Raderna: Diktonius

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Elmer Diktonius, det kan vänta ett tag. En bok i hyllan "Min dikt", från 1971, kom fram för en tid sen. Jag försökte läsa tålmodigt, men hittade lite för många storvulna idéer och - som jag såg det - defensiva tal för konstnären, storheten, elden. Allt det där högelektriska med sus av Nietzsche, som man kan finna även hos Södergran. Det har vi passerat, men kanske delvis återupptagit. Med vi, menar jag då inte mig själv och mina vänner, utan snarare de högkulturella modeskapare, som gärna brokaderar sitt lärda tyg, och köper hatt som är större än huvudet.

Fan ska veta vad som ligger i tiden, men inte är det Diktonius. Dock: från Thomas Nydahls blogg kommer en text, om Elmer Diktonius, närmare bestämt om en bok Jörn Donner skrivit om diktaren. Den verkar skojig och läsvärd, och tycks undvika det brokaderade lärdomstyget, håller sig fri från fotnoterna, och vad A sagt om B, senare reviderat av X, som motsägs av Y. Allt enligt Nydahls recension.

Här en dikt ur samlingen jag nämnde:

Jag förstår det nutida konstnärsvarandets ynklighet: man är svag
mänska men spelar gud.

Konstnären måste höja sig över livet.
Men inte för att fly från det, utan för att få en överblick av det.

Stil, teknik - vingar att flyga med.
Det finnes många högtflygande som äro blott vingar.

I framtidens konstnärer, - säljen edra vingar och köpen i stället
goda galoscher, så skolen i vandra på denna jords skrovliga yta
med fastare steg.
Bliven mer jordiska, så skola edra sånger klinga mer himmelska!

_ _ _ _ _

Ja, så där är han: Många goda råd, en smula argsint formulerade.
Märkligt också; att man fortfarande på 70-talet kunde skriva "I" och "skolen". De står där som små tecken av tid. Rätt fint, om ni frågar mig.

Hospitale de curabile et incurabile (2). Uppvaknandet.

Morgon i klart ljus. Kemikaliska lukter. Droppstativet med påse och slang står fortfarande bredvid mig. Det jag behöver får jag just nu från den rangliga platoniska väktaren. Högra handleden passiv, kopplad till näring och salter. Jag mår för illa för att äta.
Läkare och översköterska går ronden. Jag avlyssnar ett samtal från sängen bredvid. Bakom det grå skynket talar en kvinna som bryter på ryska till kvinnan som kom in för epilepsi. Jag hör hur mycket närvaro läkaren lägger in i samtalet. Sen kommer hon över till mig. Frågar hur jag mår. Lägger huvudet lite på sned. Förklarar om igen att jag ska genomgå en skallröntgen och en lumbalpunktering.
- Lumbalpunktering, nej. Det vägrar jag.
Den rundlagda läkaren ser allvarligt bekymrad ut. Hon är full av empatisk EQ. Det är jag som är den hårda beslutsfattaren.
- Ingen lumbalpunktering! Livet är för kort för att det ska göra så jävla ont.
- Okej, jag förstår dig, säger hon. Du har naturligtvis rätt att vägra.
Jag tycker redan om henne. Patientens autonomi; den existerar alltså.
- Du är snäll, säger jag.
Hon klappar mig lite på armen innan hon går. Sen skyndar hon vidare med sina nittio kilon; en människa som försöker leverera äkta omsorg per minut. Jag kommer ihåg vad min gamle kompis Sten sa, efter en olycka som slutade på sjukhus: ”De sista kristna människorna finns i vården.” Kanske det. Ett tag till. Mitt uppe i riskkapitalistvården.

Jag äter yoghurt som en syrra kommer in med. Det är allt jag får ned. Sen pratar jag med den unge göteborgaren, som dagen efter sitt kvävande allergianfall ska iväg på minst tre möten. Jag hör honom arra ett möte på mobilen. Han låter lite trött. Liksom bara halvt återkopplad till plattan där Ufot släppte ned honom. När han avslutat samtalet stirrar han länge rakt ut genom fönstret med isblå färg. Himlens våldsamma klarhet är inte för de trötta. Jag hör honom sucka. Vi pratar om tid, om att inte ha den. Han säger något om sina barn.
- Vi har i alla fall bestämt att dra ner på deras aktiviteter.
- De kan väl hitta på själva, det kunde vi.
- Eller ha lite tråkigt bara. Det är fan inte så dumt: Ha lite tråkigt.
- Du, gör inte så många möten idag, va?
- Det tycker du inte?
- Nä.
- Nä. Okej.
- Hej då.
- Det var trevligt att träffas. Du har en fin röst, säger han.
Jag skulle kunna säga en del om honom också, om göteborgshumorn, lätthetens gåva, artighetens dygd och unga mäns allmänna geistighet. Men då har han redan gått. Kvar är jag, samt epileptikern, och den lille skinntorre alkisen. Så snart han kommer på benen börjar han babbla, energiskt och oupphörligt. Han hinner med halva sin historia, medan jag och epileptikern håller andan och hoppas att det snart ska ta slut. Han pratar endast och allenast om sig, om sin alkoholism, om något underligt anfall, om sin sambos förskräckelse, om att han ska sluta röka, sluta dricka, och att han ska få hjälp på en avvänjningsavdelning för annars kommer han att dö.
Annars kommer han att dö. Alla vi andra kommer bara att dö ändå. Jag får en känsla av att alkoholism är en extrem form av självupptagenhet, trots att jag vet att det, till en del, är ärftligt betingat. Men - tack för nu - betingelser har vi alla.
Jag har snabbt distanserat mig från Bröderna-Bamse-läget där fyra människor delade sal i mörkret, utsträckta på varsin säng i likartad grå utsatthet. Jag gör distinktioner i morgonljuset. Det är min betingelse.
- Du, det var trevligt att höra att du mår bra, säger jag. Men jag tror inte vi andra orkar med så mycket mer prat här just nu. Om du förstår.
Jora, för fan, han förstår. Han går ut i korridoren, ut i dagrummet, och pratar med alla han kan få fatt på. Varje gång jag ser honom under de två dagarna på nevrologen är han inbegripen i energiska samtal, åttio procent monolog. Han står och småhoppar framför den han talar med, som för att hejda all passage. En hyvens kille. Men vem orkar?
Kvinnan i sängen bredvid tackar mig för ingripandet. Vi vilar en stund, i det soliga morgonljuset, inne i tystnaden. Just i det där sjunket in i tystnaden, just i utandningen, märks det vilket aggressivt anfall prat kan vara. Inte bara hans.
Jag tänker på alla sjuka, det är lättare utan avbrott: Hjälp oss att leva, och att dö. Kan inte det här än.

