En av de bästa oberoende nyhetskanalerna i USA är Democracynow, Amy Goodmans program. Där diskuterade man i veckan USA:s nya skolpolitik. Nedskärning av lärare, fler elever i varje klass, ett ökat beroende av tester, tester som i sin tur blivit en - som man säger – ”god affärsidé”, för de företag som under året ska leverera dessa tester till osäkra rektorer och skolledningar.
Det berättas om hur användandet av tester ständigt ökar, och att elever sätts i skolning, inte på ämnen, utan på hur man klarar dessa test. Man avläser test-”pedagogiken” säg, i stället för att läsa historia eller språk. Elever fås att tro att de går i skolan för att klara test, test som sedan blir avgörande för deras fortsatta studieliv.
Och, som man bäddar får man ligga: många skolor har nu blivit avslöjade med att fuska med testresultaten, för att klara sina elever igenom. Lärare har offrat sin heder för att gå in och rätta dåliga testresultat, för att höja skolans marknadsvärde. Det hela är just så halvkriminellt affärsmässigt som man vill (?) att det ska bli även här.
Fråga: Kommer då de fina skolorna, med de dyrbara eleverna, att kunna köpa sina studenter fria?
Ska pengar avgöra vilken standard en skola har, vilka som har ”rätt” till högre betyg, vilka som ska forslas lättvindigt igenom utbildningssystemet, därför att just deras skola vill ha hög cred?
Därtill kommer att man planerar (alltihop i grunden av ekonomiska orsaker) att låta allt större del av utbildningssystemet ligga på internetundervisning. Man undrar varför just utbildning och skolor ska ta stryk av ekonomisk ”reformpolitik” som fortfarande inte rör nämnvärt vid de 25% miljardärer, som hysteriskt försvaras av den ärkekonservativa tea-party-rörelsen.
Samma sak i Portugal: Vad är det första man drar in på? Jo, byskolor. De fattigas sista resurser.
Som Diane Ravitch,(the former assistant secretary of education) sa i Amy Goodmans program: Slutsatsen är att de fattiga får nöja sig med nätundervisning, de rika får både lärare och nätet. Och fusk-rättade tester, kan man tillägga.
Se programmet: här
Se även: Diane Ravitch hemsida.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2011-08-27
Gombrowicz: Om det teoretiska och livets smärtpunkt.
”Nej, på formler blir ni aldrig mätta! Era konstruktioner, de stora byggnadsverken, kommer att stå tomma så länge inte någon bor i dem. Ju mer ogripbar, ouppnåelig och avgrundslik en människa är, ju djupare nersänkt i andra element, fängslad i formen, liksom oartikulerad av sin egen mun, desto angelägnare blir den vanliga människans närvaro, sådan vi upplever henne dagligdags: människan på kaféet, på gatan, i sin konkreta form. Når man gränsen för det mänskliga måste det omedelbart balanseras av en snabb reträtt in i vanlig mänsklighet och mänsklig genomsnittlighet. Det går att sjunka ner i den mänskliga avgrunden, men på villkor att man kommer upp till ytan igen.
Om jag nu avkrävs den djupaste, mest bindande definitionen av denne någon, som jag påstår måste bosätta sig i de där strukturerna och konstruktionerna, så skulle jag helt enkelt säga att han är Smärtan. Eftersom verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.
Vad man än försöker få i oss finns det i Världsalltet, i varats hela rymd, bara ett enda element som är fasansfullt, otänkbart, oacceptabelt, en enda sak som verkligen är emot oss och krossar oss: smärtan. På den och inget annat bygger existensens hela dynamik. Ta bort smärtan och världen blir likgiltig.
Tja! Kanske är det för allvarligt för att man ska filosofera om det…Farligt är det nämligen. Men jag skulle vilja konstatera att för dessa (liksom för andra) tänkare är världen ständigt och trots allt ett fält för närmast lugna, rentav olympiska hjärnspekulationer. Alla dessa analyser är sunda i så måtto att de uppenbarligen är producerade av professorer som inte har det så illa ställt och sitter rätt bekvämt i sina fåtöljer. Den urbarnsliga ringaktningen av smärtan ligger till grund för deras outtröttliga lek med intellektuella byggklossar. Och medan den sartreska friheten inte känner till smärtan, inte fruktar den tillräckligt, så gör dagens objektivism intrycket av att ha avlats under bedövning”.
Witold Gombrowicz
1904-1969
_ _ _ _ _ _ _ _ _
De som skummar detta med viss tillfredställellse, utan att ha läst Gombrowicz, kan läsa resten av resonemanget i Dagboken, del III.
