Bob Hansson lämnar Bonniers!

Bob Hansson har nu valt att ta avstånd från Bonnerförlagen genom att lämna Wahlström & Widstrand för Ordfronts Förlag.
På sin blogg skriver han; ”…Efter tolv år och sex titlar väljer jag idag att lämna Wahlström & Widstrand och Bonnierkoncernen. Jag är som författare tacksam för allt vad de gjort för och med mig. Jag har känt full uppbackning från mina förläggare och redaktörer på W&W, men det är inte heller de jag lämnar, utan Bonnierkoncernen. Gungorna och karusellernas tid är förbi. Det historiska tivolit är utbytt mot just den grådaskiga kvartalsekonomin som bit för bit plockar sönder, inte bara bokbranschen och arbetslusten i den - utan hela jävla jordklotet…”

Det som fått Bob Hansson att nu ta avstånd från Bonniers är företagets syn på författaravtalen.

Författarförbundets ordförande Mats Söderlund är inte förvånad:
– Han gör sig till tolk för ett missnöje ganska många författare går och bär på. Och han uttrycker saker jag ofta, i förtroende, hör från medlemmar: att man upplever en förändrad kultur på Bonnierförlagen.
Allt enligt Svensk Bokhandel!

- Jag skriver för att förändra världen, säger Bob Hansson.

- Heja Bob Hansson, säger Den Blinde Argus!

Dansk dikt till Haiti

Ingen skall vara hemlös. Ingen, ingen
ska längre vara ensam - vi öppnar
massgravar till alla och delar ut ransoner
oavsett trosriktning

Vi rullar ut drömmens fanor som tältduk
dina barn och barnbarn ska bo i läger
dekorerade med flaggornas röda kors och halvmånar
det finns tid för begeistring
nödhjälpen når alltid fram

Den skapas av befolkningens tårar
av en klump i halsen.
I omloppet från våra hjärtan
överfört till konton, sms och sparbössor
i direktsändning, på ljus skärm

Ib Michael

Ur Rosa Mundi (2000)
Fritt översatt / GB

Nätpublicering igen – sågade, sargade, spännande röster, jo de finns!

Varken Madeleine Grive i 00TAL/Expressen eller Pontus Dahlman i DN har några speciellt höga tankar om bloggarna. Madeleine Grive är värst, jag citerar:

”…det här trendiga gullandet med bloggare är naivt.
Att kritik på nätet skulle vara ett värdefullt komplement eller ersättning för det som tidningsledningen inte har råd att trycka är en villfarelse.”

Eller Pontus Dahlman:

”Digitalgenombrottet har gett oss bloggare som avslöjar missförhållanden och sociala nätverk. Men på ett område har utvecklingen varit förödande: den djuplodande kulturkritiken.
Ett nummer av BLM från 1999 väger mer än det sammanlagda stoffet i alla entusiastdrivna boksajter som jag plöjt.”

Ja, för att kommentera den sista meningen i det nyss citerade: Det var ju inte bloggarna som lade ner BLM! Det klarade Bonniers utmärkt själva, i samarbete med Kulturrådet (som drog undan tidskriftsstödet).

Självklart finns det väldigt mycket skit på nätet, säkert 97-98 procent av utbudet. (Det brukar ligga där nånstans, oavsett medium.) Men det blir ju förtvivlat onyanserat att såga ett helt produktions- och distributionssätt! Mina invändningar mot nätpublicering ligger på ett annat plan; jag konstaterar vissa problem och barnsjukdomar, som att länkar i det man tidigare publicerat snabbt blir inaktuella och att sajter läggs ner därför att någon glömt att betala årsavgiften, sådana saker. Detta bidrar ibland till den efemära känslan.

Annars har jag en osentimental inställning till nätet. Det är (som jag redan sagt) ett produktions- och distributionssätt helt enkelt. Jag kan skriva här, jag kan skriva i tidning, låt mig skriva bara. Det finns redan flera generationer av skribenter här, många av dem väldigt begåvade, men det gäller naturligtvis att hitta dem!

