Sökta bilder, ja tack

Men vad jag blir trött på sådant här. Okej för att klaga på "oklara syftningar, grammatiska språkfel och ordvalörer som känns inexakta" (vad nu "känns" betyder i sammanhanget, det låter ju lite ... eh, inexakt), men jag blir alldeles ledsen när en kritiker går loss och grämer sig över en författares bildspråk.

Romaner i Sverige ska vara torrt och återhållet skrivna, det ska knastra om språket, det ska vara putsat och stramt och vetenskapligt och varenda liten darling ska vara död och begraven och helst kremerad och pulveriserad flera gånger om. Och det blir ju för det mesta bara å så jävla tråkigt!

Jag förstår inte vad Åsa Beckman vill. Eller vad hon själv kan tänkas ha för problem. För det verkar snarare vara något sådant det handlar om – eller försöker hon hjälpa Eli Levén att bli en normaltorrfnöskestandardprosaförfattare? "Det går inte att svälja de sökta bilder Levén skapar" – nehej, varför inte? "Stilen står i vägen" – jaså, på vilket sätt?

Somliga kritiker tycks helt enkelt bli nervösa av spretiga bilder och yvigt språk. Kanske för att det inte anses fint? Kanske för att det av någon anledning är viktigt med "auktoritet"? Kanske för att allt som är kul och vackert och blommigt hotar deras egen på något sätt? Nu har ju Eli Levén hur som helst mest fått beröm, så jag hoppas innerligt att han struntar i Åsa Beckmans klagomål. Jag hoppas dessutom att fler författare ska våga ägna sig åt långsökta associationer, högspänt språk och stilistiskt svaj.

Kan man verkligen gå från René Descartes till Marc Bolan i en och samma text?

Vad skönt det vore om man, likt René Descartes under en period av sitt liv, kunde ligga ovanpå en varm ugn hela denna fruktansvärda vinter och – till det yttre overksam – bara ägna sig åt att fundera ut en ny världsförklaring, som kanske, kanske inte kommer att presenteras för omvärlden med tiden!

Jag är betydligt mer anspråkslös. Jag vill egentligen bara sova, läsa och skriva, samt sjunga lovsånger. Om ni anade vad ansträngande det är att jobba i kollektivtrafiken i det extremväder som varit under en längre tid! Det är ungefär lika ansträngande som att resa i den, förstås, fast man gör det under 8-9 timmar per dag. Snömängderna har gjort mig något mindre social än vanligt, fast det finns också något skönt med det.

*

Igår låg jag och läste i en ny bok, From Beneath The Wizard’s Gown, Tony Stringfellows bok om Marc Bolan, där han utgående från tidigare opublicerade dikter av Marc försöker gå på djupet med hans litterära och musikaliska utveckling. För mig känns Marc Bolans skapande som något samtidigt väldigt vackert och lockande, samtidigt som det är ofullgånget (han dog ju också väldigt ung). Tyvärr är boken lika illa korrekturläst (antagligen inte alls) som en handskriven dikt av Marc Bolan; dikter vilka för övrigt frikostigt publiceras i faksimil, tillsammans med likaledes tidigare opublicerade fotografier av rockstjärnan av fotografen Peter Sanders.

Tony Stringfellow för på ett ställe ett väldigt intressant och grundläggande resonemang om dikters olika förklädnader och betydelsenivåer. Han tycks mena att det finns några olika grundfall; en dikt kan vara så ”svår”, dölja sina djupare betydelser så väl att den blir mer eller mindre identisk med sin mask, vilket gör att många läsare ger upp. Samtidigt som det ger fullt med jobb åt olika uttolkare. Andra dikter har liksom en glipa i masken, en reva i förklädnaden, där det går att börja nysta. (Så upplevde jag ju Ann Jäderlunds Snart går jag i sommaren ut, där läsningen plötsligt öppnade sig för mig och jag såg bortom det rent ytsensuella planet, som ju också finns där.) Återigen andra kan vara så enkla att allt ligger i öppen dager, men upphovsmannen kan fejka och antyda att det faktiskt finns djupare betydelser! Det är faktiskt möjligt att applicera detta också på svenska förhållanden, där språkmaterialismen ofta är förvånansvärt ytlig även om den behandlas så respektfullt för det mesta. Den jobbar ju sällan eller aldrig med djupare betydelsenivåer utan nöjer sig med att omarrangera språket på ett rent ytligt plan, vilket egentligen är att missbruka språket, bortse från dess möjligheter.

