I dessa tider när fastighetsägarna kräver uppemot 22 procents hyreshöjningar i Stockholmsområdet, är det hög tid att påminna om Facebook-gruppen Poeter mot marknadshyror (jag är själv medlem).
Här nedan gruppens programförklaring.
*
Trycket från fastighetsägarna att skjuta hyrorna i höjden har definitivt ökat med nytillkommen lagstiftning där allmännyttan ska drivas helt affärsmässigt, och med nya krav på marknadsanpassade hyresnivåer för Stockholms innerstad. Därför lyder fältropet:
Poeter mot marknadshyror
Vi kommer att arrangera ett politiskt poetryslam under våren och meddelar tid och plats när det är klart. Temat eller problematiken är inte bundet till hyresfrågor, utan eroderingen av kollektiva värden står i en mycket tydlig relief till Regeringsformens 2§ som lyder:
...
Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.
Mats Barrdunge & Johan Nordgren
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2012-01-31
2012-01-30
Raderna: Bruno K Öijer
greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret
Ur: Dimman Av Allt, 2001
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret
Ur: Dimman Av Allt, 2001
2012-01-27
Dagsläget för svensk poesi
Jag minns när Wunderbaum-gänget med Kennet Klemets, Per Planhammar och Petter Lindgren satt uppe en hel natt, i väntan på att få läsa de första recensionerna av Petter Lindgrens debutdiktsamling "Långtbortistan" (1994).
Det var som en invigning i författarlivet, första steget ut i den offentlighet som representerades av kultursidorna på de stora tidningarna. För det var ju självklart att Petter som debutant skulle få förstadagsrecensioner.
*
Vi behöver inte se detta som narcissistiskt, det fanns en berusning i detta, en berusning som säkert byggdes på av poeterna själva. En författarromantik, som jag själv inte är främmande för.
*
Men hur ser det ut i dag? Utgivningen av skönlitterära böcker har ökat, närmast mångfaldigats (jag har dock inga hårda siffror på det), kampen om spaltutrymmet har hårdnat. Och ändå förblir en del saker sig lika. Den som ger ut en bok på Bonniers kan vara säker på att få förstadagsrecensioner.
*
Det blev så tydligt förra veckan. Björn Ranelid och Johan Jönson gav ut var sin bok fredagen den 20 januari. Bägge fick självklart förstadagsrecensioner i alla stora tidningar. Det var den som valde att inte recensera dessa böcker som utmärkte sig.
Boel Schenlaers diktsamling "Nomad i exil" (Symposion) hade utgivningsdag den 18 januari. Visst har den fått ett hyfsat antal recensioner, några av dem både läsvärda och intressanta. Men faktum kvarstår; ingen stor stockholmstidning har hittills recenserat den. Det är visserligen inte försent ännu... men det blir så uppenbart att t.o.m. ett litet erkänt kvalitetsförlag som Symposion har svårt att få sina böcker uppmärksammade. Hur ska det då vara för författare som ligger på ännu mindre förlag?
*
Undantag finnes förstås. Bonniers och OEI lever närmast i symbios. Vilket gör att även utgivning på OEI uppmärksammas mer än vanligt för små förlag.
Det är bara titta på vilka oei:are som är knutna till Bonniers; Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson (för att bara nämna några). Det är några av de mest högprofilerade och inflytelserika författarskapen i vår tid. Samtliga tillhör också samma litterära skola. Inte undra på att bilden av svensk poesi blir som den blir.
*
Språkmaterialismen undantränger annan utgivning, och blir dessutom överrepresenterad på kultursidorna. Bonniers har ju satsat nästan helt på den här typen av poesi vad gäller författarskap under 50-55 års ålder. Och vad Bonniers gör ges ju automatiskt stor uppmärksamhet i media. Också det värdefulla undanträngs. Men detta är egentligen inget nytt.
Det var som en invigning i författarlivet, första steget ut i den offentlighet som representerades av kultursidorna på de stora tidningarna. För det var ju självklart att Petter som debutant skulle få förstadagsrecensioner.
