Min vän och medbloggare på den här sidan, Thomas C Ericsson, är inte bara grundare av Den Blinde Argus, han var också ansvarig för Argusscenen på Hultsfredsfestivalen under många år. Jag skrev till honom och frågade om han hade något minne från Erkkis deltagande på Hultsfredsfestivalen, för jag visste att han hade varit med där något år (samma år som jag var där som frivilligarbetare). Thomas skickade då dessa rader:
1988 uppträdde Erkki på den s.k. Alternativscenen. Han och Roland Vila sov i min lägenhet på Köpmansgatan 4. Vi åkte i en gammal VW-buss mellan H-fred och Vimmerby. Den bakre skjutdörren hade en tendens att åka upp ibland. Erkki satt i baksätet och såg lite blek ut. Roland Vila satt där fram och pratade och märkte ingenting... De har bägge gått bort nu. Två stora och alternativa profiler som lämnat litteraturen/jorden alldeles för tidigt.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2010-10-30
Något om Augustpriset och Kallifatides’ nya roman
Vissa författare verkar vara givna kandidater till Augustpriset, inte bara i år utan varje gång de ger ut en bok. Det är ju bara att titta på listan i Svenska Dagbladet så ser man att ett flertal författare nästan abonnerar på Augustnomineringar.
Årets nomineringar har annars väckt en del uppseende, men då på grund av vilka författare och vilka böcker som saknas. Lars Linder och DN:s kulturredaktion har närmast drivit kampanj för sin egen arbetskamrat Henrik Berggrens Palme-bok ”Underbara dagar framför oss”, i sina kommentarer till Augustpriset. Jag säger inte att de har så fel i sak, men det ser väl ändå inte så bra ut!
Jag personligen är då snarare upprörd eller förvånad över uteblivna nomineringar på den skönlitterära sidan. Jag kanske inte borde bli det – men ja, jag är faktiskt ändå förvånad över den uteblivna nomineringen för Theodor Kallifatides nya roman Det gångna är inte en dröm. Jag håller på och läser den nu, och det verkar vara en fullgången berättelse av en av våra stora skönlitterära författare. Kallifatides har en väldigt speciell, omisskännelig stil; han är inte formellt nyskapande, men hans kärleksfulla och liksom filosofiska sätt att foga samman meningarna på svenska språket gör att berättelserna får en alldeles egen ton. Han utgår från sin uppväxt i Grekland – förhållanden som skiljer sig väldigt mycket från dagens svenska samhälle; en uppväxt i armod och med sträng social kontroll. Han har av allt att döma närmast fotografiskt minne, med cirka femtiofem års siktdjup förmår han återge sin historia på ett doftrikt och detaljrikt sätt som imponerar. När jag första gången hörde talas om den här romanen tänkte jag faktiskt: Äntligen kommer Theo att få den Augustnominering han av bekräftelseskäl innerst inne alltid längtat efter! Kanske kommer han till och med att få priset. Men så enkelt var det inte.
Det Kallifatides tar upp i ”Det gångna är inte en dröm” är själva ursprungshistorien, vad som ledde honom till att frivilligt lämna Grekland och försöka etablera sig som svenskspråkig författare vid tjugofyra års ålder. Förföljelsen av hans familj på grund av dess kommunistiska förflutna, svårigheten eller omöjligheten att få läsa vidare på högskolenivå för den studieintresserade pojken osv. Allt detta berättade han om på ett seminarium på ABF i Stockholm för nu ett och ett halv år sedan. Jag var moderator på detta seminarium med temat ”språkbytare”.
Den nya bokens personliga bakgrund skymtar redan i hans första roman ”Utlänningar” från 1970! Jag tror alltså att det här är den roman eller självbiografiska berättelse som Kallifatides alltid velat skriva. Och jag är som sagt, trots allt oerhört förvånad över att denna folkkäre berättare inte anses värd en enda Augustprisnominering under sin bana. Är det verkligen så som Theo sa under detta seminarium att ingen invandrad författare har fått eller kommer att få priset? I rest my case.
Årets nomineringar har annars väckt en del uppseende, men då på grund av vilka författare och vilka böcker som saknas. Lars Linder och DN:s kulturredaktion har närmast drivit kampanj för sin egen arbetskamrat Henrik Berggrens Palme-bok ”Underbara dagar framför oss”, i sina kommentarer till Augustpriset. Jag säger inte att de har så fel i sak, men det ser väl ändå inte så bra ut!
Jag personligen är då snarare upprörd eller förvånad över uteblivna nomineringar på den skönlitterära sidan. Jag kanske inte borde bli det – men ja, jag är faktiskt ändå förvånad över den uteblivna nomineringen för Theodor Kallifatides nya roman Det gångna är inte en dröm. Jag håller på och läser den nu, och det verkar vara en fullgången berättelse av en av våra stora skönlitterära författare. Kallifatides har en väldigt speciell, omisskännelig stil; han är inte formellt nyskapande, men hans kärleksfulla och liksom filosofiska sätt att foga samman meningarna på svenska språket gör att berättelserna får en alldeles egen ton. Han utgår från sin uppväxt i Grekland – förhållanden som skiljer sig väldigt mycket från dagens svenska samhälle; en uppväxt i armod och med sträng social kontroll. Han har av allt att döma närmast fotografiskt minne, med cirka femtiofem års siktdjup förmår han återge sin historia på ett doftrikt och detaljrikt sätt som imponerar. När jag första gången hörde talas om den här romanen tänkte jag faktiskt: Äntligen kommer Theo att få den Augustnominering han av bekräftelseskäl innerst inne alltid längtat efter! Kanske kommer han till och med att få priset. Men så enkelt var det inte.
Det Kallifatides tar upp i ”Det gångna är inte en dröm” är själva ursprungshistorien, vad som ledde honom till att frivilligt lämna Grekland och försöka etablera sig som svenskspråkig författare vid tjugofyra års ålder. Förföljelsen av hans familj på grund av dess kommunistiska förflutna, svårigheten eller omöjligheten att få läsa vidare på högskolenivå för den studieintresserade pojken osv. Allt detta berättade han om på ett seminarium på ABF i Stockholm för nu ett och ett halv år sedan. Jag var moderator på detta seminarium med temat ”språkbytare”.
Den nya bokens personliga bakgrund skymtar redan i hans första roman ”Utlänningar” från 1970! Jag tror alltså att det här är den roman eller självbiografiska berättelse som Kallifatides alltid velat skriva. Och jag är som sagt, trots allt oerhört förvånad över att denna folkkäre berättare inte anses värd en enda Augustprisnominering under sin bana. Är det verkligen så som Theo sa under detta seminarium att ingen invandrad författare har fått eller kommer att få priset? I rest my case.
2010-10-27
Jag hejar på Luuk
Nu börjar jag bli sur på att alla är sura på Kristian Luuk och teves bevakning av valet – det har tyckts och tänkts och bloggats och facebookats och tjötats om det där i över en månad nu och senast i dag i DN får man se den där bilden igen: Kristian Luuk med armen om Jimmie Åkessons axlar, denna gång som en illustration till en helsides debattartikel där SVT:s vd Eva Hamilton ursäktar sig och undrar hur hon ska kunna göra teve för hela svenska folket.
Jag såg valvakan och jag hade inga problem med den. Jag tycker Luuk gjorde helt rätt i att behandla alla partiledarna lika. Luuk är över huvud taget bra på att ställa sin egen person åt sidan och lyssna på andra; när han gör intervjuer är han en av få tevejournalister som är genuint intresserade och verkligen hör på. Under valvakan förhöll han sig neutral och objektiv, precis som en journalist ska göra – dessutom var han där för att underhålla, inte för att ställa kritiska frågor, eller för att plocka poäng för egen del som Lars Ohly när han vägrade gå in i sminkrummet. Hade Luuk varit stram eller otrevlig mot Åkesson hade han låtit sina eventuella personliga synpunkter komma i förgrunden, ett misstag som de flesta journalister verkar göra när det gäller SD.
