Gabis Annex

Ja, mitt annex alltså, har öppnat. Tipskuponger mottages i kassan. Dans på taket varannan fredag, inga kaffeflickor, inga kändisar heller, om ni hade hoppats på det. Kungen är portad på egen begäran. Allmän hövlighet förväntas.

Men, seriously, jag tänkte bara ha det som en annan del av mig själv. Ett annat spår, för flyktingar att korsa.
Vi ses där då!

Veckans bilder: Joseph Cornell

Untitled Medici Princess (1948)


Habitat Group for a Shooting Gallery (1943), Construction. T.v.





Jag är för trött för att skriva något idag, hjärnan full av Bach-spår från konserten igår, måste smältas. Blir helt lack på vilket fumligt redigeringsverktyg Blogger är. Annars skulle sannerligen inte titlarna fått lov att hampa sig lite hipp som happ intill verken.
Men ni har ju Wiki, och den här. Klicka på bilderna så känns det mindre trångt liksom, det är ju inte skavfötters de ska ligga.

Är Bibeln blodtörstig?

"Ja, bibeln är blodtörstig och i USA frodas hederskultur. Det är ju inte hela sanningen, förstås. Bibeln förkunnar inte bara blodig hämnd utan också förlåtelse och alla amerikaner delar inte Obamas längtan efter hämnd. ”I mourn the loss of thousands of precious lives, but I will not rejoice in the death of one, not even an enemy” sade Martin Luther King och fortsatte ”returning hate for hate multiplies hate, adding deeper darkness to a night already devoid of stars. Darkness cannot drive out darkness: only light can do that. Hate cannot drive out hate: only love can do that.”

Så skriver Ann Heberlein i en krönika i Kyrkans Tidning. Läs hela texten här.

Raderna: Tove Jansson

På morgonen är det mycket viktigt att inte börja städa för tydligt. Och om man släpper in sorglig frisk luft kan vem som helst bli förkyld eller nedstämd. Det viktiga är att göra skarven till en ny dag mycket långsam och vänlig. Saker blir annorlunda i dagsljus och om skillnaden är för häftig kan det förstöra allt. Man måste kunna gå omkring ifred och känna efter och undra vad det är man egentligen längtar efter.
Man längtar alltid nästa dag men vet inte riktigt vad. Till slut tänker man att kanske är det sill. Och så går man ut i skafferiet och tittar igen och där finns verkligen sill.
Sen går dagen helt stilla framåt och blir en ny kväll och kanske med nya ljus. Alla är förfärligt rädda om varann, de vet hur lite det behövs för att störa balansen...

____________________________________

Stycket handlar om dagen efter en fest, men skulle kunna handla om en konvalescens, också det en sorts efterfest...

Hämtat ur Bildhuggarens dotter, Gebers 1969

Av kärlek till min ungdom...

...gratulerar jag Bob Dylan på allvar, med everlasting respect.

Här får ni en länk till en You-tube-video med ovanligt bra ljud.
Things have changed
A human mind can only stand so much...
Raden påminner om T.S Eliots:
Humankind can only bear so much reality...

People are crazy and times are strange, I´m locked in tight and I´m out of range.
Och - ändå - allt detta vemod duger att dansa till. Har alltid dugt. Kommer att duga. Rocking towards Heaven.

Dekonstruerade kåldolmar

Spanarna idag (SR, P1) var ovanligt roligt. Det är så klart avhängigt av deltagarna. Idag var varken fröken Långhårsman, måttligt kul, eller Herr Engelsk torrhumor med. I stället var det Sissela Kyle, Per Naroskin och Göran Everdahl (alltid rolig) som skulle snabbspana om framtiden.

Det som slog mig mest var Kyles span. Hon berättade att hon kommit in på en restaurang, beställt en rödbetssallad och efter en stund fått in en tallrik bestående av tre högar 1) hackade rödbetor 2)hackat äpple 3)hackad lök, och kanske något mer joks förutom vinäger och olja. Förundrad sökte hon bland ingredienserna och ställde den modiga frågan:
- Men var är min sallad?
- Den har vi dekonstruerat åt dig, sa servitrisen.

Ja, alltså, det här är inte en vandringssägen. Alla filosofers, konstvetares, litteraturprofessorers älsklingsmodeord har nu runnit ner i de ”breda lagren”, som man sa förr, före dekonstruktionen antagligen. Nu är det inte bara Herr Besserwisser von Finkelstein som kan ståta med långa föredrag där dekonstruktion finns med i varannan mening, nu kan också Kalle Kock bidra till filosofin med de första dekonstruerade menyerna. En designer har dekonstruerat en kavaj. Gissa vad det blev? Just det, en jacka!