*
Vi behöver inte se detta som narcissistiskt, det fanns en berusning i detta, en berusning som säkert byggdes på av poeterna själva. En författarromantik, som jag själv inte är främmande för.
*
Men hur ser det ut i dag? Utgivningen av skönlitterära böcker har ökat, närmast mångfaldigats (jag har dock inga hårda siffror på det), kampen om spaltutrymmet har hårdnat. Och ändå förblir en del saker sig lika. Den som ger ut en bok på Bonniers kan vara säker på att få förstadagsrecensioner.
*
Det blev så tydligt förra veckan. Björn Ranelid och Johan Jönson gav ut var sin bok fredagen den 20 januari. Bägge fick självklart förstadagsrecensioner i alla stora tidningar. Det var den som valde att inte recensera dessa böcker som utmärkte sig.
Boel Schenlaers diktsamling "Nomad i exil" (Symposion) hade utgivningsdag den 18 januari. Visst har den fått ett hyfsat antal recensioner, några av dem både läsvärda och intressanta. Men faktum kvarstår; ingen stor stockholmstidning har hittills recenserat den. Det är visserligen inte försent ännu... men det blir så uppenbart att t.o.m. ett litet erkänt kvalitetsförlag som Symposion har svårt att få sina böcker uppmärksammade. Hur ska det då vara för författare som ligger på ännu mindre förlag?
*
Undantag finnes förstås. Bonniers och OEI lever närmast i symbios. Vilket gör att även utgivning på OEI uppmärksammas mer än vanligt för små förlag.
Det är bara titta på vilka oei:are som är knutna till Bonniers; Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson (för att bara nämna några). Det är några av de mest högprofilerade och inflytelserika författarskapen i vår tid. Samtliga tillhör också samma litterära skola. Inte undra på att bilden av svensk poesi blir som den blir.
*
Språkmaterialismen undantränger annan utgivning, och blir dessutom överrepresenterad på kultursidorna. Bonniers har ju satsat nästan helt på den här typen av poesi vad gäller författarskap under 50-55 års ålder. Och vad Bonniers gör ges ju automatiskt stor uppmärksamhet i media. Också det värdefulla undanträngs. Men detta är egentligen inget nytt.
2012-01-23
Peter Lindforss - Commentary on "Darkness"
Den 31 januari kommer Leonard Cohens "Old Ideas" ut, hans första studioplatta på åtta år. Nedanstående dikt av Peter Lindforss är en kommentar till sången "Darkness" som finns med på skivan.
Och om ni undrar, ja, Leonard Cohen har läst den här dikten.
Commentary on "Darkness"
The cup was so filled
we couldn´t see the rim
ages passing
for a chance oh so slim
Voices in the distance
claiming to be real
Just a matter of circumstance
depending on how you feel
Sleep well my creator
sleep well my detractors and all
Of course I was a traitor
I will still be heading your call
- Peter Lindforss
Och om ni undrar, ja, Leonard Cohen har läst den här dikten.
Commentary on "Darkness"
The cup was so filled
we couldn´t see the rim
ages passing
for a chance oh so slim
Voices in the distance
claiming to be real
Just a matter of circumstance
depending on how you feel
Sleep well my creator
sleep well my detractors and all
Of course I was a traitor
I will still be heading your call
- Peter Lindforss
Sagt om Bruno K. Öijer på Södra Teatern 2008
Han kommer att flippa.
Han kommer att flippa.
(Förtvivlad funktionär)
När man talar om trollen - ännu en nollad tidskrift
Bibliotek i samhälle, bis, är även den nu nollad hos Kulturrådet, dvs den får inget tidskriftsstöd alls.
Är det en slump att det handlar om en vänsterpolitisk kulturtidskrift? Nej, knappast. Se Bengt Bergs kommentar på deras hemsida.