För att ingen ska missförstå någonting nu så har jag inga sympatier för SD:s politik – varken när det gäller invandring, kärnkraft eller försvar. Jag vet dessutom att det jag jobbar med och lägger ner min själ i varje dag inte är förenligt med Åkesson & co:s syn på en "positiv och folkligt förankrad kultur". Däremot tror jag inte man vinner någonting på att demonisera och frysa ut människor, varken folkvalda partiledare eller enskilda individer med åsikter. Maciej Zaremba skriver bra om det i DN, också i dag:
"Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren."
Jag såg valvakan och jag hade inga problem med den. Jag tycker Luuk gjorde helt rätt i att behandla alla partiledarna lika. Luuk är över huvud taget bra på att ställa sin egen person åt sidan och lyssna på andra; när han gör intervjuer är han en av få tevejournalister som är genuint intresserade och verkligen hör på. Under valvakan förhöll han sig neutral och objektiv, precis som en journalist ska göra – dessutom var han där för att underhålla, inte för att ställa kritiska frågor, eller för att plocka poäng för egen del som Lars Ohly när han vägrade gå in i sminkrummet. Hade Luuk varit stram eller otrevlig mot Åkesson hade han låtit sina eventuella personliga synpunkter komma i förgrunden, ett misstag som de flesta journalister verkar göra när det gäller SD.
För att ingen ska missförstå någonting nu så har jag inga sympatier för SD:s politik – varken när det gäller invandring, kärnkraft eller försvar. Jag vet dessutom att det jag jobbar med och lägger ner min själ i varje dag inte är förenligt med Åkesson & co:s syn på en "positiv och folkligt förankrad kultur". Däremot tror jag inte man vinner någonting på att demonisera och frysa ut människor, varken folkvalda partiledare eller enskilda individer med åsikter. Maciej Zaremba skriver bra om det i DN, också i dag:
"Man kan tycka att när ett parti som utmanar grundlagen äntrar riksdagen borde alla de andra söka sig till demokratins urspråk, det som talar till hjärtat. En lågmäld men orubblig diskurs om människans värdighet och om fair play.
Så blev det inte. Den politiska klassens spontana reaktion på SD blev att appellera till flockinstinkten. Partiledarna tävlade om vem som var mest upprörd eller rent av uppvisade allergiska reaktioner i Åkessons närhet. Det var alltså inte vår känsla för värdighet man vädjade till, utan vår fallenhet att mobba ut avvikaren."
2010-10-25
Same procedure: Burma, Kazakstan & telecomgoodguys
TeliaSonera, med högkonjunktur för affärer i suspekta regimer som Uzbekistan och Kazakstan, får återigen svara på den svåra frågan: Hur ser ni på frånvaron av demokrati i dessa länder?
- Vi tror att telekommunikation är bra för demokratin,
svarar en av alla dessa chefer som jag inte gitter komma ihåg namnet på.
Exakt samma svar gav Ericsson i Burma, för sisådär tolv år sen. Och se hur bra det gick där.
Företagsledare med miljardinkomster har helt enkelt inte tid/lust/förmåga att tänka mer än så på saken.
Papegojsvar, alltså. Från telecomgoodguys, som inte får några följdfrågor från journalisterna.
Julian Assange däremot, som gjort en oförliknelig insats i informationskriget, blir genast behandlad med de konservativas nya papegojfråga: Vem tar ansvaret?
Tja, kanske lämpligen de som står bakom hundratusentals civila dödsoffer i Irak?
Att Bush spelar golf, det vet vi. Men att Tony Blair, utan skymt av ånger, skummar sig - belevat som en livsstilscoach - igenom diskussionen om samma krig är lite mera sorgligt. Trots sina klädkonton ser han ut som en modell för Dressman.
Det är pojkdockornas år i år.
- Vi tror att telekommunikation är bra för demokratin,
svarar en av alla dessa chefer som jag inte gitter komma ihåg namnet på.
Exakt samma svar gav Ericsson i Burma, för sisådär tolv år sen. Och se hur bra det gick där.
Företagsledare med miljardinkomster har helt enkelt inte tid/lust/förmåga att tänka mer än så på saken.
Papegojsvar, alltså. Från telecomgoodguys, som inte får några följdfrågor från journalisterna.
Julian Assange däremot, som gjort en oförliknelig insats i informationskriget, blir genast behandlad med de konservativas nya papegojfråga: Vem tar ansvaret?
Tja, kanske lämpligen de som står bakom hundratusentals civila dödsoffer i Irak?
Att Bush spelar golf, det vet vi. Men att Tony Blair, utan skymt av ånger, skummar sig - belevat som en livsstilscoach - igenom diskussionen om samma krig är lite mera sorgligt. Trots sina klädkonton ser han ut som en modell för Dressman.
Det är pojkdockornas år i år.
2010-10-23
Raderna: W.B.Yeats
O chestnut tree, great rooted
blossomer,
Are you the leaf, the blossom
or the bole?
O body swayed to music, O
brightening glance,
How can we know the dancer
from the dance?
William Butler Yeats
blossomer,
Are you the leaf, the blossom
or the bole?
O body swayed to music, O
brightening glance,
How can we know the dancer
from the dance?
William Butler Yeats
Ett inlägg som är en lång parentes om Wikipedia
För några dagar sedan gjorde jag en sökning på mitt eget namn tillsammans med Erkki Lappalainens. Jag ville se om vi hade medverkat på Hultsfredsfestivalen samma år (det hade vi inte).
Så fick jag upp denna sida av en slump, någon hade gjort en Wikipedia-artikel om undertecknad. Jag vet inte vem som har gjort den – även om jag har mina aningar – det är i varje fall inte jag själv!
Nå, som synes är Wikipedia synnerligen skeptiska till informationen eller till ämnets relevans för svensk poesi. Det sitter uppenbarligen ämnesansvariga bakom kulisserna och går igenom alla nyinlagda artiklar, det verkar organiserat ungefär som Nationalencyklopedin. Fast jag upplever det som en aning märkligt att bli ifrågasatt t.o.m. på det gratis nätalternativet, av det skälet att jag inte har gett ut mina böcker på något stort bokförlag. Men jag är förvisso van att bli ifrågasatt. Eget förlag, det var bara min första bok för över tjugo år sedan.
Så fick jag upp denna sida av en slump, någon hade gjort en Wikipedia-artikel om undertecknad. Jag vet inte vem som har gjort den – även om jag har mina aningar – det är i varje fall inte jag själv!
Nå, som synes är Wikipedia synnerligen skeptiska till informationen eller till ämnets relevans för svensk poesi. Det sitter uppenbarligen ämnesansvariga bakom kulisserna och går igenom alla nyinlagda artiklar, det verkar organiserat ungefär som Nationalencyklopedin. Fast jag upplever det som en aning märkligt att bli ifrågasatt t.o.m. på det gratis nätalternativet, av det skälet att jag inte har gett ut mina böcker på något stort bokförlag. Men jag är förvisso van att bli ifrågasatt. Eget förlag, det var bara min första bok för över tjugo år sedan.
