Veckans bild: Peder Balke

Den här bilden är målad 1840, mitt uppe i den skandinaviska nationalromantiken. Grabbar som Marcus Larsson och Johan Christian Dahl såg till att Naturen blev en dramatiskt förandligad dundergud, och fixerade nationalkänslan på gränsen till ett nervöst sammanbrott.(Ungefär som nu).

Och så finns Peder Balke, särling, som man säger, ofta försedd med en halvtaskig uppsättning färger.

Men vad är det han gör? Klippan i fonden ser ut som en grönmögelost, det runda berget framför liknar något organ man skurit ut på obduktionsbordet, molnen skulle kunna vara modellerade på krullet i en tagelmadrass, och de närmste vågsvallen är fläckade av ruttnad tång och gulnat terpentin. Eery. Riktigt obehagligt. Om det inte var för de fem trygga gubbarna i en båt på väg hem.

"På väg hem", där har ni nationalkänslan, som en smula på bordet. Resten av målningen gör ingen skillnad mellan undergång och solnedgång.

Men så finns det där välsignande ljuset i mitten, som faller ner mellan molnen, och får allt det andra att se ut som en sorts avfall som snart ska ner i sopsorteringen.

Det är kanske så med "ismer", efterhand är det mest bara ljuset som blir kvar, inifrån bilden, eller ovanifrån.


(Nordkap, 1840, Nationalgalleriet, Oslo)

Poesifestival, MWO och minnet av Erkki Lappalainen

Erkki Lappalainens minneskväll ägde rum i onsdags förra veckan, alltså samma kväll som Stockholms poesifestival. Självklart hedrade jag Erkki, och deltog alltså inte i vare sig lyriska demonstrationer eller motdemonstrationer. (Stockholms poesifestival har annars fått märkvärdigt dålig press - enligt Nils Schwartz noteringar i Expressen verkar de dessutom ha lånat Rolling Stones' emblem till scenografin, den utsträckta tungan!)


Magnus William-Olsson är en författare som skriver bäst om och till de döda. Men hans "Ingersonetterna" var en liten besvikelse för mig; det är en gripande diktsamling men de lyriska knaggligheter han tvingas till för att fylla ut rimschemat i sonettformen stör läsningen. Svårigheterna liksom förebilderna hos bl.a. Rilke är ju också närmast oupphinneliga.

Jag vill i stället rekommendera hans lilla prosabok "Spöken" från 2004. Om han i "Ingersonetterna" försöker det omöjliga (Orfeus som förebild) att sjunga de döda tillbaka, har han här betydligt mindre anspråk, vilket inte hindrar att han kanske når längre. I prosaboken lyfter han fram och gestaltar minnen (i många fall rätt plågsamma) av anförvanter och nära vänner. Det känns som ett sätt att frigöra sig från dem. Det handlar också, som jag läser "Spöken" om ett sätt att frigöra sig från en borgerlig uppväxt. Det borgerliga fasaduppehållande som tar så mycket kraft, av de inblickar jag fått att döma, som kan leda till bitterhet som livslång åkomma, möter han här med barnets oförvillade blick och med en mänsklig värme som bryter igenom.

Jag sa här ovan att Magnus William-Olsson skriver bäst när han skriver om de döda; kanske har han också en speciell känsla för de snabbt nedtecknade, lite slängiga raderna utan formkrav. Det tycker jag visas av det fina lilla miniatyrporträtt han tecknade av Erkki Lappalainen i en kommentar på Facebook, och som jag här citerar med hans tillstånd:

Jag minns en mulen dag på Tjärhovsgatan. Mötte Erkki som sa att han skulle ordna nån sorts Olympiad i poesi. Hade varit i USA och fått idén som jag minns det. Han beskrev hela grejen med publiken som skulle rösta. Jag försökte fatta, sa "Du är galen Erkki - det kommer aldrig att funka! Vem fan skulle vilja utsätta sig för det" "Jo för fan - det kommer att bli stort. Publiken är också poeter. Alla är poeter". "OK...?" "Vi ses!" Mmm- ses!"

Bilden av Stockholms poesifestival

Ser inte den här rörelsen väldigt stel ut? Finns det över huvud taget någon rörelse i bilden? Vem river sönder en nazistflagga på det här sättet, medan man tittar stint in i kameran? Jag säger inte att engagemanget inte är äkta, men den här bilden har känts egendomlig sedan första gången jag såg den, och det tog ett tag innan jag förstod varför.

Konstnissar i advent

VAD är det som gör att det här känns lite, lite ansträngt som projekt?
Ungefär som; hur ska myggor och flugor kunna spela på samma veranda?
Sum sum. Vi har allt emot oss.

MEN
det finns:

Några platser kvar!
Seminarium om konst och teater 27 november

Varför vill samtida scenkonstnärer vara i konstrummet? Vilka erfarenheter hämtar konstnärer idag från teatern? I seminariet Samtida scenväxlingar diskuterar de inbjudna deltagarna hinder och möjligheter för samarbeten över gränserna.

(Bonniers konsthall)

Extra plus: En snygg fasad.

En Poesifestival med problem där SDU är ett av de minsta

Vad ska man säga om cirkusen kring Stockholms Poesifestival i onsdags? Det tycks mig som om Madeleine Grive och 10TAL nu har förbrukat en stor del av det förtroendekapital de tidigare hade inom kulturvärlden. Det handlar inte så mycket om årets poesifestival som om en ställning som successivt har försvagats. Trots att de ställer sig på rätt sida, för det kan jag inte förneka att de gör, väcker deras manifestation på Dramaten mot främlingsfientlighet mest löje och en del elaka kommentarer från kulturmänniskor. Jag får erkänna att jag blev förbluffad av Anders Johanssons reaktion i Aftonbladet, som framstod som rätt inskränkt med tanke på att 10TAL faktiskt angreps av Sverigedemokraternas ungdomsförbund på sajten Politiskt inkorrekt. Men Jenny Högström i Helsingborgs Dagblad fyllde på med några poänger och ifrågasättanden av Poesifestivalen som jag inte kan annat än ansluta mig till. Madeleine Grive gör en rad av självmål, där agerandet att ha efterfesten på Berns, som länge varit satt i blockad av SAC Syndikalisterna bara är ett av dem.

