2012-05-29

Friheten är alltid ett alternativ

Friheten naggas genom politiska beslut,
han sänker a-kassan utan att lyssna.
Friheten måste ge vård åt människor
som såras genom minskat handlingsutrymme.

Så ge mig friheten
fem procent eller mer.
Låt mig få upp fönstret
så att jag kan hålla hjärtat inuti mig,
det som nu vill ut.

Friheten är både abstrakt och konkret.
Friheten ligger som i en klyka.
Bland tusen valmöjligheter fick du ett svar,
den sanning som blev din, du råkade välja.

Låt mig hålla friheten inuti mig
som en pärla.
Den hjälper mig att andas.

2012-05-26

Pingstens vackraste virtuella pioner...

...går till Göran Lambertz, den alltid lika engagerade. Ett klarspråkstalande justitieråd som efter en tid av utredande nu kommer med ett nytt lagförslag mot tvångsgifte och barnäktenskap.
Här en länk till DN med knapert innehåll. Vill man intressera sig för problematiken och innehållet i det nya lagförslaget kan man lyssna på Människor och tro/SR: Om effektivare tag mot tvångsäktenskap: här.

Manet; vita pioner

2012-05-23

Min intervju med Per Kirkeby

Finns nu att läsa på björnstrand backwater. Och hans "Handbok" som jag översatt går att låna lite varstans (slut från förlaget).



Uden titel, 1998, o.p.d.

2012-05-19

Unfrei? Arbetslinjen och vad den kostar

Från bloggen Storstad kommer de vackra siffrorna om "världens dyraste jobbpolitik"; om vad varje nyanställd ungdom med stödformer kostar skattebetalarna, och huruvida det är värt priset: Att det är företagarna som tjänar stort på understödsjobb med låga sociala avgifter. Att varje jobb kostar mer än den jobblöse, och huruvida ungdomen inte snarare borde vidareutbildas för samma kostnad. Till jobb som finns då; inte till jobb som inte finns.

Och här skriver Robert Reich om en liknande situation för amerikansk college-ungdom: De alltfler jobblösa studenter som dessutom har skyhöga Privata Studielån, som just i dagarna hotas av höjd ränta (i ett land där multimiljardärer vägrar betala mer i skatt). Risken finns, skriver Robert Reich, att det inte längre kommer att löna sig med fyraårig högre utbildning. I ett land som behöver sin kompetens i en ökande global konkurrens, och där ungdomsarbetslösheten är på "god" väg mot 20%. Och där skattebetalarna nyss har räddat ett antal legal-kriminella bankdirektörer till nya friska kriminella tag.

Tanken om vidareutbildning, och en ekonomisk satsning på lärande i stället för på sjunde klassens billig arbetskraft i det ökande klassamhället, är lika bra som alltid. Åtminstone däri har Löfven rätt. Frågan är vad slags utbildning som blir användbar: Historia och sociologi, vård och skogsvård, eller bergsprängning och kartografi? För alla kan ju som bekant inte bli programledare. Och alla kan inte tävla med en expanderande global marknad av utlokaliserad nätburen kunskap.

Sextimmars arbetsdag är fortfarande ett hållbart alternativ till uttröttade elvatimmarsjobbare, dubbelarbetande mammor, livshotande byggjobb, utmattade kirurger och sömnlösa piloter. Föreställningen om att ungdomsarbetslösheten ska minskas samtidigt som alltfler ska jobba till 70-årsåldern är så dum så att bara en (klantig) ekonom kan ha kommit på den efter en fyrarätters middag med SAF. Vi säger inga fler namn idag. Det kan dra ner stämningen. Nu när vi nämnt de bästa.

En till sådan: På Lars Gustafssons blogg finns en bra och sorglig text om växande klassklyftor i USA, och i Sverige.

2012-05-17

17:e maj och menskenes jord

Lagom till syttende maj och dess speciella betydelse för norrmännen denna vår, skriver jag in ett par strofer av Nordahl Griegs dikt til Ungdomen. En  större del av dikten finns på Gabis Annex.

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.


Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

(...)

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.


Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.


Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!


 

2012-05-12

Klezmer - musik för en söndag



Ja, en ovanligt stillsam Klezmer, kanske musikaliskt väluppfostrad. Som gjord för en lugn söndag. Vi tar den  vildare varianten en annan gång. 

2012-05-09

Är vi skyldiga någon något?

Efter mitt träningspass kommer jag ut på gatan och passerar en kvinna, sittande med knäna mot trottoaren, tiggande. Jag letar fram en guldpeng - tio kronor - och ger henne. Hon vill med nödvändighet kyssa min hand, något jag finner besvärande, förstås. Dels vill jag inte bli så innerligt tackad, dels vill jag inte ha den fysiska kontakten, dels tycker jag inte hon behöver ödmjuka sig mer än nödvändigt. När jag gett henne tian tecknar hon mot munnen att hon behöver mera pengar till mat. Jag ger henne inget mer. Men efter besöket i bokhandeln har jag ett par tjugor lösa. Går förbi och ger henne en. Ser till att ta det nyktert. Inget mer handkyssande tack. Korstecknet hon gör över sig själv är talande nog.

Vi befinner oss i en rik del av staden. Massor med välbärgade människor går förbi henne. Kanske i den arroganta övertygelsen om sin egen förträfflighet. Man har ju sedan länge spritt föreställningen om att dessa så besvärande tiggare är delar av ligor som kommer hit och skor sig på naiva svenskar. Det kan hända att det förekommer. Men enligt ett undersökande reportage jag hörde i P 1 häromdagen lever dessa människor snarare i fullständig misär. Ett reportageteam hade följt några av dem till en boplats där de övernattade. Trasiga och fönsterlösa husvagnar, någon gammal bil, var deras tillhåll. Inga välgödda avnämare fanns i närheten av dem. Det handlade bara om överlevnad.

