Jag har märkt på mina "bästa" bloggsidor hur svårt det är att just nu skriva något om Egypten. Antingen får vi ur oss vår oro för kaos, diktatur, militär och polisiär rensning; de välbeställdas lite ängsliga eller tvärsäkra kommentarer om vad som möjligen kan eller borde kunna ske - och vad som inte får ske.
Eller så får vi vårkänslor av empatiskt och upproriskt slag.
När jag ser människorna på gatorna i Kairo, filmerna av deras kroppar och ansikten, är min första reaktion glädje. Det sker stora ting när ett folk har fått nog, och låter sina krafter välla fram över stadens gator.
Glädje - och samtidigt vaksamhet. För så där såg det ut också under Pragvåren 68 , när folk delade cigg med soldater på tanks.
Men, glad eller orolig, vem är jag att tala om vad som borde, eller skulle kunna, ske - när inte ens docent Leif Stenberg, Chef för Mellanösternstudie-Centrum vid Lunds Universitet - kan säga mycket mer än så här:
"Det är en styrka att protesterna nu inte har organiserats av politiska partier, samtidigt är det en svaghet att det inte finns strukturer för hur missnöjet ska förvaltas och omsättas i politik. Mohamed ElBaradei är ingen enande kraft, men en av de få som skulle kunna leda en övergångsregering inför ett val."
För dem som är särskilt oroliga över vad Muslimska Brödraskapet kan få för inflytande vid ett eventuellt maktskifte med fria val, föreslår jag en läsning på deras egen websida, bara en timmes läsning kanske, innan vi anser oss ha en susning om vad de står för.
För dem som vill bli uppdaterade av en intelligent kommentator, icke anställd vid Sveriges Radio, finns Rasmus Fleischer.
Att resa till en strand, och sitta under parasoll, när tidernas revolt pågår bakom ryggen, verkar däremot som en mycket dyrköpt icke-händelse. Sorry.
Men här kan man läsa en av de mer uppmuntrande nyheterna.
____________________________________________
Uppdaterar med två intressanta artiklar från The Guardian, den första av Slavoj Zizek och den
här om Muslimska Brödraskapets roll.
Ännu en uppdatering: Här skriver Dan Nolan om skeendet minut för minut. På några timmar förstår man vad Twitter kan betyda; det har naturligtvis aldrig hänt mig förr. Tipset kom från Thomas Nydahls blog. Även kallad: Friends are made on the battlefield.
Citat från Nolan: I have taken shelter. SO much anti-jazeera sentiment among mubarak supporters its not safe to be outside. Say a prayer for #cairo tonight.
Ännu en länk frånThe Guardian. Och en från Der Spiegel, samt en artikel av Timothy Garton Ash, från the Guardian. Torsten Kälvemark har också ett allvarsamt inlägg om läget.
Nolan: "For all latest on Tahrir sq be sure to follow evanchill. Aljazeera still exceptionally well-covered despite ALL the challenges!".
Rapport från Robert Fisk på The Independent, värd en försiktig optimism?
Och mer ändå; en intelligent analys av Paul Mason . Om massrörelsers sociala psykologi här. Och om tio hoppfulla framsteg för folket på Tahrir square, skriver Juan Cole . Samt Andrew Rawnsley från The Observer : "The west should cheer, not fear."
Ännu en läsvärd artikel från Der Spiegel .
Dagens mest bittersöta tweet: "Definite woodstock atmosphere in tahrir tonight (even though I wasn't at woodstock") - från evanchill. (Se ovan), 7.2.11.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2011-01-31
2011-01-30
Woe- Man
Om en kvinna visar sig starkare än man hade hoppats, börjar man genast förtala henne.
Om en kvinna yttrar sin ståndpukter och åsikter med fasthet, tror man att hon vill ta över.
Om en kvinna förhåller sig oberoende till gruppen, blir hon betraktad som en katt bland hermelinerna, eller - egentligen - en hermelin bland katterna.
Om en kvinna är bildad säger man att hon är halvbildad, om en man är halvbildad säger man att han är ordblind.
Om en kvinna kan uttrycka sig utan omsvep säger man att hon överdriver, om en man överdriver säger man att han är en eldsjäl.
Om en kvinna yttrar sin vrede, är hon besvärlig, om en man manipulerar med sitt besvärliga humör är han en konstnärstyp.
Om en kvinna är för intelligent och begåvad för det manliga kollektivet, kan även andra kvinnor hänga på. Bäst går alltid ut först ur en kollektivgruppering, sämst kan bli kvar hur länge som helst.
Det är den så allmänt förekommande Omvända Hierarkin. Av somliga kallad Jantelagen.
Men den kunde även heta kappvändarlagen. Eller The Boys in the band can´t stand any noise from women.
(PS: Ovanstående gäller förstås bara omogna män, ni andra kommer att transcendera allt det där).
Om en kvinna yttrar sin ståndpukter och åsikter med fasthet, tror man att hon vill ta över.
Om en kvinna förhåller sig oberoende till gruppen, blir hon betraktad som en katt bland hermelinerna, eller - egentligen - en hermelin bland katterna.
Om en kvinna är bildad säger man att hon är halvbildad, om en man är halvbildad säger man att han är ordblind.
Om en kvinna kan uttrycka sig utan omsvep säger man att hon överdriver, om en man överdriver säger man att han är en eldsjäl.
Om en kvinna yttrar sin vrede, är hon besvärlig, om en man manipulerar med sitt besvärliga humör är han en konstnärstyp.
Om en kvinna är för intelligent och begåvad för det manliga kollektivet, kan även andra kvinnor hänga på. Bäst går alltid ut först ur en kollektivgruppering, sämst kan bli kvar hur länge som helst.
Det är den så allmänt förekommande Omvända Hierarkin. Av somliga kallad Jantelagen.
Men den kunde även heta kappvändarlagen. Eller The Boys in the band can´t stand any noise from women.
(PS: Ovanstående gäller förstås bara omogna män, ni andra kommer att transcendera allt det där).
2011-01-29
Poetry in motion
Ute på isen i gnistrande vitt. Svart trädkant på andra sidan viken, i motljuset. Så vitt, så svart, Malevitj kan slänga sig i väggen. Här pågår saker. En man på superskridskor nothalar sig själv i vinden. Hans segel är rött mot det blå, genomlyst av sol, en halv spinnaker. Varför är det alltid det häpnadsväckande som snor vår livskänsla?
I dånande fart tar han sig från vikens ena sida till den andra. Själv pulsar jag på över skaren, där rykande snö drar som puderstråk över isen. Sådan snö har de ett namn för bland samerna. Men vad vet jag. Jag bara ser. Det ser ut som i Doktor Zhivago.
När jag vänder mig om har spinnakern fått en annan vinkel. Röd mot ett åskblått moln liknar den en stor larv, med många veck över magen.
I dånande fart tar han sig från vikens ena sida till den andra. Själv pulsar jag på över skaren, där rykande snö drar som puderstråk över isen. Sådan snö har de ett namn för bland samerna. Men vad vet jag. Jag bara ser. Det ser ut som i Doktor Zhivago.
När jag vänder mig om har spinnakern fått en annan vinkel. Röd mot ett åskblått moln liknar den en stor larv, med många veck över magen.
2011-01-26
Mooding.
