Veckans bild. Den uppståndne hälsar sina vänner

Tyvärr lyckades jag inte hitta upphovsmannen till denna 1400-talsmålning. Bättre vetande får gärna hjälpa till.
(Klicka för förstoring).

Poetry slam på Sergels torg och Slakthuset

Johan Nordgren på scenen. Foto: Hannah Meyer

Så här kul (?) om än fruset såg det ut på Sergels torg i lördags när estradpoesitävlingen "Rötslam" hade sin sista deltävling som en del av Kulturnatten. Man hade ställt upp en scen på Sergels torg i samarbete med bussbolaget Rättbuss, som också ordnade gratistransport mellan Uppsala och Stockholm.

Allt det där är historia nu! (Johan Nordgren och Ulf Hazelcreek gick vidare till finalen, dit jag för övrigt själv är kvalificerad.)

Nu i morgon onsdag är det dags för den stora finalen i Rötslam! Den äger rum på nattklubben Slakthuset, på Slakthusvägen 6, kl 19 och framåt. Och jag kommer ofelbart att tänka på några diktrader från Giljotin av Bruno K. Öijer: "terror / du tar min hand och går till slakt". Jag vill inte gå till slakt! Dock går jag gärna till Slakthuset för att läsa min poesi.

Det fula grymma svärdet

Ja O, vad entusiastiskt de skrev; ett par av mina  - trodde jag - intelletuellt pålitliga bloggkontakter. Så jag gjorde det jag nästan aldrig gör; köpte grisen i säcken.

Och grisen kom, vecklades ut ur paketet och skrek. Redan omslaget skrek, gjort med en töntrolig löjlig bild, i fula färger. Ett omslag som kunde matchat ett föreningsblad från 50-talet, typ, vi  mopedister eller vi kolonistugeägare eller nåt.

Förstod genast vartåt det barkade, och fick tyvärr rätt. Fulestetiken, som känns såå 2003, har här fått sitt forum. Klantigt är roligt, fult är fint, en rörig och ogenomtränglig layout är hippt, små handskrivna brev scannade i dåligt ljus är coolt, plus en brödtext som är så liten att man skulle behöva förstoringsglas, det räcker inte med glasögon.

Fult, dåligt, töntigt. Det enda som inte kräver förstoringsglas är de stort upplagda bilderna av en hemmafixad gröthög (på ett köksbord) samt en lika hemmagjord extrarumpa för de som fortfarande (efter tio år med Parlamentet i TV) inte tröttnat på analskämt.

Ja alltså, ni fattar mig rätt: Jag tycker fortfarande bäst om vackra tidskrifter, med läslig text, med en layout som tillåter mig att tänka medan jag läser, i stället för att hela tiden reagera på redaktionens putslustiga pruttblåsor. Och om en tidskrift inte är vacker, utan provocerande och underlig och vild, så ska det ändå vara bra gjort.

Det här är dagis så det ryker om det. Bara ett steg från papiermachegubbar och pärlplattor och bajsa på sig kollektivt.
Horace hit! Är det nåt lurt med den svenska dagiskonstkulturen? Svar: Ja. I alla fall har man inget som helst behov av den efter femtio.

Tillägg, min text gäller nummer #4, och inget annat.
länk.http://tidskrift.nu/tidskrift.php?Id=927

Poesin är internationell

För tio år sedan - i början av 00-talet - frågade min kompis Ibrahim Abdulmalik om han kunde få översätta några dikter av mig till arabiska. Jag minns att jag gav honom en hel packe. Efter några år berättade han för mig att han hade placerat två av mina dikter i en Bagdad-baserad tidning, tillsammans med några dikter av Bruno K. Öijer. Jag blev naturligtvis väldigt glad. Jag kände att jag hade möjligheten att nå ut och att mina ord betydde något; jag tvivlade av någon anledning inte på att också Bagdad-borna skulle kunna ta till sig mina ord.

En av de dikter som publicerades på arabiska av mig heter Biografi och ingår i Muntliga dikter även den.

Jag skrev den under den tid då min situation växlade mellan långtidsarbetslöshet, deltidsarbetslöshet, korta jobb osv. En fattigdom uppstod som började kännas permanent. Fatttigdom - ett nästan lika universellt ämne som tiden själv.