Egot har svag valör idag. Sinnena tunnas ur en smula. Kvar ligger en blå ton. Mycket blåare än igår. Det är själva blåheten som gör mig glad över att jag ser så bra. Hur är denna färg påhittad? Och ingen av måsarna utanför ser den. Men jag ser måsarna i den.
Timmen efter kommer man och hämtar mig. Rullar mig igen genom korridorerna, ner i hissar, iväg genom labyrinten till en avdelning för hjärnröntgen. Jag väntar en halv timme i ett kallt rum, innan en sjuksyrra kommer och hämtar mig. Hon lägger en vänlig hand på min rygg. Skjutsar mig till ett mindre rum, och vidare till något som liknar en uppförstorad rymdhjälm.
I samma stund jag får den datortomografiska huven kring hjässan blir jag lugn. ”Nu hittar de det”, tänker jag. Jag vet.
På väg ut hinner jag kolla in de enorma psykopatiska väggplanscherna. Hjärnans sektioner; skivade som tunna skivor skinka, eller hjärnaladåb, i förstoring. Ni har sett det i läkarserierna; de smarta fingrarna som pekar på ett pepparkorn, eller - värre - ett lagerblad i aladåben. Där sitter något.

Åter till avdelningen, snabbrullad i högervänstersvängar, men utan yrsel, av ännu en vänlig ung man. En timme senare kommer den stora ryskan tillbaka. Tittar på mig med ikoniska ögon:
- Du Gabriella, vi har fått svar från röntgen nu. De har hittat det. Du har en propp på fem millimeter på thalamus.
Jag drar in andan hastigt och håller händerna framför munnen. En skruv av sorg går rätt igenom mig. Ögonen tåras. Nyss var jag fågelfri. Jag var ett barn. Nu väntar jag i avgångshallen där ingen är evig. Döden lägger en välmanikyrerad hand på svängdörren. Push/Pull. Nästa. Som en hövlig advokat.
- Oj, fa-an. Shit .
- Lumbalpunktering behövs inte nu.
- Det var ju det jag trodde.
Jag skrattar med en suck på slutet.
- Den är inte stor. Och nu får du snart din medicin. Den kommer att försvinna. Eftersom. Sen har du förstås haft en liten syrebrist där. Men hjärnan kommer att reparera det. Eftersom.
Det var kryddpepparkornet jag hade. Inte lagerbladet. Och inte stora salladsbladet över vänstra hjärnhalvan; då skulle jag inte kunna tala ren svenska idag. Eller gå ut i korridoren själv, gå på toan själv, borsta tänderna, ta på mig sjukhuskläderna och noppriga tubsockor, modell 72. Jag skulle inte kunna knäppa knapparna, minnas telefonnumren till mina vänner, eller veta att jag har en odödlig kärna, som av någon anledning bär mitt namn.
- Du hade tur i oturen.
Ryskan ler moderligt, och lämnar rummet hastigt, svängande med sina enorma höfter. Hennes arbetspass är över. Mitt har just börjat.

Det är första dagen i en helt ny vecka. Måndag. Vad annat kunde man vänta sig. Det var söndag igår, och jag är söndagsbarn. Döden tyckte kanske att torsdagsbarnen var mogna för skörd i natt. Inte vet jag hur han sållar. Och inte betraktar jag Gud som den store Sållaren. Det är någon hantlangare under honom, som sköter den taffliga turordningen. Inget snille direkt, om ni frågar mig. Jag vet flera han tog bort ur registret på tok för tidigt.
Kylan har slagit till under natten och far som en glasklar pil genom rutan och rätt in i mina mottagliga ögon. En isblå septemberdag. Eftersom. Efterhand. Ska jag bli fri igen.
Känn ingen sorg över mig, Sankt Göran. Håll allt i beredskap. Låt vännernas tankar flyga som änglar omkring mig. Jag är visst lite ur slag.
- Jag håller tummarna för dig, säger en av mina bästa vänner i telefon.
- Det räcker inte, säger jag. Nu får du fanemej börja be.

__________________________________________________

Ni som är mina vänner, eller bloggvänner, ska inte låta detta oroa er. Hon i texten är på bättringsvägen. Bara cirka sju år äldre än förut. Vilket redan i augusti, lagom till födelsedagen, kommer att ha reducerats så till den milda grad att hon kanske blivit åtta år yngre. Man vet aldrig. Man tror.

della Francesca-koden

Jesus är uppstånden. Det trodde ni inte år heller? Men jag tycker han ser frisk och ganska krigisk ut. Beslutsam och vacker och dubbelbottnad.
Han kommer med fred, men stiftar oro mellan fränder och barn och föräldrar, mellan ideologiskt besuttna och öppenhjärtade lärjungar.