Jag skulle vilja se klart i livet också jag. Separera detaljerna och förbanne mig skära loss dem från helheten. Jag öppnar snart. Kåldolmar på fat. Stort förvällt kålblad för sig, hängande galant över kanten, joksad färs och smulten lök i varsina plåthögar, tillgång till kryddpeppar och annat smakligt i små flippar av papper. Heja vi flyger! Men kunden får äntligen flytta ner fingrarna i geggamojan och pilla ihop dolmen med stickepinn. Ni ser pedagogiken? Långtidsdagis. Än så länge utan pärlplattor. Men en konkret aktivering är det. Real Life. Som det hade kunnat heta, före… ja, ni vet.

Hör Spanarna om ni har tid före dekonstruerandet av middagen. Tja!
_ _ _ _ __ _ _ _

Dagens program 27.5 klockan 15.03, finns snart på Podradio, reprisen går i morgon 10.03.

Näktergal / drömkväll

Stackars norrlänningar, de vet inte vad de går miste om. En varelse av mytologiskt väsen, som kan bota sjuka, varna förälskade och få ett kejsarrike att sörja.

Kvällen den 25;e maj hör vi den första gången i år; Näktergalen. Denna lilla gömda fågel förvandlar parken till en exotisk djungel. Ett glissando av drillar, upp och ner på en stege. Klickljudet, visslingen, skorrandet, och två andra varianter som den också kan. Vi står stilla. Trädens kronor svajar lätt i kvällsbrisen. Ute vid vattnet finns bara näktergalen och jag och en vän. Mänskan, djuren, all naturen blir lugn.
Vad är en människa utom det hon tar emot, ger ifrån sig, tar emot. Ingenting. Jaget är en illusion (och ingen jävla konstruktion, hör det!). Näktergalarna flyttar genast in. Våra öron blir holkar för the dreamweaver. Näktergalar som inte syns, hur vi än spanar i träden. Utmed vattnet rör vi oss som om bara ljusets speglingar talar sanning. Särskilt när vi håller käft.

Så här låter den.
(Se även H.C Andersen)

Little shop of Horrorscopes.

VÄDUREN:
Du stångas med dig själv, tills hornen växer inåt. Veckan slutar dock mer uppåt i backarna. Klackarna i taket. Sakta är inte din melodi. Jö.
OXEN:
Du har allt att vinna på att bita dig fast som vanligt. Trägen vinner, även om du sällan riktigt tror det. Gräset är grönast hemma. Sängen är skönast hemma. Ta en renskavsklämma.
TVILLINGARNA:
Spring för glatta livet om det ser ut som om någon eller något vill sätta fast dig. Du gör dig bäst när du jonglerar på kanten av alla motsättningar. Febrilt undrande. Liksom.
KRÄFTAN:
Som alltid har du något ogjort med dig i bagaget. Just det ogjorda utgör din stora charm. En känsla av oändliga resurser, måttligt förverkligade. Med fantasi kommer du längst.
LEJONET:
Sorgligt nog kommer du mot slutet av veckan att få springa benen av dig för en munsbit som du sväljer i två tuggor. Inga zebror solar sig i din glans. Lata dagar väntar. Du magar, men magrar elegant.
JUNGFRUN:
Äntligen är tiden inne för dig att förlora din oskuld. Dessbättre kommer din goda smak att hindra det från att ske i garaget eller på busshållplatsen. Din humor är en tillgång, men inte alltid när någon klär av sig naken.
VÅGEN:
Ta inte på dig för mycket av andras bekymmer. Hellre den där lilla mörkblå midjesvängda kappan, och en stor dos lattjo musik. Dina fiender har fått nog av din godhet.
SKORPIONEN:
Han som sitter bredvid dig på bussen är inte från FBI. Inte heller från CIA, SÄPO eller Muslimska Brödraskapet. Han ser bara lite hemlig ut. Som du själv. En överdriven passion väntar.
SKYTTEN:
Ditt filosofiska jag står inte ut med vare sig twitter eller dejting på nätet. Du vill sträcka iväg till randen av alla relationer, helst ensam. Men en liten rar Miss Piggy kommer du inte att kunna motstå. På söndag.
STENBOCKEN:
Har du glömt lilla Mamma nu igen? Skicka ett mail åtminstone, se till att det får plats mellan dina reklamerbjudanden, Linkedin-uppdateringar, CV-förnyelser och hippa mottagningar med de du kallar vänner. Nätverkare, alltså.
VATTUMANNEN:
Vad ska man säga till en sån som du: Inga goda råd hjälper, du rusar rakt in i det som alla varnat dig för, efteråt blir du oviss, sittande med tunga frågor. Dessutom tror du inte på det här.
FISKARNA:
Det är livligt. Alla behöver dig, fast de inte fattar ett dyft av vad du säger. Du överser som vanligt med deras kakafonier, och hamnar på lasarettet med en hörselskada förorsakad av för många välvilliga översättningar från främmande tungomål. Ta time out.
_____________________

Om nån blaska hör av sig kan jag fortsätta med det här hur länge som helst.