Biografi

Jag avstod från utlandsresorna
det började så
jag avstod från de fina möblerna
och den nya stereoanläggningen
jag avstod från att reparera saker som gick sönder
jag avstod från de nya kläderna
och vågade inte slänga de gamla trasiga
jag avstod från biobesöken
och fikat på stan
började t.o.m. avstå från maten ibland
jag avstod min plats i samhället
till någon som bättre behövde den
men jag avstod inte från
min värdighet, min kärlek och mitt kall
dom säger att jag är en idiot
som inte kan avstå.

Det nya Stockholm

Det är kö till försäkringskassan
strax före tio på morgonen.
Det är kö till socialkontoren
och till soppköket senare samma dag.

Du är välkommen in i kön
men jag vill inte stå för länge där.

Maria i trafiken

Flickan från Nockeby
visar moderatmärket varje gång hon åker spårvagn.
Hon har klistrat det blå märket
ovanpå sitt röda kortfodral.

En annan trafikant
har skrivit en lapp
som syns varje gång hon visar månadskortet:
"Du är värdefull."

Jag tar till mig ditt budskap, syster.

Dagens tweet:

Vad är twitter? Fåglar som förflyttar sig inom en rymningssäker form? Brukar kallas burfåglar. 140 x vikt metall. Stort nog för en papegoja.

----------------------------------------------------------

”Galler med vertikala ribbor är mer hållfast än horisontella ribbor vilket har betydelse om buren är stor. För att fågeln ska kunna klättra omkring i buren är det dock bra om några sidor har horisontella ribbor. Gallermellanrummet måste vara så pass smalt att fågeln kan klättra utan att fastna med näbben men får inte vara så pass brett att fågeln kan få igenom huvudet och fastna. Buren bör inte vara gjord av material som innehåller zink eller bly då detta kan förgifta och döda fågeln om den får det i sig.”
Se även: fågelbur.

Samt, apropå de nya sociala medierna.

Miller versus Engdahl

Sätt de här två formuleringarna emot varandra och gnugga:

"What is not in the open street is false, derived, that is to say literature."
Henry Miller

"Man ska (fortfarande) vara hungrig när man stänger boken".
Horace Engdahl.

Dikter om tiden och tidens gång

Såg av en slump att signaturen Leonardo34 citerar en hel dikt av mig i ett inlägg på sin blogg.

Tid

Om jag fick bestämma
skulle dagstidningen
bara komma ut varannan dag
och den kärlek man enligt talesättet
bara upplever en gång i livet
skulle finnas där
i varje ögonblick
för att töja ut maskorna
i den skenande tidens nät.


(Dikten ingår i min diktsamling Muntliga dikter från 2008.)

Nej, jag blir inte sur på Leonardo34 för att han citerar mig så generöst; tvärtom är det väl lite smickrande att han tar upp mig i jämnhöjd med sin övriga läsning - Gombrowicz, Kerstin Ekman m.fl. Med tanke på att diktsamlingen den är hämtad ur i praktiken bojkottats av alla bibliotek - utom Kinda bibliotek och KB - borde jag tvärtom vara glad för att han bidrar till att göra min poesi synlig. Mina dikter har inte fått någon rättvis bedömning på grund av att: 1) jag inte ligger på något etablerat förlag 2) jag verkar i en av språkmateralismen misskrediterad genre.

*

Lustigt nog tar Leonado34 (nej, jag vet inte vem det är) upp Aase Bergs poesisyn i sitt inlägg, ett ämne jag varit inne på några gånger här i bloggen.

Jag vill därför passa på att att säga att jag inte instämmer i Leonardos påstående att modern poesi är "oläslig". Själv skulle jag formulera det så här; många nya diktsamlingar verkar inte vara avsedda för att läsas, utan snarare för att visa upp ett visst idiom, att författaren ansluter sig till ett för tillfället gångbart sätt att skriva. Det är för mig väldigt störande. En närläsning brukar avslöja om det faktiskt förhåller sig så, eller om där finns något djupare.

*

Min dikt "Tid" tillkom under den period i början av 00-talet då jag hade en relation med en mycket yngre kvinna. Det var en på alla sätt omtumlande upplevelse och blev för mig början på en lång resa.


