Stulet och kopierat: Hemska dagar

"Det där ordet poet är lite laddat. Det är som ordet rock´n roll. Fråga mig inte vad det betyder, eller rättare sagt, be mig inte förklara det, och det är kanske just däri själva betydelsen får sin förklaring; att man inte kan snacka om det, eftersträva det, önskedrömma om det, vilja försöka, låtsas eller utge sig för att vara det. Antingen är man det eller så är man det inte. Det är som artisteri, antingen har man det eller så har man det inte, eller som en målning, antingen säger den dig något eller också inte. Det går inte att läsa sig till bra konst lika lite som det går att lyssna på något bara för att alla andra lyssnar på det. Det går inte att tro att man kan göra samma gester som någon som kan göra gester bara för att gesterna är bra. Det krävs något mer. Det krävs ett du. Och det krävs ett jag. Jag kan aldrig försöka övertala dig om att du är bra, inte ens att du duger till det - om du inte gör det. Och nästan alltid vet du om du gör det eller inte."

Från bloggen Hemska dagar (Grisen skriker)

Liten länksamling

Jag tycker själv det skulle vara praktiskt och behändigt med en liten länksamling från poesidebattens senaste turer. Men det är inte helt lätt att göra en sådan, med tanke på att inget av DN-debatten finns på nätet. (De rör sig i ett eget, självtillräckligt universum?)

I DN inleddes i alla fall debatten 7/6 av Göran Greider, då han publicerade artikeln "Glöm inte poesin!". Därefter har inlägg (med vinjetten "poesikris?") publicerats av Åsa Beckman (9/6), Anna Hallberg (22/6) och Åsa Beckman igen (23/6). Även Ingrid Elams romanöversikt (27/6) anknyter till ämnet ("Berättarna tar avstånd från poeterna" blev rubriken).

Metaforer kring skyttegravskrig/ställningskrig etcetera har varit frekventa ända sedan Annina Rabe publicerade sin genomgång av 00-talets poesidebatter i Lyrikvännen nr 2/10.

Poesikritiken sitter fast i polemiska skyttegravar, säger Magnus Bremmer i SvD, i ett omdöme som i det avseendet är ett eko av Rabe.

Upsala Nya Tidning har publicerat ett par av de bästa inläggen. Magnus Dahlerus vill påminna om poesins bredd.

Therese Eriksson skrev igår i UNT en artikel med funderingar kring vad man kan vänta sig av 10-talets litteratur. Hon menar där att det kan bli en tid av sårläkning och ökad pluralism, där "experimentivrare och traditionalister går" sida vid sida och "pular med sitt". Ja, mindre pluralistiskt kan väl det nya poesidecenniet ändå inte bli?!

Uppdatering: Therese Eriksson skriver på sin blogg att hon är nöjd med sin artikel i UNT, och det tycker jag i och för sig att hon kan vara, den är ett prov på hederligt journalistiskt arbete, i gränslinjen till renodlat tyckande. Men i sin blogg uttrycker hon sig lite friare:

"Jag hoppas också väldigt mycket på att debatten om språkliga experiment kontra traditionellt berättande ska ta en paus, eftersom den inte är konstruktiv längre – om den ens varit det."

Då undrar jag, vad är i såna fall kännetecknet på en "konstruktiv" debatt; är det när alla är överens redan från början? Allting pekar väl tvärtom på att debatten är och har varit nödvändig.

Mats Barrdunge & Rikets säkerhet - Omni.mov

Är jag ensam om att tycka att det här materialet (musik/text/framförande) är otroligt bra?

Rikets säkerhet gjorde en för mig helt legendarisk spelning på Hultsfredsfestivalen 1989, den här inspelningen måste vara från ungefär samma tid. Trots att jag vet att spelningen på Hultsfred dokumenterades (videofilmades) har inget av det dykt upp på youtube, om det ens finns kvar. Däremot har Mikael Katzeff tjugo år efteråt lagt ut den här låten som framfördes och sändes direkt i SVT i något av Nancy och Carinas eller Lill-Marit Bugges program.

Rikets säkerhet var en tillfällig konstellation, något av en proggens supergrupp, med medlemmar från Gudibrallan och Träd, Gräs & Stenar. Ändå var Mats texter självklart gruppens centrum. Jag vet inte om det är svensk rap, någonting är det, och det är väldigt tidigt ute.

Prinsessan skådar ljuset

Är det någon som är trött på kungligheter? Nej, jag tänkte väl det.

Därför tänkte jag passa på och meddela att KKFK, Kennet Klemets Fan Klubb, har fått en hedersmedlem, nämligen ingen mindre än prinsessan Madeleine.

Här syns hon begrunda bilden som utgör omslaget till Lördag natt feber, Klemets andra diktsamling som kom 2002.

Det är för övrigt författarens egen hand som håller i ljuset och upphovsman till såväl bild som omslag är Ola Åstrand.

Zen-dikt av Peter Lindforss

Det är ganska få svenska författare som skriver lika bra på engelska som på svenska. Louise Halvardsson, som jag redan tagit upp, är en av dem. Peter Lindforss är en annan. Jag vet, jag har publicerat honom några gånger. Det är av kvalitetsskäl som jag gör det.


ZEN-POEM (sort of)

I sat by the water
I felt almost alive
I decided
that I would every day
talk to a small child
a dog, a cat
someone very old or lonely
walk ten miles
write a poem
and don´t think so much
about how everything is changing

- Peter Lindforss

Ack ja, midsommar söker sitt känslomässiga uttryck

Min midsommarsång (passerat nu förstås) innehåller bara tre ackord: A, D och E.

Större än litteraturteorierna är kärleken. Den här texten - egentligen en sångtext skriven för några år sedan - har jag framfört även som muntlig poesi. Jag kvalificerade mig till SM i Poetry Slam i våras genom att bl.a. framföra den.

Den handlar om en kvinna... en av de första gångerna vi möttes var på en midsommarfest hos Bob Hansson i det berömda kollektivet på Lidingö. Året var 2004. Åren går... och ingenting blir färdigställt.

P.S. Det här var sommaren innan skyttegravskriget bröt ut.

Raderna - Nina Cassian

Bröllop

Ingen brudklänning.
Ingen frack.
Bara hon och han
i vardagskläder,
båda taniga, utmattade
av den intensiva älskogen före beslutet.

De märkte inte borgmästaren,
de märkte inte vittnena.
De såg på varann
i en orörlig inre dans.

De flydde efter ceremonin -
vilken ceremoni?

Som i en målning av Chagall flög de över staden.
De återvände aldrig.