My2feet - miljöblogg

Tänkte att jag skulle tipsa om min kusins nystartade blogg om tillväxt, miljö och en hållbar livsstil – han söker kontakt med likasinnade:

My2feet - miljöblogg: Lösningen...??: "I kväll var det ett långt, mycket bra och informativt inslag på Vetenskapens Värld om tillväxtens gränser, se länk. Inslaget börjar ca 4:40 ..."

My favorite things

Överst är Stekenjokkplatån i Lappland. Där gick jag för inte så länge sedan i den smultna årstiden September.
Intill fjällplatån finns kinesisk buskpion, och liljeblommande tulpaner, med polkagrisrand. De såg vi igår.

Nej, jag ska inte börja sjunga om tulpaner, och inte heller kan jag sjunga My favorite things så rörande som Björk gjorde i Lars von Triers film. "Dancer in the dark". Första versen får ni på slutet, som extra bonus-sentiment.
Med bland de tidiga favoriterna är också elefanterna. Här målade av Madeleine Pyk.
Pioner är en annan robust art. Jag satte en gräddrosa i trädgården en gång. Blommor stora som semlor. De som nu slår ut i Botaniska trädgården är buskpioner. De blommar ovanligt tidigt. Deras blom är enkel, som ni ser, och sticker man näsan i dem doftar de som nybakat bröd, med kardemumma.


Kanske alla borde sätta en buskpion i sitt liv, eller en magnolia, det gjorde min man och jag. Och inte vet jag hur det gick för det trädet. Man äger dem ju inte. Man flyttar ifrån dem.

Efter berg och blom, borde det komma några bilder på annat viktigt, bästa vännerna, maken f.d. och några andra trevliga karlar, kanske arbetskamrater. Men eftersom jag inte är så digitaliserad av mig finns det inte mycket att ta av. Så det får bli en blomma till, som jag hittat i nätets oändliga orientaliska trädgård.


..............................................................

Raindrops on roses and whiskers on kittens
Bright copper kettles and warm woolen mittens
Brown paper packages tied up with strings
These are a few of my favorite things

Ur Sound of Music, the real version.

Det japanska körsbärsträdet...

...är på väg att blomma över. Vid trottoarkanten samlas de fallna kronbladen till en lång rosafärgad tuggummibård. Jag skulle vilja bära upp dem till trädet igen. Klistra fast tiden. Så som andra klistrar fast sina leenden, när de börjat falla.

Äppelträden blommar. Varför är jag inte redan på landet? Häggen blommar, syrenerna doftar. Inte på åratal har blomningen varit så frodig som i år. Kastanjen på gården är helt gräddvit. Lyktad.

Tre kvinnor stannar till under en lila syrenbuske, vid promenadstråket. Två iranskor och jag utbyter ord.
- Sören? Sören? Eller hur?
- Syren. S-y-ren, heter det på svenska. Och på persiska?
- Jaas.
- Ja-as?
- Ja. Just så.

Jag har lärt mig två nya främmande ord, de sista dagarna. Jaas, som jag inte vet hur det stavas. Och zakon, som betyder coolt på kroatiska. Livet springer ifrån oss. Men när årstiden vecklas bort kan man alltid veckla ut språket. Om och om igen kommer nya blommor utmed vägen. Ord som blir träd.

Jag föreställer mig dandyn som ett förstadium till poeten

Den sjaskiga elegansen hos arbetarklassens dandys. Sjaskighet, inte på grund av deklassering, utan på grund av stolt nonchalans, ett hat mot borgarklassen. Ett uttryck för att ”vi är bättre än er”, vilket vi kanske trots allt inte är, men vi är mer äkta. Äkthet må vara det bortglömda kvalitetskriteriet. Vi har smak och stil – om nu inte de uttrycken vore förstörda av Svenska Akademien respektive Susanne Ljung. Kalla det snobbism om vi möter er i slängkappa och hög hatt, under 70-talets traktorrealism. Mot Stalin och medelklassen: Bruno K. Öijer i backspegeln.