Den intensiva (och destruktiva) relationen gjorde att det blev allt svårare för mig att hinna med min ordinarie vardagstillvaro; normala rutiner som t.ex. att läsa ut en dagstidning blev lidande. Jag började stapla tidningar och tidskrifter i högar hemma i lägenheten för senare bruk, en ovana som jag dessvärre fortfarande dras med.

Jag behöver oceaner, eoner av tid.

*

Tiden är förstås ett stort tema inom världslitteraturen. Själv har jag några speciella favoriter bland dem som skrivit om ämnet; se här:

"Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska"
(Edith Södergran, Triumf att finnas till)


eller här:

"Time - he flexes lika a whore
falls wanking to the floor
his trick is you and me boy"
(David Bowie, Time)

Bland dikter om tidens gång finns också denna, av Peter Lindforss.

Peter Lindforss vs Micke Rickfors

Ni har kanske sett i pressen att det varit en tvist mellan Micke Rickfors och Peter Lindforss om rättigheterna till låten Vingar.

Låt mig säga så här: Peter Lindforss vann. Han lät sig inte köras över.

Som en hälsning från en kompis och från poeter som har gått före

Röster har höjts på sistone om att det på något sätt skulle vara oviktigt eller ointressant med traditionsförmedlande poesiantologier. Jag delar inte den ståndpunkten, det är utifrån antologier som publicerar ett brett urval av vad som har gått före som också något nytt kan skapas. De partiska antologierna är ett komplement, inget som kan ersätta de mer generösa och överblickande antologierna. Vad som unga poeter eller litteraturintresserade människor dras till kan vi aldrig veta i förväg, därför måste urvalet vara fördomsfritt om än kvalitetsinriktat. (Och följaktligen inte censurera eller lyfta bort "föråldrad" romantik eller centrallyrik eller outsidermän för sakens skull.)

Så fick jag en bekräftelse, nästan som en hälsning. Läs den här underbara artikeln om när Johannes Anyuru fick Stig Sjödin-priset. En bit in i texten handlar det också om vilken betydelse antologin "Från Dickens till Delblanc" hade för den unge Anyuru, speciellt avsnittet med undergroundlyrik.





Som framgår av texten är Johannes Anyuru och prisutdelaren Daniel Suhonen årsbarn, födda 1979, men även antologin "Från Dickens till Delblanc" kom ut året 1979... vilket är en händelse som ser ut som en tanke. Vilka antologier från åren 2011-2012 kommer att ha en liknande betydelse för framtidens unga poeter? Det kan vi naturligtvis inte veta, men jag har mina aningar.

Slam i ett vardagsrum

I torsdags förra veckan var det premiär för "Rötslam" - en ny estradpoesitävling. Enligt arrangören Johan Wretman det första SM-kvalificerande slam någonsin som ägde rum i ett vardagsrum, nämligen hemma hos honom själv på Gröna stugans väg i Bredäng.

Till min egen förvåning placerade jag mig som tvåa (Eija Salminen vann) och är därmed kvalificerad för den stora finalen! Här några bildbevis.



Arrangören Johan Wretman på podiet, Erik Wickström som Strindberg i soffan med flera. Foto: Jane Morén.







Vardagsrumsgolvet. Foto: Eija Salminen.










Gissa vem. Foto Jane Morén.

Tänkvärt om psykopater

Medan 1 % av befolkningen anses ha psykopatiska drag (däribland återfinns kriminella, våldsanvändare, fifflare etc) - återfinner man bland höga företagsledare så mycket som 4 % med psykopatiska karaktärsdrag.

Jag minns att jag hört det här förut, och att jag också lagt in en sida om det här på Argus.

Jag gissar att det är samma "adelsmärke" som amerikanarna kallar för "killer instinct" som råder i företagsdjungeln, och därför eftertraktas.
Vad man ytterligare funnit är att det finns en gen som motsvarar psykopatiska särdrag. Krigargenen kallad. Jag är inte säker på vad slags konsekvenser det får för de psykopater som dagligen manipulerar runt i vissa yrkessfärer, kriminella eller ej, att veta att de - om de vill - kan skylla på en gen. Men i det intressanta vetenskapsprogrammet från BBC kan man i alla fall få veta något om de senaste forskningsresultaten. Och som vi redan visste (?) så har en god barndomsmiljö sin betydelse för att stävja det minst sagt problematiska genetiska arvet.