Mitt lilla bidrag till debatten om ”Figurationer”

Theodor Adorno hävdade som bekant att det ”inte var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz” (eller med en annan formulering som också förekommer, att det var barbariskt att göra det).

Det var, kanske, en bestickande tanke. Men Paul Celan med flera poeter ganska direkt efter kriget visade att den var felaktig; det gick att arbeta sig igenom erfarenheten om än inte själv välbehållen men att låta poesin överleva genom att inkorporera den hemska, närmast utommänskliga erfarenheten, i själva språket.

Eva Ström verkar hävda att det inte går att måla romantiskt-figurativt efter Auschwitz.
Om hon hade rätt skulle vår civilisation och själva kultur befinna sig i ett fruktansvärt läge. Tack och lov är det hon säger helt enkelt osant

Jag har inte haft möjlighet att se utställningen ”Figurationer” ännu, men nu tar jag ändå till orda i debatten eftersom den har utvecklat sig till något enormt viktigt. Och Eva Ströms andra artikel i Sydsvenskan (den jag länkar till ovan) diskuterar ju de facto bara en enda målning som nu också finns tillgänglig för alla att se på nätet. (Se exempelvis diskussionen på Therese Bohmans blogg.)

Liksom i sin första artikel om Figurationer (själva recensionen) gör Eva Ström en nazikoppling utifrån det hon sett på utställningen med norsk samtida, figurativ konst. Nu har ju specifikt Christopher Rådlunds verk pekats ut på ett fruktansvärt obehagligt sätt.

Jag som länge har längtat efter en uppblomstring för framförallt romantisk poesi och även föreställande konst tar illa vid mig av detta, även om jag inte på något sätt är personligen inblandad.

Eva Ström planterar idén om att den här konsten på något sätt skulle vara nazistisk. Tanken såg jag ursprungligen som ganska långsökt, men låt oss ändå meditera en stund över denna målning av Christopher Rådlund som diskussionen gäller.

Det finns något i den som väcker en association till nazismen, det är faktiskt sant, även om den kopplingen i huvudsak har gått igenom Eva Ström själv. En möjlig association för mig är nämligen att allén mellan pelarna (om vi hade tänkt oss ett järnvägsspår där) leder fram till ett koncentrationsläger, t.ex. Auschwitz-Birkenau. Inte för att det är speciellt likt (några sådana pelare fanns inte vid Auschwitz) men därför att det är något i stämningen.

Eva Ström talar om att man ser ”åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel”. Det är en någorlunda sanningsenlig beskrivning. Men om vi tänker oss en koppling till nazismen och en sådan ideologisk tolkning av tavlan så blir ju det här en anti-nazistisk bild. Nazistisk konst skulle vara uppbygglig, eller har jag fel? En ankomst till Auschwitz, fast transponerad till något motsvarande (om det skulle vara tänkbart) i vår samtid bjuder ju inte på några ljusa stämningar, det är verkligen dovt och ödesmättat och rent obehagligt. Jag menar alltså att om vi här associerar till nazismen så associerar vi till något fruktansvärt, ett system som hade en industriell utrotning av individen (eller åtminstone vissa individer; speciellt det judiska folket) på agendan.

Men låt oss nu ta ett steg tillbaka och ta upp en uppenbar ledtråd. Tavlan heter Die Winterreise. För alla som är någorlunda insatta i klassisk musik är det en berömd (och för övrigt mycket gripande) sångcykel av Franz Schubert, som bygger på dikter av Wilhelm Müller. Den uttrycker en ensam, alienerad och övergiven människas irrfärder genom ett vintrigt landskap, och hur han tänker tillbaka på lyckligare tider när det var sommar och han var älskad.

Tavlan av Christopher Rådlund fångar den stämningen ganska troget. Om möjligt är känslan snarast en uppskruvad alienation. En slags industrimässig utplåning ruvar i bakgrunden; associationerna går dit genom symmetrin i bilden.

Det är en modig och värdefull bild!

Raderna

Egen

Där jag kommer ifrån säger man egen om den som är annorlunda.
Att vara egen är att vara lite för mycket sig själv.
Att vara egen anses inte bra.
Det är bra.
Egen måste man vara. Annars är man slav.
______________________

Bodil Malmsten
från bloggen Finistère
http://www.finistere.se/

Tillfälligt meddelande

Jag har lagt ut några bloggnoteringar här nedan som jag skissat på sedan i början av veckan (scrolla ner). Meddelas endast på detta sätt. Snart kommer jag lägga ut något här som jag pulat med betydligt längre än så.

Gud och religionerna ...igen.

Orka? Joda.

När jag läste religionsvetenskap blev det tydligt hur många lager av "Gud" de olika religionerna innehåller.

1. Stamgudar, kopplade till växtlighet och jakt. Samt offer; man äter sin gud.
Ur antropologiskt perspektiv: för stammens etik och sammanhållning helt nödvändiga myter.

2. Heroiska gudaberättelser; mytologier som liknar sagor, med undervisande och stärkande drag. (den grekiska gudavärlden, liksom den hinduiska m.fl.)

3. De stora monoteistiska religionernas Gud. Dvs en gud, som intressant nog "uppstod" bland öknens nomader under stjärnehimlen. De kan ha upplevt att någon lysande kraft där uppe, hjälpte dem att navigera under stjärnorna.