När dandyn kom in i arbetarklassen uppstod sårbarheten som nejlikans baksida. Eric Fylkeson och den berömda regnrocken, Leonard Cohen på god väg. Paul Weller and the Style Council. Jag minns att tråden gråter blod när den träs genom nålsögat på omslaget till Eric Fylkesons diktsamling ”Dandy”. Vad det betyder begrep jag aldrig; begriper nu. Ställd i fabriken för din försörjning har du ingen annan utväg än att appellera till din äkthet och din visshet om litteraturens makt, du vet att du kommer att ta revansch för samhällets syn på dig själv som förbrukningsvara. Staten vill att du ska bli slav åt andra. Företagen tror sig veta att du måste slava åt dem. Så blev du en fattig poet i alltför dyra, om än solkiga kläder. Din snobbism är en överlevnadsstrategi när du lever i gruvan tolv månader om året. Din dikt har tonsatt sin smärta.


Baudelaire hade en annan uppfattning om dandyn, men vi har rest oss ur den oklanderliga rännstenen, mot en samtida romantisk poesi. Det handlar inte längre om kläder utan vad som finns bakom dem. Gestiken är bara en ledtråd, du signalerar att poesin tar skalper från livet.


Är det här en dandy eller är det poesin som talar, en slags Everyman?

”Vikarien – på bilden representerad av Peter Turbin, 26 år, med examenskod 1 + 1 + 2 + 1 + 2 inkl. praktik A och B – har en ledig, oregelbunden och neurotisk livsrytm. Solglasen står för sad and lonely.” (Eric Fylkeson, ”Skolsituation”, ur En far för mina tankar, Janus 1980).

Bach för levande och döda

Det fina med Bachs små konserter, för cello, eller piano, eller cembalo, är att de ofta börjar och slutar med nästan samma uttryck; som ett liv som föds och sen stegar fram en smula i tiden, ibland med kraftiga kliv uppåt, ibland lugnt och vemodigt, ibland vivace, ibland andante, och så rinner livet tillbaka till döden. Ett stor vatten där vågorna rest sig sjunker åter ner i stillhet, tystnad.

Är det möjligt att jag först nu börjar fatta värdet av just den här musiken? Eller; egentligen all musik, men det blir tydligast med Bach. Hur musiken når in i en del av mig som bara är nu. Lyssnandet har inget annat mål än att lyssna. Allt ryms i det, allt finns, nu. Varje moment är sig självt nog. Handbok för otåliga!

Harpsichord Concerto No.3 in D Major BWV 1054 - 2/3.

Cembalo- nattvandring.

Birgitta Trotzig; tre olika rum.

Två gånger i mitt liv mötte jag henne. Första gången var hemma hos Göran Tunström och Lena Cronqvist. Jag hade gjort en intervju med Göran och blev inviterad att stanna kvar på te. Då kom Birgitta Trotzig, kanske var hon på hastigt besök i Stockholm. Glädjen var stor i hallen, och Göran tilltalade henne med epitetet ”Babusjka”. Kramar och skratt. Ett intensivt samtal tog fart över köksbordet, främst mellan Göran och Birgitta, medan Lena satt tyst, och jag var uppmärksam, road. Här satt nu den kvinna som skrivit Sveriges mest seriösa romaner och skojade och pratade om vädret i Skåne, om skrivandet, om Görans New York-resa, och allt vad det nu var som förestod.

Andra gången mötte jag henne på en vernissage i Kungsträdgården. Laris Strunke ställde ut, och Birgitta och jag hejade på varandra. Hon hade nyss blivit invald i Akademin, jag gratulerade och frågade hur det var.
- Jo, det är bra, sa hon. Kul att få dela ut pengar till folk.

Det var den opretentiösa Birgitta, hon med kontinental savoir vivre. Det fanns en Babusjka i henne och en god kamrat, men också en elitist. Det märktes när jag av en bekant, Elin Iskra i Malmö, fick mig tillsänt ett radioprogram hon gjort med Trotzig. Den ärevördiga författarinnan satt där och lät just ärevördig. Distanserad. Lite snobbig, som om Elins frågor och ivriga intresse var något hon behövde skydda sig mot. Kanske var hon bara lite trött.

Men just så där är vi, tänker jag. Dubbla naturer. Heliga och överlägsna. Vänliga och ointresserade. Snobbiga och otåliga. Jag känner igen den där snobben i mig själv också, utan alla jämförelser. Jag ska jobba på den. Men inte för mycket.

Nu går vi över till dagens text, hämtad ur en fragmentarisk essä-bok som Birgitta Trotzig skrev på 50-talet, och som jag nog läste alldeles för tidigt, i sjuttonårsåldern.