Nina Cassian

Ur Mirakelkvinnan, 2008
(Ellerströms)
Bild: Marc Chagall: Älskande i månsken

Den konceptuella kroken

När man läser en traditionell diktsamling (ett väldigt vitt begrepp, det mesta av både romantisk och modernistisk lyrik ingår här) ställer man sig kanske frågorna:
Vilka erfarenheter vill poeten gestalta? Vad är det han/hon vill förmedla här?

Annorlunda med en språkmaterialistisk diktsamling. Här handlar det mer om vilken krok författaren hänger upp diktsamlingen på. (Det är sällan ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.) Utgångsfrågan för att förstå diktsamlingen blir då: Vilket koncept har poeten använt? Har man svaret på den frågan har man också det mesta av förståelsen för diktsamlingen; så många enskilda metaforer att tolka brukar inte finnas, vanligen inga alls.

Detta skulle kunna exemplifieras genom en läsning av Anna-Maria Ytterboms diktsamling ”Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker” (OEI Editör, 2008). Det är ingen dålig samling, det är i alla fall något av det bättre som OEI har gett ut. Men det blir snart tydligt för läsaren att det är en konceptuell diktsamling, och för mig är det en besvikelse: åh, nej, inte igen. Det var visserligen väntat, men jag fick känslan inledningsvis av att diktsamlingen var lite öppnare än så. Att den innehöll en del enskilda dikter, som kunde läsas var för sig. (Det går förstås att ha en sådan läsart, men då missar man hur diktsamlingen i sin helhet är tänkt.)

”Hennes titellösa februari lägger vikt vid saker” är en diktsamling om övervikt, och den recenserades också så i Aftonbladet av Viktor Johansson, på ett nästan absurt tydligt sätt.

Det är faktiskt lite orättvist att betrakta diktsamlingen som en ren temadiktsamling på det sättet, för den innehåller ändå en del starka fragment till dikter. Även om konceptet gärna tar över. Permutationer av nyckelord förekommer rakt igenom diktsamlingen (som Anna Hallberg och Jörgen Gassilewski tar upp i sitt extremt teoretiska efterord); ”vikt”, ”vik”, ”vi” osv. ”Veck” är också ett återkommande ord i olika böjningar, och jag kommer att tänka på Gilles Deluezes bok ”Vecket”, som jag inte läst men som lär handla om olika formgrepp under barocken, där förvisso feta kroppar och kroppsveck, löst hängande draperier osv är framträdande på olika avbildningar. Tänk Rubens! (Gilles Delueze är annars i kulturella västsvenska kretsar känd som mannen som gett upphov till göteborgsvitsen ”Det löser sig!”) Ett patriarkat finns också med som en tydlig bakgrund, ”vi”-et bildar bakgrund till en kvinna som kämpar med viktproblem. Det teoretiska efterordet åkallar Marcel Duchamp, Charles Bernstein m.fl. vilket gör att diktsamlingen hamnar i ett järngrepp av teori. Lite synd, för något lite närmare en personligt brännande tematik finns ändå här. Det är svårt när den konceptuella kroken blir så tydlig.

Aftonbladet = Annonsbladet : Sunkigt värre

Utan nostalgi: Men jag minns den där vårdagen när jag stegade upp till Aftonbladet och in till Karl Vennberg som publicerade min första kultursidestext.

Kultursidan är kanske det enda som ännu håller fortet i Aftonbladet: Annars har det sunkat nedåt så man tror inte det är sant.

Det är flera år sedan jag öppnade ett Aftonblad. Igår råkade det ligga där på bussen. Där fanns en okej ledare plus en okej kulturtext. Varvade med två helsidesannonser. Ett uppslag om bröllopsresan utan en enda nytagen bild på Paret. Mera bröllopstrams; två sidor. Polischefens sexbrott får två uppslag (berättigat). Men sen fortsätter Aftonblaskan med små beiga texter varvade med helsidesannonser från matvarubranschen, modebranschen, nöjesfälten. Artiklar om baddräkter; som vanligt oskiljbara från annonspaketet. Allt som allt 14 helsides annonser och massor med småreklam. Priset tar ett uppslag med fyra annonser och en liten skittext om att Lady Gaga föll på sina alltför höga platåskor.
Vi bör veta det.
Vi kanske inte behöver veta vad det är Aftonbladet faller på?
Att från socialdemokratisk okej-tidning ha rullat hela vägen ner i mediehelvetet; sälj vad skit som helst och lev vidare.
Fanns det inga journalister på Aftonbladet dagen före midsommar?
I varje fall; inte ett ord man inte kunnat höra på tio minuter i TV.
Lars Johan Hierta vänder sig i graven och vill inte stå upp igen innan den här tiden är över. Det är knappt jag vill själv.

Debatt om något som inte finns och som har intagit poesins ”centrum”

För tredje gången pågår alltså en språkmaterialismdebatt; en debatt om något som enligt Anna Hallbergs artikel i gårdagens DN inte finns. Årtal för de tidigare debatterna är 2004-2005, 2007 och nu alltså våren 2010. Merparten av de tidigare debatterna har förts på nätet, förutom OEI-debatten 2007 som i huvudsak fördes i de tryckta tidningarna, och startades av Johan Lundberg i Expressen.
Men nu har DN Kultur tagit tag i saken och återfört debatten till där de säkert tycker att den hör hemma, nämligen i de tryckta tidningarna utan svarsmöjlighet för andra. Irriterade av att se debatten växa på nätet, på sajter som retrogarde.org, Den Blinde Argus och Axess-bloggen har de återgått till att publicera artiklar enbart i papperstidningen, vilket inte bara gör dem omöjliga att länka till utan dessutom svåra att diskutera på nätet.

DN måste ha insett att det trots allt är attraktiv läsning med en het poesidebatt till sommaren, men har sett till att hålla debatten intern. I praktiken hakar de på en redan existerande debatt som har pågått ända sedan Lyrikvännen nr 2/10 kom ut i våras. De tre som hittills medverkat med debattinlägg (Göran Greider, Åsa Beckman och Anna Hallberg) är samtliga, mer eller mindre tydligt, knutna till DN. Åsa Beckman som chef för dess litteraturbevakning, Anna Hallberg som fast recensent och så Göran Greider då. Göran har varit anställd på DN för länge sedan och är återkommande frilansare, men hur karln förutom alla sina återkommande skriv- och TV-uppdrag dessutom hinner med att vara chefredaktör för Dala-Demokraten är en gåta.

Anna Hallberg gör ett vältaligt försvar för den samtida svenska lyriken, som enligt henne verkar befinna sig i en av de främsta blomstringsperioderna någonsin. Även det publika intresset påstår hon vara stort.

