De går över lik
och liken vänder andra kinden till
Men tidens tand läker alla sår
snart får de bonus för gamla som i förtid läggs på bår.
(Girighet, manipulation och maktmissbruk är de sämsta förutsättningarna för ett gott
samhälle. Självklarheter? Det verkar inte så.)
En mer nyanserad bild av pessimismen kan man få på Lennart Erlings blogg, här, här och här.
Och den som tror att jag överdriver (ovan) kan betänka om Jasplan till utlandet är mer värt än en (1) ambulans i glesbygd i hemlandet. Alltså en skitkostnad mot skattemiljarder, till förmån för krig, till nackdel för människor. SE Janne Josefsson Uppdrag Granskning från igår här. Se det också som en detalj i en stor social nedrustning. Som strokad eller förstföderska skulle jag inte vilja bo i Dorotea eller Åsele. Ljuset i tunneln är att norrlänningarna har kurage nog att protestera.
2012-02-26
2012-02-23
Marcus Birro; en borttappad del av svensk poesi
Det är svårt att få korn på Marcus Birros position i den svenska samtidslyriken, men någon accepterad eller erkänd litterär ställning har han i varje fall inte. Dessutom har han definitivt för många skelett i garderoben för att nånsin bli ledare för något parti. Han blev officiellt portad (tillsammans med sin bror) från Hultsfredsfestivalen 1992, på grund av alltför svinigt uppträdande i logen. De hade slitna ögon när jag mötte dem på Dalarocken senare samma sommar.
Jag minns honom när han läste, eller snarare vrålade fram, sina dikter i ett av Robert Aschbergs trash-tv-program från början av 90-talet i påmålad svart skinnjacka. Han har drag av offentlig clown. Men i grunden, som jag läser honom, är han en romantisk poet.
Han började publicera sig i en tid när språkmaterialismen gjorde entré, och blev väl därför aldrig riktigt accepterad. Naturligtvis borde han ha blivit inbjuden till exempelvis antologin med 90-talslyrik. Men det skulle ha krossat illusionen av att det bara fanns och finns en sorts svensk poesi.
Hur pass bra han är vet jag inte säkert. Men han har någonting. Tvärtemot vad man kanske väntar sig bjuder hans två första diktsamlingar på synnerligen lågmälda explosioner.
Jag gillar ju rabarber, så jag citerar den här drygt tio år gamla dikten i dess helhet:
Jasmine plockar rabarber
invid en kvällssol som spiller
konjak över himlen
Våren har värkar
och i glaset på bordet
kyler isbitarna
likt kolliderande världsdelar
min gin
I uthuset står min koffert packad
Jag har inget att dölja och
jag förnekar ingenting
Vinden vilar
likt en uppgiven änkling
och jag drar henne intill mig
rabarberna faller ur hennes händer
och vi talar om resan vi ska göra
som likt alla resor
är nära förestående
Vi avsäger oss
för några ögonblick
makten över varandra
når
helt kort
ända till
kärnan
och vidrör
förvånade
dess mjuka skal
(ur Skjut dom som älskar, Tre Böcker 1997)
Jag minns honom när han läste, eller snarare vrålade fram, sina dikter i ett av Robert Aschbergs trash-tv-program från början av 90-talet i påmålad svart skinnjacka. Han har drag av offentlig clown. Men i grunden, som jag läser honom, är han en romantisk poet.
Han började publicera sig i en tid när språkmaterialismen gjorde entré, och blev väl därför aldrig riktigt accepterad. Naturligtvis borde han ha blivit inbjuden till exempelvis antologin med 90-talslyrik. Men det skulle ha krossat illusionen av att det bara fanns och finns en sorts svensk poesi.
Hur pass bra han är vet jag inte säkert. Men han har någonting. Tvärtemot vad man kanske väntar sig bjuder hans två första diktsamlingar på synnerligen lågmälda explosioner.
Jag gillar ju rabarber, så jag citerar den här drygt tio år gamla dikten i dess helhet:
Jasmine plockar rabarber
invid en kvällssol som spiller
konjak över himlen
Våren har värkar
och i glaset på bordet
kyler isbitarna
likt kolliderande världsdelar
min gin
I uthuset står min koffert packad
Jag har inget att dölja och
jag förnekar ingenting
Vinden vilar
likt en uppgiven änkling
och jag drar henne intill mig
rabarberna faller ur hennes händer
och vi talar om resan vi ska göra
som likt alla resor
är nära förestående
Vi avsäger oss
för några ögonblick
makten över varandra
når
helt kort
ända till
kärnan
och vidrör
förvånade
dess mjuka skal
(ur Skjut dom som älskar, Tre Böcker 1997)
Bach to the brim
Måste bara ge er den här länken till Bach, det stora lugnet, som passar mot bakgrund av dagens fjäll, försvinnande i molnformationer av himmelska berg utan namn, passerande över kartans geologi och den föregivna höjden på 1.600 m.ö.h. men högt ovanför och obundet av ritarens tecken, som om allt är en skiftande dröm.