”Från en fixerad idealistisk utgångspunkt blir konflikten mellan form och innehåll, mellan vad som kallas det estetiska elementet och vad som kallas det etiska, oundviklig. Slutsatsen kan bara bli att det estetiska, den individuella formen, måste ses som sekundär, underordnad det etiska, underordnad idén. Det vill säga: den estetiska faktorns egenvärde måste förnekas, bortbesvärjas.
Men hur mycket man förnekar – kvar står att det element som förvandlar anhopningen av ord, färger, sten, ljud till någonting som förnims som en helhet, existerar vid sidan av, oberoende, förbryllande likgiltigt för den ideologiska anknytning, det ”idéinnehåll” som den betraktande finner eller inte finner i det.
Kvar står i oroande påtaglighet dessa ord, dessa linjer, dessa färger. Ingenting annat än dem är det betraktaren har framför sig. En helhet varken ond eller god, lika oåtkomligt som trädet vilar i sin trädnatur vilar den i sig själv.”

Ur Ett landskap, Bonniers, 1959.

Och här gör jag ett par tillägg: Läs Agneta Pleijels fina minnestext, från Svd .

Som i en novell av Borges

Så dog kommentarerna ut. Det sista uttalandet i trötthetens marginal. Den snabba tanken klockan 18.30. Det hånfulla anfallet klockan 20.45. Det ärligt uppmuntrande tillropet klockan 22.16. Den hätska rasismen klockan 23.20. Samt de många orden med utropstecken: Fint! Tack! Exakt! Precis!

Till sist även de mest genomtänkta kommentarerna, de som i sin anspråkslöshet gömde både klokskap, självinsikt och diplomatisk intelligens. Humoristens replikföring dog ut, tillsammans med melankolikerns och statistikerns, ingenjörens och kockens.
Allt borta. Såsom löv i vinden. Miljarder tankar och hälsningar, omöjliga att rymma i ett bibliotek. Fallna ut ur livets bok, rinnande i livets flod, oskiljbara från dess vatten. Där ser vi oss själva, den sista meningens andfådda fästen, rinna vidare utan uppmärksamhet. Som vore våra ord bubblor i en flodvirvel. Omöjliga att återta. Fiskar på väg bort, eller uppströms, ord vars förlopp och utveckling vi inte kunnat förutse. Delar i en rörelse på väg mot ett större hav. Förlustens omnipotens.
Romkorn. Sandkorn. You name it!

- - - - -

”Av nöden tvingad att företa mig något, att få tiden att gå på ett eller annat sätt, försökte jag i mitt mörker att återerinra mig alla mina kunskaper. Hela nätter ödslade jag bort med att försöka minnas några stenormars ordning och antal, eller formen på en medicinalväxt. Så övervann jag åren, så tog jag det i besittning som redan var mitt.”

Gudens skrift
Ur J.L. Borges: Biblioteket i Babel, Bonniers, 1963
(Novellerna samplade ur Ficciones och El Aleph)

Kärnkraft och rädsla

Ett stort problem med kärnkraften är att människor är rädda för den. Det tror jag att både jag och kärnkraftskramarna måste hålla med om. Förmodligen är det en av anledningarna till att den här diskussionen pågick så länge – mina motståndare försökte förklara för mig att jag inte behövde oroa mig.

Och jag har naturligtvis grubblat på min egen rädsla i den här frågan. Jag vet att fakta är bra om man är osäker. Så jag försöker sätta mig in i ämnet, jag lyssnar på mina antagonister i debatten och tro mig, jag skulle verkligen vara glad om jag kunde känna att kärnkraft är tryggt och trevligt och helt okej.

Men det gör jag inte alls. Så man kan ju fråga sig hur det kommer sig att jag inte blir övertygad. Varför är det så svårt att tänka det som kärnkraftskramarna vill: Kärnkraften har hittills inte orsakat flera döda än andra energikällor, avfallet är inte särskilt problematiskt, det finns redan fullt med radioaktivitet i bananer så vi behöver inte oroa oss för om det släpps ut lite till.

Ja, det låter väl bra? Herregud, varför är jag så känslig? Jag borde ju bara vara lättad och glad?

Men det känns för mig lite som att ... eh, jag testar med en liknelse här. Jag vet inte om den blir begriplig, men man skulle kunna tänka sig att man i en vanlig stad får se en massa poliser springa runt i buskarna och jaga harar. Man tänker "jaha, vi har ju några harar som lever i parken, men varför detta polispådrag?" Politikerna säger "det finns ingen anledning till oro" och zoologerna försäkrar att "harar är helt ofarliga för människan och äter bara gräs". Och så står man där och ser polisstyrkan med piketbilar och pistoler och batonger och sköldar och tänker "nä, det är något skumt på gång ..."

Alltså: Ett stort problem med kärnkraften är osäkerhetsfaktorerna och oöverskådligheten. Det är ett ämne som är svårt att få grepp om och svårt att diskutera på ett sansat sätt. Det innehåller konflikter, oklarheter och motsägelsefulla element, som exempelvis det jag försökte illustrera ovan. Alla som sysslar med kärnkraft säger sig vara så lugna och trygga samtidigt som de står där med sin rigorösa säkerhetsapparat. Tjernobyl är ett annat exempel. Det talas om att det faktiska antalet döda vid olyckan inte var särskilt stort, men sedan vimlar det av motstridiga uppgifter om cancerfall, missbildningar och naturpåverkan i en öde stad där allt förfaller och ingen längre vill bo.