4. Ur dessa tidiga monoteismer kom judendomen, kristendomen, islam.

5. Filosofiska "religioner", utan Gudsgestalt, som taoism, buddhism.

6. Sen måste tilläggas: att den religiösa världens mest betydande gestalter haft en upplevelse-religion (inte helt olik Håkan Lindgrens på The Loser, men betydligt mer förpliktande).
Om man utgår från mystiken, i de flesta religioner ett sidospår visavi den etablerade religiösa makten, så ser man helt andra valörer av tro. Se till exempel; sufierna, Johannes av Korset, eller Theresa av Avila. Samtliga hade problem med att övertyga de religiösa gubbväldet om äktheten i sina upplevelser; dvs den inre erfarenheten. Precis som Jesus Kristus.

Nog nu. Allt detta har jag skrivit av en enda orsak: Förväxlingsproblematiken; som redan Helena varit inne på (se debatten på The Loser). Religion är så mycket. Den Gud som A. pratar om är inte den samma som K. H. V. och U. pratar om.

Men det som helt överpersonligt går att avläsa är den betydelse religions-och-myt-skapandet haft för alla samhällen. Människan utvecklas genom bilder av det heroiska, det heliga, det goda, det extatiska. Det som förnuftet inte hajar har sökt sin form, vid sidan av jakt, majsskördar, brobyggen, extrapriser och forskningsanslag.

Kärnan i den religiösa erfarenheten kommer att bestå; oavsett det sorgliga faktum att religion, precis som fotbollsmani, politik, filosofi och ekonomi går att missbruka till den grad att det som skulle föreställa gott slår över i något ont.

Till sist: Kanske att man även i Sverige - vilket vore en självklarhet i länder som Frankrike och Italien - skulle ha åtminstone en minimal bildningsbakgrund att utgå ifrån när man diskuterar gud och religion, precis som när man dryftar film, konst och litteratur.
_______________________________

Det här inlägget är först publicerat i debatten på Håkans Lindgrens blog The Loser: http://www.agamemnon.se/loser.html

Festivalupplevelser och oundgänglig semesterlektyr

Jag övernattade i ett härbre på norra Åland för några veckor sedan (se bilden). Eller om det var en stuga i finsk stil helt enkelt.

Det var sommarens enda semester, för min del, men det handlade också om att förena nytta med nöje. Jag besökte Geta poesi och visa, som är en väldigt speciell poesifestival, med spelplatserna utslängda bland bergsformationer och havsvikar, nästan alltid med en vidunderlig utsikt över Östersjön. Geta är en liten kommun med sådär en 456 invånare. I Sverige skulle den för länge sedan ha slagits ihop med tio andra kommuner och antagligen därmed tappat en stor del av sin egen profil, men Åland är annorlunda.

Bengt Berg uppträdde på Trollens fotbollsplan i Getabergen (var skulle han väl annars ha uppträtt, noga betänkt?) Emil Jensen gjorde det bästa framträdande jag någonsin sett honom göra, stående mitt framför en strand i Norsträsk. Det var en publik i varierande åldrar, och de flesta var nog inte inkörda alls på hans repertoar. Just därför visade han för mig att han verkligen är en spoken word-artist att räkna med, när han med sitt underfundiga, rimmade mellansnack och sina starka sånger verkligen gick ut och berörde den publik som kanske innan inte visste alls vem han var.

Men Geta visa och poesi var över huvud taget en fin upplevelse, en festival som jag räknar i höjd med de bästa, som Hultsfredsfestivalen ’89 ungefär!

Vi bodde på Bread & breakfast i Enebo, där alltså ovan avbildade stuga stod nere vid vattnet. (Östersjön är allestädes närvarande i Geta, som med ett tunt näs bara är förbunden med det åländska ”fastlandet”.) Även där var det en poesiuppläsning sista dagen, där Romantiska Förbundet fick tillfälle att medverka med sex-sju läsningar.

I den lilla stugan – som saknade elektricitet – fanns det en hylla med ganska intressant litteratur. Det var en samling av erotiska böcker från framförallt 80-talet. Tidsdokument, det mesta kanske inte så lockande, men jag plockade ut en bok som hette ”Sextips för tjejer” och blev omedelbart fångad. Den har något visst, humor och intelligens, en del vettiga sextips förvisso, men också en del drastiskt roliga analyser av den tid den skrevs i. Det är masskultur som slår underifrån och faktiskt har någonting att säga. Eller vad tycker ni?

”Allting i världen har gått snett. De som borde veta bättre använder ord som ’känsloinvestering’ och ’internkommunikation’. Män som ser ut som fullständigt normala medborgare kutar omkring i illasittande polyesterkostymer och skitar ner floder. Kvinnor som borde veta bättre visar upp sig i knäbyxor av guldlamé eller försöker få abortkliniker stängda. Ingen kan få ett anständigt jobb, en god cigarr, eller en sansad pojkvän. Det syns ingen skillnad på en Buick eller en Chrysler. Större delen av den rock som spelas i radio är gjord av döda människor. Universum expanderar. Filmstjärnor gör sig hemmastadda i Vita Huset.”

