"Exit Ghost".
Det är märkligt hur mycket en titel kan förlora på att översättas. Som nu Philip Roths senaste bok som blivit ”Vålnaden försvinner” på svenska. Exit Ghost heter orginalet. En titel som genljuder av referenser till livet som teater, till scenkonsten, där ordet exit betyder något annat än att försvinna; det betyder bara att en karaktär lämnar scenen. Och det är just vad Roths roman utforskar; hur en gammal man lämnar scenen och varför. Exit Ghost, som i Hamlet, där den döde faderns vålnad lämnar scenen redan i första akten. Hos Roth en referens till ålderns stigma, men också till en frivillig sorti, och en ofrivillig humor.
Den vålnad som i Roths bok har lämnat New Yorks kulturkretsar för ett liv i ensamhet, nära naturen, och med ”enbart” världslitteraturen och musiken som sällskap, har egentligen bara lämnat en roll för en annan, som för tillfället känns mer passande.
Ändå är det, som vanligt, tillfället som gör tjuven. Roths alter ego i en serie romaner, författaren Nathan Zuckerman, har drabbats av prostatacancer med tillhörande operation och följdverkningar som impotens och inkontinens. Den aningen trötte och minnesvage 71-åringen framlever sina dagar med ständigt byte av kissblöjor och viss ängslan för sin egen lukt. Minnesluckorna oroar författarproffset: Hur ska han minnas vad han skrev igår, kommer han ens ihåg vad han skrev på den senaste sidan? Detta är på allvar; liksom mötet med en kvinnlig vän i framskriden ålder, också hon med cancerstigma efter en hjärntumör.
Exit Ghost är en modig och sårbar skildring av ålderns förluster; fullständigt distanserad från den amerikanska drömmen om evig ungdom och botoxade sköldpaddsansikten. Roth, ekvilibristen - för det har han sannerligen varit: läs bara ”Amerikansk pastoral”, med det oregerligt uppsluppna ironiska flödet, en epik i höjd med Joyce Carol Oates – har förvandlats till en kammarmusiker i moll.
Jag har ett par invändningar, den åldrade mannens förtjusning i en ung kvinna som har abolut allt av skönhet och penningvärde är det sämsta i romanen; men kanske missförstår jag; kanske handlar det inte om etablerad gubbsjuka utan om ironisk sorg över erotikens sista flammande förhoppningar? Roths bekännelser är så pass postmoderna att man inte ska ta dem ad notam.
Ändå är det bärande elementet i den här boken en trovärdig uppriktighet; som om någon blivit alldeles för gammal för utanverk. ”Skriv bara som det är, rakt ut, det räcker”, låter han en död kollega säga. Och det är, förmodligen, numera Roths egen estetik. Så uppstår en sann historia om åldrandet. Det händer sällan att jag rörs till tårar av en bok, men det händer här.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2010-03-19
2010-03-18
DN kultur i blåsväder höjer kvaliteten
Lustigt nog har DN Kultur (trots alla besparingskampanjer och neddragningar som det talas om i media) börjar göra bra kultursidor igen. Jag vet inte om det är sista rycket för avgående medarbetare, eller hur det ska uppfattas. Man har i alla fall börjat ta igen förlorad mark gentemot konkurrenten SvD, där nye kulturchefen Stefan Eklund kört fast i konsumentjournalistik blandat med hyllningar av "samtidslitteraturen" (eufemism för känslokalla men ideologiskt motiverade språkexperiment på tomgång).
I söndags hade DN två uppslag om kulturtidskrifternas situation efter regeringens kulturproposition (och uppföljande promemoria) med förslag till ändring av kulturtidskriftsbegreppet. Riskerar tidskrifter med mycket samhällsdebatt att drabbas av indragna bidrag eller inte? Frågan stöts och blöts på ett allsidigt sätt, i en genomarbetad artikel av Clas Barkman. (Det enda jag saknar är några rader om litteraturtidskrifternas - alltså inte boktidskrifter - svåra situation, men man kan inte få allt.)
Det viktigaste i artikeln kommer mot slutet, och sägs av Devrim Mari på tidskriften Arena:
"Kulturrådet fördelar knappt 20 miljoner kronor till landets samtliga kulturtidskrifter. Det är ju ingenting. Verksamheten på dessa redaktioner hålls i dag upp av ideellt arbete och pinsamt underbetalda skribenter. Nyligen har vi till och med sänkt arvodena med 20 procent för att ha råd att fortsätta komma ut. Det är en ohållbar situation. Även de alarmerande nedskärningarna på Dagens Nyheters kulturredaktion har betydelse för den här utvecklingen."
Trots dessa hot mot kultursidorna och tidskrifterna har vi alltså just nu ändå sett några dagar av ovanligt innehållsrika kultursidor på DN, vilket visar att det inte enbart handlar om ekonomi (vilka svenska tidningar har trots allt större resurser än DN?) utan i hög grad om vilja, arbete, ambitioner och angelägenhetsgrad hos medarbetarna. I söndags hade vi också Horace Engdahls Reaktionära betraktelser, i praktiken en återkomst inte bara för Horace Engdahl som aforistiker utan också för DN:s litteratursida. (Varför ingen av dessa stora artiklar/inslag i söndagens DN finns på nätet är däremot en gåta.)
Horace Engdahl verkar sannerligen ha missuppfattat bloggens roll - den är ju ett publiceringsverktyg och inget annat, med inlägg som publiceras i datumordning med det senaste högt upp. Den kan följaktligen användas till vad som helst i skrivväg, även "skolflickspladder" eller vad nu Horace Engdahl nedlåtande kallar det. Undrar om han tycker detsamma om Peter Englunds blogg?
Men i övrigt tycker jag det var uppfriskande betraktelser. Horace - och han om någon känner säkert detta inifrån - invänder mot en samhällsutveckling som jag också blivit alltmer kritiskt ifrågasättande gentemot. Nämligen det extrema ekonomiska beroende de flesta kulturmänniskor har fått gentemot staten; en stat som också har börjat formulera krav både på innehåll och utförande i kulturen:
”Regeringarna tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet, visserligen med de bästa avsikter. /.../ De flesta slag av kulturverksamhet hamnade i beroende hos anslagsgivande myndigheter”.