Det är ingen motsägelse att Kulturrådet snävar in stödet både för romantiska poesitidskrifter och vänsterkritiska publikationer. De tidskrifter som vill ha fortsatt kulturstöd tenderar att samla sig i en försiktig mittfåra, som jag skrev i en artikel för ett par år sedan. Vad gäller svensk poesi är det språkmaterialismen som är mittfåran.
Är det en slump att det handlar om en vänsterpolitisk kulturtidskrift? Nej, knappast. Se Bengt Bergs kommentar på deras hemsida.
Det är ingen motsägelse att Kulturrådet snävar in stödet både för romantiska poesitidskrifter och vänsterkritiska publikationer. De tidskrifter som vill ha fortsatt kulturstöd tenderar att samla sig i en försiktig mittfåra, som jag skrev i en artikel för ett par år sedan. Vad gäller svensk poesi är det språkmaterialismen som är mittfåran.
2012-01-20
Kjell Alinge goes poetry
Oavsett vad man tycker om Kjell Alinge, denna unika blandning av pratmani och grandiosa slingrande meningar utan slut, så finns det bara en som han i radio. Då och då tycker jag hans irrationella svada och galna humor är helt ljuvliga att lyssna på, om inte annat som avkoppling från alla faktaprogram och högtidliga förnumstigheter.
Idag kunde man, på trots av Alinges faiblesse för vissa smörsångare (hur kan man till exempel välja Mel Tormés version av "She´s leaving home" framför Beatles egna?) - också få höra ett par ovanliga uppläsningar av poesi: En av performanceartisten Laurie Anderson; som handlade om kommunikation, eller snarare bristen på. Kul.
Dessutom läste Leonard Cohen en text av Joni Mitchell: The jungle line. Nästan som av en slump hittade jag samma inspelning på Youtube. Varsågoda! Reprisen av Eldorado får ni hitta själva.
Men här får ni Laurie Andersons meta-banala lovesong som extra grådagsgåva.
Idag kunde man, på trots av Alinges faiblesse för vissa smörsångare (hur kan man till exempel välja Mel Tormés version av "She´s leaving home" framför Beatles egna?) - också få höra ett par ovanliga uppläsningar av poesi: En av performanceartisten Laurie Anderson; som handlade om kommunikation, eller snarare bristen på. Kul.
Dessutom läste Leonard Cohen en text av Joni Mitchell: The jungle line. Nästan som av en slump hittade jag samma inspelning på Youtube. Varsågoda! Reprisen av Eldorado får ni hitta själva.
Men här får ni Laurie Andersons meta-banala lovesong som extra grådagsgåva.
2012-01-18
Om Boel Schenlaers litterära mystik
Lyrikåret 2012 börjar bra, med utgivningen av Boel Schenlaers Nomad i exil. För första gången på länge får jag känslan av att läsa en stor diktsamling. Något drar en in i boken, naturligtvis det utsagda men också det outsagda. Språket blixtrar till, medvetandet vilar inte, men det viktigaste ligger bidande sin tid som livserfarenhet strax under ytan, väntande på ordflödet som väcker och räddar. Det är glasklart och mystiskt, samtidigt. Boel hämtar ur källan. Sanningen är ofta brutal, även om poeten ämnar vårda sin känslighet.
Dikten Tre mot en är en omedelbar klassiker:
Jag läste i en tidning att rättegången
mot all kärlek är över - domen blev
ovillkorlig.
Tills den nog överklagas.
Det finns mycket att ta sig an i "Nomad i exil". Dikterna är varken enkla eller svåra, de pendlar mellan dessa poler. Är livet självt en lätt företeelse? Ämnet gör svårighetsgraden, snarare än språkexperimenten, detta till skillnad från mycket av de senaste femton årens svenska poesi. Jag hävdar att här finns drag av något som når bortom poeten själv, når till djupet av det mänskliga.
Ja, jag känner Boel (är bekant med) men känner inte den som skrivit rader som dessa:
En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig.