Viktig länk för dig som har problem med arbetslivet
Yrkesfolk för arbete
Även författaren Anders Widén (debut med Månskensligisten, 1994) skriver om FAS 3 & arbetslivet.
Även författaren Anders Widén (debut med Månskensligisten, 1994) skriver om FAS 3 & arbetslivet.
2012-02-22
Arbetslinjen (blues)
Så blev det beslutat
att alla i ghettot skulle arbeta
Så blev det beslutat
Att alla i ghettot skulle arbeta
Följ arbetslinjen till din död
Följ arbetslinjen till din död
Du får sämre pension och lägre lön
Du får sämre pension och lägre lön
Stick inte upp, stick inte upp
Följ arbetslinjen till din död
Landet är inte så fritt som du tror
Landet är inte så fritt som du tror
Dom vet var du bor, dom vet var du bor
Följ arbetslinjen till din död
2012-02-21
2012-02-19
Aase Berg går på i ullstrumporna med en klar agenda
Jag skrev i mitt förra blogginlägg om hur många recensenter använder sitt spaltutrymme till att göra mer eller mindre tydliga positioneringar. Vad ska man då säga om den här texten av Aase Berg i fredagens DN?
Visst, hon recenserar Gassilewskis senaste diktsamling, i hyllande ordalag. Men hon gör också några mer saker. Hon går rätt in i en snart tio år gammal debatt om metaforens vara eller inte vara i svensk poesi. Hon ansluter direkt till Anna Hallbergs metaforkritiska artikel i DN från 2003, som kom att utgöra startskottet för hela språkmaterialismdebatten. Men hon låtsas inte om det. Är det det här som kallas att "gå på i ullstrumporna"? Betänk att Aase Berg också är DN Kulturs nya "stjärnvärvning", som redan i sin första artikel för tidningen om poesi visar sig ha en klar agenda.
Hon kritiserar användandet av metaforen inom poesin, för vilken Tranströmer är den främsta representanten. Hans poesi är tydligen "auktoritär" och oschyst mot läsaren, alltså i motsats till Gassilewskis. Här kommer den Tranströmer-fientlighet inom svensk poesi som Johan Lundberg skrev om här återigen upp till ytan.
Jörgen Gassilewski erbjuder läsaren en poesi befriad från metaforer, ett platt ordlandskap (språkmaterialismens). Detta ska alltså tala till hans fördel. Återigen agerar Aase Berg som om språkmaterialismdebatten aldrig har funnits, och jag tvingas därför påminna om min egen gamla artikel från 2004 där jag påvisade att Aase Berg var negativt inställd till kommunikation. Att Gassilewskis poesi inte kommunicerar och inte heller vill kommunicera tillhör ju det som Aase Berg gillar med den. Men här finns en historia bakom, vad gäller svensk samtidspoesi.
Visst, hon recenserar Gassilewskis senaste diktsamling, i hyllande ordalag. Men hon gör också några mer saker. Hon går rätt in i en snart tio år gammal debatt om metaforens vara eller inte vara i svensk poesi. Hon ansluter direkt till Anna Hallbergs metaforkritiska artikel i DN från 2003, som kom att utgöra startskottet för hela språkmaterialismdebatten. Men hon låtsas inte om det. Är det det här som kallas att "gå på i ullstrumporna"? Betänk att Aase Berg också är DN Kulturs nya "stjärnvärvning", som redan i sin första artikel för tidningen om poesi visar sig ha en klar agenda.
Hon kritiserar användandet av metaforen inom poesin, för vilken Tranströmer är den främsta representanten. Hans poesi är tydligen "auktoritär" och oschyst mot läsaren, alltså i motsats till Gassilewskis. Här kommer den Tranströmer-fientlighet inom svensk poesi som Johan Lundberg skrev om här återigen upp till ytan.
