Veckans Bilder: Goya

"3:e maj 1808; arkebuseringen i Madrid"





Francisco de Goya, 1746 - 1828
Vilka skjuter, vilka blir skjutna, vilka dansar? Och hur länge?
Goyas ordspråk till den nedre bilden minns jag inte. Ni kan få svara.

Frågor och svar

Vem är arbetarpoet?

En arbetare som skriver. (Litteratursociologisk definition).
Pelle Andersson som skriver (författarens ursprung).
Poeten som haft många skitjobb! Ja, varför inte!


Vem är arbetarledare?

Någon född i överklassen.
Någon som hyllas och ständigt blir ifrågasatt.
Hatets broder, kärlekens syster. Vi får inte prata om hur han dog.

Rättvisa för kvinnor och män? Assange igen.

Nu ska vi varken spå i sumpen eller lägga kort om det här fallet. Även om mitt sjätte sinne säger mig att här finns något ganska lurt, så räcker det förstås inte In Court.
Jag ska bara lägga mig i måttligt, och hävda att sexuella rättigheter/skyldigheter/beteenden mellan män och kvinnor tycks leva ett ojämlikt liv.
Okej, ingen kvinna med HIV-skräck (t.ex. jag själv eller AA) vill ha en man i sängen som lite påpassligt gör entre innan man riktigt vaknat. Man vill ha kådis och gemensamma överenskommelser. Sex ska man också kunna lita på. Ju.
Fast det sällan är så. Förförelsens minut kan vara kort som en liten glidning i tyngdlagen och så är det kört. Vill man så kan man anklaga den andre, mera sällan sig själv. Sexualiteten är ingen bil, och körskolan har för övrigt ofta stängt om natten.
Assange eller damerna, damerna eller Assange, man kan sätta sina odds var man vill. Betting och petting, halv eller helsex, halv eller hel överenskommelse? Osvuret är bäst.

Det kom bara lite för väl placerat, det här målet mot Assange. Mer vill jag inte lägga ner på konspirationstanken.

Däremot vill jag lägga in två andra tankar, som slog mig under diskussionerna mellan advokater, bloggare, och ett par normala medmänniskor: En kådis vara eller inte vara borde inte kunna rubriceras som våldtäkt. Och att en man som man nyss valt till sängkamrat och sovit en natt med, känner sig frestad om morgonen, i den säng där han varit välkommen kvällen innan, kan inte heller betraktas som våldtäkt, annat än om man sliter hårt på språkets valörer. Sexuellt ofredande, däremot, kan väl gå an. En integritetskränkning.

Tanke nummer två: Det är en underlig rättvisa mellan könen, att en man som har samlag utan kådis, kan få sitt liv förstört, medan en kvinna som vill bli befruktad av en man (som inte vill det) får bestämma över följderna av sexualakten. Hon kan, om hon vill, ringa upp en man i Göteborg eller Dublin som hon haft en one-night med, och säga: Du, jag blev med barn, och jag tänker behålla det.

Gulligt. Men kanske inte för mannen som utan någon som helst diskussion om saken, och utan gemensamma överenskommelser, blir pappa mot sin vilja. Detta är en ganska vanlig gränsöverskridande integritetskränkning, ibland med tursamma följder, men lika ofta med en känsla, från mannens sida, att han inte alls fick vara med och bestämma, men däremot har ett band till någon, som han kanske känner sig nödgad att ta lite ansvar för, emotionellt, om han nu får det.

Var gränsen går för sexuella avtal är tajt satt för en man, men ganska luddigt vad beträffar en kvinna. Det är som om lagens moral vakar över kådis-samhället och det sexuella våldet, och det är prima. Men tanken på att kvinnor gör män med barn har inte hunnit igenom artonhundratalsvallen av kvinnor som blev gjorda med barn. Rätta mig om jag har fel. Nej, förresten, gör inte det! Det är jag som har rätt, i det här fallet.
_______________________________________________________

Om bristfälliga vittnesförhör kan man läsa i artikeln som Andreas Björsten länkar till i föregående blogginlägg.