Orange Vattentorn på en dimblå ås långt borta vid gatans fond. Rödgula träd mot en blygrå skugga. Färgerna kommer, halv fyra i solnedgången. Huset i guldockra, trottoaren grusad skitvit, cykelstallet på gården har skiftat från en halv meters snötak till tre centimeter. Förvandling pågår. Råttorna undgår observation. Fågeln jag hör sitter gömd i kastanjen. Tametusan – det är en bofink. I övrigt tyst, som i en stad innanför.
Vita nuova
Jag har sålt en dikt till Tvärdrag. Och därmed börjar mitt nya liv. Jag kommer att söka fler arenor än enbart bloggen, och jag kommer att ta betalt emellanåt.
Uppslaget till dikten går nästan ett decennium tillbaka, även om jag skrev den i ett svep för nu några veckor sedan.
Det är en politisk dikt, även om den inte är oromantisk. (Jag kan berätta mer när dikten är publicerad.)
Den handlar om en burksamlare, som skulle kunna vara vem som helst av oss.
Uppslaget till dikten går nästan ett decennium tillbaka, även om jag skrev den i ett svep för nu några veckor sedan.
Det är en politisk dikt, även om den inte är oromantisk. (Jag kan berätta mer när dikten är publicerad.)
Den handlar om en burksamlare, som skulle kunna vara vem som helst av oss.
2011-01-25
Det funkar sisådär på Vulkan
Jag har fått problem med min Lilla å-bok och jag har skrivit om detta på Kulturkontoretbloggen, men eftersom den här bloggen har fler läsare så tänkte jag passa på och klaga lite här också. Det fick nämligen effekt förra gången när jag hade trassel med "I väntan på support" – då hörde självaste Linda Skugge av sig och var hur vänlig som helst och sedan fick jag nya böcker i ett huj.
Den här gången är det så att jag har beställt två ex av "Brusa högre lilla å" som inte är snygga och sedan i oktober har jag dividerat om detta med Vulkan via mejl. Man kan inte ringa dit, bara mejla, och det är inte så att man får svar inom överskådlig tid direkt. Att böckerna ser tossiga ut är inte mitt fel, det har blivit något fel i beskärningen av omslagen, och jag vill helt enkelt ha nya ex. En rimlig begäran, kan tyckas, men jag undrar hur resonemangen går på Vulkan? Tror de att jag ljuger? Har de inte tid med sina kunder? Tycker de att man ska vara glad och tyst för att man får göra böcker gratis där?
Och, jo, jag är glad. Jag tycker att det är en jättefin service. Men när man betalar 684 kronor för två ex av sin egen bok så vill man ändå att den ska vara felfri och fin.
Den här gången är det så att jag har beställt två ex av "Brusa högre lilla å" som inte är snygga och sedan i oktober har jag dividerat om detta med Vulkan via mejl. Man kan inte ringa dit, bara mejla, och det är inte så att man får svar inom överskådlig tid direkt. Att böckerna ser tossiga ut är inte mitt fel, det har blivit något fel i beskärningen av omslagen, och jag vill helt enkelt ha nya ex. En rimlig begäran, kan tyckas, men jag undrar hur resonemangen går på Vulkan? Tror de att jag ljuger? Har de inte tid med sina kunder? Tycker de att man ska vara glad och tyst för att man får göra böcker gratis där?
Och, jo, jag är glad. Jag tycker att det är en jättefin service. Men när man betalar 684 kronor för två ex av sin egen bok så vill man ändå att den ska vara felfri och fin.
2011-01-24
DeLillo - en Produktionsroman.
En berättelse med så lite färg att den tycks skriven i svartvit film: Don DeLillos ”Cosmopolis”. En enda färg minns jag; den beiga kashmirjumper som en kvinna bär vid middagen när hennes man förklarar att han måste ta hennes förmögenhet för att klara sig ur en ekonomisk konkurs. En färg, en tröja, en enda eftergift för sinnena. Resten är en vandring med stålskodda skor.
Mannen – Eric Packer – är bokens huvudperson, en investeringsmatador och multimiljardär som vi följer ett dygn under en kris, baserad på den reella finanskris som startade i USA 2000 (i Sverige kallad IT-kraschen.) Den yttre finansiella kraschen åtföljs av en inre kris som slutar i ekonomisk självförstörelse och ett iscensatt självmord, med en ensam och hatisk stalker som utlösare.
Förloppet utspelar sig främst i huvudpersonens huvud, men den inre monologen omfattar även hans limousine, en bil med carraradekor, ljudisolerande korkväggar, och inbyggd toa, ett rum han både kan pissa, se på TV, bli undersökt av sin läkare, och driva affärsmöten.
Bilen rullar långsamt genom ett tumultartat Manhattan. Antiglobaliserings-aktioner pågår och limon får ta skit. Vattenfyllda petflaskor, döda råttor, och en bomb som detonerar någonstans i närheten, sätter den i gungning. Men samtalen kretsar mest kring yenens upp-eller-nedgång, kring sex, pungkulor, pengar, pistoler. Ljusreklamen är blickens fokus, den visar var yen och dollar står, medan en demonstrant som satt eld på sig själv, skymtar i periferin. En kvinnlig medarbetare prövar en tolkning:
”Du vet ju vad kapitalismen producerar, enligt Marx och Engels”.
”Sina egna dödgrävare”, sa han.
(…)
”Men nu kunde han tänka, tillräckligt klart för att förstå vad som hände. Valutor rasade överallt. Bankkrascherna spred sig. Han hittade en humidor och tände en cigarr. Inga strategier kunde förklara fallets snabbhet och djup. (…) Han visste att det var yenen. Hans åtgärder ifråga om yenen skapade en orosstorm. Han var lånemässigt så stark och hans företags portfölj så stor och utbredd, så avgörande knuten till så många nyckelinstitutioners affärer, allesammans ömsesidigt sårbara, att hela systemet var i fara.”
Eric Packer blir sakta insugen i sin lust till undergång. Likt en maskin som taggar i de omgivande maskinerna har han ingen levande utväg. Det mest näraliggande är att dö. Att falla, som en sjuk konjunkturkurva, ner i utplanad intighet.
Mr Packer är en postmodern klippdocka. Ett ”jag” som drabbas av en hysterisk tåreflod vid en begravning, för att i nästa stund begå mord, och momentet efteråt tränga in i sin hustru. En själsligen lemlästad moneymonger som mediterar online vid sitt skrivbord och låter sig tjusas av begravningstågets qavallisångare. Den här mannen finns inte, och Don DeLillo gör en bravur av att visa oss att han inte finns.
Eric Packer är instrumentell i sitt eget liv, och tillika ett instrument i romanförfattarens händer.
Det här är en produktionsroman; en säker idé som mal likt en kvarn till ett säkert slut. Utstansad. Färdig. Ingen tvekan.
Ändå har den stora poänger. Den är en övertygande bild av penningväldet. Hård och försedd med stålkanter, skriven av en författare som föresatt sig att inte ge oss enda andningspaus, och ingen enda njutning utöver den intelligenta satiren.
Det hör till läsandets komplikationer; att man kan känna respekt för en bok utan att tycka om den. Det motsatta vore otänkbart.
Mannen – Eric Packer – är bokens huvudperson, en investeringsmatador och multimiljardär som vi följer ett dygn under en kris, baserad på den reella finanskris som startade i USA 2000 (i Sverige kallad IT-kraschen.) Den yttre finansiella kraschen åtföljs av en inre kris som slutar i ekonomisk självförstörelse och ett iscensatt självmord, med en ensam och hatisk stalker som utlösare.