Det finns en sorts förnekelse i alltihop. Det finns också ett stort problem i att kärnkraftsmotståndarna hela tiden hamnar i en trist naturromantisk sentimental vänstersäck medan förespråkarna blir hårda-fakta-killarna-som-tänker-rationellt. Trots att det i en annan mening är vi, motståndarna, som är de mest förnuftiga.

En kärnkraftskramare i den tidigare nämna diskussionen kom med ett intressant och talande exempel när jag tog upp just detta med förnuft:

Det är lite som att du står hos en bilhandlare... du har två alternativ... bil A och bil B... i en jämförelse visar det sig att Bil A är en gammal diesel SUB från 1989 medan bil B är plug-in bybrid billigare, säkrare, drar mindre bensin, kan köras helt på el för resor under 50 km och rymmer dessutom lika mycket som bil A.

I det äget kan man inte säga "Ja men mitt förnuft är annorlunda så jag tar 80-tals SUV'en". Det funkar inte så...

Nej, för jag skulle ha sagt: "Jag väljer ingen av bilarna, jag vill över huvud taget inte ha någon bil." Men så kan man inte resonera enligt det här exemplet – man kan inte välja C när det bara finns A och B. Och det är på något sätt symptomatiskt för hela diskussionen, jag kan till och med förstå att kärnkraftskramarna irriterar sig på mig. Jag kliver inte in i deras låda, jag accepterar inte deras premisser, hur mycket fakta och siffror de än kommer med. Så min slutsats av den förra diskussionen blev helt naturligt att det finns ämnen där de båda lägren är så långt ifrån varandra att det inte är någon mening att diskutera ens.

Jag har varit med om det förut. Det handlar inte om olika åsikter i en fråga. Det handlar om olika världsbilder. Och då kommer man ingen vart, det är lika bra att sluta tjafsa, för ingen av parterna vill överge sin värld.

Bild: Timm Suess (Swimming Pool Building 3)

En doft av rök

Körsbärsträden blommar. I stället för att huggas ned har Tjechovs trädgård återuppstått som en rad kolonilotter. Ett litet svenskt experiment från krigsåren. Då kunde man odla sina rotfrukter här. Nu är det gula, röda, violetta och rosa tulpaner som tagit över. Någon eldar fjolårslöv och pinnkrafs i en hörna. En rökslinga blandar sig med doften från hagtornsblommorna. Mandelaktig doft. Röksmak.

Nere vid vattnet har de senkomna ekarna slagit ut. Ett rådjur rör sig försiktigt över berget. Vädrar, kliver på tåspetsarna undan mellan träden. Stränderna luktar skärgård. Mattor av vitsippor. Fräken och ormbunkar med krolliga ludna spiror som ser urtida ut. Arton grader i luften, knappt någon vind. Idag går våren rätt in. Med ens är det fridfullt.

Världen är det inte. På bussen, på väg till en vän, tänker jag: Alla minns 9/11. Det var ”konstnärligt” dramatiskt; vi ser och ser på de fallande tornen, och förfäras alltid. 3000 dog, och alla i New York tycks känna någon av dem, eller någon som kände någon av dem. Följderna återfinns i världspolitiken varje dag.

På Himmelska Fridens torg dog lika många, 3000. Ihjälskjutna av sin egen regering. Samma regering som alla nu vill samarbeta med, låna pengar av, och i vars land alla vill investera. Money makes the world go around, om inte olja. Någon som minns det exakta datumet för massakern på Himmelska Fridens torg? Nej - trodde väl inte det.

Raderna: Hawthorne.

"Man must not disclaim his brotherhood even with the guiltiest".

Nathaniel Hawthorne,
amerikansk författare, 1804-1864.

I sammanhanget, som alla förstår, länkar jag även till Torsten Kälvemarks blogg.

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

Coetzee : Om universitetens integritet

Det har alltid varit något av en lögn att universiteten är självstyrande institutioner. Icke desto mindre var det som universiteten utsattes för under 1980- och 90-talen ganska skamligt, då de inför hotet att få minskade anslag tillät sig omvandlas till vinstdrivande företag. Där förvandlades professorerna, som tidigare bedrivit sin forskning i oinskränkt frihet, till plågade anställda med krav att under granskning av professionella chefer uppfylla kvoter. Det är mycket tveksamt om professorskårens gamla makt någonsin kommer att återställas.
(...)
På den tiden då Polen var under kommunistiskt styre, fanns det dissidenter som ledde kvällskurser i sina hem och som där höll seminarier om författare och filosofer som tagits bort ur den officiella kanonen (till exempel Platon). Inga pengar bytte händer, fast det kan ha förekommit andra former av betalning. Om universitetets anda ska kunna överleva, måste någonting i den stilen ske även i länder där den högre utbildningen har blivit underordnad affärslivets principer. Med andra ord måste kanske de verkliga universiteten flytta in i folks hem och utdela betyg som inte stödjer sig på någonting annat än på den vetenskapsman som undertecknar diplomen.