Och här en text av John Pilger, för er som inte ännu läst den

Förundersökningen riggad i fallet Assange?

Viktig artikel av Göran Rudling på sajten samtycke.nu; enligt min mening en av Assange-fallets mest kunniga och balanserade bedömare.

Han är obarmhärtig och samtidigt saklig i sin kritik av den av allt att döma undermåliga förundersökningen. Och, vad som är mest anmärkningsvärt, han mer än antyder i slutraderna att svenska media av någon anledning inte vågar skriva fritt om Assange-fallet.

B(u)ildt with oil in his veins?

Somliga tycker att det låter konstigt när Bildt tar ordet "människor" i sin mun.
"Marknader" verkar ligga bättre till. Idag hade det varit fint om han sagt människor, före marknader.

Politiker runtom i Europa reagerar snabbt mot Kadaffis mördande, EU-ministrarna under Ashton samlar ihop sig till ett fördömande. Bildt är naturligtvis med på det kollektiva uttalandet. Men ge honom fem minuter i svensk TV och han talar om marknader, om behovet av stabilitet, om marknadens oro, om oljan.

"I hope the Libyan leadership will refrain from aggression and intimidation against demonstrators and listen to its demanding asking for reforms," säger Van Rompoy, annars inte känd som någon vänlighetsminister.

Så mycket blod i ådrorna har inte Bildt.
Han säger: Vi kan inte ta ställning för någondera sidan.
Same procedure as last week. Diplomati för försäljare.
_____________________________________________

Tillägg: Robert Fisk på The Independent om Kadaffi.

Hamlet, med viss reservation.

Lördagskvällen upptogs av den tre timmar långa Hamlet. Inte mig emot; jag såg en föreställning med väl tajmad regi av Gregory Doran och formidabla skådespelare - inte minst Peter Stewarts Claudius, och Mariah Gales Ofelia. Oliver Ford Davie som en mentalt plottrig och omständlig Polonius var en komisk höjdpunkt, och av Rosencrantz och Guildenstern blev två tafatta kavajkillar från Proffice.

Scenbilden stram, växlingen mellan närbilder och ett övervakande kameraöga välgjord. Iscensättningen ligger nära vår tid; med Kung Claudius som maktgalen och maskhållande företagschef, Drottning Gertrud som hans vaga donna, och hovets alla springpojkar som tagna ur någon nutida karriärkorridor. Smile, don´t think.

Hamlet är rebellen, som tänker mer än han smilar, och som lägger ett brott i dagen, hellre än att han sluter sig till lögnarna. Ni som kan er Shakespeare vet ju redan hur intrigen ser ut; Prins Hamlet sörjer sin döde far, som blivit giftmördad av sin bror Claudius, varefter denne gift sig med Hamlets mor Drottning Gertrude. Det är stor kriminell dramatik med incestuösa undertoner.

Denna härva av känslor och tankar ska så utlösas på blankvers, det klarar dessa RSC-skådespelare lätt. Jag tror aldrig jag har sett de långa Shakespearska vridningarna i monologer och vitsigheter framföras med så säker balans mellan naturlighet, pausering och absolut diktion (och då inkluderar jag ett par andra filmade versioner). David Tennant sköter sin språkliga ton exemplariskt, och gestaltar en rörande Hamlet, en manisk och begåvad spratteldocka i maktens och känslornas nät.

Det är bara det att det inte är så jag vill ha Hamlet. Jag vill ha lite mera motståndskraft, lite mer solitt förakt, lite mer av frimodigt "don´t you fuck with me" i gestaltningen.
I Dorans regi, och David Tennants tolkning, blir Hamlet ett offer. Galenskapen är inte en mask, den är verklig, prinsen är på gränsen till nervsammanbrott. Den tolkningen kan jag efterhand acceptera; pjäsen blir mer sårande än stilfull, och en dödsdansande Hamlet rör oss mer än en smartskalle som bara gömmer sig i galenskapen.

