2011-10-31

Andra röster i svensk poesi

Nobelpriset till Tomas Tranströmer är naturligtvis en fantastisk händelse. Jag minns förstås var jag befann mig när priset tillkännagavs. Jag befann mig som vanligt i arbete ombord på Tvärbanan vid ettiden den dag i början av oktober då årets litteraturpristagare skulle utses.

Då såg jag en tjej i röd regnkappa med vita hörlurar i öronen; hon lyssnade uppenbarligen på radio. Hon blev stående vid avstigningen och sökte ögonkontakt med mig. Så ropade hon över ett avstånd på kanske tre meter: Tranströmer fick priset! (Eller om hon sa: Priset gick till Tranströmer!).

Jag blev jublande glad, euforisk på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig. (Jag hade ju inte heller väntat mig den pristagaren.) Jag gick fram till henne, ville krama henne, men nöjde mig med att lägga armen om hennes rygg. Det var förbrödring och försystring i ett, och nej, vi kände ju inte alls varandra.

*

Priset till Tranströmer är som sagt viktigt, och en stillsam manifestation för vad jag skulle vilja kalla för "den riktiga poesin". Men denna händelse kan inte dölja att återväxten bakom honom är fruktansvärt skral. Några få åldermän inom svensk litteratur tillåts hålla på med sin existentiella poesi, det är olikartade röster men med det gemensamt att de använder sig av metaforer och skriver en någorlunda tillgänglig poesi.

Jag tänker på Tomas Tranströmer - portalgestalten och den främste - men också på Lennart Sjögren och Lars Gustafsson. Till åldermännen får man väl snart även räkna Bruno K. Öijer - han fyller 60 i höst!

*

De poesiantologier som ges ut med något decenniums mellanrum inom svensk litteratur är en del av vårt kollektiva minne, de visar upp förslag på vilka namn och vilken poesi som är värd att gå på djupet med. De poeter de väljer ut är förslag till framtiden, vilka författarskap som kan tänkas överleva. Då blir det fruktansvärt missledande och faktiskt också ett slag mot svensk poesis överlevnad som en mångfald av röster att utesluta viktiga poeter som Boel Schenlaer, Charlotte Orwin, Håkan Sandell och Bob Hansson från poesiantologiernas värld.

Det är så många - framförallt medelålders - poeter som har tystnat och man vet inte alltid vad det beror på. Eller rättare sagt, i normalfallet vet man det inte. Kanske har förlagen tröttnat på att ge ut just denna poet, kanske har tidsandan förändrat sig för mycket så att de inte längre vill satsa på just denna röst. I de fall där jag har haft inblick vet jag att det oftast handlar om förlagens ändrade inställning. Då blir det än mer frapperande hur antologiredaktörerna ägnar sig åt en tidig, mot tidsandan alltför inställsam sållning, och redan på förhand tar bort avvikande röster som i själva verket kan tänkas tillhöra de viktigaste i sin tid.

*

Jag var nere i katakomberna vid Kungliga biblioteket häromdagen. Jag ville kopiera några dikter av Lars Hasselblad för eventuell publicering i en tidskrift. Lars Hasselblad är en i sina bästa stunder lysande poet (f. -43) som givit ut ett par diktsamlingar på Bonniers i slutet av 60- och början av 70-talet. Man kanske kan säga att han skrev i en Tranströmer-tradition utan att ha förebildens över tid jämna mästerskap. Men i de dikter där Lars Hasselblad är som bäst, når han väldigt långt. Det gäller framförallt några av dikterna ur "Feodorovska" (1970) som jag var intresserad av.

När jag var på KB fick jag återigen den där krypande känslan; vilken rikedom av poeter det finns och vad mycket bra som har publicerats! Vad mycket som finns att upptäcka men vad mycket som också är bortglömt! En del av det är helt enkelt bortoperat ur vårt kollektiva minne, fick aldrig komma med i sin tids antologier, bars aldrig vidare som del av den levande organism som vårt språks poesi utgör. Det finns en stor sorg i detta, och jag finner blindhet hos många poesiredaktörer och kritiker, som inte förmår skilja mellan äkta ingivelse och bluffmakares tomma rader.

Jag vet inte varför Lars Hasselblads verk inte har fått någon fortsättning, kanske tröttnade han själv, kanske tröttnade Bonniers.

Men jag prisar de äkta poeterna, de är så få, och vi har inte råd att göra oss av med dem. Poesiantologiredaktörerna måste öppna sina ögon för den mångfald som faktiskt existerar utanför deras snäva bekantskapskrets där alla tycks dela samma estetik. Tragiken består i att de äkta rösterna inte tillåts bryta in där de behövs som mest.

