2009-03-27

Aftonbladets sågning av Håkan Sandell

Avslöjande recension av Håkan Sandells nya diktsamling "Gyllene dagar" i Aftonbladet igår. Men avslöjande inte så mycket för författaren Håkan Sandell som för recensenten Hanna Hallgren.
Sandell får sannerligen betalt med ränta för de tjuvnyp han gett OEI-falangen under åren. Men det mest intressanta i recensionen är hur tydligt den visar upp den polarisering vad gäller poesisyn som funnits i Sverige sedan början av 00-talet. Hallgrens oförståelse för Sandells typ av poesi visar sig - inte helt oväntat - vara än större än retrogradistens oförståelse eller snarare avståndstagande inför språkmaterialistiska brusdikter.
"Sandells poesi är lat: den tänker inte. Och det är, menar jag, den största synden när det gäller poesi. För poesins främsta uppgift är att gestalta tänkande, inte att avbilda vare sig tomma eller teatrala gester. Poesi som inte tänker har förverkat sin rätt."

På ett puritaniskt moraliserande och föga fruktbart sätt slår Hallgrens fast att "poesins främsta uppgift är att gestalta tänkandet". Det är i mina ögon en extremt insnävande uppfattning av poesins roll. Hallgren visar därigenom öppet vad många läsare redan har misstänkt, att språkmaterialistisk dikt i första hand är till för att exemplifiera teorier om litteratur och språk. Tänkandet är det enda väsentliga! Denna inställning gör hon sedan till måttstock för alla andra sorters poesi, vilket inte kan annat än leda fel.

Jag varken kan eller vill uttala mig å Sandells vägnar. Men själv skulle jag säga att poesins huvuduppgift är att gestalta livserfarenheter. Det innefattar självklart både känslor, tänkande och allt möjligt annat.

Hallgren gör misstaget att tro att andra typer av dikt än den "tänkande" nöjer sig med att "avbilda /.../ tomma eller teatrala gester". En existentiellt inriktad poesi gör i själva verket motsatsen; den är rösten som tränger fram ur en avgrund för att sjunga sin sång. Ibland målar den upp en ram omkring sig, ibland inte. För mig sysslar poesin över huvud taget inte med avbildning eller mimesis. Jag kan tänka mig att den i större utsträckning gör det för Håkan Sandell.

Slutligen detta ständiga kultursideshackande på outsidern, som enligt tidens myter inte längre existerar:
"Jag förstår inte varför denna poesi är viktig? Varför ska jag - som läsare - ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade 'outsiderns' - ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat".

Det påminner mig om min egen dikt "Det finns inga outsiders" ur Muntliga dikter:
"Det finns inga outsiders säger socialministern".

Här finns ett intressant bonusmaterial: Håkan Sandell intervjuad av Håkan Sandell.

Uppdatering: På W&W:s hemsida råkade jag också se det här materialet: Karolina Ramqvist minglar med maffian.

Är Ramqvist en bra författare?

Karolina Ramqvist är chefredaktör för Arena och skribent i Dagens Nyheter. Diverse förbindelser inom media. Allt detta är egenskaper som mer eller mindre garanterar en behandling med silkesvantar när det är dags att ge ut en roman.
Hennes nya bok Flickvännen har i alla fall fått väldigt stor uppmärksamhet i media, med förhandsintervju i Babel och förstadagsrecensioner i alla stora tidningar.
Men vad tycker egentligen Athena Farrokhzad i Aftonbladet om boken? Det finns nästan inte några värdeomdömen i recensionen. Inga synpunkter på verkets kvalitet. Det är ett väldigt inlindat och skickligt sätt att säga i princip ingenting.
Å andra sidan – enligt Daniel Sjölin i Babel är Flickvännen en ”lika bra som provocerande roman”, ett uttalande som aldrig motiveras eller underbyggs. Jag önskar mig recensioner som både sätter in i ett perspektiv och ger ett omdöme. Idolporträtten kan vi besparas.

2009-03-24

Skev bild av prerafaeliterna

Om utställningen med prerafaeliterna på Nationalmuseum vill jag säga följande, efter att hittills ha tillbringat en halv dag med den:
Det är en väldigt fin utställning som tilldrar sig påtagligt stort intresse från besökarnas sida; det var trångt framför tavlorna den temadag när jag var där på ett sätt som det sällan är. Det verkar finnas ett sug efter en föreställande konst med stor hantverksskicklighet som så att säga träder upp ur historiens brunn och ändå pekar framåt.
Ändå har jag en viss kritik... det rör sig om följande iakttagelse: Nationalmuseum talar om "djup religiositet" i sin presentation av prerafaeliterna. Ändå känns det som om man någonstans vill förneka det starka stråk av kristendom som finns hos prerafaeliterna, i deras intresse för den oftast religiösa medeltida konsten och deras sätt att förnya den religiösa emblematiken och konsten i stort. På utställningen finns några fantastiska tavlor med "Jesus som världens ljus" och Jesus respektive David mot en bakgrund av karg skotsk natur. Inget av dessa motiv lyfts fram i museishopen eller på annat sätt i presentationen, där man helt fokuserar på de mer sensuellt-erotiska sena prerafaelitiska motiven, den Dante Gabriel Rossetti som målade fatala kvinnogestalter som Proserpine eller Astarte. Här framträder en väldigt intressant för-symbolistisk konst, som kan påminna om Edvard Munchs bilder av kvinnan som vampyr några decennier senare.
Men tonvikten läggs så helt på just dessa sena erotiska motiv att det gränsar till historieförfalskning.