Är Håkan Lindgren en sämre skribent på nätet än i DN eller UNT? Nej, snarare tvärtom!

Är Therese Bohman mindre sprakande här än i t.ex. Expressen? Nej, snarare tvärtom!

Blev Thomas Nydahl en mindre väsentlig skribent när han bestämde sig för att lämna uppdragen på kultursidorna och koncentrera sig på bloggen? Nej, han gick underground och det är sällan ovälkommet bland dem som älskar litteratur.

Är Maja Lundgren ointressant att följa på nätet? Är Andedräkt av koppar en dålig blogg? Eller Bernur? Nej. nej och åter nej!


Detta var bara några få exempel. Naturligtvis är nätet, trots vad den oinformerade Madeleine Grive påstår, vid det här laget långt mer än ett komplement till litteraturen och litteraturkritiken i övrigt.

Annars lever de tryckta kulturtidskrifterna vidare, men Kulturrådets stödsystem liknar alltmer en slags konstgjord andning. Nej, jag vill verkligen inte ta död på kulturtidskrifterna, tvärtom, men det behövs en mycket större satsning! Kulturrådets stöd är så inadekvat att det liknar mest ett skämt. Det har – i reda pengar – stått stilla i femton års tid, ändå utmålas det nu som en höjning att kulturtidskrifterna får hela 200.000 kronor mer än föregående år. Som om sådant som inflation över huvud taget inte förekom.

Sanningen är att av tryckta tidskrifter får 24 sänkt stöd, medan 25 (inklusive nykomlingarna) får höjt stöd. Av nättidskrifter får 3 sänkt stöd, medan 8 får höjt stöd. Det är ett nollsummespel, som vanligt. Antalet tidskrifter med stöd är exakt lika stort som föregående år! Men färre och färre tidskrifter söker år från år, vilket säger en del. Tidskrifter ger upp, eller hoppar av stödsystemet, försöker hitta andra vägar än statens villkorade allmosor. Så har i alla fall tidskriften Aurora resonerat.

Flamme forlag

Den som inte får nog av Lukas Moodyssons poesi kan nu läsa honom även på norska.

Jag rekommenderar även Flamme forlags utmärkta blogg.

Sympati för Stig Larsson och andra svinerier

Den enda gång jag mött Stig Larsson i enrum var han trevlig och anspråkslöst sympatisk. Jag hade ringt på hans telefonsvarare – precis som Bruno K. Öijer var hans telefonnummer inte hemligt vid den här tiden – och sagt att jag ville intervjua honom för tidskriften Den Blinde Argus. Han ringde tillbaka efter någon tid och berättade att han nu hade kommit till mitt namn på sin lista (han betade av alla som ville intervjua honom i tur och ordning, oavsett om det var en stor eller liten tidning som hört av sig).

Så vi träffades och jag ställde ett antal frågor om hans poesi. Jag hade läst diktsamlingen ”Likar” och blivit imponerad av några diktsviter i den; jag tyckte att han så att säga inifrån närmade sig en upplevelse av att vara barn och undrade förstås om det var självbiografiskt, vilket han förnekade. Nå, det var en relativt intressant intervju och resultatet finns publicerat i Den Blinde Argus nr 35. Men det som slog mig var hur som helst hur mänsklig han var (varför skulle han inte ha varit det?) och att jag nog hade en del att lära mig av honom som värd. Han bodde liksom jag i en etta och vår situation var på det sättet jämförbar. Det var trivsamt att bli bjuden på gin och tonic av den store författaren, som jag inte var kritiklös inför men blev väl mottagen av som någon som åtminstone närmade sig en jämlike. Stig betraktades vid den här tiden som en stor och lite skrämmande auktoritet men privat var han inte alls sådan. Om han betett sig svinigt mot Åsa Beckman har jag ingen aning om men hon vittnar ju om det.