Det här är della Francesca-koden: Jesus är den som står upp. Men vilka är de välgödda typerna som spelat kort, druckit drinkar och snackat EU-överenskommelser och bankstöd hela natten, och nu fallit i koma?

Fyra europeiska partiledare, från vänster till höger. Piero har inte gått in för porträttlikhet, utan valt den allegoriska vägen: Skiljelinjen mellan tyngden och nåden.
Vad ni än tror, det är inte Juholt som sitter och snyter sig till vänster. Han är ute och hämtar mackor.

Piero della Francesca 1415 - 1492.

Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.

Dialogen är inre eller yttre

att jag inte har sagt något på ett tag
betyder inte att jag inte har något att säga
kanske kvävs jag av allt det osagda
kanske var det något som var bara alltför viktigt
för att jag skulle kunna börja berätta om det
helt oförberedd i ord som äter av dimman och toner som sprider ut sig
jag behöver oceaner av tid, vem vill ge mig det
jag gillar evigheten och nuet, jag gillar inte racet som pågår
den ständiga fajten mot klockan
förbrukningsvarorna arbetet det nödvändiga reproduktionen
Emil Boss är en tänkbar författare, mer än så kan inte sägas
varför är kritikern Niklas Darke så konstig
detta ska det pratas om på Bibliotek Plattan på onsdag
hur förhåller sig outsidern till arbetarklassen
och varför ses det som frihet att du får skaffa en advokat på egen bekostnad
dessa mina frågor kommer inte att tas upp
om man börjar alla sina bästa dikter med formuleringen ”om jag skriver så här”
då har man ännu inte börjat skriva på allvar
det är därför jag säger att Emil Boss är en tänkbar författare
en del av det han skriver är bra men inramningen är större än innehållet
inramningen har helt enkelt inte den laddning som han gärna vill ge den
och en stor del av hela författarkåren är helt enkelt genomgarderad
att jag inte har sagt något på ett tag
betyder inte att jag inte har något att säga
jag tillhör den tysta minoriteten den tystade majoriteten
detta är inget konstigt
ibland börjar jag att säga något och då har jag så mycket att säga att du hinner inte med
du vet jag jobbar inte i en livsmedelsbutik
även om arbetsförmedlingen sa till mig att ”det enda du kan bli är livsmedelsarbetare”
jag började som skrivande gallimatiashäst, jag samlade orden
till livstidsdikten, den möjligen förvanskade, därför att allt är bara en avglans
den som kommer att spridas men inte som sprawl-dikternas tyranni
här har du min hand, det är det enda jag har att säga
du vet hur det är med fikapauser
jag tänker inte ta tillbaka orden, jag har börjat att skriva
jag vet, jag bröt tystnaden, det blir bättre sen
de riktigt dåliga poeterna nämner jag inte längre

långfredagen 2011

Kärnkraften och Fukushima, uppdatering.

Eftersom vi är två Lady Warriors här på Argus, så vill jag för det första påminna om den debatt som Helena engagerat sig i här. För det andra om Thomas Nydahls text idag, och Gabrielle RW:s inlägg i debatten, samt berätta att det blir en stor demonstration mot kärnkraft och kärnvapen i Stockholm den 26/4. Möte på Sergels Torg, klockan 18-19.

Vi har alla kärnkraftverk som grannar. Inte långt från familjens sommarhus finns Forsmark, med en tidigare bevisad risk för härdsmälta. Vad skulle det stället med elva tunnland vara värt om en olycka hände där?
Så, bortsett från medkänsla med andra människor, och med jordens liv, finns det en helt egoistisk självbevarelsedrift som säger: Nej tack, stoppa utbyggnaden av kärnkraften. Rensa upp och lägg ner!

På sidan kärnkraftsinformation kan man bland annat läsa följande:
"Vid årsskiftet 2007/2008 var ca 440 kärnkraftsreaktorer i drift i 30 länder. De stod för sammanlagt 15 procent av världens elkraftsproduktion."

440 riskobjekt för 15% el? Det låter både miljö- och marknadsmässigt, som en skitinvestering.
Det kommer att gå alldeles utmärkt, om man vill vara så vänlig att investera innovativt, att kunna ta de procenten, och mycket mer, ur solceller, vind, vulkanisk värme, etc.

Ur DN idag:

"Den japanska regeringen har beslutat att stänga ett 20 kilometer stort område kring det skadade kärnkraftverket Fukushima 1 helt från och med midnatt på torsdag lokal tid. Beslutet kommer att meddelas av premiärminister Naoto Kan på torsdagen uppger regeringskällor till nyhetsbyrån Kyodo.

Redan tidigare har invånarna inom 20-kilometersradien uppmanats att lämna sina hem men det har ändå gått att ta sig in i området vilket ett japanskt teveteam gjorde i början av april. När teamet befann sig 1,5 kilometer från kärnkraftverket visade den geigermätare journalisterna hade med sig en nivå på 112 mikrosievert per timma. En årsdos för en kärnkraftsarbetare är 50.000 mikrosievert.
(min kurs.)

Nu stängs området helt. Ingen ska längre få ta sig in.
På onsdagen medgav också en representant för kärnkraftverkets ägare, Tokyo Electric Power Co. att bränslestavarna i reaktor 1 vid Fukushima 1 kan vara på väg att smälta, skriver nyhetsbyrån Kyodo".