(ur ”Sextips för tjejer” av Cynthia Heimel, Asplunds förlag 1987)

Svensk tystnad kring 200 år gammalt fiasko

Jag undrade länge varför det s.k. Märkesåret 1809 fick så lite uppmärksamhet i Sverige. Var det inte värt lite mer, tja, intresse att det nu var 200 år sedan det dåvarande Sverige-Finland delades i två delar i och med att vi ”förlorade” Finland? (Och nej, freden i Fredrikshamn 1809 innebar inte att Finland ”vann sin självständighet från Sverige” som Ammar Makboul påstår i Aftonbladet, utan att Finland blev ett storfurstendöme inom det ryska imperiet. Sin självständighet vann Finland 1917 efter tsardömets fall! Det är genant att behöva påpeka detta. Den kulturella självständigheten kom dock tidigare, kan man gott säga. OBS! Jag ser nu att formuleringen om att ”Finland vann sin självständighet från Sverige” 1809 är borttagen från nätupplagan av artikeln, den fanns dock med i den tryckta tidningen.)

Faktum är att Sverige och Finland har en längre gemensam historia (600 år) än Skåne, Halland och Blekinge har med övriga Sverige!

Nå, efter att ha läst Allan Sandströms bok Det stora nederlaget förstår jag fullkomligt varför Sverige tiger om den här delen av sin historia. Finska kriget utmärktes från första början av defaitism, inkompetens och (ibland) rent förräderi. Det finska försvaret drog sig omedelbart tillbaka när ryssarna gick över gränsen vintern 1808, i en lång reträtt som slutade först i Österbotten. Tanken var att svenskarna skulle undsätta finnarna med förnödenheter och trupper till våren, men detta skedde i princip aldrig. Största framgångarna under detta ganska långa och blodiga uppehållande krig var general Sandels gerillakrigföring i mellersta Finland. (När jag var på Åland nyligen i samband med Geta poesi och visa drack jag det utmärkta mörka Sandels öl!)

Helene Schjerfbecks berömda tavla ”En sårad finsk krigare utsträckt på snön” (på omslaget till Sandströms bok) har blivit en sinnebild för hur det gick i det här kriget.

Men slutet gott, allting gott? Jag vet inte. Jag vet att jag tycker väldigt mycket om Finland, efter ett antal besök. Men jag pratar gärna svenska där, och då blir det förstås lite svårare…

P.S. Expressen har en intressant serie på kultursidan om förhållandet mellan Finland och Sverige, här delen om finlandssvenskarnas situation som språklig minoritet i sitt hemland.

Känslig vuxenlyriker och skruvad barnpoet

om Lennart Hellsing 90 år

Expressen har upptäckt att Lennart Hellsing inte bara är barnens märkliga försångare, utan även skrivit en hel del (bra) vuxenlyrik. Det tog dem åtta artiklar om honom att komma dithän. Aase Berg låtsas sympatiskt nog inte insatt i ämnet innan hon tog sig an det.

För den som i första hand är intresserad av Lennart Hellsings barnlyrik (det är ju onekligen den som satt mest avtryck i vår litteratur) rekommenderar jag Petter Lindgrens artikel i Aftonbladet, som på en begränsad yta säger mer än de flesta artiklar i ämnet som varit publicerade i Expressen.

Själv minns jag med en blandning av fascination och obehag många av de där sångerna/texterna från min barndom: ”Här dansar herr Gurka / både vals och mazurka!”. ”Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, hängde och svängde i en gardin.”

Det blev lite för mycket på något sätt, vi sjöng dem lika ofta som Dylans ”Blowin in the Wind” eller ”My Bonnie” på musiklektionerna. Jag antar att det är det som Petter är inne på, att Lennart Hellsing någonstans är oskiljaktig från välfärdsbygget, han möblerade liksom barnens folkhem, åtminstone så länge vi var i skolan.

Det var en lättnad att inse att Lennart Hellsing var något så pass vanligt (för mig) som en fyrtiotalistisk poet, det verkade lugnande på något sätt. Pappa samlade på fyrtiotalistiska diktsamlingar, och även Lennart Hellsing hade ju gett ut några sådana. (Han medverkade också i den klassiska antologin ”40-talslyrik”.)

Jag var uppvuxen med modernistisk, orimmad lyrik så där erbjöd Lennart Hellsing egentligen inget nytt för mig, mer än en röst med ovanligt tydlig förankring i ett befintligt landskap. Många av dikterna i Akvarium (1945), Kalejdoskop (1946) och Vykort från verkligheten (1949) utspelas i ett igenkännligt nordiskt skärgårdslandskap, friska naturimpressioner omväxlar med längtan ut, till något mer exotiskt, Kina eller Spanien. Det finns både burleska och sagomässiga drag, en del som kan påminna om den gryende femtiotalsromantiken med dess underminderade idyll. Den enda riktigt fyrtiotalistiska diktsamlingen han gett ut är nog Vykort från verkligheten, som har de där stora ångestlandskapen insvepta i dimma. Men fortfarande utspelar sig dikterna i skärgården!

Det är en paradox att Lennart Hellsing upplevs som mer nyskapande när han rimmar för barn. På ytan är det ju traditionellt med rim och bunden rytm, men i verkligheten är det snarast en fantasi som löper amok med hjälp av rimmen. Det är vackert så. Jag tycker faktiskt, numera, att det är väldigt roligt. Men jag har svårt för Lennart Hellsing som monument. ”Hela sommaren firar kulturredaktionen Lennart Hellsing, 90 år. Vi skrattar åt skämten, sjunger låtarna och läser rimmen.” Även Aase Berg tydligen.

Tidernas bästa psykedeliska rockmusik?

