2009-12-29

Det poetiska 00-talet, mer eller mindre tendentiöst beskrivet

Segraren skriver (poesi)historien.
Men det finns en annan bild.

Det poetiska 00-talet började med ett ökat intresse för och en uppvärdering av den i huvudsak muntligt baserade poesin. Daniel Boyacioglu fick bokkontrakt och debuterade 2003 med ”Istället för hiphop”, och den minst lika begåvade Johannes Anyuru debuterade samma år med ”Det är bara gudarna som är nya”. Just dessa två poeter som kom fram ungefär samtidigt med poetry slam-rörelsen som trampolin kom ganska snart att gå skilda vägar.

Även om de fortsatt att göra uppläsningar med varierande musikinslag har Anyurus inriktning alltmer kommit att bli höglitterär. I ”Omega” (2005) lyckades han dock kombinera den muntliga inspirationen och existentiella tematiken med intrycken från läsning av Sonnevi och generationskamrater inom den språkmaterialistiska strömningen till en stark helhet. I ”Städerna inuti Hall” (2009) förefaller han ha tappat fingertoppskänslan och satsat på ett litterärt experiment i stor skala; ett experiment som för mig är ett stort misslyckande och till vilket jag inte hittat nycklarna.

Den muntliga inriktningen fullföljdes av Bob Hansson (debut 1998) och Lina Ekdahl (debut 1994; på storförlag 2002). En slags lyriskt skitig realism finns i Lukas Moodyssons ”Vad gör jag här” (2002) som är hans egentliga bidrag till den svenska lyrikens utveckling under detta decennium. Moodyssons litterära återkomst förefaller att ha påverkat Bob Hansson till den konstlösa men gravt underskattade ”Här är vi” (2004), som förmodligen är hans bästa verk under årtiondet (förutom romanen "Gunnar”).

Släktskap finnes – tycks det mig – mellan dessa två verk och Ulf Lundells dagbokspoesi i ”Frukost på en främmande planet” (2003).

Men om början på decenniet ingav hopp kom andra halvan av decenniet att präglas av språkmaterialismens segertåg, vilket också avspeglas i Hanna Nordenhöks Aftonbladet-artikel (några alternativa strömningar nämner hon över huvud taget inte). Också av mig omtycka författarskap som Petter Lindgrens och Kennet Klemets kom att påverkas och tappa lite av sin egen ton, detsamma gäller Lukas Moodysson. Den obligatoriska sönderstyckningen av språket, misstron mot subjektiva uttryckssätt, matristänkandet där språkliga vändningar klipps ut, återanvänds och varieras kom att föras långt och skada många lyriska författarskap som redan hade kommit mycket längre än så.

Språkmaterialismen kom att innebära ett återförande till nollpunkten eller rentav till en minuspunkt i den litterära utvecklingen. Bob Hanssons tystnad som lyriker under andra halvan av decenniet och framträdande snarare som kulturpersonlighet-underhållare kan, misstänker jag, sättas i samband med detta. Vad gäller Lars Mikael Raattamaa, som är en av de få begåvade lyriker Nordenhök nämner i sin Aftonbladet-översikt, så var han en betydligt bättre poet innan han gav sig ut på sin ideologiskt motiverade bokstavskommunistiska jakt på allt som andas (hierarkiska) sammanhang. (Det finns ett pris att betala för skönheten, ett pris som har med ens personliga livsföring att göra; språkmaterialisterna är inte villiga att betala det; och därför når de inte heller skönheten som de därför negerar.)

I stället fick man sätta sin lit till de stora, etablerade författarna därför att de hade ännu förmågan att stå fria och följa sin egen väg. Bruno K. Öijer gjorde en bejublad återkomst (för vilken gång i ordningen?) med ”Svart som silver” (2008). Titeln andas bedagad skönhet, titeln är mycket vacker; går det att putsa och rädda silvret eller ska vi låta det förbli svart? Sådant kan man grunna på.

Tomas Tranströmers närvaro i den svenska litteraturen fortsatte att inspirera; livstecken var bland annat ”Den stora gåtan” (2004) och samlingen av haiku-dikter från hans ungdom, ”Fängelse” (2004). Lennart Sjögren fortsatte att utveckla sitt författarskap med bland annat ”Ur människovärlden” (2008).

