Såja, nu kan vintern lägga av. Det bästa är redan skrivet om dess skönhet, valörer och urtida lyskraft.
Idag var det blaskvitt och byggbuller vid sjöns kant. Isen såg ut som gammal sur mjölk. Sån där som bonden hällt i ett fat vid lagårdsknuten, och katten förkastat för högre nöjen. Vid hemkomsten köpte jag en djupröd orkidé och tvärade sen över hundarnas gräsmatta. Det luktade skit, piss och gamla snuskusar om marken. Lera. Grus. Fis, lort och byggskräp.
Igår tog vi strandturen, H och jag. Hon var tacksam, kände jag, att hon slapp gå på isen med mig. För sådan sportslighet var det för sent. Så vi tog oss småpratande från syd till nord och sedan bussen hem. Hon fick se ”min” rödbruna al, och sälgen som börjat gulna, och vintergäcken. Men jag vet inte om hon går igång på natur lika mycket som jag. Hon verkade lite frånvarande när jag sa ”titta”, och ”ser du den där?” som värsta reseledaren. Bortsett från det har vi våra öar av förståelse, där man sitter och vilar som på en metaforisk bänk, samtidigt som man faktiskt sitter på bänken. I solen, i en glipa vår, framför isen. Den nu så beryktade. Och pratar om böcker, och människor, och två göteborgare på besök i stan (som tillägg till ”människor”). Om saker vi genomlevat och ska göra och vill. Medan otippade tankar och cykliska årstider kommer och går. Som om allt inte alls är fåfänglighet.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2011-03-31
2011-03-29
Shaun Tan...
...fick Almapriset. Och jag fick lust att lägga in en roligare, mer tvetydig, bild än den från Strömmen, (som jag inte ens tagit själv). Vänner med barn rekommenderas titta hit.
Shaun Tan är illustratör och författare, främst av "barnböcker", bildkonstnär, m.m.
Bildtext:'The fire burned with astonishing intensity.'
PS: Kolla sladdarna!
Från Jakobs kyrka och hemåt...
I Söndags gick vi från Jakobs kyrka förbi Operan och ner mot Norrbro. Stod återigen och glodde ner i vattnet. Bra tajmat! Jag har hittills aldrig sett så stora isflak flyta förbi fortissimo. Femton centimeter tjocka saker, som la sig ovanpå varann och drev ihop. De översta ljusgrå, de som låg under bruna som av bäckvatten i fjällen. Strömvatten. Mälaren som spottar ur sig sina sista krackelerade isar. Just vid Norrbro forsar det tusan så vilt om våren.
Inga fåglar. Inte en mås som törs jumpa här. Tre turister bakom oss filmar Strömmen, slottet, och varann och försöker överrösta isflakens brus. Säger rätt in i videokameran: This is Stockholm, Sunday, cold, around five minus. Jag: no,no, it´s two degrees plus. Big difference. En lämplig scen från semestern. Infödingar med väl nerdragna luvor, vana att mäta temperaturer med knäna. Tål att skrattas åt.
Jag är fortfarande lojal mot vintern. Natten till måndag hade det fallit ett nytt täcke. Ut till sjön. Om igen; den sortens ljus som lagt sig över en nästan död is. Vitheten kan inte liknas vid pudersockrad tårtmarsipan, nej. Kan inte liknas alls. Reflexer i tyst skalle. Äntligen så tyst att bussarna på Roslagsvägen låter som något Cage kunde använt till ”Instances of Silence”.
Alen bakom mig är något jag ser för första gången. Upplyst underifrån blottar den sina hängen. Rödbrunvioletta. En hel svärm av färg hälls ut från grenarna.
Jag visste att björken och hasseln har hängen, och att viden får sina ungar, men alens vår har gått mig förbi hur länge som helst. Ett vet jag: Dess ved är röd. Kunde användas i stället för de hotade, ärriga, uppkörda regnskogarnas rödträd för lyxverandor. Ja, så är det. Fan också. Snyter mig, går hem.
_________________________________
Efter ivrig uppmaning från Karin skriver jag vidare om is, snö och vinter, tills den är slut. Sen vete fan.
2011-03-26
Kungsan – Skeppsholmen, med Nietzsche.
Jag har inte varit här nere sedan jag dog. Ett halvår sedan. Man kunde använda begreppet uppståndelse, om än lite i förtid, jag menar i förhållande till påsken. Om inte i förhållande till mig.
Nu vandrar jag om igen de vägar och gator där som barn och ung jag gått. Här missade jag varken söndagspromenader med familjen, sextiotalets Moderna Museum, eller hippieårens gräsfester. Missade inte att delta i Claes Oldenburgs happening, eller visningen av Andy Warhols filmer, missade inte att debutera som poet, missade inte Gärdesfestivalerna, inte Jimi Hendrix på Grönan, inte Frank Zappa i konserthuset, inte kvällarna i Kungsan och inte eftermiddagarna på tehuset. Missade just ingenting. Levde där i tiden. Sedan vidare med universitetet, med radiojobb, med man, hund och trädgård. Kärlek, roligt, oroligt, skilsmässa, nya förälskelser. Resor, journalistik, redaktörsjobb, måleri, många vänner, få - rätt obetydliga - ovänner.
Nu står jag här mellan den gamla seglarskutan och Cinderellabåten som lägger ut med långsidan gnistrande av ljusreflexer. Sol som går ner i glipan mellan Gamla Stans tak och ett vintermoln, lyser intensivt över de ockragula husen längst ut på Kastellholmen, lyser vidare mot Henriksdalsbergens moskovitiska förortsbyggnationer och bort mot Danvikshem där min mor låg och dog (på riktigt).
Här luktar skärgård; femtio svanar med dubblerat följe av änder och sothöns bekräftar saken. Måsarna har börjat gäbbla. De sista isflaken flyter förbi, tunna som gelatin. Saker slår ut för varje timme som går. Efteråt ser man det i ultrarapid, som livet.