”Under första hälften av 00-talet exploderade den svenska poesiutgivningen. Man behöver förstås inte tycka om allt som gavs ut, men vad man ändå kan säga är att antalet kvinnliga poeter ökade. Det kom in ett helt nytt självförtroende i poesisfären. Man provade att skriva queer, att väva in politik, uppfinna nya system, blanda in andra konstarter och utforska vad som går att göra med poesigenren som sådan. Framförallt hittade olika poeter egna inspirationskällor som visade sig fruktbara för just deras poesi. (Att som Åsa Beckman kalla detta för ’en estetik’ är att göra det aningen lätt för sig.)”

Det är en delvis ny ton i Anna Hallbergs skrivande, hon lyfter fram mångfald och diversitet på ett sätt som hon inte gjorde för några år sedan. (Hon nämner till och med slam lite längre fram i artikeln.) Men jag säger ändå; upp till bevis! Om 00-talets poesi verkligen håller så hög klass, varför används och citeras den nästan aldrig utanför seminarierummen, varför görs det inga antologier med den? Varför finns den inte tillgänglig i boklådorna? Undantag finnes, av levande poesi, men i stort sett tycker jag nog ändå Åsa Beckmans och Göran Greiders bild av en poesikris har fog för sig. Genren som sådan framstår som ytterst smal.

Anna Hallberg skyller i stället på kritikerna, att de inte hängt med. Som om inte den språkexperimentella skolan (enligt mig: teoretiskt baserade språkexperiment som gått tomgång i alltför många år) har fått jättelika förstadagsrecensioner och djupt initierade, hyllande recensioner av skribenter som Hanna Hallgren, Hanna Nordenhök, Magnus Bremmer, Jenny Tunedal, Fredrik Hertzberg, Stefan Eklund, Jenny Högström och Anna Hallberg själv, för att bara nämna några framträdande recensenter och propagandister för OEI-skolans dominans (som enligt Anna Hallberg inte finns).

”…för litteraturkritikens del blev det kärvt. Det uppstod ett glapp mellan kritiken och poesin som ökar kontinuerligt.
Här någonstans tror jag att Göran Greider och Åsa Beckman tappade greppet. Poesin, med sitt nyvunna självförtroende, fortsatte att expandera, förgrena sig och söka nya vägar.
Då tog man fram storsläggan och började prata om ’språkmaterialism’. Retorisk härskarteknik kallas det på finspråk.”

Kära Anna Hallberg (för jag har sannerligen inget emot dig som person), är det verkligen härskarteknik att försöka hitta ord för något som man vill diskutera? Om språkmaterialism är ett så förhatligt ord kan vi tala om konceptpoesi i stället, men det förändrar egentligen inte någonting i sak.

Men vad är egentligen härskarteknik? Att vilja diskutera existerande litterära skolor? Eller att på gammaldags, patriarkaliskt manér vilja hålla debatten enbart inom den tryckta tidningens hägn? Det sistnämnda innebär ju något av ett diktat från ”centrum”, det centrum som OEI så länge påstår sig ha velat få bort inom poesin. Kommer någon utomstående över huvud taget att få svara på era inlägg? Jag svarar här.

Uppdatering: Therese Bohman kommenterar Anna Hallbergs artikel i dagens Expressen. Therese skriver riktigt vasst och intelligent, om än i all korthet. Hennes inlägg kompletterar mitt, om man nu kan säga så om en text som naturligtvis rent tidsmässigt skrevs innan min.

Om tolerans

Tolerance of intolerance yields intolerance.
Intolerance of intolerance yields tolerance.

(Ungefär: Tolerans av intoleransen föder intolerans,
intolerans mot intolerans föder tolerans.)

Detta läser jag i en som vanligt imponerande artikel på Lars Gustafssons blogg. Det som imponerar är att han alltid är så tvärsäker, och det är samtidigt det som irriterar: Rationalismen som muntert vet hur allt är funtat, och som på sin baksida skriver poesi, av klass dessutom.

Muntert: men liksom från ett högt torn; med vid utsikt och få problem; där sitter filosofen med sin kikare och vet hur vi mer improvisatoriska andar ska förhålla oss till tidens frågor.

Men titta på citatet ovan en gång till; som om det var en matta vars baksida bör undersökas för att fastställa kvalité och ursprungsort.
Nita så fast detta citat inte enbart vid terrorister, rabiata fundamentalister, astrologer och påvar, utan låt det ligga en stund under det mellanmänskliga territorium som heter ekonomi, biologi, samhälle. Där allt som "tolereras" ofta är något förhandlingsbart, säljbart, exploaterbart. Och där det som inte går att exploatera och/eller förhandla med, inte "tolereras" så värst.

Jag tror att Gustafsson har rätt, så långt som det handlar om att sätta gränser för intoleranta praktiker. Men jag tror att Gustafsson har undvikit att titta på relationen mellan intolerans och fattigdom, mellan bristande utbildning och dogmatism, mellan rädsla och brist på inflytande.

Jag vill inte att kvinnor ska behöva vandra runt i burka; men jag ser - precis på samma sätt som en del muslimer - att kvinnans frihet, och mannens rättigheter, i väst ser ganska problematiska ut (Om man skrapar lite under ytan på jämlikheten).

Framförallt är det lätt att glömma att: Tolerans definieras av makten. Även om både filosofen G och jag själv gärna vill tänka oss friheten och toleransen, som en väg över vattnet där oljan och dumheten bara klibbar lite under fötterna, medan vi tänker stort och fritt, om andras intolerans.

(Det här blev lite råddigt märker jag, klockan är för mycket, och jag har inte ambitonen att reda ut ämnet, bara pointa lite...)

Nätanonymitet

Nu har jag kommit på varför jag skriver så sällan här på bloggen: Jag tycker det är läskigt. Bloggande är rätt personligt; man häver gärna ur sig något halvgenomtänkt och spontant och så kastar man ut det till ett gäng läsare som man inte vet så mycket om. Vänner eller fiender, roade eller kritiska, förlåtande eller dömande – man har ingen aning, det är bara några få man känner till.

Ja, alltså, det är kommentarsfunktionen som är skrämmande. Det är som om jag alltid väntar mig någon form av lömska påhopp där. Konstigt nog, för de flesta kommentarer vi får på den här bloggen är från välvilliga, eller roliga, eller helt enkelt diskussionslystna läsare, men någonstans i något halvt omedvetet hörn inom mig inbillar jag mig ändå att det lurar krokodiler i vassen, vasstandade bestar som bara ligger där och väntar på att hugga till.

Några av de otäckaste skräckfilmer jag har sett – och jag har sett en del – har varit de där mördaren/förföljaren/ondskan är osynlig och/eller oåtkomlig för förnuft och resonemang. Där offret aldrig får minsta chans att diskutera. Där bara ett öga skymtar fram, en skugga i mörkret, en rörelse eller ett obegripligt spår. Det blir lite av samma känsla med anonyma kommentarer. Vem döljer sig bakom orden egentligen? En ansiktslös fiende som vill en illa? Eller till och med någon man känner som inte vill träda fram?

