Kristian Lundberg recenserade Helena Loofts bok ”Brusa högre lilla å” i onsdagens (25/8) upplaga av Aftonbladet.
Eller vad var det han gjorde egentligen? Han kommenterade fem-sex år av poesidebatt med Helena Loofts bok som utgångspunkt. Eftersom den korta artikeln inte ligger på nätet (när slutade tidningarna att lägga ut poesidebattrelaterat material egentligen?) citerar jag här några stycken.
”De senaste åren har det blossat upp en del märkliga debatter om den samtida lyriken – ofta har tonfallet varit hätskt. Än värre har det blivit när samtalen flyttat ut på nätet.”
Tja, debatten startade ju med Anna Hallbergs metaforkritiska artikel i DN, som Håkan Sandell sedan besvarade i Lyrikvännen.
Efter regimskiftet på Lyrikvännen, när Boel Schenlaer fick sparken, flyttade debatten över till nätet, det är sant. Men egentligen var det då som debatten tog fart på allvar. Först ut var nog den här artikeln av Petter Bengtsson som skissar upp spelplanen för de kommande årens debatt.
Med den här artikeln blossade debatten upp rejält och kom att föras i huvudsak på nätet under drygt ett års tid, innan delvis andra debattörer tog över.
Har då debatten lett till någonting? Inte enligt Kristian Lundberg. Inte ens till att olika estetiska positioner har tydliggjorts.
”Det kan visst vara välgörande med en dialog som rensar luften, men har det skett någonting med lyrikkritiken eller lyriken som en konsekvens av debatten?
Nej, ingenting har skett – vilket för mig bevisar att det har varit en pseudodebatt.”
Men hur många litterära debatter genom historien har lett till något så tydligt utfall som Kristian Lundberg efterlyser? Inte speciellt många, tror jag. Betyder det att de saknar värde? Inte nödvändigtvis. Kanske är det förresten för att så lite har förändrats med lyriken och lyrikkritiken som debatten har vägrat att dö ut?
Låt oss stanna lite vid min gamla artikel ”Litteraturpolitikens vänster- högerskala” på tidskrift.nu, som jag länkade till härovan. Den har nämligen relevans för det stycke som kommer mot slutet i Lundbergs text.
”Nu har Helena Looft fört upp debatten en nivå genom att publicera ett språkmaterialistiskt manifest och en diktsamling som fungerar som appendix till manifestet. Punkt ett säger 'Jag vill inte kommunicera' vilket är att missförstå hela debatten – som i mitt tycke handlade om på vilket sätt man kan kommunicera."
Jag vill säga: Fel av Lundberg. Debatten kom snarare att handla om den medvetna ovilja att kommunicera som ett antal ledande samtidspoeter gav uttryck för; vilket jag dokumenterar i ovannämnda artikel (en del av den teoretiska bakgrunden till denna icke-kommunikativa inriktning skymtar också i samma artikel). Så var det i alla fall när debatten startade vid mitten av 00-talet, men visst har ståndpunkterna något förändrats och omdefinierats sedan dess.
Att Kristian Lundberg kallar ”Brusa högre lilla å” för ett appendix till manifestet – tja, så ovanligt är det faktiskt inte med ett sådant förhållande. Det hör ju till konceptkonsten och konceptlyriken att det finns en teoretisk bakgrund som man helst bör känna till för att ”rätt” kunna förstå och tolka verket. Hos Helena ser jag manifestet mer som en del av det konceptuella utspel som diktsamlingen är den konkreta manifestationen av. Och humorn i det är väl svår att missta sig på.
Avslutningsvis: ”Looft sänker lyrikdebatten” lyder rubriken – men i artikeln heter det att ”Looft fört upp debatten en nivå”. Är sänka och höja samma sak? På vilken sida finns egentligen förvirringen i det här fallet?
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2010-08-28
Ett evenemang i Stockholm i dag...
6 X Bukowski
En kväll kring dikter skrivna av eller inspirerade av Charles Bukowski.
Medverkande: Johan Nordgren, John Peter Gister, Pia Isaksson, Henrik Franzén, Einar Heckscher, Andreas Björsten.
Plats: Galleri Swop Art, Roslagsgatan 60. Tid: 18-21. Inträde: 40 kr.
En kväll kring dikter skrivna av eller inspirerade av Charles Bukowski.
Medverkande: Johan Nordgren, John Peter Gister, Pia Isaksson, Henrik Franzén, Einar Heckscher, Andreas Björsten.
Plats: Galleri Swop Art, Roslagsgatan 60. Tid: 18-21. Inträde: 40 kr.
300 eller 700 sidor Tiberg spelar ingen roll?
Det verkar finnas vissa, för att inte säga stora, likheter mellan Helena Loofts första och Joar Tibergs senaste diktsamling. Likheterna ligger inte i hur de benämns, utan i typen av poesi. En minimalistisk, konkretistisk dikt. Tjocka diktsamlingar med väldigt lite text på varje sida.
Här recenserar Jonas Thente "Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret" i DN.
Och här recenserar Malte Persson samma bok i Expressen.
Men innehåller boken sammanlagt 370 eller 743 sidor? Om detta är recensenterna pinsamt oense. Någon av dem, eller bägge, har gjort bristande faktakontroll. Att pagineringen stannar på sidan 7 gör det förstås inte lättare, men Lars Noréns dagböcker gick väl att räkna antalet sidor i fast de var opaginerade?
Min typ av dikt ligger oerhört långt från Joar Tibergs (även om jag förvisso också hade en ganska lång språkexperimentell tid), men min första diktsamling lägger lustigt nog också viss vikt vid sidan 7. Jag vet inte varför detta sammanträffande uppstår. En egendomlig slump, helt enkelt.
För övrigt får man nog slå fast att OEI:are är en ohållbar benämning på den här litterära strömningen, där Joar Tibergs verk nog får sägas befinna sig i utkanten. Eftersom Bonniers har tagit över de flesta OEI-författare kan man ju lika väl tala om att språkmaterialismen numera är en Bonnier-strömning. Bonniers samtidspoesi ser ju ut som följer: Raattamaa, Jönson, Hallberg, Tiberg. Helena Österlund. Malte Persson. Petter Lindgren. Trots att åtminstone något av namnen öppnar vidare vyer saknar jag mångfald.
Här recenserar Jonas Thente "Ansvaret ansvaret ansvaret ansvaret" i DN.
Och här recenserar Malte Persson samma bok i Expressen.
Men innehåller boken sammanlagt 370 eller 743 sidor? Om detta är recensenterna pinsamt oense. Någon av dem, eller bägge, har gjort bristande faktakontroll. Att pagineringen stannar på sidan 7 gör det förstås inte lättare, men Lars Noréns dagböcker gick väl att räkna antalet sidor i fast de var opaginerade?
Min typ av dikt ligger oerhört långt från Joar Tibergs (även om jag förvisso också hade en ganska lång språkexperimentell tid), men min första diktsamling lägger lustigt nog också viss vikt vid sidan 7. Jag vet inte varför detta sammanträffande uppstår. En egendomlig slump, helt enkelt.
För övrigt får man nog slå fast att OEI:are är en ohållbar benämning på den här litterära strömningen, där Joar Tibergs verk nog får sägas befinna sig i utkanten. Eftersom Bonniers har tagit över de flesta OEI-författare kan man ju lika väl tala om att språkmaterialismen numera är en Bonnier-strömning. Bonniers samtidspoesi ser ju ut som följer: Raattamaa, Jönson, Hallberg, Tiberg. Helena Österlund. Malte Persson. Petter Lindgren. Trots att åtminstone något av namnen öppnar vidare vyer saknar jag mångfald.
Yttrandefrihet och yttrandejämlikhet
På konferensen Litteraturen och makten, som jag skrivit om tidigare här, pratade statsvetaren Ludvig Beckman under rubriken "Yttrandefrihet och yttrandejämlikhet". Han hade en ganska minimalistisk tolkning av begreppet yttrandefrihet; som han och hans skola av forskare ser det kan yttrandefriheten enbart hotas av staten, alltså inte av organisationer, privatpersoner eller ens kommun och landsting. Tveksam definition säger jag; då till exempel företag inom kommunen kan sätta "munkavle" på sina anställda, då kriminella organisationer kan hota undersökande journalister till tystnad osv. Andra stater kan också hota författare/journalister/tecknare verksamma i ett annat land, det har vi sett exempel på.
Ludvig Beckman menade att begreppet yttrandefrihet kompletteras av att man också tar upp yttrandejämlikhet, vilket är två begrepp som ofta rörs ihop i Sverige. Att en del människor har svårare att komma till tals än andra - att de så att säga hindras i utövandet av sin yttrandefrihet - beror på bristande yttrandejämlikhet och inget annat. Säg det till den journalist som blivit arbetslös och förgäves söker nytt jobb, eller till till exempel Sven Lindqvist som var svartlistad av svensk press i tre år efter att ha givit ut boken "Reklamen är livsfarlig" 1956 (han berättade själv om det under det följande seminariet).
Och vad ska man säga om när Kulturrådet bestraffar tidskrifter som kritiserat utformningen av kulturtidskriftsstödet genom indraget eller minskat bidrag? Är inte det rent av ett exempel i dag på hur svenska staten minskar yttrandefriheten, en rättighet som borde vara absolut?
Så om jag inte är riktigt överens med Ludvig Beckman om den snäva tolkningen och om uppfattningen att svensk yttrandefrihet inte är hotad i dagens läge, så sa han andra saker jag tyckte var bra.
"Yttrandefriheten kan inte helt ta hänsyn till vad andra uppfattar som kränkande." Håller med, och så fortsättningen, som är en intressant konklusion:
"Det är en sak att kränka en åsikt, en annan att kränka en egenskap."
I poesidebatten har jag till exempel blivit hånad för mitt utseende av Martina Lowden på O-tidskrift (nu raderat sedan länge). Det är följaktligen att kränka en egenskap hos mig. Jag har kritiserat språkmaterialisterna (om de nu finns) för deras poesisyn och för att den typen av poesi blivit så dominerande; fast den kritiken träffar mer förlag och kultursidor. Det är alltså deras åsikter jag kränker och inte deras egenskaper. Ändå har jag fått höra många gånger, att så får man inte säga!