Det hela är alltså rätt komplext. En lustig detalj i helheten är att Sverigedemokraterna tydligen uppfattade artikeln om Poesifestivalen på tidskrift.nu som varande Poesifestivalens officiella. Någon var upprörd över att kommentarsmöjligheten på artikeln var borttagen, vilket blir lite komiskt om man vet om att kommentarsfunktionen nu har varit avstängd på tidskrift.nu i flera månader.

Det grundläggande tankefelet som Sverigedemokraterna gör är naturligtvis att de åsätter klassiska svenskspråkiga poeter rollen av att också vara nationalister. Inget kan i normalfallet vara mer felaktigt. Varje stor poet – oavsett på vilket språk han eller hon skriver – tillhör världslitteraturen; detta av Goethe skapade begrepp. Hon skriver för mänskligheten, ingenting annat.

Och detta skrålande gör väl ingen människa glad, utom möjligen på ett helt annat sätt än avsett.

Vissa människor har så mycket utstrålning...

...att det slår flygtrafiken. Det gäller inte bara mig, utan även min favoritbloggare Gunnar Pettersson, i London, som igår hedrades med vandringspriset för bästa blogg.

Men "beautiful"? Det vete katten. Inte så vacker som vår. Med stilistisk enkelhet, bildlayout och allt.

Men skit i estetiken. Här är mannen som blandar övermod och ödmjukhet i sällan skådad humoristisk form. Att han dessutom har tillgång till ett fett smörgåsbord av intressen och kunskaper får man liksom stå ut med. Samt att han inte kan raka sig själv.

Raderna: Cornelis

När jag var sjutton år och gick på Folkhögskola i Värmland mötte jag en ung man med gitarr, som hette Richard Nauclér (en av många med gitarr som jag varit tillsammans med).

Richard och jag satt ensamma i det nedsläckta klassrummet i skymningen, och han spelade bara för mig. Showade gjorde han på festkvällarna, och - tro mig - han var mycket rolig. Jag spelade Antigone, högklassiskt, och han spelade clown, värmländskt och lågklassiskt. Vi var en ofrånkomlig duo.

Senare kom Richard till Stockholm, gick på Nyckelviksskolan, och fortsatte spela Cornelis låtar, och leva lite grann som Cornelis. Det gick inte så bra, och vi var inte tillsammans längre. Jag tog studenten, och Richard drack för mycket vin. Det skulle bli hans död några år senare. Men innan dess hälsade han på mig när jag jobbade på Moderna Museét, och ville låna en tjuga. Det fick han. Det var det sista vi såg av varandra. Och tjugan räckte kanske till en vinare på den tiden.

Jag är intill denna dag viss om att Richard var en av de verkligt generösa och genuina begåvningar jag mött. Men någonting fattades honom. Vi som kände honom slutar aldrig älska honom. Fast han inte var så lätt att nå in till.

Nu är han död, och Cornelis likaså. Och för att fira dessa båda kommer jag absolut inte att se filmen om Cornelis.
Men här har ni en av Vreeswijks bästa låtar, avlyssnad på Felicia idag:


Cool Water

Ordna till dina glesa testar
låna min kam och tvätta din trut
dagen är slut
Festen är över fast alla festar.
Talet har tystnat fast alla talar.
Döden tar fatt dig i dessa salar.
Håll andan en kort minut
och smyg sen försiktigt ut.

Kan du förstå vad som här passerar?
Fattar du vad det är som sker?
Död är allting du ser.
Hur du än grubblar och kalkylerar.
Hur du än frågar och söker minnas,
kommer den stunden att åter finnas.
Gå härifrån. Jag ber.
Låt bli - drick inget mer.

Res dig. Se dig nu kring. Försiktigt!
Gå bort till dörren som gapar ljus.
Lämna ditt krus.
Det som ska göras ska göras riktigt.
Det som ska göras ska göras snarast.
Gå dit där ljuset syns vara klarast.
Glöm detta onda rus,
-Aldrig mer antabus.


(1970)

Då och nu

"Skriv fler böcker Fridegård, fler, fler i denna förbistringens och mörkrets tid. I denna kvasifilosofiens tid. Där ingenting duger som inte lyser och bullrar. Där alla kavar och kavar och skriver idel smörja. Och ju värre smörja de skriver ju mer pängar får de. Vi var i stan i våras på en sorglustig expedition och fick höra en hel del. Man är så magsur. Man är magsur över dig liksom över oss. Akta dig för de litterära salongerna. Där stjäl de musten ur ens själ."

Ur brev från Moa Martinson till Jan Fridegård 1936

Veckans bild: Wyndham Lewis

Workshop, 1914-15

Poesidebatten som försvann

Kommer ni ihåg sommarens poesidebatt? Jag kommenterade den många gånger på bloggen, bland annat här, här och här.

I själva verket visade sig Hans-Erik Hjerténs debattinlägg (DN 13/7) som jag kommenterar här ovan vara det sista i debatten, som således dog inte med en smäll utan med ett gnällande (Eliot). Nu är det sedan flera månader dödstyst, såvida man inte ska räkna det här inlägget i dagens Expressen.

Svensk samtidspoesi debatteras inte längre, analyseras inte heller (utom möjligen i små slutna sällskap på Biskops-Arnö). Några diktsamlingar kommer inte heller ut; förutom Marie Silkebergs Material som kom nu i höst är alla utgivningar av etablerade poeters böcker placerade under våren eller framförallt högsommaren. Samma årstid som även inbjuder till ett slags rötmånadsdebatter om poesi. Det är något man tar till när alla andra kulturnyheter uteblir.

Imorgon ska jag diskutera Stagnelius på ABF Stockholm. Medverkar förutom Niklas Rådström och Jan Olov Ullén gör Anna Hallberg. Jag själv är moderator.

Surprise: Gud finns och Julian Assange är oskyldig?

Åtminstone finns Gud på
Wikipedia

Såsom på Wikipedia, så och på jorden

Nä, det lät inget vidare.

Så som på Wikileaks? Så och?

Och: Utan all djupare kunskap om fallet Julian Assange: Jag tror fortfarande att någon högre militärmakt sett till att damerna raggat upp honom och trasslat in honom och fått honom att falla platt ner i våldtäktsrubriken.

