2009-04-29

Andreas Gursky; sista dagarna på Moderna....

Den här utställningen ska man inte heller missa.
Stor fotokonst. Ni har sett affischen på stan. Hur han fotograferat av en slinga med vägar, svart mot ljus sand, från Bahrain, så att det påminner om abstrakt 60-talskonst.
Han har också gjort bilder av små små människor på vandring i alpina landskap, eller fotat en grupp vänner som slagit sig ner i tältstolar i ett ymnigt flodlandskap. Han har fotograferat dem på långt avstånd, så långt att det självklara; en liten utflykt i skogen, blir något märkligt.

Det låter inte nåt särskilt va? Men det handlar om en sensibilitet. Ett exakt avstånd mellan de mänskliga objekten (personer,bilar, skor, apparater) och den övergripande omgivningen. Hans distans, den där coola observatören, är antitesen till en fotograf som Anders Petersen, som alltid går i närkamp med objekten. Hos Gursky är avståndet stort, och det vida perspektivet blir i sig ett överraskningsmoment. En surrealistisk humor. Man ser människan insatt i enorma strukturer; landskap, varuhus, sportarenor. Man ser vad vi går runt i. Den omedvetna ofriheten. Det är där någonstans hans "samhällskritik" ligger.

I absurditeten känns han besläktad med konstnärer av helt annan art: en Dick Bengtsson, en Karin Mamma Andersson. Därför att om man synar rum, platser, inventarier, vägskyltar och en hylla med prada-skor riktigt noga, så ser man platsens tomhet. Och hur vi fyller den med våra tecken. Proppfyller den. Men utan prada-skorna är skohyllan bara en tom, minimal struktur. Det är sånt han visar.

Och allt han tar i blir vackert.
Gå och se Gursky om ni hinner. 3:e maj är sista dan.

2009-04-28

Stjärnmagnolian...

i Bergianska trädgården har slagit ut.
Endast Dylan har sjungit om magnolian
och endast få av mina kulturella bekantingar har hittat den:
den är ansträngningslös och doftar svagt av mandel.

Man tar runt hörnet vid botaniska institutionsbyggnaden;
där bakom, i lä, vidgar sig buskens alla armar, överfulla med blom.

Tid heter nu.

2009-04-26

Ebbe the movie: Och en stenbra Magnusson

Sitter i solen vid vattnet och hör på en fågel vars läte är som en liten spik som utan lycka hackar mot en sten.

Det påminner mig om Ebbe Carlsson.

De som nu inte såg 2-serie-filmen måste göra det.
Jane Magnusson och Karin af Klintberg har gjort ett säkert jobb. De bara går till arkiven och tittar fram historien. Talar med folk som var med då, och som kanske inte är lika mycket med nu. Anna-Greta Leijon, Ingvar Carlson, bokförläggarna Anders Ferm och Abbe Bonnier, Sverker Åström, Mårten Palme, m.fl.

Historien blir en genomskinlig återgivning av ett underligt människoöde. Pojken som ville vara så stor så stor; och som lyckas inbilla omgivningen att han är det. Till sist blir han alltså, utan vare sig politiska eller polisiära meriter, Palme-spanaren nummer ett, med carte-blanche att avlyssna och spana på vem han vill. Han tar polisbilen när han ska på fest till Arne Geijers sommarställe, 40 mil norrut. Han har nämligen fått en egen polisbil, och en livvakt, och ett par andra cops som han kan leka span med.

Ljuvligast i intervjuerna var Leif GW Persson. Hans lugna sarkastiska humor lyser som vanligt med en klarsyn och självständighet som man inte ofta finner hos de lättduperade politikerna och andra runt Ebbe.

Allt slutar mycket sorgligt, med att Ebbe dör i Aids. Och en liten mager kille blir återigen en liten mager kille, som det är lätt att känna för.

Känns historien igen?