Jag vet inte riktigt var de här obehagskänslorna inför bloggandet började, om jag alltid har känt så här eller om det är små hugg här och var som har byggts upp till någon sorts fobi. För det handlar ju inte bara om mig och Argus; jag läser ganska många bloggar och har deltagit i en del debatter på olika håll. Ett riktigt praktexempel på kuslig figur var i alla fall den halvanonyma signaturen P som brukade härja på Malte Perssons blogg förr i världen. I min privata bloggskräckfilmsvärld är han lite som roboten i Hardware – en mördarmaskin som bygger ihop sig själv av metallskrot och kallt och metodiskt slaktar allt som liknar mänskligt liv.

Sommardikt av Peter Lindforss

New York under 70-talet betyder fortfarande mycket för många människor, har jag förstått på sistone. En extremt kreativ miljö, uppenbarligen. Peter Lindforss var en del av den. När han kom tillbaks till Stockholm började han jobba på H & M. Soundtrack: Lou Reeds Perfect Day.

Mina sidenskjortor
hänger i garderoben
Mitt dyra rödvin
står orört i skafferiet
Jag ligger naken på sängen
och fantiserar om New York 1972

- Peter Lindforss

Bröllopsmorgon kvart över sex

Tre gånger, hitills, har jag blivit rörd till tårar av ett bröllop; mitt eget, min gudsons, och Victorias. So what the fuck; vi är bara så kära ett par gånger i livet.
God Morgon, Brudpar!

Språkmaterialismen på väg ut – en poesidebatt som kommit halvvägs

Hon har sagt det ett par gånger nu, Åsa Beckman, hon skiljer på litteratur som ”sänder” respektive ”inte sänder” (se DN 9/6, finns inte på nätet). Den sistnämnda sorten är hon trött på, har allt mindre tålamod med, tiden är för kort för att ägna sig åt den.

Hon har blivit allt mindre intresserad av att tolka dikter av poeter som inte ens försöker gestalta något.

”Man måste kort och gott känna en texts medelsebehov [sic] – och det är oberoende av om dikten består av fem ord ur en manual för en gräsklippare eller en episk dikt om en sommarmorgon vid Vänerns strand.”

Samtidigt vill hon profilera sig mot andra kritiker av språkmaterialismen, fast hon nu själv definitivt verkat ha sällat sig till dem. ”Det har inget att göra med en dikts begriplighet!”, skriver hon i en pik direkt riktad till Göran Greider, som hon menar i sin tidigare debattartikel har missförstått hennes tal om dikter som ”sänder” (hon använde det uttrycket redan i en litteraturkrönika 13/3, vilket han snappade upp).

Men vad finns det egentligen att missförstå? Greider talade i sin debattartikel (DN 7/6) om dikter ”som vill något”, och det är ju ungefär samma sak som Åsa Beckman försöker formulera. Även Göran Greider säger ju att "begriplighet" inte är något bra sätt att hylla eller kritisera en dikt på. (Se vad jag skrivit tidigare om Göran Greiders debattinlägg här på bloggen.)

Men det är i alla fall lustigt att det där uttrycket, att ”sända”, nu kommit upp och spelar en roll i (den än så länge trevande) poesidebatten.

Jag kommer att tänka på Lars Mikael Raattamaa (enligt Åsa Beckman en av fyra ”begåvade poeter” som språkmaterialismen ändå har gett oss). I sin diktsamling ”Politiskt våld” (OEI Editör/Modernista, 2003) tog han ju specifikt avstånd från kommunicerande poesi, man kan säga att han där direkt vände sig emot dikter som ”sänder”. Jag har citerat det aktuella stycket många gånger:

”Kommunikationen är en 3Gtelefon. Härifrån och dit. Sändare – budskap – mottagare. Det är en uteslutande modell. Den utesluter bruset. Orden som ännu inte är språk. Det är i bruset livet finns.”

Så här kommenterade jag det stycket då, i min debattartikel Litteraturpolitikens vänster- högerskala:

”Självklart är varje kommunikationsakt komplex och innehåller ett visst mått av brus, men att det skulle vara önskvärt att öka den redan höga brusnivån i samhället är enligt min mening ett synsätt som bara makthavarna kan tjäna på. Därför tjänar språkmaterialismen dem som i dag sitter med vid maktens bord.”

Det finns ingen orsak att ändra det betraktelsesättet. Inte heller jag menar ju att en dikt måste vara fullkomligt begriplig, men det måste finnas något som lockar, något att börja nysta i, kanske en antydan om ett mysterium; en del av budskapet måste nå fram även om allt inte går att förstå på en gång eller kanske ens någonsin. Kalla det poesi som ”sänder” om du vill, det är nästan en förenkling.


Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad hävdar i ett aktuellt poesidebattsinlägg att konceptdikten och språkmaterialismen inte alls är så dominerande som det sägs, och att det finns jättefina små diktböcker att ge bort! Fast hon nämner inte vilka, utöver att hon själv har fått en bok av Pär Thörn i present (hon blev jätteglad). Några poesiantologier antar jag att hon i alla fall inte givit bort, för några sådana med samtidslyrik finns inte.

Åsa Beckman är däremot allvarligt oroad över att språkmaterialismen har blivit så dominerande, och att själva genren lyrik i dag mer eller mindre har blivit identisk med en viss sorts estetik. Hon tycker att kvalitetskontrollen på förlagen har blivit för dålig, och att fältet har lämnats fritt för epigoner. Situationen påminner i mina ögon om när fyrtiotalismen kördes i botten genom överutgivning och ett flöde av epigoner runt 1950. Detta säger jag trots att jag gillar vissa senkomna fyrtiotalister, som t.ex. den som kultursociolog senare kände Harald Swedner vars debutbok ”analysis situs” från 1950 nog är den mest fyrtiotalistiska av alla fyrtiotalistiska diktsamlingar; den innehåller en hel del extremt lärd, pessimistisk men rolig poesi. (Skillnaden är att fyrtiotalismen hade en betydligt högre litterär kvalitet än språkmaterialismen någonsin nått upp till, och dessutom ett innehåll mitt i den högmodernistiska formen – budskapet var mer än bara brus.) Jag kommer också att tänka på när postmodernismen kördes i botten i början av 90-talet. Jag använder Horace Engdahls egna ord om vad det var som hände då, även om det inte är ett exakt citat. Det är dags för något nytt.

- Prins Daniel, förmodar jag?