Pocketupplagan, Bonniers, 2004.
2011-08-26
Raderna: Claes Andersson
Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse
Claes Andersson
_ _ _ _ _ _ _
Först läste jag den här dikten utan invändningar. Mannen är ju i respektabel ålder och har varit med om en del, i liv och dikt. Raderna vandrar på, i organisk och känslostark klarhet. De sista raderna handlar också om den klarnade blicken. Men innan dess sker det något som - för mig - drar ner dikten en smula; någon sorts vändning från svärta till hopp, en ansträngning som genast känns mindre organisk.
Vem sjunger om "den sorg som beretts rum i glädjens hjuls nav" ? Det känns inte som om diktaren gör det, utan tänkaren, som tänkt att här måste man nu komma med en vändning. Men bilden känns orytmisk, därför glädjelös.
Då återvänder jag till Bibeln. Till Predikarens förmåga att på allvar blanda sorg med glädje, ont med gott, utan att darra på hjulet.
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. (- - -) Tiga har sin tid, och tala har sin tid.(- - -)Älska har sin tid och hata har sin tid.
Eller till Pindaros:
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.
Tack för lektionen. Claes Andersson har jag träffat, och läser honom gärna. Men i morgon ska en av alla tiders roligaste intellektuella, som jag tyvärr, eller dessbättre, inte träffat, få säga sitt om samma ämne. You can´t wait!
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen
Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse
Claes Andersson
_ _ _ _ _ _ _
Först läste jag den här dikten utan invändningar. Mannen är ju i respektabel ålder och har varit med om en del, i liv och dikt. Raderna vandrar på, i organisk och känslostark klarhet. De sista raderna handlar också om den klarnade blicken. Men innan dess sker det något som - för mig - drar ner dikten en smula; någon sorts vändning från svärta till hopp, en ansträngning som genast känns mindre organisk.
Vem sjunger om "den sorg som beretts rum i glädjens hjuls nav" ? Det känns inte som om diktaren gör det, utan tänkaren, som tänkt att här måste man nu komma med en vändning. Men bilden känns orytmisk, därför glädjelös.
Då återvänder jag till Bibeln. Till Predikarens förmåga att på allvar blanda sorg med glädje, ont med gott, utan att darra på hjulet.
Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. (- - -) Tiga har sin tid, och tala har sin tid.(- - -)Älska har sin tid och hata har sin tid.
Eller till Pindaros:
Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.
Tack för lektionen. Claes Andersson har jag träffat, och läser honom gärna. Men i morgon ska en av alla tiders roligaste intellektuella, som jag tyvärr, eller dessbättre, inte träffat, få säga sitt om samma ämne. You can´t wait!
2011-08-21
Läget på Tidskriftsverkstaden
Tja, ni kanske undrar hur det står till på Tidskriftsverkstaden i Stockholm nuförtiden? Jo, Tidskriftsverkstaden har för närvarande ett omställningsstöd från Stockholms kulturförvaltning. Vi är alltså i samma båt som Fria Teatern i Högdalen och ett tiotal andra små och medelstora kulturinstitutioner som har fått samma besked. Omställningsstöd betyder en halvering av stödet från föregående år (i år 119.000 kr) en slags förberedelse för att stödet ska tas undan helt under 2012. Det är en uppmaning att skaffa annan finansiering (fonder?) med relativt kort varsel; inte det lättaste för en förening med permanent verksamhet sedan början av 80-talet som under större delen av sin existens har haft stöd både av Kulturrådet och Stockholms kulturförvaltning. Men Kulturförvaltningen får/kan inte längre ge stöd till verksamheter, det beskedet fick vi på ett möte i vintras med "kulturtorpeden" (en del kallar honom så) Patrik Liljegren och Annika Hälldin (också från staden).
Patrik började mötet på Tidskriftsverkstaden med att säga att Stockholmsregionen växer med ett Göteborg vart tionde år, och det kommer inte att komma mer pengar till kulturen! Tvärtom kommer konkurrensen om medlen bli allt hårdare, då skattebetalarna (!) inte skulle godta några växande medel till kulturen.
Därför måste det sovras allt hårdare, för att staden ska kunna få in nya mottagare av stöd; helst unga, hungriga "entreprenörer" antyddes det. Vi ställdes alltså inför fullbordat faktum att vi får en kraftig neddragning av stödet, det hade inget med eventuell kritik mot vår verksamhet att göra (lika lite som det har det i fallet Fria Teatern) utan att staden ville frigöra pengar till nya aktörer! Problemet är att Kulturrådet hakar på neddragningarna med en viss eftersläpning, eftersom de kräver att det finns ett regionalt stöd i botten.
