2009-05-30

Gubbig kritik inifrån, eller varför jag ibland känner mig utanför

Så har jag skrivit min självständighetsförklaring gentemot poetry slam-rörelsen.

- För övrigt kan man undra vad som hände med rapporteringen från Poetry Slam SM i år, i riksmedia. Jag har till exempel inte sett en rad i DN om vilka som vann i Norrköping förra helgen.
I fjol, efter SM i Halmstad skickade jag själv ut en pressrelease om den individuella vinnaren (Laura Wihlborg) och lagvinsten för STHLM. Efter några dagar kom det i alla fall in en notis i DN.
I år har jag, som sagt inte sett något ens i notisform om årets vinnare, som alltså var:
individuellt och i improesi: Oskar Hanska
vinnande lag: Södermalm
triathlon: Uppsala

2009-05-29

Några intressanta länkar

Peter Lindforss skriver mail till Leonard Cohen, och blir publicerad av Flamme forlag (de hann före oss på Argus).

Och Mats Barrdunge blir intervjuad av Tidningen Kulturen.

Det kan tilläggas att Mats Barrdunge var en av 12 deltagare i det allra första inofficiella SM i Poetry Slam 1995.

2009-05-26

Poeter på nätet och live

En blogg värd att hålla koll på är poeten och kallskänkan Jenny Wrangborgs tio meter över havet. (Vad gäller namnet ”tio meter över havet” undrar jag om det inte syftar på en spårvägshållplats i Göteborg?)
Jenny har medverkat med en dikt i antologin ”Snart går vi utan er – brev till socialdemokraterna”, som bl.a. recenserats i Aftonbladet och uppmärksammats av SVT:s Kulturnyheterna.

Liksom jag själv medverkar Jenny på festivalen Kultival ikväll.

Och så har det varit Poetry Slam SM i Norrköping, dit jag tog mig som representant för Sollentuna och hamnade på plats 25 av 60 poeter. Det var en omtumlande helg på många sätt. Lördag f.m. satt jag på festivalrestaurangen Arbis och grät, men det var i alla fall inte på grund av missnöje med uteblivna poetiska framgångar.

2009-05-22

Det rör om lite i kaffet för mig

När jag satt med en stor lattekopp, ostmacka och DN häromdagen, så fick jag syn på ett vadderat kuvert på köksbordet: En ny antologi från Skurups Skrivarlinje, på drygt 200 sidor, med snyggt omslag. Titeln fick mig att dra lite på munnen, morgontröttheten till trots: Det rör om lite i kaffet för mig. Med bifogad CD-skiva dessutom.

På cd:n och på Myspace kan man lyssna på massor av ljudspår, men var beredd på lite detektivarbete för att lista ut vilken författare som läser upp vad. Pdf-versioner av boken finns också att tillgå.
Några favoriter hittils är Study of pain av och med Rebecca Lareva, och Emmy Högström Tagessons grafiska dikter under rubriken Marina Repeat. Även uppläsningen av Anna Thulins text Kompassen är bara den värd att lyssna på mer än en gång.




Det var länge sedan det dök upp ett recensionsexemplar i min alldeles för stora brevlåda. Trevlig överrasking. Läs och lyssna på:






Releasefesten hålls på Babel i Malmö torsdag den 28 maj

2009-05-16

Dan Andersson, det borgerliga bildningsidealet och den känslomässiga poesin

Sponsring kan komma från de mest oväntade håll i dessa ekonomiska kristider. När Göran Greider framträdde på Bagarmossens bibliotek i veckan var hans gästspel sponsrat av …vänsterpartiet. ”Annars hade vi inte kunnat ta hit en sådan författare som Göran Greider”, som bibliotekets representant uttryckte sig.
Arrangemanget fick en del komiska effekter, märkliga för den i sammanhanget oinsatte. Göran vände sig nämligen ett flertal gånger under sitt föredrag speciellt till några i publiken som han sa ”såg ut som vänsterpartister” (tja, de satt till vänster om honom i alla fall).
Efter sitt framträdande skulle författaren sälja sina medhavda böcker, för att som han sa, ”tjäna lite pengar”. Hur fattig kan en chefredaktör på Dala-Demokraten vara i dagens läge?
Ja, jag raljerar lite men oavsett humorn i det hela tyckte jag att det var bra att framträdandet blev av, Greider är alltid intressant att lyssna på och om lite politisk sponsring måste till, låt gå för det. För övrigt ägnade Göran Greider en stor del av sitt framträdande åt att diskutera den ekonomiska krisen, innan han gick över till att prata om sina två senaste böcker, den i mitt tycke lättviktiga ”Stil och politik” och den mer tungt vägande Dan Andersson-biografin.