Nu då, med hjärtat i handen, blir det dags att säga något stort: Att jag älskar det här. Det liv som blev mitt, med alla sina upp och ner, med sin drift till frihet, med sitt undvikande av korridorerna och myglet, och med min inre kärna så jävla intakt att ni anar inte. Så står jag här och låter vinden putsa själen ren, och ge mig dagarna åter. Nätterna och träden och vännerna och älskarna är mina vittnen. Att jag har valt just det här. Himlen håller med. Staden flyter.
Då minns jag, helt apropå, den galne, extremt begåvade Nietzsche, som kunde ställa de svåra frågorna. Någonstans (jag tror det är i Zarathustra; ”den eviga återkomsten”) låter frågan, lite förenklat, så här: Skulle vi, om det var möjligt, vilja leva om vårt liv, likadant igen?
Mitt svar är ett tydligt ja, ungefär som när man gifter sig. Men det går alltså inte. Alla ska vi skiljas. Till och med träden, efterhand, från jorden. Återstår att vilja allt som blev, och fortsätter att bli.
Amor fati.
Lev väl!
(Som de brutala romarna brukade avsluta sina brev.)
Nu vandrar jag om igen de vägar och gator där som barn och ung jag gått. Här missade jag varken söndagspromenader med familjen, sextiotalets Moderna Museum, eller hippieårens gräsfester. Missade inte att delta i Claes Oldenburgs happening, eller visningen av Andy Warhols filmer, missade inte att debutera som poet, missade inte Gärdesfestivalerna, inte Jimi Hendrix på Grönan, inte Frank Zappa i konserthuset, inte kvällarna i Kungsan och inte eftermiddagarna på tehuset. Missade just ingenting. Levde där i tiden. Sedan vidare med universitetet, med radiojobb, med man, hund och trädgård. Kärlek, roligt, oroligt, skilsmässa, nya förälskelser. Resor, journalistik, redaktörsjobb, måleri, många vänner, få - rätt obetydliga - ovänner.
Nu står jag här mellan den gamla seglarskutan och Cinderellabåten som lägger ut med långsidan gnistrande av ljusreflexer. Sol som går ner i glipan mellan Gamla Stans tak och ett vintermoln, lyser intensivt över de ockragula husen längst ut på Kastellholmen, lyser vidare mot Henriksdalsbergens moskovitiska förortsbyggnationer och bort mot Danvikshem där min mor låg och dog (på riktigt).
Här luktar skärgård; femtio svanar med dubblerat följe av änder och sothöns bekräftar saken. Måsarna har börjat gäbbla. De sista isflaken flyter förbi, tunna som gelatin. Saker slår ut för varje timme som går. Efteråt ser man det i ultrarapid, som livet.
Nu då, med hjärtat i handen, blir det dags att säga något stort: Att jag älskar det här. Det liv som blev mitt, med alla sina upp och ner, med sin drift till frihet, med sitt undvikande av korridorerna och myglet, och med min inre kärna så jävla intakt att ni anar inte. Så står jag här och låter vinden putsa själen ren, och ge mig dagarna åter. Nätterna och träden och vännerna och älskarna är mina vittnen. Att jag har valt just det här. Himlen håller med. Staden flyter.
Då minns jag, helt apropå, den galne, extremt begåvade Nietzsche, som kunde ställa de svåra frågorna. Någonstans (jag tror det är i Zarathustra; ”den eviga återkomsten”) låter frågan, lite förenklat, så här: Skulle vi, om det var möjligt, vilja leva om vårt liv, likadant igen?
Mitt svar är ett tydligt ja, ungefär som när man gifter sig. Men det går alltså inte. Alla ska vi skiljas. Till och med träden, efterhand, från jorden. Återstår att vilja allt som blev, och fortsätter att bli.
Amor fati.
Lev väl!
(Som de brutala romarna brukade avsluta sina brev.)
2011-03-24
Till minne...
av Tage Danielsson.
Ju större allvar desto större humor. Var det ju inte Nietzsche som sa. Så intelligenta humorister som Tage D växer inte upp nu. I alla fall inte i Sverige. Det är nog något i atmosfären...
Ju större allvar desto större humor. Var det ju inte Nietzsche som sa. Så intelligenta humorister som Tage D växer inte upp nu. I alla fall inte i Sverige. Det är nog något i atmosfären...
2011-03-22
Tecken & Kitsch
Isen är pärlemorfärgad. Hinnor av smältvatten. Där jag gick för en vecka sen finns nu stora hål som glipar svart. Två grabbar på väg ut med cyklar i sörjan. Jag står på udden och vinkar och ropar: Farligt, vänd tillbaka. De hejar och jag hör ett svagt tack. Sen halkar de hemåt med slirande cyklar.
Lukt av mark. Vintergäck i ett fält intill kajakklubbens södersida. Tre trötta krokusar och en snödroppe tyar mot väggen. Illrosa moln mot indigohimmel, klockan halv sex. Illskrikande unge på bussen. Varför tycker jag alltid de är helt okej, dessa vidunders utbrott? Lugnande. Tvärtemot det meningslösa mobilpladdret.
Sluter ögonen. Skriket är helt ärligt. Bara det.
På hemmagården har snön smält. Skatan hoppar och plockar. Det hattstora boet i kastanjen repareras. Det blir en artonhundratalshatt i år igen, med flor och allt. En mansvän mailar om att se en utställning tillsammans. Koltrasten har hörts två gånger. Blå timmen är lång som bara en nordisk timme kan vara. Jag tänder inte genast mina lampor, för ljuset genom rummen är så saktmodigt.
Lukt av mark. Vintergäck i ett fält intill kajakklubbens södersida. Tre trötta krokusar och en snödroppe tyar mot väggen. Illrosa moln mot indigohimmel, klockan halv sex. Illskrikande unge på bussen. Varför tycker jag alltid de är helt okej, dessa vidunders utbrott? Lugnande. Tvärtemot det meningslösa mobilpladdret.
Sluter ögonen. Skriket är helt ärligt. Bara det.