Den segrande språkmaterialismen

Möjligen kommer det som Helena Looft en gång kallade för den "kära gamla poesidebatten" snart att blossa upp igen. Det finns i alla fall förutsättningar för det. I dagarna utkommer nämligen den här poesiantologin som väl närmast är att betrakta som ett statement för språkmaterialismen. Redaktörerna Anna Hallberg, Jörgen Gassilewski och Anna Nyström (den fjärde redaktören Kajsa Sundin kunde inte medverka) skräder inte orden i förhandsartikeln i DN i lördags. Deras höga värdering av det senaste decenniets poesi står väldigt klar, liksom i presentationen på Bonniers hemsida där den jämförs med fyrtiotalismen.

"Poesin är i ständig rörelse på väg mot något annat. De beskriver decenniet som ett av de mest heterogena och spännande på länge", citerar intervjuaren Clas Barkman i DN i lördags (artikeln ej på nätet).

Det är i och för sig spännande att det kommer ut en ny stor poesiantologi, det har ju inte givits ut någon sådan sedan FiB:s Lyrikklubb gav ut "Femton poeter ur 90-talet" 1998. Men det där med mångfalden är en chimär.

Intervjuaren Clas Barkman reagerar i DN mot att två av redaktörerna medverkar med egna dikter i antologin; men här följer de bara mönstret från "Femton poeter..." där redaktörerna Maria Gummesson och Helena Eriksson själva medverkade.

I själva verket förefaller den nya antologin vara helt samordnad med den förra antologin även om den ges ut på ett annat förlag och av andra poeter. Det teoretiska perspektivet, språk- och litteratursyn är likartat. Ingen av de medverkande i "Femton poeter..." finns med i den nya boken 32/2011, som så att säga därmed tar vid där den förra slutade. Om den tidigare antologin skildrade språkmaterialismens framväxt, och lät några få poeter med andra stilar och röster vara med som ett tecken på mångfald, så går den nya antologin vidare och skildrar språkmaterialismen/den konceptuella lyriken på krönet av sitt inflytande. Det blir därmed en sammanfattning av ett maktskede inom svensk lyrik.

Även här medverkar ett fåtal olikartade poeter, vilket känns mest som ett alibi. Johannes Anyuru och Kennet Klemets, kanske också Åsa Ericsdotter och Catharina Gripenberg, har starkare röster men Anyuru och Klemets har visat att inte heller de står opåverkade av den dominerande språkmaterialismen.

Om man lägger de två antologierna bredvid varandra, dvs jämför listan på medverkande, ser man några saker klart, vilka väl måste sägas bevisa min tes här ovan. Redaktörerna för både 90-talsantologin och 10-talsantologin har lyckats med konststycket att utesluta två av Sveriges samtidigt både främsta och mest uppmärksammade poeter; varken Bob Hansson eller Håkan Sandell finns med. Det är närmast ett bevis för att en metaforisk/kommunikativ lyrik inte riktigt räknas i sammanhanget. Det teoretiska perspektiv som redaktörerna delar verkar utesluta att en sådan bred bild av den svenska poesin ges. Inte heller Peter Lindforss eller Charlotte Orwin - också två av Sveriges främsta poeter - finns med i någon av dessa antologier, men det var ju mer väntat.

2011-10-30

En essä om Claudio Magris

Nu kan man läsa min essä om Claudio Magris på björnstrand backwater och även här på Salongen.

Texten börjar i den här tonarten:

Ibland retar det mig att han berättar så lite om sig själv. Som att få brev från en vän som berättar om sina vandringar i en stad, besök hos grannar, en semesterresa, ett par böcker han läst, men ingenting avslöjar om sin djupaste vånda och fröjd. Samvetskval, oro, misslyckade eskapader eller tragikomiska nederlag.

Förgäves letar jag i texten efter ett subjekt som inte bara öppnar sig och är i världen, utan också snorar, ångrar sig, svettas och känner sig störd. Icke. Det jag sedan fattat, och lite grann imponeras av, är att försvinnandet i andra och annat utgör hans konstnärliga lösen. En medveten estetik – möjligen ett arv från Italo Calvino – men också en personlig diskretion, gör att han gärna intar observatörens roll, ett öga som lugnt och uthålligt, utan avbrott för egna idiosynkrasier, återskapar världen och livet. Endast sparsamt kan hans jag vara inflätat i texten som ”han”, en liten pojke med en dödsjuk fisk i en skål, eller en man i en kyrka som tar sin tillflykt undan regnet, och där konfronteras med döden och kärleken, skulden och försoningen. (Mikrokosmos).

Den som läst Claudio Magris Donau är redan bekant med hans lärdom, den toleranta inställningen till människorna och det intelligenta språk som förenar klarhet med poesi och humoristiska understatements. Allt detta finns också i Mikrokosmos, men här gör han en kortare, cirkulär resa i trakterna av sin hembygd kring Trieste och dessutom en avstickare i nordvästlig riktning. Han förflyttar sig mellan Adriatiska havets öar, kullarna i Turin och det bergiga skogsområdet Il Nevoso, mellan loja båtutflykter, historiska promenader och en vildmarksromantik som verkar förvånansvärt svensk.