Det luktar kallt krig. Spionen som kom in från kylan typ.

Optimala lösningar

Nej, hörni, jag vet inte om jag längtar efter att börja jobba igen – arbetslivet ger sådana schizofrena signaler. Å ena sidan är det kreativt småprat och god stämning som gäller, å andra sidan övervakas de anställda med fingeravtryckskontroller och röda armband (än så länge bara i Norge) – eller också ska man bidra med "det lilla extra" och "brinna för att ge service" på ett företag som satsar på kunskap och professionalism och ett processorienterat och kundfokuserat arbetssätt för att alltid kunna erbjuda optimala lösningar.

Jag läste om ett jobb någonstans i USA  – minns inte var, men det kan ha varit på typ Google eller Facebook – där de anställda hade lekrum och mysmöbler och blommor och vackra fruktfat överallt och man kan ju undra lite varför inte alla jobb skulle kunna vara sådana. Eller, ja, jag vet inte, kanske att varenda reklambyrå nu för tiden ser ut så där, bara det att jag inte vet något om det för att jag under mina senaste tio år i arbetslivet har befunnit mig bland dammråttor, överfulla sopsäckar och odiskade kaffekoppar?

För övrigt skulle jag inte ha något emot att jobba som jultomte, men det går inte eftersom det bara behövs "äldre runda män". Kanske kan det vara ett tips till någon annan arbetssökande? "Vi har tomteutrustning samt skägg", står det i annonsen, "men har du eget så gör det inget."

Katten vilar på ordet

Försök motstå den här; använd allt ni har av överjagets intellektuella, puritanska, högmodiga resurser.
Jag klarar det inte.

Den kommer rakt av utklippt och stulen från Sofias blogg axon terminal

För övrigt en fin och egen blog, med poetiska dagstexter.

Rader på Erkki Lappalainens begravning den 15/11 2010

Jag mötte Pelle Andersson (Ordfront) och Maria Nyström (Upsala Nya Tidning, tidigare Den Blinde Argus) på Erkki Lappalainens begravning igår. Maria, som jobbade tillsammans med Erkki på Poeternas Estrad när hon var nyanländ till Stockholm, påminde mig om att hon hade intervjuat honom för Den Blinde Argus. Och mycket riktigt, i DBA nr 33 hittar jag en längre intervju med Erkki, en informativ och för mig som det känns nu väldigt viktig text, från åren precis innan Poetry Slam hade etablerat sig i Sverige.

Om varför han satsade på estraden: "Jag har inget annat val. Ingen förläggare vill trycka mina verk. Om dom skulle bli tryckta krävs att jag lyckas göra mig ett stort namn. Förläggaren måste höra guldklirret i sina öron när dom hör mitt namn. Sedan trycker dom allt vad jag har skrivit. Men om jag inte gör det blir jag poeten som upptäcks efter döden, vilket är det öde jag vill undvika."


Detta går inte att kommentera ytterligare. Här nedan kommer nu i stället några av de korta dikter jag skrev på väg till begravningen genom ett regnigt och iskallt Stockholm:


Erkki - jag kände
dig aldrig men vänner var
vi i poesin

Vilket skitväder
du ordnat Erkki ändå
tummarna upp för dig!

Johan Klings minimala odds

Orkar inte med Anthony Burgess (för slingriga associationer), orkar inte med Don DeLillo (stenhårda psykopatkapitalister i ”Cosmopolis”, som bl.a. handlar om spekulation i yen), orkar inte med Anthony Storr (tankar om ensamheten), orkar inte med V.S. Naipul, som jag annars gillar (för mycket av aristokratisk blick från sidan på människorna), orkar inte med Henry Green (för mycket lustigheter). Längtar efter poesi, men den har jag en del av i min egen hylla. Så på biblan drar jag av en slump till mig Johan Klings debutroman: ”Människor helt utan betydelse”.

Blir det bra så? Jada.

Kling skriver en avskalad prosa; korta, iakttagande meningar. Precisa observationer som aldrig blir långsökta eller närsynt surrealistiska. Han berättar om en dags vandring genom sommarstockholm, längtan efter en kvinna, ett förhållande som inte riktigt blir vad det lovat.
Under tiden går huvudpersonen in och ut på diverse ställen han har anknytning till; en filmredaktion ”Red”, en skoaffär där hans kvinna jobbar, några restauranger och caféer. Han vandrar mellan Odengatan, Norrmalmstorg och Stureplan. Han är på något sätt en normal, ganska tråkig ”outsider”, men med en extra känslighet för människor, situationer, jargonger.

Hans möte med de trubbiga framgångsfixarna på Red, där han jobbat några år som frilansande idéleverantör, är en sinnebild för mötet mellan penningkåta entreprenörer och en mer drömmande kreativ typ. Han går därifrån, avhängd och tomhänt på jobb. Tänker:
”Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet. För min egen del trodde jag att jag skulle gå en stor framtid till mötes. Nej, förresten… Jag tror aldrig jag tänkte att jag hade någon framtid alls på det sättet, vare sig bra eller dålig. Men jag var på något sätt övertygad om att jag var begåvad. Medan Joakim var den som härmade, gjorde efter, fast lite mindre bra”- - -”och det var väl lite samma sak när han gjorde sig ett namn i reklamfilmsbranschen. Mest lånade idéer. Det var ju svårt att blunda för. Han tog in människor med idéer och sen fick han på något sätt alltid berömmet själv…”

Det jag tycker om hos Johan Kling är den nedskruvade tonen, frånvaron av smarta litterära ansträngningar. Ett berättande som bestämt sig för den lilla historien. Och hans iakttagelser av samtidens Stockholm, ballhetskraven, den objektifierande kvinnosynen, det materiella utanverket, den vassa konkurrensen bland mediapolare, där de som tror sig vara förmer mest är försäljningsnissar och överjävliga strebrar.

Det är en man utan storhetsvansinne, en längtansfull man med halvtaskig självkänsla som under en dags vandring i Stockholm får allt på kornet: Att vi lever i en stad där medelmåttor, tittarsiffror, dokusåpapraktik och journalistisk sadism är ”vinnarkravet”.