Ett privatkapitalistiskt företag gör naturligtvis vad det vill med sina pengar och resurser. Men vet ni hur mycket Aftonbladet satsar enbart på bevakningen av prinsessbröllopet?
Svar: 3,5 miljoner kronor.
Vet ni hur många som kommer att jobba på AB under morgondagen med att i huvudsak bevaka samma bröllop?
Svar: 340 personer; i stället för som under en vanlig lördag, 40 personer.
Det är en häpnadsväckande satsning av en socialdemokratisk (?) tidning.

Dagens hjältar

... är Eva Selin Lindgren och Solveig Ternström – två centerpartister som gick emot den borgerliga regeringen och röstade nej till kärnkraften.

– Jag har inte fått se några sakliga skäl till att utveckla denna livsfarliga teknik, säger Eva Selin Lindgren, som är professor i kärnfysik, till DN.

Bästa tanterna! De ska ha varsin kram och ros! Men tyvärr hjälpte det inte, eftersom resten av centern ju har övergivit den gamla fina linje tre från folkomröstningen 1980.

De rödgröna kommer att riva upp dagens ja-beslut om de får makten efter valet – så det kanske kan vara en idé att lägga sin röst där någonstans.

När fan blir gammal är han fortfarande religiös

Min första politiska handling var att rösta nej till kärnkraften  – det var i mars 1980, jag var 18 år och hade gått en kärnkraftsstudiecirkel efter skolan. 30 år har gått sedan dess, beslutet om avveckling har runnit ut i sanden och avfallsproblemen är fortfarande inte lösta.

Eftersom jag inte har lust att lämna över ett samhälle byggt på dyr, onödig och livsfarlig energiförsörjning till framtida generationer så har jag i dag skickat ett mejl till alla riksdagsledamöter. På torsdag, den 17 juni, tar de nämligen beslut i frågan om Sverige ska öppna för ny kärnkraft.

Skriv ett mejl du också! Hos Greenpeace finns ett formulär med förslag på vad du kan skriva om du inte vill hitta på något själv.

En soul companion

Och här finns min text om några av
Helena Loofts romaner.

Med andras ord: Om Tidskriftsstöd

"Det var på Skeppsholmen där Statens Kulturråd höll till i en fin gammal länga, och där referensgruppen för statliga stödet till kulturtidskrifter sammanträdde. Jag ingick i denna grupp i tio år, vilket framför allt innebar tre plågsamma dagar i maj, då vi sammanträdde och fördelade ungefär tjugo miljoner till ett par hundra redaktioner – några fick 10 000 kronor, andra en halv miljon.

Jag råder er att tacka nej om ni får uppdrag av det slaget, i varje fall om ni tycker att sammanträdets gruppbeslut bör bottna i väl genomtänka argument, kunskaper och förverkligad rättvisa.

I det trevliga men kvava sammanträdesrummet skickades tidskrifter runt, från när och fjärran, inklusive hjärtslitande följebrev, böner från redaktörer som levde på att krama Kalles Kaviartuber och havregryn med silverfiskar, samt sin obotliga kärlek till kultur som de ville manifestera med ännu en årgång av sin tidskrift.

Och där satt vi, och bladade, mätta efter god lunch på Moderna museet, lite dästa kanske, och ett frekvent ord var ”inte så kul”. Den tidskrift vi bläddrade i, och som någon möjligen verkligen studerat, var ”inte så kul, liksom – eller?”
Det hummades som svar, med djup eftertänksamhet.

Jag är nu inte helt rättvis mot gruppens arbete. Vill dock hävda att gruppen ej heller var rättvis mot alla hundratals ansökningar, och hur skulle den kunna vara det? Jag vet inte, bara att dessa sammanträden för min del påfallande ofta bokstavligen var migränframkallande. När mötena var över och de där skattemiljonerna fördelade cyklade jag hemåt och någonstans i trakten av Götgatsbacken brukade en blixtrande huvudvärk komma som logisk slutreplik."

Hämtat från Sverker Tiréns blog:Tiréns tirader

Några lästips

Poeten Gunnar Strandberg publicerar fram till midsommar ett urval av Boel Schenlaers dikter på sin hemsida. Dikterna är hämtade ur kommande diktsamlingen (2011) "Nomad i exil". Gunnar har också gjort en välskriven introduktion till Boels diktsamling och författarskap.

*

Louise Halvardsson heter en av mina favoritförfattare ur det yngre gardet. Hon har hittills bara gett ut ungdomsboken (eller egentligen allåldersromanen) Punkindustriell hårdrockare med attityd. Som jag rekommenderar varmt, det finns drag i den av Lukas Moodyssons debutfilm "Fucking Åmål". Temperamentet och begåvningen tycker jag har vissa likheter med Lukas, men det blir bara fånigt med överord, så läs den.

Sedan några år tillbaka är Louise i huvudsak bosatt i Storbritannien (Brighton) och hon har skrivit sin nya roman direkt på engelska, som hon nu söker både agent och förläggare för. (Tydligen är det viktigt i Storbritannien att ha en agent som tror på ens verk innan man kan sälja in det på bokförlag, kanske håller det på att bli så också i Sverige?)

Louise skriver också noveller och dikter. Och inte minst det sistnämnda intresserar mig; för hennes tonfall i dikterna skiljer sig helt från den typ av poesi som blivit den dominerande i Sverige. Jag uppfattar det som en avspänt engelsk diktion, och det har inte bara med språket att göra faktiskt. Här ett exempel på hennes alter ego Lou Ice's poesi.

Och här hennes blogg med rapporter från bl.a. Nässjö poesifestival!

BP - Svanberg: Inte nyansernas mästare

Följd av några journalister i London - absolut inget drev - svarar BP:s styrelseordförande knappt på frågor. "I cant comment".
Till sist får han ur sig något om att katastrofen i Mexikanska Golfen är en erfarenhet, som kommer att leda till att djuphavsoljeborrningar blir "even safer".

Reklamspråket kan han, men inte språket, och jag förvånas över den extremt tafatta engelska som accepteras bland höjdare i affärsvärlden, men aldrig skulle accepteras i till exempel journalistyrket. Kanske är det så här: Ju mer penningmakt, desto sämre kommunikation?

Om nu djuphavsborrningar ska bli "even safer" betyder det att den katastrof som nu brer ut sig varit "säker", och att vi kan förvänta oss något ännu bättre nästa gång. Ett oljefält som inte bara brer ut sig över en yta stor som Östersjön, utan "even" bigger?

Nordsjön, Herr Svanberg? Eller
räcker det med miljarderna i avgångsvederlag?
_ _ _ _ _ _

Om en läkare ska operera en kropp förväntar man sig inte att kroppen ska förblöda. Om så sker kallar man läkaren en kvackare och tar ifrån honom hans legitimation.
Men jordens kropp får de värsta amatörerna gräva runt i, utan att kallas vid sitt rätta namn: Kvackare. Even quacker.