Intressant med formuleringen "112 mikrosievert per timma". Det är en sån där liten skenbart saklig desinformation, som får problemet att verka mindre än det är.
Mikrosievert per person och år, multiplicerat med miljoner, är ju vad det handlar om. När vi kommer tillbaka till verkligheten.

Atjoo i pannkakan

Ni som läser den här bloggen vet att jag varit lite dålig i vinter. Följderna av ett sjukdomstillfälle i september hänger efter med trötthet och minnesluckor som följd. Framförallt har jag svårt för extravaganta ord, författarnamn och namn på sedan länge döda amerikanska skådespelare. Samt att passa spisen.

Hos nevrologen fick jag i uppgift att minnas sex ord som hon sa åt mig att ”gömma”, efter tre minuter frågade hon igen och orden var verkligen gömda. Två kom fram. Sax och tång. Inga ord man direkt känner för. Med de ord jag känner för går det lättare, ibland uppstår dock ett litet letningsmoment, vilket innebär att jag envist letar i minnets hyllor tills den lilla rackaren sticker fram. I morse, när jag klappat mina fotsulor, vilket är en indisk sed för förkylda, inbillar jag mig, fick jag tänka länge. Vad fasiken heter nu deras medicinska tradition? Först vid kaffet kom det upp, galant som en klick marmelad: Ayurveda. Häromdagen fick jag också leta efter ett svårt namn, på ett bloggqviz om litteratur. Det dök upp när jag satt på toan.

Ja, så där är det. Jag blir bättre, utom när jag blir sämre. Nu är det vårförkylningen. Här har jag gått hela vintern och aktat mig för snoriga ungar, kräksjuka grannar, och hostande vänner, tvättat händerna som värsta fobikern och dessutom dragit upp halsduken över mun och näsa vid långa bussfärder. Jag har fullständigt nonchat vad folk tycker – en bra erfarenhet – och gått in för att skydda mitt tillstånd mot ytterligare sänkningar av energin. Men naturligtvis – när våren kom – gjorde jag det gamla vanliga, satt med för tunn jacka med näsan i solen och ryggen mot blåsten.

Atjoo. Här har exploderats från morgon till kväll. Jag går inte ut, jag köper ingenting. Jag lagar pannkakor till middag. Ni anar inte hur roligt det är. Efter en vinter med trettio vidbrända rätter, glömda torrkokta kastruller och potatis bakad ned till förintelse, är det ett litet mästarprov att laga pannkakor. Jag gjorde de som vanligt på en höft. De blev perfekta. Lagom tunna, väl färgade, och slängda från den ena sidan till den andra med träffsäker elegans. Bubbliga. Krispiga. Åt dem med hjortronsylt, med lukten av dagslånga myrvandringar i näsan.
Kommer jag att gå där igen, när hjortronen blommar, eller mognar? Sure. När jag kan resa, och cykla på nytt. Och laga pannkakor för två. Det praktiska sinnets återkomst är nästan lika uppmuntrande som att börja cykla när man är fem.

Meet a Lady Warrior

1.

Döden
är jag inte rädd för
jag skräms av den levande
döden
folk begär att jag ska axla
för att få betalt
vi "fria" marginalier
(mammalier, somalier, kanarier, transarier)
lever inte i block
av svart kapital

Men Död är Hög
Död är högavlönad
oljans katastrofanter
får döda miljoners fåglar
som bonus redan i år
Död är alltid på väg
mot ännu mera död

Död haltar pulsen i
avlopp och celler
genom igenslammade sjöar
och djuphav silas
den svarta kemin
genom sälhonans vävnad
Död dödar Darling

Such is my Darling Dogma:
No kisses for asses
no cabinets, no closets
no hidden, no nothing, no kisses
for Skeletons

Are You with me, Mr Real Death?
Joy in hills and gardens
is Here
And I Remain
Yours


2.

Rilkevariation

Der Tod geht um
die Ecke
und holt ein
Anderer
und niemand
kennt Ihm mehr

Aber Ich auch
war einmal Tod

______________________________


Dikt nr 1 har kanske sju år på nacken och jag skulle inte skriva så där idag, inte så fritt och "löst". Men jag vill ha den alldeles som den var. Med ett par av dagens tillägg.
Tyska texten under är min egen. Möjligen skriven efter en Rilkeläsning. Och efter en (tyskspråkig) väns död. Fast i omvänd ordning.

Veckans Bilder: Carl Fredrik Hill

Ingen målares öga sträcker sig längre än hans, utan att tappa verklighetens intensitet. Han drömmer inte som en romantiker, han flippar inte ut i färg, som impressionisterna. Han avser ”det sannas hjärta”. Man förnimmer ljusets rekyl i ögat på observatören, ett vibrato i hjärnans hålrum. Likväl är handen säker, som kattfötter på ett brant tak. Han målar sig redo.
(…) se ”Båtarna på stranden” likt stora, tunna musselskal, svarta riktmärken i brännljuset. Och se ljuset bli färg, som hos Aguéli, men mustigare, skarpare. Den mark Hill målar och skrapar fram tål att gås på, ältas och vältas, som i stenbrotten från Oise där man känner torkan vandra in i kroppen. Eller som i hedmarkens raspiga märken av hjulspår; en natur som berättar om mänskligt liv; magert och kärvt.
Och se den långa stranden vid ebb, med pölar av himlafärg. Så sanna är dessa små speglar att en viss tid på dagen når oss för första gången. Epifanier i plättar och pölar, gölar och tångblandad sand. (…) Och jorden svarar. Han fångar den i täta och virvlande penseldrag. Buskarna vibrerar i hettan.
(…) Nu gör han, stolt som attan, det alldeles enkla. Guldockra, rödockra sandbacke i eftermiddagshettan, en bräm av vandrande buskar, oliv, smaragd, veronesergrönt, en dov himmel, åskblå och bestämd som en smekning.
Denna reducering av motivet kommer tidigt hos honom. Mer behövs inte. Det vet han. Men konstkommissarierna förstår det inte än. Flera år i rad refuseras han från den salong, där han en gång ställt ut och fått goda recensioner. En sådan nedgång i ensamhet och brist på gensvar tål han dåligt.
(…)
Då glider han iväg på de stora floderna, och vidare förs han genom xylografierna av de spetsiga berg och väldiga vattenfall han omgestaltar i sina teckningar. Lavaflöden, skogsbränder, öknar, skeppsbrott.
Men också det vitblommande äppelträdet har han tagit med sig in i kolteckningarnas välrd. Det står där som en brud i en grotta, ljust mot allt det mörka, mjukt och runt mot det hotande kantiga. Det rotar sig mellan stenväggar, det blommar även i underjorden.




