Inte för att ni mina läsare behöver ta hjälp av uppförandekoder (hoppas jag) men bara för att de här nyktra instruktionerna från Lars Anders Johansson var så bra, så länkar jag. Det handlar om Facebook, men kan gälla hela livet på nätet.
Och så dagens exempel på något som ändå somliga behöver och vill bevara som ett minne av sin existens. Bloggen som en enkel dagbok. Inga moraliska invändningar från min sida. Vi ska alla någonstans börja. Men kanske är det roligare att börja så här.
Apropå det hittade jag längst ner i byrålådan en dikt jag skrev när jag var sexton. Jag ska bespara er den tills vidare, det kan bli för mycket på en dag. Men jag kan berätta att den ligger helt i linje med "Jorden blir dålig", eller ännu sämre.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2011-11-29
Collagets mästare
Kurt Schwitters. Här en bild, Mz 410, från 1922.
Och på min blogg Gabis Annex kan man läsa mer om honom.
Klicka för förstoring!
Och på min blogg Gabis Annex kan man läsa mer om honom.
Klicka för förstoring!
2011-11-27
Raderna: Wallace Stevens
What is Divinity
What is divinity if it can come
Only in silent shadows and in dreams?
Shall she not find in comforts of the sun,
In pungent fruit and bright, green wings, or else
In any balm or beauty of the earth,
Things to be cherished like the thought of heaven?
Divinity must live within herself:
Passions of rain, or moods in falling snow;
Grievings in loneliness, or unsubdued
Elations when the forest blooms; gusty
Emotions on wet roads on autumn nights;
All pleasures and all pains, remembering
The bough of summer and the winter branch,
These are the measures destined for her soul.
What is divinity if it can come
Only in silent shadows and in dreams?
Shall she not find in comforts of the sun,
In pungent fruit and bright, green wings, or else
In any balm or beauty of the earth,
Things to be cherished like the thought of heaven?
Divinity must live within herself:
Passions of rain, or moods in falling snow;
Grievings in loneliness, or unsubdued
Elations when the forest blooms; gusty
Emotions on wet roads on autumn nights;
All pleasures and all pains, remembering
The bough of summer and the winter branch,
These are the measures destined for her soul.
2011-11-25
Tågtrafiken och marknadsjepparnas slöseri
Ta och läs den här artikeln, lägg den till den senaste veckans "nyheter" om usel och snål vinstdrivande "äldreomsorg". Lägg till nedskärningar av lärare i skolan. Tänk på bankerna och bonusar som delas ut år efter år till bankpersonal som lånat ut för mycket pengar, till naivister som inte amorterar men har lån på lån och ränta på ränta. Och ju fler naivister man samlat i sitt lånebås, desto mer får man mjölka.
Lägg till...nä, förresten, ni vet.
Men läs ändå den här sakliga artikeln av Stina Bergström, trafikpolitisk talesman (kvinna) för MP.
Och den som vill ha ett betydligt vidare resonemang om hela den ekonomiska krisen kan (som alltid) ha nytta av Rasmus Fleischer på Copyriot. Det är en orädd intellektuell följetong.
Lägg till...nä, förresten, ni vet.
Men läs ändå den här sakliga artikeln av Stina Bergström, trafikpolitisk talesman (kvinna) för MP.
Och den som vill ha ett betydligt vidare resonemang om hela den ekonomiska krisen kan (som alltid) ha nytta av Rasmus Fleischer på Copyriot. Det är en orädd intellektuell följetong.
2011-11-24
Veckans bild: Bonnard
Vid staketet. Målad av Pierre Bonnard. Känd och uppskattad för sitt sensuella måleri, och sin högt drivna kolorism. Picasso tyckte illa om Bonnard. De var ju konkurrenter, och Picasso tålde ingen konkurrens. Men Ulf Linde skrev en gång om Pierre Bonnard, att han åstadkommer precis den förhöjning/förstärkning av färgen - i bilden av en trädgård mot aftonen - som gör att den blir "exakt". Exakt i denna terminologi är alltså inte detsamma som fotorealism eller retroklassicism. Det handlar om en syn som lyser upp minnet av en kväll klockan kvart över sju i Juli, i en begränsad rumslig värld. Överlämnad av Någon, ett personligt intensivt subjekt, inte en kopieringsmaskin.