Men lik förbannat: Det är som att var tionde minut bli presenterad för Munchs Skriet. Too much. Och roten till det onda är den gamla vanliga; svårigheten att få en teaterföreställning i stor lokal att tonas ner till TV-mediet. Den enda som i den här föreställningen inte klarat transformeringen är David Tennants expressionistiske Hamlet.
Hans utspel skulle gjort sig bra på en stor scen. Men i ständiga närbilder blir det för mycket. Det är min reservation. Lite mindre hade gjort det.

Hamlet, utan tvekan.

Kanske man borde utgå ifrån att de flesta av våra eminenta läsare har sett någon uppsättning av den tvivelsjuke Hamlet, men vars och ens bildning har ju sina luckor. Själv har jag varit med om en kortad version på Uppsala Stadsteater, med en kongenial Aksel Morisse i huvudrollen.

Förutom monologerna är det dialogen med dödgrävaren som sätter sig i själen, och även om man inte behöver gå så långt som Harold Bloom och hävda att: "Shakespeares ironier (...) är de mest omfattande och dialektiska i hela den västerländska litteraturen" så är hans ord värda en undersökning.

I kväll kan alla ni som är bildningstörstiga och/eller Shakespeare-entusiaster, se en föreställning i TV 2, 20.00. Hamlet med Royal Shakespeare Company. Vi får väl se om det bästa är gott nog.
______________________

"O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams."
Hamlet, Akt II, scen 2.

Om den litterära mångfaldens potemkinkulisser

Jag och Peo Rask från numera nedlagda tidskriften Komma publicerade en gemensam debattartikel i Aftonbladet igår.
Den handlar om stödet till kulturtidskrifterna; hur det har urholkats och i dag närmast missbrukas av statsmakterna. Den tidskrift som visar sig alltför självständig och yttrar sig alltför kritiskt mot Kulturrådet riskerar att bli av med sitt bidrag. Det är ett hot som aldrig behöver uttalas, det verkar ändå och manar tidskrifterna till försiktighet och att söka konsensuslösningar gentemot makthavarna. I praktiken handlar det om underkastelse, där tidskrifterna inte längre kan ha den frimodiga roll de hade under 70-, 80- och 90-talen, såvida de samtidigt ska uppbära bidrag. Det är en farlig utveckling som naggar yttrandefriheten i kanten så länge ingen säger ifrån. FSK (Föreningen för Sveriges Kulturtidskrifter) har drivit en alldeles för försiktig linje. Vi redovisar ett antal exempel, det rör sig om fakta som bör läggas fram för offentligheten, det handlar inte om enstaka tidskrifter som drabbats utan snarare ett tiotal. De stora och medialt uppmärksammade kulturtidskrifterna är förhållandevis gynnade, dem vågar eller vill inte Kulturrådet spara in på, det är de små litterära tidskrifterna som framförallt hamnat i strykklass. För dem är spelet i stort sett förlorat, även om Aurora finns kvar.

Och en till Hjertén.

En till målning av Sigrid, när vi ändå är i gasen, och dessutom börjar drömma om dagar då man kan sitta ute. Den här är mer harmonisk än den förra. Målad fjorton år tidigare, 1920.

(Lite tråkigt är det förstås att inse att de här båda målningarna, med sina mångmiljonpriser, troligen gått muséerna förbi. Kan inte miljardärerna fortsätta köpa på sig Brillokartonger, och lämna the real thing ifred?)

Veckans Bild: Sigrid Hjertén

För oss som ännu inte tröttnat på snö. Inte tröttnat på kvinnliga genier. Inte tröttnat på något annat än det banala och uppblåsta. Det banalt uppblåsta som nu strömmar emot oss i alla medier och utgör en smaskens lönsam kulturell regression.
Vi glömmer det.

Vi börjar om här. Fatta: hur människan kan lägga in så mycket rött i en vinterbild. Mönjig skuta, rostrosa kran. Själva snön verkar blöda, om inte blod, så något annat, lika oroande. Målningen läcker, jag vet inte vad. Och jag ska inte sätta tummen i ögat, på mig eller andra.