Anteckningar om Erkki Lappalainen RIP
Poeten och grundaren av den svenska poetry slam-rörelsen, Erkki Lappalainen, har gått bort, alldeles för tidigt. Han var bara sextiotre år. En viktig traditionsbärare och gåtfull personlighet, som väckte respekt i de flesta läger, är borta. Det känns tomt efter honom. Jag träffade honom många gånger men kan inte påstå att jag egentligen lärde känna honom. Jag uppfattade Erkki som hemlighetsfull och karismatisk, och svår att definiera. I större eller mindre grad är det väl så med de flesta människor, och ska så vara, att det finns en rest av något gåtfullt, men Erkki hade i hög grad något oåtkomligt i sitt väsen. Något har väl hans ursprung i finska Karelen nära ryska gränsen strax efter krigsslutet med saken att göra, även om jag inte känner de närmare omständigheterna. Erkki hade vänner över hela världen, samtidigt som han var ganska sluten och tystlåten, också det en av dessa paradoxer vi lever med.
Här finns en fin minnessida under uppbyggnad, poeters och andra vänners gemensamma minnen av Erkki. Jag har bara några få saker till att tillföra, saker som jag kommit att tänka på när jag legat och grubblat över Erkkis öde (lika väl som över mitt eget, det får erkännas), några beståndsdelar som jag tror varit betydelsefulla.
Erkki var f.d. metallarbetare, lika väl som Marc Smith (grundare av amerikansk poetry slam) var byggnadsarbetare. Här finns en klassaspekt, något som kan både hämma och befria; det självständiga skapandet kommer ofta underifrån! Erkki var experimentell i sitt eget skapande, samtidigt som han bejakade noggrannheten i poetry slams regelverk. Möjligheten för var och en att få läsa i tre minuter på scenen, med exakt samma förutsättningar som alla andra tävlande. Det var det han värnade om, tror jag. Därigenom skapades ett forum för nya konstnärskap som inte hade andra vägar att gå. En väg som inte kan eller får myglas bort.
Kulturlivet i övrigt är inte öppet, där finns många beslut bakom stängda dörrar, en poetkarriär kan dumpas i all tysthet. Sedan går folk runt och viskar lite konspiratoriskt: han eller hon fick visst kicken av Bonniers. I poetry slam sker bedömningen öppet och är därför egentligen ärligare. Den renhårigheten tillhör de bästa sidorna hos denna, av sina utövare, hatälskade företeelse som också är en konstart. Erkki väntade i varje ögonblick på att en stor begåvning skulle springa fram ur folket, bland dem som sökte sig till Rinkeby Poetry Slam. Eller så har jag fel.
Folkhögskolorna innan skrivarkursernas tid var något väl så kreativt som i dag. En väg för oförutsägbara personligheter. Erkki gick grundkursen på Biskops-Arnö runt 1970, tillsammans med bland andra Eric Fylkeson, Han tog folkhögskolevägen till livet och litteraturen, för att sedan utvecklas vidare, vilket andra vänner kan berätta mera om. Här skriver jag mina egna minnen och funderingar.
.
Jag mötte Erkki många gånger från mitten av 80-talet, först på Poeternas Estrad (som han var med och grundade tillsammans med Ola Torbiörnson), någon gång på Hultsfredsfestivalen där han medverkade. Flest gånger mötte jag honom naturligtvis i samband med Rinkeby Poetry Slam från början av 00-talet, när jag själv hade kommit igång med att tävla efter en ganska lång inledande tvekan. Jag kom fram till att, nej, det går inte att tävla i poesi, men det är ändå ganska roligt att göra det! Bara man inte säljer sig själv.
Från början stod blyghet och respekt emellan oss, åtminstone från min sida. Så småningom lärde jag känna honom lite bättre. Jag har tänkt ibland att jag borde ha tagit bättre hand om honom, bjudit honom på choklad till exempel, fast han kanske inte ens tyckte om choklad? Jag värdesätter hur som helst mina möten med hans allvar och underfundiga humor. Erkki hade stor integritet och gick sin egen väg.
Här finns en fin minnessida under uppbyggnad, poeters och andra vänners gemensamma minnen av Erkki. Jag har bara några få saker till att tillföra, saker som jag kommit att tänka på när jag legat och grubblat över Erkkis öde (lika väl som över mitt eget, det får erkännas), några beståndsdelar som jag tror varit betydelsefulla.
Erkki var f.d. metallarbetare, lika väl som Marc Smith (grundare av amerikansk poetry slam) var byggnadsarbetare. Här finns en klassaspekt, något som kan både hämma och befria; det självständiga skapandet kommer ofta underifrån! Erkki var experimentell i sitt eget skapande, samtidigt som han bejakade noggrannheten i poetry slams regelverk. Möjligheten för var och en att få läsa i tre minuter på scenen, med exakt samma förutsättningar som alla andra tävlande. Det var det han värnade om, tror jag. Därigenom skapades ett forum för nya konstnärskap som inte hade andra vägar att gå. En väg som inte kan eller får myglas bort.
Kulturlivet i övrigt är inte öppet, där finns många beslut bakom stängda dörrar, en poetkarriär kan dumpas i all tysthet. Sedan går folk runt och viskar lite konspiratoriskt: han eller hon fick visst kicken av Bonniers. I poetry slam sker bedömningen öppet och är därför egentligen ärligare. Den renhårigheten tillhör de bästa sidorna hos denna, av sina utövare, hatälskade företeelse som också är en konstart. Erkki väntade i varje ögonblick på att en stor begåvning skulle springa fram ur folket, bland dem som sökte sig till Rinkeby Poetry Slam. Eller så har jag fel.
Folkhögskolorna innan skrivarkursernas tid var något väl så kreativt som i dag. En väg för oförutsägbara personligheter. Erkki gick grundkursen på Biskops-Arnö runt 1970, tillsammans med bland andra Eric Fylkeson, Han tog folkhögskolevägen till livet och litteraturen, för att sedan utvecklas vidare, vilket andra vänner kan berätta mera om. Här skriver jag mina egna minnen och funderingar.
.
Jag mötte Erkki många gånger från mitten av 80-talet, först på Poeternas Estrad (som han var med och grundade tillsammans med Ola Torbiörnson), någon gång på Hultsfredsfestivalen där han medverkade. Flest gånger mötte jag honom naturligtvis i samband med Rinkeby Poetry Slam från början av 00-talet, när jag själv hade kommit igång med att tävla efter en ganska lång inledande tvekan. Jag kom fram till att, nej, det går inte att tävla i poesi, men det är ändå ganska roligt att göra det! Bara man inte säljer sig själv.
Från början stod blyghet och respekt emellan oss, åtminstone från min sida. Så småningom lärde jag känna honom lite bättre. Jag har tänkt ibland att jag borde ha tagit bättre hand om honom, bjudit honom på choklad till exempel, fast han kanske inte ens tyckte om choklad? Jag värdesätter hur som helst mina möten med hans allvar och underfundiga humor. Erkki hade stor integritet och gick sin egen väg.
2010-10-22
Om bankernas bidragsberoende
Man ger bostadslån på 125% av husvärdet, helst till folk som inte har råd att betala amorteringarna, och när det hela börjar se lite väl skakigt ut så säljer man av alla dom dåliga skulderna till andra banker, som gärna köper dom, men bara en gros, enligt principen att alla äpplena i tunnan knappeligen kan vara ruttna, väl? förhoppningsvis? för den risken får man ju ta? så när dom faktiskt visar sig vara ruttna så springer man till staten och vill ha - bidrag! Och det får man, så klart, fattas bara annat. Det är ju "förtroendet" det gäller, det förtroende på vilket hela banksystemet vilar.
Kapitalister, har vi haft anledning att konstatera tidigare, är helt enkelt inte särskilt bra på kapitalism. Den behöver en ordentlig reformistisk, socialdemokratisk blandekonomi i ryggen för att fungera som mest effektivt, och när den inte råkar ha det så får man låta den "fria" marknaden fungera enligt ungefär samma recept, nämligen det som kallats "socialism för de rika, kapitalism för de fattiga" där det bara är losers and saps som du och jag som tar risker när vi spelar på kusarna, medan de rika får skattefinansierade bidrag så att det blir vinst på varje lott dom köper.