På hemmagården har snön smält. Skatan hoppar och plockar. Det hattstora boet i kastanjen repareras. Det blir en artonhundratalshatt i år igen, med flor och allt. En mansvän mailar om att se en utställning tillsammans. Koltrasten har hörts två gånger. Blå timmen är lång som bara en nordisk timme kan vara. Jag tänder inte genast mina lampor, för ljuset genom rummen är så saktmodigt.
2011-03-19
2011-03-17
Reaktorreaktioner
"Nej, läget i Japan är inte allvarligt. Läget inne i kärnkraftverket är allvarligt."
Svensk professor i radion idag (vem vill lägga hans namn på minnet).
Det ser ut som om de goda maskhållande japanerna faller i gråt. Inte allvarligt?
Känn ingen sorg över oss?
Och så till den andra stora problemmakaren; Ja ni vet vem jag menar, en kommentar lånad från en gangsterfilm får duga:
"It´s allright with some shooting, as long as the right people get shot!"
Svensk professor i radion idag (vem vill lägga hans namn på minnet).
Det ser ut som om de goda maskhållande japanerna faller i gråt. Inte allvarligt?
Känn ingen sorg över oss?
Och så till den andra stora problemmakaren; Ja ni vet vem jag menar, en kommentar lånad från en gangsterfilm får duga:
"It´s allright with some shooting, as long as the right people get shot!"
Lena Adelsohn Liljeroth bluffar om konstnärslönen
Få saker verkar vara så provocerande för ”hederlig skattebetalare” som att det existerar stipendier eller över huvud taget olika former av bidrag för kulturutövare. Eller annorlunda uttryckt: få saker är så populistiska som att föreslå indraget eller minskat kulturstöd. Genom att till exempel sätta punkt för systemet med statlig inkomstgaranti för konstnärer gör sig Lena Adelsohn Liljeroth populär både bland nyliberaler inom sitt eget parti samtidigt som hon tillfredsställer opinionen av lite lagom kulturointresserade borgerliga väljare som inte gärna ser att någon (i värsta fall vänstersinnad) får kulturstöd utan tydlig motprestation. Helst ska allt sådant vara nedskruvat på noll för att en viss opinion – som inte minst är väldigt högljudd på nätet – ska bli nöjd.
Följande uttalande av kulturministern i DN är att betrakta som dimridåer:
”- Inkomstgarantin omfattar 157 konstnärer och lämnar alla andra utanför. Jag vill låta fler än 157 få möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M).”
Hur kan jag då påstå att det här inte stämmer? Jo, Konstnärsnämnden som administrerar utbetalande av inkomstgarantin har redan en rad andra stipendier, resebidrag med mera att fördela. Faktum är att summan för övriga statliga stipendier och bidrag uppgår till 120 miljoner kronor om året, medan kostnaderna för inkomstgarantin endast uppgår till 17 miljoner kronor om året. Att lägga de pengarna ovanpå de redan existerande så att säga ”fria” stipendierna skulle alltså inte göra så stor skillnad. Här bluffar Lena Adelsohn Liljeroth, och det är inte enda gången hon gör det.
(Speciellt för författare, översättare och dramatiker har dessutom Författarfonden sammanlagt 28,5 miljoner att disponera för arbetsstipendier utifrån biblioteksersättningen. Dessutom finns ett system med garanterad författarpenning som omfattar 27,5 miljoner kronor – pengar som jag misstänker att staten gärna skulle lägga vantarna på också, om de bara kunde.)
I vintras rördes en veritabel storm av kulturförakt upp på Axess-bloggens kommentarsfält, till exempel här. Som så ofta sprudlade hatet mot de kulturutövare och –arbetare som tar sig ton i debatten, till och med på Axess som påstår sig vara en kulturblogg!
Och genast var återigen stipendier, författarpenning och konstnärers inkomstgarantier i skottzonen. Men inkomstgarantin var redan nedlagd av kulturministern så där var det inte möjligt att kräva någon ytterligare nedläggning!
Förvånansvärt många tycktes applådera kulturministerns reform eller åtminstone vara passivt positiva till den. Några få kritiserade den.
En som ryckte in till konstnärslönens försvar var författaren Stig Larsson. Man kan tycka att han talar i egen sak. I artikeln i Expressen identifierar han sig själv som en av de personer (i verkligheten drygt 150) som uppbär konstnärslön.
Men den fråga han tar upp är principiellt intressant. Han skildrar författarens liv med oregelbundna inkomster och där man ibland av konstnärliga skäl måste tacka nej till vissa uppdrag. Där träder konstnärslönen, eller inkomstgarantin, in som en säkerhet som ger den egensinnige författaren möjlighet att ändå överleva i väntan på nästa inspirationsvåg eller möjligen lönsamma uppdrag.
Har då Sverige råd med en uppsättning författare och konstnärer som går sin egen väg, som inte vill underordna sig vare sig statens eller marknadens krav? Förutom att vara en hedersbevisning fyllde konstnärslönen den funktionen. Paradoxalt nog gav en lön från staten – utan krav på speciell motprestation – en frihet just från statligt inflytande. Potentiellt fanns här en möjlighet för Sverige att få vad vi väldigt sällan har haft, nämligen några få fria intellektuella. Måste alla vara entreprenörer och tänka i form av korta projekt? Ja, i moderaternas värld blir det ju så. Det är officiell moderat kulturpolitik. Möjligen finns det några få fredade zoner, där kulturstödet inte ifrågasätts, men det verkar inte vara många.
Läs Lena Adelsohn Liljeroths svar till Stig Larsson och se hur hon där ljuger igen, samtidigt som hon upprättar en falsk intimitet med författaren.
”Du kan lugnt fortsätta ta din öl på Rosa drömmar. Men det ska inte hindra att framtidens konstnärer ges möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, det är tanken med denna reform.”
Det där lugnet som Lena Adelsohn Liljeroth vill vagga in både Stig Larsson och läsaren i, hur trevligt och gemytligt det än verkar, är återigen en dimridå, vilket vi snart ska se.
