Romantiska och andra manifest

När Romantiska Förbundet bildades 1957 var det ett trettiotal författare som skrev på att de ville bilda ett förbund ”till romantikens återuppblomstring och förnyelse”. Vad var det annat än en motsvarighet till dagens manifestskrivande?
(De författare som skrev manifestet för ett nytt litterärt decennium i DN för en vecka sedan ville väl just en återuppblomstring och förnyelse, i det fallet av den traditionella epiken.)

Motmanifestets författare var också ett trettiotal författare, alltså lika många som anslöt sig till Romantiska Förbundet i starten. Men där RF ville förnyelse på traditionens grund, vill motmanifestets män och kvinnor mest se mera av det samma (så läser jag åtminstone deras manifest), bleka upprepningar av experiment som tappat sin revolutionära laddning redan för åttio år sedan. För Torbjörn Elensky verkar det viktigt att det är ”yrkesverksamma författare” som står bakom (se diskussionen på Axess-bloggen under rubriken Ju mer vi är tillsammans).
Vad menas egentligen med yrkesförfattare, att man ska kunna leva på sin konst? Men hur många poeter kan det?

Inte alla som skrev på för Romantiska Förbundet var ”yrkesförfattare” i den meningen. Min vän Verdandi Kuhlman, som deltog i den författarkongress med åtföljande middag som ledde till RF:s grundande, debuterade först åtskilliga decennier senare, även om hon hade publicerat sig i tidskrifter och deltagit i uppläsningar. Bo Setterlind, förbundets förste ordförande, var förstås väl etablerad liksom Harald Forss och några till. (Harald Forss började dock med utgivning på ”eget förlag”, vilket inte i dag skulle accepteras av etablissemanget!)

Själv har jag skrivit ett nytt romantiskt manifest, som innehåller nio affirmationer och tre negationer. Att publicera var?

Den religiösa dimensionens återkomst i poesin

Vad hände med åttiotalets andligt influerade lyrik? Blev det inte ett väldigt stort språng – tjugo försvunna år – från åttiotalet till nutiden?
När jag tidigare i somras läste Knud Muncks läsvärda men lite slarviga biografi över Michael Strunge kom jag till den här formuleringen som jag upplevde som viktig, speciellt i ljuset av Humanisternas dåvarande anti-guds-kampanj:

”I början av 80-talet förändrades det andliga klimatet radikalt. Marxism och realism var inte alls så dominerande som tidigare, och det hade blivit mer allmänt accepterat att inkludera religiösa element i sin världsåskådning. Religiösa symboler som kors, rosor eller änglar förekom allt oftare bland unga konstnärer och poeter. Symbolerna dök upp som fragment från en nästan bortglömd andlig värld.”

Var det så? Ja, troligen, men förmodligen mer påfallande i andra länder än Sverige. Själv vallfärdade jag till Köpenhamn (och Roskilde) för att få tag i originaldiktsamlingar av Strunge och Sören Ulrik Thomsen. Det fanns en känsla av att den danska poesin låg före den svenska vid den här tiden (för min del mitten-slutet av 80-talet).

Jag minns att undergroundtidskriften RIP intresserade sig för den här tendensen, när de tog upp just Michael Strunge och även vissa band som Simple Minds. Det andliga låg som en underton, en undertext, men det handlade ju inte om traditionell kristendom.

Stämningsläget känns någonstans igen från nutiden. Jag har antecknat vad DN:s Barbro Hedvall skrev i en radiokrönika i somras (21/6). ”Radion som själasörjare är inte ny, men den får nya former och fler program. Det säger något om vår tid, människor är inte religiösa i traditionell bemärkelse men de har stor aptit på de urgamla frågorna om varför vi finns och hur vi ska leva.”

Är vi tillbaka vid slutet av 80-talet? Är vi beredda att ta vid i det skede av lyriken som var innan språkmaterialismen trädde in och gav litteraturen en (tillfällig) annan riktning? Varför inte bredda influenserna och se till det bästa av 80-talets lyrik? Den unge Lukas Moodysson har en tematik som stämmer in på Knud Muncks beskrivning och som väl är det starkaste avtrycket i Sverige på flera decennier av religiös (men inte uttalat kristen) poesi:

Du måste vara rosenkransen
jag lindar om mitt hjärta
Jag är en sprängfull blodkropp
bara ett mjukt snitt
bara ett mjukt snitt

(ur credo sanguis, i ”Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner”, W&W 1987)