Stockholms kulturförvaltning verkar inte heller förstå Tidskriftsverkstadens karaktär av plattform, då cirka 20-30 kulturtidskrifter, en rad fotografer (från f.d. digitala bildverkstan) och en del frilansjournalister har sin fasta bas där, varifrån de ger ut nummer, gör utställningar etc som många gånger når ut i hela kultur-Sverige!
För bara fem år sedan fanns det tidskriftsverkstäder i både Luleå, Stockholm, Göteborg och Malmö. Luleå tvingades lägga ner av ekonomiska skäl. Är det nu också Stockholms tur? Nej, inte ännu; vi omstrukturerar vår ekonomi och byter namn!
Patrik började mötet på Tidskriftsverkstaden med att säga att Stockholmsregionen växer med ett Göteborg vart tionde år, och det kommer inte att komma mer pengar till kulturen! Tvärtom kommer konkurrensen om medlen bli allt hårdare, då skattebetalarna (!) inte skulle godta några växande medel till kulturen.
Därför måste det sovras allt hårdare, för att staden ska kunna få in nya mottagare av stöd; helst unga, hungriga "entreprenörer" antyddes det. Vi ställdes alltså inför fullbordat faktum att vi får en kraftig neddragning av stödet, det hade inget med eventuell kritik mot vår verksamhet att göra (lika lite som det har det i fallet Fria Teatern) utan att staden ville frigöra pengar till nya aktörer! Problemet är att Kulturrådet hakar på neddragningarna med en viss eftersläpning, eftersom de kräver att det finns ett regionalt stöd i botten.
Stockholms kulturförvaltning verkar inte heller förstå Tidskriftsverkstadens karaktär av plattform, då cirka 20-30 kulturtidskrifter, en rad fotografer (från f.d. digitala bildverkstan) och en del frilansjournalister har sin fasta bas där, varifrån de ger ut nummer, gör utställningar etc som många gånger når ut i hela kultur-Sverige!
För bara fem år sedan fanns det tidskriftsverkstäder i både Luleå, Stockholm, Göteborg och Malmö. Luleå tvingades lägga ner av ekonomiska skäl. Är det nu också Stockholms tur? Nej, inte ännu; vi omstrukturerar vår ekonomi och byter namn!
2011-08-19
Tomas Tranströmer och Jean-Michel Basquiat:
Air Mail
På jakt efter en brevlåda
bar jag brevet genom stan
I storskogen av sten och betong
fladdrade denna vilsna fjäril.
Frimärkets flygande matta
adressens raglande bokstäver
plus min förseglade sanning -
just nu svävande över havet.
Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.
Här nere går arbetet sakta.
Jag sneglar ofta på klockan.
Trädskuggor är svarta siffror
i den giriga tystnaden.
Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.
Dikten av Tranströmer hittar jag i en tiosidig Poesibilaga ur Aftonbladet 1988. Gör man överhuvudtaget den sortens bilagor längre? Eller bara mat-och-vin-bilagor?
I alla fall 17 April 1988 gick det an.
Konsten var vid samma tid i marknadshetaste laget, uppkörd mot väggen, pressad att producera för samlare som köpte i dussintal av de hottaste målarna. Jean-Michel Basquiat var en av dem. En sprutraket av energi som kom in från gatans grafitti, till gallerier och salonger. Han var runt 20, fick uppmärksamhet som ett geni, men ändade i en återvändsgränd av heroinmissbruk. Rädd för att inte hänga med, rädd för kravet på förnyelse. Han dog 1988, 27 år gammal. SvT visade igår en film om honom. Kanske går den i repris.
Hans målningar blev förstås inte bättre av heroinet, bara allt mer dödsmedvetna, allt blekare. Men när Basquiat var i sitt esse gjorde han en hel del fantastiska, starka och ärrade bilder med en dos av knappt dolda influenser; från Cy Twomblys kalligrafi till Picasso, serier, afrikansk mytologi, och Pollock. Pollock som en gång sa, om Picasso: Vad ska man göra med den jäveln; han har redan gjort allt. Pollock och Basquiat är besläktade exempel på en konst som ändar i en återvändsgränd. För vad händer när man inte längre kan splasha ner en duk med färgens Universum, som Pollock, eller driva på sin spretiga expressionism ännu en gång, som Basquiat?