Och väl är väl det, egentligen. Annars kan det ju hända att vi tappar förtroendet för dom.
__________________________________________
Stulet och kopierat från Gunnar Petterssons blog; Pressylta Redux
Kapitalister, har vi haft anledning att konstatera tidigare, är helt enkelt inte särskilt bra på kapitalism. Den behöver en ordentlig reformistisk, socialdemokratisk blandekonomi i ryggen för att fungera som mest effektivt, och när den inte råkar ha det så får man låta den "fria" marknaden fungera enligt ungefär samma recept, nämligen det som kallats "socialism för de rika, kapitalism för de fattiga" där det bara är losers and saps som du och jag som tar risker när vi spelar på kusarna, medan de rika får skattefinansierade bidrag så att det blir vinst på varje lott dom köper.
Och väl är väl det, egentligen. Annars kan det ju hända att vi tappar förtroendet för dom.
__________________________________________
Stulet och kopierat från Gunnar Petterssons blog; Pressylta Redux
2010-10-21
Roligaste, mest begåvade bloggaren...
hitills, finner jag här. Att han som låter mig fnissa mig igenom en sjukskrivningsperiod dessutom ser ut som en blandning av Oscar Wilde och Bonde söker fru, gör ju inte saken sämre.
Han passar för det England han ständigt refererar till.
Han passar för det England han ständigt refererar till.
Ny dikt av Peter Lindforss: Nerknarkad 2010
Jag är femtiosju år gammal
jag borde leva
den övre medelålderns
medelklassliv
Jag borde föreställa mig
saker som min sextioårsdag
mina barnbarns studentfester
den där sommardagen
då min hustru plötsligt fick en stroke
Jag borde njuta av livet
och inte sitta och längta
efter ännu en lina, ännu ett glas Amarone
Spela ”The Slider” en gång till
och se hur lång tid
det tar för mig att dricka mig riktigt full
Jag går som på glas
i mina nyktra vänners närvaro
Jag är så jävla rädd att de ska försäga sig
och närma sig det landskap jag lever i
och närma sig det landskap jag flydde från
och närma sig det landskap de själva lever i
På vägen hem
blir jag attackerad
av fyra påtända skitungar
Jag slår ner två av dem
med min käpp med silverkrycka
De andra två sprang som om fan var efter dem
Spela ”Visions of Johanna” en gång till
till en sång som den blir jag riktigt full jävligt snabbt
- Peter Lindforss
2010-10-18
Raattamaas paradoxer
Lars Mikael Raattamaas mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrika är nog en av de konstigaste diktsamlingar jag läst. Speciellt som den inte innehåller dikter i vanlig mening, inte heller vill jag påstå att det är prosalyrik. Lyrisk förtätning? Nix. Berättelser? Nej, inte det heller. Vad innehåller boken då? Sidoställda utsagor, varken mer eller mindre. Det rör sig om en variant av Raattamaas ord- och bokstavskommunism, men denna gång på utsago- eller satsnivå. Raattamaa själv kallar det för ”sprawl 7”.
Jag minns den här stort uppslagna DN-artikeln från bokens utgivning för nu två år sedan. Det var nog den som ingav mig föreställningen att det skulle röra sig om någon slags samplad tunnelbane-lyrik, att Raattamaa skulle ha lyssnat av sina medtrafikanter längs röda linjen och skrivit ner. Som ni ser spinner även förlagspresentationen på AdLibris på samma tema.
Ändå säger Rattamaa själv i DN-intervjun i en passage som liksom är insprängd i förbigående att allt är påhittat av honom själv! Trots detta håller skribenten gärna fast vid bilden att det skulle röra sig om en av författaren uppfångad och avlyssnad förortspoesi. Visst, det är en plausibel tolkning, men som konceptuellt verk är faktiskt ”mallamerik” aningen mer komplicerad än så.
En noggrann genomgång av framförallt bokens första avdelning – som består av 50 textblock, varken mer eller mindre – visar ganska tydligt hur Raattamaa har arbetat. Textblocken är så att säga jämnstora allihop, med några få undantag, nästan alla består av 49-50 tryckta rader. (Ett fåtal innehåller så mycket som 54 rader.) Den här jämnheten ger förvisso en viss monotoni, som till stor del uppvägs av den halsbrytande blandningen av kluriga och fyndiga utsagor; uppblandat med en dos allvar. Utsagorna är enligt mitt förmenande av framförallt tre olika slag: 1) klichéer, ”sånt som folk säger”, ofta vridna ett halvt eller ett kvarts varv, vilket ger en slags lustighetseffekt, 2) vardagliga händelser, återgivna med en viss skruv, samt 3) högst allvarliga utsagor om litteratur och arkitektur. De sistnämnda berättar i klartext om Raattamaas estetik. Allt detta sidoställs utan kommentarer, och det är upp till läsaren att göra en utvärdering eller få någon bild av helheten. (Rättare sagt, en helhet finns egentligen inte, textblocken är till för att ge verket en viss struktur.)
Här några exempel på utsagor som berör tankarna bakom boken, och alltså visar vilket koncept Raattamaa har jobbat efter:
”jag skulle vilja skriva som om alltsammans vore skvaller” (s. 45)
”jag har inte för avsikt att avhandla ett ämne” (s. 49)
”världen behöver färre berättelser” (s. 51)
”jag vill inte bara säga en massa märkliga eller putslustiga saker” (s. 64)
”en dialogisk monolog” (s. 75)
”parallella liv i var och en av lägenheterna i huset” (s. 76)
”allt bygger på att försöka att inte associera” (s. 95)
”det arbete som föreligger är att på allvar tänka filosofi i termer av rum” (s. 99)
”jag tillskriver mig själv det som hänt andra” (s. 101)
”man kan inte bara skriva upp triviala anekdoter om tillfälliga bekantskaper” (s. 104)
Så där går det på. De här av mig citerade raderna är typiska för en viss sorts utsagor i boken, som återkommer rakt igenom, nämligen den av mig här ovan utnämnda tredje kategorin. Annars låter det mer vardagligt och uppmålande en slags förortsliv med många personnamn nämnda.
Boken är full av säkert hundratalet egennamn, och mängder av oavslutade dialoger fyller sidorna. En dialogisk monolog, säger ju Raattamaa själv. Han skriver också den helt centrala satsen: "det finns i världen en ouppfylld längtan efter kvantitativ dikt”. Han återkommer flera gånger till begreppet det kvantitativa som ges en speciell laddning och t.o.m. förknippas med det sublima. Därmed verkar det också - utan att det behöver sägas rent ut - bli en ersättning för ett tidigare kvalitetsbegrepp inom konsten. Det här är verkligen kvantitativ dikt! 50 textblock om 50 rader vardera. Texterna i ”mallamerik” är vad jag förstår den direkta motsvarigheten till arkitekturens miljonprogramsområden; varje textblock är som ett punkthus arkitekten Raattamaa försöker fylla med liv. Alla dessa röster – med egentligen Raattamaa själv som upphovsman – ger illusionen av liv, ja ett slags sprudlande förortsliv. ”Stora ståtliga gråa trettonvåningshus” talar Raatamaa om flera gånger, bland annat på s. 118, och det är ingen långsökt liknelse att påstå att det är sådana hus han bygger i sina texter.
Andra avdelningen, Salvors, bryter upp i stort sett samma textmaterial och levererar det mer rytmiskt-musikaliskt, med ett tjugotal gästpoeter inblandade, som Aase Berg, Cia Rinne, Johan Jönson, Jenny Tunedal med flera. Men nog är det ett skämt att påstå att språkmaterialismen inte har existerat som rörelse, när man ser hur tjugotalet poeter och andra besläktade författare här hoppar på Raattamaas tåg!