Jane Magnusson stadiga omoraliserande berättarröst är värd tre extra plus.
Men däremot inte den kvasiinnovativa grejen med att låta den intervjuades röst ackompanjeras av ett stumt ansikte. Kanske ett försök att fånga glappet mellan vad man säger, och vad det egetligen ser ut som?
Nämligen rena snurren. Där som här.

Utom när en liten fågel låter som en spik som hackar mot en sten.
Vem är den fågeln?

2009-04-23

Etablissemangsvaccin

Nu har jag också läst en bok lite i efterskott: Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Jag gillade den mycket – inte minst skildringarna från Neapel som var spännande trots (eller tack vare!) att det inte hände så mycket större delen av tiden. Jag läser gärna böcker där det inte händer så mycket på det där fiffiga deckardramaturgiska viset. Spänning kan ligga på så många plan. Andra exempel på stillastående spänning hittar man exempelvis i Stina Aronsons "Hitom himlen" eller Helena Ljungströms "Kring en trädgård".

"Myggor och tigrar" har också lämnat efter sig någon sorts lättnad hos mig: puh, vad skönt att slippa vara en del av de där kusliga kulturkotterierna! Skildringarna från redaktioner och fester och evenemang är ju, som alla redan vet, inte särskilt frestande. Om man någon gång har längtat in i etablissemanget, så gör man det garanterat inte efter att ha läst den här boken. Nu kanske jag är en sådan person som inte skulle passa på Aftonbladets kulturredaktion även om jag ville, men det finns säkert också andra anledningar till att jag aldrig har försökt skaffa mig ett sådant jobb. Ängslighet, dolda agendor, hierarkier och dubbelspel har jag upplevt på andra håll så att det räcker och blir över – och som jag ser det borde kulturen stå över sådant.

Men det är så klart en önskedröm. Människor gör de saker, för att citera min favoritapa igen. Däremot så kan ju jag, på egen hand och så gott det går, försöka skapa min egen kulturella frizon. I mina böcker, eller i den här bloggen, eller med dem jag väljer att umgås med.

2009-04-22

There can be only one

Ha! Där fick jag dem. Nyss ringde det på telefonen och jag svarade och fick ännu en filur på tråden (ja, det är väl inga trådar längre, men ändå)

– Hej, jag heter Peter och ringer från Com Hem ...

– Ja, och nu vill du att jag ska ha fler tevekanaler och det vill jag inte.

Det blev tyst i luren. Helt tyst. (Och precis som hos vissa apor kände jag att det bubblade i min mage lite grann.)

– Ni har ringt om det här jättemånga gånger, sa jag, kan du inte bara stryka mig från listan eller något?

– Ja, det ska jag göra, sa Peter. Ha en trevlig kväll!

2009-04-20

Annan konst?

När jag var i Göteborg förra veckan passade jag på att se utställningen Annan konst på Göteborgs konstmuseum. I internationella konstsammanhang skulle man nog säga att det här är en utställning ägnad outsider art. Här i Sverige, där staten närmast proklamerat att det inte finns några outsiders, väljer man i stället att kalla det ”självlärda konstnärer från Sverige, Finland och Norge”. Vilket inte är helt fel, det är väl i sak korrekt, men till och med i museets egen programtext är det som att man vill förminska utställningen, vilket är förvånande. Själv tycker jag att det är en vital och tankeväckande utställning, som i hög grad konfronterar en kring frågor som ”vad är konst” och vad som är den yttersta drivkraften i skapandet.

Det handlar alltså om konst av bönder, fabriksarbetare, hantverkare, sjukskrivna, särlingar osv. En del av verken är mest platta och kitschiga, några är rent fula. Men i förvånansvärt många fall rör det sig om riktigt stark konst, och man förstår att under andra och mer gynnsamma yttre omständigheter hade det här kunnat utveckla sig till ett konstnärskap av helt andra dimensioner.
Jag frågar mig alltså: Vad är det som driver någon bosatt i den finska obygden - säkerligen utan kontakt med vare sig en etablerad eller icke-etablerad konstvärld - att börja snida kvinnoskulpturer och fantastiskt uttrycksfulla skulpturer av urskogens alla djur och väsen? Det har säkert en del med magi att göra, men i grunden handlar det om att konsten verkar vara ett grundläggande mänskligt behov; några har det starkare än andra, några har en helt obändig uttryckslängtan och kraft i skapandet som bryter igenom också under rent ogynnsamma yttre villkor.