Den här musiken är vad den heter: Time Machine med det skotska bandet Beggars Opera från 1971. Det här måste vara bland den bästa psykedeliska/progressiva rockmusik som någonsin spelats in!

Raderna

Måleriet är människans djupaste, effektivaste och snabbaste morse-system. Måleriet är en himmel av svarta hål, en skog av brun starr, ett skrik i det tysta talet.

Torsten Andersson

Håkan Sandell, Bruno K. Öijer – vad mer?

Den svenska poesins löften under sent 80-tal var väl: Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Bruno K. Öijer.
(Jag skulle kunna lägga till Ann Jäderlund, men jag har inte berörts av något hon gett ut efter Som en gång varit äng. Jag skulle också kunna lägga till Stig Larsson, som pendlat mellan briljans och tomgång.)
Hur ser det ut i dag? Håkan Sandell och Bruno K. Öijer står kvar och har växt i betydelse. I övrigt ter sig återväxten förbluffande skral.
Det är sorgligt, och det tyder på en rejäl stagnation. Språkmaterialismens dominans, och oförmåga att ge uttryck åt existentiella skeenden – språket och framförallt poesin kan nämligen gestalta sådant som händer på djupet, remember? – har dragit ner poesins verkningskraft.

Ett av undantagen, som också gått en helt egen väg och länge befunnit sig i någon slags självvald exil, är alltså Håkan Sandell. Förutom att kämpa för figurativ norsk konst har han hunnit ge ut en hel rad diktsamlingar sedan han flyttade till Oslo.

Håkan började som ”neofuturist” (ett uttryck han själv har använt om sin kompis Michael Strunge) med några impressionistiska diktsamlingar på Bakhåll. Det var poeten som ung och hungrig bildskapare, ständigt ute på resa.

Med Skampåle på Gedins 1990 började ett nytt skede. En nedstigning i underjorden, rent motiviskt, men också början till en vändning mot traditionen, den som fallit i skugga under modernismens segertåg; ett försök att återvända till källan i myter, formbunden vers och muntligt diktande. Det kom senare att kallas för retrogardism. (Nej, retrogardismen i Håkan Sandells tappning har inte tappat intresset för samtiden, inte alls, Håkan Sandell har paradoxalt nog fått ett alltmer skärpt öra för svävningarna i dess dialekter och samtidssatiren har blivit ett av hans kännemärken.)

Vårens diktsamling ”Gyllene dagar” (W&W) ser jag helt klart som hans främsta diktsamling hittills. Dess oftast formbundna dikter – terziner och rimmade tolvradingar – kan påminna om namn inom svensk poesi som Bertil Malmberg eller Hjalmar Gullberg. Dikterna är personliga och handlar om brusten kärlek, den nyrika Oslo-scenen, analyser av tidens gång… en empati för de allra mest utsatta är tydlig lika väl som ett förakt för de som har makten. Men stoltheten och empatin är nog de mest genomgående dragen, och dikterna lyfter sig till ett slags besvärjelser där skönhetsdyrkan och existentiella insikter besegrar de krafter som vill dra en känslig människa neråt i vår tid. (Allt är inte lika bra, ibland blir ordföljderna väl krystade och dikternas flöde väl stillastående. Men det som är bra tillhör det yppersta inom svensk poesi.)

Håkan Sandell har börjat infria retrogardismens löften och det glädjer mig!

Hm ...

Här kommer en liten eftertanke – om det är någon som minns min trevliga serie inlägg under rubriken Litteraturen och patriarkatet som jag envisades med under 2006.

Jag hoppade ju ur en diskussion som då pågick på Malte Perssons blogg eftersom jag blev så irriterad på debattklimatet där och den enda av mina motståndare som hade lust att fortsätta i ämnet var en filur vid namn Henrik T. Det slutade med att han ansåg mig vara galen, eftersom jag inte trodde på den normala patriarkala verklighetsbeskrivningen à la de gamla grekernas dramaturgi. Det vill säga: människor föds och dör och utvecklas enligt någon sorts schematisk kurva, universum har en början, en mitt och ett slut osv.

Man måste ju inte tro på det där, eller uppfatta världen på det viset, men gör man inte det så är man tydligen ganska skum. Dessutom tyckte Henrik T att jag slogs mot väderkvarnar, eftersom alla, enligt honom, har lackat ur på patriarkatet för länge sedan. Det är kvinnor och invandrare och tredje-fjärde-världen som gäller i litteraturen och vita västerlänningar som Harold Bloom står på små söndersmulade barrikader och slåss förgäves för klassiker och kanon och kvalitet.

Jaha. Okej. Och nu kommer bokförläggaren Svante Weyler och går på i ullstrumporna, alltså de gamla ullstrumpor som man då skulle kunna ha trott var förpassade till sylådans hörn för restgarner (för att använda en ärkekvinnlig metafor) för länge sedan. Det är Stora Berättelser som är grejen. Den privata sfären är lite suspekt. Epik finns när "folk tror att samhällen är begripliga och fungerande" och "världen rör sig och utvecklas som en underbar romanserie".

Vilka samhällen? kan man då förstås inte låta bli att fråga. Och: Vem är det som tror på dem? Och sedan kan man väl också undra om "tillväxtlägen" alltid är det bästa som finns.