(ur dikten Ett enda ord)
Dikten Tre mot en är en omedelbar klassiker:
Jag läste i en tidning att rättegången
mot all kärlek är över - domen blev
ovillkorlig.
Tills den nog överklagas.
Det finns mycket att ta sig an i "Nomad i exil". Dikterna är varken enkla eller svåra, de pendlar mellan dessa poler. Är livet självt en lätt företeelse? Ämnet gör svårighetsgraden, snarare än språkexperimenten, detta till skillnad från mycket av de senaste femton årens svenska poesi. Jag hävdar att här finns drag av något som når bortom poeten själv, når till djupet av det mänskliga.
Ja, jag känner Boel (är bekant med) men känner inte den som skrivit rader som dessa:
En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig.
(ur dikten Ett enda ord)
2012-01-17
Veckans Bild: Bruegel
Pieter Bruegel; Jägarnas hemkomst, 1565
Och här finns en länk till en artikel av Peter Englund, med utgångspunkt i målningen.
2012-01-16
Att trots allt känna sig hemma i vänstern
Politik är mer
Jag har inte upphört att kalla mig själv eller definiera mig själv som ”vänster”. Jag talar inte om partipolitik nu, utan om tillhörighet i stort.
Ändå har det ibland under det gångna året känts lite tungt att vara vänster; t.ex. när vänsterdebattörer antingen varit tysta eller direkt hånfulla mot Lars Vilks. (Jag delar inte hans konstsyn, men ingen kan förneka att han var en modig man under föreläsningen på Uppsala universitet när scenen stormades av ett stort antal hotfulla demonstranter. Dessutom är han ju faktiskt hotad till livet!)
Likaså när SCUM debatterats, jag har inte mycket till övers för detta våldsförhärligande manifest som närmast unisont hyllats av de ”radikala” kultursidorna.
Likaså återigen, när berättigad Israelkritik ibland gått över till ren judefientlighet inom vänstern. Mot detta känner jag avsky!
När jag besökte Socialistiskt forum i höstas kände jag av denna dubbelhet. Jag delar vänsterns åsikter om jämlikhet, ekonomisk utjämning, utförsäljningen av hyresrätter, privatiseringen som grundideologi med mera. Allt detta fanns det seminarier kring. Här kan man tala om en skenande högerpolitik, med speciellt Stockholm som experimentverkstad.
De seminarier där fackliga representanter hade en framträdande roll tyckte jag var både bra och viktiga, som till exempel det om privatiseringen och uppstyckningen av det gamla SJ. Mindre bra tyckte jag om seminariet ”Varför är det så dyrt att åka kollektivt i Stockholm?” där två av fyra paneldeltagare uppmanade till plankning, som om det vore lösningen på kollektivtrafikens problem i Stockholm.
En annan sak som jag kan reta mig på är de frekventa ad hominem-angreppen på vänsterns motståndare. På Galagos humor- och satirseminarium under Socialistiskt forum tog det till exempel bara fem minuter innan de förväntade angreppen på Axess’ Johan Lundberg och SvD:s Per Gudmundson kom. Bara omnämnandet av dem drog ner skrattsalvor vilket tyder på en brist på argument. Jag delar inte alls Johan Lundbergs politiska åsikter men vill påstå att han är en betydligt kunnigare bedömare av konst och litteratur än de flesta av dem som angriper honom. Det gör att hela debatten kantrar, när man försöker utdefiniera en av de mer kunniga debattörerna ur offentligheten.
Väl att märka; jag hade det mycket bra på Socialistiskt forum! Åtminstone när jag satt i restaurangen och pratade med folk. Det var min sorts människor, samhällskritiska, varma, öppna, kunniga. Som t.ex. personerna knutna till tidskriften BiS, Bibliotek i samhället, en vänstertidskrift för bibliotekspersonal och andra intresserade, där jag för övrigt medverkat själv en gång i början av 90-talet.
Så kommer vi fram till nuet och Bengt Ohlssons beramade artikel. Den är väl ganska låg, även om den var rolig att läsa. Men å andra sidan höll Åsa Linderborgs svar inte heller någon högre nivå.
