)

Av Maria Sveland som debattör och författare väntar jag mig inget annat än att hon ska ta avstånd från bebådelsen som företeelse inom kristendomen, även om jag tycker det är väldigt grovt att utmåla bebådelsen som en våldtäkt.

Att en präst inom Svenska Kyrkan (tillika biskopskandidat i Stockholms stift!) också hon verkar ta avstånd från Bibelns skildring av bebådelsen och jungfrufödseln är för mig än värre. Det betyder ju att hon tar avstånd också från trosbekännelsen (varav jungfrufödseln är en del); varför ska hon då hämta sin lön från Svenska kyrkan?

Här ett citat av prästen Eva Brunne från utställningen (Ebba Witt-Brattström citerar andra rader):
”Maria har kallats jungfru av dem som ser det viktigt att Jesus var Guds son och att han hade kommit till genom ett gudomligt ingripande utan en mans inblandning. En kvinna som föder Guds son skall stå över mänsklig sexualitet. För andra har jungfru tolkats som det ordet faktiskt betyder: ung kvinna”.

Det är en aning garderat skrivet men går ändå inte att missförstå; Eva Brunne väljer ”det förnuftiga” alternativ två, Jungfru Maria var helt enkelt en ung kvinna (vilken som helst?). Det betyder också att Eva Brunne inte tror på Bibelns underverk. Av en präst väntar jag mig som sagt något annat. Men kanske inte längre av Svenska kyrkan.

Vad skulle Mare Kandre ha sagt om detta? Frågan intresserar mig faktiskt. Hon gav ju ut diktsamlingen ”Bebådelsen”; en stolt och vacker diktsamling om en ung kvinnas samtidiga kvinnoblivande och havandeskap. I dikterna finns det plats för den känsla av mysterium och bävan, som saknas eller närmast hånas på Maria-utställningen.

Imorgon söndag ska för övrigt frågeställningen "Var Maria feminist?" debatteras på S:t Katharinastiftelsen.

Tveksamt val av teknisk plattform

Åh nej, Skuggutredningen ges ut i samarbete med Vulkan.

Om Södermalms poetry slam i Stockholms fria

Temperaturen i Stockholms poetry slam-värld som länge varit ganska ljummen är nu i snabbt stigande.
Ikväll är det premiär för Södermalm Poetry Slam.
Imorgon är det STHLM Poetry Slam på Biljardpalatset. Det sistnämnda arrangemanget, som omnämns i artikeln, är jag själv involverad i, även om min kompis Johan Nordgren blivit ansiktet utåt på senare tid. Dels därför att han är bra, dels därför att jag själv knappast har tid att gå på mina egna arrangemang... men i morgon kväll blir det av. Vi ses kanske där?

Seminarium om händelserna i Knutby

Jag var på seminarium på Uppsala universitet om Knutby-tragedin fem år efteråt i förra veckan, men har inte orkat eller hunnit skriva om det förrän nu. Seminariet utgick från Eva Lundgrens nyutgivna bok "Knutbykoden", men en rad andra talare var inbjudna, som Rigmor Robèrt och inte minst Uppsala-biskopen Ragnar Persenius och pastor Sten-Gunnar Hedin (Pingstkyrkan).
Först en stilla reflektion innan turbulensen tar över (vilket den också gjorde under seminariet): Uppsala universitet inger verkligen besökaren känslan av komma till ett riktigt universitet till skillnad från Stockholms universitet, som jämförelsevis är en kombination av utbildningsfabrik och fattighus. Det mesta omkring arrangemanget var påkostat och (förstås) kostnadsfritt för den som kom utifrån; ett flertal av värdarna och deltagarna var påfallande uppklädda för övrigt...
Man kan säga att Uppsala universitet genom det här arrangemangets tyngd helhjärtat ställer sig bakom Eva Lundgrens kontroversiella forskning. Hon har här också fått något konkret och väldigt svårt att bita i, hela Knutby-tragedin som för övrigt fortfarande pågår...

Jag kan inte säga annat än att arrangemanget var intressant och belysande, mycket spännande för den som är intresserad av livsfrågor och en del extrema fall av samtidens förvillelser (med det ordvalet vill jag ändå inte sätta mig till doms över någon eller något). Eva Lundgrens forskning må vara ganska subjektiv, men hon verkar ha knäckt en del av Knutby-koden; det hon har kommit fram till är värt att ta del av.
Närvarande i salen var, förutom media, forskare och tillrest publik: anhöriga till mordoffer (all heder åt dem), samt ett flertal av pastorerna från Knutby (dock inte Åsa Waldau). Peter Gembäck från Knutby-församlingen höll ett rungande försvarstal som samtidigt var ett angrepp på Eva Lundgren som, framgick det, aldrig hade besökt Knutby under sin forskning, däremot intervjuat Helge Fossmo i hundratals timmar.