Dagar i Aten (4)

Jag reser ut till Egina. Jag reser tillbaka till Aten. Jag reser ut igen.
Jag är den avsatte överkommendanten över Egeiska havet, som efter tolv år i exil är tillbaka. Jorden och marken tycker jag om, för att den är så full av onämnbara blomst och gräs, havet älskar jag för intet.
Detta hav. Inte som Göran Palm skrev: "Det ser ut som på Louvren". Det kallades på sextiotalet för alienation. Det var det också.

Louvren kan slänga sig i väggen. Havet är mitt hav. Nu känner jag igen det. Känner igen mig själv. Som den som står på övre däck, alldeles intill relingen och ser ut över havet, tillsammans med de andra små grabbarna som inte vill missa något. Det är jag. Kappan fladdrar och jag måste hålla fast i solhatten. Så där ja. Nu öppnar sig livet precis som förr. Det är jag. Jag och livet. Min hembygd. Havet. Och en stor vit båt.

När jag tittar ner är det forsande grönvitt skum utmed båten. Fartskum. Efter båten är det en lång gata av skum. Oändligt mycket mera bubbel än champagne. Bättre billigt bubbel för alla.
Jag vill vara där alla kan vara. Inte där få ska få: Sitt betalda något, som de siktat in sig på, de som alltid söker sitt. Och så får de bara sitt. Sin vinst, sin lyxmat, sitt bedrägeri. De sitter där tillsammans, med sig och sitt, sina maträtter och gourmetpriser, sina villor och vaxade ben, sina viftande hundar och stenade kokkopupiller, de får sitt knull och sin hundmat och sitt tjänstefolk, sina droger och sina palmer och sin vedergällning och sina sjunkande aktieportföljer.

Jag får inget. Jag söker inget särskilt. Jag har allt. Det är jag som är rik. Det är de som aldrig får nog.
Jag tänker inte alls på dem när jag står där på den vita båten. De har försvunnit i kölvattnet. De, och den, och detta skitdecennium, hela det eländiga förfallet. Romerska rikets tionde timme, med sin överdrivna kvantitet av njutningar och mord.
Jag tänker inte på dem, sa jag ju. Först nu, efteråt, när jag skriver, inser jag hur girighetens Imperium hänger över oss alla. De har förstört miljön. Inte jag. De har sugit ur världen och kvinnorna och slavarna och djuren. Inte jag.

Många människor på den ena båten ut (det ska bli långhelg). Få människor på den andra båten ut (vardag). De fåtaliga är: En kanadensare i femtioårsåldern som tittar på måsar med fältkikare. Han har svårt att få kikaren att vara stilla; han lutar armbågarna mot relingen, som ett stativ. Två gamla hippiesar i sextioårsåldern vilar ut på en bänk. (De har varit på väg länge nu). En svenska i oviss ålder ser till att ett ungt grekiskt-tyskt par vakar över hennes väska. Två rumäner i trettioårsåldern berättar att de först efter fyra år har tid att göra sin bröllopsresa. En ung blond svenska är beredd att börja prata med just mig om hela sitt liv. Hon hinner faktiskt bara halva livet innan jag förklarar att jag sökt mig ut på havet för att få lite tystnad. Men att jag tycker det var en fin historia hon berättade. Att hon varit modig. (Vid sexton års ålder blev hon kär i en grek på Egina. Vid sjutton flyttade hon dit. Nu jobbar hon på ett bageri i Aten, och har sin grek kvar på ön. De är fortfarande kära).
Hon vill prata svenska. Jag begår en synd; jag besvarar inte hennes behov av att prata svenska. Jag har ju inget behov av det. Det är en liten synd. Men jag är för gammal för att göra mig till. Jag känner mig förlåten en timme senare, när jag ser henne sitta vid hamnen med sin vackra fästman, som oupphörligt smeker henne, medan hon oupphörligt pratar. Kanske om en konstig svensk dam som ville hålla tyst.

Han som tittar på måsar – tittar han ibland på mig? Tänker han som jag; på Jonathan Livingstone Seagull? En kanske dålig bok, men med rätt inställning. Jag minns inte så noga längre.
Måsarna är överlägsna, tänker jag. Suveräna varelser. Jag vill vara som dem. Än singlar de på uppvindarna, än flaxar de i full fart ikapp färjan. Mycket kraftfulla måsar och trutar; kanske trettio stycken. De stora hannarna ligger överst. Tillsammans med alphahonorna. Under dem ett tonårsgäng av mer outvecklad, vinglig art.
Nu är vi en hel liten grupp som tillsammans betraktar fåglarna. (Bättre än att prata). Den unge rumänen har ett trick. Han håller upp en rak arm mot måsarna; i handen har han sista resten av en glasstrut. Och en stor vacker trut vrider sitt huvud mot gåvan. Strategisk, försiktig och fräck. Ett störtdyk och han har struten i sin näbb. På båten applåderas det. Men inte jag. Det är som att applådera efter en landning med ett charterplan. Man borde bara lugnt respektera att en trut kan sina saker. Och vad beträffar piloter kan man ju alltid hoppas att de kan.

Opublicerbar högerelit - bidragsberoende?

Läs Stefan Jonssons artikel om hur:
"högerns funktionärer kunnat framställa sig som djärva motröster gent­emot vänsterns tankepolis. En artikel i Tvärdrag om Timbrohögerns omslagspojke Johan Norberg illustrerar saken. Norberg har gärna spelat den utstöttes roll. Välkomnas han inte utomlands som ledande tänkare? Har inte hans ”Till världskapitalismens försvar” översatts till hela 28 språk? Varför betraktas han då inte som seriös forskare i svensk offentlighet? Kan det bero på något annat än att Sverige är en vänstervriden ”enidéstat”?