Helt seriöst, det här är en väldigt farlig utveckling, och här vore det läge för att citera Stig Larssons dikt "Snövit" än en gång. Det betyder också att jag är kluven till kulturtidskrifternas beroende av staten. Men man skulle kunna se det så här; om tidskrifterna fick mer pengar på ett bräde utan några uppföljande krav från staten - utom vad gäller utgivningstakt och en viss grundläggande kvalitet - skulle de bli friare att kunna utforma innehållet efter eget huvud. Friheten skulle alltså öka. Det är pengasnålheten, efter att staten först invaggat kulturvärlden i ett beroende, som gör att staten ställer så många detaljkrav just nu på tidskrifterna.
Avslutningsvis om DN Kultur; i måndags skrev Nina Björk bra i om tyckarmarknaden på kultursidorna, där man gärna får framföra sina åsikter, bara man inte går så långt att man förväntar sig någon ändring av sakförhållandena. Det anses nämligen extremt. Intressant.
I söndags hade DN två uppslag om kulturtidskrifternas situation efter regeringens kulturproposition (och uppföljande promemoria) med förslag till ändring av kulturtidskriftsbegreppet. Riskerar tidskrifter med mycket samhällsdebatt att drabbas av indragna bidrag eller inte? Frågan stöts och blöts på ett allsidigt sätt, i en genomarbetad artikel av Clas Barkman. (Det enda jag saknar är några rader om litteraturtidskrifternas - alltså inte boktidskrifter - svåra situation, men man kan inte få allt.)
Det viktigaste i artikeln kommer mot slutet, och sägs av Devrim Mari på tidskriften Arena:
"Kulturrådet fördelar knappt 20 miljoner kronor till landets samtliga kulturtidskrifter. Det är ju ingenting. Verksamheten på dessa redaktioner hålls i dag upp av ideellt arbete och pinsamt underbetalda skribenter. Nyligen har vi till och med sänkt arvodena med 20 procent för att ha råd att fortsätta komma ut. Det är en ohållbar situation. Även de alarmerande nedskärningarna på Dagens Nyheters kulturredaktion har betydelse för den här utvecklingen."
Trots dessa hot mot kultursidorna och tidskrifterna har vi alltså just nu ändå sett några dagar av ovanligt innehållsrika kultursidor på DN, vilket visar att det inte enbart handlar om ekonomi (vilka svenska tidningar har trots allt större resurser än DN?) utan i hög grad om vilja, arbete, ambitioner och angelägenhetsgrad hos medarbetarna. I söndags hade vi också Horace Engdahls Reaktionära betraktelser, i praktiken en återkomst inte bara för Horace Engdahl som aforistiker utan också för DN:s litteratursida. (Varför ingen av dessa stora artiklar/inslag i söndagens DN finns på nätet är däremot en gåta.)
Horace Engdahl verkar sannerligen ha missuppfattat bloggens roll - den är ju ett publiceringsverktyg och inget annat, med inlägg som publiceras i datumordning med det senaste högt upp. Den kan följaktligen användas till vad som helst i skrivväg, även "skolflickspladder" eller vad nu Horace Engdahl nedlåtande kallar det. Undrar om han tycker detsamma om Peter Englunds blogg?
Men i övrigt tycker jag det var uppfriskande betraktelser. Horace - och han om någon känner säkert detta inifrån - invänder mot en samhällsutveckling som jag också blivit alltmer kritiskt ifrågasättande gentemot. Nämligen det extrema ekonomiska beroende de flesta kulturmänniskor har fått gentemot staten; en stat som också har börjat formulera krav både på innehåll och utförande i kulturen:
”Regeringarna tillvann sig makten att ingripa på alla områden av människolivet, visserligen med de bästa avsikter. /.../ De flesta slag av kulturverksamhet hamnade i beroende hos anslagsgivande myndigheter”.
Helt seriöst, det här är en väldigt farlig utveckling, och här vore det läge för att citera Stig Larssons dikt "Snövit" än en gång. Det betyder också att jag är kluven till kulturtidskrifternas beroende av staten. Men man skulle kunna se det så här; om tidskrifterna fick mer pengar på ett bräde utan några uppföljande krav från staten - utom vad gäller utgivningstakt och en viss grundläggande kvalitet - skulle de bli friare att kunna utforma innehållet efter eget huvud. Friheten skulle alltså öka. Det är pengasnålheten, efter att staten först invaggat kulturvärlden i ett beroende, som gör att staten ställer så många detaljkrav just nu på tidskrifterna.
Avslutningsvis om DN Kultur; i måndags skrev Nina Björk bra i om tyckarmarknaden på kultursidorna, där man gärna får framföra sina åsikter, bara man inte går så långt att man förväntar sig någon ändring av sakförhållandena. Det anses nämligen extremt. Intressant.
2010-03-14
Regeringsformens 2 kap – relevant för konsten och poesin
I dag känns det i hög grad befogat att påminna om regeringsformens andra kapitel; dvs våra grundläggande fri- och rättigheter. Jag ser friheten för medborgare i Sverige hotad i dag – från bl.a. det allmännas, dvs statens, sida. Lars Vilks har fortfarande yttrandefrihet, men hur länge till, om utvecklingen pågår som den gjort hittills?
Har arbetslösa som förbjuds att blogga, genom att hotas med indragen a-kassa (flera fall har synts till i media), fortfarande yttrandefrihet?
Lägg också märke till paragraf 6: Den enskilde är gentemot det allmänna tillförsäkrad skydd mot hemlig avlyssning eller avlyssning av telefonsamtal. Gäller detta fortfarande under FRA-lagen? Gällde det ens innan dess?
Jag tyckte inte att Stig Larssons dikt Snövit var så märkvärdig, när boken Minuterna före blicken kom ut 1981. I dag känns den helt relevant; statens roll har förändrats.
Varje natt kommer du
Att mördas. Just
Innan du somnar
Kommer den: staten,
Inte den sammansatta, utan
Den stora, den
Värsta; sex vassa
Bokstäver.
Diktens titel Snövit kanske syftar på att vi i hundra år eller så har invaggats i (den falska) tron på att staten alltid vill oss väl.