Johan Kling fick Borås Tidnings debutantpris 2010, det är han nog värd. Men jag tycker ändå att hans kortroman segar av mot slutet. Minimalismen mynnar ut i ett torftigt ingenting. Ingenting har hänt, inga riktiga möten blir av. Okej, det var väl så han ville ha det. Men innan dess har han gett mig generationen-efter-mig-rapporten om läget. Precis som han gjorde för andra med filmen ”Darling”.

Biblioteken: ekonomismens utarmade landskap

Förr i tiden, säg under 80-talet, kunde den som startade ett bokförlag åtminstone veta en sak: Biblioteken gick att lita på. Också om man gav ut lyrik av oetablerade namn skulle biblioteken köpa in i alla fall några exemplar, så vida de höll en viss miniminivå kvalitetsmässigt (vilket avgjordes av recensionen i BTJ-häftet).

Annorlunda i dag: För det första recenserar BTJ inte längre lyrik, framförallt inte lyrik på eget förlag – de verkar betrakta allt som är mindre än Bonniers som ”eget förlag”. Genren som sådan är hotad. Det svar som Susanne Halvardsson fick, att BTJ inte recenserar hennes bok därför att ”lyrik generellt får mycket låga försäljningssiffror”, var inget olycksfall i arbetet. Det är nästan ordagrant samma svar jag fick när jag försökte sälja in Muntliga dikter för nu två år sedan.

Det här är sorgligt, inte bara för de som drabbas. Eller rättare sagt; de som påverkas negativt av sådana här affärsmässiga beslut utan appell är inte bara de poeter som biblioteken vägrar köpa in, utan lyriken i stort. Jag minns när jag hade börjat intressera mig för att skriva dikter; jag sökte mig till bibliotekens Hc.03 hyllor som dåförtiden var fullmatade, också av egenutgivning och diverse skumma saker, stencilförlagens alster. En sådan grogrund, en sådan uppväxt med diverse blandade ordintryck verkar inte längre vara möjlig i ett läge när bara det allra mest etablerade ska få finnas. Men hur ska då återväxten ske, ska alla bara härma Bonniergruppens poeter? Jag minns att jag tog stora inryck av bland annat Per-Eric Söders debut, Vesuviusgruppens antologi och Peter Lindforss Krigets barn, för att bara nämna några viktiga böcker. Samtliga dessa var egenutgivning! Borde inte BTJ och biblioteken göra en självständig kvalitetsbedömning, se till den konstnärliga tanken med varje bok, börja intressera sig för litteratur igen?

Att AdLibris har börjat leverera böcker till bland annat Stockholms stadsbibliotek låter lite egendomligt. Men jag har svårt att bli så upprörd. Jag tycker det är värre med hyckleriet kring BTJ, där det onekligen finns en stor kompetens, men en kompetens som nu är satt på undantag, och där personalen i dag inte verkar få göra annat än ekonomiska beräkningar. Men det är böcker det handlar om, böcker! Framförallt är det framtidens skaparkraft, som naggas i kanten alltmer på det här sättet.

En sak kan man nu vara säker på när man startar ett bokförlag, och det är att biblioteken kan man INTE lita på. Det krävs nog ett hårt lobbyarbete för att åter få biblioteken att jobba med litteratur och inte se böcker som t.ex. mjölkprodukter (enhetschefen vid Stockholms stadsbibliotek, Martin Hafström uttalar sig till Svensk Bokhandel om att bokleveranser och styrning från AdLibris inte är annorlunda än att man säger till någon: Skicka hit mjölken).

Hospitale de curabile et incurabile: Kroppens dunkla natt.

Det är inte så många gånger i livet men på ett bryskt sätt upplever att man är på väg att tappa kontrollen. Sjösjuka kan vara ett sådant läge. Man har ingen trogen punkt som heter här-är- jag-heja-mig att ta fasta på, utan viks ner som en kasperdocka och kräks över relingen. Men då vet man åtminstone att helvetet är över när man kommer i hamn. Det hände mig en gång i Skottland.

Nu var det söndag och jag hade gått en meditativ och vacker promenad via Drottninggatan till Gamla Stan. Disigt väder, fina minnen från gränder och klubbar. Hem för att äta. Nyheter klockan 6. Vilar. Reser mig från soffan och svirrar till. Detta är inte sjösjuka, utan något mera luddigt. Jag går beslutsamt ut i köket för att laga mat. Men icke - köttfärs, lök, tomater och basilika står troget kvar på diskbänken när jag återvänder tre dagar senare. Nej, förresten, mitt i min förvirring klarade jag att langa in köttet i kylen.

Men jag klarade alltså inte att skära lök. Varje handling segade ner till en okänd nollpunkt av total overklighet. Vadå lök? Va fan skära? Häng tomaterna på busken.
Yrseln tog över. Lägger mig på sängen, tänker ”kräksjuka, kanske…”. Men ändå inte. Ringer för första gången i mitt liv 112. Medan jag talar med ansvarig personal blir jag tvungen att rusa upp och kräkas i kökshon. Eftermiddagens behag har vänt på en femöring. Det är höst i limbo.
- Vi skickar en ambulans, säger kvinnan i luren.
Som om inte Nog var Nog stannar hissen mellan två våningar när jag ska åka ner. På något underligt sätt lyckas jag omprogrammera den, som om jag startar om en dator. På gatan väntar ambulansmännen. Jag skjuts in och sätts ner och prövas med detektorerna som inte finner något fel på hjärtrytmen, pulsen eller blodtrycket. Det är kallt utav helvete i ambulansen. Jag är en sjukdocka. Något man kan testa något på.

Far genom en stad som jag inte ser och inte hör, kvällen är sen, det behövs inga sirener. Minns inte att man ens förklarade för mig vilket sjukhus vi var på väg till. Det blev St Göran, och det är jag under de kommande dygnen rätt glad för.
Men inte här på akuten. Jag blir lagd på brits, bredvid andra på brits. Kräks lite mer, fryser så jag skakar. Intill mig, på andra sidan ett skynke finns en 90årig man som är full med liggsår, men har en stilig profil (Karl den XII). Ännu lite längre bort på en bår, en man med blödande magsår. Och så en tonårskicka som kommit med kräksjukan till hospitalet. Där finns andra också, surr och gnissel, höga tydliga frågor, lågmälda tynande svar. En så kallad vårdare byter ett par ord och handlingar med mig. Han är en robot utan ras och kön. Tillknäppt och oempatisk. Men kanske mest trött.