Jag kan bara säga om Åsa Beckman att hon som så många andra kulturskribenter under en period av sitt liv jobbade på tidskriften 80TAL/90TAL/00TAL, där hon fick rollen bland annat av att skriva refuseringsbrev till förhoppningsfulla poeter. Jag kommer ihåg en för mig ytterst pinsam episod när jag gick bredvid henne en bit på väg bort från ABF-huset där 90TAL (gissar att det här var början av 90-talet) hade haft någon slags offentlig tillställning. Jag presenterade mig för henne, hon visste vagt vem jag var, och jag berättade att hon nyligen hade refuserat mig igen men att jag tyckte det var ”en av mina bästa refuseringar”. Ja, jag hade ju fått ett personligt brev i stället för en stencilerad refusering. Hur lågt kan man sjunka i sin vilja att vara med i litterära sammanhang? Så där kröp jag aldrig för Stig, det behövdes inte.

P.S. Mina kontakter med 80TAL/90TAL är vid det här laget preskriberade, men ni ska veta att jag faktiskt fick dikter antagna av dem en gång. De dikterna försvann dock innan de hamnade i tidskriften. Ja, de kom bort helt enkelt. Jag var därför fortfarande opublicerad (fast jag hade varit med i andra sammanhang) när jag mötte Åsa Beckman som här och även senare spelade makthaverskans roll.

Haiti 2010 - ny dikt av Peter Lindforss

Det finns två världar
Och de rör sig mot varandra
Båda håller på att falla samman

- Peter Lindforss

Min åsikt om Arena

I Arena-striden är min sympatier helt på Dan Josefssons och Daniel Suhonens sida, de har nämligen rätt i sak. Identitetspolitiken håller inte som huvudingrediens i den nya socialdemokratin, eller det rödgröna alternativet. Vänsterns tankesmedja är ett övre medelklassnätverk för medieeliten, ingenting annat. Socialdemokratin missar gång på gång chansen att bygga upp en egen intressant medieoffentlighet. Jag upplever Axess som en betydligt mer intressant tidskrift.

Sjuttio år sedan Finska vinterkriget

Vecka efter vecka med kylslagen väderlek, nästan som i Finska vinterkriget, med den skillnaden att där var det ytterligare 10-20 grader kallt. Varje dag. Under stridigheter, och i de mest primitiva förhållanden.
Det är sjuttio år sedan nu, och min pappa (f. –16) var frivillig i detta krig. Det blev fred när han kom fram till fronten, eller rättare sagt, fred slöts innan stridsgrupp 3 i Svenska frivilligkåren där han ingick hann börja sin fronttjänstgöring. Han måste ändå ha hunnit se mycket otäckt, döda kroppar, svårt sårade, lemlästade hästar osv. De svenska frivilliga tog sig på skidor från svenska gränsen till där de skulle sättas in, vid fronten i Salla. Pappa sa aldrig ett ord om sitt deltagande i detta krig, med något enstaka komiskt undantag. Han berättade att han försökte stämma träff med en finsk tjej under en bro, med hjälp av en parlör. Kanske var det fel på parlören, hon dök aldrig upp. Men han försökte heller aldrig heroisera sin vilja att delta som frivillig. Tack och lov.

Vintern 1939-40 var rätt länge sedan när jag föddes, och alla ville se framåt. Moderniteten besegrade också konservativa människor som min far. Inget fel i det, varför skulle han spjärna emot tidsandan? I stället bejakade han sexuell frigörelse (Kärleksböckerna i bokhyllan) och Beatles. Fast han var högerman bodde vi i hyreshus och trodde på offentliga bibliotek, över huvud taget offentliga inrättningar. Skillnad i dag; egentligen står dagens höger långt till höger om den tidens moderater, eftersom de privatiserar allting av ideologiska skäl, inte för att det ska bli bättre.

Vi vet det mesta om andra världskriget, det pågår en närmast kommersiell exploatering av detta krig. Mindre vet vi i vanliga fall om vad som hände i vår omedelbara närhet, t.ex. i Finlands påtvingade försvarskrig mot Sovjetunionen, där de mot alla odds lyckades hålla sin mäktiga granne utanför dörren, även om han (tja, Stalin) fick in en fot i Karelska näset. Nej, jag gillar inte krigisk heroisering, som barn är det lätt att falla för såna historier, men man måste växa upp.