Brist på självkritik, ibland något pompöst finns inom de delar av vänstern som också jag ställer mig kritisk till. Men det berör inte mitt ställningstagande på ett djupare plan. För politik är mer, liksom politisk poesi.
När jag kom till Kafé 44 och estradpoesitävlingen Erkkis minne sent i höstas gick ändå mina tvivel bort. I denna oas för vänstersinnade kände jag återigen en värme och en självklar solidaritet bland föga välbärgade människor. Jepp, så är det, tack mitt hjärta.
Jag har inte upphört att kalla mig själv eller definiera mig själv som ”vänster”. Jag talar inte om partipolitik nu, utan om tillhörighet i stort.
Ändå har det ibland under det gångna året känts lite tungt att vara vänster; t.ex. när vänsterdebattörer antingen varit tysta eller direkt hånfulla mot Lars Vilks. (Jag delar inte hans konstsyn, men ingen kan förneka att han var en modig man under föreläsningen på Uppsala universitet när scenen stormades av ett stort antal hotfulla demonstranter. Dessutom är han ju faktiskt hotad till livet!)
Likaså när SCUM debatterats, jag har inte mycket till övers för detta våldsförhärligande manifest som närmast unisont hyllats av de ”radikala” kultursidorna.
Likaså återigen, när berättigad Israelkritik ibland gått över till ren judefientlighet inom vänstern. Mot detta känner jag avsky!
När jag besökte Socialistiskt forum i höstas kände jag av denna dubbelhet. Jag delar vänsterns åsikter om jämlikhet, ekonomisk utjämning, utförsäljningen av hyresrätter, privatiseringen som grundideologi med mera. Allt detta fanns det seminarier kring. Här kan man tala om en skenande högerpolitik, med speciellt Stockholm som experimentverkstad.
De seminarier där fackliga representanter hade en framträdande roll tyckte jag var både bra och viktiga, som till exempel det om privatiseringen och uppstyckningen av det gamla SJ. Mindre bra tyckte jag om seminariet ”Varför är det så dyrt att åka kollektivt i Stockholm?” där två av fyra paneldeltagare uppmanade till plankning, som om det vore lösningen på kollektivtrafikens problem i Stockholm.
En annan sak som jag kan reta mig på är de frekventa ad hominem-angreppen på vänsterns motståndare. På Galagos humor- och satirseminarium under Socialistiskt forum tog det till exempel bara fem minuter innan de förväntade angreppen på Axess’ Johan Lundberg och SvD:s Per Gudmundson kom. Bara omnämnandet av dem drog ner skrattsalvor vilket tyder på en brist på argument. Jag delar inte alls Johan Lundbergs politiska åsikter men vill påstå att han är en betydligt kunnigare bedömare av konst och litteratur än de flesta av dem som angriper honom. Det gör att hela debatten kantrar, när man försöker utdefiniera en av de mer kunniga debattörerna ur offentligheten.
Väl att märka; jag hade det mycket bra på Socialistiskt forum! Åtminstone när jag satt i restaurangen och pratade med folk. Det var min sorts människor, samhällskritiska, varma, öppna, kunniga. Som t.ex. personerna knutna till tidskriften BiS, Bibliotek i samhället, en vänstertidskrift för bibliotekspersonal och andra intresserade, där jag för övrigt medverkat själv en gång i början av 90-talet.
Så kommer vi fram till nuet och Bengt Ohlssons beramade artikel. Den är väl ganska låg, även om den var rolig att läsa. Men å andra sidan höll Åsa Linderborgs svar inte heller någon högre nivå.
Brist på självkritik, ibland något pompöst finns inom de delar av vänstern som också jag ställer mig kritisk till. Men det berör inte mitt ställningstagande på ett djupare plan. För politik är mer, liksom politisk poesi.