I likhet med andra verk från språkmaterialismens sena fas är ”mallamerik” extremt konceptuell, på ett lite djupare sätt än recensenterna själva verkar ha förstått; dessutom rör det sig inte om lyrik utan närmast om en slags seriell prosa (samtidigt tungläst och periodvis väldigt rolig, paradoxalt nog). Så här pass kommunikativ har inte Raattamaa låtit på länge, som jag redan sagt, språkmaterialismen håller på att krypa ut ur sitt eget skinn.
Uppdatering:: Lars M. Raattamaa medverkar på ett seminarium om förorten i dag torsdag på ABF Stockholm, tillsammans med Pär Wirtén som givit ut boken "Där jag kommer från - kriget mot förorten".
Jag minns den här stort uppslagna DN-artikeln från bokens utgivning för nu två år sedan. Det var nog den som ingav mig föreställningen att det skulle röra sig om någon slags samplad tunnelbane-lyrik, att Raattamaa skulle ha lyssnat av sina medtrafikanter längs röda linjen och skrivit ner. Som ni ser spinner även förlagspresentationen på AdLibris på samma tema.
Ändå säger Rattamaa själv i DN-intervjun i en passage som liksom är insprängd i förbigående att allt är påhittat av honom själv! Trots detta håller skribenten gärna fast vid bilden att det skulle röra sig om en av författaren uppfångad och avlyssnad förortspoesi. Visst, det är en plausibel tolkning, men som konceptuellt verk är faktiskt ”mallamerik” aningen mer komplicerad än så.
En noggrann genomgång av framförallt bokens första avdelning – som består av 50 textblock, varken mer eller mindre – visar ganska tydligt hur Raattamaa har arbetat. Textblocken är så att säga jämnstora allihop, med några få undantag, nästan alla består av 49-50 tryckta rader. (Ett fåtal innehåller så mycket som 54 rader.) Den här jämnheten ger förvisso en viss monotoni, som till stor del uppvägs av den halsbrytande blandningen av kluriga och fyndiga utsagor; uppblandat med en dos allvar. Utsagorna är enligt mitt förmenande av framförallt tre olika slag: 1) klichéer, ”sånt som folk säger”, ofta vridna ett halvt eller ett kvarts varv, vilket ger en slags lustighetseffekt, 2) vardagliga händelser, återgivna med en viss skruv, samt 3) högst allvarliga utsagor om litteratur och arkitektur. De sistnämnda berättar i klartext om Raattamaas estetik. Allt detta sidoställs utan kommentarer, och det är upp till läsaren att göra en utvärdering eller få någon bild av helheten. (Rättare sagt, en helhet finns egentligen inte, textblocken är till för att ge verket en viss struktur.)
Här några exempel på utsagor som berör tankarna bakom boken, och alltså visar vilket koncept Raattamaa har jobbat efter:
”jag skulle vilja skriva som om alltsammans vore skvaller” (s. 45)
”jag har inte för avsikt att avhandla ett ämne” (s. 49)
”världen behöver färre berättelser” (s. 51)
”jag vill inte bara säga en massa märkliga eller putslustiga saker” (s. 64)
”en dialogisk monolog” (s. 75)
”parallella liv i var och en av lägenheterna i huset” (s. 76)
”allt bygger på att försöka att inte associera” (s. 95)
”det arbete som föreligger är att på allvar tänka filosofi i termer av rum” (s. 99)
”jag tillskriver mig själv det som hänt andra” (s. 101)
”man kan inte bara skriva upp triviala anekdoter om tillfälliga bekantskaper” (s. 104)
Så där går det på. De här av mig citerade raderna är typiska för en viss sorts utsagor i boken, som återkommer rakt igenom, nämligen den av mig här ovan utnämnda tredje kategorin. Annars låter det mer vardagligt och uppmålande en slags förortsliv med många personnamn nämnda.
Boken är full av säkert hundratalet egennamn, och mängder av oavslutade dialoger fyller sidorna. En dialogisk monolog, säger ju Raattamaa själv. Han skriver också den helt centrala satsen: "det finns i världen en ouppfylld längtan efter kvantitativ dikt”. Han återkommer flera gånger till begreppet det kvantitativa som ges en speciell laddning och t.o.m. förknippas med det sublima. Därmed verkar det också - utan att det behöver sägas rent ut - bli en ersättning för ett tidigare kvalitetsbegrepp inom konsten. Det här är verkligen kvantitativ dikt! 50 textblock om 50 rader vardera. Texterna i ”mallamerik” är vad jag förstår den direkta motsvarigheten till arkitekturens miljonprogramsområden; varje textblock är som ett punkthus arkitekten Raattamaa försöker fylla med liv. Alla dessa röster – med egentligen Raattamaa själv som upphovsman – ger illusionen av liv, ja ett slags sprudlande förortsliv. ”Stora ståtliga gråa trettonvåningshus” talar Raatamaa om flera gånger, bland annat på s. 118, och det är ingen långsökt liknelse att påstå att det är sådana hus han bygger i sina texter.
Andra avdelningen, Salvors, bryter upp i stort sett samma textmaterial och levererar det mer rytmiskt-musikaliskt, med ett tjugotal gästpoeter inblandade, som Aase Berg, Cia Rinne, Johan Jönson, Jenny Tunedal med flera. Men nog är det ett skämt att påstå att språkmaterialismen inte har existerat som rörelse, när man ser hur tjugotalet poeter och andra besläktade författare här hoppar på Raattamaas tåg!
I likhet med andra verk från språkmaterialismens sena fas är ”mallamerik” extremt konceptuell, på ett lite djupare sätt än recensenterna själva verkar ha förstått; dessutom rör det sig inte om lyrik utan närmast om en slags seriell prosa (samtidigt tungläst och periodvis väldigt rolig, paradoxalt nog). Så här pass kommunikativ har inte Raattamaa låtit på länge, som jag redan sagt, språkmaterialismen håller på att krypa ut ur sitt eget skinn.
Uppdatering:: Lars M. Raattamaa medverkar på ett seminarium om förorten i dag torsdag på ABF Stockholm, tillsammans med Pär Wirtén som givit ut boken "Där jag kommer från - kriget mot förorten".
Listskrivandets faror och glädjeämnen
Varför skriver man egentligen listor över de bästa böckerna, som Gabis här nedan? Är det för att upprätta en kanon, för att tipsa om något riktigt bra, för att få överblick, eller för att det helt enkelt är roligt? Jag vet inte. Något lockande finns det väl alltid med listskrivande, även om risken är att det blir alltför ytligt och summariskt.
Jag sitter med DN:s senaste boklista framför mig, publicerad lördagen den 16 oktober. Här handlar det om att tio av DN:s kritiker väljer ut de "just nu" bästa böckerna ur höstens utgivning (böckerna ska vara utgivna efter den 15 juli). Jag vet inte hur länge DN har publicerat sådana här listor, i ett tiotal år har man väl hållit på, fast från början samarbetade man med kritiker också från andra tidningar, som t.ex. Arbetaren. Då var listan på sätt och vis intressantare men även nu har det sitt intresse.
Jag konstaterar som hastigast att flera DN-skribenter figurerar på listan, som toppas av Henrik Berggrens Palme-biografi "Underbara dagar framför oss". Jag konstaterar också att listan är kliniskt fri från diktsamlingar. Har det verkligen inte kommit ut någon diktsamling under de senaste månaderna som är värd att notera?