Jag ligger på min brits och skakar som i frossa, och det tar tio minuter innan han ger mig en filt till. Jag tänker på döden, på min pappa, hans varma hjärta, och på en annan man jag älskat. Jag tänker bara på människor jag tycker om, inte ett skit på mina projekt. Jag ber till Gud. Det är nu en vana jag har. Hör här, säger jag, det här blir för kort. Ge mig tjugo år till, snälla. Gud, o Gud.

Det är ensamt. Ligga på en brits i fyra timmar, allt kallare. En vacker ung AT-läkare förbarmar sig med lite ord och frågor, en något äldre och klokare ställer fler frågor. Jag får göra klassikern: Låta mina pekfingrar mötas framför näsan. Säga Hu, Du, Mu. Sådana roliga saker. Lyfta armarna, böja knäna, säga mitt personnummer baklänges och framlänges, rulla med ögonen, vicka på öronen, trumma med tårna, ja, nu blir det fart på grejerna. Allt går bra.
Fast inte.
- Vi lägger in dig över natten för observation, säger den äldre läkaren med trygg jugoslavisk brytning.

Rullas nu på bår genom okontrollerbara jättelånga korridorer. Bara att ge upp, överlämna sig. Han som rullar mig till nevrologavdelningen ser tillräckligt snäll ut.
Jag blir omhändertagen så vänligt som man bara kan önska; av alla syrrorna, Lisa, Helena, Ulrika. In i fyrbäddsal där en alkis snarkar djupt (Hur kan jag veta det? Han sover med mössan på). Bredvid mig en kvinna med något epileptiskt, längre bort en trevlig göteborgare som kommit in på grund av en kvävande astmaattack.
Lisa tar blodtryck, puls, ekg om igen, och ger med stadig hand ett intravenöst dropp, och yes – detta kan kallas säkerhetsföreskrifter – just innan hon tutar i mig droppet frågar hon igen, inte efter mitt namn, det blev visst kvar hemma, utan efter mitt personnummer. Bra så. Jag har ingen energi, just nu, för personnummers-negg. Är bara så nöjd att vara någorlunda räddad. Och hospitalt nummerkontrollerad.

Nattsyster kommer in. Någon säger att jag nog ska lumbalpunkteras i morgon, och få en hjärnscanning. Sover ingenting denna natt. Natten när man överlever ska inte sovas bort. Man kan inte heller. Man är existentiellt helt nära sin livspuls, det är djupt, ofattligt, på ett underligt sätt vackert. Men jag tänker med klassisk Gabisk envishet: I helvete heller; här ska inte bli någon lumbalpunktering. Vägrar få en sprutspets i ryggraden. Det måste gå att diagnosticera det här på ett enklare sätt. Jag menar; hur svårt kan det vara?

Jag talar. Jag tänker. Mina händer är mina. Under över alla under.
De ska nog greja det. Jag beslutar mig för ett resolut nej till lumbalen. Möjligen är det ett intuitivt korrekt beslut. Men inte ens då kan jag somna. Alkisen snarkar oavbrutet. Ute blir det ljust, helt, helt blått.

Finns det verkligen något annat liv?
Inte som det här. Detta.
______________________________


(fortsättning följer; detta – mina vänner – är en cliffhanger)

Lars Gustafsson som representant för en utdöende konstart?

Det här är ju en riktigt bra diktsamling! Lars Gustafssons "Om begagnandet av elden". Hur ofta får man tillfälle att säga det? Inte speciellt ofta, vill jag påstå.

Att det handlar om en uråldrig, nästan utdöende konstart (vi skulle kunna kalla det för figurativ poesi) visas även av Petter Lindgrens recension! Som han skriver, här har vi mer än en gång, "en sats avslutad med en punkt"! Ja, tänk.

*

Här har jag formulerat en liten hypotes om läsning. Jag betvivlar att den är särskilt originell, men den känns ändå som helt min egen. Läsning både av Lars Gustafsson och Anna Ringberg hjälpte mig att formulera detta. Det har att göra med att människan är alltings mått. Eller att alla mått finns i människan.

Note to self

Att man aldrig lär sig. Nu har jag än en gång hoppat in i en (nät)diskussion om barnuppfostran och jag visste från början att jag skulle ha låtit bli. Jag vet ju hur arg och trött och frustrerad jag blir när jag får exakt de svar jag förväntade mig och ändå hade hoppats på att slippa få. Nåväl. Jag tog mig därifrån rättså snabbt den här gången och det var väl ett framsteg i alla fall.

Som jag skrev i det här inlägget, så är jag på tok för känslomässigt engagerad, och det beror på att jag dels har personliga erfarenheter av det jag talar om, dels har läst väldigt mycket i ämnet, dels har sunda och helt logiska argument i diskussionen och ändå, ändå, ändå lyssnar inte folk. Och jag fattar inte! Det gör jag verkligen inte, varför det är så svårt att se enkla och tydliga orsakssamband. Varför man inte ens vill hitta en orsak. Varför man nöjer sig med sådana floskler som "trotsålder" och "tonårskris".

Som alla vet så är det ju sedan en del år tillbaka neuro-bio-trenden som gäller och alla älskar att förklara människors beteenden med hjärnsubstansbalanser, genetiska avvikelser och fiffiga bokstavskombinationer. Föräldrar (mest mammor, efter vad det verkar) tävlar i att berömma, peppa och överösa varandra med kjamizar och till intet förpliktigande klyschor i stil med "du är den bästa mamman för ditt barn" och "alla föräldrar älskar sina barn och gör så gott de kan".

Det viktiga är att bikta sig och sedan befria varandra från skuld. Skuld är livsfarligt, nämligen, men bara för föräldrar – att lägga skulden på barnet i stället är helt okej. Man kallar ungarna för "galningar" och "små monster" och sätter diagnoser på dem och sedan blir allt så mycket lättare. För föräldrarna alltså. Barnen lämnas ensamma med namnlösa känslor i en förvirrad, trång och begränsad värld.