Så också med den här målningen. En halvslaskig vinterdag. Aldrig såg jag en Bonnard med så begränsad färgskala. Troligen en ofullbordad målning, men likväl på kornet. Och helt utan det praktfullas tröst.
(Klicka för förstoring).
2011-11-21
"Kan det här vara samtidspoesi?"
"Det här kan inte vara samtidskonst!" utropade den kände konstkritikern (Birgitta Rubin) som tittade in på Urban Larssons separatutställning på Skaj antikhandel häromveckan. Förklaringen var att en av modellerna på en av tavlorna hade en i dag lite ovanlig typ av huvudbonad, sjal knuten runt huvudet på gammaldags sätt, en slags huvudduk. Det var inte det främsta verket, men det var ett av verken på en i sin helhet sevärd utställning.
Är det så kritikerna tänker också inför Odd Nerdrums verk? Att detta inte kan tillhöra samtiden? Det ligger visserligen humor i detta, men konsekvenserna är allvarliga. Somlig konst räknas inte, och måste börjas kallas kitsch. (Fast den många gånger är bättre än den konst som räknas!) Skiljelinjen mellan hötorgskonst eller kitsch-konst och traditionell figurativ konst finns dock, och är högst uppenbar för de flesta. Carl-Johan de Geer och Ulf Lundkvist tillhör dem som bejakar denna gränszon mellan föreställande och helt enkelt fult eller dåligt åldrade skönhetsvalörer. Fulsnyggt måste vara konst som utnyttjar och samtidigt driver med gamla schabloner av den typ som jag talar om.
Urban Larsson är något annat, en fullt utvecklad realistisk målare med ett visst tekniskt mästerskap, en ojämn konstnär, men med hans högt uppdrivna teknik (naturligtvis har han tvingats utbilda sig utanför Sverige) kan han nå fantastiska resultat när visionen sammanfaller med tekniken. Då är det rimligt att jämföra hans landskap med Claude Lorrains eller hans (själv)porträtt med Roslins.
***
Här kommer en liknelse: Jämför med vad som händer inom poesivärlden när en kritiker/redaktör/skrivarkurslärare kommer in i det estradpoetiska rummet; hör bara utropet av avståndstagande: Det här kan inte vara samtidspoesi! Detta är inte teoretisk medvetenhet!
Och poeten tvingas göra om, lägga sig till. Ta bort flödet, de poetiska småorden, uppläsningstekniken. Jag har sett det bara alltför många gånger, hur poeter som varit lysande, intensiva och mänskliga estradpoeter förändrats när de kommit i kontakt med det litterära etablissemanget. De anpassar sig. De börjar bygga upp "litterära storformer" och tänka på litteraturens medialitet... Och sällan eller aldrig utvecklas de till det bättre! Det är ett slags syndafall. Jag vill helst inte tänka på det, inte heller ge er några namn, men det handlar om flera av mina vänner (en av dem debuterade nyligen på Norstedts).
*
Gud ska veta att estradpoesin har sina brister, och ofta under senare år fastnat i identitetspolitik, svart-vita dikter där män ställs mot kvinnor, invandrare mot svennar osv. (Jag har till och med hört dikter av en framgångsrik estradpoet som satiriserar kategorin estetstudenter från Borås!) Men det som är unikt med den är och förblir unikt. Det är precis det som den litterära institutionen är ute efter att förstöra, tror jag många gånger. I antologin 32/2011 säger redaktörerna i sitt förord att estradpoesi är bättre på papperet... de vet inte vad de talar om.
Är det så kritikerna tänker också inför Odd Nerdrums verk? Att detta inte kan tillhöra samtiden? Det ligger visserligen humor i detta, men konsekvenserna är allvarliga. Somlig konst räknas inte, och måste börjas kallas kitsch. (Fast den många gånger är bättre än den konst som räknas!) Skiljelinjen mellan hötorgskonst eller kitsch-konst och traditionell figurativ konst finns dock, och är högst uppenbar för de flesta. Carl-Johan de Geer och Ulf Lundkvist tillhör dem som bejakar denna gränszon mellan föreställande och helt enkelt fult eller dåligt åldrade skönhetsvalörer. Fulsnyggt måste vara konst som utnyttjar och samtidigt driver med gamla schabloner av den typ som jag talar om.