Har arbetslösa som förbjuds att blogga, genom att hotas med indragen a-kassa (flera fall har synts till i media), fortfarande yttrandefrihet?
Lägg också märke till paragraf 6: Den enskilde är gentemot det allmänna tillförsäkrad skydd mot hemlig avlyssning eller avlyssning av telefonsamtal. Gäller detta fortfarande under FRA-lagen? Gällde det ens innan dess?
Jag tyckte inte att Stig Larssons dikt Snövit var så märkvärdig, när boken Minuterna före blicken kom ut 1981. I dag känns den helt relevant; statens roll har förändrats.
Varje natt kommer du
Att mördas. Just
Innan du somnar
Kommer den: staten,
Inte den sammansatta, utan
Den stora, den
Värsta; sex vassa
Bokstäver.
Diktens titel Snövit kanske syftar på att vi i hundra år eller så har invaggats i (den falska) tron på att staten alltid vill oss väl.
2010-03-12
Ny redaktör på tidskrift.nu
Alice Eggers har gjort en rivstart som ny redaktör på tidskrift.nu Det innebär också en välbehövlig nytändning för den anrika (?) sajten för Sveriges kulturtidskrifter.
Mycket material om Bang, men också om andra tidskrifter som t.ex. Opsis Kalopsis och Vi Läser, samt (de nedlagda) Darling och Pop. Inga långa artiklar, men ändå matnyttiga och informativa. Alice Eggers verkar ha gjort en grej av att hittills enbart intervjua kvinnliga redaktörer (åtminstone kan det uppfattas så). Jag säger inget om det, det är skickligt gjort och det är en välbehövlig komplettering av perspektivet av det som publiceras på många andra ställen, som det jag själv skriver här t.ex.
Jag brukar inte ta upp kön i förhållande till litteratur, nästan inte alls faktiskt. Feminismen är ett giltigt perspektiv bland många andra, men långt ifrån det enda. Det är ungefär så långt jag sträcker mig. Men jag kan konstatera att de viktigaste kvinnliga redaktörerna ur min synvinkel är Birgitta Wallin (Karavan), Madeleine Grive (10TAL) och Boel Schenlaer (Post Scriptum).
Mycket material om Bang, men också om andra tidskrifter som t.ex. Opsis Kalopsis och Vi Läser, samt (de nedlagda) Darling och Pop. Inga långa artiklar, men ändå matnyttiga och informativa. Alice Eggers verkar ha gjort en grej av att hittills enbart intervjua kvinnliga redaktörer (åtminstone kan det uppfattas så). Jag säger inget om det, det är skickligt gjort och det är en välbehövlig komplettering av perspektivet av det som publiceras på många andra ställen, som det jag själv skriver här t.ex.
Jag brukar inte ta upp kön i förhållande till litteratur, nästan inte alls faktiskt. Feminismen är ett giltigt perspektiv bland många andra, men långt ifrån det enda. Det är ungefär så långt jag sträcker mig. Men jag kan konstatera att de viktigaste kvinnliga redaktörerna ur min synvinkel är Birgitta Wallin (Karavan), Madeleine Grive (10TAL) och Boel Schenlaer (Post Scriptum).
En kurs om samtidslitteratur
Ingen (mer än jag) verkar ha reagerat över Lars Mikael Raattamaas artikel i Aftonbladet i onsdags där han skrev att Horace Engdahl, Johan Lundberg och Göran Greider tycker samma sak. Detta därför att de inte är OEI:iga nog. ”Litteraturen skall vara försiktig, tillbakadragen och inte vilja förändra någonting.” Så tolkar Raattamaa dessa helt olikartade författares och debattörers hållning. Jag antar att det som förenar dem, ur Raattamaas synvinkel, är att de inte vill vräka bordet över ända och lämna själva kommunikationsakten bakom sig, för att lansera sönderslagna fonem (bokstavskommunism) och språkbrus i själva debatten om klass. För nog vill de väl saker, både med samhället – möjligtvis med undantag för Engdahl – och framförallt med litteraturen?
Men vi lämnar det. Aftonbladet inser förmodligen t.o.m. själva att det här inlägget förblir ett förbryllande stickspår i debatten om arbetarlitteratur.
...
Även om flera av mina läsare nog tycker att jag upprepar mig och ibland blir förutsägbar i mitt motstånd mot språkmaterialismen, så är det ett faktum att jag brinner för kunskap, för att utöka mitt vetande. Frågan är bara hur mycket det finns att veta om den svenska samtidslitteraturen som, känner jag många gånger, tenderar att göra sig urarva och vilja starta på nytt hela tiden, utan någon anknytning till tidigare traditioner. Detta gör många moderna romaner och speciellt diktsamlingar förbluffande endimensionella. Hur mycket språket än bullrar i en språkmaterialistisk diktsamling händer det liksom ingenting, de djupa känsloregistren når dikten aldrig, den tycks inte ha någon arsenal att ta till, inga redskap för att tränga ner under ytan på det som synes ske. Människans känslolivs reservoarer når den aldrig, eller åtminstone sällan. Men ändå finns det ju mer än OEI, spektrumet är trots allt vidare.
Jag hade faktiskt väldigt gärna velat gå på den här kursen, och jag är inte ett dugg ironisk när jag skriver det. (Jag hade inte råd.) Det hade varit spännande – åtminstone tror jag det – att ta del av Stefan Eklunds och Jesper Olssons svar på några av frågorna i nedanstående kurspresentation.
”…vilka var de viktigaste rösterna? Varför skrev de som de gjorde? Vad ville de säga om den svenska samtiden? I en kurs på fem avsnitt tittar vi närmare på 00-talets svenska litteratur – både poesi och romankonst.”
Det här är ju 2.900-kronors-frågor, för så mycket kostar det att gå kursen.
”…som vi har lärt av den poststrukturalistiska teorin är något ’sant’ eller ’falskt’ endast inom ramen för en noga specificerad uppsättning av kontexter”, skriver Marjorie Perloff i ”Konsten att läsa innantill” i sista numret av 00TAL. Om detta är ett axiom (kan det vara sant utanför den essä där Perloff formulerade just dessa rader?) betyder det ju att de svar som Stefan Eklund och Jesper Olsson kommer att ge på ovanstående frågor under kursens gång bara är sanna i en väldigt begränsad mening. Det finns möjligen ingen sanning om samtidslitteraturen.