Ludvig Beckman menade att begreppet yttrandefrihet kompletteras av att man också tar upp yttrandejämlikhet, vilket är två begrepp som ofta rörs ihop i Sverige. Att en del människor har svårare att komma till tals än andra - att de så att säga hindras i utövandet av sin yttrandefrihet - beror på bristande yttrandejämlikhet och inget annat. Säg det till den journalist som blivit arbetslös och förgäves söker nytt jobb, eller till till exempel Sven Lindqvist som var svartlistad av svensk press i tre år efter att ha givit ut boken "Reklamen är livsfarlig" 1956 (han berättade själv om det under det följande seminariet).
Och vad ska man säga om när Kulturrådet bestraffar tidskrifter som kritiserat utformningen av kulturtidskriftsstödet genom indraget eller minskat bidrag? Är inte det rent av ett exempel i dag på hur svenska staten minskar yttrandefriheten, en rättighet som borde vara absolut?
Så om jag inte är riktigt överens med Ludvig Beckman om den snäva tolkningen och om uppfattningen att svensk yttrandefrihet inte är hotad i dagens läge, så sa han andra saker jag tyckte var bra.
"Yttrandefriheten kan inte helt ta hänsyn till vad andra uppfattar som kränkande." Håller med, och så fortsättningen, som är en intressant konklusion:
"Det är en sak att kränka en åsikt, en annan att kränka en egenskap."
I poesidebatten har jag till exempel blivit hånad för mitt utseende av Martina Lowden på O-tidskrift (nu raderat sedan länge). Det är följaktligen att kränka en egenskap hos mig. Jag har kritiserat språkmaterialisterna (om de nu finns) för deras poesisyn och för att den typen av poesi blivit så dominerande; fast den kritiken träffar mer förlag och kultursidor. Det är alltså deras åsikter jag kränker och inte deras egenskaper. Ändå har jag fått höra många gånger, att så får man inte säga!
2010-08-27
Blankettfobi
Något som är irriterande när man söker jobb är bemanningsföretagen. Det behövs webbredaktörer någonstans men man får inte veta var eller hos vem. I stället ska man via jobbannonsen gå till en central och helt opersonlig sida och fylla i sjutton miljoner uppgifter om sig själv. Om vem man är och vad man vill och vad man kan och har gjort hela livet. Och till på köpet ska man skriva ett personligt brev. Och berätta hur gärna man vill ha det där jobbet. Som man inte vet någonting om. Och skriver man ingenting utan bara laddar upp sitt CV så ser det ut så här i ens profil.
2010-08-25
Mera meta
Lite hur som helst liksom bara helt apropå så där så atte ... så har jag skrivit en krönika om kulturdebatter.
2010-08-23
Raderna: Ulf Eriksson
Ibland längtar man efter lite svalkande likgiltighet; men nej, inte den svalkan, inte den likgiltigheten, utan den andra, den som mystikerna kallade "den heliga likgiltigheten".
Men man är ingen mystiker, man är en kulturarbetare som stretar på, som övar på uthålligheten och övertygelsen i detta stret.
Idag hittade jag ett stycke ur essäboken "In i spegeln och bort", som faller in där någonstans, där det goda refererar till det sanna, eller det sköna, eller allt man gärna vill besitta, som man inte besitter.
"Det förefaller som om det goda funnes mycket långt borta och vore möjligt att uppfatta bara som ett slags återsken över vissa ord och handlingar. Eller som om det drev precis i utkanten av uppmärksamheten, som om det inbegrep någonting som gjorde det nästan omöjligt för oss att göra det goda till ett stabilt föremål för uppmärksamheten, till ett objekt. Kanske finns det just i denna aning en gryende kunskap om vad det goda är.
Ibland kan vi minnas att något förhållit sig på ett sätt som vi frestas kalla gott, men den upplevelsen genskjuts ofta av insikten om att vi brukar minnas det bästa och glömma det sämsta i våra liv. Ändå ter sig det goda ibland som ett ljuseko, ur ett en gång verkligt landskap.
Vi kan inte exakt peka på det goda.
Vi kan inte heller bemäktiga oss det goda och äga det.
Det är för långt borta.
Men vi kan inte heller undkomma det goda.
Det är för nära."
Ulf Eriksson
"In i spegeln och bort, utkast till en tidens estetik", 2002
Men man är ingen mystiker, man är en kulturarbetare som stretar på, som övar på uthålligheten och övertygelsen i detta stret.
Idag hittade jag ett stycke ur essäboken "In i spegeln och bort", som faller in där någonstans, där det goda refererar till det sanna, eller det sköna, eller allt man gärna vill besitta, som man inte besitter.
"Det förefaller som om det goda funnes mycket långt borta och vore möjligt att uppfatta bara som ett slags återsken över vissa ord och handlingar. Eller som om det drev precis i utkanten av uppmärksamheten, som om det inbegrep någonting som gjorde det nästan omöjligt för oss att göra det goda till ett stabilt föremål för uppmärksamheten, till ett objekt. Kanske finns det just i denna aning en gryende kunskap om vad det goda är.
Ibland kan vi minnas att något förhållit sig på ett sätt som vi frestas kalla gott, men den upplevelsen genskjuts ofta av insikten om att vi brukar minnas det bästa och glömma det sämsta i våra liv. Ändå ter sig det goda ibland som ett ljuseko, ur ett en gång verkligt landskap.
Vi kan inte exakt peka på det goda.
Vi kan inte heller bemäktiga oss det goda och äga det.
Det är för långt borta.
Men vi kan inte heller undkomma det goda.
Det är för nära."
Ulf Eriksson
"In i spegeln och bort, utkast till en tidens estetik", 2002
Stridbara svenska författare - finns de?
Säger jag stridbara svenska författare (som alltså är debattämne nr två för konferensen Litteraturen och makten), vilka tänker ni på då?
Min gode vän, poeten och förläggaren Bo Levander, föreslår Strindberg och Jan Guillou. I detta har han ju alldeles rätt. För min del är helt klart August Strindberg den första jag tänker på. Han åtalades för HÄDELSE för en av novellerna i Giftas, flydde ur landet, återvände till rättegången och blev frikänd. Därefter levde han i exil i ett femtontal år, medan också skandalen kring "En dåres försvarstal" gick över halva Europa.
Först tänkte jag; Jan Guillou spelar ju inte alls i samma liga. Men så slår det mig: han blev ju också åtalad! Tillsammans med Peter Bratt och informatören Håkan Isacson blev han åtalad och dömd för spioneri, på delvis felaktiga grunder. (Det de hade avslöjat om IB var ju sant.)
Den tredje jag kommer att tänka på är den i dagarna 150-årsjubilerande Gustaf Fröding, förvisso inte lika stridbar, men han ville ju ändå slå ett slag för en friare syn på kärleken och sexualiteten. Även han blev åtalad (och frikänd), för dikten "En morgondröm".
Den fjärde jag kommer att tänka på är Vilhelm Moberg, enormt stridbar agerade han för rättssäkerheten, tror aldrig staten åtalade honom för något! Så tänkte jag, och kontrollerade på nätet. På Wikipedia hittar jag följande:
"Moberg dömdes till dagsböter efter att ha stulit dokument som bland annat avslöjade att svenska polisen hade samarbetat med Gestapo."
Den femte jag kommer att tänka på är Carl Jonas Love Almqvist, och här vågar jag knappt undersöka närmare. Det är dock välkänt att Romanen Det går an (1839) ledde till en social förföljelse av Almqvist, han fick svårt att försörja sig etcetera. Detta långt innan rättegången för förfalskning och eventuellt mordförsök på en procentare.
I dag: Boel Schenlaer och några till. Här handlar det mest om risken att bli av med sitt jobb på grund av "felaktig" estetisk inställning. Illa nog. Jag kommer också att tänka på Ulf Lundell som blev persona non grata under en ganska lång period efter att ha bråkat offentligt med "fittstims-feministerna". Under senare år har han även bråkat med Kivik Art Center som byggt ett utsiktstorn/konstverk i närheten av hans bostad på Österlen.
Sverige ett stillsamt och fredligt land, med vidsträckt yttrandefrihet? Nej, långt ifrån, långt ifrån hela bilden. Den här sammanställningen ger mig faktiskt rysningar av obehag. Det där med Ulf Lundell må förefalla mer som ett skämt i sammanhanget...
Uppdatering: Jag får heller inte glömma Ivar Lo-Johansson, främst bland arbetarförfattarna, som stred för en förbättrad åldringsvård och statarsystemets avskaffande. Åtminstone det sistnämnda arbetet kröntes med framgång.
Min gode vän, poeten och förläggaren Bo Levander, föreslår Strindberg och Jan Guillou. I detta har han ju alldeles rätt. För min del är helt klart August Strindberg den första jag tänker på. Han åtalades för HÄDELSE för en av novellerna i Giftas, flydde ur landet, återvände till rättegången och blev frikänd. Därefter levde han i exil i ett femtontal år, medan också skandalen kring "En dåres försvarstal" gick över halva Europa.
Först tänkte jag; Jan Guillou spelar ju inte alls i samma liga. Men så slår det mig: han blev ju också åtalad! Tillsammans med Peter Bratt och informatören Håkan Isacson blev han åtalad och dömd för spioneri, på delvis felaktiga grunder. (Det de hade avslöjat om IB var ju sant.)
Den tredje jag kommer att tänka på är den i dagarna 150-årsjubilerande Gustaf Fröding, förvisso inte lika stridbar, men han ville ju ändå slå ett slag för en friare syn på kärleken och sexualiteten. Även han blev åtalad (och frikänd), för dikten "En morgondröm".
Den fjärde jag kommer att tänka på är Vilhelm Moberg, enormt stridbar agerade han för rättssäkerheten, tror aldrig staten åtalade honom för något! Så tänkte jag, och kontrollerade på nätet. På Wikipedia hittar jag följande:
"Moberg dömdes till dagsböter efter att ha stulit dokument som bland annat avslöjade att svenska polisen hade samarbetat med Gestapo."