Men Sigrid Hjertén är en av de vågsammaste svenska målarna i den generationen. Hon bodde på solsidan av Slussen. Det hjälpte inte.

Hon dog av en misslyckad lobotomi på Beckomberga sjukhus. Jag vill knappt skriva in det här. Varför vet ni. Mytologin om den sjuke konstnären är lite tröttande.
Men så här målar man nog inte när man är glad. Konsten hävdar sig i människans kriser; alla människor har dem, men inte alla kan göra något av dem. Inte ens alltid konstnärerna själva.

100 år sen Gustaf Frödings död: Det finns fortfarande besvärliga genier

Med tanke på hur låg nivån är på mycket av den svenska samtidslitteraturen (läs: poesin) är det något av en befrielse att ge sig ut i andra litterära landskap. Jag har under de senaste veckorna läst (och läser fortfarande) bl.a. verk av Tony Judt, Jan Fridegård och Gustaf Fröding.

Jag hittade en utgåva med Gustaf Frödings prosa på Världens Längsta Bokbord i höstas, som jag nu läser. Jag har även läst hans berömda och onekligen lite pikanta ”Brev till en ung flicka”, som jag fick tag i antikvariskt i en billighetsutgåva med den lite snaskiga titeln ”Svar med foto & diskretion!”.

Det handlar om inalles sjutton brev av Gustaf Fröding till en påhittad ung flicka vid namn ”Astrid” som hade satt in en äktenskapsannons i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning; dvs den bekantskapssökande flickan existerade inte som sådan utan var ett påhitt av sju unga överklasstjejer i Göteborg, som ett tidsfördriv. De ville se om de fick in några roliga svar; kanske var det också ett sätt att spela med den tidens begränsade flickroll.

Den ständigt lika förälskade – i onåbara kvinnor – Gustaf Fröding hörde dock av sig och inledde en ömsevis ironisk, ömsevis allt allvarligare brevväxling med den unga tjejligan, som dock inte var helt hjärtlös, men ändå hade inlett kontakten som ett skämt. Tyvärr har jag aldrig sett/läst Astrids brev, som naturligtvis existerar i sinnevärlden, eftersom Fröding ända till sin död förvarade dem ömt ihopbundna i en trave. Han fick heller aldrig veta hemligheten bakom sin ungdoms väninnas identitet, breven utgavs först långt efter hans död.

Det slår mig, i samband med läsningen, en tanke som redan många gånger slagit mig; att nu, så här långt efter deras död talar kvinnor och andra beundrare uppskattande om dessa besvärliga genier – jag tänker speciellt på Gustaf Fröding och Erik Johan Stagnelius.

Blek, suckande, hånad, / Jag enslig ska gå.
Stagnelius: Amanda

Under sin livstid var de ofta hånade, även den litterärt erkände Fröding blev ju utsatt för en skandaliseringskampanj med påföljande åtal för sin öppet erotiska dikt ”En morgondröm”. Men efter sin död hyllas de som litterära genier och giganter, och ett flertal kvinnor i vår samtid träder fram som säger att de gärna hade velat ta sig an dem, att de hade älskat dem.

Så kan det vara. Men hur lätt är det inte att älska någon som har gått bort. Desto knepigare, ofta, att leva med en alkoholiserad man, som har för vana (ovana) att ställa till skandal och över huvud taget för ett väldigt ”oordentligt” leverne. Dessutom under fattigdom och umbäranden större delen av tiden. Det är knappast någon ideal tillvaro. Ändå finns det fortfarande besvärliga genier, folk som är villiga att betala priset för sin självständighet och sitt skapande; jag känner en eller annan. Vi kan nog utgå från att de sällan hamnar på kultursidorna

Alla hjärtans dag och en hälsning från P

Den här ställningen vet jag inte om de har en aning om på RFSU. Men som sagt: Man kan ju inte veta allt. Och det vill vi inte heller, veta allt i förväg. Vi vill försöka själva, så gott det går. Och se här hur det kan bli.