Konstnärslönen uppgår till maximalt fem basbelopp, i nuläget cirka 215.000 kronor. Den summan betalar mottagaren skatt på. Det är alltså ingen rikemanstillvaro det handlar om, utan en viss potentiell självständighet för konstnären, i det här fallet författaren. När artikeln kom in hade Stig Larsson redan en ganska låg konstnärslön på grund av tidigare inkomster över inkomsttaket.
Den som tjänar för mycket – över 260.000 kronor om året – vid senaste deklarationstillfället får nämligen sin konstnärslön nedräknad, i värsta fall kan den reduceras till ingenting. Detta hände just Stig Larsson, efter den här offentliga debatten med kulturministern. Föregående år (2010) uppgick hans konstnärslön till 11.850 kronor före skatt (uppgifterna är offentliga). I år får han inte ett öre från inkomstgarantin. Beslutet om inställda utbetalningar går att överklaga om man vet att man kommer att tjäna väldigt lite ett visst år, Stig gjorde det men fick nej. Vem skulle klandra honom om han ser det som en bestraffning från den borgerliga regeringens sida? Moderat kulturpolitik gränsar i verkligheten till kulturförakt och förakt för det fria ordet.
Följande uttalande av kulturministern i DN är att betrakta som dimridåer:
”- Inkomstgarantin omfattar 157 konstnärer och lämnar alla andra utanför. Jag vill låta fler än 157 få möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M).”
Hur kan jag då påstå att det här inte stämmer? Jo, Konstnärsnämnden som administrerar utbetalande av inkomstgarantin har redan en rad andra stipendier, resebidrag med mera att fördela. Faktum är att summan för övriga statliga stipendier och bidrag uppgår till 120 miljoner kronor om året, medan kostnaderna för inkomstgarantin endast uppgår till 17 miljoner kronor om året. Att lägga de pengarna ovanpå de redan existerande så att säga ”fria” stipendierna skulle alltså inte göra så stor skillnad. Här bluffar Lena Adelsohn Liljeroth, och det är inte enda gången hon gör det.
(Speciellt för författare, översättare och dramatiker har dessutom Författarfonden sammanlagt 28,5 miljoner att disponera för arbetsstipendier utifrån biblioteksersättningen. Dessutom finns ett system med garanterad författarpenning som omfattar 27,5 miljoner kronor – pengar som jag misstänker att staten gärna skulle lägga vantarna på också, om de bara kunde.)
I vintras rördes en veritabel storm av kulturförakt upp på Axess-bloggens kommentarsfält, till exempel här. Som så ofta sprudlade hatet mot de kulturutövare och –arbetare som tar sig ton i debatten, till och med på Axess som påstår sig vara en kulturblogg!
Och genast var återigen stipendier, författarpenning och konstnärers inkomstgarantier i skottzonen. Men inkomstgarantin var redan nedlagd av kulturministern så där var det inte möjligt att kräva någon ytterligare nedläggning!
Förvånansvärt många tycktes applådera kulturministerns reform eller åtminstone vara passivt positiva till den. Några få kritiserade den.
En som ryckte in till konstnärslönens försvar var författaren Stig Larsson. Man kan tycka att han talar i egen sak. I artikeln i Expressen identifierar han sig själv som en av de personer (i verkligheten drygt 150) som uppbär konstnärslön.
Men den fråga han tar upp är principiellt intressant. Han skildrar författarens liv med oregelbundna inkomster och där man ibland av konstnärliga skäl måste tacka nej till vissa uppdrag. Där träder konstnärslönen, eller inkomstgarantin, in som en säkerhet som ger den egensinnige författaren möjlighet att ändå överleva i väntan på nästa inspirationsvåg eller möjligen lönsamma uppdrag.
Har då Sverige råd med en uppsättning författare och konstnärer som går sin egen väg, som inte vill underordna sig vare sig statens eller marknadens krav? Förutom att vara en hedersbevisning fyllde konstnärslönen den funktionen. Paradoxalt nog gav en lön från staten – utan krav på speciell motprestation – en frihet just från statligt inflytande. Potentiellt fanns här en möjlighet för Sverige att få vad vi väldigt sällan har haft, nämligen några få fria intellektuella. Måste alla vara entreprenörer och tänka i form av korta projekt? Ja, i moderaternas värld blir det ju så. Det är officiell moderat kulturpolitik. Möjligen finns det några få fredade zoner, där kulturstödet inte ifrågasätts, men det verkar inte vara många.
Läs Lena Adelsohn Liljeroths svar till Stig Larsson och se hur hon där ljuger igen, samtidigt som hon upprättar en falsk intimitet med författaren.
”Du kan lugnt fortsätta ta din öl på Rosa drömmar. Men det ska inte hindra att framtidens konstnärer ges möjlighet att utveckla sitt konstnärskap, det är tanken med denna reform.”
Det där lugnet som Lena Adelsohn Liljeroth vill vagga in både Stig Larsson och läsaren i, hur trevligt och gemytligt det än verkar, är återigen en dimridå, vilket vi snart ska se.
Konstnärslönen uppgår till maximalt fem basbelopp, i nuläget cirka 215.000 kronor. Den summan betalar mottagaren skatt på. Det är alltså ingen rikemanstillvaro det handlar om, utan en viss potentiell självständighet för konstnären, i det här fallet författaren. När artikeln kom in hade Stig Larsson redan en ganska låg konstnärslön på grund av tidigare inkomster över inkomsttaket.
Den som tjänar för mycket – över 260.000 kronor om året – vid senaste deklarationstillfället får nämligen sin konstnärslön nedräknad, i värsta fall kan den reduceras till ingenting. Detta hände just Stig Larsson, efter den här offentliga debatten med kulturministern. Föregående år (2010) uppgick hans konstnärslön till 11.850 kronor före skatt (uppgifterna är offentliga). I år får han inte ett öre från inkomstgarantin. Beslutet om inställda utbetalningar går att överklaga om man vet att man kommer att tjäna väldigt lite ett visst år, Stig gjorde det men fick nej. Vem skulle klandra honom om han ser det som en bestraffning från den borgerliga regeringens sida? Moderat kulturpolitik gränsar i verkligheten till kulturförakt och förakt för det fria ordet.