Förloppet utspelar sig främst i huvudpersonens huvud, men den inre monologen omfattar även hans limousine, en bil med carraradekor, ljudisolerande korkväggar, och inbyggd toa, ett rum han både kan pissa, se på TV, bli undersökt av sin läkare, och driva affärsmöten.
Bilen rullar långsamt genom ett tumultartat Manhattan. Antiglobaliserings-aktioner pågår och limon får ta skit. Vattenfyllda petflaskor, döda råttor, och en bomb som detonerar någonstans i närheten, sätter den i gungning. Men samtalen kretsar mest kring yenens upp-eller-nedgång, kring sex, pungkulor, pengar, pistoler. Ljusreklamen är blickens fokus, den visar var yen och dollar står, medan en demonstrant som satt eld på sig själv, skymtar i periferin. En kvinnlig medarbetare prövar en tolkning:
”Du vet ju vad kapitalismen producerar, enligt Marx och Engels”.
”Sina egna dödgrävare”, sa han.
(…)
”Men nu kunde han tänka, tillräckligt klart för att förstå vad som hände. Valutor rasade överallt. Bankkrascherna spred sig. Han hittade en humidor och tände en cigarr. Inga strategier kunde förklara fallets snabbhet och djup. (…) Han visste att det var yenen. Hans åtgärder ifråga om yenen skapade en orosstorm. Han var lånemässigt så stark och hans företags portfölj så stor och utbredd, så avgörande knuten till så många nyckelinstitutioners affärer, allesammans ömsesidigt sårbara, att hela systemet var i fara.”
Eric Packer blir sakta insugen i sin lust till undergång. Likt en maskin som taggar i de omgivande maskinerna har han ingen levande utväg. Det mest näraliggande är att dö. Att falla, som en sjuk konjunkturkurva, ner i utplanad intighet.
Mr Packer är en postmodern klippdocka. Ett ”jag” som drabbas av en hysterisk tåreflod vid en begravning, för att i nästa stund begå mord, och momentet efteråt tränga in i sin hustru. En själsligen lemlästad moneymonger som mediterar online vid sitt skrivbord och låter sig tjusas av begravningstågets qavallisångare. Den här mannen finns inte, och Don DeLillo gör en bravur av att visa oss att han inte finns.
Eric Packer är instrumentell i sitt eget liv, och tillika ett instrument i romanförfattarens händer.
Det här är en produktionsroman; en säker idé som mal likt en kvarn till ett säkert slut. Utstansad. Färdig. Ingen tvekan.
Ändå har den stora poänger. Den är en övertygande bild av penningväldet. Hård och försedd med stålkanter, skriven av en författare som föresatt sig att inte ge oss enda andningspaus, och ingen enda njutning utöver den intelligenta satiren.
Det hör till läsandets komplikationer; att man kan känna respekt för en bok utan att tycka om den. Det motsatta vore otänkbart.
2011-01-22
Raderna: Yeats, "The Second Coming".
Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?
William Butler Yeats (1865-1939)
Med anledning av ett tidigare quiz - och av respekt för poeten ifråga - publiceras dikten i sin helhet.
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.
Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.
The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?
William Butler Yeats (1865-1939)
Med anledning av ett tidigare quiz - och av respekt för poeten ifråga - publiceras dikten i sin helhet.
2011-01-18
Komma - utrotningshotad tidskrift
Ber att få rekommendera nya numret av Komma (nr 4/10), kanske är det också ett av de sista numren för det är ingen hemlighet att tidskriften är akut nedläggningshotad. Enligt den nya fördelningen av stödpengar från Kulturrådet får Komma fortfarande inte mer än 25.000 kr i tidskriftsstöd, samma stöd som de fick i fjol och då var det en halvering från 50.000 kr.
Inte desto mindre är Komma en av de viktiga tidskrifterna. För mig har den i alla fall varit en slags tillflyktsort, när så många andra publiceringsvägar varit stängda. Jag har publicerat både dikter och artiklar där ett par gånger. Och i det nya numret medverkar jag med en diktsvit med politiskt innehåll (den handlar om övervakningssamhället, och är uttalat självbiografisk).
Över huvud taget ser jag Komma liksom flera andra av de små litterära tidskrifterna som politisk på grund av dess funktion. Den vågar kritisera Kulturrådet (den hand som föder den), vågar också publicera obekvämt material till försvar för den enskilda människans integritet, dikter som inga andra tidskrifter förmodligen skulle ta i. Trots att jag inte längre befinner mig så långt till vänster som jag gjorde för nu tio år sedan, är min diktsvit ”Under bevakning” förmodligen att betrakta som kontroversiell, och jag tror varken Ordfront Magasin eller ens Tvärdrag skulle ha vågat publicera den. Några andra litterära tidskrifter som kunde ha publicerat den kan jag helt enkelt inte komma på, eftersom det handlar om lyrik som talar tydligt om både politik, samhälle och existentiella frågor!
Förutom min egen långdikt, som består av 22-23 kortare partier, vill jag speciellt rekommendera diktsviten av Jane Morén i samma nummer. Också Maria Edgrens (hon har medverkat i Aurora) dikt om sin arbetarklassbakgrund är bra.
Inte desto mindre är Komma en av de viktiga tidskrifterna. För mig har den i alla fall varit en slags tillflyktsort, när så många andra publiceringsvägar varit stängda. Jag har publicerat både dikter och artiklar där ett par gånger. Och i det nya numret medverkar jag med en diktsvit med politiskt innehåll (den handlar om övervakningssamhället, och är uttalat självbiografisk).
Över huvud taget ser jag Komma liksom flera andra av de små litterära tidskrifterna som politisk på grund av dess funktion. Den vågar kritisera Kulturrådet (den hand som föder den), vågar också publicera obekvämt material till försvar för den enskilda människans integritet, dikter som inga andra tidskrifter förmodligen skulle ta i. Trots att jag inte längre befinner mig så långt till vänster som jag gjorde för nu tio år sedan, är min diktsvit ”Under bevakning” förmodligen att betrakta som kontroversiell, och jag tror varken Ordfront Magasin eller ens Tvärdrag skulle ha vågat publicera den. Några andra litterära tidskrifter som kunde ha publicerat den kan jag helt enkelt inte komma på, eftersom det handlar om lyrik som talar tydligt om både politik, samhälle och existentiella frågor!
Förutom min egen långdikt, som består av 22-23 kortare partier, vill jag speciellt rekommendera diktsviten av Jane Morén i samma nummer. Också Maria Edgrens (hon har medverkat i Aurora) dikt om sin arbetarklassbakgrund är bra.
2011-01-15
Qviz på Argus: Litteratur.
Nu för första gången, qviz på denna blogg.
Tema, tre dystopier. Ledtråd: Två nobelpristagare.
Den som kan svaret på författarna, plus titel, plus publiceringsdecennium vinner. Priset är ett nummer av Tidskriften Hjärnstorm, om Kosmos, med vetenskapliga och litterära texter, samt - inte minst - en essä av mig, om Harry Martinson och Lars Andersson.
1.
De gick mot öster mellan de upprättstående döda träden. De passerade ett gammalt trähus och korsade en jordväg. En röd jordbit som kanske en gång varit en grönsaksodling. Då och då stannade de för att lyssna. Den osynliga solen kastade inga skuggor. De träffade oväntat på vägen och han hejdade pojken med ena handen och de hukade sig i diket vid vägkanten som utstötta och lyssnade. Ingen vind. Livlös tystnad. Efter en stund reste han sig och gick ut på vägen. Han såg sig om där lastbilen hade rullat. Han såg sig om på pojken. Kom igen, sa han. Pojken kom ut och mannen pekade på spåren i askan där lastbilen hade rullat. Pojken stod svept i filten och tittade ner på vägen.