När jag kom till Kafé 44 och estradpoesitävlingen Erkkis minne sent i höstas gick ändå mina tvivel bort. I denna oas för vänstersinnade kände jag återigen en värme och en självklar solidaritet bland föga välbärgade människor. Jepp, så är det, tack mitt hjärta.
2012-01-15
Min text om Turner, Monet, Twombly...
2012-01-14
Vi är fattiga men vi gör oss hörda
Fördelningen av pengar till kulturtidskrifter från Kulturrådets sida är nu klar.
Den här (enligt mig) helt omistliga delen av kulturområdet, får sammanlagt 140.000 kr mer att dela på än föregående år; sammanlagda summan är 18,8 miljoner fördelat på 109 tidskrifter. Höjningen är alltså inte speciellt mycket att skryta med. Helt uppenbart är att kulturtidskrifterna trampar vatten för att överleva, vilket understryks av att 13 tidskrifter faktiskt får sänkt stöd, medan 23 får höjningar.
Nina Lekander recenserade den tidskrift jag jobbar med, Aurora i Expressen för någon vecka sedan. Jag blev förstås glad för recensionen. Nina skrev att vi har en "påver" formgivning. Låt gå för det. Hur vore något annat möjligt när vi sedan tiotalet år har 0 kronor i kulturstöd (vi har hållit oss flytande genom att vi har lyckats få fondmedel med ojämna mellanrum). Förmodligen är vi den enda etablerade kulturtidskrift som lyckats få en recension i riksspritt medium samtidigt som vi är nollade hos Kulturrådet.
Jämför 10TAL (550.000 kr), OEI (350.000 kr) och Glänta (700.000 kr).
Den här (enligt mig) helt omistliga delen av kulturområdet, får sammanlagt 140.000 kr mer att dela på än föregående år; sammanlagda summan är 18,8 miljoner fördelat på 109 tidskrifter. Höjningen är alltså inte speciellt mycket att skryta med. Helt uppenbart är att kulturtidskrifterna trampar vatten för att överleva, vilket understryks av att 13 tidskrifter faktiskt får sänkt stöd, medan 23 får höjningar.
Nina Lekander recenserade den tidskrift jag jobbar med, Aurora i Expressen för någon vecka sedan. Jag blev förstås glad för recensionen. Nina skrev att vi har en "påver" formgivning. Låt gå för det. Hur vore något annat möjligt när vi sedan tiotalet år har 0 kronor i kulturstöd (vi har hållit oss flytande genom att vi har lyckats få fondmedel med ojämna mellanrum). Förmodligen är vi den enda etablerade kulturtidskrift som lyckats få en recension i riksspritt medium samtidigt som vi är nollade hos Kulturrådet.
Jämför 10TAL (550.000 kr), OEI (350.000 kr) och Glänta (700.000 kr).
Horace Engdahl om den litterära smaken
Tredje och avslutande delen i min mini-serie om poeter och passion.
Passionen är ju själva drivkraften för en poet, eller hur?
Nej, det är då långt ifrån säkert i vår tid. I själva verket uttrycker Horace Engdahl en viss bitterhet över att det romantiska konstnärsidealet hänger kvar.
Hans artikel i DN ger i alla fall en fingervisning om hur språkmaterialismen uppkom; det handlar om kotteribildning och smakspridning inom en mindre, inflytelserik grupp människor. Om kvalitet talas det inte. Inte någonstans i Horace Engdahls artikel.
Passionen är ju själva drivkraften för en poet, eller hur?
Nej, det är då långt ifrån säkert i vår tid. I själva verket uttrycker Horace Engdahl en viss bitterhet över att det romantiska konstnärsidealet hänger kvar.
Hans artikel i DN ger i alla fall en fingervisning om hur språkmaterialismen uppkom; det handlar om kotteribildning och smakspridning inom en mindre, inflytelserik grupp människor. Om kvalitet talas det inte. Inte någonstans i Horace Engdahls artikel.
2012-01-12
En blick från Tvärbanan
"The conductor he's still stuck on the line."