Dan Andersson-boken, med titeln Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke väckte en del rabalder när den kom i höstas. Frågan gällde Dan Anderssons relation till det borgerliga kulturarvet och bildningsidealet, var det konstruktivt eller snarare disharmoniskt? Frågan diskuterades både på kultursidor och i bloggosfären, och kom att bli en utlöpare av den större debatten om kulturkonservatism. Jag hade personligen svårt för att ta ställning då boken var slutsåld under denna period och jag först nyligen har haft möjlighet att läsa den. Därför kommer här några senkomna synpunkter.

*

I sin debattartikel Bildning som ok förenklar och vulgariserar Göran Greider sina egna argument. Det är som att han blir blockerad av ordet kulturkonservatism och allt det står för, och därför bortser från vad som framgår klart av hans egen bok, nämligen att det borgerliga bildningsidealet var något som verkligen lockade Dan Andersson. Göran Greiders skriver klarsynt men kritiskt om Dan Andersson och bildningen (i hög grad personifierad av hans Brunnsviklärare Niklas Bergius):

”Hela sitt vuxna liv led Dan Andersson av ett svårt bildningskomplex, en känsla av underlägsenhet, trots att han antagligen var mer beläst än de flesta av sina kolleger. Autodidakterna i den första generationen arbetarförfattare – om nu Dan Andersson helt ska räknas dit – hade inte frigjort sig från beroendet av en traditionell bildningssyn där antika eller nyhumanistiska ideal från det föregående seklet dominerade.”

”De arbetarförfattare som kom i generationen efter skulle på ett helt annat sätt våga lita till sitt eget språk och sina egna erfarenheter”, säger Göran Greider vidare, och syftar på bland andra Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson och Moa Martinson.

Men, väl att märka, Göran Greiders bok är en mångtydig och rik bok om Dan Andersson, och han ger så att säga motargumenten på samma bräde. Göran Greider beskriver hur Ivar Lo-Johansson och andra unga arbetarförfattare hyllade och t.o.m. idoliserade Dan Andersson. Hade de gjort det om Dan Andersson verkligen hade varit så begränsad i sitt språk och sitt skrivande som Göran Greider på annat håll i boken verkar påstå; hade de gjort det om Dan Andersson verkligen varit oförmögen att på ett adekvat sätt ge uttryck för sina egna livserfarenheter pga av det negativa inflytandet av en borgerlig bildningssyn förmedlad av Niklas Bergius? Nej, knappast! Därför är den bilden falsk.

Dan Andersson var ett föredöme för att han bejakade sitt ”särlingskap” (Greiders formulering), han var också unik i den splittring han uppvisade och som av allt att döma var en konstitutiv del av hans väsen. Dan Andersson var splittrad mellan stad och land, mellan arbetarklassen och (den borgerliga) intelligentian, mellan sitt svenska språk och sitt finska ursprung… allt det där skildrar Göran Greider, tillsammans med miljöerna i dåtidens Stockholm och dåtidens Finnmarker; mycket välgjort, en oakademisk skildring med stor närhet till sitt ämne.

Göran Greider säger att Dan Anderssons författarskap länge setts lite grann över axeln av det finkulturella gardet och svenska litteraturforskare, och ger samtidigt själv svaret varför; Dan Andersson var för populär och folklig, inte minst genom insjungningarna på otaliga grammofonskivor, av bland annat Hootenanny Singers. (Själv rekommenderar jag Ulf Lundells tolkning av ”Omkring tiggarn från Luossa” på den återutgivna Evangeline.) Dessutom hade han en för enkel arbetarbakgrund, ett drag av klassförakt finns med.

Men det finns också mer än så med i detta, enligt min mening. Det handlar om ett förakt för den känslomässiga poesin, den som inte duger att forska på. Marcus Birro var inne på något liknande i en krönika i Expressen för en tid sedan (och det är alltså hans formuleringar om poesin som intresserar mig).

”När sorgen och döden slår till, står hela samhället handfallet. Läkarna vet inte vad de ska säga. Prästerna står med ännu en fotoutställning om Gud och bögar på halsen. Poeterna (de flesta, dock inte alla) spiller rödvin på sina manchesterbyxor och ägnar sig åt språkliga experiment. Konstnärerna leker sinnessjuka för att hamna i tidningarna. Vi har ingenstans att vända oss. Vi står ensamma när vi behöver tröst. Vi har glömt litteraturen. Vi har glömt bort dikterna som vaggade oss till sömn när vi var barn.”

2009-05-14

Ett åttiotal

Kan det vara så att det stora intresset för åttiotalet som är märkbart just nu, helt enkelt handlar om en kraftig föryngring av skribentkåren? En barndomsnostalgi hos dem som är födda under slutet av 70- och början av 80-talet?