Picasso: Älskande par

Tandborstutvecklingen

Nu är det återigen och oåterkalleligen dags för ännu ett inlägg i serien Den arga konsumenten, eller, som Håkan en gång döpte den till: BCFH, Bastard Consumer From Hell.

Jag var nämligen på Konsum nyligen och skulle köpa en tandborste, men det slutade med att jag, som vanligt, bara slösade bort min tid. Det var väl ändå inte så länge sedan man kunde köpa ett storpack relativt billiga tandborstar i olika trevliga färger i en vanlig mataffär? Den tiden tycks hur som helst vara över och förbi – nu tvingas man nöja sig med en svindyr superspecialdesignad tjofräsborste med olika snitsiga ränder, multivinklade borststrån och ergonomiska svängar på skaftet och vill man ha en mer vanlig, rosafärgad modell måste man inte bara välja mellan hård, medium eller mjuk utan också mellan tre olika storlekar. Varför då? Hur olika stora tänder finns det? Eller är det storleken på munnen eller händerna som mäts?

Detta stod jag och grubblade över i tio minuter och sedan lomade jag ut igen. Och fick gå långliga vägar till Apoteket i stället – för där finns fortfarande storpackstandborstar i rött, blått, lila, rosa och grönt. Men sedan, när jag skulle borsta tänderna på kvällen, då märkte jag att tandborsten kändes lite ... tja, stel och obekväm på något sätt. Grejen var nämligen den att förra gången orkade jag inte gå till Apoteket, så jag har haft en superspecialdesignad borste ett tag. Så där ser man. Det har hänt saker och ting på tandborstfronten och jag har helt omärkligt blivit en del av framåtskridandet.

Men ändå, tänker jag. Trots allt. I alla fall. När jag begrundar saken. Så skulle jag lätt nöja mig med den gammalmodiga sorten om jag på köpet fick ett samhälle med någon sorts ansvar för helheten och det som verkligen är viktigt, till exempel en bättre miljö. Konstigt vad? Att jag inte vill ha maximal tandborstutveckling? Eller finns det fler här i världen som tänker som jag?

Tahrir versus Glädjen

Min optimism var inte helt illa ute, trots att så mycket återstår.
Här en tweet från Dan Nolan, mitt i den stora rörelsen:
Stunned by the scenes of jubilation in Tahrir Sq right now! Has there ever been a greater moment of peaceful people power?? Respect #Egypt!! 20 minutes ago via web

Och den här, anonym: Kudos to the Egyptian people for blowing up every lazy Western stereotype about Middle Eastern political/social movements.

Glädjens och bedjen, eller håll tummarna, eller tänk, skriv och supporta, vad som nu passar er bäst! Detta är en stor dag i Historien. My heart goes out to Tahrir-people. Och det skäms jag inte för, även om det är lättare att skriva det på engelska. Vi har ju inte den där vackra formuleringen på svenska. Mitt hjärta går ut...

(Däremot är vi bra på att göra high-five för minsta efterrätt i TV)

Men eftertanke lär behövas. Här är ännu en länk till Robert Fisk på The Independent.

Vem söker poetens röst?

Poeten David Uppgren (ej att förväxla med David Vikgren; har givit ut Ljusrepubliken, 2008) har med en intressant artikel i senaste numret av tidningen Fokus. Artikeln har flera infallsvinklar, och handlar väl bl.a. om vad poesin kan tänkas uträtta, varför man håller på med poesi, och varför många poeter kan nöja sig med att vara verksamma inom en så pass smal liten nisch. Det handlar också om villkoren på förlagen, och hur poesin ömsevis behandlas som viktig, ömsevis viftas bort som något som angår väldigt få. Både förlag och bokhandel verkar för övrigt i oroande hög grad strunta i läsarnas väg till böckerna när det gäller just poesin (det är ju inte bara läsarna som behöver poesin, utan poesin behöver också läsare, enligt min mening; läsarna behöver inte vara många numerärt sett, men poesin behöver ett möte!)