_____________________________________________

Ur en essä jag skrev om Carl Fredrik Hill, i Vår Lösen 4/5, 2000, året innan Svenska Kyrkans förnämsta kulturtidskrift lades ned på grund av att Kyrkan placerat sina kulturpengar i aktiefonder, som vilka judaspengar som helst. Som vanligt vann ingen på det. Men en rikt varierad kulturtidskrift gick i graven.

(Tyvärr kunde jag inte hitta de allra vackraste bilderna från den här artikeln. Go googling!)

Apropå konstnären som entreprenör

"Om du råkar vara science fiction-fan är det helt naturligt att du vill skriva science fiction (och ju mer sf du läst, desto mindre är risken att du faller i fällan att skriva om redan uttjänta teman som rymdopera och diktatursatir). Gillar du deckare vill du skriva deckare, gillar du kärleksromaner vill du säkert skriva dina egna kärleksromaner. Det är inget fel med att skriva något av detta. Det som skulle vara fel, hävdar jag, är att vända sig bort från det man känner till och uppskattar (eller älskar, precis som jag älskade de där gamla serierna och svartvita skräckfilmerna) till förmån för saker som du tror skulle imponera på dina vänner, släktingar och skrivarkolleger. Lika fel är det att medvetet välja en genre eller en stil för att tjäna pengar på den. Det är moraliskt oansvarigt för det första – att skriva fiction är att finna sanningen mitt i historiens nät av lögner, inte att begå intellektuellt trohetsbrott för att tjäna storkovan. Och dessutom, bröder och systrar, fungerar det inte."

...

"För en författare som är seriös och hängiven är det omöjligt att värdera historiematerial som när en investerare värderar aktier och väljer sådana som verkar kunna ge bra utdelning. Om det verkligen fungerat så skulle varenda roman som publicerades bli en bestseller och de stora förskott som betalas ut till en handfull "stora namn" skulle inte existera (förläggarna skulle vara överlyckliga)."

...

"Nu vill jag gå rakt på sak. Det är en fråga folk ställer på olika vis – ibland i artig ton, ibland ganska burdust, men kontentan är densamma: Gör du det för pengarna, grabben?
Svaret är nej. Inte nu och aldrig tidigare. Visst, jag har tjänat en herrans massa pengar på mina romaner. Men aldrig, aldrig har jag skrivit ett enda ord med baktanken att jag skulle få betalt för det. Jag har gjort en del jobb för att hjälpa vänner – tjänster och gentjänster inom den informella ekonomin, ni vet – men aldrig något annat än man skulle kunna kalla för byteshandel. Jag har skrivit för att det gjort mig lycklig. Det må ha betalat räntorna på huset och gjort att barnen kunnat gå i college, men allt det där var bisaker – jag gjorde det för kicken. För att det var så förbålt roligt. Och kan du göra det för nöjes skull, kan du göra det hela livet."

Stephen King, ur boken "Att skriva"

Kärnkraftshaiku x 2

Köp jodtabletter
innan det brakar loss på
Forsmark och Ringhals.

*

Jodtabletterna
har dock skickats till Japan.
Här kan inget ske.

Tom Waits au naturelle

Varför ska man lyssna på Tom Waits. Hur enkelt som helst: Han är så trevlig. Står där i sin gamla hatt och sjunger "Hold on". Kan han, så kan jag. Hold on, alltså. Något märkvärdigare än så behöver jag inte säga om saken.
Och så ger han oss den här låten, som är så söt (men ingen Thom Yorke-faktor), och visar att även pojkar är människor.

Jag vet inte vad han senare sjungit sönder sin röst på, men om sina turnéovanor och sitt rykte som alkoholist sa han en gång att han "försökte lösa vissa saker när det kommer till den sentimentala cocktail och alkohol image jag hade. Det är inget som är roligt med en alkoholist [...] Jag började verkligen tro att det var någonting roande och underbart amerikanskt med att vara alkoholist. Det slutade med att jag intalade mig själv att sluta med den där skiten." Så det så.

Kortsiktighet, instabilitet och populism

Trots kärnkraftsolyckan i Fukushima och de hittills olösta avfallsförvaringsproblemen menade Dagens Nyheter i söndags i sin huvudledare att det inte går att "tänka bort kärnkraftens betydelse för svensk energiförsörjning".