...
Men ett sådant betraktelsesätt vore gravt förnedrande för författarskapen liksom för läsaren; det skulle reducera litteraturen till en förhandling om makt och utrymme, i media, på kulturredaktionerna och framförallt på bokförlagen. Om språkmaterialismen inte handlar om att skapa skönhet eller kvalitet (och det gör den definitivt inte), vad handlar den om då? Om tabu-brott, om brottet med det bestående, om den negativa uppbyggligheten. Allt detta som sedan decennier får de flesta vettiga människor som söker sig till litteraturen att gäspa. Kanske är det i själva verket språkmaterialisterna som inte vill någonting, och därmed vänder jag på Raattamaas resonemang.
Men vi lämnar det. Aftonbladet inser förmodligen t.o.m. själva att det här inlägget förblir ett förbryllande stickspår i debatten om arbetarlitteratur.
...
Även om flera av mina läsare nog tycker att jag upprepar mig och ibland blir förutsägbar i mitt motstånd mot språkmaterialismen, så är det ett faktum att jag brinner för kunskap, för att utöka mitt vetande. Frågan är bara hur mycket det finns att veta om den svenska samtidslitteraturen som, känner jag många gånger, tenderar att göra sig urarva och vilja starta på nytt hela tiden, utan någon anknytning till tidigare traditioner. Detta gör många moderna romaner och speciellt diktsamlingar förbluffande endimensionella. Hur mycket språket än bullrar i en språkmaterialistisk diktsamling händer det liksom ingenting, de djupa känsloregistren når dikten aldrig, den tycks inte ha någon arsenal att ta till, inga redskap för att tränga ner under ytan på det som synes ske. Människans känslolivs reservoarer når den aldrig, eller åtminstone sällan. Men ändå finns det ju mer än OEI, spektrumet är trots allt vidare.
Jag hade faktiskt väldigt gärna velat gå på den här kursen, och jag är inte ett dugg ironisk när jag skriver det. (Jag hade inte råd.) Det hade varit spännande – åtminstone tror jag det – att ta del av Stefan Eklunds och Jesper Olssons svar på några av frågorna i nedanstående kurspresentation.
”…vilka var de viktigaste rösterna? Varför skrev de som de gjorde? Vad ville de säga om den svenska samtiden? I en kurs på fem avsnitt tittar vi närmare på 00-talets svenska litteratur – både poesi och romankonst.”
Det här är ju 2.900-kronors-frågor, för så mycket kostar det att gå kursen.
”…som vi har lärt av den poststrukturalistiska teorin är något ’sant’ eller ’falskt’ endast inom ramen för en noga specificerad uppsättning av kontexter”, skriver Marjorie Perloff i ”Konsten att läsa innantill” i sista numret av 00TAL. Om detta är ett axiom (kan det vara sant utanför den essä där Perloff formulerade just dessa rader?) betyder det ju att de svar som Stefan Eklund och Jesper Olsson kommer att ge på ovanstående frågor under kursens gång bara är sanna i en väldigt begränsad mening. Det finns möjligen ingen sanning om samtidslitteraturen.
...
Men ett sådant betraktelsesätt vore gravt förnedrande för författarskapen liksom för läsaren; det skulle reducera litteraturen till en förhandling om makt och utrymme, i media, på kulturredaktionerna och framförallt på bokförlagen. Om språkmaterialismen inte handlar om att skapa skönhet eller kvalitet (och det gör den definitivt inte), vad handlar den om då? Om tabu-brott, om brottet med det bestående, om den negativa uppbyggligheten. Allt detta som sedan decennier får de flesta vettiga människor som söker sig till litteraturen att gäspa. Kanske är det i själva verket språkmaterialisterna som inte vill någonting, och därmed vänder jag på Raattamaas resonemang.
2010-03-10
Anti-intellektualism
"Horace Engdahl, Johan Lundberg och Göran Greider tycker samma sak."
Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet i dag (artikeln finns inte på nätet). Det måste väl ändå vara ett skämt?
Lars Mikael Raattamaa i Aftonbladet i dag (artikeln finns inte på nätet). Det måste väl ändå vara ett skämt?
2010-03-09
Två får priser, en tredje lämnar
Grattis till Kennet Klemets som tilldelats Gerard Bonniers lyrikpris 2010! Jag respekterar Kennet. Visserligen tycker jag – för att vara sanningsenlig – att han ännu inte riktigt har infriat de löften som hans debut gav, men hans senaste bok, Kling Kling, är ändå det bästa han gjort på länge. Den innebär delvis en återkomst till de skeva, sköra men hållfasta existentiella byggen han påbörjade redan för femton år sedan. ”Att bygga en bro / & att skruva en poetisk linje / är inte riktigt samma sak / men nära på…” skrev jag till Kennet i en personlig dedikation när jag mötte honom på Chimos vänkväll i fredags, där han uppträdde tillsammans med de övriga i poesigruppen Wunderbaum, Per Planhammar och Petter Lindgren.
Över huvud taget är Wahlström & Widstrand förlaget med den bästa poetiska utgivningen i Sverige. Låt oss hoppas att det så förblir. Någon måste väl ändå hålla fanan så högt det går, och inte likt Anders F. Rönnblom i en gammal sång visa vit flagg så fort tiden eller ekonomin går emot det inre bärande ordet? En annan W&W-författare, Håkan Sandell, tilldelas glädjande nog Samfundet De nios vinterpris 2010.
Å andra sidan har Bob Hansson nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i protest mot Bonnierförlagens vinstmaximering. Så det står kanske och väger om det är kvaliteten eller pengarna som ska styra verksamheten helt och hållet även på detta gamla anrika förlag...
Över huvud taget är Wahlström & Widstrand förlaget med den bästa poetiska utgivningen i Sverige. Låt oss hoppas att det så förblir. Någon måste väl ändå hålla fanan så högt det går, och inte likt Anders F. Rönnblom i en gammal sång visa vit flagg så fort tiden eller ekonomin går emot det inre bärande ordet? En annan W&W-författare, Håkan Sandell, tilldelas glädjande nog Samfundet De nios vinterpris 2010.