Den femte jag kommer att tänka på är Carl Jonas Love Almqvist, och här vågar jag knappt undersöka närmare. Det är dock välkänt att Romanen Det går an (1839) ledde till en social förföljelse av Almqvist, han fick svårt att försörja sig etcetera. Detta långt innan rättegången för förfalskning och eventuellt mordförsök på en procentare.
I dag: Boel Schenlaer och några till. Här handlar det mest om risken att bli av med sitt jobb på grund av "felaktig" estetisk inställning. Illa nog. Jag kommer också att tänka på Ulf Lundell som blev persona non grata under en ganska lång period efter att ha bråkat offentligt med "fittstims-feministerna". Under senare år har han även bråkat med Kivik Art Center som byggt ett utsiktstorn/konstverk i närheten av hans bostad på Österlen.
Sverige ett stillsamt och fredligt land, med vidsträckt yttrandefrihet? Nej, långt ifrån, långt ifrån hela bilden. Den här sammanställningen ger mig faktiskt rysningar av obehag. Det där med Ulf Lundell må förefalla mer som ett skämt i sammanhanget...
Uppdatering: Jag får heller inte glömma Ivar Lo-Johansson, främst bland arbetarförfattarna, som stred för en förbättrad åldringsvård och statarsystemets avskaffande. Åtminstone det sistnämnda arbetet kröntes med framgång.
En nyskriven dikt av mig själv - ja, varför inte?
Somliga tror att jag är nån slags debattmaskin, eller att jag skulle ha ett horn i sidan till den svenska samtidspoesin. Ingetdera är sant. Jag har en lidelse för att diskutera och analysera litteratur, framförallt poesi. Min hållning är att poesin har ett enormt stort värde och är direkt kopplad till människans överlevnad, det vill säga det bästa i människan. Hennes innersta och djupast liggande resurser, för det är det som poesin vill artikulera.
Jag vill värna den riktigt bra poesin, för den är flerfaldigt hotad och förtryckt i dagens Sverige; dels från kommersialismen (det går ju över huvud taget inte att köpa poesi i de flesta boklådor), dels från den dåliga poesin som jag många gånger har namngett här och som vi kan kalla språkmaterialismen, för det är nära sanningen. Poesi som döljer sitt subjektiva incitament, poesi som inte vill kommunicera sitt hjärteärende (jag talar inte om enkla budskap) utom på möjligen extremt långa omvägar, poesi som filtreras genom en uppsättning språk- och litteraturteorier. Poesi som inte är ärlig, framförallt. Två av Sveriges bästa poeter i dag heter Peter Lindforss och Boel Schenlaer. Det finns några till, speciellt många är de inte.
Jag anser att jag vet vad jag talar om. Min hållning har jag lärt mig till stor del av Eric Fylkeson, en av de poeter som jag beundrar mest, även om det i dag är länge sedan vi hade någon kontakt. Vad gäller mina egna dikter skriver jag bara ner rader som tränger sig på; många gånger har jag drömt hela dikter eller sånger medan jag legat och sovit - oftast handlar det om när man faller i förnyad sömn under morgontimmarna. Jag vaknar och känner mig benådad, ibland får jag fatt i raderna. Den här dikten har ingen sådan historia, det är en nyskriven kort dikt, helt enkelt.
Med mitt Janusansikte vänt
mot det förflutna
kysser jag dig
Det är mer än ett minne
det händer nu.
- Andreas Björsten
Jag vill värna den riktigt bra poesin, för den är flerfaldigt hotad och förtryckt i dagens Sverige; dels från kommersialismen (det går ju över huvud taget inte att köpa poesi i de flesta boklådor), dels från den dåliga poesin som jag många gånger har namngett här och som vi kan kalla språkmaterialismen, för det är nära sanningen. Poesi som döljer sitt subjektiva incitament, poesi som inte vill kommunicera sitt hjärteärende (jag talar inte om enkla budskap) utom på möjligen extremt långa omvägar, poesi som filtreras genom en uppsättning språk- och litteraturteorier. Poesi som inte är ärlig, framförallt. Två av Sveriges bästa poeter i dag heter Peter Lindforss och Boel Schenlaer. Det finns några till, speciellt många är de inte.
Jag anser att jag vet vad jag talar om. Min hållning har jag lärt mig till stor del av Eric Fylkeson, en av de poeter som jag beundrar mest, även om det i dag är länge sedan vi hade någon kontakt. Vad gäller mina egna dikter skriver jag bara ner rader som tränger sig på; många gånger har jag drömt hela dikter eller sånger medan jag legat och sovit - oftast handlar det om när man faller i förnyad sömn under morgontimmarna. Jag vaknar och känner mig benådad, ibland får jag fatt i raderna. Den här dikten har ingen sådan historia, det är en nyskriven kort dikt, helt enkelt.
Med mitt Janusansikte vänt
mot det förflutna
kysser jag dig
Det är mer än ett minne
det händer nu.
- Andreas Björsten
Två av Peter Lindforss sm-dikter
Som bekant är det svårt, nästan omöjligt, att skriva medvetet strunt. Det visste både Almqvist och Ekelöf.
Helena Loofts tilltag att skriva språkmaterialistiskt har i alla fall lockat några att prova på att skriva helt icke-kommunikativt och obegripligt. I Peter Lindforss fall har resultatet blivit ganska bra dikter, så då är väl frågan om han har lyckats eller misslyckats?
ANDEMENING # 2
kommer i grupp med rösterna
utanpåmärkt och pilträden
behandlingsbar?
nuddar kravlöshet
att andas kvalster
i denna sandiga evighet
att födas bland pilträdens kvalster
AJ DÄR
Aj där
geografiskt
blytungt arsle
i kotteskogen
Mer vatten
hostar genom skogen
Måste
leka vildbarn
samlar nödvärn
begär glad
diskmaskin
i alla sedda problematika
- Peter Lindforss
Helena Loofts tilltag att skriva språkmaterialistiskt har i alla fall lockat några att prova på att skriva helt icke-kommunikativt och obegripligt. I Peter Lindforss fall har resultatet blivit ganska bra dikter, så då är väl frågan om han har lyckats eller misslyckats?
ANDEMENING # 2
kommer i grupp med rösterna
utanpåmärkt och pilträden
behandlingsbar?
nuddar kravlöshet
att andas kvalster
i denna sandiga evighet
att födas bland pilträdens kvalster
AJ DÄR
Aj där
geografiskt
blytungt arsle
i kotteskogen
Mer vatten
hostar genom skogen
Måste
leka vildbarn
samlar nödvärn
begär glad
diskmaskin
i alla sedda problematika
- Peter Lindforss
Sammanfattning och tillfällig avslutning av poesidebatten
Under våren och större delen av sommaren pågick det en pyrande poesidebatt; först på bloggar som denna, retrogarde.org och i någon mån Axess-bloggen. Då var det Lyrikvännens 00-talsnummer som debatterades.
Debatten gick sedan in i en ny fas när DN tog över och debatterade "poesikris" först utifrån Göran Greiders inlägg "Glöm inte poesin!" (7/6), på vilken det inflöt bortemot ett tiotal svar.
Jag har försökt kommentera och länka till debattartiklarna kontinuerligt här på denna blogg; alla mina inlägg har väl inte varit lika spänstiga som man kunnat önska, och kanske har det också uppstått en viss ensidighet genom att läsaren här mest tvingats höra min egen röst, i alla fall i just poesidebattssammanhanget.
Därför vill jag här i någon mån avrunda och sammanfatta; detta genom att länka till några av de bästa inläggen, ett som kom relativt tidigt och ett som kom alldeles nyligen.
Den 28/5 (tror jag det var) publicerade Boel Schenlaer, en lång känslomässig analys och plädering för ett bättre poesiklimat i Tidningen Kulturen, där hon kritiserade tendensen till tigande konsensus - och samtidigt undanhållande - som länge präglat den svenska litterära offentligheten, utifrån exemplet Lyrikvännen. Hon använde sig på ett par ställen i artikeln av ordet "stridbar" om sig själv, lustigt nog annonserade Sveriges Författarförbund kort därefter ett seminarium på temat Litteraturen och makten - det ska avhållas nu på torsdag - där bland annat frågan ställs om Sverige har plats för några stridbara författare. (Svaret kan väl inte bli annat än nej, utifrån min erfarenhet.)
En annan läsvärd text, som anknyter till en äldre poesidebatt, starten till alltihop faktiskt, nämligen Anna Hallbergs metafor-artikel i DN 2003, är Henrik Petersens analyserande recension av Anna Hallbergs senaste diktsamling. Jag rekommenderar den. En längre version av den här essäistiska texten kommer att publiceras i den norska tidskriften Vagant.
Debatten gick sedan in i en ny fas när DN tog över och debatterade "poesikris" först utifrån Göran Greiders inlägg "Glöm inte poesin!" (7/6), på vilken det inflöt bortemot ett tiotal svar.
Jag har försökt kommentera och länka till debattartiklarna kontinuerligt här på denna blogg; alla mina inlägg har väl inte varit lika spänstiga som man kunnat önska, och kanske har det också uppstått en viss ensidighet genom att läsaren här mest tvingats höra min egen röst, i alla fall i just poesidebattssammanhanget.
Därför vill jag här i någon mån avrunda och sammanfatta; detta genom att länka till några av de bästa inläggen, ett som kom relativt tidigt och ett som kom alldeles nyligen.
Den 28/5 (tror jag det var) publicerade Boel Schenlaer, en lång känslomässig analys och plädering för ett bättre poesiklimat i Tidningen Kulturen, där hon kritiserade tendensen till tigande konsensus - och samtidigt undanhållande - som länge präglat den svenska litterära offentligheten, utifrån exemplet Lyrikvännen. Hon använde sig på ett par ställen i artikeln av ordet "stridbar" om sig själv, lustigt nog annonserade Sveriges Författarförbund kort därefter ett seminarium på temat Litteraturen och makten - det ska avhållas nu på torsdag - där bland annat frågan ställs om Sverige har plats för några stridbara författare. (Svaret kan väl inte bli annat än nej, utifrån min erfarenhet.)