2.
Det fanns ett kök, ett stort rum där halva golvet var täckt av asbestlapp med kurrugerad plåt ovanpå, och där eldades det med vad bränsle man kunde få tag i. Just nu brann det en eld och en måltid höll på att tillagas av två unga pojkar som steg åt sidan när de såg att det var Emily som kom och lät henne smaka anrättningen, en stuvning gjord av köttsurrogat och potatis. Hon sa att det smakade bra fast lite kryddor kanske inte skulle vara dumt, och så gav hon dem de växter hon plockat på järnvägsspåret.
3.
Things fall apart; the center cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity
(- - -)
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Betlehem to be born
(brutalt kortad, men det ingår i priset att dikten i sin helhet kommer att publiceras senare)
Tema, tre dystopier. Ledtråd: Två nobelpristagare.
Den som kan svaret på författarna, plus titel, plus publiceringsdecennium vinner. Priset är ett nummer av Tidskriften Hjärnstorm, om Kosmos, med vetenskapliga och litterära texter, samt - inte minst - en essä av mig, om Harry Martinson och Lars Andersson.
1.
De gick mot öster mellan de upprättstående döda träden. De passerade ett gammalt trähus och korsade en jordväg. En röd jordbit som kanske en gång varit en grönsaksodling. Då och då stannade de för att lyssna. Den osynliga solen kastade inga skuggor. De träffade oväntat på vägen och han hejdade pojken med ena handen och de hukade sig i diket vid vägkanten som utstötta och lyssnade. Ingen vind. Livlös tystnad. Efter en stund reste han sig och gick ut på vägen. Han såg sig om där lastbilen hade rullat. Han såg sig om på pojken. Kom igen, sa han. Pojken kom ut och mannen pekade på spåren i askan där lastbilen hade rullat. Pojken stod svept i filten och tittade ner på vägen.
2.
Det fanns ett kök, ett stort rum där halva golvet var täckt av asbestlapp med kurrugerad plåt ovanpå, och där eldades det med vad bränsle man kunde få tag i. Just nu brann det en eld och en måltid höll på att tillagas av två unga pojkar som steg åt sidan när de såg att det var Emily som kom och lät henne smaka anrättningen, en stuvning gjord av köttsurrogat och potatis. Hon sa att det smakade bra fast lite kryddor kanske inte skulle vara dumt, och så gav hon dem de växter hon plockat på järnvägsspåret.
3.
Things fall apart; the center cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity
(- - -)
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Betlehem to be born
(brutalt kortad, men det ingår i priset att dikten i sin helhet kommer att publiceras senare)
2011-01-11
Ljuset återvänder...
...och detaljerna sipprar ner till obetydlighetens nivå. För det vet ju alla – att det finns en nivå för obetydligheter, och att det är där människornas psyken befinner sig alltför stor del av tiden. I små konflikter, charmlösa positioneringar, opportunistiska utspel (den här grejen kommer att få alla med sig, yummi!), kotteristiska habitat, för att inte tala om pengarnas imperium.
Pengarna, lånen, amorteringarna. Räntans steg upp eller ner, som en halt ängel i en trappa mellan himmel och jord, vars minsta förflyttning måste omges med ritualer och böner, med antropocentriska utsvävningar och teologiska utredningar, med bikt och förlåtelse och hopp och tro.
Skyldiga. Hur skyldiga? Hur mycket? Hur länge? Till vad, vem, vilka. I vilkas makt?
”Den som står i skuld är inte fri”, mässade Göran Persson och hjälpte sedan till, via de utförsålda kommunala bostäderna, att sätta svenska folket i skuld som aldrig förr. Numera är man originell om man inte har skulder till 190 procent av sin årsinkomst. Bostadslån.
Det är vad folket i Vasastan hörs ”samtala” om på promenader i parken. Vagnen med barnet rullar framför, bakom rullar den hundrade föräldrakonversationen jag avhört: Om lånen, och räntorna, bostadens värde, nu och sedan, ännu senare, i morgon, om hundra år. Lån har eskatologiska proportioner.
Amorteringarna, elpriset, aktietipset. Det nya svenska småkapitalistiska överjaget har massiv reklamplats i TVkanalernas alla nyhetssändningar. Indoktrineringen fungerar perfekt, under täckmantel av minutiösa ekonominyheter ska analfixeringens tidevarv präglas in. Det här kan du vinna på. Det här kan du spara på. De här aktierna ska du sälja. Den här mattan kan vara värd det dubbla om tjugo år. Den här tavlan bör du sälja på Sothebys, inte på fucking lilla Bukowski.
Tur att det finns bibliotek, museer, tavlor på nätet. Bilder som är gratis och som gett mig mer än någon investering.
Turner.
Idag var det hans väder, hans himmel. Ljuset av en milt glödande sol bakom några västliga molnslöjor. Dagrarna i blankisen, snöblå buskar och marker, en grön ton i skyarna österut, ett rosa dis runt solen bakom Bellevue. De där tre till fem färgerna som dränker de få detaljerna, stadens siluett i fjärran, Karolinska sjukhusets kontur, träden i motljuset. Samma färger som sekel efter sekel abstraheras ned, tills de kan omfattas av ett par horisontala fält.
Rothko.
William Turner. Mark Rothko. Bra sällskap! Och inte en jävel som pratar räntor vid isljuset idag. Bliss!
PS: Filmen om Turner går på kunskapskanalen i kväll kl 21.00
Joar Tibergs recension ett inlägg i den svenska poesidebatten?
När Joar Tiberg skriver om en norsk lyrikantologi gör han det på ett sätt som också blir ett inlägg i en tillfälligt avsomnad lyrikdebatt. Han analyserar situationen för den svenska poesin på ett sätt som är giltigt, men också kan sägas ge understöd åt min tes att ett flertal av de ledande språkmaterialisterna sedan ett-två år tillbaks har ändrat sitt skrivsätt och över huvud taget strategierna för sin poesi. Dels har det att göra med det, förstår jag nu efteråt, väldigt stora inflytande som Lars Noréns Dagböcker har fått. Men det handlar också om att strävan mot ett mer personligt tilltal blivit en nödvändig utveckling för att komma ur en ganska låst poetisk situation. Det som vi ser nu är att poesin försöker återta förlorad mark inom det närmast övergivna utrymmet för existentiella utsagor.
”Här är min röst, säger dikten, oavsett om den handlar om ett språkknådande och jaglöst textuniversum eller om mer biografiskt berättande dikt med jaget som prisma för de stora samhällsskeendena: Här talar jag!”
Det här är välformulerat, och ett sätt av Joar Tiberg att visa upp en gryende pluralism inom det poetiska fältet, efter den närmast totala dominansen för konceptuell eller språkmaterialistisk poesi som varat i ett drygt decennium. (Ett alldeles för långt decennium, säg 1998-2008.)
Men lägg märke till en sak: uttrycket ”språkknådande” som används här är ett så kallat noa-ord, det vill säga ett ersättningsord. Joar Tiberg använder det i stället för det förhatliga ordet ”språkmaterialism” som fortfarande inte får nämnas; såret att bli anklagad för att vara en sådan sitter nämligen fortfarande alltför djupt, och det är som att Joar Tiberg också av någon slags pietet undviker att använda det.