Förnyelse från en som snart fyller femtio (jag syftar på Göran Greider)

Förnyelsen kommer, men den kommer inte från de yngsta författarna. Jag har läst säkert ett tiotal böcker av Göran Greider, men han har aldrig varit i närheten av den här nivån förut. Allt, från den sublimt stämningsfulla omslagsbilden av Lars Lerin till enskilda diktrader i de enskilda dikterna andas kvalitet och omsorg om helheten. Göran Greiders ”Katterna kommer in från mörkret” är för mig det i särklass bästa han har givit ut; jämte fjolårets Dan Andersson-bok då i en annan genre. (Givetvis sågar Jörgen Gassilewski i Aftonbladet. Greiders dikter har ju den djupverkan som Gassilewskis egna dikter saknar.)

Missförstå mig inte, här finns som man kan vänta sig av Göran Greider en ibland jobbig ideologisk överbyggnad, som om han stod upp och höll valtal eller brandtal (mot Israel, för Palestina till exempel, är ett återkommande tema). Och jag har svårt för rader som dessa: : ”Varje offentlig park är en socialistisk trädgård.” Det låter för mig som att t.o.m. drömmarna måste socialiseras. Ändå går Greiders lidelse inte att ta miste på. Och vad gäller begreppet Sprawl har han ju helt rätt, och det i samma dikt (Vi bygger våra städer) som den ovan citerade raden finns med i:

”de som tror att the urban sprawl raserar hierarkierna
kastar bara ytterligare en förbannelse över marginalerna.”

Det här är alltså dikter som framträder i helfigur, med kropp, ande, själ, sin upphovsmans ideosynkrasier och ideologiska fixeringar; naturligt eftersom han verkar leva och andas politik och samhällsfrågor. Men han andas så mycket annat; katternas närvaro, hur de går in och ut ur rummet, växterna han odlar och ogräsen han rensar. Tankarna som passerar likt växlande väderlek. Diktsamlingen innehåller ett flertal korta dikter av den högsta karat; det är dikter av den sort som inte går att uppfinna utan bara upptäcka och teckna ner. De har karaktären av epifanier, dvs uppenbarelser.

”Räddade en fjäril ut från hallen där
den fastnat i sitt fladdrande mot fönstret.
Sedan gick det några timmar
När jag då går genom trädgården i
det blåsiga men soliga vädret
tycker jag att jag ser samma fjäril igen.”

Det rör sig om en tjugo-trettio dikter som helt säkert kommer att dyka upp i olika lyrikantologier framöver. Det är glädjande att detta svaga litterära decennium ändå bjuder på något sådant som avslutning.

Vad gäller Greiders engagemang i kristendomen, som han tidigare gått ut med och skrivit dikter om finns det en tvehågsenhet i den nya samlingen. Vågar eller vill han verkligen kalla sig kristen? Det verkar vara så mycket i den kristna miljön som stöter bort honom; lika trosviss som han är som socialist, lika tveksam verkar han vara till kristenheten. Men så kommer där ändå en av de mest underbara dikterna i samlingen, Plötsligt står han i dörren, om ”dessa kyrkans / äldre damer / som alltid serverar kaffe och mackor / ibland hela luncher / till dom som har viktiga möten.” Dikten är för lång för att citera i sin helhet, men den gör mig lycklig.

Manifest behövs också för den nya lyriken

Utmärkt manifest för den svenska prosan i DN igår. Det är alltid uppfriskande med manifest!
Jag håller med om de flesta av punkterna. Sen måste man ju inse att det finns inga regler utan undantag. Så också vad gäller punkten i manifestet att man inte ska ”exploatera försvarslösa människors livshistorier”. Ett flertal av de främsta prosaisterna har förvisso skrivit romaner som haft existerande historiska personer om inte i huvudrollen så åtminstone som viktiga bipersoner. (Det gäller även de av manifestförfattarna uppräknade Eyvind Johnson och Sven Delblanc).

Ett liknande manifest skulle sannerligen behövas för lyriken, där jag av naturliga skäl är mer engagerad. Decenniet började annars intresseväckande, och snart såg vi Daniel Boyacioglus (2003) och Johannes Anyurus (2003) debuter. Men med tiden kom 00-talet att helt domineras av ett antal överskattade konceptpoeter kring tidskriften 0EI… Och Bob Hansson bytte från lyriken till romanskrivande (Gunnar är en fantastisk roman, som för övrigt uppfyller samtliga av manifestskrivarnas krav; rösten i större delen av romanen tillhör så tydligt inte Bob själv, utan just en 58-årig förtidspensionerad byggarbetare).