Jörgen Gassilewski erbjuder läsaren en poesi befriad från metaforer, ett platt ordlandskap (språkmaterialismens). Detta ska alltså tala till hans fördel. Återigen agerar Aase Berg som om språkmaterialismdebatten aldrig har funnits, och jag tvingas därför påminna om min egen gamla artikel från 2004 där jag påvisade att Aase Berg var negativt inställd till kommunikation. Att Gassilewskis poesi inte kommunicerar och inte heller vill kommunicera tillhör ju det som Aase Berg gillar med den. Men här finns en historia bakom, vad gäller svensk samtidspoesi.
2012-02-17
Jag försöker läsa Johan Jönson
Det är så tyst i den svenska poesivärlden! Det debatteras inte längre estetik eller litteratur på allvar på kultursidorna. Recensenterna ger små nålstick och positioneringar, mer än så är det inte. Så blir det till exempel uppenbart i början av den här recensionen att Jenny Högström föraktar estradpoesi (som så många andra).
Men vad gäller större debatter är det locket på sedan ett och ett halvt år. Det uppstod visserligen några smärre debattungar i samband med utgivandet av antologin 32/2011, men det dog snart ut. Jämför med intensiteten och faktiskt också kvaliteten på formuleringarna i kommentarstråden till det här gamla blogginlägget!
Under tiden som tystnaden och konsensusmentaliteten breder ut sig i poesivärlden går utgivningen vidare, nästan som ett urverk, på de stora förlagen. Systemet med första utgivningsdag respekteras (i dag är det till exempel dags för Jörgen Gassilewskis nya bok på Bonniers) men bara för de allra största förlagen. De lutar sig på gamla strukturer, vilket avslöjar att den påstått nyvunna respekten för småförlag och egenutgivning faktiskt mest är bullshit. Mångfalden är en chimär, då bara en litterär riktning får förekomma i taget och den litterära riktning som det största förlaget bestämt sig för att stödja kommer att dominera fullständigt vare sig publiken, läsarna eller poeterna vill det eller inte.
Jag hade tänkt skriva om Johan Jönsons med.bort.in för nu ganska länge sedan (ja, även jag får en tendens att respektera utgivningsdatum när det gäller de stora och etablerade förlagen, undrar varför). Men det faktum att Bonniers väljer att inte skicka recensionsex. till mig gör att den läsningen har blivit försenad. Jag antar att förlaget får så pass mycket uppmärksamhet ändå, så den extra lilla uppmärksamheten från suspekta bloggar som denna är dem likgiltigt. Ändå har jag skrivit relativt utförligt om Johan Jönson tidigare, som exempelvis här.
Johan Jönson framstår allt mer som den enda riktigt intressanta författare som kommit ut ur 00-talets språkmaterialistiska boom. Det är ett torftigt och högst preliminärt facit. Ändå ger jag Jenny Maria Nilsson rätt, i dag skulle jag inte kalla honom språkmaterialist. Han har gått vidare till något mer personligt och möjligen omutbart.
Men vad gäller större debatter är det locket på sedan ett och ett halvt år. Det uppstod visserligen några smärre debattungar i samband med utgivandet av antologin 32/2011, men det dog snart ut. Jämför med intensiteten och faktiskt också kvaliteten på formuleringarna i kommentarstråden till det här gamla blogginlägget!
Under tiden som tystnaden och konsensusmentaliteten breder ut sig i poesivärlden går utgivningen vidare, nästan som ett urverk, på de stora förlagen. Systemet med första utgivningsdag respekteras (i dag är det till exempel dags för Jörgen Gassilewskis nya bok på Bonniers) men bara för de allra största förlagen. De lutar sig på gamla strukturer, vilket avslöjar att den påstått nyvunna respekten för småförlag och egenutgivning faktiskt mest är bullshit. Mångfalden är en chimär, då bara en litterär riktning får förekomma i taget och den litterära riktning som det största förlaget bestämt sig för att stödja kommer att dominera fullständigt vare sig publiken, läsarna eller poeterna vill det eller inte.
Jag hade tänkt skriva om Johan Jönsons med.bort.in för nu ganska länge sedan (ja, även jag får en tendens att respektera utgivningsdatum när det gäller de stora och etablerade förlagen, undrar varför). Men det faktum att Bonniers väljer att inte skicka recensionsex. till mig gör att den läsningen har blivit försenad. Jag antar att förlaget får så pass mycket uppmärksamhet ändå, så den extra lilla uppmärksamheten från suspekta bloggar som denna är dem likgiltigt. Ändå har jag skrivit relativt utförligt om Johan Jönson tidigare, som exempelvis här.