Ändå, om det någonsin funnits rättfärdiga krig så var det här nog ett av dem. Tvivlar på att Finland hade överlevt som nation om de hade gett upp inför övermakten, i stället för att sammanbitet slå ifrån sig. Sovjetunionen gick till angrepp med tunga, moderna tanks i främsta ledet. Vilka ganska snart frös fast i den extrema kylan, varvid de finska skidlöparna kunde angripa med molotov-cocktails och slå ut dem. Läs Håkan Mörnes Ärans vinter (-41) för en skildring som följer förloppet på nära håll. Den slutar inte med revanschism utan med ett ganska tungt konstaterande, att visserligen fick Finland ge upp nästan en tiondel av sitt land och en halv miljon karelare blev flyktingar, men Finland är fortfarande berett att försvara det som återstår, i första hand sin självständighet. (Vad som sedan skulle följa, fortsättningskriget, var en helt annan, och moraliskt mer dubiös historia.) Många finlandssvenskar var inblandade i vinterkriget, och i ett sent stadium även drygt 8.000 svenska frivilliga. Frid över alla som, frivilligt eller påtvingat, deltog i detta krig.

När denna notering skrevs hade det varit 10-15 minusgrader en längre tid i Stockholmsområdet.

Ungdomsdikter av Lukas Moodysson!

"någon har kidnappat golvet under dina fötter - volym två".

LUKAS MOODYSSON - Dikter 1985-1989

Den Blinde Argus erbjuder denna diktsamling gratis till alla sina läsare. (Vi uppmanar istället de som laddar ner samlingen att ge ett bidrag till Läkare Utan Gränser!)

Grattis Lukas Moodysson!

Idag (söndag 17/1) fyller poeten och filmskaparen Lukas Moodysson 41 år. Det är kanske i sig inget att fira, men Den Blinde Argus ville redan i samband med hans 40 årsdag 2009 förära honom en liten present i form av en liten samling med hans dikter som publicerats i tidskriften Den Blinde Argus och Spao Spassiba från åren kring hans debut med "Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner" (1987). Det var intensiva och sprakande år som gav eko i den svenska poesin. Diktsamlingen har av olika anledningar dröjt, men nu är den här!
Innan detta dygn är till ända så kommer samlingen "någon har kidnappat golvet under dina fötter - volym två" att finnas för gratis nedladdning.

Håll ögonen öppna!

Andreas Åbergs plädering för en ljummen kritik

Jag börjar läsa Den vältempererade kritiken med en viss förväntan; ämnet intresserar mig och jag tycker skriften ser tilltalande ut. Kanske är det här en vändpunkt, kanske börjar 00TAL/10TAL det nya decenniet med en intressant bokutgivning, efter ett antal ganska bleka tidskriftsnummer.

Men det visar sig snart att Andreas Åberg vill sitta på så många olika stolar, inta så många olika hållningar gentemot kritikeruppdraget, att det till slut blir rena pannkakan av hans pamflett. Han kallar den visserligen för ett ”polyfont stycke” i anslutning till Bachs ”Das Wohltemperierte Klavier” men skriften är inte bara polyfon utan rent motsägelsefull; visserligen inte i sin beskrivning av dagskritikens problem men i sina möjliga förslag till lösning.

Jag känner inledningsvis alltså en förväntan och rent av en stigande sympati för skribentens framställningssätt. Ja, jag håller med om att litteraturkritiken är i kris, eller åtminstone har ett av sina lågvattenmärken just nu.

Åbergs kritik av kritiken är till viss del allmängods, och bl.a. Tomas Forser har framfört den förut. Ni känner till det på ett ungefär; tidningarnas kultursidor har tabloidiserats (tillsammans med resten av tidningen), kulturartiklarna har blivit kortare, mer person- och nyhetsfixerade, djuplodande artiklar har ersatts av topplistor, det essäistiska skrivandet har till stor del undanträngts av ett mer sloganlikt framställningssätt. Storsäljare och kända ansikten premieras framför det smala och förmodat icke säljande (med vissa undantag, kan jag tillägga, för den typ av smala litteratur som är på modet just nu inom litteraturvetarkretsar).