Nyskriven dikt om heder av Peter Lindforss

Heder är att släppa taget
Heder är att aldrig få det sista ordet
Heder är att vara den siste som räknas ut
Heder är att säga att du verkligen var ledsen

Regeringsrätten låter sig köpas? Namnstriden om Mama – några fakta

Ni som tror att utgivningsbeviset har med något annat att göra än statlig kontroll och skydd av ekonomiska intressen, kan med fördel begrunda namnstriden mellan Bonnierägda mama (med små bokstäver, mycket viktigt) och MAMA – MAGASIN FÖR MODERN ARKITEKTUR.
Det är dock inte helt lätt att sätta sig in i alla turer. De flesta tidningar har inte heller skrivit en rad om detta, framförallt inte några Bonnierägda. Den som har bevakat turerna är främst fristående branschtidningen Dagens Media.

Alldeles nyligen rapporterades det att den segdragna striden om vem som har mest rätt till namnet Mama nu nått sitt slut och att ”mammatidningen” Mama avgått med segern. Redan från början har det här varit en strid mellan Bonniers advokater och en liten, om än etablerad, kulturtidskrift. Inledningsvis såg det ut som om arkitekttidskriften MAMA skulle vinna striden. Så var de ju också först på banan, men det första domslutet i patentbesvärsrätten var i själva verket bara början på bataljen.

Låt oss försöka reda ut vad det är som har hänt. MAMA – MAGASIN FÖR MODERN ARKITEKTUR är en etablerad kulturtidskrift, företrädesvis om just arkitektur. Tidskriften har utgivningsbevis, som sig bör. År 2000/2001 bestämmer sig tidskriften för att ta en paus, eventuellt gå över till att bli en nättidskrift. 2003 registrerar Bonniers namnet mama för sin tidskrift (genom att enbart skriva den med små bokstäver menar Bonniers att den skiljer sig från MAMA som skriver med versaler; annars kan man tycka att det är en design- och inte en varumärkesfråga). Här tycks det mig som att PRV gör avsteg från sina egna regler, om nu skälet kan vara att tillmötesgå de mäktiga Bonniers; det finns ju annars exempel på att tidskrifter med så snarlikt namn till en redan registrerad nekats utgivningsbevis. Jag kan ta exemplet med Grävande journalisters tidskrift Scoop som nekats utgivningsbevis därför att det redan fanns en Scoop Magazine registrerad. Grävande journalister tvingades därför i stället registrera namnet Gräv-Scoop!

Nå, MAMA (med versaler) överklagade och fick rätt i patentbesvärsrätten sommaren 2003. Men här var historien långtifrån slut. För att göra en lång historia kort så överklagade Bonniers i olika omgångar ända till Regeringsrätten där de så småningom fick rätt! I sin segrande inlaga skriver Bonniers advokater bl.a. följande: ”Bestämmelserna om utgivningsbevis i tryckfrihetsförordningen, TF, är av ordningsnatur och har inte något vidare syfte än att underlätta det allmännas kontroll över förekommande periodiska skrifter.” (Se Regeringsrättens dom från den 26 oktober i år; sökbar på nätet.) De anför vidare: ”Vid bedömning av om förväxling lätt kan ske ska en jämförelse göras mellan de fullständiga titlarna, dvs mama respektive MAMA – MAGASIN FÖR MODERN ARKITEKTUR. Begäran om återkallelse av utgivningsbeviset för mama bör avslås redan av det skälet att de båda fullständiga titlarna är så olika att de inte bör kunna förväxlas.” Regeringsrätten godtog i sitt avgörande fullständigt detta resonemang! Vilket visar att utgivningsbeviset är en förhandlingsfråga, och mycket lättare att i tveksamma fall få rätten till om man har råd att avlöna advokater under sju års tid.

Efterlyst: Vem satte dit Mona Sahlin?

Kommer Mona Sahlin någonsin att bli Sveriges första kvinnliga statsminister, så som hon själv har haft som mål? I skrivande stund känns det högst osäkert. Det verkar som om starka krafter är emot henne, och då syftar jag inte bara eller ens till övervägande delen på att folket i hög utsträckning valde att rösta på andra partier än socialdemokraterna i senaste valet. Jag syftar på att det närmast pågår en kampanj i pressen för att få bort henne som partiledare; den började några månader innan valet och fortsätter även nu. I vissa avseenden kan det påminna om situationen för nu femton år sedan, när det som skulle komma att bli Sahlin-affären rullades upp i framförallt tidningen Expressen. Nu har hon inte avslöjats med något nytt slarv – om vi undantar bagatellen, för det är det verkligen – med de gratis tennisbiljetterna till Stockholm Open – däremot har hon ett fiaskoval i ryggen och förföljs av artiklar om dåliga förtroendesiffror. Det senaste avgångskravet verkar vara initierat av socialdemokratiska Aftonbladet. Åtminstone var det de som beställde den för hennes ställning förödande SIFO-undersökningen

Själv blev jag – efter en inledande tveksamhet – djupt imponerad av Mona Sahlins valspurt där hon, sent omsider, visade både glöd och engagemang i debatten om sjukförsäkringen och fick valrörelsen att tända till, lite väl sent dock. Hon kom hela tiden att slå ur underläge men det gjorde hon uthålligt och bra. Jag har som sagt varit skeptisk till henne tidigare men kommit att ändra åsikt. Det här är dock inte ett inlägg om min egen politiska hållning, min besvikelse över valresultatet eller vad jag tycker om Mona Sahlin som politiker. Det är något helt annat jag är ute efter; jag kommer snart till det.