Jag hade tänkt lägga en Strungedikt, eller en Öijer, intill målningen, men lugnet från Tranströmer blev mera värt. Han fyllde åttio i år, den gode poeten. Ripeness is all.
(Målningen: "Utan titel" 1982)
2011-08-18
Autumn is minds true spring....
Minns inte varifrån citatet ovan kommer. Kanske från en regnsomsusad foggad engelsman med immiga glasögon och hotwaterbottle väntandes i sängen hemma.
Hur som: Jag uppfordrar er, nu under regntunga moln, att se vissa somliga höstdagar som en befrielse.
2011-08-15
Vad är din bostad värd?
Vad är din bostad värd?
Du måste veta det nu, om tre veckor
Och du måste veta det den sista
Måndagen i december.
Tala med din pater/mäklare.
Månadens sista dag, året om.
Bikta dina lån.
Du måste räkna in dig
I räntesatsen, golvytan, slipningen
Du måste räkna dig till klippta får
Eller oslipade getter och skrovliga
bärnstenar.
På domens dag
Frågar man dig: Vad är din bostad värd?
Din själ ser inte särskilt
helkaklad ut.
Glänser inte kylskåpet
Som en obduktionssal,
Och köksbänken
Som ett nynitat flygplan?
Vad ska du då
Med vingar till
Du måste veta det nu, om tre veckor
Och du måste veta det den sista
Måndagen i december.
Tala med din pater/mäklare.
Månadens sista dag, året om.
Bikta dina lån.
Du måste räkna in dig
I räntesatsen, golvytan, slipningen
Du måste räkna dig till klippta får
Eller oslipade getter och skrovliga
bärnstenar.
På domens dag
Frågar man dig: Vad är din bostad värd?
Din själ ser inte särskilt
helkaklad ut.
Glänser inte kylskåpet
Som en obduktionssal,
Och köksbänken
Som ett nynitat flygplan?
Vad ska du då
Med vingar till
2011-08-14
En värld av döda litteraturtidskrifter
I dessa tidskrifternas nedläggningstider är det stimulerande att få ett nytt nummer av Aorta i brevlådan. Mindre kul är att det är det allra sista numret.
Litteraturtidskrifter är - som jag tidigare framhållit - en utrotningshotad genre. Man kan konstatera att det har varit två nedläggningsvågor på området; först vid millennieskiftet då Vår Lösen, Artes, Allt om Böcker och BLM försvann. Därefter vid mitten och slutet av 00-talet har i accelererande takt tidskrifter som Ryska huset, Komma, Metamorfos, Post Scriptum och nu också Aorta försvunnit. (Tidskriften Fantasin verkar också i praktiken vara nedlagd, det var i alla fall väldigt länge sedan jag hörde av dem.)
Vi har nått en kritisk punkt då de nedlagda tidskrifterna är viktigare än de som faktiskt finns kvar. Ord & Bild koncentrerar sig på ganska teoretiskt avancerade essäer, Karavan har sin inriktning på utomeuropeisk litteratur. Hjärnstorm publicerar lyrik nu och då, men har det inte som huvudinriktning.
Av återstående tidskrifter: OEI är uppenbarligen den viktigaste, men ingen debutant publicerar sig väl i den. Till OEI skickar den som redan är inne i en litterär karriär och dessutom skriver på ett visst sätt som passar i tidskriften. Glänta är som en kombination av Ord & Bild och OEI. Till OOTAL hör väl den av sig som har tillräckligt snygga gångkläder.
Fältet är uppbrutet. Men Aurora finns kvar. Och Lyrikvännen.
Litteraturtidskrifter är - som jag tidigare framhållit - en utrotningshotad genre. Man kan konstatera att det har varit två nedläggningsvågor på området; först vid millennieskiftet då Vår Lösen, Artes, Allt om Böcker och BLM försvann. Därefter vid mitten och slutet av 00-talet har i accelererande takt tidskrifter som Ryska huset, Komma, Metamorfos, Post Scriptum och nu också Aorta försvunnit. (Tidskriften Fantasin verkar också i praktiken vara nedlagd, det var i alla fall väldigt länge sedan jag hörde av dem.)
Vi har nått en kritisk punkt då de nedlagda tidskrifterna är viktigare än de som faktiskt finns kvar. Ord & Bild koncentrerar sig på ganska teoretiskt avancerade essäer, Karavan har sin inriktning på utomeuropeisk litteratur. Hjärnstorm publicerar lyrik nu och då, men har det inte som huvudinriktning.