Å andra sidan har Bob Hansson nyligen lämnat Wahlström & Widstrand i protest mot Bonnierförlagens vinstmaximering. Så det står kanske och väger om det är kvaliteten eller pengarna som ska styra verksamheten helt och hållet även på detta gamla anrika förlag...
2010-03-07
Finns det någon svensk existentiell poesi?
En god vän tipsade mig om den här artikeln i SvD, Stefan Eklund skriver om den amerikanske poeten Tony Hoagland (som verkar skriva en poesi av den där berättande sorten, som inte är helt ovanlig i USA). Men artikeln handlar ju också om något annat och större; nämligen det svenska poesiklimatet, mot vilket han sätter upp Tony Hoaglands typ av poesi som en kontrast. ”Varför finns det ingen svensk motsvarighet?”, frågar sig Stefan Eklund. Och hittar – nästan inga svenska poeter som skriver berättande, humoristiskt med allvarliga undertoner, existentiellt eller bitande satiriskt. Det enda namn han kommer på är Göran Greider, som på så sätt skulle utgöra något slags enmansalternativ till den språkmaterialistiska strömning (Stefan Eklund benämner den aldrig så) som han själv varit med om att lyfta fram men som han nu tycks uppfatta blivit alltför dominerande. Här ser man alltså hur osynliggjorda de alternativa traditionerna har blivit, vilket jag skrivit om många gånger på bloggen!
Jag skrev ett mail till Stefan Eklund och presenterade mig. Jag menade att han i och för sig hade rätt i att Göran Greider var en på sätt och vis avvikande röst i ett svenskt ganska monolitiskt klimat, men att det trots allt fanns några fler röster än så att beakta. Jag föreslog Lukas Moodysson och Bob Hansson. Och, skam till sägandes, mig själv. Jag tog upp min egen ihjältigna diktsamling, Muntliga dikter, som nyligen kommit i en ny, fjärde upplaga (det rör sig varje gång om ytterst små upplagor, men diktsamlingen säljer fortfarande). Jag recenseras i Finland men inte i Sverige, trots att jag på intet sätt har finska rötter. Jag är dock väldigt glad över det. Får se om Stefan Eklund anser att jag tillhör den svenska litteraturen eller inte.
Jag borde kanske också ha nämnt Hans Boij, Peter Lindforss och Johan Nordgren som framstående poeter, individuellt olika, men som definitivt verkar i andra, öppnare traditioner än den extrema språkmaterialismens. Det är ingen slump att samtliga dessa tre har haft eller fortfarande har problem att få ut sina dikter. Hans Boij ägnar sig åt en kvalificerad egenutgivning på Författares Bokmaskin sedan trettio år (om det inte är längre), Peter Lindforss har gett ut fem diktsamlingar för nu ganska länge sedan och är fortfarande aktuell som prosaförfattare på Ellerströms. Hans dikter syns nu mest i tidskrifter eller på webbplatser, men de är oftast lysande. Johan Nordgren publicerar sig som estradpoet, i antologier och har givit ut några e-böcker på Serums förlag. Han är en av Sveriges bästa poeter, rekommenderad till Wahlström & Widstrand, av vänner med omdöme.
Jag skrev ett mail till Stefan Eklund och presenterade mig. Jag menade att han i och för sig hade rätt i att Göran Greider var en på sätt och vis avvikande röst i ett svenskt ganska monolitiskt klimat, men att det trots allt fanns några fler röster än så att beakta. Jag föreslog Lukas Moodysson och Bob Hansson. Och, skam till sägandes, mig själv. Jag tog upp min egen ihjältigna diktsamling, Muntliga dikter, som nyligen kommit i en ny, fjärde upplaga (det rör sig varje gång om ytterst små upplagor, men diktsamlingen säljer fortfarande). Jag recenseras i Finland men inte i Sverige, trots att jag på intet sätt har finska rötter. Jag är dock väldigt glad över det. Får se om Stefan Eklund anser att jag tillhör den svenska litteraturen eller inte.
Jag borde kanske också ha nämnt Hans Boij, Peter Lindforss och Johan Nordgren som framstående poeter, individuellt olika, men som definitivt verkar i andra, öppnare traditioner än den extrema språkmaterialismens. Det är ingen slump att samtliga dessa tre har haft eller fortfarande har problem att få ut sina dikter. Hans Boij ägnar sig åt en kvalificerad egenutgivning på Författares Bokmaskin sedan trettio år (om det inte är längre), Peter Lindforss har gett ut fem diktsamlingar för nu ganska länge sedan och är fortfarande aktuell som prosaförfattare på Ellerströms. Hans dikter syns nu mest i tidskrifter eller på webbplatser, men de är oftast lysande. Johan Nordgren publicerar sig som estradpoet, i antologier och har givit ut några e-böcker på Serums förlag. Han är en av Sveriges bästa poeter, rekommenderad till Wahlström & Widstrand, av vänner med omdöme.
Munken är tillbaka
Känner ni ”munken” Lars Larsen? Han är kanske den samtidigt mest begåvade och mest besynnerliga människa jag någonsin träffat. Efter många irrfärder, som delvis finns beskrivna på hans blogg, är han nu tillbaka i Stockholm. (Lars är en kär vän till mig, som har en tendens att ”försvinna” nu och då. Det är i skrivande stund länge sedan jag träffade honom.)
Även om man får ta det man läser med två nypor salt har Lars oftast ett korn av sanning i sina skriverier. Över huvud taget innehåller hans blogg mycket läsvärt, men hoppa gärna över det där om undergången 2012, det är för otäckt för mig, även om jag förvisso varit inne på liknande tankegångar, det får erkännas.
Lars Larsen är den enda vettiga (?!) människa jag känner som hittar något försonande också hos islamisten Mohamed Omar, nu då hela etablissemanget tagit sin hand från honom (även jag, i den mån min åsikt har någon betydelse, men jag gillar fortfarande hans poesi! Som vän av det judiska folket, om än kritisk till Israels politik, känner jag naturligtvis ingen som helst sympati för en islamism som åtminstone i mina ögon ligger väldigt nära anti-semitism. Jag fördömer dock inte människan Mohamed Omar, det kan ingen göra.)