Tvärdrag synar Norbergs utländska meritlista. Sant är att hans bok sprids i såväl Kanada som Mongoliet. Men enligt Tvärdrag har utgivningen skett på de nyliberala tankesmedjornas egna förlag, på deras bekostnad eller på deras initiativ. Måhända är Norbergs bok epokgörande. Men den tycks inte klara sig på vare sig bokmarknadens eller den akademiska världens egna villkor.

Man kan skratta åt saken. Men den visar på det tragiska i högerns idéarv. Där talar man gärna om ”den starkares överlevnad” och om ”ersättning och erkännande efter förtjänst”. Fast i likhet med Norberg har sådana idéer sällan kunnat hävda sig på egna meriter. De har behövt upp­­backning. Utan storbolagens konstgjorda andning skulle de knappast existera."
____________________________________

Måste samtidigt säga: att det inte alltid är politiska värdeomdömen som styr mitt eget läsande. Stig Strömholm - gubben mot strömmen - i SvD, följer jag med bitande nöje. Intelligent, bildad och briljant skribent. Kanske hjälper det lite att han är professor. Men ännu mer hjälper det att han är passionerad. Och så finns ju den store samtidspessimisten Botho Strauss, som trots sin konservatism skrivit några av vår tids vackraste, mest spelbara pjäser.

As good as God?

Den stora anti-Gud annonskampanjen som hittade och missade i länder som USA, Kanada, Italien, Spanien, med flera länder, med slogans på bussarna, är förbi.

Richard Dawkins (som laddade in någon miljon i den engelska kampanjen) och alla hans troskumpaner kommer att fortsätta vittna om ateismens välsignelser. Jag har inget emot det. Åt var och en efter hans förmåga, eller vad säger man; Leben und leben lassen. Men herr Dawkins själv är alltså inte så mycket för "lassen".

Dawkins har däremot gjort intressanta sociobiologiska kopplingar mellan godhet och självbevarelsedrift. I "The selfish gene" anser han sig producera beviset för att goda handlingar till sin natur är långsiktigt själviska, det vi med "godhet" försvarar och förvaltar hos andra är i själva verket det vi känner igen; det vill säga våra gener. Avkomman är närmast, samt andra släktingar, och säkert också andra "genetiska" fränder. Beskyddarinstinkten sägs gälla genens överlevnad, inte jagets.

Det är länge sen jag läste den boken. Och jag minns inte om han hade något att säga om altruism, kosmopolism, ekumeni.
Och det är väl på den punkten jag måste lämna honom bakom mig. Hur smart han än må vara. Och hur god hans antigud än är.

I en värld av allt starkare och mer infantila religiösa motsättningar, är de snarare de krafter - både inom kristendomen och islam, judendomen, hinduismen, buddhismen - som söker förståelse och ett överbryggande av inskränkta, byliknande "religiösa" tankeformer, som bidrar med någonting väsentligt. Det handlar om att överbrygga löjliga skillnader och kanske till och med överskrida genetiska premisser och finna det universellt medmänskliga. Kalla det andlig ekologi. Att hitta en spirituell dialog om en Gud som kan vara till för alla, och som beskyddar "genernas" universalism. Det torde vara mer fredsbevarande och mer tolerant, än att återigen brassa på med västerlandets vänsterhjärnhalvors förnuftsstyrda överläge.

En av ateisternas anti-gud-slogans fastnade i huvudet: You can be good without God.
Ingen stor överraskning, med tanke på generationer av kämpande humanister, liberaler och socialister. Men ändå, en tanke faller mig in: Kanske händer det att några blir ännu lite godare med Gud, än utan?

Tänk: Mahatma Gandhi, Moder Theresa, Martin Luther King, Fransciskus, Nelson Mandela, Simone Weil. Tänk själv.

Apropå religionsdebatten (läs: ateismdebatten)

Jag stod på Biljardpalatset med några tjejkompisar efter avslutad tävling på Stockholm Poetry Slam. Det här var på vintern, men tjejerna var klädda i ganska tunna små linnen som framhävde deras tatueringar och för årstiden blekt attraktiva kroppar. Vi pratar här rocktjejer som ibland också går på poetry slam! Jag berättade för dem: Jag är kristen sedan i somras…
Min kompis Johan Nordgren gick förbi bakom ryggen på mig: ”Usch…”

Det här är mina vänner, de förstår mig trots allt bättre än skribenterna i Dagens Nyheter.

Uppdatering: Efter att jag skrivit ovanstående rader förvånar DN med att publicera en vital artikel om tro av Inger Edelfeldt.

Christer Sturmarks förebild

Ateismens internationellt sett mest kände banérförare, Richard Dawkins, som skrivit dess ”bibel”, Illusionen om Gud, är utan tvivel en skicklig skribent, men samtidigt är han – vill jag påstå – oerhört demagogisk. Han döper om John Lennons Imagine till Imagine there’s no religion (!) (förvisso en rad som förekommer i texten till den sången) och beskriver en värld utan religion på följande sätt:
”En värld utan självmordsbombare, utan 11 september, utan bombdåden i Londons tunnelbana, utan korståg, utan häxförföljelser, utan Guy Fawkes sammansvärjning i syfte att spränga parlamentet i London, utan delning av Indien, utan krig mellan Israel och Palestina, utan massakrer på muslimer anstiftade av serber och kroater, utan förföljelser av judar som ’Kristi mördare’, utan ’oroligheter’ på Nordirland, utan ’hedersmord’, utan tv-predikanter i blanka kostymer och hårdsprejat hår som lurar av folk deras pengar” osv, uppräkningen forsätter. [Alla andra alternativa förklaringar, som t.ex. sociala eller nationalistiska till de förhoppningsvis i dag delvis överspelade stridigheterna på Nordirland, har som synes försvunnit.]