Men så var det det här med de eventuella motrörelser som Åsberg vill se. För att anlägga moteld mot det han ser som kultursidornas förytligande kallar han in den ena stora västerländska tänkaren efter den andre. Roland Barthes, Emmanuel Lévinas, Martin Buber osv. I kapitel 3 verkar det som att Åberg tar ställning för en nykritisk läsart:

”Nykritiken handlar i korthet om att sätta det litterära verket under lupp som en autonom entitet, frikopplad från författarens biografi och erfarenhetsvärld…” [Den vältempererade kritiken, s. 33 f.]

Något kapitel senare intar han den motsatta hållningen; varje text ska nu ses som ett rent uttryck för författarens livserfarenheter. Han går rentav ännu längre, han vill att kritikern ska betrakta den text han/hon bedömer som ett ”etiskt subjekt”, dvs som om den vore en person.

Så här kritiserar han filosofen Martha Nussbaums syn på litteraturen:

”Bristerna i hennes argumentation uppstår bland annat för att hon behandlar texten som ett statiskt objekt, helt frikopplat från sin författare. Hon ser endast att litteraturen tematiserar mänskliga erfarenheter, inte att texten i sig är en mänsklig skapelse och att den därför ska behandlas som om den vore en människa” [s. 61 f.]

Den etiska läsning Andreas Åberg efterlyser ter sig som ett ihåligt projekt. En text må dolt eller öppet uttrycka mänskliga erfarenheter, så är det nästan alltid, ja. Men en dikt eller roman är inte en människa! Det är inte oetiskt att kritisera en dålig diktsamling, som han verkar mena, snarare tvärtom.

Den vältempererade kritiken han talar om mynnar snarast ut i en plädering för en ljummen kritik.

Boken diskuterar (nästan) inga enskilda recensioner, vilket är en stor brist, utan talar i svepande ordalag på ett filosofiskt plan om kritikens landskap. Den enda kritiker han namnger och öser sin galla över är Alice Eggers som råkar ha sågat 00TALS nummer på temat Ordkrig.

Vad gäller Andreas Åbergs och Madeleine Grives höga uppskattning av kulturtidskrifternas roll så delar jag den. De tycks dock blanda ihop redaktörskapet för en tidskrift med det uppdrag som en kritiker har; det de beskriver på ett medryckande sätt i kapitel 2 handlar inte om kritik, som Åberg/Grive verkar tro, utan om vanligt redaktionellt arbete när det fungerar väl och ett temanummer växer fram genom olika former av fördjupning och breddning i olika riktningar.

”Trots ansträngd ekonomi är det i första hand kulturtidskrifterna som vågar ta de nödvändiga riskerna som krävs för att komma med nyskapande kritik” /…/ [s. 24 ff.] Men en tidskrift utan recensionsavdelning, som kommer ut med ett fåtal nummer per år, kan aldrig ersätta dagstidningarnas kritiska funktion, hur mycket skribenterna än hyllar sin egen tidskrift.

P.S. Nina Lekanders anmälan eller snarare reaktion i Expressen påstås vara en recension, men det kan den väl omöjligt vara?

Martin Tegen årtiondets viktigaste lyriköversättare

Martin Tegen platsar inte på Expressens lista över 00-talets bästa översättare, men han platsar definitivt på min. Den som har levandegjort Shakespeares Sonetter och versberättelser, Goethes Väst-östlig divan (aldrig tidigare översatt i sin helhet) och Rilkes Sonetterna till Orfeus för en samtida svensk publik har gjort en stor insats, också för den svenska litteraturen.
De är tre av de viktigaste diktverken alla kategorier.