............

Det här handlar om USA. Men tänk noga på vilken uppfattning om universiteten som politiker här hemma nu är beredda att skriva under på.

Texten: John Coetzee
Ur "Ett dåligt år",
Brombergs, 2007

On the surface of things

Upptakten är lätt, som en vind som stryker över marken, och förebådar annat väder.
Å, denna utflykt! Efter alla lånade böcker jag stängt i vinter. Omlånade. Men samma återvändsgränder. Nu är det bara att dras med, i kraften av språklig energi och intelligenta fördröjningar. Läser på originalspråket, ofta högt. För att det är så kul, som att spela piano i en dröm.

Det är Andrew O´Hagans ”Be near me” jag läser. Hittade den efter lång och aningen yr kringvandring i Stadsbibliotekets rotunda igår. Upp och ner i trappor, böja huvudet, näsan mot golvet. Hittade. Hittade. Ville ha mer.

Who am I, a male chauvinist pig?
Tar med mig hem Coetzee, Borges, Kenzaburo Oe, två Mark Twain, två Andrew O´Hagan. Tvekade mellan Oates och Malte Persson. Det blev Persson. Sen var bagen nästan full. Tvekade igen, mellan Lotass och Calvino. Lämnade båda. Så var den jämlikheten avklarad.

Landade i O´Hagans roman efter elva. Lite sent att läsa då, inser jag idag, när jag börjar om och märker att jag glömt vad som hände i de två första kapitlen. Det hände inget. Men jag fick snällt läsa om det.
Hur huvudpersonen står där med sin smarta mamma vid Edinburgh Castle. Nyss anländ efter prästutbildning i Rom. En sann prolog, vilket han också kallar det. Här en mini-introduktion:

We warmed our fingers round cups of tea.
“A person not willing to have their heart broken is barely alive”, she said, putting a piece of shortbread into her mouth. “I don´t mean you, David, you´re different altogether”.
“Stop it mother, I said. “I´m not some whey-faced character from one of your books. Crazy-haired. Mad with grief.”
“I don´t see why not”, she said. “There´s nothing wrong with grief. You´ve been through such a lot”.
“Rome put it behind me”.
“I don´t know about ´behind you´. In my experience, nothing is ever behind anyone”.
(...)
I told her I was looking forward now to a quiet ministry in Blackpool. (...) Just working in an ordinary parish and greeting the faith of ordinary people.”
“You´ve always been addicted to sweet thoughts” she said. “But I advise you to put your faith in strangers. Sometimes it´s nice to just be on the surface of things.”

- - - - - - -

“Sometimes it´s nice to just be on the surface of things”, kunde handla om bloggarnas kontaktfält. Men det finns en krok utlagd, i den utsagan. Liksom i meningen: ”greeting the faith of ordinary people”. Jag misstänker att den gode prästen kan komma i betänkligt klammer med Verklighetens Folk. Om han är god vet jag för övrigt inte. Men jag har hittat en författare.

Återkommer om utvecklingen.
Tack till Gunnar Pettersson för påminnelser, både om Twain och O´Hagan.

Transaktion: Bach

Av allt vackert jag lyssnat på hos bloggare från när och fjärran är det här den senaste tidens allra vackraste.

Medan världspolitiken faller som trasor omkring oss, och transaktionerna förblir halvt fördolda, missvisande, barnsliga, svart-vita, fulla av mäktiga, ibland korkade, vita eller mörka män, återstår ett par figurer som lyfter. Ett par ljud ur helt andra instrument. Långsiktiga överföringar.

Det här är J.S. Bach, cembalokonsert nr 1, D minor. Hämtad från Gunnar Strandbergs blogg.

Lyssna nu noga. Hämta hem det som går. Att tro på.

Självdeklaration.

För första gången deklarerar jag på nätet. Efter diskussion med min städprinsessa, här om eftermiddagen, förstod jag att det hela var mycket enkelt och inte skulle förorsaka förvirring, högt blodtryck och stumma minnesluckor.
- Jag kan visa dig, sa hon.
- Nej, det behövs inte.
Hon är snäll som ni hör. Men jag tänkte att det ska fan bete sig som en förstagluttare på detta med nätdeklaration.