- - - - - - - - - - -

Fortsättning följer, som ni redan vet, på björnstrand backwater.

2011-10-26

Den unga Flickas lidanden

Nu kanske ni tror att jag tycker illa om alla diktsamlingar som bygger på textstölder eller har en hög grad av intertextualitet. Men så är inte riktigt fallet; jag tycker t.ex. rätt bra om Maria Margareta Österholms debutdiktsamling Den unga f:s bekännelser.
Den har en finess och humor som saknas i den mesta språkmaterialismen; så har den också sidor som vetter mer mot 50-talets romantiska rolldiktning eller kanske t.o.m. 70-talets nysurrealism. (Kanske är det därför den fick en så ogenerös recension av Hanna Nordenhök i AB.)
Visst är det lite bekymmersamt att Österholms egen röst så att säga inte får klinga ut, att den är så invävd bland mer eller mindre dolda citat. Men i det här fallet gör det inte så mycket; bokens charm och aningen om att där ligger saker under ytan förlåter en hel del.
Det litteraturteoretiska språket är också ganska frånvarande, vilket är kort och gott skönt.

Jag tycker för övrigt Hanna Nordenhök har fel i sak; boken ansluter inte alls enbart till en kvinnohistorisk kanon/tradition. Redan boktiteln är ju en blinkning till Goethes Den unge Werthers lidanden. Så läser jag den i alla fall.

De här surrealistiska diktraderna ligger för mig nära det litterära 70-talet, som det kunde se ut hos poeten Roger Skjöld.

med tungan skrev jag mitt namn över lakanen
det var en sån tur att jag hade filten
att det inte utbröt skogsbränder i badrummet

2011-10-25

Synpunkten


Satirteckning från en utställning förra året på Museet för glömska i Norrköping.
Tyvärr har jag inte lyckats luska ut vem som gjort teckningen, men utställningen som helhet var gjord av tecknare från Mellanöstern.

2011-10-22

Något saknas inom svensk poesi: Det borde finnas mer

Den som är intresserad av svensk poesi i dag har det inte lätt. Sedan nedläggningen av Komma och tidigare BLM finns det inte längre några litterära tidskrifter som ger en översikt över nyskriven etablerad och oetablerad litteratur (såvida man inte är specialintresserad av sprkmtrlstsk kanon, då finns det ju ett antal).
För att få en överblick tvingas man gå igenom alla diktsamlingar som ges ut, diktsamlingar som i många fall närmast liknar examensarbeten från skrivarkurser. Så här verkar det gå till när en poet är mogen för ett nytt verk som ska innebära debut eller kanske t.o.m. genombrott: Poeten väljer ut ett visst material att applicera lämplig metod på; cut-up, appropriering eller något annat från OEI:s smörgåsbord. Därefter inväntar de sina MVG från recensenterna verksamma inom samma kretslopp, som omfattar skrivarkurselever-skrivarkurslärare-förlagsutgivna-recensenter.
Det är deprimerande, eftersom kvalitetskraven är satta så lågt och dessutom aldrig har preciserats. Som läsare förstår man ju snart att det är anslutning till en viss litteratur- och språksyn som premieras, ingenting annat. Det här med egen röst och ärlighet som kvalitetskriterium verkar vara helt bortglömt. De fria andarna tenderar att stötas ut.

Men det finns hopp för den svenska poesin; Peter Lindforss skriver t.ex. bättre och bättre. Melankolin i hans rader är vacker och ofta insiktsfull. Hans outgivna diktmanus "Det borde finnas mer" har några år på nacken, men är fortfarande den bästa samling jag läst under 2011. Då har jag ändå läst diktsamlingar av bl.a. Malte Persson, Helena Boberg, Lennart Sjögren och Maria Margareta Österholm. Jag instämmer med Peter Lindforss, det borde sannerligen finnas mer! Det är svårt att välja någon enskild dikt ur hans manus, men här är titeldikten.



DET BORDE FINNAS MER



Det borde finnas skuggiga altaner
med kallt vitt vin som ingen dricker
och maskstungna äpplen och igelkottar
och sköterskor i blå klänning
som alla patienter vill ligga med

en korg med visitkort skänkt av Thomas Mann
för mycket, mycket länge sedan,
en plats dit onda går för att dö
ett kakelgolv med etruskiska motiv
en taburett där de för tidigt födda orerar
och en där de som valde fel föräldrar
håller sina rådslag

Det borde finnas mönster
i det vi lever i och gör, det borde finnas
änglar på kudden och guldstänkt i dina ögon
oskrivna böcker, fantiserade resor
gudabarn, dödsänglar
och en stor jävla symfoniorkester

Det borde finnas mönster
i stil med de som den enorma eken
kastar över just vårt frukostbord
medan duvorna kuttrar
och de iskylda druvorna förblir oätna
som i ett halvdant holländskt mästerverk
Tillsammans med ovikta servetter och sedlar
med ännu inte tillsatta statsmän
och moderna bilar som i brist på annat
körs sönder av förtvivlade män

hartassar och vitlök på fönsterluckorna
ett artigt och andligt svar
på en vardaglig fråga, animerade
samtal i förbigående

en känsla av att livet rinner bort

och att skuggorna
på den här terrassen
har valt just oss att fälla sina mönster över

- Peter Lindforss

2011-10-20

Om Japans ödesdagar i mars 2011

Alla kärnkraftskramare där ute får gärna läsa och kommentera det här från Rune Lanestrands blogg.