Johan Jönson framstår allt mer som den enda riktigt intressanta författare som kommit ut ur 00-talets språkmaterialistiska boom. Det är ett torftigt och högst preliminärt facit. Ändå ger jag Jenny Maria Nilsson rätt, i dag skulle jag inte kalla honom språkmaterialist. Han har gått vidare till något mer personligt och möjligen omutbart.
2012-02-13
Du har en himmel
Du har en himmel att beskåda
det kan vara allt du lärt dig
och allt du vill lära dig
Det kan vara det du gömt längst, det kan vara rosen,
Misstaget, måsen, döden, löftet,
en sång
Du har en himmel att beskåda, som vänder ansikten
vidare
Himmel som ingen vet vad den vill
Blåser ihop och sönder
träd till strimmiga streck
oordnar flocken, rycker i
väntelistan
suddar avtrycket
Ta inte ut salt i förskott
och belåna inte solen mer
varje topplån kastar den tillbaka
ljuseruptioner; lögn, skrot, småsten
inget att spara
Den vill dig något annat
Kom hem nu lilla barn,
var inte ute sent i decenniet och
cykla
förbi dem som sätter upp hinder
och kasta en matbit, en jordbit, en premie
till sjuka bebisar och tanter med frostrosor
vinteräpplen, hiv, vattenbrist
Himmel som ingen vet,
det finns en enda
utan kung och utan chefspatroner
som hela tiden abdikerar sig väck
ur materiens ljus
och försvinner i dragspel
stora som Casinon
Det större klippet; stjärnan
med fem uddar och sex
en sönderläst diktbok
en transsibirisk ödla
tagghuding, en salsa
rör sig, vet, utan att känna
övernaturligt mycket
avlägset
Ont
.....................
(Work in progress)
det kan vara allt du lärt dig
och allt du vill lära dig
Det kan vara det du gömt längst, det kan vara rosen,
Misstaget, måsen, döden, löftet,
en sång
Du har en himmel att beskåda, som vänder ansikten
vidare
Himmel som ingen vet vad den vill
Blåser ihop och sönder
träd till strimmiga streck
oordnar flocken, rycker i
väntelistan
suddar avtrycket
Ta inte ut salt i förskott
och belåna inte solen mer
varje topplån kastar den tillbaka
ljuseruptioner; lögn, skrot, småsten
inget att spara
Den vill dig något annat
Kom hem nu lilla barn,
var inte ute sent i decenniet och
cykla
förbi dem som sätter upp hinder
och kasta en matbit, en jordbit, en premie
till sjuka bebisar och tanter med frostrosor
vinteräpplen, hiv, vattenbrist
Himmel som ingen vet,
det finns en enda
utan kung och utan chefspatroner
som hela tiden abdikerar sig väck
ur materiens ljus
och försvinner i dragspel
stora som Casinon
Det större klippet; stjärnan
med fem uddar och sex
en sönderläst diktbok
en transsibirisk ödla
tagghuding, en salsa
rör sig, vet, utan att känna
övernaturligt mycket
avlägset
Ont
.....................
(Work in progress)
Artefacts - varning!
IMPORTANT MESSAGE IN ENGLISH:
If You´re already dead, don´t log in on Art Facts.
You may rise tomorrow.
If You´re already dead, don´t log in on Art Facts.
You may rise tomorrow.
2012-02-12
Raderna: Ondaatje
DEN MEDELTIDA KUSTEN
En by av stenhuggare. En by av spåmän.
Män som gräver djupt i jorden på jakt efter ädelstenar.
Ingifta cirkussläktingar som reser pyramider upp i träden.
Hemmalivet. En rädsla för avstånd längs den södra kusten.
Varje stenhuggare har sitt hemliga märke, sin vinkel på mejseln.
I spåmännens by
styr ben från ett välbekant djur
uttolkningar.
Visheten sträcker sig inte längre än fem mil.
---------------
Michael Ondaatje
Ur: Handwriting, 1998,
tolkning: Roy Isaksson
En by av stenhuggare. En by av spåmän.
Män som gräver djupt i jorden på jakt efter ädelstenar.
Ingifta cirkussläktingar som reser pyramider upp i träden.
Hemmalivet. En rädsla för avstånd längs den södra kusten.
Varje stenhuggare har sitt hemliga märke, sin vinkel på mejseln.
I spåmännens by
styr ben från ett välbekant djur
uttolkningar.
Visheten sträcker sig inte längre än fem mil.