För att reda ut vad jag egentligen tyckte om Sahlin, och den epok av socialdemokratin som hon representerar, började jag läsa Christer Isakssons faktiskt både spännande och läsvärda bok I väntan på Mona Sahlin. Där fann jag – om inte alltid svaren, så några av de väsentliga frågorna.
Det kanske mest centrala partiet i boken, och det där det bränner till på allvar, rör det ännu bara knappt läkta såret Sahlin-affären; den fortfarande för många socialdemokrater helt avgörande frågan är nämligen: Vem satte dit Mona Sahlin? Det vill säga, vem gav Expressens kriminalreporter Leif Brännström det avgörande tipset, onsdagen den 4 oktober 1995, om att Mona Sahlin hade en skuld hos justitiedepartementets ekonomienhet och att man skulle agera mot henne? (Isaksson, s. 203 i pocketupplagan). Det måste ha varit en insider, någon väl insatt i socialdemokratins inre förhållanden, någon med inblick i justitiedepartmentets och/eller statsrådsberedningens förehavanden. Någon som hade fått kännedom om Mona Sahlins felaktiga användning av sitt tjänstekort för privata inköp och att hon fick reprimander av justitiedepartementets internrevision.

Christer Isaksson går igenom några möjliga kandidater. Kan det ha varit någon Sahlin-kritisk gräsrot från t.ex. socialdemokraternas Skåne-distrikt? Knappast troligt att de ute i landet hade den inblicken, svarar Isaksson. Kan det ha varit riksdagsmannen och ordföranden i konstitutionsutskottet Kurt-Ove Johansson, känd antagonist till Sahlin? Nej, inte heller han hade tillräckligt goda kontakter tillräckligt högt upp i partiet.

”Jag är mer böjd till att se två andra möjligheter”, skriver Isaksson.
”Tipsaren kan ha varit en opolitisk tjänsteman på justitiedepartementet, som fullt medveten om vad som skulle hända, slog larm. Beslutet att gå till Expressen kan ha varit politiskt färgat eller en följd av ett moraliskt ställningstagande. /…/
Alternativt var tipsaren en högt uppsatt socialdemokratisk politiker eller politisk tjänsteman anställd av den socialdemokratiska toppen antingen i partiet eller i regeringskansliet. /…/
Detta resonemang minimerar antalet möjliga tipsare. Antalet blir i realiteten så litet att spåren under åren riktats mot en krets mycket nära Mona Sahlin.
Denna bild skrämmer ledande socialdemokrater. Många är rädda för att ett avslöjande av tipsarens namn skulle få politiska konsekvenser.” Så långt Isaksson, s. 222.

Isaksson ställer frågan öppet om det kan ha varit Göran Persson. Nej, han var införstådd med att fortsätta som finansminister under Mona Sahlin. Kan det ha varit Laila Freivalds? Kanske, men det är inte säkert att hon kände till det, och hon skulle troligen inte fört det vidare.

Kan det ha varit Pär Nuder, en av Mona Sahlins främsta konkurrenter om partiledarposten? Här stannar Christer Isaksson upp och låter det namnet bli hängande i luften ett bra tag innan han lämnar frågan obesvarad. Nej, det går inte att säkert veta vem tipsaren är.

Själv har jag en helt annan hypotes och jag tar mig friheten att här lägga fram den, som en tankelek. Låt oss alltså leka deckare en stund!

Jag tror att Christer Isaksson söker i fel kretsar. Jag tror inte det vore naturligt för någon så högt uppsatt socialdemokratisk politiker att själv ringa upp Expressens reporter Leif Brännlund. Som sagt började han som kriminalreporter.

Tänk i stället så här, upprätta ett signalement eller en kravprofil utifrån följande: Vem är samtidigt djupt insatt i de ledande socialdemokratiska politikernas situation och umgås med kriminalreportrar? För vem skulle det vara naturligt att höra av sig till Expressen med ett sådant tips, som det kring Mona Sahlin? Vem har redan en gång tidigare varit en ledande källa i en socialdemokratisk skandal (Geijer-affären)? Det finns bara en sådan person, och han har dessutom offentligt sagt att han lämnar socialdemokraterna mycket på grund av att Mona Sahlin blev partiledare. Under åttiotalet arbetade han som utredare och sakkunnig i Statsrådsberedningen och vid Justitiedepartementet, enligt presentationen på hans egen hemsida. Om det är han som är tipsaren har informationen troligen gått i flera led, någon har berättat för honom (han skryter i en av sina krönikor med sina goda kontakter inom den gamla s-regeringen) och han har berättat för Leif Brännström. Se det som ett tips. Kommer vi någonsin att få svaret?

Man kan inte recensera en bok som man inte har läst

"Och det finns ju ett stort intresse har jag förstått inför en ... en ... en ... en bok som har kommit ut, i min ära så att säga, det beror på hur man ser den, och ... och, ja, bara för att ni ska förstå det här: jag har inte hunnit läsa boken. Vi fick den väldigt sent i går eftermiddag. Hela dagen, eller i varje fall halva dagen i går, var jag faktiskt på annat jobb ... eh, jag har faktiskt inte hela tiden att sitta och läsa böcker, tyvärr, på dagarna, som ni kanske gör, utan jag har varit ... jag var faktiskt i Santa Clara kyrka i Stockholm, vilket var ett väldigt intressant besök; jag har varit där tidigare, även prinsessan Madeleine har varit där och prins Carl Philap (sic!) har jobbat där med olika projekt och jag var där hela förmiddagen i ett ... ja, jag sitter ordförande i en minnesfond över mina föräldrar och vi har möjligheten och vi ska göra ett projekt tillsammans för behövande människor över huvud taget och framför allt behövande ungdomar, och som vi alla är väl medvetna om i trakterna kring Klara och Sergels Torg så har vi det besvärligt och det är många som har det jobbigt och nu framför allt när det lider mot höst och det blir kallt. Så därför har vi ett projekt på gång som vi jobbar med. Det var en stor upplevelse och ... att möta de människorna där.

Sedan är det ... Sedan har jag ju då funderat på det här, att ... att ... att ... hehe, nu ska vi se, att jag ... ungefär som att jag skulle recensera den här boken, och det är ju inte så himla lätt när man inte har läst boken. Och det måste ni förstå. Och det är klart, att det har ju inte jag kunnat göra, och därför kan inte jag ... ja, jag måste passa i den frågan. Jag kan inte recensera en bok som jag inte har läst, det måste ni förstå. Jag har heller ... med tiden fått mig att förstå på grund av en massa rubriker, vad som kan handla i den här boken och så vidare. Och det är klart, det är ju inte så roligt att recensera en bok när man då blev ... ja, olika rubriker som man tycker kanske inte är ... sådär jättetrevligt att se. Och med tanke på de här rubrikerna och så har jag självklart talat med både familj och med ... med ... med drottningen och vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar, och ser framåt i stället för det här är någonting som jag har förstått ... enligt boken ... informationen lång tid tillbaks i tiden. Vi ser framåt, och det ska bli fint och intressant för ... att jobba. Men för att kunna jobba som vi gör så måste vi också ha en möjlighet – nu vädjar jag till er faktiskt – lite till ro, för vi har vissa förpliktelser!"