Av återstående tidskrifter: OEI är uppenbarligen den viktigaste, men ingen debutant publicerar sig väl i den. Till OEI skickar den som redan är inne i en litterär karriär och dessutom skriver på ett visst sätt som passar i tidskriften. Glänta är som en kombination av Ord & Bild och OEI. Till OOTAL hör väl den av sig som har tillräckligt snygga gångkläder.
Fältet är uppbrutet. Men Aurora finns kvar. Och Lyrikvännen.
2011-08-08
Malmöligan återbildas?
Det är roligt att vara med i en poesigrupp! Det är därför inte så förvånande att Kristian Lundberg och Clemens Altgård säger att de vill nystarta Malmöligan.
Läget inom svenskt kulturliv kan påminna om hur det var när Malmöligan bildades vid mitten av 80-talet. Poesin dominerades då av en ganska teoritung, stockholmsbaserad postmodernism. Situationen för svensk poesi var ändå ojämförligt mycket bättre, då poesin fortfarande hade en central roll och det fanns ett flertal breda litteraturtidskrifter kvar.
I dag har femton år av språkmaterialism (förlåt) klippt av rötterna i den existentiella poesin och över huvud taget kvalitetsmässigt utarmat och förflackat det svenska poesilandskapet. Jag har ännu inte läst någon riktigt bra diktsamling under 2011. (Hoppet är förstås att Lennart Sjögrens ”Den stora munnen”, som jag ännu inte läst, i någon mån ska väga upp.)
Läget inom svenskt kulturliv kan påminna om hur det var när Malmöligan bildades vid mitten av 80-talet. Poesin dominerades då av en ganska teoritung, stockholmsbaserad postmodernism. Situationen för svensk poesi var ändå ojämförligt mycket bättre, då poesin fortfarande hade en central roll och det fanns ett flertal breda litteraturtidskrifter kvar.
I dag har femton år av språkmaterialism (förlåt) klippt av rötterna i den existentiella poesin och över huvud taget kvalitetsmässigt utarmat och förflackat det svenska poesilandskapet. Jag har ännu inte läst någon riktigt bra diktsamling under 2011. (Hoppet är förstås att Lennart Sjögrens ”Den stora munnen”, som jag ännu inte läst, i någon mån ska väga upp.)
2011-08-04
Anna Hallbergs dubbla bokföring
Finns det en ”språkmaterialistisk gemenskap” och hur ser den i såna fall ut? Frågan ställdes av Lyrikvännens redaktör Klara Rasmussen till Anna Hallberg, och den frågan verkar överhuvudtaget varit själva utgångspunkten för Lyrikvännens senaste nummer (4/11) med tema Poetisk skola eller Gemenskap.
(I övrigt tar numret upp andra etablerade poesigrupper som Malmöligan, Nya Juno och Metamorfosgruppen ur olika aspekter. Låt mig senare återvända kort till det. Vad som här framförallt intresserar mig är Anna Hallbergs svar.)
Anna Hallberg tar glatt på sig uppgiften att besvara frågan, samtidigt som hon verkar reta sig på över att ännu en gång buntas ihop med övriga OEI-are. Redan här ser man hennes ambivalens, som vartefter man läser hennes artikel blir än påtagligare.
Hon har aldrig upplevt sig som del av någon poetisk gemenskap, utom när ”den här gruppen” [läs: OEI] blir angripen förstås:
”Det händer att jag tror att jag ingår i en generationsgemenskap. Mestadels när Göran Greider eller Åsa Beckman skrivit något dumt i tidningen. Då känner jag att jag måste försvara den här gruppen, som så många gånger varit föremål för felläsningar, förenklingar och stereotypa klumpbildningar. Jag bryr mig ju om och är aktivt engagerad i den poesi som skrivs i dag. Jag vill att den ska finnas och vidareutvecklas.”
Som om det bara finns en typ av poesi i dag! Det finns nog trots allt en pluralism och Anna Hallberg står för en typ av samtida poesi. Jag undrar varför Anna Hallberg värjer sig så kraftigt för att sammankopplas med andra skrivande människor, en långt gången individualism hör förvisso vår tid till.
Men vad är det att ingå i en poetisk grupp? Är det inte bland annat att dela estetik med ett gäng andra människor, som man har kontakt med? Kanske räcker det inte, kanske måste det ändå finnas förbindelse på ett djupare plan. Ibland blir poesigrupperingarna mest mediala konstruktioner (och Lyrikvännen snuddar till och med - i samtalet mellan Clemens Altgård och Jonas Ellerström - vid föreställningen att Malmöligan delvis var en medial företeelse). Men återigen, jag har aldrig sett någon vara så ambivalent till föreställningen om att vara med i en poesigrupp som Anna Hallberg, och jag skulle vilja gå så långt som att säga att hon kör med dubbel bokföring.