Jag tycker det är fascinerande. Min åsikt delas sannerligen inte av Nils Forsberg i Expressen, som i en ganska otäck text väljer att helt missförstå innebörden i utställningen. Han tror att det handlar om estetisk nihilsm, om nivellering, att alla uttryck är lika mycket värda. Hela hans recension tar sitt avstamp i några kitschiga rader av en bypoet som inte har ett dugg med utställningen att göra. Recensenten påstår dessutom saker om Göran Greider som är uppenbart osanna.
Utställningen är enligt min mening gripande därför att den visar hur original runt om i Norden har kommit så pass långt i sitt skapande som de gjort trots svåra yttre förhållanden, hårt arbetsliv osv. Dvs de yttre omständigheterna har gjort dem till original, ändå framhärdar de i sitt skapande. Vem har sagt att dessa konstnärer inte skulle kunna utvecklas långt bortom de trots allt intressanta verk vi här ser? Det mänskliga behovet av konstnärligt skapande är i sig gripande, anser jag, och utställningen har mycket att berätta om det.

2009-04-19

Beate Grimsrud - tio år efter, men så bra...

Den har legat till sig i min bokhylla: Beate Grimsruds lovprisade barndomskildring: "Jag smyger förbi en yxa".

Jag tror, som Helena och jag halvt enades om, att det var titeln som var lite avskräckande. Kanske också något i den där pojkflicka-utstrålningen som jag alltid känt mig en smula främmande för.

Men när jag läser henne kapitulerar jag.
Hon är så rolig. Gör så mycket av så lite. Skapar en språkligt knådat värld som skimrar av självständighet och mod. Här är flickan som redan tidigt tycker att det är hon som bestämmer. Som vet vad hon vill, och gör det hon vill. Uthärdar att stå i mål för sin fotbollsundervisande pappa, ägnar sig åt stenhård löpträning, åker skidor varje dag efter skolan, och undervisar sina småsyskon om universums baksida. Samtidigt som det är ont om mat i den något bohemiska familjen. Och lilla Beata får träna fotboll i röda tygskor som hon hittat på en soptipp.

Hur sen hon lyckas med konstycket att undvika sentimentalitet, men ända bevara värmen i de gestalter hon tecknar - det är stort.
Nu ska jag läsa mer av Grimsrud. Det är alltid skoj att hitta en till kvinnlig författare att höra på.
_____________________________

Hon ligger hopkrupen, med armbågarna på knäna och nävarna knutna mot kinderna. Högst upp i backen, där stigen viker av mot soptippen. Det är där hon är. Hon sitter i mossan och fukten tränger in genom träningsoverallsbyxorna, underbyxorna och huden, in genom huden.
Är hon alltid Lydia? Hon pressar knogarna hårt mot kinderna. Hon pressar kinderna hårt mot tänderna. Mellan knogarna och tänderna är huden, kinderna med en sida inåt och en sida utåt. Munnen är en öppning in till henne. När hon pressar hårt och länge då faller kroppen bort. En fot här, en bit av magen där.