I'll keep it with mine, Bob Dylan
Bästa musik under fjolåret (av det jag hört) var Deportees fjärde platta Islands & Shores. Jag visste nästan ingenting om detta lilla norrländska popband, mer än just att de existerade, men den här plattan kom nästan som en uppenbarelse för mig.
Inte visste jag att de hade detta stora, magnifika och ändå djupt innerliga sound, jämförbart med Beach Boys (stämsången), New Order (gitarrerna) och tidiga Simple Minds (drivet).
Här finns ett smakprov, titelspåret från plattan (bortse från de reklamliknande första rutorna).
Bäst i övrigt: rocktidningen MOJO och dess hyllningsplatta i soulens tecken till fyrtioårsjubilerande LP-klassikern Sticky Fingers. Nästan bättre än originalet; hur är något sådant möjligt?
I'll keep it with mine, Bob Dylan
Bästa musik under fjolåret (av det jag hört) var Deportees fjärde platta Islands & Shores. Jag visste nästan ingenting om detta lilla norrländska popband, mer än just att de existerade, men den här plattan kom nästan som en uppenbarelse för mig.
Inte visste jag att de hade detta stora, magnifika och ändå djupt innerliga sound, jämförbart med Beach Boys (stämsången), New Order (gitarrerna) och tidiga Simple Minds (drivet).
Här finns ett smakprov, titelspåret från plattan (bortse från de reklamliknande första rutorna).
Bäst i övrigt: rocktidningen MOJO och dess hyllningsplatta i soulens tecken till fyrtioårsjubilerande LP-klassikern Sticky Fingers. Nästan bättre än originalet; hur är något sådant möjligt?
2012-01-10
10TAL om passion och romantik
Passionen (i vid mening) står inte högt i kurs i dagens samhälle, eller ens i litteraturen. Det blir man än mer på det klara med när man läser tidskriften 10-tals höstnummer som handlar just om passion.
Madeleine Grives förord är välskrivet men andas kanske lite väl mycket förståelse för passionens fiender. Vad som antagligen är tänkt som en äreräddning för det ogarderade hjärtats rörelser framstår ibland som motsatsen:
”Passion är provocerande och måste tuktas. Romantik är kanske till och med löjeväckande.”
När Madeleine G. använder ordet ”löjeväckande” kommer jag att tänka på vad Johan Jönsson en gång sa i en offentlig debatt om politisk litteratur där han kallade Bruno K. Öijers politiska hållning som den kom till uttryck i hans dikter för just ”löjeväckande”. Sedan dess har jag haft svårt för det ordet, som nästan alltid används om företeelser jag älskar. (Det romantiska, det passionerade och så vidare.)
Någonstans under det långa samtalet med de unga författarna Eli Levén, Therese Bohman och Elisabeth Hjorth säger också Madeleine Grive att passionen är ett ”starkt tabu” i vår tid. Återigen denna kluvenhet hon visar upp, och jag slås av tanken att hon kanske inte vet vad passion är. Förmodligen orättvist, hon gör här en journalistisk vinkling för att få författarna att prata ut!
Framförallt Therese säger några bra saker. Therese B. som givit ut debutromanen ”Den drunknade” (jag håller på och läser den nu) säger:
”Jag tycker att även en destruktiv sexualitet kan vara positiv. Det är inte nödvändigtvis bara den romantiska sexualiteten som är det.”
Jag, som själv haft några destruktiva relationer med stora åldersskillnader, kan inte annat än hålla med. Det är lärorikt och utvecklande, men också fruktansvärt och hemskt.
Madeleine Grives förord är välskrivet men andas kanske lite väl mycket förståelse för passionens fiender. Vad som antagligen är tänkt som en äreräddning för det ogarderade hjärtats rörelser framstår ibland som motsatsen:
”Passion är provocerande och måste tuktas. Romantik är kanske till och med löjeväckande.”