När hon ska ge ett citat som fångar upp innebörden av hennes poetiska gemenskap (om den finns) så vad ger hon, om inte några rader från just OEI? Nämligen ett citat ur artikeln ”Raw Matter: A Poetics of Disgust av Sianne Ngai. Samma OEI som Anna Hallberg på andra ställen försöker distansera sig ifrån! Det av henne angivna citatet bekräftar för övrigt det som Knausgård skriver i Min kamp 2 om att många unga författare i dag inte har mycket annat att skriva om än språket självt.
*
Själv är jag helt säker på att jag ingick i en poetisk gemenskap kring tidskriften Den Blinde Argus, åtminstone åren 1985-87. Som stöd för detta kan jag ange en intensiv brevväxling med de övriga medlemmarna, där vi delgav varandra våra skrivplaner och överhuvudtaget drömmar kring liv och dikt. Det framgår också av Kristian Lundbergs efterord till Lukas Moodyssons samlade ungdomsdikter ”Mellan sexton och tjugosex”.
(I övrigt tar numret upp andra etablerade poesigrupper som Malmöligan, Nya Juno och Metamorfosgruppen ur olika aspekter. Låt mig senare återvända kort till det. Vad som här framförallt intresserar mig är Anna Hallbergs svar.)
Anna Hallberg tar glatt på sig uppgiften att besvara frågan, samtidigt som hon verkar reta sig på över att ännu en gång buntas ihop med övriga OEI-are. Redan här ser man hennes ambivalens, som vartefter man läser hennes artikel blir än påtagligare.
Hon har aldrig upplevt sig som del av någon poetisk gemenskap, utom när ”den här gruppen” [läs: OEI] blir angripen förstås:
”Det händer att jag tror att jag ingår i en generationsgemenskap. Mestadels när Göran Greider eller Åsa Beckman skrivit något dumt i tidningen. Då känner jag att jag måste försvara den här gruppen, som så många gånger varit föremål för felläsningar, förenklingar och stereotypa klumpbildningar. Jag bryr mig ju om och är aktivt engagerad i den poesi som skrivs i dag. Jag vill att den ska finnas och vidareutvecklas.”
Som om det bara finns en typ av poesi i dag! Det finns nog trots allt en pluralism och Anna Hallberg står för en typ av samtida poesi. Jag undrar varför Anna Hallberg värjer sig så kraftigt för att sammankopplas med andra skrivande människor, en långt gången individualism hör förvisso vår tid till.
Men vad är det att ingå i en poetisk grupp? Är det inte bland annat att dela estetik med ett gäng andra människor, som man har kontakt med? Kanske räcker det inte, kanske måste det ändå finnas förbindelse på ett djupare plan. Ibland blir poesigrupperingarna mest mediala konstruktioner (och Lyrikvännen snuddar till och med - i samtalet mellan Clemens Altgård och Jonas Ellerström - vid föreställningen att Malmöligan delvis var en medial företeelse). Men återigen, jag har aldrig sett någon vara så ambivalent till föreställningen om att vara med i en poesigrupp som Anna Hallberg, och jag skulle vilja gå så långt som att säga att hon kör med dubbel bokföring.
När hon ska ge ett citat som fångar upp innebörden av hennes poetiska gemenskap (om den finns) så vad ger hon, om inte några rader från just OEI? Nämligen ett citat ur artikeln ”Raw Matter: A Poetics of Disgust av Sianne Ngai. Samma OEI som Anna Hallberg på andra ställen försöker distansera sig ifrån! Det av henne angivna citatet bekräftar för övrigt det som Knausgård skriver i Min kamp 2 om att många unga författare i dag inte har mycket annat att skriva om än språket självt.
*
Själv är jag helt säker på att jag ingick i en poetisk gemenskap kring tidskriften Den Blinde Argus, åtminstone åren 1985-87. Som stöd för detta kan jag ange en intensiv brevväxling med de övriga medlemmarna, där vi delgav varandra våra skrivplaner och överhuvudtaget drömmar kring liv och dikt. Det framgår också av Kristian Lundbergs efterord till Lukas Moodyssons samlade ungdomsdikter ”Mellan sexton och tjugosex”.
2011-08-02
Produktionsenheter
Jag har ett hårt och själlöst jobb.
Men jag är inte själlös!
- Så stiger sången ur de mänskliga
produktionsenheternas strupar.