Stulet och kopierat

"När manifestet är färdigformulerat uttalar det sin egen dödsdom. Det är med hundra spikar dessa teser spikats fast i sin egen likkista."

"Inom konsten finns bara hihierarkier att fnissa åt."
_______________________________________


Från bloggen
bernur

Sveriges sju bästa samtidspoeter (ett förslag), utdrag ur mail till H. S. den 23/5 2010

Sveriges sju bästa samtidspoeter, som jag ser det? Det är de här: Peter Lindforss, Margareta Renberg, Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson, Johan Nordbeck, Håkan Sandell, Tomas Tranströmer. Coach: John Keats.

Det är tydligt vilken generation de inte tillhör. Återväxten är väldigt dålig. Bob Hansson får för närvarande stå på tillväxt för min del. Johannes Anyuru gäller samma sak. Ursäkta det lite fåniga listskrivandet, det roar mig ibland. Listor har den egenheten att de blir liksom aldrig kompletta. Greider och Magnus William-Olsson, gärna det. Och Kristina Lugn, kanske. Ytterligare några namn är tänkbara. Men nästan ingen under 50 har en tillräcklig nivå; vet inte vad det säger. Det säger att språkmaterialismen har påverkat i princip alla författarskap som har en gnutta osäkerhet i sig, som är unga och formbara, kanske också lite väl lättpåverkbara.

Göran Greiders roll i poesidebatten

Göran Greider är väl mannen som lyckas inta alla möjliga positioner samtidigt, speciellt i litterära övergångsskeden. "Jag står med en fot i bägge läger. Jag är både postmodernist och realist." Sa han för tjugo år sedan, tror det var i tidskriften 80TAL/90TAL. Någon som minns? Nu är han republikansk poet samtidigt som han satt i juryn för Babels kärleksdikter som skulle läsas upp för kungahuset. Jag gillar Göran som poet och debattör, men det här har slagit mig på sistone.


Då har jag ändå inte nämnt Görans artikel "Glöm inte poesin!" från måndagens DN. Den verkar inte finnas på nätet men här ett talande citat:

"Mycket av den på senare år mest hyllade poesin framstår däremot som ett dystert dechiffreringsproblem: Man kör fast redan i försöket att tyda bokstävlarna. Något principiellt motstånd mot det experimentella tror jag inte finns bland läsare, bara experimenten talar till oss". Osv.

Läs artikeln, den är väldigt bra.

Göran invänder också mot Daniel Sjölins (Babel) sätt att framställa poesin som det främmande, gärna det helt obegripliga. "I försnacket [till Babels avsnitt om poesi] ställdes jag inför frågan om inte den som ogillar obegriplig poesi egentligen uttrycker en slags främlingsfientlighet? Det otroliga med den synen är antagandet som ligger i botten: Invandrare är inte som vi. Hur många nyss anlända somalier vill bli betraktade som en dikt av Anna Hallberg eller Jörgen Gassilewski när de går till arbetsförmedlingen? /.../ Ändå är 'begriplighet' ett meningslöst sätt att kritisera eller hylla poesi på."

Jag kan gärna tillägga att Daniel Sjölin framförde precis de här argumenten som Göran invänder emot när han var ny redaktör på Lyrikvännen 2004-2005, och just argumentet om att vi var främlingsfientliga fick vi motdebattörer höra, bland annat i Borås Tidning. Jag, Boel Schenlaer och Håkan Lindgren deltog i debatten, där Daniel Sjölin representerade Lyrikvännen. Vi som slogs för folkbildning utmålades som en romantisk bakåtsträvande sekt, eventuellt också främlingsfientliga eftersom vi kritiserade språkmaterialismen. När Göran Greider fem år senare tar upp stafettpinnen eller tråden är möjligen det litterära läget ett annat.

Svanesång för de klassiska kulturtidskrifterna

Läsvärd artikel i SvD för alla som är det minsta intresserade av litteraturtidskrifternas situation. Artikelförfattaren Kristian Fredén ger en relativt hoppfull bild av läget; han inventerar vad som finns kvar av kvalitetstidskrifter inom det litterära fältet och hittar ändå en hel del.
Han anmärker, helt riktigt, att tidskrifterna nu mycket mer än tidigare har noggrant mutat in var sitt intresse- eller bevakningsområde; Lyrikvännen har sitt, Parnass ägnar sig åt etablerade klassiker osv. De övergripande, breda kulturtidskrifterna är nedlagda, som Artes, BLM, Allt om Böcker, Vår Lösen med flera - och det kan ju inte heller Kristian Fredén, trots sin positiva grundinställning, dölja.
"/.../ betyder då allt det här att det inte skrivs lika intressanta artiklar längre? Knappast. Det är mer en fråga om att den intresserade måste lotsa sig själv på ett annat sätt än förr om åren, på gott och ont. Det ligger så att säga i det nya medielandskapets natur."

Det finns ytterligare några viktiga kulturtidskrifter med litterär inriktning, som inte Kristian Fredén nämner, främst av dem kanske Aorta. Men inte heller den har ju viljan eller förmågan att gripa över hela det litterära fältet, utan har sin retrogardistiska hållning som en utgångspunkt. Post Scriptum, som är på väg att återuppstå, är inriktad på översatt lyrik. Aurora, som jag själv jobbar med, vill vara en bred litteraturtidskrift men saknar resurserna att ge mer än glimtar av den samtida och äldre romantiken.

För att citera mig själv ur en av alla bloggposter jag skrivit om det här ämnet:

"/.../ var blev de tidskrifter av som kombinerar lyrik och prosastycken av kända och okända namn med introduktioner, översiktsartiklar, kulturdebatt och en heltäckande recensionsavdelning? Kort sagt, var blev den breda litteraturtidskriften av? Har den spelat ut sin roll nu en bit in på 2000-talet? Varför vill ingen redaktör ta på sig den otacksamma rollen av att vara vuxen och låta andra leka på sin gård?"

Det handlar om kotteritänkande och omognad. Hos somliga av de små avantgardetidskrifterna som vuxit sig orimligt stora (läs: 0EI) handlar det om den ständiga viljan av att vara först med det nya. Men glöm inte att detta fokus vid avantgardet i en återvändsgränd historiskt sett är en ny situation. Historiskt har det alltid (åtminstone sedan slutet av 1800-talet) funnits både breda och avantgardistiska litterära tidskrifter. De bägge sorternas tidskrifter har speglat sig i varandra, funnit både inspiration och motstånd, något att ta spjärn emot. När vi enbart har kvar det självutnämnda avantgardet (samt några fickor av bredare kvalitetstänkande)speglar det ett samhälle i sönderfall, där kulturen blivit till fragmenterade öar. Hoppfullt för kulturtidskrifterna? Nej, inte speciellt, tyvärr.