Kärnkraftshaveriet i Fukushima med efterföljande tsunami hotade Japans överlevnad som stat. Premiärminister Kan ställdes inför det eventuella beslutet att evakuera 30-miljonersstaden Tokyo. Cheferna på Tepco ville lämna det skenande kärnkraftverket vind för våg efter fem dagar, men dåvarande premiärministern sade nej. Detta är för mig skakande uppgifter - om än inte helt oväntade - som kommer fram ett drygt halvår efter katastrofen. Och inte en rad om detta har jag sett i DN eller SvD eller någon annan stor svensk tidning. (Dock i den kristna tidningen Världen Idag, som publicerat Lanestrands uppgifter.)

Nu säger ni att jag bara hämtat detta från en blogg? Men så enkelt är det inte. I behovet av källkritik gjorde jag en google-sökning med följande utseende så sent som igår kväll; "Japan Times and Kan". Naoto Kan, som alltså nyligen avgått från sin post som premiärminister, hade blivit frispråkig och jag fick fick direkt fram en artikel i den engelskspråkiga japanska tidningen som bekräftade Lanestrands uppgifter och mer därtill. I dag när jag gör samma sökning får jag ingen träff som berör detta. Artikeln var senare publicerad än den Lanestrand hänvisar till, och var publicerad i mitten av oktober. Kanske var det för stark medicin för de internationella läsarna av Japan Times?

Konspirationsteorier? Nej, tyvärr inte. Och här i Sverige kretsar all debatt på ekonomisidorna om varför man inte snabbstartar de svenska kärnkraftverken inför vintern.

2011-10-19

Veckans Bild: Bae Bien-U


BAE BIEN-U, Tallar,170x210cm,c-print mounted on aluminum,diasec.

Filmen om den här fotografen gick ikväll. Se om ni kan hitta programmets repris på Kunskapskanalen under den något enfaldiga rubriken "Trädfotografen". Klicka för förstoring.

2011-10-15

Juholt är - bevisligen - oskyldig

Gårdagen var en fantastisk dag för oss som är det minsta intresserade av svensk nutidshistoria, politik och media: Drevet mot Juholt hade pågått i en dryg vecka, med en sällan sedd hätskhet och intensitet, speciellt från Aftonbladets sida. För Aftonbladet verkade Juholtaffären nästan vara något personligt; om man nu kan tänka sig att en tidning tar något personligt, men skribenter och inte minst källor kan ju förvisso göra det. Övriga medier gjorde mer sitt vanliga jobb och täckte nyheterna kring Juholts eventuella felsteg på ett någorlunda normalt sätt, men Aftonbladet drev hela tiden på och började ställa avgångskrav (eller, gjorde sig åtminstone till tolk för dem).

Under gårdagen trodde nog de flesta att Juholt skulle avgå så att säga i direktsändning, men tji fick media. Annorlunda kan man nog inte uttrycka det. Det blev något så ovanligt som ett brott i mediedramaturgin, den jagade slog tillbaka så gott han kunde, ställd mot väggen som han var. Han fick socialdemokratiska partiet att uttala sitt stöd för honom, mot alla odds. Kort efter att VU hade gjort uttalandet att Juholt sitter kvar men att det kommer att bli en del förändringar - kom beskedet att förundersökningen mot Juholt läggs ner. Man kan bara ana frustrationen på redaktionerna att man inte fick sitt byte på fall!

Detta, hur intressant det än är i sig självt, var inte det mest intressanta som hände igår. Vad stort sker, sker ofta i tysthet, och så var det också under gårdagen. På tämligen undanskymd plats i AB - alltså drevets initiativtagare - publicerade Dan Josefsson en artikel som - jag kan inte förstå det på annat sätt - faktiskt friar Juholt från det han anklagats för. Något medvetet bedrägeri med bostadsersättningen har inte skett och kan inte heller ha skett. Drevet har hela tiden utgått från fel premisser. Jag rös när jag läste denna artikel av min gamle kurskamrat från JMK, Dan. Här skrivs historia, tänkte jag, och hur nära var inte Sverige en massmedieregisserad kupp mot en vald partiledare.