Sången har hörts i hundratals år.
tillägnas Arbeiderpartiet
2011-08-01
Med på resan: J M Coetzee!
Läser hans kortessäer i ”Ett dåligt år”; om allt från Tony Blairs bristande omdöme, till Gud och marknaden, eller förgudningen av marknaden. Från krigspolitik till drömmar, till sex och turism. Ja, det är ett varierat bord. Men ingenting flottigt, inget härsket och surnat. Tvärtom.
Det jag beundrar hos Coetzee är nog hans lite svala, nyktra distans, samma kvalité som får en del av mina väninnor att tycka han är en torris. Men icke. Han är briljant. Utan ansträngning rör han sig mellan högt och lågt, mellan privata tillkortakommanden och betraktelser över storpolitisk retorik. Balanserar, som en ensam brädseglare, mellan Bach och döden, mellan Tolstoj och Machiavelli, mellan Bush och Castro.
Många av Coetzees observationer handlar om mentaliteter; om retoriken som fångar oss. Jag väljer det här avsnittet, på något sätt angeläget just nu, i de krokigaste av finansiella krokar: Om konkurrens.
”Med tanke på att det finns ett överflöd av mat i Australien och att klimatet är behagligt, undrar man varför australiensarna måste tvingas – av en regering som nyligen har godkänt en ny lag som gör det lättare för arbetsgivare att säga upp sina anställda – att arbeta hårdare och fler timmar i veckan? Det svar vi får är att i den nya globaliserade ekonomin måste vi alla arbeta hårdare för att hålla oss steget före eller i själva verket för att kunna hålla jämna steg. Vi får höra att kineserna arbetar hårdare, fler timmar i veckan, och för mindre betalning än australiensarna, och de lever svårare liv och är mer trångbodda. Således kan man i Kina tillverka varor till ett lägre pris än man kan göra i Australien. Om inte australiensarna arbetar hårdare, kommer de att hamna på efterkälken och bli förlorare i den globala kapplöpningen.
(- - -)
Bilden av ekonomisk verksamhet som en kapplöpning eller en tävling är något suddig i detaljerna, men det borde ändå stå klart att om ekonomisk verksamhet är en kapplöpning är det dock en kapplöpning utan målsnöre och därmed utan något naturligt slut. Löparens enda mål är att ta täten och hålla sig kvar där. Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla mot varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att förbättra hälsan. En kapplöpning, en tävling: det är så det förhåller sig. Vi tillhör av naturen olika nationer och det är därför naturligt att tävla med andra nationer. Världen är en djungel (metaforerna kommer på löpande band) och i djungeln tävlar alla arter mot varandra om utrymme och näring.
Sanningen om djungler är att bland nationerna (arterna) i den symboliska djungeln finns det inte längre några vinnare och förlorare. En djungel är ett ekologiskt system där de överlevande arterna har uppnått symbios med varandra. Detta tillstånd av dynamisk stabilitet som således uppnåtts, är det som menas med ett ekosystem.
Men till och med bortsett från den felaktiga analogin med djungeln, är även påståendet att världen måste indelas i konkurrerande ekonomier eftersom världen är sådan, krystat. Om vi nu har konkurrerande ekonomiska system beror det på att vi har bestämt att att det är så vi vill att vår värld ska se ut. Tävlan är en sublimering av krig. Det finns ingenting ofrånkomligt hos krig. Om vi vill ha krig kan vi välja krig, om vi vill ha fred kan vi på samma sätt välja fred. Om vi vill ha tävling kan vi välja tävling, men vi kan också som ett alternativ till tävling ägna oss åt kamratligt samarbete.
Vad de personer som travar på i djungelanalogin menar, men som de inte säger, eftersom det låter alltför pessimistiskt, alltför rovgirigt, är homo homini lupus. Vi kan inte samarbeta eftersom den mänskliga naturen – bortse från hur världen är – är fallen, moraliskt fördärvad och rovgirig. (stackars baktalade djur! Vargen är inte något rovdjur mot andra vargar: lupus lupo lupus måste vara rent förtal.)
_ _ _ _ _ _ _ _
(Homo homini lupus = Människan är människans varg.)
Ett dåligt år, Brombergs 2007.
Nu är jag borta ett tag, och lämnar desto mera utrymme åt de andra här på Argus, som jag hoppas att de tar. Ni som kommer att sakna mig - och det är rätt många - kan alltid hoppa över till föga åldrade blogginlägg på Gabis Annex.
Hej, ha det skönt!