En annan läsvärd text, som anknyter till en äldre poesidebatt, starten till alltihop faktiskt, nämligen Anna Hallbergs metafor-artikel i DN 2003, är Henrik Petersens analyserande recension av Anna Hallbergs senaste diktsamling. Jag rekommenderar den. En längre version av den här essäistiska texten kommer att publiceras i den norska tidskriften Vagant.
2010-08-22
Mottagandet av Anna Hallbergs fjärde diktsamling
Veckans mest uppmärksammade utgivning är förstås Anna Hallbergs nya diktsamling "Colosseum, Kolosseum". Förstadagsrecensionen i DN av den alltid lika opartiska Eva Ström var oreserverat hyllande.
Nästan lika positiv var Kristofer Folkehammar i Aftonbladet, en recension som dessvärre inte ligger på nätet. Jag har den inte framför mig, men minns att han skrev (uppskattande) om att Anna Hallberg använder "de språkmaterialistiska verktygen". Att han använder detta uttryck är förstås att betrakta som ett faux pas i de fina salongerna, men det må väl vara hänt!
De mer tveksamma recensionerna kom dagen efter. I SvD förvånar deras ordinarie Anna Hallberg-recensent Fredrik Hertzberg med att ha ett flertal reservationer, men den övervägande bilden är ändå positiv. Den riktiga sågningen kommer i Expressen och jag får medge att jag blir upprymd av att läsa Ola Klippviks intelligenta kritik. På ett begränsat utrymme lyckas han både karaktärisera och kritisera den aktuella diktsamlingen, samt sätta fingret på den större rörelsens (språkmaterialismens) brister. Jag är för övrigt överens med Ola Klippvik om att "Friktion" är Anna Hallbergs hittills bästa bok, och nej, jag har inte hunnit läsa den nya.
Nästan lika positiv var Kristofer Folkehammar i Aftonbladet, en recension som dessvärre inte ligger på nätet. Jag har den inte framför mig, men minns att han skrev (uppskattande) om att Anna Hallberg använder "de språkmaterialistiska verktygen". Att han använder detta uttryck är förstås att betrakta som ett faux pas i de fina salongerna, men det må väl vara hänt!
De mer tveksamma recensionerna kom dagen efter. I SvD förvånar deras ordinarie Anna Hallberg-recensent Fredrik Hertzberg med att ha ett flertal reservationer, men den övervägande bilden är ändå positiv. Den riktiga sågningen kommer i Expressen och jag får medge att jag blir upprymd av att läsa Ola Klippviks intelligenta kritik. På ett begränsat utrymme lyckas han både karaktärisera och kritisera den aktuella diktsamlingen, samt sätta fingret på den större rörelsens (språkmaterialismens) brister. Jag är för övrigt överens med Ola Klippvik om att "Friktion" är Anna Hallbergs hittills bästa bok, och nej, jag har inte hunnit läsa den nya.
2010-08-21
Språkmaterialismens humor eller snarare brist på humor
Jag skrev i en kommentar här nedan att den svenska språkmaterialismen är humorlös. Det kan säkert diskuteras; det finns en falang som tenderar åt det ”humoristiska” hållet (jag sätter det medvetet inom citationstecken), en i mina ögon närmast studentikos humor. Som jag paradoxalt nog tycker är skittråkig för det mesta!
Jag syftar på humor av det (givetvis) konceptuella slaget; vad händer om vi ändrar förutsättningarna i texten på det här sättet, blir det inte tokroligt då? En slags litterär nörd-humor, eller vad ska det kallas? Nörderi med ett ovanifrånperspektiv i såna fall, för det är väldigt påläst humor.
Ida Börjel är den mest hyllade ur denna falang, UKON är en annan. Beata Berggren är det senaste nytillskottet. Faktum är att Beata Berggrens bok ”Det ligger något i vad man säger” (OEI Editör) inte är så dålig, det har att göra med att språkmaterialismen i dag håller på att förändra sina positioner, krypa ut ur sitt eget skinn. Eller så håller jag på att bli blödig?
Som humor betraktat är det väldigt milt, ett stillsamt leende kanske, som beror på det osammanhängande i själva upplägget. Boken (som saknar genrebeteckning) består närmast av absurda noveller med olika flickgestalter i centrum – förälskelser i ena eller andra könet ingår också, liksom förväxlingar och funderingar kring konstverk; är de verkliga eller inte? Osammanhängande övergångar och genreblandningar med inskott från olika håll, bland annat lika absurda korta teaterstycken, ingår förvisso också i bilden. Sammanlagt innehåller boken kanske två-tre dikter i mer traditionell mening, då insprängda som citat i texten.
Men Hanna Nordenhök problematiserar ingenting av detta, trots att hon är så teoretiskt medveten. Hon recenserar självklart boken som en diktsamling, varför egentligen? Är det för att allt som ges ut på OEI Editör automatiskt ska betraktas som dikter? Poesi är genren med kanske högst status men samtidigt minst inflytande. Recensionen är väldigt högtidlig, påläst och införstådd, samtidigt som det handlar om en bok som är ganska liten, vänlig och förvisso konceptuell. Här ligger språkmaterialismens paradox. Det krävs en stor teoretisk apparat varje gång man ska säga något om en språkmaterialistisk diktsamling som kanske inte ens är en diktsamling. Tvärtom säger ju Nordenhök själv att det är "underminerade berättelser” och att ”Berggrens prosa har andra kvaliteter /…/, den arbetar poetiskt, och därmed formellt, med prosans verktyg.” (Vad det där sistnämnda nu betyder?)
Som kuriosa kan nämnas att Beata Berggren 2008 medverkade i boken Slump som gavs ut av förlaget Hotell Gothia Towers.
*
”Identitet ska inte behöva konkretiseras utan snarare bevisas” var en rad jag fick i huvudet efter att ha tagit del av
NKKN Tosstensons maniska twittrande. Humor någon?
Jag syftar på humor av det (givetvis) konceptuella slaget; vad händer om vi ändrar förutsättningarna i texten på det här sättet, blir det inte tokroligt då? En slags litterär nörd-humor, eller vad ska det kallas? Nörderi med ett ovanifrånperspektiv i såna fall, för det är väldigt påläst humor.
Ida Börjel är den mest hyllade ur denna falang, UKON är en annan. Beata Berggren är det senaste nytillskottet. Faktum är att Beata Berggrens bok ”Det ligger något i vad man säger” (OEI Editör) inte är så dålig, det har att göra med att språkmaterialismen i dag håller på att förändra sina positioner, krypa ut ur sitt eget skinn. Eller så håller jag på att bli blödig?
Som humor betraktat är det väldigt milt, ett stillsamt leende kanske, som beror på det osammanhängande i själva upplägget. Boken (som saknar genrebeteckning) består närmast av absurda noveller med olika flickgestalter i centrum – förälskelser i ena eller andra könet ingår också, liksom förväxlingar och funderingar kring konstverk; är de verkliga eller inte? Osammanhängande övergångar och genreblandningar med inskott från olika håll, bland annat lika absurda korta teaterstycken, ingår förvisso också i bilden. Sammanlagt innehåller boken kanske två-tre dikter i mer traditionell mening, då insprängda som citat i texten.
Men Hanna Nordenhök problematiserar ingenting av detta, trots att hon är så teoretiskt medveten. Hon recenserar självklart boken som en diktsamling, varför egentligen? Är det för att allt som ges ut på OEI Editör automatiskt ska betraktas som dikter? Poesi är genren med kanske högst status men samtidigt minst inflytande. Recensionen är väldigt högtidlig, påläst och införstådd, samtidigt som det handlar om en bok som är ganska liten, vänlig och förvisso konceptuell. Här ligger språkmaterialismens paradox. Det krävs en stor teoretisk apparat varje gång man ska säga något om en språkmaterialistisk diktsamling som kanske inte ens är en diktsamling. Tvärtom säger ju Nordenhök själv att det är "underminerade berättelser” och att ”Berggrens prosa har andra kvaliteter /…/, den arbetar poetiskt, och därmed formellt, med prosans verktyg.” (Vad det där sistnämnda nu betyder?)
Som kuriosa kan nämnas att Beata Berggren 2008 medverkade i boken Slump som gavs ut av förlaget Hotell Gothia Towers.
*
”Identitet ska inte behöva konkretiseras utan snarare bevisas” var en rad jag fick i huvudet efter att ha tagit del av
NKKN Tosstensons maniska twittrande. Humor någon?
2010-08-20
2010-08-19
Nej, jag släpper inte det här i första taget
Motvilligt skriver de ordet, ett antal kulturskribenter, det vill säga de skriver det inte alls egentligen. Sprkmtlsm eller något liknande brukar det bli; ett sätt att visa sitt förakt för dem som vill diskutera den här formen av poesi, det kan man inte ta miste på. Jag tror tjejerna kring o-tidskrift var de första att skriva språkmaterialism på det där sättet, och sen har det hängt kvar, nästan som ett mantra. Senast Jesper Olsson i SvD, som rentav skriver ”sprrrklmtrlsmmister”.
Det är ett sätt att omöjliggöra diskussion och frågan är vilka det egentligen är som stått för byggandet av skyttegravar under de senaste fem åren.
Det är ett sätt att omöjliggöra diskussion och frågan är vilka det egentligen är som stått för byggandet av skyttegravar under de senaste fem åren.
2010-08-18
2010-08-17
Fransk filmvecka - zzz
Vissa filmer är som glass, medan man tänker på något annat smälter de sakta, man kan inte få upp dem ens med sked.
Det märker jag när "Cleo 5 till 7" rullar på. Inte så mycket roligare var det att för tredje gången se om "Till sista andetaget", trots att Belmondo och Seberg gör sitt yttersta, och tidsandan sitter som en smäck. Fransk film är bäst om man sett den före 1970, innan den smälte ned till...vad?...bildsatt existentialistisk sås?