Inte nog med det, Tvärdrags förre chefredaktör, numera redaktör för tidskriften Tiden, Daniel Suhonen publicerade samma dag en artikel på SvD Brännpunkt som stärker Dan Josefssons tes ytterligare och dessutom pekar ut de ansvariga för detta kuppförsök. Jag rös också när jag läste denna artikel. Bortom drevjournalistiken kommer sanningen fram om än i senaste laget, åtminstone så nära den som är möjligt på detta stadium. Det enda som behövdes var lite enkel grävande journalistik.

Nicole Krauss - halvtid.

Plötsligt blev jag lite trött på att gå till biblioteket och låna lättvägande (inte lättviktiga) men sunkiga gamla pocketböcker, eller inbundna romaner och essäer där någon maniker skrivit med spetsig blyerts att författaren har fel, FEL, Fel! Och någon paranoisk läsare skrivit att författaren fått betalt från al-Qaeda för att skriva det han skriver, eller att författaren är bög för att hans mamma var feminist, eller sådana halvt förljugna saker. Trött på att ha en plastpåse hängande med elva böcker som jag aldrig läser ut, men ringer upp och lånar om tre gånger minst.

Så att. Tack snälla biblioteket som tar hänsyn till min glömska. Men jag gick till Akademibokhandeln och köpte tre nydoftande pocket för 169 kronor. (Kören: Tack för tipset!).
Tre böcker av tre kvinnor: Joyce Carol Oates, Mörkt Vatten. Beate Grimsrud, En dåre fri. Nicole Krauss, Kärlekens historia. Krauss läser jag nu. Det är underbart. Jag skrattar med hela magen och lyssnar med hjärtat. Hon är en ny författare för mig, och nu ska jag fatta mig kort, eftersom jag bara läst halva boken. Men den är som askar i askar, lite Borges-inspirerad, samtidigt helt självständig på det där lätt experimentella sättet som amerikanskor är bra på.
Humor, intelligens – förstås – och rörande historier om människor; judiska invandrare, en familjehistoria, en mamma som aldrig kan älska någon annan än sin döde man, men som är fena på att översätta. Två barn, varav den ena gör sitt bästa för att få mamman gift igen. En gammal man som ensam på en coffeshop inser att ”Livet är vackert och en ständig glädje”. Han ringer upp sin gode vän och säger det i telefon: Livet är vackert. Det blir tyst.
”Menar du människolivet?”
Det är då jag börjar skratta.

En polsk flykting är en av trådarna, mannen som skrivit en enda roman, boken som sen binder samman alla dem som läser den. Och den romanen heter – just det: Kärlekens historia. Så, ja, det är väl vad det handlar om. På det där postmoderna sättet som lösligt binder samman olika trådar av människor, rum och tid, och som är mycket svårt att minnas om man lägger boken ifrån sig tre dagar. Ska jag alltså inte göra. Nä. Det här är inte Anna Karenina. Men nu fortsätter jag.

---------------------------

PS: Det här är intet av kritik mot biblioteken, jag älskar dem. Det är snarare en dos självkritik för att jag lite random tar med mig böcker hem bara för att ha dem liggande utifall att...konvalescentens obeslutsamhet, kort sagt.
Leve Biblioteken och biblotekarierna! En av dem har visst kommenterat nedan.

PS 2: Det här, som Nicole Krauss sa i en intervju, tycker jag om:
"I used to think that if I had a choice between writing well and living well, I would choose the former. But now I think that's sheer lunacy. Writing weighs so much less, in the great cosmic equation, than living."

2011-10-14

Raderna: Conolly.

"Better to write for yourself and have no public, than to write for the public and have no self."

Cyril Conolly:
Engelsk kritiker och kringdrivande bohem med återkommande uppdrag för litterära tidskrifter.
Blev påmind om honom idag av en engelsman som återknöt till det gamla uttrycket jag printat här: "Autumn is the minds true spring".

Märkligt med sådana där sentenser, de håller vissa dagar, står fram som ett ljus, men kan släckas av lite vad som helst. Nordlig vind till exempel. I alla fall; idag är här är klart och lysande och lugnt så jag ska fira oktobers glans.

Märkligt med sådana där engelsmän; de ger ordet individualitet ett ansikte, som man säger (när man som svensk står där med alla de invanda nutida uttrycken. Berättelse, till exempel - när jag igår skulle skriva in ordet berättelse i en text började det vända sig i magen på mig. Synonym skrek det ur djupen. Och jag som aldrig någonsin tyckt mig behöva en synonymordbok. Synonym till berättelse alltså, någon? Och kom inte dragande med historia, story, och sånt).

2011-10-13

Magnus Utviks uppgörelse med kommunismen

Vi var bägge en del av den "unga litteraturen" och hade stött på varandra i olika litterära sammanhang. Magnus hade dessutom medverkat med dikter i vår tidskrift Den Blinde Argus nr 2/91. Sådant var läget när jag sprang på Magnus Utvik i en av montergångarna på Bokmässan i Göteborg någon gång under början av 90-talet. Han satt där och pratade med någon bekant, även jag stannade till och slog mig ner.