---------------
Michael Ondaatje
Ur: Handwriting, 1998,
tolkning: Roy Isaksson
2012-02-05
kort vers lång resa
Well, my heart's in the highlands with the horses and hounds
Way up in the border country far from the towns
With the twang of the arrow and the snap of the bow
My heart's in the highlands, I can't see any other way to go.
- - - -
Okej, det tar arton timmar alltså med buss och tåg,
och jag har haft problem med halka förr, och i natt står
tågen stilla dit upp, på grund av extremkylan, snart över,
men om man alltid bara längtar till Högländerna utan att
köpa biljett, så blir det ingen varmkorv vid Dorotea
busstation klockan elva, och det blir ingen utsikt
mot Ströms Vattudal där husen hänger på höjderna och frosten
alltid är tät på träden och bron, och sen när man börjar närma
sig de splitter raka vägarna med gran på båda sidor
och ser fjällen sticka upp ur detta måste man börja öva,
för det här är verkligt gam-Sverige, man har inte haft
sina ögon så här "far from the towns" på flera år...
alla perspektiv har varit för korta och med halvblinda uppdrag
har man rört sig i kulvertar och bindvävsgator och lagt på luren
och nu det rosa gryningsljuset och pakethämtningen är klar
vid bussen där alla samlas efter en rökpaus och automatkaffe
och sen på väg igen, busschauffören svingar sig upp i sätet
lugnt och fint, om bara vägen är framplogad ur vita Intet
till det Highlands som jag känner. Med norr-om-språk i öronen.
Folk som hälsar fast det inte behövs. Och det man gör fast
det inte behövs, allt man gör fast det inte behövs;
det är rikom-fältet i tillvaron.
Så där, Bob, går det till, fråga mig, jag har tagit den här
rutten länge; det är fint att drömma, men man ska slå till
innan man faller av sin dröm, som frysta fåglar faller från pinnen.
Innan snö, frost och vind faller över kartans ortnamn och in
i en öppen mun, som kanske bara somnat en stund mellan fönstret
och norrskenet och väcks till liv av det knastrande ljudet
nu här jag och alltid en våg av, en virvel av
liv...
Way up in the border country far from the towns
With the twang of the arrow and the snap of the bow
My heart's in the highlands, I can't see any other way to go.
- - - -
Okej, det tar arton timmar alltså med buss och tåg,
och jag har haft problem med halka förr, och i natt står
tågen stilla dit upp, på grund av extremkylan, snart över,
men om man alltid bara längtar till Högländerna utan att
köpa biljett, så blir det ingen varmkorv vid Dorotea
busstation klockan elva, och det blir ingen utsikt
mot Ströms Vattudal där husen hänger på höjderna och frosten
alltid är tät på träden och bron, och sen när man börjar närma
sig de splitter raka vägarna med gran på båda sidor
och ser fjällen sticka upp ur detta måste man börja öva,
för det här är verkligt gam-Sverige, man har inte haft
sina ögon så här "far from the towns" på flera år...
alla perspektiv har varit för korta och med halvblinda uppdrag
har man rört sig i kulvertar och bindvävsgator och lagt på luren
och nu det rosa gryningsljuset och pakethämtningen är klar
vid bussen där alla samlas efter en rökpaus och automatkaffe
och sen på väg igen, busschauffören svingar sig upp i sätet
lugnt och fint, om bara vägen är framplogad ur vita Intet
till det Highlands som jag känner. Med norr-om-språk i öronen.
Folk som hälsar fast det inte behövs. Och det man gör fast
det inte behövs, allt man gör fast det inte behövs;
det är rikom-fältet i tillvaron.
Så där, Bob, går det till, fråga mig, jag har tagit den här
rutten länge; det är fint att drömma, men man ska slå till
innan man faller av sin dröm, som frysta fåglar faller från pinnen.
Innan snö, frost och vind faller över kartans ortnamn och in
i en öppen mun, som kanske bara somnat en stund mellan fönstret
och norrskenet och väcks till liv av det knastrande ljudet
nu här jag och alltid en våg av, en virvel av
liv...
2012-02-03
2012-02-02
Drygt 25 år senare; jag känner igen mig
"Är det mitt öde att dö urfattig under boktravarna? Ja jag vet inte".
Så skrev Kristian "Nils" Lundberg till mig en gång i tiden, i ett brev daterat Malmö april -86. Då befann han sig i slutskedet av arbetet med antologin Min kärleks biljardhall på egna Buda förlag.
Jag kan bara säga en sak. Jag känner igen mig. Det är nästan kusligt att gå igenom gamla brev ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)