Stämningen blev så småningom ganska otäck, då sekten eller församlingen på ett samordnat sätt från läktaren gick till motangrepp mot den kritik den fick.

"Knutby" är långtifrån avslutat, församlingen Filadelfia Knutby lever vidare och medlemsantalet ökar snarast något, det visade seminariet med all önskvärd tydlighet. För övrigt fick jag en inbjudan att besöka församlingen; om jag försvinner spårlöst, senast sedd i Uppsala-trakten, så vet ni vad som har hänt.

00TAL och tidsandan

Det finns mycket att säga om tidskriften 00TAL men det är sällan det görs.
Därför blev jag faktiskt lite förbluffad när jag nyligen läste en kritisk recension i Aftonbladet av deras senaste nummer 28. Jag tror det är den första negativa recensionen av 00TAL i Aftonbladets historia. Faktum är att de sex stora kulturtidskrifterna i Sverige - Glänta, Ord & Bild, Karavan, Bang, Paletten och 00TAL - nästan alltid behandlas med silkesvantar på redaktionerna, medan de mindre tidskrifterna inte behandlas alls.

Själv tyckte jag inte att numret var så tokigt, det är ganska typiskt 00TAL i sin blandning. Man utgår från ett koncept (Ordkrig!) som känns lite krystat, men bitarna blir ju i många fall riktigt bra. Den menlösa inramningen gör att något av känslan fallerar, men det är för många bra människor inblandade för att det inte skulle glimta till av något äkta och starkt här och var. (Några av Joy Harjos dikter är påtagligt intressanta till exempel. Intervjun med Bruno K. Öijer är däremot snäll i överkant, lite motstånd behöver väl den gamle barden?)

00TAL:s speciella karaktär har att göra med att den är något så ovanligt som en (ursprungligen) unglitterär tidskrift som vid det här laget har funnits i 29 år och att döma av den här artikeln, där de föreslår treårigt ekonomiskt stöd för kulturtidskrifterna, är på god väg in i sitt fjärde decennium! En sådan evighetstidskrift - som samtidigt ska vara på spaning efter tidsandan - kan inte bli annat än profillös i längden. (Dess förebild 40-tal, som var med och lanserade fyrtiotalismen inom litteraturen, nöjde sig med att existera i tre år.) Hade tidskriften Den Blinde Argus inte lagts ner 1995 utan tuffat vidare under gud vet vilken inriktning så hade vi fortfarande varit någon slags juniortidskrift jämfört med 00TAL.

Men självklart borde Malte Persson ha nämnt tidskriften 00TAL i sin artikel om innevarande decennium, decenniet är ju tidskriftens eget varumärke, eller om det nu var tvärtom.

Annina Rabe skriver fint om bloggosfären i OOTAL måste för övrigt tilläggas, hon gör inte misstaget som jag tycker Elin Grelsson gör i Ord & Bild nr 4/08 att tro att det som publiceras på nätet i bloggform med nödvändighet måste vara efemärt och snabbt glömt.

Men här är vi förstås partiska, Annina Rabe omnämner den sajt ni just nu besöker som en av arenorna i 2005 års infekterade (och möjligen också viktiga, men det framgår inte) poesidebatt.

Strindbergs ”Påsk” med enkla medel.

Jag var inte spänd av förväntan inför Stadsteaterns uppsättning av Strindbergs Påsk.
Jag var nollställd. Och det var bra.
På Klarateaterns scen står fem stolar på rad, en meter från rampen. Där sitter skådespelarna som under en kollationering och talar fram Strindbergs text. Inget sceneri, förutom en projektionsfond, inga attribut, knappt något smink, vardagliga scenkläder. Förenklingen är iscensatt av norsk teaters store man Eirik Stubø.

En kort stund undrar jag om det verkligen kommer att hålla. Och denna undran bär med sig en lojalitet med skådespelarna, som ska genomföra dramat, med ansiktena ständigt vända mot publiken, och knappt några gester till stöd.
Man blir uppmärksam på det lilla.

Undret är att Strindbergs text klarar sig utmärkt utan yttre insignier. Det lilla dramat Påsk, från 1900, är betydligt rikare än jag minns det från teatraliska uppsättningar i radio.

Intrigen handlar om en familj som dragits in i en cirkel av pengaskulder, ressentiment, rättvisetankar. Om en far som dragit ”skam” över sin familj, om det nedärvda psykodramat som likt en arvsynd skuggar familjens liv. Och som är parallell med den skugga fordringsägare Lindqvist kastar över familjen.