På den här tiden var det helt normalt - nästan obligatoriskt - att ha med sig en flaska Chivas Regal eller Jack Daniels som "montergodis" och jag misstänker att Magnus hade hunnit få i sig en del av den varan, kanske snarare vin.

Nå, han var just inne i en diskussion om "dödslistor" med sin kompis. Jag förstod inte riktigt sammanhanget, men den orakade Magnus pratade vitt och brett, nästan skrävlade, om att han hade tillgång till dödslistor över sina politiska motståndare eller att han kunde sätta upp folk på en sådan lista. Vi andra satt väl mest och gapade eller var allmänt förvånade. Vad pratar karln om?

Jag har förstått nu, långt efteråt, att Magnus i själva verket var sektskadad.

Jag har läst Magnus bok Med Stalin som Gud, och jag rekommenderar den. (Egendomligt nog har den knappt fått några recensioner, utom i Corren.) Han skildrar där sina år som troende kommunist, ungefär mellan 17 och 20 års ålder. Troende är ett ord som verkligen kan markeras här. Magnus skildrar helt tydligt kommunismen som ett religionssurrogat; eller en falsk religion. Man kan däremot inte säga att han framställer den som ett opium för folket, då det parti han tillhörde - Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) - knappast var en massrörelse, man hade som mest ett hundratal medlemmar.

Det är faktiskt ganska skrämmande och upprörande fortfarande att läsa om hur denna lilla kommunistiska sekt styrde sina medlemmar. Centralkommittén (CK) kunde till exempel ge direktiv att en speciell medlem ska flytta från Norrköping till Göteborg, för att vara med och bygga upp lokalavdelningen där. Att han därmed tvingades säga upp sig från sitt jobb och helt och hållet byta livsföring hade i sammanhanget ingen betydelse.

Jag känner igen den här bilden från min tid inom extremvänstern. Det parti jag själv tillhörde - Rättvisepartiet Socialisterna - var i jämförelse betydligt frihetligare men även här var det de äldre medlemmarna som styrde bakom kulisserna, medan de unga eller nya medlemmarna användes som "kanonföda" och skickades ut på olika uppdrag, styrda uppifrån. Ändå fanns och finns det en solidaritet inom sådana här rörelser, som gör att det är svårt att frigöra sig. För Magnus Utvik tog det nästan trettio år innan han fick händelserna på tillräckligt avstånd för att kunna skriva en bok om det. Det kvarstår en tomhetskänsla,efter den extrema närhet man kan känna till sina bröder och systrar i ett litet socialistiskt parti, det är här sektkänslan kommer in.

Tidsklimatet var ett sådant fortfarande i början av 80-talet att det fanns ett stort antal kommunistiska partier med olika schatteringar med ett inte obetydligt inflytande över samhällsutvecklingen. Varje parti hade också sitt vänskapsförbund och sitt favoritland bland diktaturstater:

"Det fanns många vänskapsföreningar man kunde gå med i om man var ung och kommunist. Men de tillhörde olika partier. Svensk-kinesiska tillhörde SKP.
Sverige-Sovjetunionen rymde alla gamla APK:are och några socialdemokrater liksom Förbundet Sverige-DDR. För medlemmarna i VPK och KU var det Svensk-kubanska föreningen som gällde".
(s. 26)


Som Magnus Utvik framhåller i förordet är det väl i dag knappast någon merit att ha varit med i en liten kommunistisk sekt, och han låter också de flesta - utom partiledaren Anders Persson - framträda under fingerat namn. Liksom i andra kommunistiska partier finns det medlemmar som i dag är offentliga personer.

Det är en välskriven bok utan att vara något mästerverk. Skildringarna har nerv och tidsandan lever.

Magnus blev utesluten ur partiet han ännu inte var en fullvärdig medlem av, på grund av "trotskistiska tendenser" (han hade besökt Socialistiska partiets bokhandel). Även jag hade uttalade trotskistiska tendenser under några år.

Men jag hävdar ändå att de svenskar som har samarbetat med Stasi borde namnges.

Quiz på danska; för omväxlings skull...

Vem har skrivit det här? Och se nu till att göra gåtan intressant genom små antydningar, lämpliga att leda andra qvizzare vidare.