Jag lade första gången märke till uttrycket (med variationer) ”språkknådande” i Lyrikvännen nr 2/10, som alltså var det omdiskuterade ”00-talsnumret”. Oscar Nilsson Tornborg skriver där i sin essä Poesins skugga om tio personligt utvalda favoritdiktsamlingar från det gångna decenniet. Här ett stilprov, som också visar den smakmässiga inriktningen, som väl inte är ägnad att förvåna någon:
”Poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg blev tidigt något av en centralgestalt i sin generation. Dels därför att hennes debutdiktsamling Friktion visade att den svenska poesin fått en poet som var ännu mer kompromisslöst konceptuell och språkknådande [min kursivering] än den i det avseendet ganska beskedlige Fredrik Nyberg”.
Uttrycket språkknådning återkom sedan på flera ställen i tidskriftsnumret, medan det tycktes vara tabu att nämna ”språkmaterialismen” (Annina Rabe vågade dock göra det i sin artikel Poetiska bataljer, det var väl ofrånkomligt).
Hur beskriver då Joar Tiberg situationen för den svenska poesin, i samband med att han recenserar en norsk antologi med världslitteraturens poeter?
Jo, så här:
”Jag tänker att den här sortens projekt kan få sin tid nu, efter de konceptuella åkningarna, som i hög grad präglade inledningen på seklet, kommer rösterna, de personliga tilltalen, och de kommer i kör, en sorts buketter, där själva tillsammansheten ger ett komplett annorlunda tilltal än rösterna hade gjort var och en för sig.”
Det resonemanget äger, som jag redan sagt, sin giltighet. Och det sägs paradoxalt nog i ett land som det svenska där utgivningen av poesiantologier i princip har upphört, utom vad gäller nätbaserad poesi.
Joar Tiberg visar entusiasm för det norska exemplet, men det går också att läsa hans text – genom kontrastverkan – som att han har en medvetenhet om den svenska poesins svåra situation just nu. Som insider ser jag honom som medskyldig till det predikament den svenska poesin befinner sig, som långvarigt ickekommunikativ och genomakademiserad. Han skissar också upp några utvägar ur den låsta situationen med tillgång till det norska exemplet. Jag tror definitivt att läget i den norska poesin är ett annat och friare, men jag har otillräckliga kunskaper om det. I Sverige ges det varken ut antologier med världslitteraturens poeter eller våra egna samtidspoeter – nog är det ett svaghetstecken? En vetskap om att den aktuella poesin inte håller måttet, ser jag som grundläggande, men det är nog en kunskap som måste värka fram.
”Här är min röst, säger dikten, oavsett om den handlar om ett språkknådande och jaglöst textuniversum eller om mer biografiskt berättande dikt med jaget som prisma för de stora samhällsskeendena: Här talar jag!”
Det här är välformulerat, och ett sätt av Joar Tiberg att visa upp en gryende pluralism inom det poetiska fältet, efter den närmast totala dominansen för konceptuell eller språkmaterialistisk poesi som varat i ett drygt decennium. (Ett alldeles för långt decennium, säg 1998-2008.)
Men lägg märke till en sak: uttrycket ”språkknådande” som används här är ett så kallat noa-ord, det vill säga ett ersättningsord. Joar Tiberg använder det i stället för det förhatliga ordet ”språkmaterialism” som fortfarande inte får nämnas; såret att bli anklagad för att vara en sådan sitter nämligen fortfarande alltför djupt, och det är som att Joar Tiberg också av någon slags pietet undviker att använda det.
Jag lade första gången märke till uttrycket (med variationer) ”språkknådande” i Lyrikvännen nr 2/10, som alltså var det omdiskuterade ”00-talsnumret”. Oscar Nilsson Tornborg skriver där i sin essä Poesins skugga om tio personligt utvalda favoritdiktsamlingar från det gångna decenniet. Här ett stilprov, som också visar den smakmässiga inriktningen, som väl inte är ägnad att förvåna någon:
”Poeten och litteraturkritikern Anna Hallberg blev tidigt något av en centralgestalt i sin generation. Dels därför att hennes debutdiktsamling Friktion visade att den svenska poesin fått en poet som var ännu mer kompromisslöst konceptuell och språkknådande [min kursivering] än den i det avseendet ganska beskedlige Fredrik Nyberg”.
Uttrycket språkknådning återkom sedan på flera ställen i tidskriftsnumret, medan det tycktes vara tabu att nämna ”språkmaterialismen” (Annina Rabe vågade dock göra det i sin artikel Poetiska bataljer, det var väl ofrånkomligt).
Hur beskriver då Joar Tiberg situationen för den svenska poesin, i samband med att han recenserar en norsk antologi med världslitteraturens poeter?
Jo, så här:
”Jag tänker att den här sortens projekt kan få sin tid nu, efter de konceptuella åkningarna, som i hög grad präglade inledningen på seklet, kommer rösterna, de personliga tilltalen, och de kommer i kör, en sorts buketter, där själva tillsammansheten ger ett komplett annorlunda tilltal än rösterna hade gjort var och en för sig.”
Det resonemanget äger, som jag redan sagt, sin giltighet. Och det sägs paradoxalt nog i ett land som det svenska där utgivningen av poesiantologier i princip har upphört, utom vad gäller nätbaserad poesi.
Joar Tiberg visar entusiasm för det norska exemplet, men det går också att läsa hans text – genom kontrastverkan – som att han har en medvetenhet om den svenska poesins svåra situation just nu. Som insider ser jag honom som medskyldig till det predikament den svenska poesin befinner sig, som långvarigt ickekommunikativ och genomakademiserad. Han skissar också upp några utvägar ur den låsta situationen med tillgång till det norska exemplet. Jag tror definitivt att läget i den norska poesin är ett annat och friare, men jag har otillräckliga kunskaper om det. I Sverige ges det varken ut antologier med världslitteraturens poeter eller våra egna samtidspoeter – nog är det ett svaghetstecken? En vetskap om att den aktuella poesin inte håller måttet, ser jag som grundläggande, men det är nog en kunskap som måste värka fram.
Walkman
I dag har jag tagit 10.000 steg
enligt stegräknaren på min telefon
utan att ha kommit
ett enda steg närmare dig.
enligt stegräknaren på min telefon
utan att ha kommit
ett enda steg närmare dig.
2011-01-10
Poesins behov av utopier, del III
Och här kommer det till ett tillfälligt slut (poesin slutar aldrig).
Den religiösa vägen för poesin. Kanske måste man tiga om den. Den erotiska vägen för poesin. Kanske kan man bara befinna sig mitt på den, i kärlekens hjärta, för att kunna sjunga den fram. Jag har försökt göra det många gånger. Det är ingen hemlighet att två älskande kan resa ett tält av gemenskap, lidelse och försystring mitt i den blåsiga stora världens enformiga lidande väsensbuller. Att göra sig liten vid den andres bröst, är då vad allt går ut på. Om det inte är att få vara stor och äga den andres litenhet, ta emot den andre, som allting gäller. Jag vet att detta är ett mysterium men alltför få svenska diktare går in i det.