Se filmen här. Nej, jag menar här.

Kommentargranskning inaktiverad

Ett meddelande bara: Jag har tagit bort granskningsfunktionen på kommentarerna, så nu går det att kommentera direkt utan fördröjning här på bloggen. Det betyder dock inte att man får skriva vad som helst – förolämpningar, reklam och annat onödigt kommer liksom förut att raderas utan prut.

Veckans bild: Mark Dixon

Mark Dixon,
kanadensare, nutida

Statligt godkända kulturtidskrifter?

Känner ni till vad ett utgivningsbevis är? Det borde ni kanske göra, åtminstone om ni är kulturtidskriftsredaktör.
Från och med nästa år kräver nämligen Kulturrådet att alla kulturtidskrifter ska ha utgivningsbevis, för att de ska kunna få produktionsstöd.
Det är en nyhet för 2011, även om Kulturrådet smyger ut informationen mitt i ett stycke under rubriken ”Att söka”. Det är alltså inte bara den omdiskuterade definitionen av vad som är en kulturtidskrift som har ändrats!

Ett utgivningsbevis ansöker man om från Patent- och registreringsverket; en ansökan kostar 2.300 kronor. Beviset är till för att att uppgifter som ansvarig utgivare, utgivningsort, tidskriftens ägare osv. ska finnas listade i en central instans. För att ett utgivningsbevis ska kunna registreras måste tidskriftens namn vara ledigt, det vill säga ingen annan ska ha registrerat samma eller ett alltför snarlikt namn.
Begreppet utgivningsbevis är gammalt och finns med i tryckfrihetsförordningen från 1949 (som i delar härstammar ända från 1766). Det visar sig att en periodisk skrift som kommer ut med minst fyra nummer om året ska ha utgivningsbevis.

Historiskt sett har begreppet utgivningsbevis använts på ett ibland avskräckande sätt; se till exempel historien om Aftonbladet, där Karl XIV Johan gång på gång drog in utgivningsbeviset för tidningen, varvid Lars Johan Hierta (som ansökte via bulvaner) döpte om den till Det femte Aftonbladet, Det sjätte Aftonbladet osv. Men att kulturtidskriftsredaktörer i många fall inte ansökt om utgivningsbevis för sin tidskrift handlar nog mer om lathet, okunskap och brist på pengar. Antagligen har man inte heller sett värdet av ett utgivningsbevis, tidskrifterna har inte uppfattat sig som en del av etablissemanget, speciellt inte 70- och 80-talens stenciltidskrifter, så man sprang knappast till staten och bad om att få bli registrerad.

Av de 102 tryckta kulturtidskrifter som får produktionsstöd i år känner jag till flera stycken som saknar utgivningsbevis. Jag har gjort stickprov, och i genomsnitt verkar det som om 2 av 10 helt enkelt inte ansökt om eller nekats utgivningsbevis. Hur ska Kulturrådet göra med deras ansökningar för nästa år? Tidskriften Aurora som jag själv jobbar med saknar i skrivande stund utgivningsbevis. Vi sitter dock i samma båt som OEI – inte heller de har något utgivningsbevis! Även Grävande journalisters tidskrift Scoop saknar ett sådant bevis.

Skurken/hjärnan bakom det hela är den borgerliga regeringen, som i den nya förordningen ”om statsbidrag till litteratur, kulturtidskrifter och läsfrämjande insatser” sätter ramarna för vilka Kulturrådet får ge stöd. Som ni ser i femte paragrafen får statsbidrag bara utgå till den som ”bedriver utgivningsverksamhet av professionell art i Sverige av litteratur eller kulturtidskrifter”. Således: inga kulturuttryck underifrån godtas längre av statsmakterna på det litterära fältet! Poesitidskriften Den Blinde Argus (1985-95) var ett sådant, vi fick produktionsstöd från Kulturrådet, och ingen frågade någonsin efter utgivningsbeviset (vi hade inget). I dag hade vår utgivning omöjliggjorts av de nya reglerna.

P.S. Även nättidskrifterna ska ha utgivningsbevis, ansöks om från Radio- och tv-verket.

Göran Greider som teolog?

För oss som ännu har en feeling för det där med Gud, Jesus och Religionen, är det inte alltid så givande att lyssna på utläggningarna i radions "Teologiska Rummet"; men si - som vanligt - när Göran Greider äntrar studion och tar med sig sitt engagemang, då händer det saker.
Nu är han ju inte någon teolog, Greider, och det var just det som gav fart åt diskussionen. De två "riktiga" teologerna kontrade fint, men det var den gode Göran som liksom fick ner mankemangerna om Gud och Jesus till ren och skär erfarenhet, upplevelsereligion, eller bröd och skådespel, som man säger.

Jesu kroppsliga uppståndelse var han inte med på; men han sa något om att döden och uppståndelsen är ett tecken för att man alltid kan börja om. Vi människor dör ju och återuppstår med jämna mellanrum. Något jag också var inne på i min blogtext från september.

Något mer om de mytopsykologiska betydelserna av själva Jesushistorien skulle jag lugnt kunna återkomma till en annan gång. Men tills dess föreslår jag intresserade att lyssna på reprisen av programmet.

Gäster är förutom Göran Greider, Ulf Jonsson, jesuitpater, och Elena Namli, docent i etik vid Teologiska högskolan. Reprisen i radio, P1, går 5 nov 21.03

Och för att äntligen fördjupa den töntiga diskussionen om ateism kontra religion så finns här en gedigen kritik av Richard "to-hell-with-God" Dawkins, vars teologiska kunskaper utpekas som undermåliga, knappt ens på nivå med grundkursen i Religionsvetenskap. Vilket jag f.ö. länge hävdat.