Det var paa den Sti, der ligger mellem Nørre- og Østerport. Klokken var omtrent halv syv. Solen havde tabt sin Magt, kun Erindringen om den bevaredes i et mildt Skjær, der udbredte sig over Landskabet. Naturen aandede friere. Søen var stille, blank som et Speil. Blegdammens hyggelige Bygninger speilede sig i Vandet, som et langt Stykke ud var mørkt som Metal. Stien og Bygningerne paa den anden Side belystes af afmægtige Solstraaler. Himlen var klar og reen, kun en enkelt let Sky gled ubemærket hen over den, bedst at bemærke, naar man fæstede Øiet paa Søen, over hvis blanke Pande den forsvandt. Intet Blad rørte sig. - Det var hende. Mit Øie har ikke bedraget mig, om end den grønne Kaabe har gjort det. Uagtet jeg nu i saa lang Tid havde været forberedt, var det mig dog umuligt at beherske en vis Uro, en Stigen og Falden ligesom Lærkens, der over de hosliggende Marker steeg og faldt i sin Sang. Hun var alene.

2011-10-12

Googlesidan idag

Nej tack, jag vill inte ha en grön gubbe som vinkar åt mig,
jag har slutat på dagis. Förresten, jag har aldrig gått där.

Bästa Google: Spara era lustigheter till Green Giants sparrisreklam. De kommer att köpa det.

Och, ni förklokade internetvarelser; en fråga, snälla svara! Varför kan jag inte få bort den irriterande Messenger-rutan från startsidan på Windows 7?
Jag använder inte Messenger, är totalt ointresserad, asså jag har telefon ju. Men Någon vill att jag ska hänga på Messenger. VEM?

Innehållsförteckning

Himlen över parken

Träden under himlen

Vattnet under träden

Jorden under vattnet

Berget under jorden

Magman under berget

Solen genom under

Tingens streck

2011-10-10

Veckans bild: Carl Fredrik Hill


Idag, sen eftermiddag, såg det ut ungefär så här vid sjön. Det där bleka ljuset, de svarta kontrasterna, trädens konturer som tätnar. Vatten och himmel som någonstans vid horisonten flyter ihop.

Bara den melankoliska mörkblå kvinnan fattades, "Hills syster", som man brukar säga. Själv gick jag relativt raskt utmed stranden i blåsten från sydväst. Oktober i Norden är en månad man ogärna vill åka ifrån, vilket jag hade tänkt göra. Nu vet jag inte. Mera höstfärger vill jag se, om här eller någon annanstans, inte alltför långt bort.

Och så ska jag se Hill-utställningen på Waldemarsudde, och så ska jag orka skriva in den bästa essä jag skrivit om Hill, på en av mina bloggsidor.
Sen finns det också på Moderna Museet en intressant utställning, på Liljevalchs, på Edsvik, och på Nationalmuseum. Hösten är räddad. I alla fall för oss som inte sörjer våra aktiefonder.

2011-10-08

Några spontana reflexioner kring Odd Nerdrums konstnärskap

Efter att ha sett utställningen på Edsviks konsthall: Man skulle kunna säga att Odd Nerdrum är en tekniskt skicklig målare med en tendens till självmytologisering (inte helt ovanligt bland konstnärer och författare). Men det räcker inte; intrycket är ändå att han är en mästare, om än en ganska ojämn sådan. Han lever i ett metafysiskt universum där ont och gott är verksamma krafter. Människor utövar våld mot varandra, men frälsningen finnes. Kanske är det det som Mats Arvidsson på Kulturnytt och Bo Madestrand i DN har så svårt för?

Det finns ingen seriös debatt om Odd Nerdrums verk i Sverige, bara hånfulla nålstick och prat om hans eventuella skatteflykt.

Ändå var han närvarande i sin frånvaro på Realism-debatten på Konstnärshuset i tisdags. Han omnämndes ett flertal gånger av Jessica Kempe, men utan konkretion, inga verk av honom visades. I stället lade hon sitt krut på att angripa hans elever, ett sätt att komma åt Nerdrum så att säga genom ombud. Hans elever som för övrigt är rätt olika varandra, vad jag kan se. Jag gillar t.ex. Even Richardson och Christopher Rådlund.

För några ögonblicksbilder från debatten, se mitt twitter-flöde.

2011-10-07

2011-10-06

Tranströmer. Ett par udda mottaganden.

Sist jag såg Tomas Tranströmer var på Moderna Museet. Han satt i sin rullstol och utrålade ett änglalikt lugn. För någon månad sedan lade jag in en Tranströmer-dikt här på Argus; jag kommer hädanefter att hävda att det var mitt tips som...osv.

Men det är förstås fler än jag som får ett litet glädjesting i hjärtat idag, ett hopp om det mest mänskliga: en röst som inte liknar någon annans, och som inte går att peta in i något led, någon didaktik, någon självcensurerande rörelse. Samtidigt en diktare som med utgångspunkt i en eller annan smärtpunkt ändå alltid lyfter, höjer sig: Alltså en klassisk diktare.

Andra må uttala sig om meter och rytm och musikaliska ingivelser. Den här gången lånar jag bara en text rakt av från min vän Sverker, den store terränglöparen. Tyvärr har han glömt titeln på dikten, men alla får vara med och leta...
Här finns också en översättning av samma dikt, för att glädja alla våra engelskspråkiga läsare.