Min huvudsakliga kommentar till ovanstående: Tja, det ligger mycket i det Richard Dawkins säger. Men inget av hans argument berör den definition av religion som jag anser vara viktigast, nämligen att det handlar om en subjektiv gudsrelation. (Som förvisso inte ger en frikort att uppträda hur som helst, snarare tvärtom.) Demagogisk eller maktlysten användning av religion förekommer naturligtvis, lika väl som av politik eller nationalism.

Bisarrt blir det när Richard Dawkins vill tvångsanslutna Albert Einstein till ateismen, för han anar väl att Einstein är en gestalt man gärna vill ha på sin egen sida.
Einstein trodde enligt egen utsago på Gud (”Spinozas Gud”) men inte på en personlig Gud, vilket väl närmast gör honom till panteist. Det accepterar inte Dawkins som omedelbart gör Einstein till hedersateist (se s. 36 ff. i den svenska pocketutgåvan, resonemanget är värt att följa).

Skönheten i Krautrocken

Den här sången, Jalousie med Amon Düul II har rätt mycket att göra med det jag avslutade föregående blogginlägg med: Behovet av att stå ansikte mot ansikte med, framförallt, sin älskade.
Amon Düul II – vi pratar Krautrock här – jämfördes med Pink Floyd vid den här tiden (1974) men jag tycker Beatles hade varit en nästan lika relevant jämförelse. Visst låter sångaren Renate Knaup här som en betydligt mer melodisk Yoko Ono? Det känns som Beatles med en femte medlem. Som i all riktigt bra musik är slutet, nedtoningen, bäst. När musiken håller på att sluta, då exploderar kreativiteten! Så är det också här.

Pseudonyma Petter

Varför slutar folk egentligen blogga, när man ändå vet att de kommer att börja igen inom tre veckor? (Som t.ex. Monica Antonsson och Ann Helena Rudberg har gjort.) Vad är det för fel på begreppet bloggpaus? Och varför påstår Alex Schulman - ärkebloggaren som ju byggde en hel karriär på att vara elak på nätet - att bloggarna helt saknar inflytande? Enkelt min käre Watson, han fick ju in inte bara foten utan hela benet i de traditionella medierna, tv, radio och tidningar, och han vill stänga dörren efter sig så att inte fler ska slippa in efter honom i de mer prestigefulla sammanhangen. Det är klart han tycker det är finare att vara med i tidningen, det ger ju betalt om inte annat, och eftersom det är mer exklusivt att medverka där inte alla får vara med så måste det följaktligen vara mindre fint att bara vara bloggare.

*

Aftonbladet skrev om litterära pseudonymer på kultursidan förra veckan. Bland annat kom två av kultursidans medarbetare (lustigt nog heter bägge Petter i förnamn) ut som gamla pseudonyma medverkande i Den Blinde Argus. Poeter under påhittat namn alltså.
Under 80- och 90-talen hade den litterära leken med pseudonymer ännu en lockelse och en slags explosiv kraft för skapandet. Förutom Petter Lindgren och Petter Larsson, har ju även bland andra Lukas Mooydsson, Håkan Sandell och Kristian Lundberg uppträtt under pseudonymer i Den Blinde Argus-sammanhang. (Just den här vågen av alternativa identiteter som kom just då tror jag hade en del att göra med Michael Strunge, och den mediehappening - Knud Muncks ord - som blev när han 1985 gav ut en diktsamling under pseudonymen Simon Lack och sedan recenserade den under eget namn i Tidningen Politiken.)

Hur ser det ut i dag när vi lever så mycket av vårt liv på nätet och där pseudonymer och nicknames är vardagsmat, för att inte säga det normala? Jag tror saken kommer i ett helt annat läge då. På Maja Lundgrens blogg är t.ex. 98 procent av alla kommentatorer anonyma. Det blir ett maskspel – som karnevalen i Venedig. Själv vill jag bara att folk ska visa sina ansikten. Det är faktiskt min högsta önskan sedan länge.

Dagar i Aten (3)

Ibland har man under natten haft en så god dröm att man känner att något kommer att ändra sig, djupt inom en. Man vaknar och lever ännu en stund i drömmen. Den är en påminnelse.
Så kan det också vara att resa.