"Sedan 1970-talet har ingen energiform blivit så grundligt genomdiskuterad som kärnkraften" skriver DN. "Veckorna efter Fukushima har det knappt gått en dag utan kärnkraftsdebatt. Och debatten följer ett välkänt mönster. När det inträffar olyckor som i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima kommer direkt krav på kärnkraftsavveckling. Så visar det sig att olyckorna inte får de skräckeffekter på mänskligheten som kritikerna hävdade. Debatten ebbar sakta ut och kärnkraften fortsätter att producera billig el utan växthusgaser."

Att det existerar en gammal folkomröstning och att det finns människor som hela tiden har varit emot kärnkraft – oavsett olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima – verkar dock vara en sanning som DN gärna tänker bort. I stället försöker man få det till att kärnkraftsmotståndarna är någon sorts allmänt panikslagna stackare som låter känslorna skena iväg och inte kan tänka logiskt.

Samtidigt fortsätter problemen i Japan att förvärras och i dag uppgraderas haveriet till den högsta nivån, men på DN menar man att "kortsiktighet, instabilitet och populism" inte ska få styra energipolitiken.

Just den meningen gör att jag som vanligt inte vet om jag lever i uppochnervända världen eller ej:

Kortsiktighet – vi kör på med kärnkraften nu och producerar avfall som är livsfarligt i hundra tusen år

Instabilitet – är det någon mer än jag som associerar till bristfällig teknik och jordbävningar och korrosion och den gamla vanliga mänskliga faktorn ..?

Populism – nejdå, det handlar inte om att tänka på människors helt berättigade rädsla utan om att i stället kallt lyda marknadens obönhörliga lagar

DN ska i alla fall ha ett plus för Anita Goldmans essä Kärnkraftens rätta ansikte den 31 mars.

Det kom lite hastigt på, som flickan sa.

Vad är nu det här? Engelska rocken plötsligt för varm, kashmirsjalen en onödig detalj. Jag svettas redan efter tre kvarter. Ingen mössa. Inga vantar. Helt förvirrande väderlek.
Och jag är inte på lekhumör. Trött som en utschasad schasar jag mig ut på promenadplikten. Vattnet visar sig glittra. Jaha. Isen är nästan nedsmält i sjön, men uppvisar återstående flikar av det berömda blå. Jaha. Det sjunker snart alltsammans, och det är tidigt efter en så sträng vinter. Japp.

Jag älskade som bekant den stränga vintern. Den passade mitt läge perfekt. Konvalescent. I påpälsad utrustning får man vara anonym. Nu måste man ut och se en smula trevlig ut. Vårvindar friska. Den blomstertid. Jaha.
Men att häggen har knoppar, och att alla fåglar kommit ren, det kan jag väl ändå inte ha något emot? Nehe.

Det kom bara så plötsligt på. Jag kan inte nämna namnen på alla dessa djur som nu köar sig ut ur Arken. De allra närmaste heter måsar. Mina favoriter. Jaha. Nu öser de på med vitt fladdrande vingar mot det blå, som på en målning av Ragnar Sandberg. Gud vad de kivas. Nej, hörrni, jag tror jag gillar måsar bättre på tavlor, just idag. Och vad är det där? Ännu en hund som vill hälsa våren med mig. Och det där? Jamen det var ändå något extra, ett ejderpar som sökt sig ända in i stadsviken. Jaha, ja det var ju fint. Det ska nog gå alltsammans. I år med.



Målning av Ragnar Sandberg

Fukushima och Kenzaburo Oe

Detta är en mycket liten notis, för dem som inte är cyniska nog att tycka kärnkraftsolyckan i Japan är en gammal nyhet.
På OBS idag har Monica Braw gjort ett bra inslag.
Repris 20.45.

Och Kenzaburo Oe, som jag nämnde här nyligen, är tydligen med och ägnar sin konstnärliga moral även åt denna olycka. Han har tidigare skrivit om offren efter Hiroshima.

Stilren, trendkänslig; Brottas med frågan?

NU GER DET STILRENA PLATS FÖR CHARMEN, lyder rubriken.
Och forsättningen:
Hur får vi till det där charmigt kreativa stökiga hemmet?
Den frågan BROTTAS trendkänsliga Vasastadsbor med just nu, enligt trend-EXPERTEN.
Det handlar om EN RIKTIG UTMANING efter år med ljusa, vita och fräscha hem.
- Problemet för Vasastadsbor är just hur vi får till den här rätta stökiga, KREATIVA känslan i våra hem utan att det KÄNNS TILLGJORT. Men det är den här så kallade kreativa stökigheten som gäller just nu. Från att ha haft stilrena vita hem ska vi nu STÖKA TILL DET med udda kuddar eller en tallrikssamling på väggen.
______

Ähum: BROTTAS MED, är väl ändå ett uttryck som hör hemma i lite större sammanhang, typ FN eller WHO eller IAEA?

Problemen i Vasastan är dock fortsatt mycket stora. Man är "trendrädd" så in i lilla själen, tänk om det blir fel?
Själv kan jag lugnt luta mig tillbaka. Här är allt fixat och klart, kreativt och bökigt, udda och ärvt, fattigt och dyrt, fynd hela vägen runt. Charm all over.
Som Ulf Linde brukade säga: En klocka som står visar åtminstone rätt en gång om året. Idag står min klocka rätt enligt Vi i Vasastan. Allting kommer till den som kan vänta.



Det här är alltså inte mitt hem och inte jag. Bilden kommer från den satiriska Bildbloggen Unhappy Hipsters

Veckans bilder: Ben Nevis och Durham

Jag tror det här är netop det vackraste vykort jag sett, om det nu är ett vykort. Taget tidigt på 1900-talet. Berget i bakgrunden är Ben Nevis, Storbrittaniens högsta berg, 1344 m/ö.h.