Men kanske håller någonting på att hända vad gäller lyriken så här alldeles i slutet av decenniet; de senaste veckorna har bjudit på några intressanta utgivningar som jag återkommer till.

Boksläpp på onsdag. Bengt O Björklund: Jag missade Woodstock

På onsdag släpper Bengt O Björklund sin nya självbiografiska diktsamling Jag missade Woodstock på Bagarmossens bibliotek.
När Woodstock-festivalen invigdes den 15 augusti 1969, på Bengts 20-årsdag, satt han redan i turkiskt fängelse, vilket han skulle göra ett flertal år framåt.
Bengt är förebilden till gestalten Erich i filmen/boken Midnight Express.
Den här boken är hans version.

Det är både en litterär dokumentation av ett mytomspunnet tidsskede (som vad gäller den svenska delen speglas i till exempel Stefan Jarls mods-trilogi) och en stark form av berättande poesi. Bengt har arbetat på boken i tolv år. Det är en litterär händelse att den nu kommer ut i samarbete med Podium förlag.

Turkiets största dagstidning Hürriyet uppmärksammade Bengt med en stor artikel för något år sedan när han gjorde ett återbesök i Istanbul.

Poetporträtt

På måndag fyller jag 50 år.
Så här ser jag ut - också.
Foto: Ludvig Duregård.

ur Bön för en bättre poesi

I början av 90-talet väckte den (figurative) norske målaren Vebjörn Sand skandal inom norsk konstdebatt genom sitt påstående ”att det bland konstakademins lärare inte fanns en enda som klarade av att teckna en hand” (Figurationer, s. 18). Men påståendet kan också överföras till svensk poesidebatt, och jag skulle då omskriva det på följande sätt: Ingen hyllad svensk akademisk poet klarar längre av att skriva en kärleksdikt.

Dagar i Aten (5)

Tempel och kyrkor, katter och grönsakshandlare. De ingår i stämningen.
Men så är det något annat: Den stora mängden människor. Fem miljoner.
Det går inte att göra den mängden konform. Det går förstås inte här heller – men det ser ofta ut så.

Jag åker buss i Aten, åker en hel del taxi; det kostar fortfarande hälften mot Stockholm. Den välfungerande Atenska tunnelbanan är en annan erfarenhet. Logistiskt briljant; med tydliga anvisningar upp och ner i enorma rulltrappor, och med rena, inte nerpissade hissar. Man vandrar i tio minuter, högersväng, vänstersväng, rulltrappa upp, rulltrappa ner, högersväng, och yes! Rätt. Det är som en återkoppling till mytologin: Minos labyrint, med Minotauren i centrum. Den labyrinten kunde man gå bort sig i; och Thesevs, som var anlitad för att döda Minotauren, behövde Ariadnes tråd för att hitta ut ur den.

Atens tunnelbana är snygg på ett rent och klassiskt sätt. Väggarna är kalkfärgat ljusa; perronghallar och tunnelhöjd betydligt generösare än i Stockholm. Det syns att stadsarkitekterna tänkt i linje med Parthenons harmonier. En stolt tunnelbana, där man känner sig trygg på grund av formatet och ljuset.

Hemma igen märker jag att Stockholms centrala tunnelbanestationer har något ängsligt och sanitärt över sig. Lillfunkis-estetik. Hötorget: Ett praktiskt skolkök med ljusblått kakel. Rådmansgatan: En torrlagd simhall med gult kakel. Odenplan: En fyrdubblad badmintonhall. Jag kommer inte ihåg färgen på kaklet där ens efter fyrtio år.
(Man får trösta sig med Siri Derkert och de andra konstnärerna som fick ta hand om stationer som byggdes senare. Några av de tuffaste är fortfarande hennes, och Ulrik Samuelssons i Kungsträdgården. )

Men jag skulle ju säga något om folket. Och om turisten som senkommet inser vad själva folket betyder. Inte som massa, men som myriader av öden. I Aten känns det att varje människa är ett öde. Ja, jag vet; formad av sociala omständigheter, familj, klass, ekonomi; jag kan min läxa. Men det är inte den jag håller mig till när jag sitter mitt emot folk på en buss eller tunnelbana, eller ser de gå förbi vid torget. Det jag oftast ser är människor som verkar kämpa. Gamla eller medelålders eller barnfamiljer spelar ingen roll. Deras kroppar och ansikten uttrycker att det befinner sig mitt uppe i ett ansvar; något de inte kan släppa. Att de klarar sig, men nätt och jämnt, och att ingenting är så självklart. Det är det jag menar med öde; att existera som ett enskilt öde förutsätter att det inte finns någon smart fil att lägga sig i; inget helt säkert kort på den stora och oorganiserade grekiska arbetsmarknaden, där folk ofta kombinerar ett vanligt kneg med svartjobb, för att överleva.