Ibland är det skönt att upphöra med den beundran man en gång kände. Svartvit beundran. Glass med russin och tryffel.
Men se för allt i världen "De fyrahundra slagen", den är fortfarande verklig. Som murad i förändringens sten.
Svt 2: Lörd. 21.Aug 22.50
Det märker jag när "Cleo 5 till 7" rullar på. Inte så mycket roligare var det att för tredje gången se om "Till sista andetaget", trots att Belmondo och Seberg gör sitt yttersta, och tidsandan sitter som en smäck. Fransk film är bäst om man sett den före 1970, innan den smälte ned till...vad?...bildsatt existentialistisk sås?
Ibland är det skönt att upphöra med den beundran man en gång kände. Svartvit beundran. Glass med russin och tryffel.
Men se för allt i världen "De fyrahundra slagen", den är fortfarande verklig. Som murad i förändringens sten.
Svt 2: Lörd. 21.Aug 22.50
Stulet och kopierat: Håkan Lindgren om gratis-flödet
"Ett överflöd av gratis media leder till brist på tid, vilket en nytänkande företagare kan utnyttja till sin fördel. Men är det den enda brist som nätets överflöd för med sig? Ibland kommer vi inte till insikt om de brister ett överflöd för med sig förrän i efterhand, som när vi upptäckte att priset för industrialismens materiella överflöd var miljöförstöringen.
Bakom Andersons bok finns en premiss han aldrig ifrågasätter: vi förväntas alltid börja dregla som tacksamma pavlovska hundar så fort ett företag viskar "Gratis!" Varför ska vi vara intresserade av gratis? Jag vill inte ha gratis, jag vill ha råd att betala. Det förutsätter ett samhälle som ger folk anständigt betalt och anständiga arbetsvillkor. Vad händer med min lön och mina rättigheter som arbetstagare i den sköna nya värld vi är på väg mot - är de också på väg ner mot noll? Jag blir inte kvitt misstanken att vi är på väg mot ett samhälle som ger oss ett gratis överflöd på nätet med ena handen för att dölja hur mycket det samtidigt tar ifrån oss med den andra."
Läs Håkan Lindgrens artikel i UNT
Bakom Andersons bok finns en premiss han aldrig ifrågasätter: vi förväntas alltid börja dregla som tacksamma pavlovska hundar så fort ett företag viskar "Gratis!" Varför ska vi vara intresserade av gratis? Jag vill inte ha gratis, jag vill ha råd att betala. Det förutsätter ett samhälle som ger folk anständigt betalt och anständiga arbetsvillkor. Vad händer med min lön och mina rättigheter som arbetstagare i den sköna nya värld vi är på väg mot - är de också på väg ner mot noll? Jag blir inte kvitt misstanken att vi är på väg mot ett samhälle som ger oss ett gratis överflöd på nätet med ena handen för att dölja hur mycket det samtidigt tar ifrån oss med den andra."
Läs Håkan Lindgrens artikel i UNT
2010-08-16
Den enda språkmaterialisten?
Det revolutionerande med Helena Loofts bok "Brusa högre lilla å" är ju att hon kallar sig språkmaterialist, som första och kanske enda (?) frivilliga att ingå i denna rörelse.
Boken som sådan är ju närmast en konkretistisk diktsamling, som jag skrivit i kommentarerna till presentationen av hennes bok på bloggen.
Inramningen omkring hennes bok förvandlar den dock även till konceptkonst, vilket är i linje med den nuvarande språkmaterialismen. Mottagandet av "Brusa högre lilla å", bland annat på Axess-bloggen förvandlar den till språkmaterialism, vill jag påstå, enligt Lars Vilks institutionella konstbegrepp.
Men är Helena Looft verkligen den enda språkmaterialisten? Att döma av Tommy Olofssons fina minnestext om Bengt Emil Johnson finns det åtminstone några stycken till:
”När en yngre generation blev konkretister och av förnyelsebegär började kalla sig språkmaterialister var Bengt Emil Johnson inte längre med på den båten.”
Jag har knappast mött dessa som börjat kalla sig språkmaterialister tidigare, men förvisso kan det ha förekommit. En extremt motvillig gruppering rör det sig i varje fall om. Här börjar vi närma oss en filosofisk fråga om ords innebörd. Finns språkmaterialismen utöver Helena Loofts diktsamling? Ja, självklart, om det ska vara någon mening med att diskutera litterära inriktningar.
”Fyrtiotalisterna” accepterade den benämningen på sig själva. Fosforisterna – det vill säga de unga svenska romantikerna under början av 1800-talet – godtog och bejakade så småningom denna benämning, som ursprungligen var negativt menad. (Den utgick naturligtvis från att de hade tidskriften Phosphoros.)
Endast kretsen kring OEI accepterar ingen benämning över huvud taget. Är inte det lite märkligt? På vilket sätt ska de omskrivas? En igenkännbar gruppering med en viss – visserligen vid det här laget relativt mångfacetterad – estetik rör det sig om. Wikipedia accepterar benämningen språkmaterialism, även om dess beskrivning av språkmaterialismdebatten inte är invändningsfri (den är väldigt ofullständig). Som synes bryr sig Wikipedia-artikeln inte om att nämna kopplingen till konkretismen utan påbörjar historieskrivningen med 1970-talets språkpoesi, ändå är artikeln inte felaktig.
Maktspel bakom en brusvägg. Det är också språkmaterialism.
Boken som sådan är ju närmast en konkretistisk diktsamling, som jag skrivit i kommentarerna till presentationen av hennes bok på bloggen.
Inramningen omkring hennes bok förvandlar den dock även till konceptkonst, vilket är i linje med den nuvarande språkmaterialismen. Mottagandet av "Brusa högre lilla å", bland annat på Axess-bloggen förvandlar den till språkmaterialism, vill jag påstå, enligt Lars Vilks institutionella konstbegrepp.
Men är Helena Looft verkligen den enda språkmaterialisten? Att döma av Tommy Olofssons fina minnestext om Bengt Emil Johnson finns det åtminstone några stycken till:
”När en yngre generation blev konkretister och av förnyelsebegär började kalla sig språkmaterialister var Bengt Emil Johnson inte längre med på den båten.”
Jag har knappast mött dessa som börjat kalla sig språkmaterialister tidigare, men förvisso kan det ha förekommit. En extremt motvillig gruppering rör det sig i varje fall om. Här börjar vi närma oss en filosofisk fråga om ords innebörd. Finns språkmaterialismen utöver Helena Loofts diktsamling? Ja, självklart, om det ska vara någon mening med att diskutera litterära inriktningar.
”Fyrtiotalisterna” accepterade den benämningen på sig själva. Fosforisterna – det vill säga de unga svenska romantikerna under början av 1800-talet – godtog och bejakade så småningom denna benämning, som ursprungligen var negativt menad. (Den utgick naturligtvis från att de hade tidskriften Phosphoros.)
Endast kretsen kring OEI accepterar ingen benämning över huvud taget. Är inte det lite märkligt? På vilket sätt ska de omskrivas? En igenkännbar gruppering med en viss – visserligen vid det här laget relativt mångfacetterad – estetik rör det sig om. Wikipedia accepterar benämningen språkmaterialism, även om dess beskrivning av språkmaterialismdebatten inte är invändningsfri (den är väldigt ofullständig). Som synes bryr sig Wikipedia-artikeln inte om att nämna kopplingen till konkretismen utan påbörjar historieskrivningen med 1970-talets språkpoesi, ändå är artikeln inte felaktig.
Maktspel bakom en brusvägg. Det är också språkmaterialism.
2010-08-11
Middag med Philip Glass
Just som jag avslutar köttfärsbiffen med stekt paprika uppstår en stunds tomhet. Sommarljuset sjunker över min köksvrå, dagarna är kortare, men mina middagar fortfarande lika sena. Augustifukten sprider imma över tingen, blommorna lyser på bakgården, huset är tyst.
Då, med ett knäpp, strömmar musik av Philip Glass ut i rummet. Nu är det ett annat rum. Märker jag, efter att ha lyssnat en stund.
Varför tycker jag så mycket om Philip Glass? De där rytmiskt återkommande ljuden som liknar vågor i vatten, vågor av ljud, slingor av kosmisk tid? Och ackorden, som alltid ligger nära varandra på ett ganska "snällt" sätt?
Jag tror jag tycker om honom för att det är så positiv musik; som en stadigt bultande, vajande ström av liv; som inte ger upp ens för en paus, utan paltar på i den där strömmen, ger sig åt den, trummar vidare på sin hummande linje av vad-det-nu-är.
Möjligen motsvarar hans sound den positiva sidan av Amerika (den negativa kan vi ta en annan dag), den där oförskräckta gå-vidare-andan, som åstadkommit en del, också en hel massa skit, men som i sin bästa tappning, i kulturatmosfären New York, frambringat en hel del förnyande tankar, konst, musik, film.
Philip Glass kan låta som en blandning av meditation, livsenergi och en dos kitsch (damer som ooar alltför länge), och den blandningen har i sig något tolerant, en rumslig vidsträckthet, och en humor som jag gillar.
Lägg därtill en liten distans till det alltför fina i finkulturen:
Det började på sextiotalet, när serier och soppburkar och sönderlegade sängar dök upp i konsten, och generationen efter John Cage vågade sig på att göra vackra ljud igen; ljud där skönheten och meningen på något mysko vis sammanföll med meningslösheten.
2010-08-10
Världar intill - om Christine Ödlund
Till att börja med infinner sig en känsla av obehag. Som att sitta alltför nära en jetmotor, vars klangfärg långsamt förskjuts i riktning mot en syrsa i diskant och en baston som från tibetanska munkar.
Det finns subtila nivåer i den här musiken, men en känsla av det hotfulla ligger kvar även efter en andra lyssning. Jag talar om en CD med elektronmusik, kallad Phenomena som Christine Ödlund gav ut 2008. Den innehåller spår som Magnetosphere, Forest, Lightning&Voices, Troglodyte; titlar som anger riktningen i hennes konstnärliga projekt.