Den ryska diktarinnan Tatjana Voltskaja har gått in i detta alternativa universum, och nära på stannat där. Den svenska översättningsvolymen Tröstdroppar (Ellerströms, 2009) är ett uttryck för det. (Och ja, här bryter jag symmetrin och löftet inför detta essäskrivande genom att ta upp en ett år gammal diktutgåva – men den är ändå så värdefull och unik i sitt slag i den svenskspråkiga lyrikvärlden, som den nu genom översättningen tillhör.)
Inte ens i den ryska miljön är hennes poesi av ett helt vanligt slag även om hon har en krets omkring sig och tillhör den ”petersburgska” poetiska skolan, enligt Elena Samuelsons efterord. Så här har Tatjana Voltskaja (f. –60) själv sagt om den dominerande samtida kulturen:
”Postmodernismen är en montage- och kompilationskultur som slätar ut och river ner stilistiska skikt”. Hur mycket mer skulle då inte samma sak kunna sägas om språkmaterialismen!
”Själv definierar Voltskaja sin syn på diktningen som ’arkaisk’, och religiösa motiv som på nytt blivit ett karaktäristiskt drag i den moderna ryska litteraturen i allmänhet och poesin i synnerhet, är ett av de viktigaste elementen i hennes lyrik” (ur efterordet). Det erotiskt-sinnliga smälter så när samman med det religiösa motivet i många av Voltskajas dikter och då är de enligt min mening som vackrast. Här slutet på en dikt ur diktsviten ”Murar” i Bengt och Elena Samuelsons tolkning:
Två människor,
som famnar varandra,
formar en sfär – ett kröningsäpple.
Konungariken kan gå under,
men denna är omöjlig att sönderdela,
ty den bär spiran i sig innesluten.
Låt mig tillägga bara: Jag vet att denna dikt är sann, ty jag har levt den.
2011-01-08
2011-01-07
Stulet och Kopierat: Från Bengt O.
Den här tyckte jag var så fin, som en sista pust av folky tradition, så den snodde jag rakt av från Flarnfri Schalottenlök
On the twelfth day of Christmas my true love sent to me
Twelve lords a-leaping, Eleven ladies dancing, Ten pipers piping
Nine drummers drumming, Eight maids a-milking,
Seven swans swimming
Six geese a-laying,
Five gold rings,
Four colly birds, Three french hens, Two turtle doves
and a partridge in a pear tree.
(Engelsk folksång)
On the twelfth day of Christmas my true love sent to me
Twelve lords a-leaping, Eleven ladies dancing, Ten pipers piping
Nine drummers drumming, Eight maids a-milking,
Seven swans swimming
Six geese a-laying,
Five gold rings,
Four colly birds, Three french hens, Two turtle doves
and a partridge in a pear tree.
(Engelsk folksång)
2011-01-06
Den eviga trätan om manligt och kvinnligt
Jag tycker det här är bra skrivet av Bob.
Androgynitet är grejen, liksom att våga vara man när man, biologiskt sett, faktiskt är född till det. Jag vet inte hur lång tid det tar att bli kvinna (det är ju en konstruktion, sägs det) men för mig tog det fyrtio år att bli man.
Androgynitet är grejen, liksom att våga vara man när man, biologiskt sett, faktiskt är född till det. Jag vet inte hur lång tid det tar att bli kvinna (det är ju en konstruktion, sägs det) men för mig tog det fyrtio år att bli man.
2011-01-04
Högerpopulism i kulturen
För att få en liten överblick om vad som händer med den europeiska kultursynen, och det tilltagande högernationalistiska inflytandet, kan man lyssna på Gunnar Bolins radioprogram från CentralEuropa. Samt hans intervju med Lasse Dencik, professor i socialpsykologi i Roskilde.
Poesins behov av utopier, del II
Vägar för poesin
Vi har den politiska vägen, den filosofiska vägen, den religiösa vägen (Agape) och den erotiskt-sinnliga kärlekens (Eros). Allt detta är möjliga och traditionellt gångbara utgångspunkter för poesin. I dag framstår de som fyra utvägar ur det inkrökthetens rum som svensk poesi har hamnat i genom sin besatthet av språket och av poesins språksvårigheter (svårigheten/oviljan att kommunicera hos samtida svensk poesi har blivit legendarisk genom en serie av ”språkmaterialistdebatter” under 00-talet).
En rejäl comeback för den politiska poesin skedde genom Jenny Wrangborgs debut ”Kallskänken” i våras. Trots utgivning på ett litet nystartat förlag (Kata) så sålde diktsamlingen snabbt slut och är i dag tryckt i minst 4.000 exemplar, vilket är väldigt mycket för en svensk diktsamling, och nästan rekordartat för en lyrikdebut. Så belönades också Jenny Wrangborg ganska omgående med Stig Sjödin-priset för sina ”skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form” (ur prismotiveringen).
Handlar det om utopier? Ja, det handlar om en kamp för rättvisa ur ett vänsterperspektiv, något som i dagens samhälle ter sig närmast utopiskt. Kampen sker både med fackliga, lyriska och så att säga allmänt solidariska medel.
det sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra
kvinnofötter springa över arbetsgolv,
tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka
sätter man örat mot kan man höra kuvertet
landa på hallmattan
den tunga sucken efter beskedet från
livsuppehållande system:
sextiofem procent av ingenting att leva på
/…/
vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi har fått nog”
(ur Vi måste hjälpa varandra med kropparna)
Detta är ju skrivet av en knappt 25-årig tjej! Jag menar att hennes uttrycksförmåga springer nästan före hennes livserfarenhet här, och skapar något unikt och ganska nytt i svensk poesi, som visserligen anknyter till äldre poeter som exempelvis just Stig Sjödin. Det är mycket, mycket bra, och jämte Göran Greider och Johan Jönson (trots allt) framstår Jenny Wrangborg som ett hopp för den politiska poesin. En väg att bryta dödläget både politiskt och poetiskt. Om utopiernas sol kan skina in här vore det mer än välkommet.
En annan väg för poesin är, som redan nämnts, den filosofiskt-existentiella inriktningen. Och vem skulle gå i spetsen för en nytändning av den filosofiskt influerade poesin om inte den snart 75-årige Lars Gustafsson? Han är förvisso skolad filosof men det är inget som egentligen belastar dikterna, jag menar de känns ju inte som skolexempel utan som levande poesi. Egentligen har han uppnått en större enkelhet och innerlighet med åren; han behöver inte längre visa att han är briljant. Årets bok, ”Om begagnandet av elden”, är avslappnad och melankolisk på ett verkligt stimulerande sätt, om nu en sådan kombination kan tänkas. Lyssna till exempel till följande enkla rader, som utgör dikten Brevet i dess helhet:
När brevet kom
Och det är länge sedan
Såg det ut som ett brev
Vilket som helst
I lampans svagt gula sken
Där stod ingenting märkvärdigt
Men detta brev var förebudet.
Vad dikten handlar om? Självklart måste det vara osagt. Men återigen ställer jag frågan: Rör det sig om utopier? Ja, det filosofiska betraktelsesättet bryter vanemönster och öppnar upp dikten långt effektivare än en konceptdikt av Anna Hallberg. Jag menar att det faller in ett snett ljus genom tillvaron och allt blir inte längre så förutsägbart. Det går inte att sätta fingret på exakt vad Lars Gustafssons dikter handlar om; det är det som gör dem så bra, de öppnar upp för det mysterium som ju ändå ligger förborgat i människans ofta nästan medvetslösa väg från födelse till död. Den filosofiska vägen är alltså fortfarande möjlig att gå för en lyriker, men få begagnar den, jag kommer spontant att tänka på Jesper Svenbro.