När Madeleine G. använder ordet ”löjeväckande” kommer jag att tänka på vad Johan Jönsson en gång sa i en offentlig debatt om politisk litteratur där han kallade Bruno K. Öijers politiska hållning som den kom till uttryck i hans dikter för just ”löjeväckande”. Sedan dess har jag haft svårt för det ordet, som nästan alltid används om företeelser jag älskar. (Det romantiska, det passionerade och så vidare.)
Någonstans under det långa samtalet med de unga författarna Eli Levén, Therese Bohman och Elisabeth Hjorth säger också Madeleine Grive att passionen är ett ”starkt tabu” i vår tid. Återigen denna kluvenhet hon visar upp, och jag slås av tanken att hon kanske inte vet vad passion är. Förmodligen orättvist, hon gör här en journalistisk vinkling för att få författarna att prata ut!
Framförallt Therese säger några bra saker. Therese B. som givit ut debutromanen ”Den drunknade” (jag håller på och läser den nu) säger:
”Jag tycker att även en destruktiv sexualitet kan vara positiv. Det är inte nödvändigtvis bara den romantiska sexualiteten som är det.”
Jag, som själv haft några destruktiva relationer med stora åldersskillnader, kan inte annat än hålla med. Det är lärorikt och utvecklande, men också fruktansvärt och hemskt.
2012-01-09
Ryskt på Nationalmuseum - sista veckorna
Och här finns min text om utställningen.
Hårdrockare? Orientaliska skinheads? Nej, nej. Kosacker? Ja.
Saporoscher kosacker. Vet inte om de var lika farliga som de ser ut. Men något sorts våldsamt männer-verbund är det ju hur som.
Bild: Ilja Repin, 1880
Utställningen pågår till 22 januari.
Hårdrockare? Orientaliska skinheads? Nej, nej. Kosacker? Ja.
Saporoscher kosacker. Vet inte om de var lika farliga som de ser ut. Men något sorts våldsamt männer-verbund är det ju hur som.
Bild: Ilja Repin, 1880
Utställningen pågår till 22 januari.
2012-01-08
Poeten är passionerad?
Jag läser Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (en fin bok trots den avtändande titeln) och trots att jag tycker mycket av det jag läser är både intelligent formulerat och välfunnet stöter annat mig för pannan.
(Sämst är de reaktionära betraktelserna - som naturligtvis varit tidigare publicerade i DN - men det mesta är riktigt, riktigt bra.)
Tvärtom mot vad han själv tror så är det inte så mycket hans stil som irriterar mig (den är utsökt) som hans hållning; det totalt apolitiska, föraktet - som samtidigt ändå är lite kluvet - för den romantiska konstnärsrollen.
På sid. 44 vill han att Bruno K. Öijer ska vara en ren skrivbordspoet - så att folk förstår att poesin är ett hårt arbete.
Redan på sid. 6 förnekar han engagemangets värde i litteraturen. Bristen på passion är det största hotet mot Horace Engdahls verk, och därmed också hans liv.
William Hazlitts verk Liber Amoris lever i all sin destruktivitet.
Se en annan hållning här.
OBS! gammal inbjudan, ej aktuellt arrangemang. Men det borde vara aktuellt!
(Sämst är de reaktionära betraktelserna - som naturligtvis varit tidigare publicerade i DN - men det mesta är riktigt, riktigt bra.)
Tvärtom mot vad han själv tror så är det inte så mycket hans stil som irriterar mig (den är utsökt) som hans hållning; det totalt apolitiska, föraktet - som samtidigt ändå är lite kluvet - för den romantiska konstnärsrollen.
På sid. 44 vill han att Bruno K. Öijer ska vara en ren skrivbordspoet - så att folk förstår att poesin är ett hårt arbete.
Redan på sid. 6 förnekar han engagemangets värde i litteraturen. Bristen på passion är det största hotet mot Horace Engdahls verk, och därmed också hans liv.
William Hazlitts verk Liber Amoris lever i all sin destruktivitet.
Se en annan hållning här.
OBS! gammal inbjudan, ej aktuellt arrangemang. Men det borde vara aktuellt!
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)