Som joker måste också retrogardismens förgrundsfigur Håkan Sandell nämnas. Han är en av de främsta yngre poeterna, samtidigt som han befinner sig i någon slags självvald outsider-position; som bosatt i Oslo har han andra infallsvinklar än de flesta andra, nutida svenska poeter. Under det senaste året har han fått en viktig roll som vägvisare till den samtida klassiskt-romantiska figurativa konsten, som ju frodas speciellt i norska konstnärsskretsar. Han är också en vältalig förespråkare för en traditionsmedveten och hantverksbaserad poesi; en slags lyrisk motsvarighet till den figurativa strömningen inom konsten.


I övrigt kan tilläggas att 00-talet verkar bli det första decennium sedan 40-talet som inte antologiseras; gissningsvis därför att det är så samtidigt svagt och heterogent. OEI-kretsens svagheter i antologisammanhang är uppenbara, eftersom de inte skriver enskilda dikter utan konceptuella diktsviter och diktsamlingar (som kanske inte ens är diktsamlingar, utan något helt annat, exempelvis kalendrar) så är det svårt att göra dem ”rättvisa” i antologiform; men vad är egentligen rättvisa i det här fallet? Sanningen är att det är svag och överskattad poesi som enbart väcker intresse genom sitt ”överskridande” och genom sina upphovsmäns/kvinnors framskjutna positioner vid olika litterära institutioner och medhåll bland kritiker (som bara alltför ofta är samma personer).

FOTNOT: Enligt vad som rapporteras i DN (27/12) har Daniel Boyacioglu skrivit ett operalibretto till ett verk av Paula af Malmborg Ward med planerad premiär på Stockholmsoperan hösten 2010, så min uppfattning om vem av honom och Johannes Anyuru som är mest höglitterär kanske måste revideras.

Bästa diktsamlingar:

Johannes Anyuru: Omega
Bob Hansson: Här är vi
Kristina Lugn: Hej då, ha det så bra!
Lukas Moodysson: Vad gör jag här
Håkan Sandell: Gyllene dagar
Jesper Svenbro: Vingårdsmannen och hans söner
Tomas Tranströmer: Den stora gåtan
Bruno K. Öijer: Svart som silver


Bästa dikter i övrigt:
Peter Lindforss (i mail till undertecknad)
Johan Nordgren (framförda live)

2009-12-28

Döbeln om Sverige

"Han hade lärt sig att avancemang i Sverige var beroende av bekantskap, rekommendationer och framförallt av pengar."
(ur Bengt Kummel: Georg Carl von Döbeln, Themis förlag 2009)

2009-12-22

Vinterns nåd är Kristus och detta vet Bob Dylan

Jag vet inte riktigt hur man ska överleva den här kylan som råder just nu; och hur ska då en hemlös göra det?
Råkade hitta Situation Stockholm på jobbet (självfallet ska man köpa den) och den innehåller en av de bästa artiklar om Bob Dylan jag någonsin läst. Tja, artikel, det är en intervju.
När jag läste en blänkare i DN eller om det var Expressen om att Situation Stockholm (via artikelförfattaren Bill Flanagan) intervjuade Bob Dylan om julen lät det som en lustighet. Men så är det inte alls.

Bob Dylan har, som ni säkert redan vet, gjort en julplatta, Christmas In The Heart. När detta skrivs har jag ännu inte hört eller köpt den, jag ska göra det imorgon (läs: i dag).
Men intervjuns frågor och svar säger i det här fallet så himla mycket om allvaret bakom musikantskapet som nu har gäckat tyckarna och analytikerna i bra många decennier.
Bobs svar är verkligen precisa och, för mig, underbara. Här några citat:

Du levererar den här sången [O’ Little Town of Betlehem] som en sant troende.

- Tja, jag är sant troende.

Vissa kritker verkar inte veta vad de ska tycka om den här skivan. Bloomberg News sa ’Vissa av låtarna låter ironiska. Menar han verkligen att man ska ha en trevlig liten jul?’ Finns det något ironiskt innehåll i den låten?

- Inte det minsta. Såna där kritiker är på utsidan och försöker titta in. De tillhör definitivt inte fansen eller den publik jag spelar för.

Tilläggas kan: Endast så här kan jag älska julen. Allting annat är bullshit-kapitalism.

2009-12-19

Glad bordell-jul

Ränner förbi Odenplan, eller pulsar glidande, medan snöflingor toppar mitt hår så där vackert som man numera toppar efterätterna i TV med silverkulor eller nåt.

I Åhlens är golvet blött och halt ända in till underkläderna. Tråkigt som fan det här. Jag vänder.

Har just varit ute i parken och noterat den urglädje som drattar in i mig via snöflingor och vit mark. Och att pulsa, och att ungar åker i backarna. Det måste vara en signal om en rätt så lycklig barndom. Ingen julångest alls; vi hade så kul i min familj så jag saknar det fortfarande, de gamla roliga grå, som har vandrat över.