Urban Larsson är något annat, en fullt utvecklad realistisk målare med ett visst tekniskt mästerskap, en ojämn konstnär, men med hans högt uppdrivna teknik (naturligtvis har han tvingats utbilda sig utanför Sverige) kan han nå fantastiska resultat när visionen sammanfaller med tekniken. Då är det rimligt att jämföra hans landskap med Claude Lorrains eller hans (själv)porträtt med Roslins.
***
Här kommer en liknelse: Jämför med vad som händer inom poesivärlden när en kritiker/redaktör/skrivarkurslärare kommer in i det estradpoetiska rummet; hör bara utropet av avståndstagande: Det här kan inte vara samtidspoesi! Detta är inte teoretisk medvetenhet!
Och poeten tvingas göra om, lägga sig till. Ta bort flödet, de poetiska småorden, uppläsningstekniken. Jag har sett det bara alltför många gånger, hur poeter som varit lysande, intensiva och mänskliga estradpoeter förändrats när de kommit i kontakt med det litterära etablissemanget. De anpassar sig. De börjar bygga upp "litterära storformer" och tänka på litteraturens medialitet... Och sällan eller aldrig utvecklas de till det bättre! Det är ett slags syndafall. Jag vill helst inte tänka på det, inte heller ge er några namn, men det handlar om flera av mina vänner (en av dem debuterade nyligen på Norstedts).
*
Gud ska veta att estradpoesin har sina brister, och ofta under senare år fastnat i identitetspolitik, svart-vita dikter där män ställs mot kvinnor, invandrare mot svennar osv. (Jag har till och med hört dikter av en framgångsrik estradpoet som satiriserar kategorin estetstudenter från Borås!) Men det som är unikt med den är och förblir unikt. Det är precis det som den litterära institutionen är ute efter att förstöra, tror jag många gånger. I antologin 32/2011 säger redaktörerna i sitt förord att estradpoesi är bättre på papperet... de vet inte vad de talar om.
2011-11-18
En antologi på en dag
I lördags var det dags för det årligen återkommande arrangemanget "Poesi på en dag" på Författares Bokmaskin.
Upplägget är att vem som helst som vill medverka kommer förbi Bokmaskinen under förmiddagen och lämnar en dikt för medverkan i en antologi. Boken framställs sedan under dagen, blir klar till kvällen då det hela firas av med fest och uppläsningar.
Eftersom det här faktiskt är en ojämn (till skillnad från Bonnier-antologin) och heterogen (till skillnad från...) antologi så är den väldigt mångskiftande, både kvalitetsmässigt och på andra sätt. Men det finns toppar i den som aldrig skulle ha publicerats i 32/2011, av så att säga ideologiska skäl.
En av de främsta poeterna som medverkar är Helén Öhgren (f. -82). Hon gör inte så mycket väsen av sig, men medverkar varje år i antologin. Hon har också gett ut diktsamlingar som inte nått utanför hennes närmaste bekantskapskrets. Men hon är en av Sveriges främsta kristna lyriker. Själv är jag inte kristen lyriker på det sättet, jag är kristen OCH lyriker, vilket är en delvis annan sak. Här hennes dikt ur Poesi på en dag 2011. (Hela antologin går att läsa digitalt på Bokmaskinens hemsida.)
Kärleken
Utan kärleken är jag livlös
utan kärleken är jag hopplös
utan kärleken är jag rotlös
utan kärleken blir jag lätt rastlös
Utan kärleken blir jag färglös
utan kärleken är jag mållös
Kärleken bär mig
bygger mig
förlåter mig
älskar mig alltid
- Helen Öhgren
Upplägget är att vem som helst som vill medverka kommer förbi Bokmaskinen under förmiddagen och lämnar en dikt för medverkan i en antologi. Boken framställs sedan under dagen, blir klar till kvällen då det hela firas av med fest och uppläsningar.