För att citera David Uppgren:
”I bokhandeln lever poesin minst sagt i skymundan. Ofta hittar man det ytterst begränsade urvalet i små, smala bokhyllor, inte sällan under beteckningen ’litteraturvetenskap’. Man kan ju fråga sig vad de egentligen gör där, och hur många läsare som hittar dit.
Samtidigt försvårar förlagen ytterligare utbredningen av denna genre genom att sätta överdrivna priser. Inte sällan kostar det ett par hundralappar för en tunn bok med några verser per sida.”

Jag kan bara hålla med om detta. Det blir så tydligt att den utgivna bokpoesin i huvudsak lutar sig mot gratisläsare, professionella läsare, kritiker och skrivarkurslärare, som faktiskt aldrig behöver betala för böckerna. Det är inte utan att jag får känslan av att det snedvrider bilden av den svenska poesin, man blir väl extra positiv om man slipper betala och får allt som en förmån, något exklusivt som man själv får vara en del av (för man är ju själv poet, bevars, och förväntar sig positiva recensioner eller åtminstone bekräftelse, i gengäld). För att undvika detta drag av korruption inom svensk samtidslitteratur köper jag i regel mina böcker själv, även om det händer att jag beställer recensionsexemplar.

Låt oss när det kommer till svenska diktsamlingar, utifrån olika synvinklar, både pris och estetik, ta exemplet med Kristofer Flensmarcks Navigation. Det är en av 2011 års första diktsamlingar, boken nämns i anslutning till David Uppgrens artikel i Fokus men är också uppmärksammad i en tidstypisk recension av Hanna Nordenhök i Aftonbladet.

”Dikterna i Kristofer Flensmarcks nya bok består nästan uteslutande av sparsamt modifierade utsnitt från Wikipedia på sökord som rör sjöfart, såsom fartyg, sextant och loggbok.
/…/ I Navigation försiggår ett mycket subtilt poetiskt arbete - det sker till exempel i radbrytningarnas fall, eller i det kompositoriska spänningsförhållandet mellan de olika sökorden.
/…/ Parat med Wikipedia fungerar motivet också som kommentar till litteraturens rörelser - dess självreferentialitet, dess karaktär av grundforskning, dess sätt att verka i lager eller bilda korskopplande system.”

Recensionen är så att säga anpassad till diktsamlingens estetik, helt införstådd med poetens sätt att arbeta, och driver över huvud taget ingen egen linje. Det är väldigt mycket nyligen passerat 00-tal över det betraktelsesättet. Jag sa att det är en tidstypisk recension, ja, men bara om vi inte kommer vidare härifrån.


Låt oss då tala om något så prosaiskt som priset (och vi talar ju faktiskt om dikter upptagna av sin egen materialitet, sin egen tillblivelse, låt oss då även ta in bokhandelns villkor i litteraturens utvidgade fält). Boken kostar 229:- på Hedengrens eller Akademibokhandeln City (några andra affärer i Stockholm tror jag i princip inte har den tillgänglig), vilket innebär att varje samplad dikt ur Wikipedia går på en femma. Diktsamlingen innehåller 46 samplingar och en originaldikt! Någon upphovsrättsinnehavare att bråka med finns det ju inte, Wikipedia är fritt att stjäla, men nog känns det ändå lite torftigt. Något att sampla, något att citera, något att klippa-och-klistra med, det är allt vad dagens poeter behöver. Men jag har för mig att rapartister som samplar andras musik ofta gör det betydligt mer självsvåldigt och spännande. Fast det är klart, det har ju blivit en industri. Här handlar det om en synnerligen smal konstart.

I sin bok inmutar Flensmarck sjöfartens symbolfält, och diktsamlingen lunkelidunkar liksom på med några nya radfall, jämfört med Wikipedia-originalet. Men så småningom blåser det trots allt upp en smärre storm i boken, visserligen en storm i ett vattenglas, något litet händer innan boken tar slut. Ändå kan jag inte hjälpa det; för mig känns det hela tiden under läsningen som om Petter Lindgren ligger redo i kulisserna för att säga något mer personligt och betydligt vassare om detta med sjöfart och segling. Just det, det har han ju redan gjort.