Boklistan sammansättning blir på så sätt ett symptom på diktsamlingens ställning som genre i vår tid; den är mycket svag. Huvudorsaken är för mig språkmaterialismens dominans, som har utarmat poesins register, minskat dess betydelse som gestaltare av känslor och djupare förändringar i samhället. Men också den (mer) begripliga och traditionella poesin lider; fåtalet berättande diktsamlingar som kommer ut håller en lägre nivå än tidigare. Ulf Lundells "En öppen vinter" hör till de estetiskt sett misslyckade utgåvorna under det senaste året, och det beror ju inte på att den skulle brista i kommunikativ inriktning. Någonstans, tycks det mig, är hans skrivarjag numera insvept i ett skyddsnät som skymmer hans enkla men förr ändå så levande och faktiskt nyskapande tilltal; bort med det!
De diktsamlingar som kommer ut, kommer ut på udda tider - oftast före den egentliga säsongen, exempelvis kom Anna Hallbergs "Colosseum, Kolosseum" ut mitt i sommaren. Vilket är ett sätt att försöka ge dem större uppmärksamhet, antar jag, befriad från konkurrens av bästsäljarna. Men det verkar inte riktigt fungera.
Men även Gabis all-säsongs-bästa-lista saknar diktsamlingar... höll jag på att skriva. Odysséen är förstås episk dikt, och upphovet till så mycket av vad som skulle komma. Men dikterna i övrigt, mycket kan bli bättre.
Jag sitter med DN:s senaste boklista framför mig, publicerad lördagen den 16 oktober. Här handlar det om att tio av DN:s kritiker väljer ut de "just nu" bästa böckerna ur höstens utgivning (böckerna ska vara utgivna efter den 15 juli). Jag vet inte hur länge DN har publicerat sådana här listor, i ett tiotal år har man väl hållit på, fast från början samarbetade man med kritiker också från andra tidningar, som t.ex. Arbetaren. Då var listan på sätt och vis intressantare men även nu har det sitt intresse.
Jag konstaterar som hastigast att flera DN-skribenter figurerar på listan, som toppas av Henrik Berggrens Palme-biografi "Underbara dagar framför oss". Jag konstaterar också att listan är kliniskt fri från diktsamlingar. Har det verkligen inte kommit ut någon diktsamling under de senaste månaderna som är värd att notera?
Boklistan sammansättning blir på så sätt ett symptom på diktsamlingens ställning som genre i vår tid; den är mycket svag. Huvudorsaken är för mig språkmaterialismens dominans, som har utarmat poesins register, minskat dess betydelse som gestaltare av känslor och djupare förändringar i samhället. Men också den (mer) begripliga och traditionella poesin lider; fåtalet berättande diktsamlingar som kommer ut håller en lägre nivå än tidigare. Ulf Lundells "En öppen vinter" hör till de estetiskt sett misslyckade utgåvorna under det senaste året, och det beror ju inte på att den skulle brista i kommunikativ inriktning. Någonstans, tycks det mig, är hans skrivarjag numera insvept i ett skyddsnät som skymmer hans enkla men förr ändå så levande och faktiskt nyskapande tilltal; bort med det!
De diktsamlingar som kommer ut, kommer ut på udda tider - oftast före den egentliga säsongen, exempelvis kom Anna Hallbergs "Colosseum, Kolosseum" ut mitt i sommaren. Vilket är ett sätt att försöka ge dem större uppmärksamhet, antar jag, befriad från konkurrens av bästsäljarna. Men det verkar inte riktigt fungera.
Men även Gabis all-säsongs-bästa-lista saknar diktsamlingar... höll jag på att skriva. Odysséen är förstås episk dikt, och upphovet till så mycket av vad som skulle komma. Men dikterna i övrigt, mycket kan bli bättre.
2010-10-14
(O)inspirerad av Bokmässans...
...samtal om klassiker, och på trots av kloka inlägg från deltagarna, framförallt från Susanna Alakoski och Bengt Ohlson, fick jag lust att lägga upp en lista - utan orginalitetsjäkt, och utan inbördes rangordning - för min egen litterära 12-punktskanon.
1. Bröderna Karamazov, av Fjodor Dostojevskij
2. Anna Karenina, av Leo Tolstoj
3. Fastighetsskötaren, av Harold Pinter
4. Om kärleken, av Stendahl (Marie-Henri Beyle)
5. Den underbare mannen, av Sara Lidman
6. Pubertet, av Ivar Lo Johansson
7. Skrattets och glömskans bok, av Milan Kundera
8. Mimesis, av Erich Auerbach (som Herr Bergh påminde mig om)
9. Odysséen, av Homeros
10. Les liaisons dangereuses, av P C de Laclos
11. Kung Lear, av W Shakespeare
12. Briefing for a descent into Hell, av Doris Lessing
1. Bröderna Karamazov, av Fjodor Dostojevskij
2. Anna Karenina, av Leo Tolstoj
3. Fastighetsskötaren, av Harold Pinter
4. Om kärleken, av Stendahl (Marie-Henri Beyle)
5. Den underbare mannen, av Sara Lidman
6. Pubertet, av Ivar Lo Johansson
7. Skrattets och glömskans bok, av Milan Kundera
8. Mimesis, av Erich Auerbach (som Herr Bergh påminde mig om)
9. Odysséen, av Homeros
10. Les liaisons dangereuses, av P C de Laclos
11. Kung Lear, av W Shakespeare
12. Briefing for a descent into Hell, av Doris Lessing
2010-10-12
Veckans Bild: Vermeer
Se mera om Vermeer om ni vill, i det aningen tröttsamma konstprogram som handlar mer om hur andra, nutida konstnärer använt Vermeer, än om the Man Himself.
Läs mer om Vermeer på http://www.ibiblio.org/wm/paint/auth/vermeer/
2010-10-09
Raderna: Herakleitos
Trots att logos är gemensam lever de många som om de hade ett eget förstånd.
Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.
Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.
Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.
______________________________
Hämtat ur Herakleitos fragment
Den som söker guld gräver upp mycket jord och finner lite.
Det som anses är vad den mest ansedde känner till och värnar. Dike skall fånga dem som tillverkar och frambär lögner.
Den som inte väntar skall inte finna det oväntade, oupptäckbart är det och ofarbart.
______________________________
Hämtat ur Herakleitos fragment
Visdom från 1954
"Jag anser att man kommer sanningen närmare i en roman än i en biografi. I biografin talar man sanning, men man kan inte, av hänsyn till släkt och bekanta, skriva hela sanningen. Det kan man i en roman där namn och platser är camouflerade med andra namn."
Moa Martinson i förordet till "Kvinnor och äppelträd" (som gavs ut första gången 1933)
Moa Martinson i förordet till "Kvinnor och äppelträd" (som gavs ut första gången 1933)
2010-10-06
När en blind Ledare leder blinda Ledares HQbank
Har ni sett annonsen på stan om Ledarna, de som i alla tider gör goda ting för landet? Eller?
På ledarnas hemsida kan man läsa mer om hur gärna de vill se till att Sverige får bättre ledare.
Tjosan.
En av de mer sympatiska "ledarna", starkt knuten till nämnda organisation, är Sven Hagströmer. Den trevligaste, mest generösa, och minst analfixerade, bland de riskkapitalister som deltog i TV-programmet Draknästet.
Han är en av grundarna till HQ-bank. Ja, resten kan ni räkna ut själva.
"Goda ledare"?
Vojne, vojne.
Fem ledare i HQ-bank smiter från allt ansvar gällande hardcoreinvesteringar och försvunna miljoner, risktaganden över allas huvuden, genomförda ett år efter värsta finanskrisen. De här killarna tänker inte med huvudet, utan med adrenalinet och analöppningen; mera pengar är per se en god sak. Att leda en bank in i rasande risker, som kostar andra människor deras besparingar, det är häftigt; det är en drog. Deras favoritkick är ett "mördarklipp"; ordet säger allt om vad slags etik man rör sig med i de här kretsarna.