Om musiken dånar av underliga krafter, en blandning av bombplansmuller och seismografisk oro, så är hennes bildutställning - som visades under senhösten 2009 - desto mer stillsam. Den utstrålar en både metodisk och meditativ närvaro; en konstnärs upptagenhet av små och stora naturfenomen, från cellerna i ett mikroskop till lavar och mossor, och vidare in i en hemlighetsfull skog av fotograferade och tecknade videovärldar.
"Det pågår ju ständiga konversationer i naturen, men våra instrument är för trubbiga för att fatta vad som händer. Jag är framförallt intresserad av de fenomen som vi inte uppfattar. Hur växter kommunicerar kemiskt har med det att göra. Och teknologin som vi utvecklar för att förlänga våra sinnen, för att kunna förstå nya världar och mikrovärldar, det fascinerar mig."
Utställningslokalen hos Christian Larsen är målad i svart; ett femtontal små teckningar och gouacher är belysta med spotlights. Tillsammans med videoverken strålar de ut i rummen som påminnelser om ständigt pågående förändringar, långsamma som lavars tillväxt på en sten, eller dramatiska som oväder. En tidsfaktor spelar med här; en fascination inför den natur som fanns före oss och som kommer att finnas efter oss: norrsken, tromber, svampar, alger, tsunamis, metereologiska och geologiska fenomen som pågår vid sidan av klocktiden, obetingade av nyttan, och mestadels okontrollerbara. Scenografin blir en överpersonlig betraktelse.
- - -
Det största videoverket Atlantis - som förvärvats av Moderna Museet - är ursprungligen ett uppdrag för brittiska Channel 4. Beställningen var initierad av Royal Society for Arts&Ecology, och skulle gestalta villkoren på en planet med sex graders temperaturhöjning.
- - -
Här finns en dataspelsestetik som samtidigt innebär ett radikalt avsteg från spelkonventionerna; här händer ingenting, och ingenting vi gör kommer att ändra på det. Vi har inget val och ingen att skjuta på, och ingen som kommer till vår räddning. Atlantis är helt befriat från action. Och vad blir då det avgörande? Jo återigen, det perceptiva, som Ödlund är så upptagen av. Vad kan vi se? Hur långt sträcker sig våra förnimmelser? Vad gissar vi bara? Vad är det som händer i icke-händelsen, och vad skulle kunna hända innan filmens slinga börjar om igen.
________________________________________
Klipp ur en artikel jag skrev för Konstperspektiv nr 1, 2010
2010-08-09
DN:s omvändelse under galgen
DN Kultur har börjat publicera dikter igen med en viss regelbundenhet. Det var väl ungefär femton år sedan sist! Man kan lugnt kalla det för en omvändelse under galgen; varför ha en lång debatt om poesi om företeelsen som sådan inte tål offentlighetens ljus? Nya kulturchefen Björn Wiman verkar alltså ha bestämt att det är tillåtet att publicera poesi igen. Om inte annat underlättar det ju publikens orientering och bedömning av de olika litterära stilar som i dag kallas poesi. (De som yrkesmässigt sysslar med litteratur får ju gratis tillgång till alla verk, vilket ger dem en helt annan utgångspunkt vid bedömningen. Säkert tenderar man att bli mer generös i sina omdömen mot också dålig poesi så vida man slipper betala för den.)
Visserligen rör det sig – kanske med något undantag – om smakprov ur diktsamlingar som till hösten kommer ut på Bonnieranknutna förlag. Men det är ändå lovvärt och intressant, och det täcker över en del av alla de försummelser man gjort sig skyldig till på området. Hittills har man bland annat publicerat dikter av Anna Hallberg, Magnus William-Olsson, Marie Lundquist och Ulf Karl Olov Nilsson (varumärket UKON). Självklart finns inget av det på nätet! Det börjar bli ett problem i svensk kulturdebatt att DN Kultur lägger ut allt mindre på nätet; många tror ju numera att det som saknas på nätet över huvud taget inte har publicerats. Men här måste man vara uppmärksam och gå till tidningsarkiven (som i många fall redan är nerlagda; DN:s eget till exempel.)
UKON:s dikt ”Standardmodellen” i lördagens DN bekräftar allt jag skrev i det här inlägget om hur dagens svenska lyrik ter sig. Det rör sig i allt högre grad om prosaanteckningar eller konceptkonst. I UKON:s fall en kombination av bägge två. Prosalyrik skriver väl vare sig UKON, Beata Berggren eller Johan Jönson, för att ta några nu aktuella namn. Aloysius Bertrand och Baudelaire skrev prosalyrik, en genre med helt andra särdrag.
Visserligen rör det sig – kanske med något undantag – om smakprov ur diktsamlingar som till hösten kommer ut på Bonnieranknutna förlag. Men det är ändå lovvärt och intressant, och det täcker över en del av alla de försummelser man gjort sig skyldig till på området. Hittills har man bland annat publicerat dikter av Anna Hallberg, Magnus William-Olsson, Marie Lundquist och Ulf Karl Olov Nilsson (varumärket UKON). Självklart finns inget av det på nätet! Det börjar bli ett problem i svensk kulturdebatt att DN Kultur lägger ut allt mindre på nätet; många tror ju numera att det som saknas på nätet över huvud taget inte har publicerats. Men här måste man vara uppmärksam och gå till tidningsarkiven (som i många fall redan är nerlagda; DN:s eget till exempel.)
UKON:s dikt ”Standardmodellen” i lördagens DN bekräftar allt jag skrev i det här inlägget om hur dagens svenska lyrik ter sig. Det rör sig i allt högre grad om prosaanteckningar eller konceptkonst. I UKON:s fall en kombination av bägge två. Prosalyrik skriver väl vare sig UKON, Beata Berggren eller Johan Jönson, för att ta några nu aktuella namn. Aloysius Bertrand och Baudelaire skrev prosalyrik, en genre med helt andra särdrag.
2010-08-06
Språkmaterialismen är – äntligen! – här
Jag lovade ju halvt om halvt i en kommentar till det här inlägget att jag skulle bli språkmaterialist och nu har jag gjort slag i saken. Under sommaren har jag arbetat på min första diktsamling, ett konceptuellt, ickekommunikativt och helt igenom formfixerat verk som jag i dag har färdigställt och publicerat via Vulkan.
Det finns ju – som inte minst alla läsare av Argusbloggen vet – en litterär debatt som handlar om kommunikativ poesi vs. språkmaterialism och som har pågått i många år nu utan att någon över huvud taget har velat kalla sig språkmaterialist. Därför tänkte jag ta på mig den svenska poesins synder och bli den första. Kanske kommer jag att förbli den enda, men det gör ingenting; jag tillhör så gärna en egen liten litterär falang.
Jag skriver alltså under på alla definitioner av språkmaterialism som har använts av mina motståndare i debatten, jag kommer att publicera ett manifest och på min Kulturkontoret-blogg ska jag berätta mer om diktsamlingen – hur jag har jobbat med den och vilka problem jag har stött på under resans gång.
Så bege er nu genast åstad till Vulkan och köp den meningslösa, obegripliga, drygt fyrahundrasidiga språkmaterialistiska klassikern – the one and only – Brusa högre lilla å!
Johan Jönson på väg ut ur språkmaterialismen - en felaktig läsning av "Livdikt"
Femton år av ”språkmaterialism” har praktiskt taget destruerat, atomiserat, den svenska poesin. Om OEI vid starten 1999 hade målsättningen att förstöra den traditionella svenska poesin så har de faktiskt till stor del lyckats. Det betyder inte att det saknas intressanta författarskap. Bara det att överlevarna inte är speciellt lyriska. Ofta håller de på med något helt annat. Den svenska poesin – den som överlevt, eller som får komma ut – drar i dag åt två håll; dels åt prosaanteckningen, dels åt konceptkonsten. Ibland sammanfaller dessa tendenser i samma författarskap.
Johan Jönson är ett intressant exempel, en av de bättre författarna som kommit ut ur den språkmaterialistiska vågen (de är inte speciellt många som förmår upprätthålla intresset, enligt mig). ”Livdikt” känns som hans självständighetsförklaring, en väg ut ur det teoribaserade språkarbete som kommit att kallas språkmaterialism. Jag gillar redan titeln, Livdikt, det påminner mig om min aforism ur Muntliga dikter: ”Poesi är en korsning mellan liv och dikt”. Man förstår att det rör sig om en slags dikt där allt går att kasta in, där gränserna mellan liv och dikt faller samman; hos Johan Jönson blir det lätt till en slags hyperbeläst hybridform. Korsande utsagor på olika nivåer. Det är i alla fall vad jag trots allt väntar mig.
Men Livdikt är intressantare än så, visar det sig. Johan Jönson förhåller sig här lite friare till den beläsenhet han otvivelaktigt har, tar lättare på alla dessa teorier om språk, litteratur och samhälle som florerar under olika epoker. I stället tränger han igenom till ett eget skrivande, något annat är väl oundvikligt med den position nära samhällsbottnen som skrivarjaget i ”Livdikt” markerar att han befinner sig i. Det blir till ett slags bokslut samtidigt som att det är en ny öppning i författarskapet.
Detta sagt; det rör sig naturligtvis om ett grafomaniskt projekt. Liksom förra boken, Efter arbetsschema, är den över 700 sidor tjock. De inledande prosaanteckningarna sträcker ut sig, sida efter sida, ibland går det tomgång mer eller mindre flera hundra sidor i sträck! Men de bra partierna är nog flera än i Efter arbetsschema, samtidigt som de riktiga höjdpunkterna (arbetsplatsskildringarna) å andra sidan kanske är färre. Jaget i Livdikt är arbetslöst och utfattigt. Man kan lugnt säga att det hyser agg mot delar av sin omgivning, och här finns faktiskt de bästa formuleringarna. Jag citerar en del så ni vet vilken slags bok ni har att vänta er. En genomskådande blick som inte har mycket att förlora längre, socialt eller materiellt. Kompakta textblock som bryts upp i ett tilltal. Fasaden har fallit.