2009-04-17

Kulturtidskrifter i olika världar

I onsdags var jag i Göteborg för att debattera kulturtidskrifter på Stadsbiblioteket tillsammans med Cecilia Verdinelli Peralta från Ord & Bild och med Siri Reuterstrand från FSK som moderator.
Det vill säga, arrangemanget var utannonserat som en debatt men det blev väl snarare ett samtal, jag har inget skäl att se Cecilia Verdinelli som någon slags motpart eller fiende i diskussionen om kulturtidskrifter. Däremot har vi helt naturligt lite olika infallsvinklar då jag representerar en av de små litterära tidskrifterna, Aurora, medan Ord & Bild ingår i gruppen av stora och förhållandevis ekonomiskt privilegierade tidskrifter.
Ämnet var "Klass och kön i kulturtidskrifter", vilket förvisso kan uppfattas på rätt många olika sätt. Jag valde att uppfatta ämnet relativt fritt. Här några anteckningar jag gjorde på tåget ner, men som jag aldrig kom att framföra i just de ordalagen.

"Jag tänker inte göra något slags allmänt försvarstal för kulturtidskrifter, för jag utgår ifrån att alla här är intresserade av ämnet. I kulturtidskrifterna finns det spännande, unika och intresseväckande - texter med skruv helt enkelt - som alltför ofta saknas på dagstidningarnas kultursidor, som ju blivit alltmer formaterade och förutsägbara enligt min mening.
Jag tänker alltså inte hålla något sådant allmänt försvarstal utan problematisera lite grann.
I rubriken för evenemanget talas det om 'Klass och kön i kulturtidskrifter'. Man skulle också kunna tala om tidskrifter med låg respektive hög status i tidskriftsvärlden, eller tidskrifter med små respektive stora resurser. (Och när jag talar om små resurser menar jag i första hand ekonomiska, då ju medarbetarna i de små, fattiga tidskrifterna kan vara väl så kvalificerade och dessutom brinnande för sin uppgift som vilka som helst andra.)
Ofta sammanfaller låg status med små resurser och då är frågan vad som är hönan eller ägget. Har vissa tidskrifter lägre status än andra för att de har lågt eller obefintligt kulturstöd? Eller är det statusen som i sig generar nivån på kulturstödet?
Jag tänkte i alla fall börja med att ta upp fyra små litterära tidskrifter som samtliga har hög kvalitet men samtidigt ganska låg status, som jag uppfattar det, även om några av dem faktiskt har ett visst kulturellt kapital. /.../

TIDSKRIFTER MED LÅG STATUS

Aurora
Komma
Metamorfos
Ryska Huset
(tillkommer Öppen Scen/Avsikter som förmodligen är nedlagd)

TIDSKRIFTER MED HÖG STATUS

Bang
Glänta
OEI
00TAL
Ord & Bild


Man kan konstatera att lågstatustidskrifterna har sammanlagt 25.000 kr i statligt stöd, vilket tillfaller Komma, den enda som har stöd över huvud taget. Högstatustidskrifterna har som jämförelse 2,7 miljoner i statligt tidskriftsstöd. De har alltså 100 gånger så mycket i stöd som de mindre tidskrifter jag här valt att ta upp!

Låg status har kanske inte den typ av tidskrifter man väntar sig. Låg status har enligt min uppfattning:
romantiskt inriktade tidskrifter
tidskrifter som anknyter till en muntlig kultur (vi lever förvisso i en skriftkultur)
tidskrifter som görs av författare och poeter snarare än av akademiker
tidskrifter som publicerar invandrade författare

feministiskt inriktade tidskrifter uppfattar jag inte som att de har låg status i dag."


Den bästa kulturtidskriften från de senaste åren skulle mycket väl kunna vara den oregelbundet utkommande Ryska Huset, som jag sanningen att säga inte vet om den är nerlagd eller inte.
Enligt något slags manifest Ryska Huset har publicerat - men som jag just nu inte kan hitta - är tidskriften inte intresserad av samtiden, utan av det förflutna och framtiden. En sådan tidskrift styr uppenbarligen bort från det alltför förutsägbara och trendinriktade, men hållningen kan också uppfattas som förvirrande och oklar av de som sitter med pengapåsen. Nummer 5 av tidskriften var ett renodlat temanummer om 1950-talsromantiken, med kvalificerad medverkan av bland andra Birgitta Stenberg. David Lagercrantz' krogbordsessä i samma nummer är också fantastisk. Det sista (?) nummer 6 har material som spänner från Morrissey till Martialis på det gemensamma temat sexualitet i alla dess former. Listan på medverkande är en häpnadsväckande blandning, en slags who's who över intressanta skribenter och poeter: Therese Bohman, Bo Cavefors, Ulrika Revenäs Strollo, Håkan Lindgren, Boel Schenlaer... osv. (Även jag själv medverkar på ett hörn i dessa nummer av Ryska Huset så diskvalificera omedelbart det jag skrivit här ovan.)