Eftersom det här faktiskt är en ojämn (till skillnad från Bonnier-antologin) och heterogen (till skillnad från...) antologi så är den väldigt mångskiftande, både kvalitetsmässigt och på andra sätt. Men det finns toppar i den som aldrig skulle ha publicerats i 32/2011, av så att säga ideologiska skäl.
En av de främsta poeterna som medverkar är Helén Öhgren (f. -82). Hon gör inte så mycket väsen av sig, men medverkar varje år i antologin. Hon har också gett ut diktsamlingar som inte nått utanför hennes närmaste bekantskapskrets. Men hon är en av Sveriges främsta kristna lyriker. Själv är jag inte kristen lyriker på det sättet, jag är kristen OCH lyriker, vilket är en delvis annan sak. Här hennes dikt ur Poesi på en dag 2011. (Hela antologin går att läsa digitalt på Bokmaskinens hemsida.)
Kärleken
Utan kärleken är jag livlös
utan kärleken är jag hopplös
utan kärleken är jag rotlös
utan kärleken blir jag lätt rastlös
Utan kärleken blir jag färglös
utan kärleken är jag mållös
Kärleken bär mig
bygger mig
förlåter mig
älskar mig alltid
- Helen Öhgren
2011-11-17
Carnegie Art Award till Heikki Marila
Samt till Ann Edholm. Som jag känner till. Men så inte med den här finske konstnären, som gör fria och slaskiga kopior av nederländskt 1600-talsmåleri. Stilleben. Men med rockkomp i bakgrunden. Jag har inte ännu helt bestämt mig för vad jag tycker om det här. Mer än att det är ett skickligt och vibrerande måleri. Färgen sitter, ljusdunklet, alltihop. Och så klibbar han till målningen med en teknik som liknar de Koonings. Så att i vissa målningar, både motivet och tekniken är ren stöld. Förvånade?
Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.
Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?
Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...
Flowers XXVII,2009.
Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.
Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?
Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...
Flowers XXVII,2009.
2011-11-14
2011-11-11
De tursamma psykopaterna som tog över...
Någon som fortfarande är djupt förvånad över att den nya formen av kannibalkapitalism tagit över inte bara inom skola och barnomsorg, men också inom vård och assistans? Nä. Men läs ändå gärna Monbiots artikel från The Guardian, där han bland annat refererar till undersökningar som visar att graden av psykopati är slående hög bland stora grupper av chefer.
Här två citat:
"The psychopathic traits on which the bosses scored so highly, Board and Fritzon point out, closely resemble the characteristics that companies look for. Those who have these traits often possess great skill in flattering and manipulating powerful people. Egocentricity, a strong sense of entitlement, a readiness to exploit others and a lack of empathy and conscience are also unlikely to damage their prospects in many corporations."
"This is not to suggest that all executives are psychopaths. It is to suggest that the economy has been rewarding the wrong skills. As the bosses have shaken off the trade unions and captured both regulators and tax authorities, the distinction between the productive and rentier upper classes has broken down. CEOs now behave like dukes, extracting from their financial estates sums out of all proportion to the work they do or the value they generate, sums that sometimes exhaust the businesses they parasitise. They are no more deserving of the share of wealth they’ve captured than oil sheikhs."
Protestgrupper utanför St. Pauls Cathedral, London.
Samt, citat: Church leaders this week suggested reforms to the economic system, after the Archbishop of Canterbury last week reiterated his support for a Tobin, or “Robin Hood”, tax on financial transactions (News, 4 November).
Här två citat:
"The psychopathic traits on which the bosses scored so highly, Board and Fritzon point out, closely resemble the characteristics that companies look for. Those who have these traits often possess great skill in flattering and manipulating powerful people. Egocentricity, a strong sense of entitlement, a readiness to exploit others and a lack of empathy and conscience are also unlikely to damage their prospects in many corporations."
"This is not to suggest that all executives are psychopaths. It is to suggest that the economy has been rewarding the wrong skills. As the bosses have shaken off the trade unions and captured both regulators and tax authorities, the distinction between the productive and rentier upper classes has broken down. CEOs now behave like dukes, extracting from their financial estates sums out of all proportion to the work they do or the value they generate, sums that sometimes exhaust the businesses they parasitise. They are no more deserving of the share of wealth they’ve captured than oil sheikhs."