Jag har skrivit en hel del om vad jag gjorde i Aten; och ändå missat något: Hur jag kände mig; hur något vände sig i mig. Inte bara i entusiasmen och upptäckterna; utan varenda daglig stund: När jag stegade ned för de femtio trappstegen, och fortsatte utmed de backiga gatorna, ned från Philopappou till Singrou, där jag handlade. Ofta hos grönsakshandlaren från Makedonien, han som jobbade varje dag och bannade mig för att jag kom in fem minuter före stängningsdags för att handla. Jag hade all tid i världen; han hade ingen. Eller när jag dagligen handlade hos de gamla paret som hade en mini-market i en av uppförsbackarna. Hon som ingen engelska kunde; och han som stolt kom ut och översatte mellan oss. De praktiskt taget bodde i sin butik, med teven ständigt påslagen. De gillade komikprogrammen, och skratten skallade i den lilla shopen medan jag valde mellan en dyr youghurt och en ännu dyrare juice. En burk frukostyoughurt för fjorton spänn, en halvliter juice för tjugo. Det var normalpriser i Aten. En smal bit ost för fyrtiofem spänn. Och så vidare. De enklaste vardagsting från smör till mjölk var nästan dubbelt så dyrt som hemma. Till slut gav man upp att kolla priser. Bara bröd, vin, vatten och Ouzo var billigt.

Jag sa godnatt till paret och någon av deras grannar som umgicks i butiken. Kånkade hela vägen upp igen, alla mina trappor, med fulla kassar och alltmer gymmade armar. Vilade en stund mitt emellan, på en bänk under apelsinträden. Klockan var halv elva; luften varm, det luktade hundskit från rabatterna, blandat med blomdoft. De smala katterna strök omkring; ibland skrek de som stuckna. Det var något nattligt sexuellt inferno. Under dagarna låg de ofta och vilade på en mur; coola som egyptiska kattgudar, vakande över myllret.

Den där bänken i den varma kvällsluften. För det mesta var jag helt ifred där. Jag var i "mina" kvarter, och jag kunde ha stannat där for ever. Tyckte jag. Många av de stora funkishusen tycktes sakna hyresgäster. Varför inte flytta in? Det var igenbommat och nedsläckt. Inte ett ljud. Medan nästa hus ägde liv; invånare som pratade högt innanför jalousierna. En vän berättade för mig att Atens byggmästare förbyggt sig. Planering saknades. Nu var centrala stan full av bostadshus som vanligt folk övergett. De flyttade ut i förorterna. Funkislägenheterna i centrum stod ofta tomma. Inte många hade råd med hyrorna där.
Bostadspolitik? Någon?

På bänken drack jag juice, och vilade mina ansträngda ben. Det hände att ung man kom förbi även här och ville sitta bredvid. Nej,sa jag. I wanna be alone. Och om inte det gick fram: Mono. Monos. (Vad heter det nu da? Ifred, ensam, själv, på grekiska). Men jag blev inte på allvar störd av det där. Det ingick, i vardagskomiken.
Störda blev däremot de boende och efter många kvällar med ungdomsgäng, hasch och hångel på bänken, togs bänken helt sonika bort. Jag hade inte längre en vilopaus mellan nere i stan och uppe på höjden. Mellan Katapolis och Akropolis.

Men just innan jag kom upp till "vårt" hus satt jag mig en stund på en mur och såg ut över staden. I bakgrunden låg det långsträckta berget Imitos, med sin toppkam av tända lampor. Närmare inpå låg Drakou, med bullrande trafik. Vespor och motorcyklar utan ljuddämpare. Bilar som mot all förmodan inte körde in i varandra. Jag noterade grekernas körstil; hetsig men streetwise; full gas och mjuka inbromsningar. Atenarna gick rakt ut i gatan som om bilisternas hänsyn var en självklarhet.

Ovanför mig ångade pinjerna i kvällsfukten, en lätt rök av kåda och kottar. Där nere i de backiga gatorna pågick livet ännu klockan elva, tolv. I husen, på balkongerna, vattnade folk sina blommor och luftade sina hem. Stod en stund och hängde på balkongräcket. Kliade sig. Släppte ut en slinga musik.
Avgaserna avtog. Natten rensade sina lungor. Månen stod upp. Jag gick in i mitt rum och öppnade mina franska fönster.

Ville bara stanna. Gick långa promenader, mellan myllergator och tysta kullar. Mellan klasssiska monument och souvlakibarer. Satt på andras bänkar i andras lekparker och på andras favoritrestauranger, och kände mig hemma. Jag känner mig alltid hemma i Grekland. Men det är inte hela saken. Det är det där andra; en lugn omvältning som pågår medan man går bort sig, och går in sig i ljuset på en avlägsen ort. Det märkliga och enkla; att livet kan vara, kunde vara, kan bli, något alldeles annat. Att man själv och allt annat är mer än beskrivningarna. Adverbens fängelse töms – som en alltför dyr och trång lägenhet i Plaka. Verben blir starkare: Gå, göra, lukta, ge, öppna, se, kånka, vila, känna. Annat liv.

Uppe på takterassen har jag utsikt mot det upplysta Akropolis. Jag har vant mig. Tar ett glas vin och tittar åt ett annat håll. Någonstans på den här gatan bor Mikis Theodorakis. Jag fäster ingen vikt vid det. Men han är historia. Banden mellan greker och svenskar blev starka under juntatiden. En gata i Aten är döpt efter Olof Palme.
En katt klättrar raspigt på soltakets träbjälkar. Den hasar utför i full fart och försvinner ner på gården. Nästa dag ligger en död katt på gatan utanför vårt hus. Är det samma katt? Eller någon annan? Felsteg eller gift? Nio liv förbrukade. Några timmar senare blir den bortförd av gatukontoret.
__________________________________

Bilden ovan är från Ariane Wahlgrens hus i Aten, fackförbundsanslutna Journalister och Författare kan söka stipendievistelse där. Se: www.arianewahlgren.com/index.htm