Lars tar sig också friheten att skriva en kärleksdikt till kronprinsessan Victoria, provocerande i denna tid, då kulturskribenterna – inte minst på Aftonbladet – verkar så glada och tillfreds över att ännu ett antal kärleksdikter förblir oskrivna alternativt förvaras i Mårten Castenfors byrålåda… oavsett frågan om rojalism eller republikanism tycker jag att kärleksdikter bör det skrivas flera!
Vill ni ha en i sanning obekväm person, med inopportuna åsikter och ett för de flesta främmande levnadssätt, vill samhället verkligen ha det? Frågor som på sistone diskuterats också i Maja Lundgrens blogg. Lars Larsen är ett gott exempel på en självständig individ som valt en väg som de flesta aldrig är i närheten av att beträda, därför är hans erfarenheter viktiga. Själv har jag valt den traditionellt kristna vägen, ett relativt lågstatusliv, och en poesi där jag uttrycker mina erfarenheter under stort existentiellt tryck. Vad Lars tycker om min poesi är jag för luttrad för att bli smickrad av… men som omväxling mot det bemötande jag vanligtvis får är det en intressant upplevelse.
Här nedan den klassiska videon från en av Lars "aktioner" i Jönköping. Don't try this at your local church!
Uppdatering: Kan ju tillägga att ca tio timmar efter att jag gjort utkastet till den här bloggposten stötte jag på Lars på sta'n. Eller varför inte säga som det var; vi möttes i en kyrka. Må dina handskrivna manus renskrivas. /Hölderlin
Även om man får ta det man läser med två nypor salt har Lars oftast ett korn av sanning i sina skriverier. Över huvud taget innehåller hans blogg mycket läsvärt, men hoppa gärna över det där om undergången 2012, det är för otäckt för mig, även om jag förvisso varit inne på liknande tankegångar, det får erkännas.
Lars Larsen är den enda vettiga (?!) människa jag känner som hittar något försonande också hos islamisten Mohamed Omar, nu då hela etablissemanget tagit sin hand från honom (även jag, i den mån min åsikt har någon betydelse, men jag gillar fortfarande hans poesi! Som vän av det judiska folket, om än kritisk till Israels politik, känner jag naturligtvis ingen som helst sympati för en islamism som åtminstone i mina ögon ligger väldigt nära anti-semitism. Jag fördömer dock inte människan Mohamed Omar, det kan ingen göra.)
Lars tar sig också friheten att skriva en kärleksdikt till kronprinsessan Victoria, provocerande i denna tid, då kulturskribenterna – inte minst på Aftonbladet – verkar så glada och tillfreds över att ännu ett antal kärleksdikter förblir oskrivna alternativt förvaras i Mårten Castenfors byrålåda… oavsett frågan om rojalism eller republikanism tycker jag att kärleksdikter bör det skrivas flera!
Vill ni ha en i sanning obekväm person, med inopportuna åsikter och ett för de flesta främmande levnadssätt, vill samhället verkligen ha det? Frågor som på sistone diskuterats också i Maja Lundgrens blogg. Lars Larsen är ett gott exempel på en självständig individ som valt en väg som de flesta aldrig är i närheten av att beträda, därför är hans erfarenheter viktiga. Själv har jag valt den traditionellt kristna vägen, ett relativt lågstatusliv, och en poesi där jag uttrycker mina erfarenheter under stort existentiellt tryck. Vad Lars tycker om min poesi är jag för luttrad för att bli smickrad av… men som omväxling mot det bemötande jag vanligtvis får är det en intressant upplevelse.
Här nedan den klassiska videon från en av Lars "aktioner" i Jönköping. Don't try this at your local church!
Uppdatering: Kan ju tillägga att ca tio timmar efter att jag gjort utkastet till den här bloggposten stötte jag på Lars på sta'n. Eller varför inte säga som det var; vi möttes i en kyrka. Må dina handskrivna manus renskrivas. /Hölderlin
Lyriskt underskott i kulturen
Jag kommer säkert att fortsätta vara kritisk till den där decennietidskriften, men sista numret av 00TAL, kritikernumret, tycker jag ändå är väldigt intressant. Egentligen är det ju närmast en slags antologi där ett antal etablerade författare/kritiker/konstnärer uttalar sig om kritiken som institution. En serie positionsbestämningar alltså.
Mycket av det mest intressanta sägs mellan raderna, och jag tycker ofta att artikelförfattarna inte drar de viktigaste slutsatserna som ligger implicit i det material de själva presenterar. Det är inga dunungar till skribenter det handlar om; vi får gå ganska långt tillbaka i nutidshistorien, till en helt annan politisk och litterär situation när vi läser t.ex. Arne Ruth.
Så här skriver han i artikeln ”(Går)dagens nyheter”:
”Vietnamdebatten inleddes i maj och juni 1965 med en dikt av Sara Lidman och en artikel av Lars Forssell på DN:s kultursida.” Hm, brukar inte Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” (publicerad i BLM i mars 1965) annars nämnas som det allra viktigaste incitamentet och början på en stor svensk kulturdebatt om Vietnam?
Men hur det började är egentligen ointressant för det jag här vill diskutera. Det jag vill ta upp här, är inte bara att kultursidorna möjligen har fått en svagare position och blivit mindre självständiga i förhållande till tidningen i övrigt (det är sådana frågor som Arne Ruth kretsar kring). Det jag vill säga är att en sådan utveckling som den Arne Ruth beskriver i samband med dikter om Vietnam inte längre är möjlig, och det beror inte bara på att den politiska och samhälleliga situationen i dag ser helt annorlunda ut; det beror framförallt på förändringar inom den litterära institutionen som sådan: nämligen att poesin som genre blivit så marginaliserad och att DN:s kultursida inte längre publicerar poesi. Spiken i kistan är att även BLM är nerlagd. Var finns ingången för poesin i samhällsdebatten? Var publicerar sig den poet som vet med sig att han/hon har skrivit en riktigt stark dikt som borde beröra många? (Om inte själva den strävan ses som suspekt i dag; i dag ska man hellre hålla sig inom kretsen av likar, med en likartad estetik och poesisyn. Växthusklimatet som Magnus William-Olsson en gång talade om i ”Det är för att jag har lärt mig av Homeros”.)