Det jag beundrar hos Coetzee är nog hans lite svala, nyktra distans, samma kvalité som får en del av mina väninnor att tycka han är en torris. Men icke. Han är briljant. Utan ansträngning rör han sig mellan högt och lågt, mellan privata tillkortakommanden och betraktelser över storpolitisk retorik. Balanserar, som en ensam brädseglare, mellan Bach och döden, mellan Tolstoj och Machiavelli, mellan Bush och Castro.
Många av Coetzees observationer handlar om mentaliteter; om retoriken som fångar oss. Jag väljer det här avsnittet, på något sätt angeläget just nu, i de krokigaste av finansiella krokar: Om konkurrens.
”Med tanke på att det finns ett överflöd av mat i Australien och att klimatet är behagligt, undrar man varför australiensarna måste tvingas – av en regering som nyligen har godkänt en ny lag som gör det lättare för arbetsgivare att säga upp sina anställda – att arbeta hårdare och fler timmar i veckan? Det svar vi får är att i den nya globaliserade ekonomin måste vi alla arbeta hårdare för att hålla oss steget före eller i själva verket för att kunna hålla jämna steg. Vi får höra att kineserna arbetar hårdare, fler timmar i veckan, och för mindre betalning än australiensarna, och de lever svårare liv och är mer trångbodda. Således kan man i Kina tillverka varor till ett lägre pris än man kan göra i Australien. Om inte australiensarna arbetar hårdare, kommer de att hamna på efterkälken och bli förlorare i den globala kapplöpningen.
(- - -)
Bilden av ekonomisk verksamhet som en kapplöpning eller en tävling är något suddig i detaljerna, men det borde ändå stå klart att om ekonomisk verksamhet är en kapplöpning är det dock en kapplöpning utan målsnöre och därmed utan något naturligt slut. Löparens enda mål är att ta täten och hålla sig kvar där. Man ställer aldrig frågan varför livet måste liknas vid en kapplöpning eller varför nationella ekonomier måste tävla mot varandra i stället för att ge sig ut på en kamratlig joggingtur tillsammans för att förbättra hälsan. En kapplöpning, en tävling: det är så det förhåller sig. Vi tillhör av naturen olika nationer och det är därför naturligt att tävla med andra nationer. Världen är en djungel (metaforerna kommer på löpande band) och i djungeln tävlar alla arter mot varandra om utrymme och näring.
Sanningen om djungler är att bland nationerna (arterna) i den symboliska djungeln finns det inte längre några vinnare och förlorare. En djungel är ett ekologiskt system där de överlevande arterna har uppnått symbios med varandra. Detta tillstånd av dynamisk stabilitet som således uppnåtts, är det som menas med ett ekosystem.
Men till och med bortsett från den felaktiga analogin med djungeln, är även påståendet att världen måste indelas i konkurrerande ekonomier eftersom världen är sådan, krystat. Om vi nu har konkurrerande ekonomiska system beror det på att vi har bestämt att att det är så vi vill att vår värld ska se ut. Tävlan är en sublimering av krig. Det finns ingenting ofrånkomligt hos krig. Om vi vill ha krig kan vi välja krig, om vi vill ha fred kan vi på samma sätt välja fred. Om vi vill ha tävling kan vi välja tävling, men vi kan också som ett alternativ till tävling ägna oss åt kamratligt samarbete.
Vad de personer som travar på i djungelanalogin menar, men som de inte säger, eftersom det låter alltför pessimistiskt, alltför rovgirigt, är homo homini lupus. Vi kan inte samarbeta eftersom den mänskliga naturen – bortse från hur världen är – är fallen, moraliskt fördärvad och rovgirig. (stackars baktalade djur! Vargen är inte något rovdjur mot andra vargar: lupus lupo lupus måste vara rent förtal.)
_ _ _ _ _ _ _ _
(Homo homini lupus = Människan är människans varg.)
Ett dåligt år, Brombergs 2007.
Nu är jag borta ett tag, och lämnar desto mera utrymme åt de andra här på Argus, som jag hoppas att de tar. Ni som kommer att sakna mig - och det är rätt många - kan alltid hoppa över till föga åldrade blogginlägg på Gabis Annex.
Hej, ha det skönt!
Jag tänker på dig, Åse H.
Det var på tal
att jag skulle gifta in mig
i 17.mai-liturgin.
Det blev aldrig så.
Du försvann ur mitt liv
väldigt hastigt, Åse.
Du gav mig ett sår
när du stack tillbaks till Oslo
utan ett ord till farväl.
Jag har kommit över det –
men jag gråter ändå
för ditt Norge blöder.
23/7-24/7
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)