2011-03-16
Lyser dag
Nu finns det färger som inte går att benämna. Min käre färghandlare på Söder kan inte hitta den någonstans bland sina fack med Winsor&Newton eller Grumbacher. Möjligen kunde man, med färgen framför ögonen blanda till den, med en renässanskonstnärs tålamod, eller med Kent Lindfors hemmagjorda tempera. Som jag inte har. Varken det ena, eller det andra.
Det jag har är färgen.
Den står mig in i ögonen och berättar. Om vad? Ja, säg det.
Nu är tiden när de sista dristiga långfärdsåkarna svindlar över blankisen, när folk går ner sig ute vid kusterna, när isen smält i strandkanten på udden och framvisar en meter öppet vatten. Sex meter längre ut glider långfärdarna förbi, svarta silhuetter mot det blå. Detta blå.
Isfärg när snön på ytan smälter, när blankisen gnistrar till och samtidigt suger åt sig all himmelens färg ur de ovanom högtrycket. Man står klistrad vid jorden. Blåheten kantad av en smula rusk och ris och svarta stammar. Denna färg som inte är ultramarin (för skarp), inte preussisk blå (för svart) inte coelinblå, men rätt nära.
Förutom då att den liksom lyser inifrån, nerifrån vattnet. Under.
Och snart händer detta: Den lysblå fastisen förtunnas, till en sprickig spröd yta, absorberar alltmer vatten. H2O infiltrerar hårdheten. Och så, en dag, högst två, är isen sugande mörkt gråblågrön.
Nej, säger min färghandlare. Den färgen finns inte. Varken i himlen, eller på jorden. Bara i ett öga.
Och det är denna jord. Och den himlen. Och en dag.
Det jag har är färgen.
Den står mig in i ögonen och berättar. Om vad? Ja, säg det.
Nu är tiden när de sista dristiga långfärdsåkarna svindlar över blankisen, när folk går ner sig ute vid kusterna, när isen smält i strandkanten på udden och framvisar en meter öppet vatten. Sex meter längre ut glider långfärdarna förbi, svarta silhuetter mot det blå. Detta blå.
Isfärg när snön på ytan smälter, när blankisen gnistrar till och samtidigt suger åt sig all himmelens färg ur de ovanom högtrycket. Man står klistrad vid jorden. Blåheten kantad av en smula rusk och ris och svarta stammar. Denna färg som inte är ultramarin (för skarp), inte preussisk blå (för svart) inte coelinblå, men rätt nära.
Förutom då att den liksom lyser inifrån, nerifrån vattnet. Under.
Och snart händer detta: Den lysblå fastisen förtunnas, till en sprickig spröd yta, absorberar alltmer vatten. H2O infiltrerar hårdheten. Och så, en dag, högst två, är isen sugande mörkt gråblågrön.
Nej, säger min färghandlare. Den färgen finns inte. Varken i himlen, eller på jorden. Bara i ett öga.
Och det är denna jord. Och den himlen. Och en dag.
2011-03-14
Veckans bild: Rådlund
Eftersom jag tidigare uttryckt viss reservation gentemot nyromantik och retrofiguration i konsten, vill jag gärna fortsätta med att säga att det inte, från min sida, handlat om någon teoretisk eller annan tankemodell för hur konst bör se ut, för att vara okej, modern, spjutspetsig, och allt det där. Det har enbart handlat om en icke-tändning på de bilder som förevisats.
Annorlunda med den här stora målningen av Christopher Rådlund. Jag ser vilken finess han ägnat sin molnstudie, ett sådant moln har knappast setts sedan barocken, men då oftast med en kunglig ryttare i förgrunden. Så retro är inte denna målning. Tvärtom tror jag den talar till en nutida form av religiositet; av bävan inför naturen, och det sublima.
Idag får detta moln en ambivalent karaktär. Är det ett strålande ovädersmoln, som hastigt tornar upp sig över havet, efter en het sommardag? Eller handlar det om det Onda Molnet? Det okontrollerbara, som närmar sig, över vida vatten, medan allt vi ser - och allt vi vill se - är något lysande, stort och vackert?
____________________________________
Bildtipset kom från Brodows blandning
2011-03-13
Ett annat perspektiv
Jag har slutat prenumerera på Dagens Nyheter eftersom jag är mer än nöjd med Fria Tidningen – som presenterar nyheter ur ett annat perspektiv och visar upp sådant som annan media förtiger eller inte bryr sig om.
I ett nyligen utkommet nummer hittade jag något som gjorde mig lite extra glad – Marie Milling sätter ord på en del av det jag har irriterat mig på i mina BCFH-inlägg:
"Trots flera undersökningar som visar att människor är mer än villiga att dela med sig och att förändra beteenden och livsstil, matas vi genom media med bilder av det motsatta. En skrämmande människosyn har vuxit fram, där individen ska ta allt ansvar samtidigt som hon utmålas som problemens kärna. Världen ser ut som den gör för att Svensson inte sopsorterar. Allt bottnar i de sagor som politiker, näringsliv och media tillsammans spinner för att rädda tillväxten och kapitalismens överlevnad."
Fria Tidningen kommer ut två gånger i veckan och det är inte särskilt dyrt att prenumerera. Ett plus är förstås att man kan läsa mina krönikor – nästa gång handlar det om psykoterapi.
I ett nyligen utkommet nummer hittade jag något som gjorde mig lite extra glad – Marie Milling sätter ord på en del av det jag har irriterat mig på i mina BCFH-inlägg:
"Trots flera undersökningar som visar att människor är mer än villiga att dela med sig och att förändra beteenden och livsstil, matas vi genom media med bilder av det motsatta. En skrämmande människosyn har vuxit fram, där individen ska ta allt ansvar samtidigt som hon utmålas som problemens kärna. Världen ser ut som den gör för att Svensson inte sopsorterar. Allt bottnar i de sagor som politiker, näringsliv och media tillsammans spinner för att rädda tillväxten och kapitalismens överlevnad."