Extra enkelt var det i år för att jag inte hade ett enda avdrag att göra, varken äkta eller falskt. Ingen enda liten taxiresa, ingen ny dataapparatur, inga längre jobbresor, ingen drös telefoni i arbetet. Inga fonder i Panama, och ingen illegal vapenförsäljning i Pakistan, inga tvättade knarkpengar och inga svarta jobb. Inget att falskdeklarera. Inget massageinstitut att dölja. Inga smuggelcigaretter. Rätt in genom tullen bara, fem klick, så var deklarationen klar.

Det är nästan så man saknar den gamla folkvandringen på Götgatan. Alla som tyckt deklarerandet är trist, alla som alltid sparar det tråkiga till sista andetaget. Stockholmare som gjort en kvällspromenad till sista-minuten-lådorna vid Skattehuset. Slut på det nu.

Ingen går väl till Kungs längre, med sina problem, fast jag ska fundera på någon bra anledning. Få kommer att gå till fots med sitt lilla förtryckta papper till Verket. Jag slapp, tack vare städprinsessan. Och jag har något gott att se fram emot, visserligen bara en en tiondel av det jag vanligen brukar få, men ändå: 460 kronor i återbäring. Yippie!

Men visst är det underligt med ordet självdeklaration. Det kunde ju betyda något mer, och större. Undrar vad det heter på andra språk.

Pink Floyd sjunger dagen till ära. Money.

Demonstrationer

Demonstrationer ska antingen vara jättelika, eller mycket små. 140.000 mot kärnkraften och dess avfall, som i Tyskland nyligen, eller två personer i en säng, för freden, som John och Yoko.
Det ena en stor folklig rörelse, det andra en personlig deklaration, en blandning av ställningstagande och självprofilering.

Nyligen var jag på en mittemellan-demonstration. Jag hade förväntat mig att åtminstone 3000 pers skulle visa lite power på Sergelstorg. Men de flesta var visst inte där. I veckan mellan påsk och Valborg finns annat att göra. Lägga i båten, städa sommarstället från råttor, röka på vid Fåfängan. Jag gick därifrån och kände mig lite som Doris Lessing, efter 75. Nej, det där med demonstrationer får vara slut för mig. ”No more standing in the rain on Trafalguar Square”.

Och ändå. Folk som på allvar vill något. Något annat än att bara kittla kapitalet och makten och bonusgubbarna under hakan. Nu gällde det kärnkraften och dess avfall. Anita Goldman talade sig hes, och bevisade att konsten att tala är halva talet. Skriva kan hon, men inte tala. Annat än med superstarka betoningar som rister i öronen. Som vanligt var det väl något tjall med högtalarna också. Som vanligt frös man. Som vanligt såg man sex gamla vänner. ”Det här är inte precis Tharir-torget”, som jag sa till en av dem. Sen skanderade vi, och det var som vanligt. Lite pinsamt. Man kunde ju bara stå där.

En man som såg vetenskaplig ut talade utan att det hördes längre än till första raden. Sen kom räddningen; Olof Burchard, som med intelligent satir och magstöd fick demonstranterna att skratta. Jaha, och sen var det slut.
Förra gången jag stod någonstans och körde ramsor var i demonstrationen mot USAs invasion av Irak. 7000 - 8000, minst, drog från Sergels Torg till Gärdet. Det var power. Men inte tillräckligt, som det visade sig. Nej, jag vet inte riktigt, skriva kan man ju göra, men nästa gång jag ska demonstrera tror jag att jag går och lägger mig i en säng med någon. För fred och frihet. Respekt för allt liv på jorden.
_ _ _ _ _

Appendix:
"FBI.s dokument om John Lennon ger oss en bild av en man som var en drömmare, men också en kämpe. De säger ingenting om hans andra sidor, att han var ett snille med arbetarbakgrund och en stolt far. I en tid fylld av cyniska superstjärnor kämpade han för att inte bli en handelsvara. Han strävade efter att säga sanningen, inte bara om sin längtan efter fred och kärlek utan också om sin vrede och smärta.
Striden mellan Nixon och Lennon, så som den finns dokumenterad i FBIs register, var mycket betydelsefull. ”En människas livsstil är ett politiskt ställningstagande” sa Lennon … Själv var han politiskt betydelsefull därför att han och Yoko anslöt sig till rörelser som kämpade för att få slut på Vietnamkriget, för frihet, för rättvisa åt svarta och kvinnor. Tillsammans delade de dessa rörelsers förhoppningar, argument, irrvägar och dyrköpta triumfer. De var delaktiga".

(Jon Wiener, som granskade FBI-dokumenten om Lennon).


Som ni ser på bilden läser de Lao Tzu, den gamle kinesiske vise, och inte den här gubben.