2009-04-11

Glad Påsk!

Eftersom jag är admin granskar jag alla kommentarer innan de läggs ut, men det fåniga är att man inte ser till vilket inlägg de hör. Alltså, ibland vet man inte var man ska svara på dem. Nyss publicerade jag i alla fall en kommentar från en anonym filur som föreslog att vi skulle lägga ner och skrev något i stil med "Ni är alltså sju bloggare på den här bloggen – borde ni inte kunna få ur er ett inlägg om dagen i alla fall?"

Och, ja, det är väl en berättigad fråga. Ska vi ta och vara lite självkritiska, kanske? Varför är det nästan bara Andreas som skriver, med sporadiska inhopp från övriga? Varför är vi så motvilliga? Har vi inte tid/lust/ork? Vad är Argusbloggen till för? Borde vi lägga ner? Osv.

Eller också bestämmer vi oss helt enkelt för att anonyma klagomål inte förtjänar så här mycket uppmärksamhet.

2009-04-09

Litteratur & immigration - seminarium med Theodor Kallifatides på ABF-huset i Stockholm den 7 april

Något omarbetat utdrag ur mitt anförande

I Theodor Kallifatides senaste roman Vänner och älskare är huvudpersonen en svensk medelålders man, kanske till och med en typisk svensk medelålders man. Han heter Georg Andreasson och är ABF-chef i Stockholm, lustigt nog med tanke på var vi befinner oss just nu. Han bor i lägenhet på Söder i Stockholm, har sommarhus på Gotland och är en besviken socialdemokrat. Vid romanens början är han 55 år och har varit gift i trettio år med samma kvinna, Marja, som nu ligger för döden. Romanen skildrar vad som händer honom det närmaste halvåret eller så. Han umgås och pratar med sina vänner, han upptäcker att han blivit bedragen i sitt äktenskap, han träffar en ny kärlek, Fabia.

På ytan verkar det här, som titeln antyder, vara en roman om vänner och älskare. Och det är ett viktigt tema i romanen. Men ju längre man läser desto mer uppenbart blir det att det också är en roman om att leva i exil. Genom huvudpersonen Georg Andreasson får vi så att säga en skildring av Sverige inifrån, men nästan alla han känner eller har en relation till har sitt ursprung i andra länder, även hans fru, som hade en tunisisk far och en finlandssvensk mor. Hans bäste vän, Milan, är flykting från det forna Tjeckoslovakien, hans nya kärlek, Fabia, är från Rumänien osv. Mot slutet av romanen gör Georg och Fabia en resa till hennes gamla hemland tillsammans, och diskussionen om exilen tätnar.

”/…/ Jag har varit borta från Rumänien i sjutton år, ändå tänker jag på det varje dag. I sjutton år har jag levt på ett ben. Jag har inte satt ner båda benen i Sverige. Inte än.
Det slog honom att han inte brukade tänka på henne som utlänning. Förvisso bröt hon en smula, ändå verkade hon så hemmastadd, men vad visste han egentligen?
- Har det varit svårt?
Hon ryckte på axlarna.
- Vad spelar det för roll? Det blev mitt liv.
- Ett liv på ett ben, ett liv i exil.”

(Vänner och älskare, s. 329)

”Efter några timmars körning skymtade de första kullarna i fjärran som diskreta antydningar om de väldiga Karpaterna mycket längre bort. De passerade gränsen vid Oradea och Fabia hade ett långt och glatt samtal med vakterna. Det var som om hon helt enkelt inte kunde sluta tala.
Kan en människa längta så mycket efter sitt språk?
Det var vad han undrade.”