Fria Tidningen kommer ut två gånger i veckan och det är inte särskilt dyrt att prenumerera. Ett plus är förstås att man kan läsa mina krönikor – nästa gång handlar det om psykoterapi.
Ett olöst problem
SKB, Svensk kärnbränslehantering, tänker den 16 mars lämna in en ansökan om att gräva ner det radioaktiva avfallet från våra kärnkraftverk i marken.
Enligt Greenpeace har metoden fått skarp kritik från flera oberoende forskare eftersom det är stor risk att kopparkapslarna korroderar och det radioaktiva materialet läcker ut. Även statliga Kärnavfallsrådet menar att mer forskning behövs.
Via Greenpeaces hemsida kan du skicka ett mejl till SKB:s styrelseledamöter – om du vill be dem tänka om i en fråga som kommer att påverka dig och mig och resten av livet på jorden i hundra tusen år.
Enligt Greenpeace har metoden fått skarp kritik från flera oberoende forskare eftersom det är stor risk att kopparkapslarna korroderar och det radioaktiva materialet läcker ut. Även statliga Kärnavfallsrådet menar att mer forskning behövs.
Via Greenpeaces hemsida kan du skicka ett mejl till SKB:s styrelseledamöter – om du vill be dem tänka om i en fråga som kommer att påverka dig och mig och resten av livet på jorden i hundra tusen år.
2011-03-12
Apropå katastrofer...
"frivilliga" såväl som "ofrivilliga", så är det trots allt en form av glupskhet som dominerar bilden. Om glupskheten minskades, det pockande vinstbegäret, människornas inplantering i strukturer av delvis rationell, delvis irrationell art, om vi såg framåt mot en nolltillväxt, i stället för den gamla ackummuleringstanken, om vi slutade att hopa oss själva och våra barn bland oljecisterner och kärnkraftverk, om vi drog ut konsekvenserna av de arton månader som passerat, så skulle tanken bryta ny mark; i ljuset av Pakistanska flodvågen, Haitis jordbävning, Australiens översvämningar, Kinas jordbävningar, Indiens översvämningar, Oljekatastrofen i Mexikanska Golfen, de osläckliga bränderna som hotade de ryska kärnkraftverken, Arabernas uppror, de fattigas utmattning, vulkanernas tryck, de rikas skygglappar, och det obehagliga beslutet att bygga mer kärnkraft någonstans på flajen mellan terrorism och opålitliga jordskorpor, mellan en teutonisk platta och en annan, mellan en tidsålder av kontroll och en tidsålder som håller på att tappa all kontroll - om vi drog ut konsekvenserna så tror jag alla fattar vad vi måste välja.
Här en bit text från Thomas Tidholms webbsida:
Vi talar om en stor sak. Är det moderna egentligen ett omedvetet självmordsprojekt?
Det skulle vi aldrig tillstå. Men om vi istället ser till resultat och antar att det finns en koppling mellan resultat och målsättning, så som det vanligtvis förhåller sig – och resultatet är i detta fall tillräckligt entydigt – ser vi en tydlig målsättning: Att döda allt levande utom just människorna och kanske människornas hundar och krukväxter.
(- - -)
Eller är det en tillfällighet att i stort sett varje mänsklig verksamhet, till och med dagens jordbruk, har bieffekter som är mer eller mindre fatala för den s.k. miljön, dvs livet på jorden. Eller att i stort sett ingen mänsklig ekonomisk aktivitet idag är positiv för naturen, dess liv, dess mångfald.
Ett beslut tycks alltså ha tagits någonstans om att släcka allt liv på den här planeten, vi har bara inte formulerat det så. Vi har formulerat det i andra termer.
Här en bit text från Thomas Tidholms webbsida:
Vi talar om en stor sak. Är det moderna egentligen ett omedvetet självmordsprojekt?
Det skulle vi aldrig tillstå. Men om vi istället ser till resultat och antar att det finns en koppling mellan resultat och målsättning, så som det vanligtvis förhåller sig – och resultatet är i detta fall tillräckligt entydigt – ser vi en tydlig målsättning: Att döda allt levande utom just människorna och kanske människornas hundar och krukväxter.
(- - -)
Eller är det en tillfällighet att i stort sett varje mänsklig verksamhet, till och med dagens jordbruk, har bieffekter som är mer eller mindre fatala för den s.k. miljön, dvs livet på jorden. Eller att i stort sett ingen mänsklig ekonomisk aktivitet idag är positiv för naturen, dess liv, dess mångfald.
Ett beslut tycks alltså ha tagits någonstans om att släcka allt liv på den här planeten, vi har bara inte formulerat det så. Vi har formulerat det i andra termer.
2011-03-11
Raderna: Kapuściński
"En människa går inte bort ensam. Tillsammans med honom försvinner den värld som han har skapat runt omkring sig, som har varit hans förlängning, den speciella, ensamma, unika mikrovärld som finns bara i kraft av denna människas förefintlighet på jorden. Tillsammans med hans död dör alltså någonting annat, någonting mera."
Ryszard Kapuściński
Ryszard Kapuściński
2011-03-10
For the sake of good old times...
Den där rösten, som lika gärna kunde tillhöra bästa pojken i kyrkokören. Sättet att sjunga med öppen diafragma, rätt ut, nedifrån magen. Soft, på något sätt ärligt. Inget skrikande som i vår tids allmänna popförlustelse, inget vejlande, ingen hes låtsasblues, inga spända stämband, inget gud-vad-jag-är-sexig, för det var han ju ändå.
Och varför en del av dessa musikaliska halvgudar faller av hästen, while riding through the storm, är väl i och för sig inget konstigt. Hård bransch. Underlig mix av grandiosa omständigheter och utmattande turnéliv. Ja, ni vet.
I senaste Klingan kan man lyssna på temps perdú, med den unge Jim Morrison, som utan att behöva det, tog klivet in i döden alltför tidigt. Något man inte kan fatta när man själv, helt ofrivilligt, varit där vid kanten, fyrtio år senare. Eller så kan man det.