*

Marc Bolan kanske är en simpel rockartist, vad vet jag, men Tony Stringfellow gör honom tjänsten att ta honom på allvar litterärt och musikaliskt, vilket innebär att han sträcker sig ganska långt i jämförelserna. Helt klart är i alla fall att Bolan hade influenser från bl.a. Shakespeare, Tennyson, Spenser (The Fairie Queen), Bob Dylan, C. S. Lewis och (i mindre utsträckning) Tolkien… influenser som han omformade till eget magiskt universum, för den som så känner och bejakar att gå in i det.

(Bolan har nog för övrigt skrivit världshistoriens längsta skivtitel, det var debutplattan med Tyrannosaurus Rex som hette: ”My People Were Fair and Had Sky In Their Hair… But Now They’re Content to Wear Stars on Their Brows.” Får mig att tänka inte bara på hippies, tack och lov, utan även på t.ex. Broder Daniel.)

Det är – som Tony Stringfellow noterar – sannerligen en ödets ironi att Bolan som hade starka influenser från Druidernas tänkande med deras träd-alfabet (se bl.a. Robert Graves’ The White Goddess) dog genom att den bil där han satt på passagerarsidan kraschade in i druidernas heliga träd, eken. (Olycksplatsen, där hans Morris Minor, ”hundkoja” alltså, kraschade in i ett träd 16 september 1977, är nu en slags kultplats.)

Det är få människor inom den svenska kultureliten, förutom Eric Fylkeson (som å andra sidan inte är någon ”elitmänniska”) som sagt någonting offentligt om Marc Bolans betydelse. Antagligen är det en generationsfråga; kultursidorna fylls ju med artiklar om Kent och Morrisey tycker jag.

”- Det kanske lättar dig att höra att jag inte tänker fråga ut dig i egenskap av rock’n rollstjärna, utan inrikta mig på din poetiska sida.
- Är det någon skillnad?
- De flesta anser nog det. De rynkar på näsan när de hör dina låtar, och rycker förvånade till när de ser en text. Dina melodier brukar ju betecknas banala.
- Precis som texterna. Det är den intellektuella barriären. Poesi är inte att slå i ordböcker.”
(ur texten ”Intervju med Marc Bolan”, i Eric Fylkesons klippbok ”Nästa liv, tack”)

Kanske är jag alltför barnslig ibland. Det är ingen som vet vad den här sången handlar om, men den är magisk ändå.

Lukas Moodysson på norska

Om man vill slippa välja mellan ”begriplig” och möjligen ”mindre begriplig” poesi, mellan metaforstinn dikt (som bara alltför ofta använder sig av slitna metaforer) eller språkmaterialism – kan man ju faktiskt välja något tredje. I det här fallet – Lukas Moodyssons poesi.

Lukas Moodysson på norska, diktsamlingen ”14 dikt om lykke” (översatt av Nils-Öivind Haagensen, kommenterad av bl.a. NÖH och Geir Gulliksen) är en fin läsning också för den som känner Lukas poesi väl. Det är intressant att möta Lukas på norska, upplevelsen blir lite av att nyupptäcka dikterna i omdiktad form.

Diktsamlingen fokuserar inte så mycket på lycka, tycker jag, som helt enkelt på några av de starkaste dikterna från Lukas mellanperiod; det är inte så mycket den unge Lukas’ bildpistol som här får agera, utan mer katalog- och rolldikterna från ett lite senare skede, diktsamlingen Kött ungefär. Alltså inte så mycket tonåringens ordblixtar djupt inifrån honom själv, till någon annan plats inom honom, eller till någon annars närbelägen plats i läsarens hjärta; det är den unge Lukas som i helfigur och som blivande offentlig person tar sina promenader genom världen medan han tar in allt och omformar det i ord. Utgivarna trycker på Lukas’ barnslighet (oavsett ålder), empati, och prövande sätt att skriva. Det gör de verkligen rätt i. Det är utmärkande för den här perioden av hans poesi, liksom i den något senare Vad gör jag här.