Under året 1974 – Vesuviusgruppens genombrottsår – publicerade sig både Bruno K. Öijer och Per-Eric Söder med starka dikter i BLM. Det var ett sätt att säga att ”vi finns, vi är en del av den svenska poesin, tyck vad ni vill”. De flesta intresserade kunde ta del av deras genombrottspoesi därför att den publicerades i den centrala tidskriften BLM (som många naturligtvis hade en hatkärlek till. ”Jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot Bonniers Litterära Magasin”, skrev Gunnar Harding 1970.) I dag finns helt enkelt ingen motsvarighet. Ingen tidskrift axlar rollen av att vara en tidskrift för en bred, litterärt intresserad publik, som publicerar recensioner, artiklar, nyskrivet, etablerade och oetablerade om vart annat. Den klassiska typen av kulturtidskrift är praktiskt taget död i Sverige, även om det finns många publikationer. 00TAL, till exempel är ju varken avantgarde eller en central tidskrift, även om de gör enstaka lyckade nummer. Den poesi de publicerar är enbart av tidskriftens utvalda debutanter, som knappast presenteras som självständiga röster.
Bruno K. Öijer har framträtt (förutom i BLM) på DN:s litteratursida (sedan länge nedlagd) med nyskrivna dikter. Han har även använt metoden att göra uppläsningar i P1 och presentera nyskrivet material i Lyrikvännen, som åtminstone dåförtiden var en central tidskrift. Vart skulle han vända sig i dag om han var en ung, kommande poet med ett starkt budskap? Finns det över huvud taget något forum? Bokutgivningen är naturligtvis oerhört viktig, men den kommer vanligtvis på ett senare stadium, och kan ta många år att förverkligas från den punkt då dikten är skriven.
Publiceras vår tids starka politiska poesi i OEI? Tillåt mig tvivla… Undantagsvis publicerar DN någon nyårsdikt, mer än så händer inte, poeterna känns i stort sett avskurna från samtalet och utbytet på kultursidorna. (Om vi inte pratar om yrkeskritiker, som också råkar vara poeter, men de är snarare en del av problemet, eftersom deras ord så lätt blir korrumperade när de försvarar sitt eget kotteris estetik i för läsaren föga transparenta recensioner.) Tomas Forser, i sin artikel ”Tyckandets olidliga lätthet” är inne på en tanke som flera före honom har luftat, nämligen att kritiken inte är vuxen vår tids teoretiskt avancerade poesi, att den inte förmår göra samtidspoesin rättvisa. Jag tror tvärtom, att en undermålig men hyllad poesi, med starka positioner på akademier och författarutbildningar, skapar en dålig kritik, därför att kritikerna inte vågar säga rent ut vad de menar, av rädsla att stöta sig med andra på inflytelserika positioner, utan liksom sveper in sina omdömen i parfymerad doft från teoriernas bijouterier.
Frågan är alltså, under rådande förhållanden: Var ska en poet publicera sig? På scenen? Eget förlag? Var finns möjligheten att nå ut för den som tror på sin poesi? Har grindvakterna blivit stendöva?
Folk tystnar. Folk går vid sidan av sedan länge. Poesin blir lidande. Poesin kommer att överleva, men det här är en järnålder för den som brinner för dikten som uttrycksmedel.
Mycket av det mest intressanta sägs mellan raderna, och jag tycker ofta att artikelförfattarna inte drar de viktigaste slutsatserna som ligger implicit i det material de själva presenterar. Det är inga dunungar till skribenter det handlar om; vi får gå ganska långt tillbaka i nutidshistorien, till en helt annan politisk och litterär situation när vi läser t.ex. Arne Ruth.
Så här skriver han i artikeln ”(Går)dagens nyheter”:
”Vietnamdebatten inleddes i maj och juni 1965 med en dikt av Sara Lidman och en artikel av Lars Forssell på DN:s kultursida.” Hm, brukar inte Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” (publicerad i BLM i mars 1965) annars nämnas som det allra viktigaste incitamentet och början på en stor svensk kulturdebatt om Vietnam?
Men hur det började är egentligen ointressant för det jag här vill diskutera. Det jag vill ta upp här, är inte bara att kultursidorna möjligen har fått en svagare position och blivit mindre självständiga i förhållande till tidningen i övrigt (det är sådana frågor som Arne Ruth kretsar kring). Det jag vill säga är att en sådan utveckling som den Arne Ruth beskriver i samband med dikter om Vietnam inte längre är möjlig, och det beror inte bara på att den politiska och samhälleliga situationen i dag ser helt annorlunda ut; det beror framförallt på förändringar inom den litterära institutionen som sådan: nämligen att poesin som genre blivit så marginaliserad och att DN:s kultursida inte längre publicerar poesi. Spiken i kistan är att även BLM är nerlagd. Var finns ingången för poesin i samhällsdebatten? Var publicerar sig den poet som vet med sig att han/hon har skrivit en riktigt stark dikt som borde beröra många? (Om inte själva den strävan ses som suspekt i dag; i dag ska man hellre hålla sig inom kretsen av likar, med en likartad estetik och poesisyn. Växthusklimatet som Magnus William-Olsson en gång talade om i ”Det är för att jag har lärt mig av Homeros”.)
Under året 1974 – Vesuviusgruppens genombrottsår – publicerade sig både Bruno K. Öijer och Per-Eric Söder med starka dikter i BLM. Det var ett sätt att säga att ”vi finns, vi är en del av den svenska poesin, tyck vad ni vill”. De flesta intresserade kunde ta del av deras genombrottspoesi därför att den publicerades i den centrala tidskriften BLM (som många naturligtvis hade en hatkärlek till. ”Jag bestämmer mig för att ta upp kampen mot Bonniers Litterära Magasin”, skrev Gunnar Harding 1970.) I dag finns helt enkelt ingen motsvarighet. Ingen tidskrift axlar rollen av att vara en tidskrift för en bred, litterärt intresserad publik, som publicerar recensioner, artiklar, nyskrivet, etablerade och oetablerade om vart annat. Den klassiska typen av kulturtidskrift är praktiskt taget död i Sverige, även om det finns många publikationer. 00TAL, till exempel är ju varken avantgarde eller en central tidskrift, även om de gör enstaka lyckade nummer. Den poesi de publicerar är enbart av tidskriftens utvalda debutanter, som knappast presenteras som självständiga röster.