Vad vore samtidslitteraturen utan Wikipedia, eller TT-telegram eller Wittgenstein, eller något annat att sampla? Tja, förmodligen betydligt mer självständig.

Trots tecken som ger missmod, kommer det ändå ut en hel del diktsamlingar, året har faktiskt börjat med en ganska strid ström av diktböcker. De flesta har just den här karaktären av undersökning av författarens egna språkliga redskap, men det finns undantag, poeter som faktiskt också försöker säga något, använda språket, inte bara ligga och betrakta sina (ofta närmast oanvända) verkningsmedel. Magnus Ringgren skriver i Aftonbladet utifrån Niklas Söderbergs nya diktsamling:

”De goda diktböckerna kommer ganska tätt numera. Tack för det! Och man kan ana långsamma förändringar i poesiklimatet”. Läs vidare själva. Magnus Ringgren är en avvikande och viktig röst i det svenska bara alltför samordnade poesilandskapet.

En estetik

preciositeten hos folk
som skriver dikter
är egentligen helt onödig;
det inre bryter fram
med stor kraft
om det skrivna över huvud taget
måste sägas
och då behövs egentligen inga ord
eftersom vi har Ordet
på vår sida
liksom Stones hade tiden
på sin sida
och liksom Keats visste
att ett träd måste grönska
men också vissna
det sistnämnda berättade han inte
han själv gjorde det
den performativa dikten grönskar
för alltid

Egypten igen, en kortfattad summering...

från The New Yorker.
Samt ännu en kritisk artikel från Robert Fisk på The Independent.

Tro kan försätta berg. Vad kan kall politisk beräkning? Stelna på fotsteget? Se sig tillbaka, som Lots hustru? Missa momentet?
Som Vaclav Havel sa häromdan (i en alltför kortfattad intervju i DN): Tiden är avgörande.

Greatest Guitar Solo Ever: Prince

Den här snor jag rakt av från Pressylta Redux, ursäkta Gunnar, men det är ju så det går till nuförtiden.

Har aldrig hört den här versionen förut, men däremot finns ju hyllningskonserten till George Harrison också någonstans Worldwide.

Ekvilibristik kan vara lite frånstötande, liksom existerande i autistiskt glasvibrato. Prince är på gränsen, men just den här spelningen tror jag kan ena både aktiva och passiva medlemmar i De Blinda Argonauternas Förening.

Så i med hörlurarna bara! Life is simple. Life is good. Only guitars weep!

Moon - day.

Vid en viss tid på dagen har snötäcket exakt samma färg som himlen. Den har fallit ned på jorden.

Blå timmen är lång nu, lång och lysande genomblåad. Jag går över Västerbron i solnedgången, och får den utsikt jag behöver. Lite som att stå på övre däck, medan fartyget lämnar hamnen i Pireus och man har Attica bakom sig, Egeiska havet framför.
Det är så storslaget att jag inte ens märker kylan. Mälaren kornblå och vattrad på ena sidan, på andra sidan, inåt Södermalm, är den islagd.

Jag går som en unge och kikar ner i vattnet med jämna mellanrum. Vid kanten av Långholmen ligger isflaken och flyter i kantiga mönster. Sådant bör man beskåda uppifrån en bro, innan det är för sent. På kanalen innanför Långholmen är isen tät men däven i färgen, liknar marsipantäcket på en tråkig tårta. Sälg och pilar hänger över stranden och avger en mild brungul ton. Man vet att de snart är redo.

Just nu vill jag inte vara i någon annan stad på jorden än Stockholm. På Västerbron då helst. Jordens tak nummer två. Med nymånens skära svävande över vattnet.

_______________________________________________

Här en bild från Slussen, målad av Gideon Börje, 1918, i en helt annan väderlek. Ni som kan er stad ser vad som fattas i bilden, bortåt Mälarfjärden.)