Tre av de "goda ledarna" har ett par dagar efter HQ-bankens krasch skrivit över hälften av sina tillgångar på lilla frun (bodelning), för att komma undan återbetalningar. Ytterligare tre har inte lyssnat till andras återkommande varningar om för höga nivåer av riskabla hedge-aktier. Minst fem "ledare" ville bara fortsätta lira, eftersom det penningkåta analdribblet är deras kokain.
Så varför är de här aktörerna alltid lika förvånade när andra gör mot dem, de som de gör mot alla andra? Killerinstinct är ju deras spel, sen länge....
________________________________
Extra delkurs för ambitiösa studenter:
Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:
Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)
Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:
Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)
Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut."
Från Christopher Kullenbergs websida.
På ledarnas hemsida kan man läsa mer om hur gärna de vill se till att Sverige får bättre ledare.
Tjosan.
En av de mer sympatiska "ledarna", starkt knuten till nämnda organisation, är Sven Hagströmer. Den trevligaste, mest generösa, och minst analfixerade, bland de riskkapitalister som deltog i TV-programmet Draknästet.
Han är en av grundarna till HQ-bank. Ja, resten kan ni räkna ut själva.
"Goda ledare"?
Vojne, vojne.
Fem ledare i HQ-bank smiter från allt ansvar gällande hardcoreinvesteringar och försvunna miljoner, risktaganden över allas huvuden, genomförda ett år efter värsta finanskrisen. De här killarna tänker inte med huvudet, utan med adrenalinet och analöppningen; mera pengar är per se en god sak. Att leda en bank in i rasande risker, som kostar andra människor deras besparingar, det är häftigt; det är en drog. Deras favoritkick är ett "mördarklipp"; ordet säger allt om vad slags etik man rör sig med i de här kretsarna.
Tre av de "goda ledarna" har ett par dagar efter HQ-bankens krasch skrivit över hälften av sina tillgångar på lilla frun (bodelning), för att komma undan återbetalningar. Ytterligare tre har inte lyssnat till andras återkommande varningar om för höga nivåer av riskabla hedge-aktier. Minst fem "ledare" ville bara fortsätta lira, eftersom det penningkåta analdribblet är deras kokain.
Så varför är de här aktörerna alltid lika förvånade när andra gör mot dem, de som de gör mot alla andra? Killerinstinct är ju deras spel, sen länge....
________________________________
Extra delkurs för ambitiösa studenter:
Eftersom vi lever i ett klassamhälle med en primär motsättning mellan kapitalägare och proletärer, här följer vi marx, så måste vi ställa diagnos på hur borgerlighetens libidinösa struktur ser ut. Den är i huvudsak av anal karaktär:
Nära förknippad med denna attityd är den intensiva avundsjuka, som man finner hos många människor med anal karaktär. De uttömmer ofta sina krafter icke medelst egna produktiva prestationer utan genom avundsjuka på andras prestationer och framför allt egendom. Detta föranleder närmandet av de kliniskt såväl som sociologisk viktigaste anala karaktärsdragen: det speciella förhållandet till pengar, d v s framför allt sparsamhet och girighet. (112)
Enligt Fromm så lever borgerligheten, och småborgerligheten, även de under samhällets tyngd, och genom att de primärt är sysselsatta med att investera och förränta pengar så har de utvecklat anala karaktärsdrag av ordning och reda, av renhet och kyskhet, som en slags överlevnadsstrategi. Detta leder till:
Den borgerliga andan medför härvidlag en avgörande ändring, som absolut inte får förbises: lyckan upphör att vara livets självklara mål, och något annat intar platsen som det högsta värdet: plikten. (117)
Plikten, ansvaret, vuxenskapet och ordningen är enligt Fromm således borgerliga och anala karaktärsdrag, som ofta sprider sig genom samhället. Till detta hör att även att den libidinösa energin sublimeras till ett förtingligande istället för att levas ut."
Från Christopher Kullenbergs websida.
2010-10-05
Den nya ickelitteraturen
Jag vet inte om det bara är en känsla jag har, eller om det är en allmän sanning hos alla som skriver, men att ge ut böcker känns inte längre lika kul. Bästsäljerismen når ständigt nya höjder (läs dalar) och det brukar sägas att det aldrig har varit så många hel-, halv- och kvasikändisar som kallar sig författare som nu.
Alla unga är dessutom så smarta – de skaffar sig ett namn först och ger sedan ut en bok. Så där var det inte på min tid, frestas jag att säga, för det var faktiskt inte så på 80-talet när jag på allvar började skriva och skickade manus hit och dit. Visst, det fanns debutanter som var mer eller mindre pr-medvetna, men det var mer så att vi skrev eller gjorde en tidskrift enbart för sakens skull.
I dag i DN:s kulturdel skriver Jonas Tente om boken Strindbergs stjärna, en storsäljare på förhand, av Jan Wallentin. Recensionen inleds så här:
"Låt oss vara ärliga. 'Strindbergs stjärna' hade inte recenserats här om det inte vore för att författaren är svensk och för att det har varit ett förfärligt tjat om de enorma förskott den har inbringat på den internationella bokmarknaden."
Thente faller alltså in i samma tjatkör som han kritiserar och man kan undra vad i hela friden hans ärlighet ska tjäna till? Skit i att skriva då, tänker man, men i stället får Wallentin en helsida i Sveriges största tidning och Thente framstår som helt viljelös och styrd, antingen av marknaden eller av sin chef. Ja, det är väl samma sak, förstås, men trött, det blir man.
I senaste numret av tidningen Studentliv som jag får för att jag pluggar finns en artikel av Johan Åkesson som heter "Utgivna underhållare". "Nu blir varenda kändis författare också" är underrubriken och Stefan Mählqvist, docent vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, uttalar sig och är kritisk, minst sagt. Han vill inte kalla höstens uppsjö av "kändisböcker" för skräplitteratur, står det i artikeln, nej, han vill över huvud taget inte kalla dem litteratur:
– Dessa böcker är bara skvallerpress på ett nytt sätt. Förr fanns enbart veckotidningar för de här personerna, nu har de också bokförläggare. Och massmedia hakar på och exponerar dem.
Då jublar man lite i stället och gläder sig över att det fortfarande finns klokt folk som ser vad som är vad. Själv känner jag ju att det inte spelar så stor roll längre hur jag publicerar mina böcker. Alltså, om jag ger ut dem själv eller via ett förlag. Jag kan se att det finns för- och nackdelar med bådadera. Och som en kvalitetsstämpel verkar ett förlag inte längre spela någon roll.
Alla unga är dessutom så smarta – de skaffar sig ett namn först och ger sedan ut en bok. Så där var det inte på min tid, frestas jag att säga, för det var faktiskt inte så på 80-talet när jag på allvar började skriva och skickade manus hit och dit. Visst, det fanns debutanter som var mer eller mindre pr-medvetna, men det var mer så att vi skrev eller gjorde en tidskrift enbart för sakens skull.
I dag i DN:s kulturdel skriver Jonas Tente om boken Strindbergs stjärna, en storsäljare på förhand, av Jan Wallentin. Recensionen inleds så här:
"Låt oss vara ärliga. 'Strindbergs stjärna' hade inte recenserats här om det inte vore för att författaren är svensk och för att det har varit ett förfärligt tjat om de enorma förskott den har inbringat på den internationella bokmarknaden."
Thente faller alltså in i samma tjatkör som han kritiserar och man kan undra vad i hela friden hans ärlighet ska tjäna till? Skit i att skriva då, tänker man, men i stället får Wallentin en helsida i Sveriges största tidning och Thente framstår som helt viljelös och styrd, antingen av marknaden eller av sin chef. Ja, det är väl samma sak, förstås, men trött, det blir man.