Här tänkte jag så lägga in en version av "People are strange" från You Tube. Men fick besked att min adobe flash nånting kraschat. Sorry. Ni får anstränga er själva. Some things die without your wanting them to.
Och varför en del av dessa musikaliska halvgudar faller av hästen, while riding through the storm, är väl i och för sig inget konstigt. Hård bransch. Underlig mix av grandiosa omständigheter och utmattande turnéliv. Ja, ni vet.
I senaste Klingan kan man lyssna på temps perdú, med den unge Jim Morrison, som utan att behöva det, tog klivet in i döden alltför tidigt. Något man inte kan fatta när man själv, helt ofrivilligt, varit där vid kanten, fyrtio år senare. Eller så kan man det.
Här tänkte jag så lägga in en version av "People are strange" från You Tube. Men fick besked att min adobe flash nånting kraschat. Sorry. Ni får anstränga er själva. Some things die without your wanting them to.
2011-03-08
Konst på kvinnodagen: Helene Schjerfbeck
”Hon var hemmadottern som aldrig gifte sig och som långa tider levde under det tredubbla trycket av sin moders trånga livsuppfattning, av praktiska bestyr och egen sjuklighet. Det uppror hon av känslomässiga och sociala skäl förvägrade sig fann en enda väg till befrielse; doften, tonen i en särskild färg, finessen i en linje; den konstnärliga överraskningens subtila mystik. Ett äventyr i tysthet, alldeles bakom ryggen på den matriarkala nyttomoralen.
Jag behärskar mig till det yttersta – för att åter bli en automat –
endast röra mig på befallning. För var rörelse jag gör kommer
min mor efter mig; du vet ej, du kan ej, nu vill jag att du ska göra det!
Inte sällan var hon färdig att ge upp sitt målande och bara sätta sig till handarbetet i en vrå, som modern. Ännu sent i livet suckar hon i ett brev till en vän: Aldrig blev jag något annat än en hushållsmänniska i världen. En självunderskattning som idag är mångdubbelt dementerad. Målarlusten kom alltid tillbaka, också efter tider av yttersta press. ´Hushållsmänniskan´ blev, utan att någonsin riktigt våga tro det, en av sin tids stora konstnärer.”
__________________________________
En tolftedel av essä jag skrev i Paletten 1/92, efter den stora Schjerfbeck-utställningen på Ateneum i Helsingfors.
2011-03-07
Den kyla som Sverige sprider
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring.
*
Blodspår som går bort.
Blodspår i februari.
Kylan stannar kvar.
är en klimatförändring.
*
Blodspår som går bort.
Blodspår i februari.
Kylan stannar kvar.
2011-03-06
Trettio dagar
(öknar)
Ta bort orden
Ta bort hela dikten
Ta bort dig själv
Ta bort allt det andra
Svep undan allt på tavlan
Med den blöta svampen
Börja sen om
Men inte där det slutade
Börja om där det aldrig har
Slutat förr
Stå inte kvar tom
framför tavlan
Ta med den håliga
Havssvampen
Dit där ödmjukhet
Ska vänjas
bland de vanliga
veckornas
vitnade hus,
vattnade växter
Men orden, säger du.
Spongia, hippospongia.
Deras ljus och salt.
Kalymnos dykare.
De orädda.
Jag säger:
De återkommer alltid, de orädda
De vill bli bättre
En god tvättsvamp
Studsar tillbaka under tryck
En stel och torr
Vittrar sönder
Lögn avsöndrar sanning
Ackummulationen av
Hybris
Och statsskuld
Kvittas mot varandra
Det går jämnt ut
Språket blir klarare så
Under träden
Sitter vi på huk
För att finna skugga
Hettans blad faller ned över oss
Tröttare än vi
Granatäppelträdet
ensamt
har åtagit sig,
våra blommor
våra böner
---------------
2 febr 2011
Ta bort orden
Ta bort hela dikten
Ta bort dig själv
Ta bort allt det andra
Svep undan allt på tavlan
Med den blöta svampen
Börja sen om
Men inte där det slutade
Börja om där det aldrig har
Slutat förr
Stå inte kvar tom
framför tavlan
Ta med den håliga
Havssvampen
Dit där ödmjukhet
Ska vänjas
bland de vanliga
veckornas
vitnade hus,
vattnade växter
Men orden, säger du.
Spongia, hippospongia.
Deras ljus och salt.
Kalymnos dykare.
De orädda.
Jag säger:
De återkommer alltid, de orädda
De vill bli bättre
En god tvättsvamp
Studsar tillbaka under tryck
En stel och torr
Vittrar sönder
Lögn avsöndrar sanning
Ackummulationen av
Hybris
Och statsskuld
Kvittas mot varandra
Det går jämnt ut
Språket blir klarare så
Under träden
Sitter vi på huk
För att finna skugga
Hettans blad faller ned över oss
Tröttare än vi
Granatäppelträdet
ensamt
har åtagit sig,
våra blommor
våra böner
---------------
2 febr 2011
2011-03-04
Syrisk diktare från Paris
Adonis, är hans "artistnamn", Ali Ahmad Said hans ursprungliga namn, och dottern Ninar Esber, som ser ut som en väggmålning från Fajum, har gjort filmen om sin svårfångade far.
Det är en vänlig berättelse om en pappa som verkar ha varit mera intresserad av sin inre värld, och sina dikter, än av sitt barn. Men när han sitter i soffan i sin hemby, med den 106:åriga modern är han plötsligt helt närvarande. Kanske för att hon inte kräver någon förklaring av honom. Älsklingen. Habibi.
Egentligen är han bara som de flesta skapande människor, navigerar åt sidan i vardagen för att att inte blockera den inre kompassen med det som kallas "annat". Visst, han är självupptagen, eller så borde man kalla det upptagen av sitt, av det han helst vill lyssna in.
Så vacker arabiska som när han läser sina dikter har jag aldrig hört.