"På det jag kan kalla et mellommenneskelig plan skal du egentlig lete lenge etter en mer bekymret, omsorgsfull poesi enn Lukas Moodyssons. Men hvordan veksle bekymring og omsorg inn i litteraer kvalitet? Ved empati. Lukas Moodysson er en empatisk forfatter. Og kanskje har det alltid vaert så enkelt, at forskjellen på god skriving og bare skriving er lik forskjellen på empati og sympati. Kanskje er det sånn at uten et empatisk talent, eller talent for empati, kan ikke et menneske skrive god litteratur. Jeg lurer på det. Jag tror egentlig fullt ut på det./…/
Det handler ikke om å glemme seg selv.
Det handler ikke om å ta seg selv alvorlig.
Det handler ikke om å ikke ta seg selv alvorlig."

(Nils-Öivind Haagensen lurar på en förklaring, ur översättarens/utgivarens förord; ursäkta bristen på norska tecken).

OBS! Som bonus innehåller boken en värdefull mail-intervju med Lukas M.

Högkultur?

Jag missade Italienska kulturinstitutets serie med Caravaggio-filmer, tyvärr, på grund av andra åtaganden. I stället såg jag en film om en annan konstnär som dog ung och under mystiska omständigheter, Brian Jones i filmen Stoned. Filmen är – underskattad.

Tommy Olofsson vs Ann Jäderlund, del 2

Jag började läsa den unga Ann Jäderlund med ett visst intresse; till att börja med den kraftigt Wittgenstein-influerade ”Vimpelstaden” (1985). Sedan ”Som en gång varit äng” (1988), kring vilken det ganska snart uppstod en livlig och ganska infekterad debatt som jag berört i nedanstående notering. Tommy Olofsson befann sig på den förlorande sidan – är nog den allmänna åsikten – i vad som sågs som en obegriplighetsdebatt efter mönster av tidigare sådana i den svenska litteraturhistorien. Det är aldrig bra att ses som den förlorande, konservativa sidan i litterära debatter, då riskerar man att utdefinieras ur litteraturhistorien eller liknande öden. Nå, det hände väl inte Tommy Olofsson men det känns definitivt som att hans författarskap sedan dess har haft motvind vad gäller receptionen. Aris Fioretos var förvånansvärt öppen i sin recension om att en metaforrik manlig poesi sannerligen inte står högt i kurs i dagens läge.

Nå, Ann Jäderlund var för mig ett intressant och hyllat författarskap, men det berörde mig inte särskilt. Nog fanns det en viss suggestion i de så att säga självupplösande utsagorna i ”Som en gång varit äng” – men inte mer än så. Annorlunda blev det för mig när jag sedan läste ”Snart går jag i sommaren ut”. Det tyckte jag var en betydligt bättre diktsamling, speciellt avdelningen ”Silvermyntet finner ändå ingen” talade till mig, och jag började ifrågasätta den bild av Ann Jäderlund som hade getts på kultursidorna.

Jag tyckte både hennes anhängare och kritiker hade fel; det var inte obegriplig poesi men det var inte heller så träffande egentligen att kalla henne för ”postmodernismens drottning med en krona av glanspapper” (Tom Hedlund). Jag hade nämligen sett något annat; delar av hennes diktning verkade handla om något så pass konkret som svensk historia. Eller, rättare sagt, dikterna blev till en slags ekokammare för svenska historiska händelser och de myter som hade spunnits kring dem. Bilder av 1600-talet och 1700-talet. Mentalitetsforskning till bilden av en svan på paradmatsalsbordet. Kärlek, maskerad – men också armod, krigföring och lera. Liksom sin generationskamrat Stig Larsson (i Minuterna före blicken) diktar hon om Karl XII; något man knappast annars förknippar med henne. Dikterna närmade sig folkdiktning, föreföll inspirerade av tablåer från Livrustkammaren och Nordiska museet. Hon vidgår och sprider vidare en rysning inför det förflutnas närvaro i tiden, skulle jag i dag kunna formulera min tes.

Den öppnande repliken i diktsamlingen var för mig följande rad: ”Går du på maskeraden”, en formulering som tycktes mig höra hemma i Almqvists Drottningens juvelsmycke, och som tydligt pekade på en bestämd historisk händelse.