Dags för Debutbar igen

Jag vet inte hur många år det här arrangemanget har funnits, men Debutbar på Kulturhuset i Stockholm har vid det här laget etablerat sig som en ganska klassisk tillställning och mönstring av nya svenska författare. Med ett stort problem. Som ung och naiv kulturintresserad människa (har jag någonsin varit ung och naiv?) tror man gärna att urvalet av författare på Debutbar är till för att spegla den svenska debutantutgivningen. Men så förhåller det sig inte. Urvalet speglar helt enkelt vilka förlag som sponsrar, i år är det Bonniers, Norstedts, Alfabeta, Natur & Kultur samt Ordfront. Vilket innebär att endast en poet medverkar, den av mig i tidigare inlägg omnämnda Helena Österlund. Ingen språkmaterialism, ingen arbetarpoesi och inte heller någon romantisk poesi. Det är tråkigt för publiken, som inte får någon möjlighet att bedöma kvalitetsnivån på den unga svenska poesin i ett enda sammanhang och också förlorar ett gyllene tillfällle att hitta sina eventuella favoriter. På prosasidan ser det lite mera intressant ut... Men förlagen tror inte på poesin, det är den enda möjliga slutsatsen.

Raderna: Zenmästaren Mumon

Våren kommer med blommor och hösten
med månar,
sommaren kommer med vindar och vintern
med snö.
När sinnet är fritt från futtiga ting
är tiden på året den bästa.

____________________________

Ett ofullständigt fragment
ur en fullkomlig bok: Mumonkan - Muren utan port.
översatt, publicerad och kongenialt formgiven av
Johan Laserna.
Förlag: Umbra Solis, 1999

Poetisk revanschism

- ett ställningstagande

Motståndskampen och revanschlustan är väl inte alltid de vackraste av drivkrafter. Men en utsatt livsmarodör och konstnär in spe har bara alltför sällan något att offra på självbesinningens altare; hos sådana tar sig motståndet ofta litterära uttryck (”Om Du Vill Leva /Måste Du Hämnas På Livet” Bruno K. Öijer i c/o NIGHT. Men livet i västvärlden har blivit mycket hårdare sedan 1976 när detta skrevs/publicerades!)

Så vad är det du kämpar mot? Den diffusa ”makten”? Men varför är i sådana fall dina naglar blodiga varje natt? Varför ligger du som i koma tryckt mot väggen? Du säger att du inte kommer igenom? Och vart är du egentligen på väg?

I själva verket är väl litteraturen och andra former av konstnärligt skapande ofta de enda alternativ som står till buds för att ge den utsatta och pressade själen röst; annars får man ägna sig åt andliga praktiker eller våldsutövning.

Politisk/facklig kamp för att få igenom revisionistiska mål? Ack, så långt bort liggande dessa hägringar verkar! Och även partipolitiken och fackföreningen visar sig bara alltför ofta på närmare håll vara del av system som lika väl kan verka förkvävande som frigörande.

När man inte vill ge upp sin integritet, vilket staten och dess maktapparater mer eller mindre kräver av en i många situationer, var ska rösten ur underjorden kunna höras då? Lägg örat mot marken, mot poesin, eller möjligen mot en halvt självcensurerad blogg. De arbetslösa lika väl som de timanställda utsätts för mentalt våld, just för att de tappar beslutanderätten över sitt eget liv och inte kan påverka sin egen försörjning. Arbetsförmedlingen är en instans för statlig våldsanvändning, just ansiktslösheten i dess maktutövning tillåter våldet att ske. Våldet är också närvarande genom pyramidliknande övervakningssystem, där chefen på AF bevakar sina underlydande (genom att när som helst kunna gå in i deras datorer) som i sin tur bevakar den arbetslöses ”aktiviteter”.


För den anställde gäller detta i dag: För varje gång ditt jobb läggs ut på entreprenad får du färre semesterdagar. För varje dag får du mindre sol så vida du inte protesterar. Den inre solen är en ännu oskriven dikt eller ett kärleksmöte i den stilla vrån av dammkorn soldansande från säng-slöhetens vinkel.

Skruva ner dina drömmar! Skruva ner dina drömmar! Det enda du kan bli är livsmedelsarbetare! Du ska inte söka journalist- eller bibliotekariejobb! Du ska inte bli den du skulle kunna bli! Sådant är statens och dess handläggares maktspråk. (”p-o-e-t. men kalla det för helvete inte yrke!” BKÖ, Chivas Regal 1978)

Jag känner stegen upp ur underjorden, hur ofta har jag inte tagit dem, hur ofta har jag inte sett mig själv som död för att sedan födas på nytt? Det är många gånger som jag har gått omkring med strypmärken runt halsen, som i Berlin 1989. Jag försökte då gå ner i underjorden för att befria en kvinna som jobbade på stripp-club, jag såg mig inte om och dörrvakten försökte – bokstavligen – döda mig. Jag var förälskad men det var en stumhet gränsande till idioti som förde mig dit. Enda utvägen i den stunden blev den poetiska revanschismen; jag såg det också hos andra, hur det glimtade till av ljus i pupillen på vägen upp ur fängelset.

Kannibalkapitalismens credo

Jag tror på det Allsmäktiga Kapitalet
och på bankerna, dess avkomma,
våra småfurstar

Jag tror ock på det Heliga Ägandet
Ägarnas samfund
Skuldernas avskrivning
Konjunkturens uppgång och
Räntans uppståndelse

Jag tror på Makten
över hela jordens Rikedom
Från Mexikanska gulfen
till Afrikas köpta odlingsmarker
varifrån vi skall igenkomma
för att uttömma allt Levande
på dess inneboende värde

Jag tror ock på Korruptionens Härskara
och Girighetens Demon
på köttets försäljningsvärde
och alla fattigas nederstigning
till Dödsriket
varifrån de skall utplundras till fullo

Amen


(Bild: Helvetet, av Hieronymus Bosch)

Arbetarpoesin lever!

Den känns lite feltajmad, Pontus Dahlmans artikel Rapport från en laptop i senaste numret av Vi Läser.

Ingressen gör följande påstående:
”Medan arbetarförfattarna förr skrev om slavliknande kroppsarbete, dominerar andra miljöer i dag: Pr-byrå, advokatkontor, glassigt månadsmagasin.”
Pontus Dahlman uppmärksammar några romaner från de senaste åren, några av dem helt nyutkomna, som inte utspelas i ”traditionell arbetarmiljö”, men som ändå kan kallas för arbetsplatsskildringar. Det är böcker av Mattias Ronge, Anette Kindahl, Malin Persson Giolito, Hans Koppel, Diana Janse och Johan Kling.