Här gjorde jag en gång en resa på ett stipendium från författarförbundet. Startade med Göteborg/Newcastle, och for till Durham, eftersom jag redan på konstvetenskapen insett att Durham Cathedral är en av de vackraste i Europa. Katedralen och kyrkbyn ligger snyggt placerade på en liten höjd över floden Wear. Här spelades det senare in en film , vars hela estetik liksom bars upp av Katedralen, och några andra tunga platser. Jag ska inte gå in på något arkitekturhistoriskt joksande här, var och en får leta själv. Men för mig är Durham fortfarande den stiligaste kyrka jag sett, trots Canterbury, Nôtre Dame och Lundadomen.

Jag gjorde en kort paus i Edinburgh, och for vidare med tåg till Glasgow, samt till en övernattning i Fort William (Bilden ovan). Halva natten spenderades med att gå ut och leta efter gaspolletter hos folk som redan hade stängt. Det var gasvärmare i rummet, det krävdes polletter, vilket ingen informerat den resande om. Sent omsider fick jag köpa polletter. På något sätt är det en sådan natt som får en att förstå både fattigdomens och energiproblematikens grunder. Allt måste tas någonstans ifrån, även gaspolletter, och några är dömda att för alltid halvfrysa.

Septemberkvällen när jag anlände syntes inte berget, bara nästa dag, på väg till Oban, såg jag en skymt av det genom tågfönstret.
Merparten av resan spenderades sedan på Hebriderna, Skottlands yttersta spets västerut. Jag tror, trots Grekland, Norge, Kroatien, Italien, Lofoten, Wales, Lappland och Irland, att de här är de vackraste marker och berg jag beträtt. Iona, Isle of Skye, Barra. Värt all sjösjuka och boende i sunkiga husvagnar, eller nerstoppad i fuktkalla lakan på någon Bed&Breakfast. Hotwaterbottle vid fötterna. Aint Life Grand!

Punkt

Åsikter. Punkt. Andra åsikter. Punkt. Några nya åsikter. Frågetecken.
Åsiktskrig. Punkt. Din åsikt. Punkt. Olika åsikter. Punkt. Hans åsikt. Punkt.
Den åsikt du omfattar. Punkt. Åsikterna divergerar. Punkt. Å, vilken sikt. Utropstecken.
Åsikter bryts. Punkt. Åsiktens korv har två ändar. Punkt. Gamla åsikter. Punkt.
Får det lov att vara lite åsikter. Frågetecken. Tack, gärna en till kaffet. Punkt.
Grillade åsikter. Punkt. Marinerade åsikter, tatuerade åsikter. Punkt.
Åsikter åts. Punkt. Åsikter upplagda flott. Punkt. Åts. Punkt.
Åsikter. Åsikter. Åsikter. Punkt. Komma till saken. Punkt. Min åsikt. Punkt.
Å, vilken skit. Utropstecken. Skikt av å. Skick och sed. Punkt.
Åsikt till försäljning. Punkt. Reklampolerad åsikt. Punkt. Död åsikt. Reklamerad åsikt.
Punkt. Punkt. Punkt.
Åh, sikt. Utropstecken. Skit, vilken å. Punkt.

Sense of time

Vått väder. Engelska yllekappan på, i stället för dunjacka, med även den blir fuktig innanför. Inga människor ute, utom hundfolket. Jag träffar två röda Rhodesian ridgeback, en labb-blandad-med-varghund och en underlig halvmops med för litet huvud. Allihop mycket artiga och trevliga djur. Mopsen kanske lätt depressiv. Ägarna en smula hämmade, men de var ju svenskar. I koppel, som vanligt.

Ute vid udden har isen smält så att det bildats en slingrande å utmed strandkanten. Den fortsätter i meanderslingor, tills den tar över allt. En ensam svan brer ut sina vingar för att skrämma bort ett par vicklande sothöns. Kladdash! Sen räcker det.
Fåglarnas kung mot svart vatten. Isen bakom som glasyren på en övergiven mazarin.

Lärkorna har kommit. Ornitologerna på Uppsalaslätten har fullt sjå. Även jag uthärdar leran, brunmarken, spanandet. Här en helikopter. Sydlig vind, ingen vind. Vinden som far dit den vill. Förfluten tid och kommande tid*. Lika. De små liven. Dagen då vågorna kom.

______________________________________

*T.S.Eliot: Burnt Norton.

Haiku för Japan

Jordbävningsdrabbad
står den lilla fiskebyn
inte kvar i vår.

Leonard Cohen fick Gould

I en relativt färsk intervju säger han: "Det är inte döden jag är orolig för, det är förspelet".

The man with the golden voice fick Glenn Gould-priset i Kanada. Själv säger han att han aldrig gillat sin röst, men med damerna bakom går det bra.

Intervjuaren: Have the women in your life been a source of strenght, or of weakness?

Cohen:(...) this is the most challenging thing we get into...love... a very dangeorus arena, where the possibilities of humiliation and failure are ample...
so there´s no lesson one can learn from that, because the heart is always opening and closing... softening or hardening, we are always experiencing joy or sadness, so there´s no jack-pot...
the people who have the courage to continue to do that are fortunate, a lot of people close down, and there are times when one has to close down, just to regroup.

Intervjuaren: Do you think that love is empowering?

Cohen: It´s a ferocious experience...

Se hela intervjun från Q TV här.
_________________________________

Thomas Nydahl tipsade från sin blogg.