Martin Tegens inriktning, åtminstone vad gäller Shakespeare och Goethe, har varit att göra dem till våra samtida; det vill säga ett ålderdomligt språk eller krystade ordvändningar ska inte (där det går att undvika) få stå i vägen för tillägnelsen. Därmed blir Shakespeares smärta vår egen, det går att leva sig in i dikterna, komma dem under huden. De blir sångbara för själen. Så har jag inte upplevt tidigare översättningar av Shakespeares sonetter. Inte heller har jag sett Goethe så talspråkligt närvarande förut, det går att framföra dikterna som estradpoesi (jag har gjort det, på Kulturhuset 2004, i Lyrikvännens regi).

Vad gäller Rilke så… ja, han är svår. Malte Persson sågar översättningen men är magsur i överkant.
Sanningen är att dikternas själsligt-konstnärliga överskridanden – av tid och rum, av gränsen mellan liv och död, av gränsen mellan människa och djur samt mellan verklighet och mytologi – är något som är mycket svårt att återge i annan språklig dräkt än Rilkes egen, en öppen andning samtidigt inlindad i ett strängt rimschema. Martin Tegen lyckas dock väl, om man betänker svårighetsgraden. En del av dikterna blir rent magiska.

Detta förstår – tycker jag – SvD:s Michel Ekman bättre, liksom även Salongen skriver fint om denna viktiga bok.

Samfundet De Nio tilldelade Martin Tegen sitt översättarpris 2007.

Nätpublicering som att skriva i sanden?

Det är på nätet "de unga finns i dag", och det är dit kulturministern hänvisar tidskrifterna i framtiden. Men hon har fel. Det är olämpligt att lägga pengarna till nättidskrifter och tryckta tidskrifter i samma korg, och låta de förstnämnda konkurrera ut de sistnämnda. Publicering på nätet - hur mycket jag nu än själv ägnar mig åt det - är än så länge något ganska efemärt. (Det har förvisso andra fördelar, snabbhet till exempel.)

Om man tittar på de tidskrifter som hittills har fått priset "årets nättidskrift" och följaktligen borde utgöra en provkarta på de allra främsta så lägger man märke till en sak: Flera av dem är redan nedlagda. Ibland finns inte ens deras sidor kvar på nätet, vare sig för intresserade läsare eller framtidens forskning att ta del av. Det är alltså olämpligt att låta nätpubliceringen slå ut all annan publicering; i morgon vet vi faktiskt inte om sidorna finns kvar.

Fakta: Epigon (årets nättidskrift 2004) är nedlagd men hemsidan finns kvar. O-tidskrift (www.otidskrift.se; årets nättidskrift 2006) lades ner ganska omgående efter prisutdelningen; numera finns inte ens hemsidesadressen kvar. Skäms Martina Lowden och Elise Karlsson för sina ungdomssynder på nätet? Det är lätt att tro det. Det vore verkligen tråkigt om nätpublicering vore likvärdigt med att skriva i sanden, eller en slags litterär hit and run.

Jesper Olsson: redaktören som sitter på (tre)dubbla stolar

Kanske ingår det i konceptet med att ge ut konceptuell poesi att man ska förtiga sitt eget inflytande och sin egen makt vad gäller den svenska samtidslitteraturen.
Jesper Olssons installation i SvD den 22 december (som jag inte kommit åt att läsa förrän nu) tar dock priset. Jesper Olsson (redaktör och ansvarig utgivare för OEI) nämner sammanlagt sexton poeter i sin översikt över det gångna poesidecenniet. Av dem är sammanlagt sju hans egna medredaktörer på OEI! Ytterligare någon (Raattamaa) har varit det.
Jesper Olsson basar även över utgivningen på OEI Editör, som ju delvis sammanfaller med hans lista över rekommenderade författarskap.
Sverige är ett litet land, men är det verkligen så litet att de enda två decennieöversikter jag sett över svensk poesi ska ha den här karaktären av fullständigt intern partsinlaga?! Hanna Nordenhök i Aftonbladet 21/12 nämner (och rekommenderar) i princip samma poeter som Jesper Olsson, hon tar dessutom upp Karl Larsson (redaktör för OEI) och den internationelle language-poesins nestor Charles Bernstein (utgiven i Sverige av OEI Editör).

Var blev de andra tidningarnas poesiöversikter av? Har jag missat något? Finns det längre någon kritik?