Visst finns det en sådan trend, om det är rätt ord, en inriktning mot dokumentarism och berättelser från tidigare oskildrade miljöer, i det här fallet åt det glassiga hållet alltså. Men det är ju ändå fåtalet mer traditionella arbetarskildringar som lyser och skimrar!

”Yarden”, som kom i fjol, är fortfarande en av de mest uppmärksammade och omtalade svenska romanerna, med all rätt.
Pontus Dahlman nämner även den i sin artikel, men gör följande påstående: ”/…/ Kristian Lundbergs Yarden (2009) visar upp något som många nog helst vill gömma undan: hur människor i en klass långt under arbetarklassen utnyttjas och slits ut för en timlön som ingen kan leva på, i den moderna hamnmiljö där författaren själv ofrivilligt arbetade en tid.”

Det där är inte riktigt sant, Kristian Lundberg skildrar moderna proletärer, men det är inget främmande (i alla fall inte för mig) i deras livsvillkor, det är en skildring av icke yrkeskvalificerade arbetares vardag (samt en huvudperson som lever med såriga barndomsminnen som allt mer tränger sig på under bokens gång). De timanställda lever så i Sverige i dag, på många håll; Kristian Lundberg arbetade ju inte ens ofrivilligt där, om jag förstår rätt, utan han hoppade på en försörjningsmöjlighet som erbjöd sig.

”Hamnsjåarskildring”, kallar Pontus Dahlman även Yarden, och man undrar om han egentligen läst boken. Artikeln fokuserar annars, som sagt, på helt andra yrkesmiljöer. ”Medelklassens revolt mot den traditionella arbetarromanen?" frågar man sig till och med i en tillspetsad formulering. De korta intervjuer som Vi Läser publicerar på sin hemsida som smakprov säger ju en hel del om det.

Men om ”Yarden” vore det enda tecknet vore det kanske inte värt att skriva ännu ett blogginlägg om arbetarskildringens återkomst. Inte heller om vi skulle fördjupa oss i Johan Jönson som arbetarpoet (det rör sig ändå om ganska få sidor i hans åttahundrasidiga ”Efter arbetsschema”). Vi har framförallt en ny diktsamling att beakta, Jenny Wrangborgs ”Kallskänken”, som nyligen har utkommit på det lilla men engagerade Kata förlag.

Jenny Wrangborg har (med tanke på sin unga ålder) varit uppmärksammad rätt länge redan inom arbetarrörelsen som en ung, kommande poet med politiskt budskap. Det har skrivits om henne i lokaltidningar och fackförbundspress. Hon har också läst dikter på socialdemokraternas 1:a majfirande och medverkat i antologin Snart går vi utan er – brev till socialdemokraterna. På senare tid har Göran Greider nämnt hennes namn i offentliga sammanhang, i SVT:s Babel och i en dikt i tidningen City.

Ändå är hennes bok ”Kallskänken” svår att få tag i, förlaget har distributionsproblem som så många andra. Säkrast beställs den direkt från Jenny Wrangborgs egen hemsida.

Nu har boken börjat få recensioner i stora dagstidningar, först ut G-P, och det blir tydligt för mig att recensenterna hittills är positiva, samtidigt som det är uppenbart att de inte är vana vid den här typen av poesi, en som talar klarspråk och verkligen vill kommunicera. De letar efter något som inte finns där, och undrar om det här ändå inte är alltför enkelt. ”Stilistiskt sorterar jag under ett annat tak. Där Wrangborg aldrig lämnar sin dikt utan den där sista summerande lite didaktiska slutklämmen, skulle jag ha litat mer på raderna som föregår, på att gestaltningen i dem öppnar för en skarpare läsart utan slutkläm/ pamflett.” Osv. Också Fria Tidningen är inne på ett liknande spår.

Jag skulle vilja påstå att de som har den typen av anmärkningar i grunden har fel. Min mening är att det är enormt svårt att skriva så enkelt som Jenny Wrangborg och samtidigt ändå knappt ha med ett onödigt ord. Det finns enstaka dikter med kampinriktning som jag tycker kan bli lätt bombastiska (revolutionsromantik), med det är två-tre dikter av drygt femtio, och inte ens dem vill jag vara utan. Uppmaningar till kollektiv kamp och att hålla huvudet högt behövs i den här tidsandan, och som en kontrast till den uppgivna stämningen bland arbetarna i ”Yarden” (solidariten har de dock gemensamt). Skillnaden mot den tryckta stämningen i ”Yarden” beror säkert till stor del på att det i ”Kallskänken” handlar om ett kollektiv med yrkeskunskap och –stolthet, och med ganska hög fackanslutning. Det gör att de kan stå sig lite bättre gentemot arbetsgivarna, men även här finns risken för plötsliga avsked och t.o.m. svartlistning från arbetsplatserna.

Men poesi är ändå ingen kollektiv konstart, utan handlar om individens existentiella upplevelser? Ja, det gör det, också, i ”Kallskänken”. Författaren träder fram som individ, men det handlar också om de många som hon vill ge röst. Hon ger dem röst i situationer där det händer något, hon skildrar peripetier, brytningar. Stilistiskt kan det faktiskt påminna om Edgar Lee Masters lite bortglömda storverk ”Spoon River”, som handlar om ett antal (döda) människor som minns avgörande händelser i sitt liv, på ett konstnärligt avklarnat sätt.

”Kallskänken” är den bästa debutdiktsamling som kommit på många år, så oerhört mycket bättre, rent konstnärligt, än till exempel Helena Österlunds hyllade debutbok ”Ordet och färgerna”, som för mig är tämligen monoton systemdiktning. (Här hyllar Athena Farrokhzad denna vårens enda poesidebutant på storförlagen, och här Anna Hallberg.)

Många av Jenny Wrangborgs dikter är för mig omedelbara klassiker. Här dikten Beslutet:

”det var bara i dånet från fläktarna i kylrummet
som vi kunde vara säkra på att ingen hörde vad vi sa
där satsade vi pengar på vem som skulle säga upp sig först
skvallrade om vem som låg med vem

det var det enda stället vi visste säkert att
orden inte skulle nå fel öron

i tvågradig kyla
bland äggkartonger och tomatlådor
kom vi överens om att inte jobba
ifall vi inte fick ut vår
övertidsersättning”

Det är poesi i sak, för att tala med Almqvist.

Uppdatering: Jenny Tunedals recension i Aftonbladet bekräftar allt jag skrivit här ovan.