En poet som står i kontakt med de existentiella grundvillkoren i sin sista bok är sannerligen Ragnar Thoursie. ”Sånger från äldreomsorgen” kom ut under våren och blev inte bara hans sista bok, då han avled ganska kort efteråt, kanske är det också hans bästa bok, trots de två hyllade fyrtiotalistiska diktsamlingar han gav ut för länge sedan. Den snart 90-åriga poeten talar enkelt och klart, men ändå mysteriöst. Han visar respekt och bävan inför det mysterium som väntar och som varje dag ännu rymmer. Ragnar Thoursies sista bok talar om döden, men också om politiken och om minnets betydelse bland annat. De många små miniatyrporträtten av vad man skulle kunna kalla ”kolleger” på äldreboendet, som lämnat sina aktiva liv bakom sig men ändå är präglade av sitt forna yrkesliv, kan påminna om Stig Sjödins miniatyrporträtt av arbetskamrater i ”Sotfragment”! Eller är just den här dikten ett självporträtt?
Byrådirektören
Vankade ofta sysslolös i korridoren
på byrån i det stora verket.
Här på äldreboendet också sysslolös
men nu har han vanan inne
och trivs rätt bra med att vanka.
Men mest är det ändå döden som tematiseras; döden är den hemliga utgången, den utväg vi alla måste ta, ur livets ibland så slutna men ack så värdefulla rum. Om inte döden skulle tillhöra de stora livsfrågorna, vad skulle göra det då?
Frågor
Är detta jag?
Sträcker ut en hand
till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.
Är detta jag?
Ett halvt steg bakom i tanken ett andra
jag. Friskt, ungt, i minnet.
Stundom utplånat men ständigt återvändande,
lika friskt, lika
ungt, opåverkat av årens mögel.
En skräck rör sig inom mig
inför den ådrade handen som fattar brödskivan
som jag skall äta. Varför föder min gamla hand
mitt gamla jag, det som snart skall förintas?
Det finns något mer att säga. Utvägarna är ännu inte uttömda. Poesin har ytterligare några vägar kvar att gå.
Vi har den politiska vägen, den filosofiska vägen, den religiösa vägen (Agape) och den erotiskt-sinnliga kärlekens (Eros). Allt detta är möjliga och traditionellt gångbara utgångspunkter för poesin. I dag framstår de som fyra utvägar ur det inkrökthetens rum som svensk poesi har hamnat i genom sin besatthet av språket och av poesins språksvårigheter (svårigheten/oviljan att kommunicera hos samtida svensk poesi har blivit legendarisk genom en serie av ”språkmaterialistdebatter” under 00-talet).
En rejäl comeback för den politiska poesin skedde genom Jenny Wrangborgs debut ”Kallskänken” i våras. Trots utgivning på ett litet nystartat förlag (Kata) så sålde diktsamlingen snabbt slut och är i dag tryckt i minst 4.000 exemplar, vilket är väldigt mycket för en svensk diktsamling, och nästan rekordartat för en lyrikdebut. Så belönades också Jenny Wrangborg ganska omgående med Stig Sjödin-priset för sina ”skildringar av kampen för människovärdiga villkor i en bransch som sällan genomlysts i diktens form” (ur prismotiveringen).
Handlar det om utopier? Ja, det handlar om en kamp för rättvisa ur ett vänsterperspektiv, något som i dagens samhälle ter sig närmast utopiskt. Kampen sker både med fackliga, lyriska och så att säga allmänt solidariska medel.
det sägs att tysta varsel inte hörs
men lyssnar man kan man höra
kvinnofötter springa över arbetsgolv,
tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka
sätter man örat mot kan man höra kuvertet
landa på hallmattan
den tunga sucken efter beskedet från
livsuppehållande system:
sextiofem procent av ingenting att leva på
/…/
vi pratar inte med varandra
om att bygga något med händerna
hjälpa varandra med kropparna
vi är så många som står här nu
att om vi vill kan vi lyfta luren
och berätta att vi har fått nog”
(ur Vi måste hjälpa varandra med kropparna)
Detta är ju skrivet av en knappt 25-årig tjej! Jag menar att hennes uttrycksförmåga springer nästan före hennes livserfarenhet här, och skapar något unikt och ganska nytt i svensk poesi, som visserligen anknyter till äldre poeter som exempelvis just Stig Sjödin. Det är mycket, mycket bra, och jämte Göran Greider och Johan Jönson (trots allt) framstår Jenny Wrangborg som ett hopp för den politiska poesin. En väg att bryta dödläget både politiskt och poetiskt. Om utopiernas sol kan skina in här vore det mer än välkommet.
En annan väg för poesin är, som redan nämnts, den filosofiskt-existentiella inriktningen. Och vem skulle gå i spetsen för en nytändning av den filosofiskt influerade poesin om inte den snart 75-årige Lars Gustafsson? Han är förvisso skolad filosof men det är inget som egentligen belastar dikterna, jag menar de känns ju inte som skolexempel utan som levande poesi. Egentligen har han uppnått en större enkelhet och innerlighet med åren; han behöver inte längre visa att han är briljant. Årets bok, ”Om begagnandet av elden”, är avslappnad och melankolisk på ett verkligt stimulerande sätt, om nu en sådan kombination kan tänkas. Lyssna till exempel till följande enkla rader, som utgör dikten Brevet i dess helhet:
När brevet kom
Och det är länge sedan
Såg det ut som ett brev
Vilket som helst
I lampans svagt gula sken
Där stod ingenting märkvärdigt
Men detta brev var förebudet.
Vad dikten handlar om? Självklart måste det vara osagt. Men återigen ställer jag frågan: Rör det sig om utopier? Ja, det filosofiska betraktelsesättet bryter vanemönster och öppnar upp dikten långt effektivare än en konceptdikt av Anna Hallberg. Jag menar att det faller in ett snett ljus genom tillvaron och allt blir inte längre så förutsägbart. Det går inte att sätta fingret på exakt vad Lars Gustafssons dikter handlar om; det är det som gör dem så bra, de öppnar upp för det mysterium som ju ändå ligger förborgat i människans ofta nästan medvetslösa väg från födelse till död. Den filosofiska vägen är alltså fortfarande möjlig att gå för en lyriker, men få begagnar den, jag kommer spontant att tänka på Jesper Svenbro.
En poet som står i kontakt med de existentiella grundvillkoren i sin sista bok är sannerligen Ragnar Thoursie. ”Sånger från äldreomsorgen” kom ut under våren och blev inte bara hans sista bok, då han avled ganska kort efteråt, kanske är det också hans bästa bok, trots de två hyllade fyrtiotalistiska diktsamlingar han gav ut för länge sedan. Den snart 90-åriga poeten talar enkelt och klart, men ändå mysteriöst. Han visar respekt och bävan inför det mysterium som väntar och som varje dag ännu rymmer. Ragnar Thoursies sista bok talar om döden, men också om politiken och om minnets betydelse bland annat. De många små miniatyrporträtten av vad man skulle kunna kalla ”kolleger” på äldreboendet, som lämnat sina aktiva liv bakom sig men ändå är präglade av sitt forna yrkesliv, kan påminna om Stig Sjödins miniatyrporträtt av arbetskamrater i ”Sotfragment”! Eller är just den här dikten ett självporträtt?
Byrådirektören
Vankade ofta sysslolös i korridoren
på byrån i det stora verket.