Bruno K. Öijer har framträtt (förutom i BLM) på DN:s litteratursida (sedan länge nedlagd) med nyskrivna dikter. Han har även använt metoden att göra uppläsningar i P1 och presentera nyskrivet material i Lyrikvännen, som åtminstone dåförtiden var en central tidskrift. Vart skulle han vända sig i dag om han var en ung, kommande poet med ett starkt budskap? Finns det över huvud taget något forum? Bokutgivningen är naturligtvis oerhört viktig, men den kommer vanligtvis på ett senare stadium, och kan ta många år att förverkligas från den punkt då dikten är skriven.
Publiceras vår tids starka politiska poesi i OEI? Tillåt mig tvivla… Undantagsvis publicerar DN någon nyårsdikt, mer än så händer inte, poeterna känns i stort sett avskurna från samtalet och utbytet på kultursidorna. (Om vi inte pratar om yrkeskritiker, som också råkar vara poeter, men de är snarare en del av problemet, eftersom deras ord så lätt blir korrumperade när de försvarar sitt eget kotteris estetik i för läsaren föga transparenta recensioner.) Tomas Forser, i sin artikel ”Tyckandets olidliga lätthet” är inne på en tanke som flera före honom har luftat, nämligen att kritiken inte är vuxen vår tids teoretiskt avancerade poesi, att den inte förmår göra samtidspoesin rättvisa. Jag tror tvärtom, att en undermålig men hyllad poesi, med starka positioner på akademier och författarutbildningar, skapar en dålig kritik, därför att kritikerna inte vågar säga rent ut vad de menar, av rädsla att stöta sig med andra på inflytelserika positioner, utan liksom sveper in sina omdömen i parfymerad doft från teoriernas bijouterier.
Frågan är alltså, under rådande förhållanden: Var ska en poet publicera sig? På scenen? Eget förlag? Var finns möjligheten att nå ut för den som tror på sin poesi? Har grindvakterna blivit stendöva?
Folk tystnar. Folk går vid sidan av sedan länge. Poesin blir lidande. Poesin kommer att överleva, men det här är en järnålder för den som brinner för dikten som uttrycksmedel.
2010-03-03
En dåres tal - om rövslickarkulturen
Jeg komme her from Usbekistan. Nu jeg vara insläppt svenska konstliv, med min knivar från gamal bytradition. Alla tycka vackra. Ingen shoppa. Men nu jeg forstå ganska att det vara andre saker gälla her. Plast först. Sen vara idéerna, som jeg prata svenske konstnerer om. Det vara så, man tänka vara viktig: "gränsoferskridande" er bra, "gender", också mikkett fint vara "genderbender". Jeg tycka vackra ord, ingen schlump. Också vara mikket man kalla "relationell kontens". Två flickor dricka kaffe på café, samma bord, vara "relationell kontens". Eller konst?
Jeg tycka flickor dricka bättre kaffe hemma; vara mer relationell?
Jeg inte forstå. I Usbekistan vi ha relationer hemma, många, och ingen video titta våra kontinens.
Nu jeg forstå jeg vara "mangkulturellen". Det fint ockkså. Men ingen penger. Penger komme till någon man kallar "snakkis". Alla prata fort, alla relationell, ingen inkontinens, bara kontinens. Konst her vara mikket dyktig, alltid veta svar fort. Lyfta finger, känna vinden. Många jeg hör opprepa fina floskler som stanna lite her och der, fort. Så jeg sitta runt med månge svensker, höra reppetera deras tankar. Som andra haft. Det ligga luften. Det passa overallt.
Någon jeg mötte her, sa till mig; "slicka röv" det vara bästa utbildning. Man komma mycket fram utan egna tankar, bara glida. Arbetsloshet, ingen köppa konst. Men det kan finnas platser tomma, efter den menniskan som inte slickade röven. Efter den menniskan som trodde på nogonting ingen sagt förut. Efter den menniskan som inte boja ryggen för overklig dumheter, och anpassning gryppen först.
Jeg göra min knivar, lugn och ro. På auktion man ropa gamla grejer höga priser. Min knivar inte vara så gamla som plast och glas från 60-talet. Det man prata mikket. Man mikket återanvenda her. Nu man återanvende hela psykedellisk kunsten. Det vara fint. Gamla former, otrykken från menniskan som verklig levede i den tiden, bra att ta, ner man inte har kvar från något egit.
Jeg tycka flickor dricka bättre kaffe hemma; vara mer relationell?
Jeg inte forstå. I Usbekistan vi ha relationer hemma, många, och ingen video titta våra kontinens.
Nu jeg forstå jeg vara "mangkulturellen". Det fint ockkså. Men ingen penger. Penger komme till någon man kallar "snakkis". Alla prata fort, alla relationell, ingen inkontinens, bara kontinens. Konst her vara mikket dyktig, alltid veta svar fort. Lyfta finger, känna vinden. Många jeg hör opprepa fina floskler som stanna lite her och der, fort. Så jeg sitta runt med månge svensker, höra reppetera deras tankar. Som andra haft. Det ligga luften. Det passa overallt.
Någon jeg mötte her, sa till mig; "slicka röv" det vara bästa utbildning. Man komma mycket fram utan egna tankar, bara glida. Arbetsloshet, ingen köppa konst. Men det kan finnas platser tomma, efter den menniskan som inte slickade röven. Efter den menniskan som trodde på nogonting ingen sagt förut. Efter den menniskan som inte boja ryggen för overklig dumheter, och anpassning gryppen först.
Jeg göra min knivar, lugn och ro. På auktion man ropa gamla grejer höga priser. Min knivar inte vara så gamla som plast och glas från 60-talet. Det man prata mikket. Man mikket återanvenda her. Nu man återanvende hela psykedellisk kunsten. Det vara fint. Gamla former, otrykken från menniskan som verklig levede i den tiden, bra att ta, ner man inte har kvar från något egit.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)