I år ska jag fira en stilla variant med en vän i huset; men jag funderar lite på de imponerande krimskramsiga juldekorationer jag bevittnat hos Helena; om en busig röd girland kunde passa i kökstaket. Eller i håret?

Andra dekorationer kan vi lugnt avstå ifrån. Som dekorationen av kvinnan.
Varenda småklädesbusiness vid Odenplan ståtar med en egen bordell i skylten. Hej alla glada kvinnor, vi har äntligen en liten streberfri helg att sexa på. Köp goda dagar med din man, eller bli utan. Tutar det, och ser manande ut. Inget ont i svarta underkläder. Men vill alla vara bordellbrud just i år?

Svenska poeter inte längre några kärlekslyriker

För att anknyta till nedanstående inlägg: Att svenska poeter inte längre kan skriva kärleksdikter är ju ingen nyhet för mig.

Men att redaktören för en antologi med svenska kärleksdikter (ja, till Victoria och Daniel då) säger att det är ”otidsenligt och bisarrt” är ändå lite fascinerande. Det är alltså inte monarkin som Mårten Castenfors anser är otidsenlig, utan själva genren kärleksdikter! Det visar hur avståndet har vuxit till en av de största traditionerna inom världslitteraturen.

För några månader sedan köpte jag en antologi med titeln ”Kärleksdikter från vår tid” (red. Ivar Wallensteen). Den är väl bland det modernaste man kan hitta inom området kärlekslyrik; den är utgiven av Ica bokförlag 2004. Det är en antologi med många fina dikter, fast många av dem påfallande åldersstigna (ett flertal av de idylliserande dikterna från 1920- och 30-talen har för övrigt åldrats rejält).

21 av de medverkande 48 poeterna visar sig vara födda på 1800-talet, så boken borde ju snarare heta ”Kärlekslyrik från farfars tid”. Redaktören gör vad han kan för att hetta upp samtidskänslan, med bidrag av bland andra Ulf Lundell, men lyckas inte så väl. De förhållandevis nyskrivna dikterna är helt enkelt för få och utspridda. Många minor poets med föga originella tankar eller uttryck medverkar; borgerliga intimister som visserligen skrev om kärlek men gjorde det på ett ganska snusförnuftigt och föga inspirerande sätt. Fröding står sig bättre än det mesta, liksom Harriet Löwenhjelm och förstås Edith Södergran. Trots bristerna som gör att boken känns kraftigt återblickande är boken värd att upptäcka, just för att återknyta till en nästan glömd tradition.

2009-12-15

Det är ruter i Sveriges poeter

Att så många tackade nej till att skriva dikter till prinsessbröllopet – bara elva av trettio ställer upp – tycker jag var glädjande. Att Bruno K. Öijer inte ville var kanske väntat, men att flera andra surnade till och tog i på skarpen inger gott hopp för framtiden.

Sedan kan man ju undra lite över mannen bakom projektet, Liljevalchschefen Mårten Castenfors, som enligt DN ser alltihop som en liten lustifikation och menar att kärleksdikter egentligen är något "otidsenligt och bisarrt". Oavsett kungahuset, varför skulle man som seriös poet vilja skriva under på någonting sådant?

2009-12-10

En koltrast ...

...sjunger ihållande i bokskogen intill kanotklubben där jag slagit mig ned. Jag hör den just som jag tänkt tanken: om fyra månader är det vår, om tre månader blommar vintergäcken.
Bilarna brusar på Roslagsvägen, men vattnet är mörkt spegelblankt med rader av lyktor på andra stranden, som speglas och skimrar i dimman.

Jag följer ljudet av koltrasten och ser var den sitter, i toppen på en bok. Nu mörknar det hastigt. Ändå sjunger den, och tror, som jag, att det snart är vår.

Nyss hörde jag Herta M i radio. Läsande en text som skenbart handlade om näsdukar. Den var fint och nödvändigt sammanhållen. En helt annan sorts sång; kanske om människans ensamhet.

Kulturarbetare och sångfåglar; jag vet inte om de har något gemensamt; mer än att de kan väcka hopp.
Det som behövs är en balans mellan polerna; naturen och kulturen. Lite av en koltrast, lite av en nobelpristagare. Och mera av lugn än övertro; åt båda hållen.

2009-12-06

Thåström; spattig och älskansvärd

Vet inte vad det är, eller vet jag det? Med Thåström alltså. Han stod där i programmet Skavlan, alldeles mot slutet, med bara sin musik, och utan att behöva prata för varan.