”Ja. Högutbildade kunder. Ingenting mer. Men med en suverän självuppfattning, och som verkligen kan betala för sig. Därför förväntar de sig och kräver omfattande service. Av butiksbiträden, hantverkare, vårdpersonal, dagispersonal, skola, lärare, omsorgspersonal, barnflickor, städarna i deras hem, böcker, kultursidor, politiker, polis, servitriser. Hela moderatstaden domineras och vektoriseras av detta.”
(s. 55)
”privatiseringen, den kapitalockulta exproprieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet. Och så blir vi av med slöddret i området också, säger han. Jag skriver in honom i min poetiska dödslista”
(s. 326)
”den och den, på den eller den större tidningen, är en väldigt korkad läsare, det tycker jag också, när folk på uppläsningstillställningar frågar mig. De verkar förresten väldigt upptagna av positioneringsfrågor, pratar ofta om recensioner, kritiker, namn. Är jag också det? Kanske har jag blivit det, för att ställa mig in hos uppläsningspubliken och kollegorna, för att poesin nästan bara tar sig ut där, i den begränsningen”
(s. 320)
”kollegorna främmande för mig. De kommer från andra platser, ja, som planeter. Påfallande många svårt självupptagna, besserwisseraktiga, påtagligt och klasspecifikt rädda för att tappa ansiktet. Noterar att samtliga, med självklarhet, tycks ha studerat på universitet, och tar för givet att alla andra också gjort det. Som om litteraturvetenskapen var en överlägsen doxa, snarare än ännu en ungdomligt formad identitet, som en gothstil som inte släpper taget, och inte mycket mer”
(s. 340 f.)
Dessa noteringar börjar närma sig sanningsenliga och slående formulerade utsagor (finns det någon sanning? Ja, det gör det nog.) Hoppas att en del av det också är självkritik.
Johan Jönson är ett intressant exempel, en av de bättre författarna som kommit ut ur den språkmaterialistiska vågen (de är inte speciellt många som förmår upprätthålla intresset, enligt mig). ”Livdikt” känns som hans självständighetsförklaring, en väg ut ur det teoribaserade språkarbete som kommit att kallas språkmaterialism. Jag gillar redan titeln, Livdikt, det påminner mig om min aforism ur Muntliga dikter: ”Poesi är en korsning mellan liv och dikt”. Man förstår att det rör sig om en slags dikt där allt går att kasta in, där gränserna mellan liv och dikt faller samman; hos Johan Jönson blir det lätt till en slags hyperbeläst hybridform. Korsande utsagor på olika nivåer. Det är i alla fall vad jag trots allt väntar mig.
Men Livdikt är intressantare än så, visar det sig. Johan Jönson förhåller sig här lite friare till den beläsenhet han otvivelaktigt har, tar lättare på alla dessa teorier om språk, litteratur och samhälle som florerar under olika epoker. I stället tränger han igenom till ett eget skrivande, något annat är väl oundvikligt med den position nära samhällsbottnen som skrivarjaget i ”Livdikt” markerar att han befinner sig i. Det blir till ett slags bokslut samtidigt som att det är en ny öppning i författarskapet.
Detta sagt; det rör sig naturligtvis om ett grafomaniskt projekt. Liksom förra boken, Efter arbetsschema, är den över 700 sidor tjock. De inledande prosaanteckningarna sträcker ut sig, sida efter sida, ibland går det tomgång mer eller mindre flera hundra sidor i sträck! Men de bra partierna är nog flera än i Efter arbetsschema, samtidigt som de riktiga höjdpunkterna (arbetsplatsskildringarna) å andra sidan kanske är färre. Jaget i Livdikt är arbetslöst och utfattigt. Man kan lugnt säga att det hyser agg mot delar av sin omgivning, och här finns faktiskt de bästa formuleringarna. Jag citerar en del så ni vet vilken slags bok ni har att vänta er. En genomskådande blick som inte har mycket att förlora längre, socialt eller materiellt. Kompakta textblock som bryts upp i ett tilltal. Fasaden har fallit.
”Ja. Högutbildade kunder. Ingenting mer. Men med en suverän självuppfattning, och som verkligen kan betala för sig. Därför förväntar de sig och kräver omfattande service. Av butiksbiträden, hantverkare, vårdpersonal, dagispersonal, skola, lärare, omsorgspersonal, barnflickor, städarna i deras hem, böcker, kultursidor, politiker, polis, servitriser. Hela moderatstaden domineras och vektoriseras av detta.”
(s. 55)
”privatiseringen, den kapitalockulta exproprieringen, av allmännyttan. En av styrelsemedlemmarna i områdets bostadsrättsförening, en anonym, lägre tjänstemannatyp går runt och försöker övertyga om att det är en självklarhet att köpa, inget att ens diskutera, en rättighet, gränsande till skyldighet. Och så blir vi av med slöddret i området också, säger han. Jag skriver in honom i min poetiska dödslista”
(s. 326)
”den och den, på den eller den större tidningen, är en väldigt korkad läsare, det tycker jag också, när folk på uppläsningstillställningar frågar mig. De verkar förresten väldigt upptagna av positioneringsfrågor, pratar ofta om recensioner, kritiker, namn. Är jag också det? Kanske har jag blivit det, för att ställa mig in hos uppläsningspubliken och kollegorna, för att poesin nästan bara tar sig ut där, i den begränsningen”
(s. 320)
”kollegorna främmande för mig. De kommer från andra platser, ja, som planeter. Påfallande många svårt självupptagna, besserwisseraktiga, påtagligt och klasspecifikt rädda för att tappa ansiktet. Noterar att samtliga, med självklarhet, tycks ha studerat på universitet, och tar för givet att alla andra också gjort det. Som om litteraturvetenskapen var en överlägsen doxa, snarare än ännu en ungdomligt formad identitet, som en gothstil som inte släpper taget, och inte mycket mer”
(s. 340 f.)
Dessa noteringar börjar närma sig sanningsenliga och slående formulerade utsagor (finns det någon sanning? Ja, det gör det nog.) Hoppas att en del av det också är självkritik.
2010-08-05
Skrivarstadium – gå direkt i poeternas fängelse
Det första stadiet för en ung poet är ofta att skriva om det mest närliggande; känslomässiga explosioner, förtvivlan, förälskelser, grubbel över livet och döden. Den som har ambitionen att bli publicerad och så småningom börjar skicka in sina dikter till förlag och tidskrifter lär sig snart att den sortens skrivande inte är accepterat, inte har någon hög status. Det betraktas som terapiskrivande, inte ett konstnärligt skrivande. Nej, den som vill bli publicerad måste i stället närma sig stadium
två, som är det mer medvetna skrivandet, vilket i hög grad bygger på att man anammar distanseringseffekter, knep i skrivandet, sätt att dölja jagets röst. I dag lär skrivarkurser ut allt detta, hur man ska bearbeta språket på olika sätt, stryka undertexten, ta bort småorden och dölja det känslomässiga sammanhanget, experimentera och fragmentarisera, post-producera, klippa ut och konceptualisera. Poeten tappar ofta sitt eget språk på vägen – liksom sin personliga drivkraft – men det må vara hänt verkar förlagen och skrivarkurslärarna resonera. Bara vi får en professionell skrivarkader!
Ofta stannar det vid detta. Stadium två representerar nästan alltid medelklassens värderingar, begränsningar och fördomar. De som uppehåller sig länge på den nivån (universitetsutbildningar uppmanar till det) riskerar att bli fast i ”huvudet”, börja skriva på ett förväntat sätt, reproducera normer. Så är till exempel den främsta normen inom lyriken just nu, att ”bryta mot genreförväntningar” och skriva allt utom traditionell dikt. Då är det exakt så de väluppfostrade skrivarkurseleverna skriver. Hemskt, men sant.
Så har vi då stadium tre, få når dit och förlagen verkar närmast varna en för det. Bara några få gamla mästare får i dag ägna sig åt den typen av poesi, men var lugna, snart har de dött ut, de som förmår med några få välvalda inspirerade rader sätta en oförglömlig bild av människans livsvillkor på papperet, nå ut och beröra. Ragnar Thoursie var en av dem – speciellt på äldre dagar. Återväxten, den glesa, är skrämmande låg. De inflytelserika kulturtyckarna tror att det är oprofessionellt att skriva enkelt. Motsatsen är fallet. De förstår helt enkelt inte förvandlingens konst. De förmår inte se att stadium ett återkommer i ny gestalt, det subjektiva talar nu mänsklighetens språk.
två, som är det mer medvetna skrivandet, vilket i hög grad bygger på att man anammar distanseringseffekter, knep i skrivandet, sätt att dölja jagets röst. I dag lär skrivarkurser ut allt detta, hur man ska bearbeta språket på olika sätt, stryka undertexten, ta bort småorden och dölja det känslomässiga sammanhanget, experimentera och fragmentarisera, post-producera, klippa ut och konceptualisera. Poeten tappar ofta sitt eget språk på vägen – liksom sin personliga drivkraft – men det må vara hänt verkar förlagen och skrivarkurslärarna resonera. Bara vi får en professionell skrivarkader!
Ofta stannar det vid detta. Stadium två representerar nästan alltid medelklassens värderingar, begränsningar och fördomar. De som uppehåller sig länge på den nivån (universitetsutbildningar uppmanar till det) riskerar att bli fast i ”huvudet”, börja skriva på ett förväntat sätt, reproducera normer. Så är till exempel den främsta normen inom lyriken just nu, att ”bryta mot genreförväntningar” och skriva allt utom traditionell dikt. Då är det exakt så de väluppfostrade skrivarkurseleverna skriver. Hemskt, men sant.