Filmen går i repris: 8:e mars, 23.00 i
Svt 2
Det är en vänlig berättelse om en pappa som verkar ha varit mera intresserad av sin inre värld, och sina dikter, än av sitt barn. Men när han sitter i soffan i sin hemby, med den 106:åriga modern är han plötsligt helt närvarande. Kanske för att hon inte kräver någon förklaring av honom. Älsklingen. Habibi.
Egentligen är han bara som de flesta skapande människor, navigerar åt sidan i vardagen för att att inte blockera den inre kompassen med det som kallas "annat". Visst, han är självupptagen, eller så borde man kalla det upptagen av sitt, av det han helst vill lyssna in.
Så vacker arabiska som när han läser sina dikter har jag aldrig hört.
Filmen går i repris: 8:e mars, 23.00 i
Svt 2
2011-03-03
Irritationer
TV idag:
Sweitss, reschisscör och festischist,
i munnen på journalister.
Jag förstår inte det här pratet om invandrarsvenska.
Ingen av dem säger ju dischka när de menar dissa,
eller schilla när de menar chilla
Och de kan så svåra saker som att skilja mellan mecka och Mekka,
Mellan jalla och jamba.
Se: http://sv-slang.wikidot.com/invandrarsvenska
Men Schweiz och Regissör övergår fortfarande svenskarnas förstånd,
åtminstone i direktsändning.
Go get yourselves to school, Schournalissts!
Sweitss, reschisscör och festischist,
i munnen på journalister.
Jag förstår inte det här pratet om invandrarsvenska.
Ingen av dem säger ju dischka när de menar dissa,
eller schilla när de menar chilla
Och de kan så svåra saker som att skilja mellan mecka och Mekka,
Mellan jalla och jamba.
Se: http://sv-slang.wikidot.com/invandrarsvenska
Men Schweiz och Regissör övergår fortfarande svenskarnas förstånd,
åtminstone i direktsändning.
Go get yourselves to school, Schournalissts!
2011-03-02
Bibliotekschefen i Nacka Forum är moderat politiker
Myten är att borgerlig kultur är opolitisk. Verkligheten visar sig vara en helt annan. I själva verket är väl moderaterna de som starkast har bidragit till att politisera kulturen. Jag har många exempel på det, och jag hoppas kunna ta upp några på bloggen framöver.
Ni minns väl demonstrationerna mot privatiseringen av Nackas folkbibliotek för någon vecka sedan? Jo, även jag stod där i den femtongradiga kylan utanför Nacka Forum och skanderade roliga ramsor som ”Nacka inte biblioteken” eller ”Ingen blir glad av entreprenad”.
Vad jag inte visste då, var att den tillförordnade chefen för Nacka Forums bibliotek är just – moderat politiker. Det är således en uppsättning moderater som driver igenom en kontroversiell upphandling, som sedan handhas och genomförs av ytterligare en moderat politiker, Affi Stork, förklädd till bibliotekschef. Som jag sa – det är politisering av de sista fria ytorna. Läs mer i Nacka Värmdö Posten.
P.S. I en tidigare artikel i NVP intervjuas fem olika bibliotekschefer i Nacka Kommun om sin syn på detta med privatiseringar. Som en kommentator påpekar, blir rubriken ”Bibliotekscheferna eniga: privatisering inget hot” närmast lögnaktig då här faktiskt finns en stor oenighet! OBS! Chefen för Nacka Forums bibliotek som här uttalar sig har sedan dess ersatts/tvingats sluta.
Ni minns väl demonstrationerna mot privatiseringen av Nackas folkbibliotek för någon vecka sedan? Jo, även jag stod där i den femtongradiga kylan utanför Nacka Forum och skanderade roliga ramsor som ”Nacka inte biblioteken” eller ”Ingen blir glad av entreprenad”.
Vad jag inte visste då, var att den tillförordnade chefen för Nacka Forums bibliotek är just – moderat politiker. Det är således en uppsättning moderater som driver igenom en kontroversiell upphandling, som sedan handhas och genomförs av ytterligare en moderat politiker, Affi Stork, förklädd till bibliotekschef. Som jag sa – det är politisering av de sista fria ytorna. Läs mer i Nacka Värmdö Posten.
P.S. I en tidigare artikel i NVP intervjuas fem olika bibliotekschefer i Nacka Kommun om sin syn på detta med privatiseringar. Som en kommentator påpekar, blir rubriken ”Bibliotekscheferna eniga: privatisering inget hot” närmast lögnaktig då här faktiskt finns en stor oenighet! OBS! Chefen för Nacka Forums bibliotek som här uttalar sig har sedan dess ersatts/tvingats sluta.
2011-03-01
Minneskvällen
En lång man med bister uppsyn och en fackla i handen bröt tystnaden kring den improviserade minnesplatsen som också är en mordplats:
- Vi vill veta sanningen!
Hans rop klingade inte förgäves. Han fick svar tvärs över det lilla blomsterhavet av en gråskäggig man som länge hade stått där tillsammans med några vänner:
- Vi vill ha svar, inte bara sörja!
Växelsången forsatte. En medelålders kvinna strax till vänster om mig började prata med den döde, först lågmält sedan allt starkare:
- Vi vill ha en bra ledare för det parti du tvingades lämna, och som nu är alldeles villrådigt. Någon som kan föra tillbaka lite rättvisa och solidaritet i samhället!
Eumenider vid ingången till dödsriket.
Röster ur folkdjupet, facklor.
- Vi vill veta sanningen!
Hans rop klingade inte förgäves. Han fick svar tvärs över det lilla blomsterhavet av en gråskäggig man som länge hade stått där tillsammans med några vänner:
- Vi vill ha svar, inte bara sörja!
Växelsången forsatte. En medelålders kvinna strax till vänster om mig började prata med den döde, först lågmält sedan allt starkare:
- Vi vill ha en bra ledare för det parti du tvingades lämna, och som nu är alldeles villrådigt. Någon som kan föra tillbaka lite rättvisa och solidaritet i samhället!
Eumenider vid ingången till dödsriket.
Röster ur folkdjupet, facklor.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)