Joachim. Med armarna liksom uppvikta till skydd mot kameror och andra undersökande blickar. Intensiv som sin egen sanning. Lite spattig så där, så man undrade hur han mådde, vad han gick på, eller om han bara höll fast vid sin egen punkanomali.

Lite synd var det kanske att man inte fick se mer av hans ögon. Men sjunga det kan han, och styra ett band till det rätta trycket. Det där trycket som två magra händer runt mikrofonen liksom håller i, så som man skulle kunna hålla i en högspänningsledning om man kunde hålla i såna.

Och mina invändningar om spattighet blir till glas i en emaljugn. För han smälter mineraler, och växlar det heta till det hårda, som skär igenom larmet av halvkvädna låtar.

Joachim. Still going crazy. På ett vackert sätt.

2009-12-05

Tidskriftsslakten började med Bengt Göransson

Det hjälper inte med mera pengar, om man inte har tänkt igenom de teoretiska grunderna! Så sa förre kulturministern Bengt Göransson till mig i eftersnacket till ett seminarium på Socialistiskt forum förra helgen. Det gällde tidskriftsstödet, förstås, och seminariet hette ”Alla som inte kan gå ska inte få kryckor!”, en aning kryptisk rubrik, men innehållet förklaras bättre i presentationstexten:

"I regeringens kulturproposition föreslås en uppstramning av tidskriftsstödet. Bara sådana som behandlar kultur i snäv mening ska i fortsättning få stöd, inte de som är allmänt samhällsdebatterande. Sanningen är dock att också de senare måste ha stöd för att överleva. Och stödet kan ses som kryckan som den får som har svårt att gå. Den är inte ett utslag av välgörenhet utan en hjälp så att han kan förflytta sig på egen hand och kunna uträtta mera. Den fråga som borde ställas blir då denna: har samhälle och medborgare glädje och nytta av att det finns tidskrifter som går utanför traditionella ramar?"

Till detta kan man kommentera att sådana ”kryckor” redan har ryckts undan från en rad olika tidskrifter; alldeles oavsett hur kulturtidskrift definieras så har statens besparingsbehov varit mer eller mindre permanent under de senaste tjugo åren. Några av de främsta kulturtidskrifterna har redan lagts ner, och ett ökat eller åtminstone i reell nivå, alltså med hänsyn tagen till penningvärdesförsämringen, oförändrat tidskriftsstöd hade gjort mycket för att förbättra läget. Många kulturintresserade som inte känner till så många kulturtidskrifter brukar tro att dessa tidskrifter finns kvar: BLM, Allt om Böcker, Tidningen Boken, Artes, Vår Lösen… sanningen är att samtliga dessa breda kulturtidskrifter har lagts ner under den senaste tioårsperioden. De existerande OEI och 00TAL är ingen ersättning; de är för smala i sin inriktning eller för rapsodiska för det. Också de unglitterära Serum, Ryska Huset och den mer svårbestämbara klassikern Metamorfos har lagts ner, för att bara nämna några. Faktum är att de återstående kulturtidskrifterna fortfarande är många, men att de också i många fall känns som svagare kort!

Som jag skrivit här nedan så var tidskriftsstödet också i absoluta tal större för tjugo år sedan än det är i dag. Bengt Göransson, som var kulturminister vid den här tiden, gav mig en del av förklaringen under seminariet. Han var själv med om att ta bort stödet från vad som kallades ”medlemstidskrifter”, vilket i första hand syftade på fackförbundstidningar. Det kom förslag (förmodligen från tjänstemän på kulturdepartementet) om att undanta medlemstidskrifter från stödet; Bengt Göransson bad dem om att motivera varför stödet ska vara kvar. Flera fackförbundsmän svarade å sina tidskrifters vägnar ungefär så här: ”Våra medlemmar vill jättegärna ha tidskrifterna kvar, men de är inte beredda att betala någonting för dem. Så om vi inte får fortsatt kulturstöd kommer tidskrifterna att läggas ner.”

Bengt Göransson tyckte att det var så dålig motivering så han gick med på att ta bort tidskriftsstödet från fackförbundstidningar. Men det öppnade också slussportarna för att en rad andra kulturtidskrifter så småningom skulle bli av med stödet, och det med allt lösligare motiveringar. I dag har mindre än hälften så många tidskrifter stöd som 1988/89. När Gabriel Byström säger i G-P att det ”inte blir någon tidskriftsslakt” är det alltså en sanning med modifikation. Den stora tidskriftsslakten har redan ägt rum, det finns inte mycket mer att ta.