Protestgrupper utanför St. Pauls Cathedral, London.
Samt, citat: Church leaders this week suggested reforms to the economic system, after the Archbishop of Canterbury last week reiterated his support for a Tobin, or “Robin Hood”, tax on financial transactions (News, 4 November).
2011-11-10
P.S. till 32/2011
Så här presenterades 32/2011 i radioprogrammet Nya vågen igår:
"en antologi som försökt samla de poeter som debuterat det senaste decenniet."
Det försöker den ju inte!
"Väldigt roligt att det har kommit... en sammanfattning av i alla fall de här fyra redaktörernas smak", sa Åsa Beckman i dialog med Petter Lindgren, och det ligger ju närmare sanningen.
"Om man ska vara konspiratorisk kan man tala om att tre av fyra redaktörer kommer från OEI..." sa Petter Lindgren, ombedd att framföra någon som helst kritik. (På vilket sätt är det konspiratoriskt, det är ju fakta!)
Debatten är oerhört tyst, utom på nätet.
"en antologi som försökt samla de poeter som debuterat det senaste decenniet."
Det försöker den ju inte!
"Väldigt roligt att det har kommit... en sammanfattning av i alla fall de här fyra redaktörernas smak", sa Åsa Beckman i dialog med Petter Lindgren, och det ligger ju närmare sanningen.
"Om man ska vara konspiratorisk kan man tala om att tre av fyra redaktörer kommer från OEI..." sa Petter Lindgren, ombedd att framföra någon som helst kritik. (På vilket sätt är det konspiratoriskt, det är ju fakta!)
Debatten är oerhört tyst, utom på nätet.
Tre dikter
Jag måste hitta vägen till mitt hjärta.
Går den genom magen? Nej.
Kan jag ersätta tänkandet
med något annat och bättre? Nej.
Jag måste förankra kärleken
där den som bäst behövs
och vi kallar det vägen till hjärtat.
*
Jag har ofta drömt om en kyrka vid havet.
Den måste upprätta mig
fast den själv är en ruin.
Jag har ofta drömt
om ett inre, skyddande rum
där allt det dyrbara ska komma till mig.
En gåva – en droppe –
en kristallklar
ton från mänsklighetens sönderslagna instrument.
Det finns ett sådant apotek
vars varor inte går att sälja
bara ge bort
på grund av deras alltför höga värde.
*
Ulf Lundell skickade mig ett nådens brev.
Gud skickade mig ett förlåtelsens brev.
Min älskade skickade mig ett bittert avståndstagande brev.
Tre olika personer
har skickat mig varsitt brev.
Det fanns ännu tid
till nåd förlåtelse och frigörelse.
1991-2004
2011-11-08
Poesi som tröst?
Poesi som tröst är bara en av de funktioner hos poesin som förklaras obsolet av antologin 32/2011.
Makten över den litterära institutionen tycks dock Bonnier-sfären ha kvar (i ohelig allians med OEI) av de stora och överlag välvilliga recensionerna att döma. Här ett urval.
Förstadagsrecension i AB.
Förstadagsrecension i DN (tyvärr inte på nätet).
Recension 6/11 i SvD.
Och så, som motvikt, den väldigt speciella sågningen i Borås Tidning.
Makten över den litterära institutionen tycks dock Bonnier-sfären ha kvar (i ohelig allians med OEI) av de stora och överlag välvilliga recensionerna att döma. Här ett urval.
Förstadagsrecension i AB.
Förstadagsrecension i DN (tyvärr inte på nätet).
Recension 6/11 i SvD.
Och så, som motvikt, den väldigt speciella sågningen i Borås Tidning.
2011-11-07
Radiointervju: Katarina Frostenson
Stulet och kopierat: Den arme konsumisten.