Att röra om i huvudet på en chef:

Något för alla er/oss som haft en besvärlig chef eller två, under livets lopp. Maciej Zaremba skriver om experimentkurserna som rörde om i huvudet på rigida/veliga/otydliga beslutsfattare, och gjorde deras arbetsplatser mer levande än innan. Receptet var en otippad, irrationell blandning av kulturella influenser, effektiva som Dopamin.

"Man blir pigg och yster när hormonnivån stiger. Vilket det alltså gjorde hos folk vilkas chefer var tredje vecka bombarderats med litteratur, musik och omöjliga frågor. De blev frejdigare till sinnes, fick stadigare självkänsla, sov bättre och orkade mera. Hur har det gått till?

Det verkar som om deras chefer genomgått en smärre personlighetsförändring. Ett test som alla fått genomgå före och efter kursen visade att cheferna i konstgruppen hade högre beredskap att ingripa mot orätt, var dristigare, mindre konflikträdda och mer empatiska än förr. Anmärkningsvärt, eftersom personligheten är en stabil konstruktion. Den som är blyg, utåtriktad eller pedantisk när han är tjugo lär vara det också vid femtio. Det är nästan bara långa relationer samt djupa kriser, som krigstrauman eller kärlekspassioner, som kan förändra vårt jag."

"Det var ingen chefskurs. Det var ´Schibbolet´, ett konstnärligt collage av prosa, lyrik och dokument, komponerat av musikern Julia Romanowska. Men det var i egenskap av forskare vid Karolinska institutet och med bistånd av Försvarshögskolan som hon stressade cheferna med Kafka, Majakovskij, klezmer och Maria Callas om vartannat".

Läs hela artikeln av här.
DNtipset kom från Karin S.

Veckans Bild: Oluf Høst.

"Katter på Bognemark, vinter", 1953
Oluf Høst (1884 - 1966)

Två kvinnor, tolv paprikor och Klas Östergren

På hemväg från promenaden tittar jag in hos de två kvinnorna i kvartersbutiken. Deras skyltfönster lockar med fyllda paprikor i alla tänkbara kulörer. Men jag är inte hungrig. Vi pratar om Egypten. Jag är mera modfälld än kvinnorna från Tunisien. Läget ser inte så lovande ut just nu.
- Jo, jo, säger de, det här kommer att gå bra. Mubarak har ingen chans längre. Folket i Egypten är "studied".
Och vad betyder det? Att man är mera kritisk, mer modern, mer oavhängig? Mer dissidentisk?
De två kvinnorna lyser.

Ett märkligt sammanträffande är att deras butik ligger vägg i vägg med en lokal där Charta 77 höll till mot slutet av 80-talet. Dit gick jag ibland för att höra hur det gick för dissidenterna. Några år senare stod Vaclav Havel och vinkade från presidentpalatsets balkong, och jag skrev en helsidesartikel om honom som publicerades i GP och andra dagstidningar.

"Hur gick det sen" är kanske inte den rätta frågan. I ögonblicket kan man bara hålla stånd i det större svepet av historiska skeenden. Eller, som det står i Klas Östergrens "Orkanpartyt" :
Oavsett hur man ser på världen, vad man än väljer att kalla de makter som härskar, kan man aldrig förbigå det som kallas skeendets magi.
Det har en del i den mänskliga faktorn, hjärtats rytm, berättandets puls, som det kan arta sig när en historia inleds, förväntningarna och med dem - aningen om att det hela en gång måste ta slut.
(---)
Hela kulturer har försvunnit som skeendets fångar som marscherat bort i takt med sin egen undergång, liksom förblindade, bortvända mot en annan tillvaro, försjunkna i en föreställning om någonting annat än det förhandenvarande.
Det som kallas mänsklig frihet handlar då inte om att tillgripa magi för att påverka ödets makter utan snarare om att bryta magin.


Det sker nu, folk bryter magin. Feodalister och nepotister torkar sina glasögon, och ser sig om efter nödutgången.