Det sägs att greker har känsla för det tragiska. Jag vet inte. Men det är ett folk som genom århundradena kämpat och försvarat sig mot invasioner, som gjort uppror mot förtryckare, och som sätter ordet Eleutheria/Eleutherios – fri – högt. Senaste gången de slogs för sin demokrati var under juntatiden.

Jag ser många fler halvfattiga än i Stockholm; folk med gammaldags kläder, och omoderna frisyrer; frisyrer som var nya i Årjäng 1952. Jag ser inte en enda kvinna med slingor i håret i Aten. Det har nog ingen mening att sitta av ett par timmar med en plastmössa med små hål i för slingfärgning, när man har fullt sjå att klara sina räkningar till nästa månad; eller med att kunna överleva på sin lilla änkepension.

Jag ser många allvarliga ansikten, många trötta, men också många som drabbas av vänlighet så fort man frågar dem något. Jag ser nästan aldrig någon som spelar cool, eller är kåt på sina egna skor. Jag tror att de allihop, nästan alla fem miljonerna, vet mer om döden och livet och kärlekens allvar än uppkomlingarna i Vasastan. Det må vara min förenkling eller min intuition; jag försvarar det senare. Jag tror människor ångar ur sig det de varit med om, eller aldrig varit med om; och att genomsnittsgreken gått igenom mycket mer av det man kallar ett riktigt mänskligt liv, med sorger och lyckor och djupa känslor, än de hypade typerna vid Stureplan och Karlaplan.

Jämlikhet finns inte. Men har man tur lever man som den människa man är; har man otur blir man en kopia ur medelklassens arkiv för klonade uppenbarelser. Med eller utan plastikoperationer.

Men, nej, jag idealiserar inte den atenska människan: där finns en hel massa småborgerlighet och ängslig invandrarskräck. Men där finns också den verklighet som uppstår omkring allvarsamma människor, kämpande, icke bortskämda personer, som har att klara sig så gott det går.

Jag är turist; och turisten är alltid överklass i landet dit hon reser. Men på den myllrande människogatan vid Omonia kan en lågavlönad kulturarbetare trots allt känna igen sig. För även om jag skulle vara hundra gånger mer favoriserad av ödet än en grekisk arbetare eller tjänsteman, så skaver också mitt öde mot den stora glassiga europeiska strömmen av superlöner, slingat hår, slingade anpassade känslor, små pikanta upprorstrender, och tankar – korta och fåfängliga som twitters.

Raderna: Gogol

Exakt vilken ställning denne betydande person hade är alltjämt obekant. Man bör dock veta att denna betydande person nyss hade blivit en betydande person och dessförinnan varit en obetydande person. För övrigt räknades han inte heller nu som betydande i jämförelse med andra, som var ännu mer betydande. Men det finns alltid ett slags människor, som finner det utan betydelse som andra tycker är betydelsefullt. För övrigt ansträngde han sig att öka sin betydelse på olika sätt.

Nikolaj Gogol
Ur Kappan

”Figurationer” i verkligheten – helt enkelt bättre än jag anade

Efter att nu ha sett utställningen Figurationer på Edsviks konsthall kan jag konstatera att: den här recensionen är helt felaktig, i alla fall vad gäller den bit som handlar om Figurationer. Att den här recensionen förvisso är grotesk har jag redan kommenterat.

Alltså, att det här skulle handla om enbart Odd Nerdrum-elever och epigoner måste vara en missuppfattning. Jag tycker utställningen snarare handlar om en hel strömning av traditionellt figurativt måleri som i Sverige (och väl i de flesta andra västländer) kommit fullständigt i skymundan. Hantverksskickligheten saknas helt enkelt här, till stor del på grund av bristen på relevant utbildning, men till alla lycka har möjligheten för traditionens överlevande och vidareförande råkat finnas just i Norge.