Outsiderpoesi, del II - Tal i egen sak

Över huvud taget känner jag mig mer välkomnad och uppmuntrad som poet i den finlandsvenska kulturkretsen än i den rikssvenska... Att kalla det jag håller på med för outsiderpoesi handlar inte om någon sorts positionerande utan är väl vid det här laget närmast en slags sakupplysning.
Så här skriver Horisont i sitt senaste nr 4/08 om min diktsamling:
"Dikterna utgår från outsider- och underifrånperspektiv /.../ Här finns en idealism och en tro på poesin som livgivande och upprättande kraft. Samlingen har flera starka nummer (dikten jag gillar bäst heter Biografi och handlar om poetens kall i en materialistisk värld) och trots viss ojämnhet kan jag rekommendera den."
Notisen under rubriken "Alternativ till Öijer" innehåller ytterligare några rader, som min blygsamhet förbjuder mig att citera.
- Om någon därute till äventyrs vill göra mitt författarskap en tjänst så kan ni ju fråga efter min bok på biblioteken, så att några svenska bibliotek faktiskt tvingas köpa in den. I dagsläget finns Muntliga dikter bara att tillgå på universitetsbiblioteken förutom på Kinda bibliotek!
Ja, det är patetiskt, men faktum är att jag är utrensad ur det urval som erbjuds på svenska bibliotek medan finlandssvenska tidskrifter skriver artiklar om mig.

2009-03-18

Stig Claesson mer eller mindre exakt

Nog har jag en relation till Stig Claesson alltid, även om jag inte tillhör de där fanatikerna som har läst eller tagit del av allt han har skrivit. Jag har läst ett antal av hans böcker, Rosine från 1991 som skildrar hans ungdomsår i Paris är nog min favorit.
Jag kastade mig i alla fall med ett visst intresse över sonen, Nils Claessons Blåbärsmaskinen, som jag köpte på Ruins releaseparty förra veckan.

En kompis till mig sa att det där var en typiskt snabbskriven bok. Jag vet inte, jag tycker den är välgjord. Det är, som ni säkert redan vet, en skildring av att växa upp med en berömd faders alkoholism och om hur mytbilderna av den framstående författaren och konstnären kolliderar med hur det gick till bakom kulisserna. Det går inte att komma ifrån det; sonen verkar på gott och ont ha tagit oerhört stora intryck av fadern, så pass mycket att det går igen redan i bokens stil, som genomgående har det där korthuggna, exakta draget som man förknippar med Slas. Och ändå inte, Slas meningar hade ibland ett drag av upprepning och omtuggning, samtidigt som han sökte den exakta detaljen. Det upprepande och liksom elliptiska draget saknas i sonens skrivande. En annan skillnad är att varumärket Slas gärna anspelade och byggde vidare på myter som bottnade i något verkligt existerande – t. ex. Södermalm – medan sonen i sin bok mer får rollen av att riva ner myter. Så är Nils Claesson också journalist, en av grundarna av ETC.

Flera värdefulla observationer kring faderns arbetsmetod och stil finns för övrigt i boken. Men boken rymmer mer än så, redan från början fångar den mitt intresse genom exakt iakttagna detaljer som har en vidare bäring.
Här ett exempel från sidan 6:
”Stig är bra på att peka på vad som är fel men dålig på att lära ut att göra rätt.
Han är naken på landet och sitter på huk uppe vid ett soldattorp som ligger vid ett enormt flyttblock och en ek.
- Så här sitter herdarna i Jugoslavien.
Sitta på huk är kanske fel ord. På engelska säger man squatting.
Rumpan hänger ner i marken utan att vidröra den. Närmaste land från Sverige där folk squattar är Litauen.
Stig sitter på huk.
Jag försöker men gör fel.”

Då tänker jag: Är det inte så några av grabbarna i Farväl Falkenberg sitter i scenerna nere vid ett vattendrag?

Nästa detalj:
”Taki [Stigs fru] gillar doktor Dimberg för att han brukade blanda till en Mickey Finn och ge Stig.
En Mickey Finn är en drink som uppfanns i Chicago kring slutet av artonhundratalet.
När man dricker en Mickey Finn så tuppar man av.
I Chicago användes drinken till att råna folk.
Doktor Dimbergs Mickey Finn används för att få in Stig på sjukhus.”

Då tänker jag: Mickey Finn var en av medlemmarna i T. Rex. Var det därför han hette så? (Nej, han var faktiskt döpt till Michael Finn.)

Stig Claesson brukade blanda rohypnol och alkohol, enligt Blåbärsmaskinen (s. 16). Och här kommer följande eleganta iakttagelse, av först Stigs sätt att prata under blandmissbrukets påverkan och sedan skrivsätt:
”Ofta blir det långa monologer eller försök till samtal där Stig hela tiden tycks glömma bort vad han har sagt.
Han börjar tala, men måste gå tillbaka några rader eller rent av till början av det som han vill säga.
Språket trevar fram och tillbaka och gungar fram på fyrkantiga ben.
Den lite omkvädande sugande rytm som Stig använder i sin prosa är delvis en återspegling av ett kemiskt tillstånd inne i hans hjärna som filtrerats och renats genom nedskrivning och korrekturläsning.”

Det här klingar sant, jag känner igen det någonstans ifrån. Boken rekommenderas.

2009-03-06

Lotta Lotass slår rekord

Alltså, nio år mellan litterär debut och en plats i Svenska Akademien - det måste väl ändå vara något slags rekord? Vi skriver 2009 nu, och Lotass (f. 1964) debuterade med romanen Kallkällan år 2000, för vilken hon dessutom erhöll Borås tidnings debutantpris. Ett överraskande - men bra! - val.