Går du på maskeraden
Vänd då ansiktet utåt
Du har kanske ingen mask
En tistel kan dölja masken
Kyss då Ovalen Spännet
Du har kanske ingen handske
En järnklo kan dölja handen
(Snart går jag i sommaren ut, s. 41)

Jag förstod att den maskerad det talades om framförallt och mycket påtagligt var Operamaskeraden där Gustaf III blev skjuten, den 16 mars 1792. (Naturligtvis finns det många andra associationer utifrån maskeradtemat, men det här är ändå grunden för att förstå diktsamlingen. Inte bara svensk historia – utan svensk svärmiskt-dekadent romantik, via Almqvist. Naturligtvis en romantik som körts genom en postmodernistisk centrifug.) Efter den inledande aha-upplevelsen att det här utgick från (den litterära behandlingen av) mordet på Gustaf III såg jag också andra och ganska tydliga hänvisningar till olika mytomspunna händelser ur svensk historia, jag har antytt dem härovan. Låt mig bara säga att även Gustaf II Adolf finns närvarande – hans hemlösa hjärta och en besatt drottning som vårdar hans minne och hans fysiska kvarlevor. Min bild av Ann Jäderlund blev, åtminstone tillfälligt, en helt annan än den gängse – och jag sammanfattade mina rön i en artikel som kom in i Lyrikvännen (nr 5 1991). Mina iakttagelser ansågs tydligen vara så udda vid den här tiden när alla var inriktade på att hennes lyrik var ett rent språkspel – är det inte fortfarande så för övrigt? – att en del läsare undrade om skribenten med mitt namn verkligen existerade.

P.S. Jag tror inte hon gillade att jag tolkade henne så närgånget, att jag blottlade tematiken i en del av hennes dikter. Jag tror verkligen inte det. Sedan dess verkar hon ha gått långt för att undvika att bli tolkad. Men manierismen skadar hennes författarskap. Jag är ense med Magnus Ringgren, som skrev om detta i en Aftonbladet-artikel som inte verkar finnas på nätet, att hennes ständiga kursiveringar och grader av spärrade texter skymmer innehållssidan i hennes dikter, så att säga verkar återhållande på tillägnelsen. Det är synd, för i grunden är det nog fortfarande intressant poesi. Jag ska läsa ”Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar?”

P.P.S. Och nej, några obegriplighetsdebatter existerar inte längre. Debatten om OEI och språkmaterialismen var åtminstone för mig en debatt om ett antal poeters och redaktörers ovilja att kommunicera, vilket är något helt annat. (En ingång till denna debatt finns i den här gamla artikeln, som visserligen kunde ha varit betydligt mer nyanserad men ändå får något sagt i svåra och viktiga frågor som senare skulle komma att utvecklas mera.)

Mellanspel om långa boktitlar

”Trenden med långa boktitlar håller i sig”, skriver Lars Linder i gårdagens DN.
”Andreas Malm satte trenden med sin alarmerande klimatbok från 2007. Titeln ’Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent’ rymdes knappt på bokomslaget, men hade det rätta, uppfordrande tilltalet.
/…/ ’Det måste finnas en väg ut ur det här samhället’ är den något kortare men lika proklamatoriska titeln på Göran Greiders kommande bok om vänsterns möjliga framtid.”

Nu har Lars Linder upptäckt en ny trend, eller snarare en utveckling av ovanstående trend. Även poesiböckerna har nu fått långa titlar, att döma av vårens bokkatalog, menar han och exemplifierar med Eva Ribichs ”Det är vatten så långt jag kan se och längre”. Vårrekordet har, skriver han vidare, debutanten Eli Levéns bok: ”Det är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats”.

Men det är sannerligen ingen nyhet Lars Linder kommer med! Trenden – om man så får kalla det – med extremt långa boktitlar började ju inom poesin och då speciellt inom den kvinnliga poesin. Först ut var Ann Jäderlund med (den groteskt långa) ”Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet himlen är förgylld av solens sista strålar” (1992). Här fortsatte Ann Jäderlund att utvecklas i allt mer manieristisk riktning efter den fina ”Snart går jag i sommaren ut”.