(Vänner och älskare, s. 347)

Så vad betyder då språket, för livet och skrivandet? När bestämmer sig en människa för att bli författare och hur påverkas författarskapet av att i vuxen ålder byta språk? [Kallifatides var 25 år gammal när han flyttade till Sverige; några år senare, efter att ha läst en novell av Stig Dagerman, bestämde han sig för att bli svenskspråkig författare. Men han hade börjat skriva redan som barn.]

/…/

I Kallifatides’ första roman ”Utlänningar” från 1970 skildras på sätt och vis liknande frågor som i ”Vänner och älskare”, men från en helt annan utgångsvinkel nämligen från den helt nyanlände invandrarens situation, om vi ska använda den beteckningen. Här skildras Sverige från ett dubbelperspektiv, både inifrån och utifrån på samma gång. Samma sak gäller väl också för bilden av det Grekland som huvudpersonen nyligen har lämnat.
”’Detta är ett språk som man fortfarande kan skriva sagor på’, hade en vän till mig sagt när vi läste svenska tillsammans”, är ett citat ur boken ”Utlänningar”. Är det så? Är svenska ett språk att skriva sagor på? Var det så det kändes till en början? Men Utlänningar är ju mycket realistisk.
”Utlänningar” tematiserar inte bara själva detta faktum att vara invandrare till ett nytt land, utan snarare främlingskapet som sådant. Det känns fortfarande som en väldigt angelägen bok för att förstå de senaste decenniernas samhällsförändringar, och de utmaningar som de ställer. Det är också väldigt givande att läsa den direkt efter just Theo Kallifatides senaste roman.

”Många här i landet skryter med att utlänningarna inte har något att klaga över och på ett sätt har de rätt, utlänningen har ju tidigare både hungrat och frusit, blivit förföljd och varit utan arbete.
Men i detta resonemang finns också det som jag skulle vilja kalla för en outtalad klassindelning. Man antar att utlänningen måste vara nöjd i och med att han nått en högre materiell standard, men tilltror honom inte viljan att skapa inom det nya samhället och att skapa i det här sammanhanget betyder inte enbart konstnärlig verksamhet utan en aktiv medverkan i det nya samhällets liv på alla områden.
En svensk vän sade till mig en gång: ’du kan bli hur bra som helst men bättre än någon svensk blir du aldrig’”
.
(Utlänningar, s. 79)

Efterord: Theodor Kallifatides framträdande är på många sätt unikt inom svensk litteratur, även om det kan påminna om arbetarförfattarnas framträdande på 1930-talet. Det gick kanske ännu snabbare för Kallifatides att ta plats i offentligheten; 1964 flyttade han till Sverige, de första åren jobbade han som diskare och tidningsbud parallellt med studier i bl.a. filosofi. 1968 debuterade han i Grupp 68. Året efter kom hans första diktsamling, ”Minnet i exil”. (Gerard Bonnier hörde av sig två veckor efter att Kallifatides skickat in manuset och föreslog att de skulle skriva kontrakt.) 1969-72 var han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
1972-76 var han redaktör för Bonniers Litterära Magasin. I dag har han givit ut ett trettiotal romaner och diktsamlingar, och är förvisso en uppmärksammad författare. Men frågan är om han ändå inte är rejält underskattad som författare och kulturpersonlighet i den svenska litterära offentligheten. Ett indicium på det är att han aldrig varit nominerad till Augustpriset eller Nordiska Rådets litterära pris. De som missade seminariet på ABF i förrgår missade i alla fall en knivskarp och synnerligen frispråkig analys av det svenska kulturlivet och samhället.

Tidigt aprilskämt?

Jag var helt övertygad om att det här var ett aprilskämt, tills jag förstod att Anders Bolling existerar. Av allt att döma bor han på Lidingö.

2009-04-02