Här på äldreboendet också sysslolös
men nu har han vanan inne
och trivs rätt bra med att vanka.
Men mest är det ändå döden som tematiseras; döden är den hemliga utgången, den utväg vi alla måste ta, ur livets ibland så slutna men ack så värdefulla rum. Om inte döden skulle tillhöra de stora livsfrågorna, vad skulle göra det då?
Frågor
Är detta jag?
Sträcker ut en hand
till brödskivan. En gammal mans hand,
överdragen av tjocka ådror,
mörkblå mot den vitrosa huden.
Är detta jag?
Ett halvt steg bakom i tanken ett andra
jag. Friskt, ungt, i minnet.
Stundom utplånat men ständigt återvändande,
lika friskt, lika
ungt, opåverkat av årens mögel.
En skräck rör sig inom mig
inför den ådrade handen som fattar brödskivan
som jag skall äta. Varför föder min gamla hand
mitt gamla jag, det som snart skall förintas?
Det finns något mer att säga. Utvägarna är ännu inte uttömda. Poesin har ytterligare några vägar kvar att gå.
2011-01-03
Barnens jul?
Dagarna mellan jul och nyår och trettonhelg går undan. Snön faller oupphörligt och förvandlat det lilla parklandskapet i utkanten av Vasastan till ett mjukt skulpturalt täcke, som inte kan bli bättre, ens i en Disneyfilm.
Här har jag åkt skidor som barn, med syskon och kompisar. Här lärde jag mig åka skridskor tillsammans med en uppmuntrande mamma. Anklarna vek sig hit och dit, några timmar, sen gick det bra att lämna mamma bakom sig. Med syrran tog jag de små skidbackarna med fart, kom hem med inglasade lovikavantar och fick varm choklad.
I år har jag, och en eller annan vän, promenerat runt sjön, dag efter dag, i solsken eller lätt grånad himmel. Snön lyser alltid upp. Men den lyser tom. Inga barn är ute på isen och skidar, inga ungar åker i backarna, inga föräldrar är ute med kidsen och ger dem den närmaste och enklaste och billigaste gåva som finns. Parken och sjön, i vinterklädnad.
Nej. Inga barn. Jag möter en kvinna på vägen, hon är från Gällivare, och tilltalar mig så där öppet som folk ofta gör i Norrland.
- Här står jag och får nästan tårar i ögonen, säger hon. Inte en enda unge i backen här. Var e alla? Du vet, när jag var barn, i sånt här väder, då var man lycklig. Det vara bara ut i snön direkt. Jag förstår inte det här. Tomt. När det e så vackert. Det är sorgligt.
- Nåt konstigt är det. Vad tror du, sitter de vid dataspel, eller är de i Thailand?
Vi kommer fram till att Vasastan är ett så rikt område att många har råd att resa bort under julen. Det är klart deras ungar har kul på thailändska stränder. Men alla de andra, som varken är utomlands eller hemma hos mormor och morfar i Gnesta?
Det är mellandagar. Folk shoppar loss på rea, och drar ungarna med sig. Konsumtionen som inte steg så mycket under julen (inget riktigt rekord) går i höjden nu under mellandagsreorna. Jag ser framför mig hur man släpar sig själv och ett par kids genom överfulla lokaler, dränkta i musak. Eller hur man byter prylarna som inte dög. Jackan i fel färg. I-paden som man fått två av. Eller så kan man numera ägna några juldagar åt att deala med prylar på nätet, sälja fel julklappar till rätt person. Byteshandel pågår. Medan jullovsdagarna förflyktigas och parken är tom på barn.
Barnens jul? Nej, handelsmännens. Same procedure as last year. But worse.
Jag tänker på vad Imre Kertész sa i en intervju: (citatet är ungefärligt): Vi lever i ett samhälle där folk sliter för att kunna köpa saker som de ska ha för att kunna göra intryck på folk som de inte bryr sig om.
Här har jag åkt skidor som barn, med syskon och kompisar. Här lärde jag mig åka skridskor tillsammans med en uppmuntrande mamma. Anklarna vek sig hit och dit, några timmar, sen gick det bra att lämna mamma bakom sig. Med syrran tog jag de små skidbackarna med fart, kom hem med inglasade lovikavantar och fick varm choklad.
I år har jag, och en eller annan vän, promenerat runt sjön, dag efter dag, i solsken eller lätt grånad himmel. Snön lyser alltid upp. Men den lyser tom. Inga barn är ute på isen och skidar, inga ungar åker i backarna, inga föräldrar är ute med kidsen och ger dem den närmaste och enklaste och billigaste gåva som finns. Parken och sjön, i vinterklädnad.
Nej. Inga barn. Jag möter en kvinna på vägen, hon är från Gällivare, och tilltalar mig så där öppet som folk ofta gör i Norrland.
- Här står jag och får nästan tårar i ögonen, säger hon. Inte en enda unge i backen här. Var e alla? Du vet, när jag var barn, i sånt här väder, då var man lycklig. Det vara bara ut i snön direkt. Jag förstår inte det här. Tomt. När det e så vackert. Det är sorgligt.
- Nåt konstigt är det. Vad tror du, sitter de vid dataspel, eller är de i Thailand?
Vi kommer fram till att Vasastan är ett så rikt område att många har råd att resa bort under julen. Det är klart deras ungar har kul på thailändska stränder. Men alla de andra, som varken är utomlands eller hemma hos mormor och morfar i Gnesta?
Det är mellandagar. Folk shoppar loss på rea, och drar ungarna med sig. Konsumtionen som inte steg så mycket under julen (inget riktigt rekord) går i höjden nu under mellandagsreorna. Jag ser framför mig hur man släpar sig själv och ett par kids genom överfulla lokaler, dränkta i musak. Eller hur man byter prylarna som inte dög. Jackan i fel färg. I-paden som man fått två av. Eller så kan man numera ägna några juldagar åt att deala med prylar på nätet, sälja fel julklappar till rätt person. Byteshandel pågår. Medan jullovsdagarna förflyktigas och parken är tom på barn.
Barnens jul? Nej, handelsmännens. Same procedure as last year. But worse.
Jag tänker på vad Imre Kertész sa i en intervju: (citatet är ungefärligt): Vi lever i ett samhälle där folk sliter för att kunna köpa saker som de ska ha för att kunna göra intryck på folk som de inte bryr sig om.
2011-01-01
Raderna: John Ashbery
Glazunoviana
The man with the red hat
And the polar bear, is he here too?
The window giving on shade,
Is that here too?
And all the little helps,
My initials in the sky,
The hay of an arctic summer night?
The bear
Drops dead in sight of the window.
Lovely tribes have just moved to the north.
In the flickering evening the martins grow denser.
Rivers of wings surround us and vast tribulation.
----------------------
John Ashbery, ur "Some Trees", 1956
Kunde inte hitta en svensk översättning. Återkommer.
"Floder av vingar omger oss och väldiga vedermödor".
The man with the red hat
And the polar bear, is he here too?
The window giving on shade,
Is that here too?
And all the little helps,
My initials in the sky,
The hay of an arctic summer night?
The bear
Drops dead in sight of the window.
Lovely tribes have just moved to the north.
In the flickering evening the martins grow denser.
Rivers of wings surround us and vast tribulation.
----------------------
John Ashbery, ur "Some Trees", 1956
Kunde inte hitta en svensk översättning. Återkommer.
"Floder av vingar omger oss och väldiga vedermödor".
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)