Andra väldigt långa poesiboktitlar har Marie Norin, Lars Mikael Raattamaa och Ann Jäderlund (igen) stått för. Faktum är att blotta förekomsten av en viss sorts långa titlar för mig leder tankarna till en speciell sorts poesi.

Tommy Olofsson vs Ann Jäderlund, del 1

Visst var det en oerhört märklig recension som Tommy Olofssons nya diktsamling ”Attack mot intigheten” fick i DN?
Eller, egentligen var det ju inte så dumt skrivet av Aris Fioretos, han påtalar ju redan i inledningen vad som är uppenbart för de flesta i branschen:
1) Den sorts poesi som Tommy Olofsson skriver är ”ute” sedan länge, mer eller mindre dödförklarad av ledande kritiker, såsom Anna Hallberg.
2) Tommy Olofsson är – i alla fall läser jag det mellan raderna – närmast ett hatobjekt för många yngre författare och litteraturkritiker. Han har nämligen gjort det oförlåtliga; kritiserat Ann Jäderlund i en s.k. obegriplighetsdebatt för drygt 20 år sedan. Det är något man bör känna till för att rätt kunna bedöma denna recension och Tommy Olofssons position i offentligheten.

Så här skriver Aris Fioretos:

”Möjligen är det fortfarande den sortens poesi som skrivs mest i landet. Vad vet jag? Men den anger knappast tonen i offentligheten. Och att döma av barometrar som stipendienämnder eller den här tidningens boklista om lördagarna befinner sig dess aktier snart i fritt fall. Kort sagt: det handlar om dikter om och av medelålders män.”

Tommy Olofsson är en av väldigt få (kanske den ende) nu verksamma poet och kritiker som inte bara får hatfyllda bloggar skrivna till sin ära utan även officiellt fått sin kritikergärning fördömd vid en litteraturvetenskaplig institution. [OBS! pdf-fil]

Resultatet är i alla fall att Tommy Olofssons böcker är närmast omöjliga att få tag i; Sveriges förmodligen största bokhandel, Akademibokhandeln vid Mäster Samuelsgatan i Stockholm har inte ett enda exemplar av ”Attack mot intigheten” (Man hade inte heller tänkt att beställa in den, vilket de ändå gjorde på min begäran.) Däremot skyltar man med Ann Jäderlunds senaste diktsamling, som är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

Debatt eller roman

Efter en närmast maximal medieuppmärksamhet ligger nu Katarina Wennstams Alfahannen i topp på försäljningslistorna. Men är det en debattbok eller en roman? Det görs över huvud taget ingen skillnad längre.
Se till exempel den här debattartikeln. Där nämns i förbigående att hon kommit ut med en "bok", vilket också är allt, debatten blir självgående utan att man ens nämner att Jack Rappe är en fiktiv person och att "Alfahannen" är kategoriserad som kriminalroman.

Mandelblommen...

i Bergianskas växthus har slagit. Dess doft går inte att beskriva. Lättare då med apelsinblommens fragrancia, som doftar som apelsinskal, typ bebis. Citronblommen finns också kvar i livet, trots alla katastrofer, och mimosan, som har sin tid nu i alla medelhavets backar. Och på bar kvist, mitt i snön, står tibasten i knopp (men det kanske ni redan sett i TV). Berätta det inte för alltför många. Oasen är bara en oas om man ofta går där själv, en eller två.

Roxy Music: Psalm

I min serie om den bästa andliga rockmusiken har jag nu kommit till Roxy Music från 1973, ett kanske överraskande val.
Jag fattade väl inte mycket av den här sångtexten när jag hörde låten första gången; den gav mig i alla fall en känsla av något allvarligt, mystiskt och lite högtidligt. Samtidigt är ju låten sensuell och så att säga plastisk. Roxy kommer undan med det.

Jordbävningar och poesi

Att skriva något litterärt om stora naturkatastrofer är väl ungefär som att skriva poesi efter Auschwitz; det borde vara omöjligt. Men med empati och klarsyn är det ändå möjligt att säga någonting, förhoppningsvis.