Detaljerna i intrigen, liksom de filosofiska och psykologiska schatteringarna har en rikedom som visar att författare nästan alltid ligger snäppet över psykologer och filosofer i sin nyansrika verklighetsuppfattning.

Symboliken i Påsk är kristen, med referenser åt Schopenhauer till; alltså åt det karmiska hållet; om att allt ont går igen, liksom allt gott man någonsin gjort.
Men det jag ser är något ytterligt modernt. Något som kunde vara taget ur den radikala psykoterapins medvetenhet om double-binds och knutar; hur människor binder varandra i destruktiva mönster.

Fem människor på fem stolar; de sitter fast som i en relief av reaktioner och motreaktioner; de liknar människor i vilken plågsam infekterad situation som helst. Vi som ser dem, ser hur de fångats i moraliska knutar, psykologiska reaktionsmönster och envisa försvar. De är godartade, men bundna i negativa mönster, och det skulle vara enkelt att befria dem, tycks det.

Befrielsen kommer också, i en oväntad form. Och dramat slutar med en utandning. Som min vän Leif sa: Här vågar Strindberg vara naiv.

Måste också sägas: Skitbra ensemblespel: Rörande, träffsäkert, till och med lite kul.
Och det finns något i den här regin som vida överträffar Ingmar Bergmans i radio: Nämligen en vänlig distans; ett avlägset gudomligt leende åt hur tokigt det kan bli när de små människobarnen förstör livet för varann.

Smärtan blir tydlig långt efteråt (om en brevväxling med Lukas Moodysson)

När Lukas var 16 och jag 26 injicerade vi dikterna i varandras blodomlopp. Vi behövde aldrig fråga om det var BEGRIPLIG eller OBEGRIPLIG POESI.

Det började med att jag hade skickat mina dikter till Lukas’ poesitidskrift Spao Spassiba. Sedan fick jag ett handskrivet – med svart tusch som så många gånger – brev daterat ”Åkarp juli 1985” från honom med bland annat följande rader: ”Jag är på väg mot Stockholm för att se mej omkring & sälja Spao Spassiba. Frågan är ’var’?” Det visste jag förstås. Antar att jag föreslog Akademibokhandeln. ”Berätta gärna andra ball grejer som finns/händer i Sthlm ”, skrev Lukas, och här blev jag plötsligt bortkommen igen. Jag anade att jag som blyg och vilsen ung man inte var så insatt i vad som gällde i storstadsnatten som jag trodde att Lukas väntade sig av mig, och jag lämnade den delen av brevet obesvarat. (Jag visste förvisso inte hur ung han var vid den tiden.)

Men från den trevande kontakten gick vi snart vidare till de större frågorna kring poesi, liv och skrivande och i det sammanhanget var vi jämlikar, där spelade min - för min ålder - bristande erfarenhet av världen ingen roll. Senare skulle min tafatthet återigen få betydelse för jag antar att vi började glida ifrån varandra igen, när han som vacker, begåvad och framgångsrik ung man snart kunde växa nya vingar och fortsätta sitt liv på ett utåtriktat sätt som jag på den tiden inte hade något motsvarighet till. Men det var senare, i början av 90-talet. (Eller, annorlunda uttryckt, brevväxlingen var vårt inre liv i förberedelsen till det som komma skulle. Därför är breven i och för sig sanna i sitt uttryck, men det yttre livet med dess krav var ändå något annat, för mig något trevande, för honom också något bitvis svårbemästrat fick jag intryck av, det var som om ett överflöd av bilder och relationer sköljde över honom redan från början.)

II.

När jag läser igenom Lukas’ gamla brev ser jag att han visste exakt vad han sysslade med, i alla fall mellan varven. Breven uttrycker en enorm brådmogen medvetenhet om skapandets villkor.

”Jobbar med nya dikter. Måste skriva mej ut ur någonting som jag inte riktigt vet namnet. Kanske det som Baudelaire kallade Spleen (ung. Livsleda)? Döden? Nya dikter som känns fräscha i alla fall just nu. Många tankar, kaos, svårt att sortera – men kanske behöver man inte sortera visionerna. Frågan är bara om det inte blir smörja då, för den eventuelle läsaren i alla fall. En klar risk att det blir alldeles för personligt, och ointressant för en Publik. För det är väl ändå dit man vill nå.” (ur brev poststämplat 15/4 –86)

Lukas största inspirationskälla vid den här tiden var säkerligen den danske poeten Michael Strunge (1958-1986), som för övrigt i sin tur hade sin största förebild i David Bowie.