2009-12-01

marquis de sade, det är sent

Vad gäller de Sade-debatten måste jag säga att ingenting i Åsa Linderborgs recension av Juliette får mig att känna att ”den här boken måste verkligen ha litteraturstöd”. Snarare tvärtom faktiskt. Jag anser nog att (vålds)pornografi – även om den är från 1700-talet och har kultrykte – gott kan få bära sina egna kostnader. Vertigomannen fixar det.

”Efter att gå igenom vidrighet efter vidrighet, som hur en tioårig flicka våldtas till döds, säger hon [Linderborg, min anm.] att hon inte tror att ’de Sade skrev Juliette i pornografiskt syfte – han ville något mycket viktigare. Juliette ska nog i huvudsak läsas som en satir över l’ancien régime, det vill säga tiden före den franska revolutionen.”

kommenterar Kajsa Ekis Ekman Linderborgs recension. Jag tycker hennes svarsartikel har flera poänger, även om den nu eventuellt innehåller en del faktafel.

Själv skulle jag vilja omformulera Ekis Ekman så här:
”Efter att gå igenom vidrighet efter vidrighet, som hur en tioårig flicka våldtas till döds, skriver Linderborg att det är överraskande att boken inte beviljats litteraturstöd av Kulturrådets arbetsgrupp! Med kännedom om att en minoritet av alla utgivna böcker får litteraturstöd – även om det här rör sig om den form som kallas klassikerstöd – och att pornografi som jag ändå tycker att det handlar om här generellt brukar sälja ganska bra, så jag har inga jättestora invändningar mot detta beslut från Kulturrådets sida.”

Åsa Linderborg – föga trovärdig som yttrandefrihetens förkämpe

Jag hade från början en ganska hög uppskattning av Åsa Linderborg som skribent och även kämpe för yttrandefriheten (jag stötte på henne i samband med den s.k. Ordfront-fejden i början av 00-talet). Men saker och ting har fått mig att bli betänksam.
Hennes artikel om Berlinmurens fall har redan diskuterats av många. Jag upplevde den själv som häpnadsväckande, och det inte i någon positiv mening. Det finns en någorlunda vettig politisk analys i andra halvan av artikeln, tycker jag. Visst har välfärdssamhället tryckts tillbaka under de två senaste decennierna, ungefär, och kommunismen fyllde möjligen någon slags funktion som ”hot” för de västerländska kapitalistiska samhällena. De ledande politikerna vågade inte driva våra samhällen alltför långt i ojämlik riktning så länge de ”kommunistiska” samhällena (som i verkligheten bara var en slags lögnaktiga potemkin-kulisser) existerade som möjliga alternativ.
Nu har jag i och för sig aldrig trott på de s.k. realsocialistiska staterna, som några positiva förebilder, utan sett dem som diktaturer, även om vidden av förtrycket först blev uppenbar för alla efter murens fall.
För alla, säger jag. Men inte för Åsa Linderborg.

Det skrämmande med hennes artikel är att hon så tydligt går ut med att hon faktiskt trodde på utvecklingen inom östblocket, bejakade den och själv ville vara en del av den. Murens fall fick henne inte att ändra åsikt, i alla fall inte till en början, i stället ger hon uttryck för en stark sorg och en känsla av att hela hennes värld rasade samman i den processen där också Sovjetunionen kom att monteras ner.
Hon gästade det socialistiska Ungern som hedrad medlem i VPK:s ungdomsförbund strax innan muren föll. Tydligen såg hon inga nackdelar med systemet i öst, ens när hon mötte det på nära håll. Hon ger uttryck för ett selektivt seende gentemot de kommunistiska staterna som hon visserligen inte är ensam om, men som var vanligare på 20- och 30-talen. Och det är långt ifrån klädsamt för en kulturskribent och t.o.m. kulturchef att så uppenbart vilja vara en del av den socialistiska nomenklaturan. Let’s face it, hon hade så gärna varit med och styrt en svensk Sovjet-stat.

Jag besökte själv DDR kort innan murens fall och fick intrycket av en ganska otäck polis- och militärstat även om man som turist i öst erbjöds väldigt charmerande och sexiga kvinnliga guider – säkert en medveten policy. Åsa Linderborg framstår som antingen naiv eller dubbelmoralistisk, någon som schackrar med yttrandefriheten, vilken naturligtvis hade varit bland det första att försvinna om Sverige hade blivit ett ”kommunistiskt” land (Trotskij avslöjade på ett tidigt stadium, att revolutionens moderland Sovjetunionen inte var kommunistiskt eftersom löneskillnaderna var större än i Storbritannien och arbetarna levde sämre än djur.)