Det finns naturkatastrofer som avsatt spår i den västerländska kulturhistorien. Jordbävningen i Lissabon 1755 hör till dem. Den var en hemsk händelse där cirka 40.000 människor omkom i samband med den efterföljande tsunamin. Här en artikel som tar upp även dess litterära och filosofiska följdverkningar. Voltaire skrev dikten ”Poème sur le desastre de Lisbonne”, som väckte uppseende i sin samtid inte minst på grund av sin religionskritik. 1759 kom romanen Candide som drev med alla som såg det som att vi levde ”i den bästa av alla möjliga världar”. Över huvud taget fick händelserna i Lissabon många i den tidens upplysta elit att tvivla på Guds existens. Teodicéproblemet är förvisso fortfarande aktuellt.

Jordbävningen i Messina 1783 (eller rättare sagt en notis om den i Stockholms-Posten) fick den extremt känslomässige Bengt Lidner att skriva dikten Grefvinnan Spastaras död, som är det kanske enskilt mest berömda exemplet på svensk Sturm und Drang.

Något om Salinger och Scott, verklighetsgrundade fantasier?

J. D. Salinger är död, och därmed har en av mina absoluta favoritförfattare gått ur tiden. Inget ovanligt i att gilla Salinger, snarare tvärtom. (Typiskt nog var det en klasskompis i högstadiet som kom hem från något high school-år i USA som först började prata om boken ”Räddaren i nöden”.) Hans produktion är så härligt överblickbar, och man får snabbt känslan av att man har läst allt som finns att läsa. Tror faktiskt att allt han publicerade finns översatt till svenska, men jag kan ha fel.

För något år sedan väckte svensken Fredrik Colting stor uppståndelse med sin påstådda plagiatbok ”60 Years Later: Coming Through The Rye” (publicerad under den ytterst fåniga pseudonymen J. D. California). Jag läste den aldrig, då, men kanske ska jag göra det nu. Det ligger någonting redan i titeln; anslaget med att det ”är 60 år sedan”. Var har jag sett det förut? Just det, i titeln till Walter Scotts berömda roman ”Waverley Or ’Tis Sixty Years Since”, med vilken han för övrigt grundlade den historiska romanen som genre. I Sverige ses Walter Scott som en renodlad underhållningsförfattare, men i anglosaxiska länder tas han mer på allvar som en författare som skildrar viktiga brytningstider, övergångstider i historien, t.ex. det skotska klansamhällets försvinnande. Den här anspelningen passar en bok som Coltings, som i sig är en parafras över ett betydligt mer känt verk. Holden Caulfield som gammal vresig gubbe känns ändå inte som en helt orimlig tanke.

OBS! Jag hade sparat en länk till artikel i Huffington Post om uppmärksamheten kring Fredrik Coltings bok, men artikeln verkar vara nedtagen, kanske p.g.a. tryck från Salingers advokater.

Tecken på en tvivelaktig samhällsutveckling, del 2

Uppdrag granskning hade ett bra reportage om bemanningsföretag häromveckan.

De visade bland mycket annat att företag som Ericsson sparkar folk för att kort därefter anställa dem genom ett bemanningsföretag; på samma jobb men med mycket sämre villkor.

Det var ett viktigt reportage, men kommer Dagens Nyheter eller TV4 någonsin att publicera/sända något fördjupande i ämnet? Tveksamt, då de själva är djupt insyltade i bemanningsföretagsbranschen.

Svensk poesi – en hotad mångfald värd att lyfta fram

Jag tror mycket skulle vara vunnet om man skaffade sig en överblick över den svenska poesins utveckling från 1970-talet och framåt. De översikter över svensk samtidspoesi som publicerats på sistone (Hanna Nordenhöks här och Jesper Olssons här) utmärks ju av ett närmast obefintligt siktdjup. Det kanske ligger i sakens natur att den marginella OEI-poesin blir totalt överrepresenterad i synfältet om man koncentrerar sig på de senaste årens utgivning. Men det finns faror i detta, en ensidighet och ett slags osynliggörande av andra traditioner, inte minst.

Läs gärna Sydsvenskans kulturredaktions panelsamtal om 00-talets kultur, om ni inte redan gjort det, och se vad de har att säga om poesin. Deltagare i samtalet är bland andra Per Svensson och Fredrik Ekelund, och så här säger faktiskt Per Svensson:

”Lyriken har aldrig varit så marginaliserad som genre som under de senaste åren. Då menar jag både läsarmarginaliserad och kritikermarginaliserad.”