"Ägande och konsumerande tar tid i anspråk. Först ska man tjäna in pengarna, sen ska man hinna använda det, att inte hinna använda ditt nyinköpta piano kan bidra till tidspress. Man ska läsa tester om det man planerar att köpa, sedan ska man göra själva inköpet, därefter ska man sköta om det man har köpt, sedan ska man kanske reparera det när det har gått sönder och så ska man förvara det och flytta runt det, upp på vinden och till sist ska man göra sig av med det.
Allt det där är ett ganska omfattande konsumtionsarbete som bidrar till tidspress. Vår fritid gå allt mer åt till vårt oavlönade extraknäck som materialförvaltare."
Läs mer på En drömmare med öppna ögon.
Allt det där är ett ganska omfattande konsumtionsarbete som bidrar till tidspress. Vår fritid gå allt mer åt till vårt oavlönade extraknäck som materialförvaltare."
Läs mer på En drömmare med öppna ögon.
2011-11-05
Raderna: William Carlos Williams
Complete Destruction
It was an icy day.
We buried the cat,
then took her box
and set fire to it
in the back yard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.
It was an icy day.
We buried the cat,
then took her box
and set fire to it
in the back yard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.
2011-11-03
Om man googlar på Stig Larsson...
så får man upp hur många poster som helst på Stieg Larsson; det säger allt om vilken litterär "kultur" vi lever i. Marknaden saknar god ironi.
Men ni såg väl herrarna Stig Håkan Larsson och Horace Engdahl på Babel ikväll? Det var däremot kul.
Men ni såg väl herrarna Stig Håkan Larsson och Horace Engdahl på Babel ikväll? Det var däremot kul.
Mer om 32/2011
För att dra en parallell till den nya poesiantologin 32/2011 kan man påminna om antologin "40-talslyrik" (Bonniers, 1946). Det är ju ingen slump att den kom mitt under ett litterärt skede, och inte några år efteråt. Hade den getts ut i början på nästa decennium hade den i stället blivit en öppning till 50-talslyriken, som kom att se rätt annorlunda ut.
23/2011 pendlar mellan att vara en 00-talsantologi - dvs en återblickande sammanfattning - och en samtidsantologi, vilket skulle innebära att det faktiskt är en 10-talsantologi. Med risk för att boken måste ompröva sina egna förutsättningar.
En anonym kommentator här nedan, till mitt inlägg "Den segrande språkmaterialismen", påstår att Bob Hansson inte kunde tas med i antologin därför att han debuterade för tidigt. Detta är helt osant, då en rad andra medverkande debuterade t.o.m. tidigare än Bob - däribland Åsa Maria Kraft, Jörgen Lindh och Kennet Klemets.
Men just Bob Hansson (debut 1998) var för ung för antologin "Femton poeter..." och för gammal för 32/2011? Nej, det handlar om hur urvalsprinciperna hela tiden anpassas till vilka poeter man vill ha med, och det här är bara ett exempel.
I själva verket förefaller det viktigaste kriteriet för medverkan vara att man inte varit med i antologin "Femton poeter..." SAMT att man är språkmaterialist.
Det är lätt att hitta citat som visar hur "juryn" arbetat och anpassat både urvalet och verklighetsbeskrivningen till sina egna preferenser. Här några citat ur förordet med mina kommentarer.
"En tydlig tendens hos nästan alla poeter i 32/2011, från Anyuru till Ytterbom, är valet att arbeta i storform. Den förlängda dikten, som också inbegriper format, val av papper, bindning, omslag och typografi, tillåter fler läsningar och meningsskapande möjligheter. Plötsligt kan dikten tala med många stämmor samtidigt. När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala."
Min kommentar: Visst, det här är en vältalig formulering av OEI:s inriktning, nästan som en programförklaring. Men problemet är att det här är en poetik som tas som självklar, och man vill helst inordna alla poeter i den.
Låt mig då påminna om att även den traditionella poesin arbetar med sådant som teman, sammanhang och komposition. Man behöver inte göra sig av med det lyriska subjektet!
"Nästan alla poeter i 32/2011 har på något sätt medverkat eller omskrivits i OEI".
Min kommentar: Ett förbluffande öppet erkännande av att medverkan i OEI är nästan ett villkor för deltagande i antologin. Får de som skriver på ett helt annat sätt chansen över huvud taget?