I senaste numret av tidningen Studentliv som jag får för att jag pluggar finns en artikel av Johan Åkesson som heter "Utgivna underhållare". "Nu blir varenda kändis författare också" är underrubriken och Stefan Mählqvist, docent vid litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala, uttalar sig och är kritisk, minst sagt. Han vill inte kalla höstens uppsjö av "kändisböcker" för skräplitteratur, står det i artikeln, nej, han vill över huvud taget inte kalla dem litteratur:
– Dessa böcker är bara skvallerpress på ett nytt sätt. Förr fanns enbart veckotidningar för de här personerna, nu har de också bokförläggare. Och massmedia hakar på och exponerar dem.
Då jublar man lite i stället och gläder sig över att det fortfarande finns klokt folk som ser vad som är vad. Själv känner jag ju att det inte spelar så stor roll längre hur jag publicerar mina böcker. Alltså, om jag ger ut dem själv eller via ett förlag. Jag kan se att det finns för- och nackdelar med bådadera. Och som en kvalitetsstämpel verkar ett förlag inte längre spela någon roll.
2010-10-02
Marknadsliberalismen är per definition både parasitär och rasistisk
Nya Arbetarpartiet; partiet för en ny utsugning av arbetarna?
Marknadsliberalismen - den så kallade nyliberalismen - är per definition både parasitär och rasistisk.
Glöm de goda liberala idéerna, som numera förvaltas av de flesta partier, och som på John Stuart Mills tid, åtminstone som ideal, inkluderade både social och arbetsetisk omsorg.
Det vi har nu, och som Moderaterna mer än andra inkorporerat, är en liberalism med huggtänder och hycklande salongsfasoner.
Man säger: fri arbetsmarknad över Europas gränser, ja, över alla gränser; och resultatet är vidrigt underbetalda polacker (svart eller vit arbetskraft) på svenska byggen, svart serveringspersonal, och bärplockande asiater som jobbar i 14-timmarspass, och som efter månader av arbete inte får ut sin lön. Exemplen kan mångfaldigas. Och kontentan är att ännu en korkad, men lurig, vit man (eller kvinna) har kunnat tillskansa sig ett par miljoner (miljarder) extra på de fattigas bekostnad. Röstar den sortens rovdjur på Nya Arbetarpartiet. Eller ännu längre högerut?
Sanningen är ju att de redan rika, de lurigaste företagarna, alla dessa haussade entreprenörer som tänker, äter och skiter pengar, hittar ständigt nya kryphål för att suga ut människor och komma undan med det. Det gäller ungdomar på call-centers, med löner från artonhundratalet. Ofta gäller det de utländska, sämst ställda arbetarna, från länder där arbetsrätt är en lyx, eller där fattigdomen är så stor att den otryggt anställde bara kan tacka och ta emot.
De kommer från annan kultur, andra länder, med andra utseenden än de svenska. Från Polen, Eritrea, Thailand, Tunisien. De ska både sugas ut och behandlas föraktfullt.
Påstå inte att det bara är Sverigedemokrater som vill behandla invandrare som en lägre kast. Det gör redan varenda kapitalsnok (och då menar jag inte alla företagare, det finns goda sådana).
Marknadskrafternas våld är daglig föda för fattiga kineser instängda på fabriksområdet sju dagar i veckan, för indiska barnarbetare, för polacker som bor i källarrum utan fönster, medan de renoverar hus åt de välbeställda, för thailändska städare och internationell McDonaldspersonal.
Rasismen är något man tjänar på. Man flyttar sin produktion dit där varken fack eller arbetsrätt existerar. De arbetare man i hemlandet behövde behandla med respekt kan man lämna bakom sig, för att utvinna ny muskelkraft ur några magra mörka kroppar som inte har råd att protestera.
Ge mig en ny International. Ge mig de fattigas Gandhi!
Men: Dom får ju mat, säger man. Dom får ju betalt. Vi är närapå goda. Och dom ska nog hålla några år till i produktionen. Kalla det Global Ekonomi. Det köper folk.
Kalla det vad som helst som låter snyggt. Kalla det Nya Arbetartiden.
______________________
(Fortsättning följer...)
Marknadsliberalismen - den så kallade nyliberalismen - är per definition både parasitär och rasistisk.
Glöm de goda liberala idéerna, som numera förvaltas av de flesta partier, och som på John Stuart Mills tid, åtminstone som ideal, inkluderade både social och arbetsetisk omsorg.
Det vi har nu, och som Moderaterna mer än andra inkorporerat, är en liberalism med huggtänder och hycklande salongsfasoner.
Man säger: fri arbetsmarknad över Europas gränser, ja, över alla gränser; och resultatet är vidrigt underbetalda polacker (svart eller vit arbetskraft) på svenska byggen, svart serveringspersonal, och bärplockande asiater som jobbar i 14-timmarspass, och som efter månader av arbete inte får ut sin lön. Exemplen kan mångfaldigas. Och kontentan är att ännu en korkad, men lurig, vit man (eller kvinna) har kunnat tillskansa sig ett par miljoner (miljarder) extra på de fattigas bekostnad. Röstar den sortens rovdjur på Nya Arbetarpartiet. Eller ännu längre högerut?
Sanningen är ju att de redan rika, de lurigaste företagarna, alla dessa haussade entreprenörer som tänker, äter och skiter pengar, hittar ständigt nya kryphål för att suga ut människor och komma undan med det. Det gäller ungdomar på call-centers, med löner från artonhundratalet. Ofta gäller det de utländska, sämst ställda arbetarna, från länder där arbetsrätt är en lyx, eller där fattigdomen är så stor att den otryggt anställde bara kan tacka och ta emot.
De kommer från annan kultur, andra länder, med andra utseenden än de svenska. Från Polen, Eritrea, Thailand, Tunisien. De ska både sugas ut och behandlas föraktfullt.
Påstå inte att det bara är Sverigedemokrater som vill behandla invandrare som en lägre kast. Det gör redan varenda kapitalsnok (och då menar jag inte alla företagare, det finns goda sådana).
Marknadskrafternas våld är daglig föda för fattiga kineser instängda på fabriksområdet sju dagar i veckan, för indiska barnarbetare, för polacker som bor i källarrum utan fönster, medan de renoverar hus åt de välbeställda, för thailändska städare och internationell McDonaldspersonal.
Rasismen är något man tjänar på. Man flyttar sin produktion dit där varken fack eller arbetsrätt existerar. De arbetare man i hemlandet behövde behandla med respekt kan man lämna bakom sig, för att utvinna ny muskelkraft ur några magra mörka kroppar som inte har råd att protestera.
Ge mig en ny International. Ge mig de fattigas Gandhi!
Men: Dom får ju mat, säger man. Dom får ju betalt. Vi är närapå goda. Och dom ska nog hålla några år till i produktionen. Kalla det Global Ekonomi. Det köper folk.
Kalla det vad som helst som låter snyggt. Kalla det Nya Arbetartiden.
______________________
(Fortsättning följer...)
Raderna: Inger Christensen
hösten finns;eftersmaken och eftertanken
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och eftertanken finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden
______________________________
Ur Alfabet 1981
En diktsamling som börjar med det doftande ljudet:
"aprikosträden finns, aprikosträden finns"
finns; och enrum finns; änglarna,
änkorna och älgen finns; enskildheterna
finns, erinran, erinrans ljus;
och eftertanken finns, ekträdet och almträdet
finns, och enbärsbusken, enheten, ensamheten
finns, och ejdern och etterspindeln finns,
och ättikan finns, och eftervärlden, eftervärlden
______________________________
Ur Alfabet 1981
En diktsamling som börjar med det doftande ljudet:
"aprikosträden finns, aprikosträden finns"
2010-10-01
Södermalms Poesifestival
Ikväll medverkar jag på Södermalms poesifestival, på Restaurang Babajan vid Katarina Bangata 75. (Festivalen tjuvstartade annars igår på Kulturhusets bibliotek.)
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)