”Har du hört den tragiska nyheten (inte Palme…)
Michael Strunge är död.
Han har tagit sitt liv.
I en tro på att han kunde det omöjliga.
I en tro på odödligheten?
Sorg.”
(ur brev poststämplat 17/3 –86)

Lukas ville dra sig tillbaka från poesin tidigt, det lät som en ung Rimbauds önskningar, men kanske var det Strunges självmord som spökade.

Mina planer är:
1. Skriva en bok till.
2. Sedan dra mig UNDAN
(- in i tystnaden…)
ur brev daterat 18/6 –87

Lukas drog sig nu inte undan som poet efter sin andra bok ”Och andra dikter”, utan gav senare ut samlingsutgåvan ”Mellan sexton och tjugosex” (W&W, 2001) med material från fem tidiga diktsamlingar. Michael Strunges samlade produktion omfattar just åren fram t.o.m. 26-27 årsåldern och här finns kanske en jämförelsepunkt. Men Lukas skulle komma igen flera gånger…

Att gå igenom gamla brev från Lukas väcker förstås många känslor, och det slår in i mitt blodomlopp som en slags oförlöst smärta. Den här sången – som inte ens är Bowies egen men han gör den till sin – uttrycker världssmärtan vi måste ha känt. Jag känner den än.

Om ni tycker att "Sorrow" är en alltför enkel kärlekssång, lyssna på Ashes to Ashes.

Drömd dikt om Stagnelius

Ibland drömmer jag dikter. Jag brukar inte hinna skriva ner dem, en del är väldigt långa. Det här drömde jag i morse. Om jag skrev fyrtio dikter till enligt samma metod skulle jag ha en diktsamling.


E. J. Stagnelius
lövtunn asparagus
inlagd i syra
mjäll i smaken.

Recension av UKON:s "Kalender"

UKON har gett ut en kalender. Undrar om den får litteraturstöd?

”Landskapet” vs ”Almanacka”

Man skulle kunna roa sig med att jämföra Petter Lindgrens ”Landskapet” (Bonniers, 2005) med Kristofer Flensmarcks ”Almanacka”, för de har en del gemensamt, men också klara skillnader. I Flensmarcks bok framgår det – i en diskussion med formgivaren Karl Larsson som ligger som efterord – att han publicerat sin farmors almanacksanteckningar rakt av. Farmodern namnges aldrig och några detaljer om hennes liv framgår inte av samtalet.

Även ”Landskapet” har ett efterord. Där framgår det att Petter Lindgrens diktsamling utgår från ett tjugotal brev hans morfar mot slutet av sitt liv skrivit och sänt till en kvinna (som sällan eller aldrig besvarade dem). Morfadern namnges och Petter berättar också en del om hans livssituation.

Morfaderns brev och annat efterlämnat material har sedan bearbetats av Petter (i huvudsak enligt klippa-och-klistra-metoden). Den äldre släktingens texter har bearbetats också enligt vissa seriella slumpmetoder. En del ord har bytts ut eller strukits men ordningsföljden på det som härstammar från ursprungsbreven har inte ändrats.

”Landskapet” är alltså konceptpoesi, men jag skulle vilja påstå att den – till skillnad från Flensmarcks bok – fungerar som just poesi. Den upprättar ett poetiskt rum kring ordarrangemangen som har en viss laddning. Men ordet ”Falkenhayn” (ett egennamn) som förekommer i en av avdelningarna har för mig en otäck klang av krig och skyttegravslera som inte går att tvätta bort (Erich von Falkenhayn är en existerande gestalt, tysk general från första världskriget.)

En annan fråga som möjligen kan vara relevant i sammanhanget är följande:
Vem agerar mest respektfyllt mot sin äldre släkting? Den som namnger personen men ändrar i breven (och därigenom fördunklar en del av sammanhanget i vilket de skrevs) (Lindgren)? Den som inte namnger personen men däremot låter själva texterna vara helt oförändrade/obeslöjade (men också tycks välja bort en del av dem) (Flensmarck)? Var och en får ge sitt eget svar på detta.

Petter berättar i efterordet att han vid tidpunkten när han började skriva ”Landskapet” var trött på sitt eget sätt att skriva och ville gå vidare på något sätt. Det lyckades honom, men han både vann och förlorade något. Språket gör nya saker i Landskapet jämfört med det han publicerat tidigare, men där finns också känslan hos mig av att han lite grann tappar sitt eget språk.

Jag känner Petter, även om vi egentligen inte har någon kontakt i dag, och därför borde jag inte publicera denna text. Ännu en etisk fråga; etiska frågor som också utgår från Petter Lindgrens och Kristofer Flensmarcks böcker.