Uteslutna i urvalet är bl.a. Ida Linde (Maskinflickans testamente, 2006) och Jenny Wrangborg (Kallskänken, 2010), två av det senaste decenniets främsta debutanter. Gemensamt för dem och andra uteslutna är att de skriver tillgängliga, berättande men också lyriska diktsamlingar.
Liksom vad gäller den föregående antologin "Femton poeter..." är det här en partisk antologi, vilket också redaktörerna själva medger mellan raderna i sitt förord. Deras låga värdering av estradpoesin ingår i bilden.
23/2011 pendlar mellan att vara en 00-talsantologi - dvs en återblickande sammanfattning - och en samtidsantologi, vilket skulle innebära att det faktiskt är en 10-talsantologi. Med risk för att boken måste ompröva sina egna förutsättningar.
En anonym kommentator här nedan, till mitt inlägg "Den segrande språkmaterialismen", påstår att Bob Hansson inte kunde tas med i antologin därför att han debuterade för tidigt. Detta är helt osant, då en rad andra medverkande debuterade t.o.m. tidigare än Bob - däribland Åsa Maria Kraft, Jörgen Lindh och Kennet Klemets.
Men just Bob Hansson (debut 1998) var för ung för antologin "Femton poeter..." och för gammal för 32/2011? Nej, det handlar om hur urvalsprinciperna hela tiden anpassas till vilka poeter man vill ha med, och det här är bara ett exempel.
I själva verket förefaller det viktigaste kriteriet för medverkan vara att man inte varit med i antologin "Femton poeter..." SAMT att man är språkmaterialist.
Det är lätt att hitta citat som visar hur "juryn" arbetat och anpassat både urvalet och verklighetsbeskrivningen till sina egna preferenser. Här några citat ur förordet med mina kommentarer.
"En tydlig tendens hos nästan alla poeter i 32/2011, från Anyuru till Ytterbom, är valet att arbeta i storform. Den förlängda dikten, som också inbegriper format, val av papper, bindning, omslag och typografi, tillåter fler läsningar och meningsskapande möjligheter. Plötsligt kan dikten tala med många stämmor samtidigt. När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala."
Min kommentar: Visst, det här är en vältalig formulering av OEI:s inriktning, nästan som en programförklaring. Men problemet är att det här är en poetik som tas som självklar, och man vill helst inordna alla poeter i den.
Låt mig då påminna om att även den traditionella poesin arbetar med sådant som teman, sammanhang och komposition. Man behöver inte göra sig av med det lyriska subjektet!
"Nästan alla poeter i 32/2011 har på något sätt medverkat eller omskrivits i OEI".
Min kommentar: Ett förbluffande öppet erkännande av att medverkan i OEI är nästan ett villkor för deltagande i antologin. Får de som skriver på ett helt annat sätt chansen över huvud taget?
Uteslutna i urvalet är bl.a. Ida Linde (Maskinflickans testamente, 2006) och Jenny Wrangborg (Kallskänken, 2010), två av det senaste decenniets främsta debutanter. Gemensamt för dem och andra uteslutna är att de skriver tillgängliga, berättande men också lyriska diktsamlingar.
Liksom vad gäller den föregående antologin "Femton poeter..." är det här en partisk antologi, vilket också redaktörerna själva medger mellan raderna i sitt förord. Deras låga värdering av estradpoesin ingår i bilden.
2011-11-02
Undervisning och utsugning
"Akta er för de skriftlärda, som gärna gå omkring i märkeskläder,
och gärna vill bli hälsade på torgen, och gärna sitta främst i styrelserna,
och på de främsta platserna vid banketterna -
samtidigt som de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa
spar-tirader, och EU-böner. De skola få en dess hårdare dom."
Himself, the Daredevil Jesus Christ.
Markus 13: 38-40.
och gärna vill bli hälsade på torgen, och gärna sitta främst i styrelserna,
och på de främsta platserna vid banketterna -
samtidigt som de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa
spar-tirader, och EU-böner. De skola få en dess hårdare dom."
Himself, the Daredevil Jesus Christ.
Markus 13: 38-40.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)