Och Fredrik Ekelunds svar:

”En orsak till det är OEI. Arbetet som de gör är jättebra men det är ju nästan komiskt när dikterna blir fullständigt obegripliga. Poeter som inte skriver enligt det konceptet kan bli lite provocerade över vilket inflytande OEI har fått, trots att språkmaterialismen är ganska marginell.”

Kritikermarginaliserad är kanske inte språkmaterialismen, annars tycker jag det här samtalet har många poänger vad gäller synen på samtidspoesin. Samtalet är lite otydligt återgivet vad gäller avsändare och vem som säger vad, men det här står tydligen för Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri:

"Det är mitt ord, OEI-maffian, och det sägs med en stor dos kärlek." OEI-maffian (numera etablerat begrepp) har som bekant fått sin dos av uppmärksamhet, vilket man nästan skulle kunna tro hänger samman med många kritikers okunskap om vilka övriga poesitraditioner som existerar, eller åtminstone borde existera, parallellt.

Lyfter man blicken från 00-talets mest hyllade poesi blir i alla fall utsikten en helt annan, vi ser mer än materialismer så att säga, vi ser hela landskapet, med metaforer och metonymier! Med berättelser och poesi som vågar vara föreställande. Låt oss därför tänka oss en antologi med modern svensk poesi från perioden 1970-2000 cirka. Den skulle ge en fullständigt annorlunda bild än den nu gängse. Den skulle återge språkmaterialismen dess rätta dimensioner, som en avväg eller en gren bland många andra.

För att ge alternativ och överblick skulle en sådan antologi lämpligen börja med de poeter som debuterade på 70-talet. I en första urvalsrunda skulle vi möta bland andra: Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder, Eric Fylkeson, Roger Skjöld, Gunnar Lundkvist, Peter Lindforss, Ulf Lundell, Kristina Lugn, Eva Runefelt, Jacques Werup, Jan Östergren, Rolf Aggestam, Bengt Berg, Anne-Marie Berglund, Åsa Nelvin (troligen) och Margareta Renberg (troligen). Sedan skulle deras röster blandas med andra, något senare poeter; Katarina Frostenson (som i och för sig debuterade redan 1978 på det lilla Korpen förlag), Ann Jäderlund, Stig Larsson, Sven Thomas Nordlöf, Magnus William-Olsson, Kristoffer Leandoer, Göran Greider, Clemens Altgård, Magnus Ödmark, Johan Nordbeck, Eva-Stina Byggmästar, Håkan Sandell och Lukas Moodysson. Redan så här långt ser ni att det finns en enorm spännvidd inom modern svensk poesi, vad gäller olika estetiska praktiker. Ytterligare mångfald uppnås när de sedan blandas med de ännu något senare debuterande Kennet Klemets, Petter Lindgren, Marcus Birro, Marie Lundquist, Anna Ståbi, Maria Vedin, Charlotte Orwin, Helena Eriksson, Kristian Lundberg, Catharina Gripenberg, Lars Mikael Raattamaa, Ulf Karl Olov Nilsson, Maria Gummesson och Bob Hansson… för att bara nämna några tänkbara namn. Jag tror att en sådan antologi faktiskt skulle öppna för en korsbefruktning som länge varit hämmad för att inte säga förhindrad; själva vidden av olika möjliga uttryckssätt skulle öppna för något nytt. I dag ser vi bara mer av samma; vi kan kalla det för OEI-dominans för det är vad det handlar om.

P.S. Jag älskar inte alla poeter som jag tagit med på listan härovan (även om jag har en förkärlek för ett flertal av dem) men till skillnad från språkmaterialisterna vill jag gärna bidra till att skapa en ökad mångfald inom litteraturen, vidga bilden av poesin som konstart nu i början av det litterära 10-talet.

Tecken på en tvivelaktig samhällsutveckling, del 1

Ack du bostadsmarknad. ”Vi har 6725 köpklara kunder i vårt spekulantregister. Vill du veta hur många av dem som vill bo hemma hos dig?” skriver Bjurfors, och fortsätter:

”Låt oss göra en kostnadsfri värdering av din bostad, så får du den fina kokboken ’Hemma hos Melker Andersson’”

Och går du med på att göra dig av med din bostad så bjuder vi på en portabel grill.