Raderna: Løgstrup

Vårt liv är nu en gång så skapat, över våra huvuden, att det inte kan levas på annat sätt än att den ena människan i visad och begärd tillit utlämna sig och ger mer eller mindre av sitt liv i den andra människans hand. Enbart genom vår hållning till varandra bidrar vi till att ge varandras värld dess gestalt. Vilken omfattning och färg den andres värld får för honom själv, är jag med om att bestämma genom min hållning till honom. Jag bidrar till att göra den vid eller snäv, ljus eller mörk, skiftande eller enformig - och inte minst bidrar jag till att göra den hotande eller trygg. Inte genom teorier eller åskådningar utan genom min blotta hållning. Därför finns det ett outtalat, så att säga anonymt krav på oss att ta vara på det liv som tilliten lägger i vår hand.

K. E. Løgstrup,
dansk teolog, präst och filosof
(1905-1981)

Tvärdrag om reformismen

Så är det ute nu, det nya numret av Tvärdrag, med bland annat min dikt.

Numret handlar om reformismen, så det är ju passande att det spreds under s-kongressen häromveckan. Min närhet till makten är minimal men visst är det kul att Håkan Juholt läser Tvärdrag. Den som lyssnade på hans installationstal kunde lägga märke till att han både omnämnde och citerade artiklar ur tidskriften; i inledningen till hans tal tog han speciellt upp en artikel av Stina Oscarson om kulturpolitiken.

För övrigt var Håkan Juholts tal nog det bästa jag har hört av en svensk politisk ledare på två decennier. Antagligen säger det inte så mycket. Min dikt lever sitt eget liv, hoppas att åtminstone några faktiskt också läser den.

När det nu nästan inte finns några litterära tidskrifter kvar att vända sig till, får man vända sig till de politiska. Jag är glad att Daniel Suhonen, redaktör på Tvärdrag, tycker om poesi...

Save it for a rainy day.

Duggregn hela dagen, rännilar över fönstret framåt fem. Ljuset liknar Köpenhamn, evig tvekan under skyarna från väst och syd. Nu vet jag varför galonmössan vi bar om somrarna, hela familjen - pappa, mamma, tre döttrar - hette sydväst. Det är från det vädersträcket det mesta av regnet kommer. Min pappa var förtjust i den där mössan redan som barn, och blev därför kallad ”fiskis” i skolan. Hur det sen gick för ”fiskis” vet ju alla med lite allmänbildning.

Riktigt duggiga dagar på landet, väl försedda med regnkläder, satt vi på huk nere vid klipporna och rensade strömming. Det luktade inälvor och ryggrens. Måsar och trutar gjorde fartiga lovar över våra huvuden. Vått utanpå, vått innanför tröjan, vått i sockorna. En lycklig dag.

Så vad var det då man skulle spara för en ”rainy day”?

Vissa regniga dagar spenderades med Lasse på andra sidan viken, vi metade abborrar, och som morfar sa: Det nappar bäst i duggregn. Jag minns aldrig att det nappade värst, men vi hade det fint. Blenda och jag tog långa utflykter, i galon då, och matade korna med färskt gräs, eller var inne hos bonden i stallet och gav kalvarna mjölk. Med systrarna spelade jag kort och mormor blev sur om hon inte vann. Vi lät henne vinna rätt ofta.

Jag minns inte låten, men ramsan ligger fast: “Save it for a rainy day”. Endast regniga dagar bör brukas till garderobsstädning, golvtorkning, tvätt, damma bokhyllor, lämna returpack. Idag gick jag, med redan våt mössa, förbi återvinningsstationen, uppför backen till den lilla parken. Gråbergets trollform lyste av grön mossa, men på gångstigen var det fortfarande is. Den såg ut som söndervittrad cement. Hundskit utmed kanterna. Folk borde, och så. Nåväl, det blir dags för något av det sedan länge uppskjutna. Snygga till skorna, Merell sport, nu på andra året. Om det inte blir av idag, så beror det på att det kommer fler dagar. Regniga. Troligen redan i morgon.

TV-teater: Lars Norén och Lena Nyman:

Kanske bör man inte missa: Svt 2, 20.00: Bobby Fischer bor i Pasadena.

"Lars Noréns originalpjäs för tv spelades in 1990 i regi av danska Vibeke Bjelke. I rollerna: Lena Nyman, Stefan Sauk, Bengt Blomgren och Betty Tuvén."

Även i SVT24 3/4

Den här dagen...

...låter oss fortfarande drömma
om att någonting stort
kommer att ske...

Dimmornas dag

Samma runda vid sjön, nu med E. Ingenting är sig likt sen i förrgår. Vi passerar byggarbetsplatsen vid E 4, och stannar till vid ett upplägg av byggmaterial. Rostiga armeringsjärn i en hög, stålförstärkningar, mönjade järnbalkar, trärullar. Stål, järn och rost i högar som bildar ett centralperspektiviskt rutmönster över gruset. De tyska och polska gästarbetarna tycks ha ordningssinnet i behåll trots ett utdraget byggkaos. Lite som när jag hänger tvätt i koloristiska led, på ett sträck, om sommaren. Man gör en sak, vad som helst, med sinne för tingen.

Diset är som en höstdimma vid havet. Isen har fått vattenpölar igen, blanka speglar. Få joggare ute, få fåglar, lite av allt. Minimalistiskt ljus. Grått i grått. Trädkanten på andra sidan sjön flyter som tusch på vattnat papper. Det drar ett penselstråk genom ögat. Vi pratar ivrigt. Om mitt skrivande och E:s studier. I sen eftermiddag dricker vi te medan dimljuset blir till dugg. Ingen särskild årstid, ingen särskild dag, ingenting särskilt. Vattnets linje ligger kvar i rummet, under orden. Snart vågorna.