¤ ¤ ¤

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Och för att öva sig lite i engelska, avlyssna en annan språkklang, från en röst som ingen nyhetschef befaller över:

I inherited a dark wood where I seldom go. But a day will come when the dead and the living change places. The wood will be set in motion. We are not without hope. The most serious crimes will remain unsolved in spite of the efforts of many policemen. In the same way there is somewhere in our lives a great unsolved love. I inherited a dark wood, but today I'm walking in the other wood, the light one. All the living creatures that sing, wriggle, wag and crawl! It's spring and the air is very strong. I have graduated from the university of oblivion and am as empty-handed as the shirt on the washing-line.

(Tolkning av Robin Fulton)

_ _ _ _ _ _ _ _

Håll med om att "All the living creatures that sing, wriggle, wag and crawl! blivit ännu livligare på engelska.

PS: Gunnar Pettersson på Pressylta Redux berättar om ett av de stora ögonblicken i sitt liv, som visst också hade något med Tranströmer att göra.

2011-10-03

Odd Nerdrum versus Lucian Freud

En orättvis betraktelse?
Odd Nerdrums självporträtt en masse visas nu på Edsviks konsthall. Och jag tänker inte säga ett ljud om det innan jag sett utställningen. Bilderna här kan ses som en liten lätt provokation. Egentligen handlar det om två konstnärer som är så fjärran från varandra som några kan vara. Men sammanställningen blev intressant.

Sekelskifteskonst?
L.Freud "Reflection" 1985, O. Nerdrum, troligen 2000-tal. Konsthallen har inte satt ut målningens tillkomstår på sin hemsida.

2011-10-02

Epitome of the Sixties

En av världens 85 roligaste filmer gick på TV Fredag kväll. Den ”handlade” om en engelsk radiostation, med vidhängande rockmusik, som sköttes från ett fartyg ute på Nordsjön. Svensk motsvarighet till själva fenomenet var Radio Nord. Och licenser, lag och kommersiell position, för dessa piratsändare, sjönk i havet ungefär 1967. På samma sätt sjunker piratbåten i slutet av denna film. Men det var liksom inte det som var grejen.

Grejen var att här finns en, för mig, helt okänd film, som var som själva quintessensen av det TIDIGA sextiotalet. Alltså strax innan problemen blev för stora att hantera, med droger, politik, rebellrörelser och självförintande livsstilar. HÄR var nu grabbarna med go, tio roliga, udda typer försedda med ett av världens bästa dialogmanus. Witty är bara förnamnet. Och så en kameraman som tänker helt vilt.

Grejen var också att det hedonistiska 60-talet såg ut ungefär så här, med alla sina udda ändar, helt förtjusande inställt på att roa sig, hitta på kul grejer, follow the Music, jointa på och ligga runt, prata stort och runt, och, ja – sen då, som en liten bild av tidens skugga – barnen som inte hade några pappor, eller inte riktigt visste vem han kunde vara och i så fall var någonstans. De ensamma mammornas genombrottstid, kan man nog säga.

Man kan också säga annat och mer allmängiltigt: Att det där med en TIDSANDA kommer man aldrig undan. Jag hör inte till de som säger att ingen generation har haft det roligare än vi; men det var en genombrottstid för frihet, underjordiskt skapande och en enorm radda nyskapande musiker som sköt upp ur myllan. Ja, det där vet ni. Men det ni kanske inte vet är att den här filmen finns; och att den bara kan vara gjord av engelsmän. Den humorn, den lättheten, de groteskerierna och det flytet har bara uppfunnits av enda nation; engelsmännen. Ja, ni vet, i USA gjorde man Easy Rider, hur tråkig som helst, och här hemma fick vi nöja oss med ”Man kallar oss mods”, och ”En fest för livet”, rena töntpropagandan.

Nåja, i USA gjorde man iofs också Nashville (Robert Altman) som delvis varit en förebild för den här filmens regissör Richard Curtis (även känd för Blackadder-serien, även känd som engelsk nutidshistorias kvickaste manusförfattare, fastän jag inte visste ett skvatt om det).

Men det finns ett slutledningsfel i det jag skriver, och det är att filmen ”The Boat that rocked” gjordes lite grann i backspegeln. Av en man som var ungefär tio år 1967. Precis som en av de bästa svenska TV-serierna om Göteborgs-sextiotalisterna gjorts av en yngre generations Peter Birro. Om den har jag skrivit här.

Är det någon som minns Jätteproppen Orvar? Den här filmen handlar om dess anglosaxiska motsvarighet. Orvar jättepropp visar sig vara ett underbart barn av sin tid. Feministen inom en får vända sig bort (eftersom kvinnorollerna är enbart små och näpna), men skiter man i det har man kul i en och en halv timme. Gud så allvarliga vi blivit sen sist…