Ja, lite handlar det nog om det.

2009-05-09

Texter om självmordet


Om Gunnar Ekelöfs ”Sent på jorden” är en självmordsbok (han betecknade den själv så), vad ska man då säga om Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva?

Redan boktiteln är snarlik Ekelöfs formulering i en dikt, ”jag vill inte dö men jag kan inte leva”, ett av flera mer eller mindre dolda citat som finns i Heberleins bok.

Jag tycker mycket om Ann Heberleins bok, och ja jag vet att den kom för några månader sedan men den är väl fortfarande aktuell? En fråga man kan ställa sig är; vad handlar den egentligen om?

Den handlar om att leva med bipolär sjukdom typ 2, men den handlar också om det uteblivna eller hela tiden uppskjutna självmordet. Dessutom är den en självbiografi med (om man kan tänka sig det) närmast totalt uppluckrade gränser mellan bokens jag och författarens jag. Det känns som att författaren själv inte har riktig koll på var gränsen går, det finns ingen sådan gräns, det är för mycket allvar för det, det gäller att lyckas formulera någonting innan det är för sent.

Man kommer att tänka på E. M. Ciorans paradoxala aforism "Utan idén om självmordet skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan”, som jag stötte på i tidskriften Hjärnstorms temanummer om just självmordet.

I ärlighetens namn har jag periodvis haft rätt svårt för Ann Heberlein när hon framträtt i offentligheten, hon har framstått som en intelligensartistokrat, ganska arrogant och hånfull mot dem som ”skyller ifrån sig på andra”. (Det känns nästan som om Ann Heberlein själv ger mig rätt när jag läser beskrivningen på s. 112 i hennes bok: "...förr eller senare tappar jag greppet, börjar säga allt konstigare saker, göra märkliga associationer, bli för aggressiv i debatter och diskussioner, driva irrelevanta teser.")
Men jag har börjat ändra uppfattning, och det gjorde jag redan innan jag läste boken. Jag förstår nu att hon är minst lika obarmhärtig mot sig själv, och för mig är det försonande. Hennes ärlighet är också avväpnande och, tror jag, ovanligt stor. Man kan inte säga att ämnet är upplyftande, men drastisk, medryckande, sorglig och bitvis rolig (om man nu vågar använda det ordet) läsning har det blivit.

(Bild: Weyler förlag)

2009-05-03

Max Ernst, nu på...


Louisiana

Och här är min text om honom ur Konstperspektiv, nr 1/09




En bild av Girigheten

Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.
Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och kitschens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.

2009-05-01

Att tjäna pengar på dikter, eller varför skriver man?

Mohamed Omar fortsätter att förbluffa. Nu senast har han sagt till tidningen Dagen att han skrev sina böcker – inklusive de fyra diktsamlingarna – bara för att tjäna pengar. Han säger också att han inte hade något ”verkligt syfte med sin poesi”.

Nej, varför skriver man poesi egentligen? Vilhelm Ekelund diktade ”för ingen”. Det är svårt att tro att någon skriver enbart av pekuniära skäl, och i sådana fall riskerar man att bli besviken.

Jag har läst diktsamlingarna Tregångare och Faraos förbannelse av Mohamed Omar, och jag tycker att hans författarskap känns rätt gediget, av dem att döma. Här finns en rätt vettig analys av de teman som ingår i Faraos förbannelse. Fast jag delar inte recensenten Johanna Holmströms uppfattning att dikterna tenderar att bli övertydliga. Det finns tvärtom något dunkelt i dem också när de är som mest påtagliga. Mohamed Omar jobbar ofta med rolldikter, hans diktgestalter är så att säga insvepta i förklädnader. De har ofta minst dubbla identiteter, och en helt annan andlig innebörd än den som först kommer till synes. Författarnamnet Mohamed Omar är för övrigt självt en pseudonym.

Angående den pekuniära belöningen: Det finns ett berömt exempel inom svensk litteratur på hur dåligt det kan vara beställt med den saken för poeter. Så här kunde det gå till för drygt nittio år sedan, och är det så annorlunda i dag? En av svensk poesis största, Dan Andersson, fick sammanlagt 25 friexemplar i honorar av sin epokgörande Svarta ballader (1917). Detta enligt Gösta Ågrens kommentarer till Dan Anderssons samlade Dikter. Exemplet må vara extremt, även i fallet Dan Andersson, som inte alltid under sin korta bana var så fattig enligt Göran Greiders ”Det förgångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke” men säger ändå en del.

Men föreläsningar kan nog ge en del i dagens läge, däri har Mohamed Omar rätt.