För att citera Edsviks programblad: ”Den generation av romantiska och fotorealistiska konstnärer som slog igenom på 1970-talet hade varit omöjlig om inte en äldre generations skulpturprofessor som Per Palle Storm envetet bjudit modernismen motstånd och därmed vägrat att bryta en månghundraårig tradition i konstundervisningen.” I dag ter det sig som en framsynt form av dissidentskap.

Som jag ser det är det här en ganska bred mönstring av norskt (faktiskt även i några fall svenskt) figurativt samtidsmåleri av hög klass. Odd Nerdrum är ett viktigt namn, kanske det viktigaste, men det är väldigt långt ifrån att han skulle vara den ende konstnären av rang här. (En ännu bredare mönstring av norskt föreställande måleri finns i boken Figurationer.)

Vad gäller den fotorealistiska skolan, som finns representerad här, så kan man säga att även några svenska framstående konstnärer ägnat sig åt denna inriktning, jag tänker spontant på Ola Billgren och John e-Franzén. De romantiskt-figurativa norska konstnärerna har däremot ingen motsvarighet på svensk botten, med undantag för de konstnärer som faktiskt mer eller mindre emigrerat till Norge och därför förekommer i detta sammanhang.

För mig är det bara ett fåtal verk som är rent svaga, och vetter åt kitsch på ett negativt sätt (nej, jag har inte anammat Odd Nerdrums sätt att vända på begreppen och förklara kitsch för något positivt). Den stora majoriteten av verken är för mig allvarliga och väldigt starka bilder i den stora traditionen av existentiellt måleri. Det låter kanske patetiskt, men redan när jag kommer in i den första utställningssalen känner jag en stark andlig närvaro av framförallt två verk, Karl Erik Harrs ”Pärleporten” och Jan Valentin Saethers ”Nattvaka”. Jag känner en stor glädje i att återse ett måleri av en typ jag trodde var mer eller mindre utdött redan vid 1800-talets slut; Karl Erik Harr är en målare som i sina bästa stunder är i nivå med J. C. Dahl, och jag känner att han tar vid i sin egen ton, 150 år efter att hans föregångare lade ner penseln. Det ger faktiskt en slags rysning av konstnärlig glädje.

Hos Jan Valentin Saether, i verket ”Nattvaka”, känner jag en stark närvaro av den unga kvinnan som är avbildad. Det finns en dialog med betraktaren som strålar ut från bilden, det känns som att jag har mött den unga norska kvinnan på tavlan i verkligheten (tro mig, det är nära att jag har gjort det).

Av nazism inte ett spår, nej. Eva Ströms påståenden är en ganska grov förolämpning mot de norska målare som i flera fall faktiskt haft nära släktingar som varit involverade i motståndsrörelsen i Norge under andra världskrigets nazistiska ockupation.

När jag först hörde talas om den här utställningen, och senare började följa debatten kring den, undrade jag varför utställningen så att säga var placerad i Sollentuna och inte på ett mer centralt beläget galleri i Stockholm. (Förlåt mig, Edsviks konsthall är verkligen finfin, men den ligger ju en bit utanför stan för de flesta besökare.) Jag vet nu att både Liljevalchs och Waldermarsudde tackade nej till att husera den här utställningen, av försäkringsskäl, men också därför att den ansågs vara så pass kontroversiell. Inte desto mindre kommer den att innebära ett genombrott för ett flertal av de medverkande konstnärerna, sanna mina ord.

Teaser inför hösten

Kanske tycker någon att min kritik av språkmaterialismen hittills varit alltför grund… låt så vara; jag ämnar fördjupa den under hösten genom en (om)läsning av Sigrid Nurbos ”Sprawl”, parallellt med att jag analyserar dikter av Marie Silkeberg, Lars Mikael Raattamaa och Jörgen Gassilewski (som är de författarskap som Sigrid Nurbo tar upp).

Raderna: Dylan Thomas

Kan bara inte låta bli att låta den här dikten ligga här: Jag tror att den finns i översättning (Ellerströms) - men ändå, orginalet är alltid...

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Grave men, near death, who see with blinding sight
Blind eyes could blaze like meteors and be gay,
Rage, rage against the dying of the light.

And you, my father, there on the sad height,
Curse, bless, me now with your fierce tears, I pray.
Do not go gentle into that good night.
Rage, rage against the dying of the light.

Dylan Thomas
____________________

...bäst.