Så har vi då stadium tre, få når dit och förlagen verkar närmast varna en för det. Bara några få gamla mästare får i dag ägna sig åt den typen av poesi, men var lugna, snart har de dött ut, de som förmår med några få välvalda inspirerade rader sätta en oförglömlig bild av människans livsvillkor på papperet, nå ut och beröra. Ragnar Thoursie var en av dem – speciellt på äldre dagar. Återväxten, den glesa, är skrämmande låg. De inflytelserika kulturtyckarna tror att det är oprofessionellt att skriva enkelt. Motsatsen är fallet. De förstår helt enkelt inte förvandlingens konst. De förmår inte se att stadium ett återkommer i ny gestalt, det subjektiva talar nu mänsklighetens språk.
2010-08-04
Ragnar Thoursies sista bok är ett mästerverk
Kulturjournalistikens rötmånad började tidigt i år. Men det hade väl med värmeböljan att göra. Som nu verkar vara över.
Anders Ehnmarks artikel Sanningen är alltid lyrisk ur Expressen 20 juli tycker jag är ett exempel på svamlig och föga genomtänkt kulturjournalistik. Anders Ehnmark är ju en synnerligen rutinerad skribent, som dessutom brukar påstå att andra uttrycker sig dimmigt, men här gör han sig själv skyldig till något liknande.
Artikeln är nog tänkt som ett inlägg i poesidebatten, och ska dessutom vara föranledd av Ragnar Thoursies bortgång.
Men Ragnar Thoursie omnämns i en halv mening, det är allt. Det hade annars varit intressant att läsa någonting om Thoursies koppling till socialdemokratin, inställning till välfärdsbygget och så vidare. Om detta ingenting.
I stället påstår Anders Ehnmark att det fanns två tillfällen då poesin och det politiska samtalet möttes; det första efter kriget. Här omnämns Öyvind Fahlström och Thorsten Jonsson; lustigt nog inte Ragnar Thoursie. Det andra under sextiotalet då författarna (enligt Ehnmark) upptäckte Tredje världen.
"Sällan har den politiska prosan varit så lyrisk som på sextiotalet."
Jag vet inte jag, det var väl reportageböckernas gyllene tidsålder, då poesin för övrigt var undanträngd hos bokförlagen och Tomas Tranströmer mer eller mindre utdefinierad som en omodern poet?
I själva verket var slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet en lågvattenperiod för den svenska poesin, som blev intressant på nytt först med Vesuviusgruppens framträdande 1973-74. Det är i alla fall min bild av utvecklingen.
Men Anders Ehnmark verkar vara ute efter något väldigt specifikt. Inte lyriken som sådan; utan någon slags kombination av "lyrisk blick" och reportage. "Hårt fältarbete och därefter lyrik", skriver Ehnmark och hänvisar till Geijer. Och i dag ska Göran Greider vara den ende som förstår.
"...annars är det inte mycket poesi i våra samtal.
Det är i själva verket det som hela tiden saknas: den poetiska blicken. Göran Greider är kanske numera den ende som förstår det."
Anders Ehnmark är ute efter något intressant, men han får inte riktigt till det. Misstanken kvarstår att han helt enkelt inte är speciellt bevandrad i svensk samtidslyrik från de senaste decennierna. Annars har han ju rätt i att den lyriska blicken har varit frånvarande i politiken ganska länge. Men däremot har politiken kommit tillbaka i poesin.
[Anders Ehnmarks resonemang om att Italien dels ligger efter, dels före Sverige, är verkligt förvirrat och det lämnar jag för tillfället därhän.]
Nog hade artikelförfattaren kunnat gå till den författare som någonstans är apostroferad redan i ingressen, nämligen den nyligen bortgångne Ragnar Thoursie.
Hans senaste (sista) diktsamling Sånger från äldreomsorgen är ett viktigt inlägg i debatten om äldrevården, fast den är mycket mer än så. Att författaren vistas inom äldrevården, så att säga gör fältarbete där, ställer bara vissa saker på sin spets; diktsamlingen tar upp klassiska existentiella frågeställningar kring ensamheten, döden, åldrandet och minnet. Den utgör också hård kritik av folkhemmets nuvarande utformning, av någon som själv varit med och byggt det. Läs den gärna parallellt med Johan Jönsons Livdikt - från den motvillige vårdarbetarens perspektiv till vårdtagarens. Johan Jönsons bok är tung, liksom mulen, men långtifrån ointressant, 600 sidor prosa och drygt 100 sidor med dikter. Dikterna är faktiskt fotnoter till prosaanteckningarna, som är självbiografiska och självavslöjande, nästan i Noréns anda - ett ganska originellt grepp.
Thoursie däremot, komprimerar. Det är lapidariskt, men formuleringarna är ändå fulla av en paradoxal lätthet. Här ett exempel (s. 21), långt ifrån den bästa dikten, men en som passar utmärkt som kommentar till Ehnmarks artikel:
"Försäljning av omsorg
Hemtjänsten kallar den gamle 'kund'.
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?"
Behöver jag säga att Thoursies bok är ett mästerverk, och att det handlar om nedmonteringen av folkhemmet?
Anders Ehnmarks artikel Sanningen är alltid lyrisk ur Expressen 20 juli tycker jag är ett exempel på svamlig och föga genomtänkt kulturjournalistik. Anders Ehnmark är ju en synnerligen rutinerad skribent, som dessutom brukar påstå att andra uttrycker sig dimmigt, men här gör han sig själv skyldig till något liknande.
Artikeln är nog tänkt som ett inlägg i poesidebatten, och ska dessutom vara föranledd av Ragnar Thoursies bortgång.
Men Ragnar Thoursie omnämns i en halv mening, det är allt. Det hade annars varit intressant att läsa någonting om Thoursies koppling till socialdemokratin, inställning till välfärdsbygget och så vidare. Om detta ingenting.
I stället påstår Anders Ehnmark att det fanns två tillfällen då poesin och det politiska samtalet möttes; det första efter kriget. Här omnämns Öyvind Fahlström och Thorsten Jonsson; lustigt nog inte Ragnar Thoursie. Det andra under sextiotalet då författarna (enligt Ehnmark) upptäckte Tredje världen.
"Sällan har den politiska prosan varit så lyrisk som på sextiotalet."
Jag vet inte jag, det var väl reportageböckernas gyllene tidsålder, då poesin för övrigt var undanträngd hos bokförlagen och Tomas Tranströmer mer eller mindre utdefinierad som en omodern poet?
I själva verket var slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet en lågvattenperiod för den svenska poesin, som blev intressant på nytt först med Vesuviusgruppens framträdande 1973-74. Det är i alla fall min bild av utvecklingen.
Men Anders Ehnmark verkar vara ute efter något väldigt specifikt. Inte lyriken som sådan; utan någon slags kombination av "lyrisk blick" och reportage. "Hårt fältarbete och därefter lyrik", skriver Ehnmark och hänvisar till Geijer. Och i dag ska Göran Greider vara den ende som förstår.
"...annars är det inte mycket poesi i våra samtal.
Det är i själva verket det som hela tiden saknas: den poetiska blicken. Göran Greider är kanske numera den ende som förstår det."
Anders Ehnmark är ute efter något intressant, men han får inte riktigt till det. Misstanken kvarstår att han helt enkelt inte är speciellt bevandrad i svensk samtidslyrik från de senaste decennierna. Annars har han ju rätt i att den lyriska blicken har varit frånvarande i politiken ganska länge. Men däremot har politiken kommit tillbaka i poesin.
[Anders Ehnmarks resonemang om att Italien dels ligger efter, dels före Sverige, är verkligt förvirrat och det lämnar jag för tillfället därhän.]
Nog hade artikelförfattaren kunnat gå till den författare som någonstans är apostroferad redan i ingressen, nämligen den nyligen bortgångne Ragnar Thoursie.
Hans senaste (sista) diktsamling Sånger från äldreomsorgen är ett viktigt inlägg i debatten om äldrevården, fast den är mycket mer än så. Att författaren vistas inom äldrevården, så att säga gör fältarbete där, ställer bara vissa saker på sin spets; diktsamlingen tar upp klassiska existentiella frågeställningar kring ensamheten, döden, åldrandet och minnet. Den utgör också hård kritik av folkhemmets nuvarande utformning, av någon som själv varit med och byggt det. Läs den gärna parallellt med Johan Jönsons Livdikt - från den motvillige vårdarbetarens perspektiv till vårdtagarens. Johan Jönsons bok är tung, liksom mulen, men långtifrån ointressant, 600 sidor prosa och drygt 100 sidor med dikter. Dikterna är faktiskt fotnoter till prosaanteckningarna, som är självbiografiska och självavslöjande, nästan i Noréns anda - ett ganska originellt grepp.
Thoursie däremot, komprimerar. Det är lapidariskt, men formuleringarna är ändå fulla av en paradoxal lätthet. Här ett exempel (s. 21), långt ifrån den bästa dikten, men en som passar utmärkt som kommentar till Ehnmarks artikel:
"Försäljning av omsorg
Hemtjänsten kallar den gamle 'kund'.
Till kunden säljer man vänlighet,
t.ex. hjälp att dra på byxorna à kronor.
Tvättning av ryggen lika med
en bit ost på Maxi.
Allt lukrativ rörelse.
Det finns många byxor och ryggar.
Liksom många ostar på hyllan.
Nästa steg: att Maxi tar över och säljer
en helhetslösning
- färdigpaketerad äldreomsorg.
Vart tog Folkhemmet vägen?"
Behöver jag säga att Thoursies bok är ett mästerverk, och att det handlar om nedmonteringen av folkhemmet?
Sverige, Sverige.
Nu har jag med några raska klick på "nästa blogg" fått upp 3 bloggar där någon fotograferat sina bullar. Sitt eget bullbak alltså. Vad är det som pågår i landet?
Hemmifiering, med allusion till mummifiering.
Sverige, Sverige, Mosterland,
som Ekelöf sa.
Och: Så ska man förstås inte sitta och klicka på "nästa blog" klockan halv 2 på natten. Hellre då baka bullar. Eller nöja sig med blotta intet.
Hemmifiering, med allusion till mummifiering.
Sverige, Sverige, Mosterland,
som Ekelöf sa.
Och: Så ska man förstås inte sitta och klicka på "nästa blog" klockan halv 2 på natten. Hellre då baka bullar. Eller nöja sig med blotta intet.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)