Och varför ska jag inte tro mina egna ögon? Vid huskanten sitter en kvinna så väderbiten att jag aldrig sett något liknande. Ett ansikte som ser ut att i åratal ha varit utsatt för väder och vind, fattigdom och umbäranden. Det bekommer mig oerhört illa att hon inte kan få hjälp, eller mat för dagen, på något annat sätt än det här. I ett rikt samhälle, i ett fortfarande rikt Europa. Vad händer med människor som oupphörligt tänker på vad de ska köpa, men inte kan ge bort ens en tia?
Så bekvämt då att tänka: Där sitter en sån där ligamedlem. Ja, sure, mager som en sticka, med läderhud som en gammal mockasin i ansiktet. Om det inte finns humanism nog för att se henne ett kort ögonblick lever vi i ett skitsamhälle, utan all nödvändig barmhärtighet.

Så illa är det förstås inte. Men historisk sett har en kursändrig skett. I det rika landet USA tvingas folk till soppkök och natthärbärgen; en fullständigt löjeväckande omfördelning från de fattiga till de rika (som ständigt ropar efter mer). De utsattas skydd har monterats ner både där och här. I snabbköpet hemmavid går den schizofrene utesovaren och orerar högt. På gatorna sover folk. Och föreställningen att åtstramningar skulle lösa alla kriser i samhället och världen är förmodligen rena noltet. Det hävdar i varje fall den oerhört kunnige professorn i ekonomi Robert Reich, som jag såg på Democracynow igår kväll. Reich var tidigare Secretary of Labor under Clintonadministrationen. Här kan ni läsa hans blogg. 
Jag citerar ett stycke från den:
"Yes, America has a long-term budget deficit that’s scary. So does Europe. But the first priority in America and in Europe must be growth and jobs. That means rejecting austerity economics for now, while at the same time demanding that corporations and the rich pay their fair share of the cost of keeping everyone else afloat."
Så. Nu har jag beställt hans bok Aftershock, som bland annat handlar om den illa gödslade ekonomin (Dvs stora olönsamma skithögar med pengar på ofruktbara ställen). Samt har jag också köpt ett färskt exemplar av Tony Judts: Illa far landet, från Karneval förlag. Så här skriver han:
"Det vi sett är att det offentliga ansvaret skiftat över till den privata sektorn utan att det gett någon synlig kollektiv fördel. I motsats till vad ekonomisk teori och populära myter säger är privatiseringen ineffektiv. Det mesta av vad regeringarna ansåg lämpligt att föra över till den privata sektorn drevs med förlust. (...)...när staten säljer billigt är det allmänheten som får ta förlusten. Man har räknat ut att de brittiska privatiseringarna under Thatchers tid, under vilken långvariga offentliga tillgångar såldes till den privata sektorn till avsiktligt låga priser, resulterade i en nettotransferering på 14 miljarder pund (160 miljarder kronor) från den skattebetalande allmänheten till aktieägare och andra investerare."
Så långt Judt. Jag ska återkomma till både honom och Reich. Men under tiden kan ni läsa en text av Håkan Lindgren från UNT, och den här, på Gabis Annex. Dessutom kan man ju alltid läsa Bergspredikan. För att inte glömma ett par väsentligheter om vad som gör oss till Människor.



2012-05-08

En otydlig sorg: Thomas Gartz

Sent igår kväll när jag lyssnade på Kalejdoskop fick jag veta att Thomas Gartz hade dött.
När någon dör, eller ligger och dör, ska man absolut inte göra sig till. Inte ljuga, inte hyckla,
inte låtsas något som inte är sant.

Thomas Gartz var ingen nära vän till mig; han bara befann sig i fältet av min ungdom. Spelade i samma band
som min pojkvän. Skrev sina poetiska kärlekssånger, trummade som en djävul, och var i övrigt
rätt tystlåten. Snäll. Som jag minns honom.
En otydlig sorg, men en riktig, rör vid mig. Släkt med vemod. Så där; nu börjar några av ungdomsvännerna falla ifrån. Klockan klämtar allt oftare. Varföre är livet så kort? Om än inte en trasa.

En människa man sett som ung förblir ung. Forever young. Det är vår generations devis, liksom. Men som så många deviser - också den en illusion. Thomas dog plötsligt, så där som jag kunde gjort för en tid sen, men inte gjorde. Han blev 68 år, ingen vidare ålder för oss evigt unga. Men ni som har lust kan höra honom på Träd Gräs och Stenars och Harvesters plattor. Några låtar ligger på You-tube. Tomas trummar som ingen annan svensk, mer än möjligen Bosse Skoglund och Göran Kroon. De två sistnämnda lever.

Men våra hjärtan vinkar med lövade kvistar till Thomas. Ett geni på trummor. On his stairway to Heaven.



Thomas Gartz t.h., min gamle pojvän Jakob, t.v. Här spelar de i Tokyo. Klicka för förstoring.

2012-05-05

Veckans bild: Nicolas de Staël




Nicolas de Staël: Landskap, 1952

En komplicerad målare på gränsen mellan två generationer; med sin 50-tals-lyrism, godartade landskapsabstraktion, och pastosa färgbehandling, hamnade han lite i bakvattnet av 60-talets fräckare och mer radikala tendenser. Jag har inte läst in mig på honom och jag vet inte vad som ådrog sig en hårdför kritikers attack. Men jag har förstått att de Staël tog så illa vid sig, att det i hans bräckliga och aningen utarbetade tillstånd bidrog till hans självmord. En illaluktande historia, en av många i konstens värld, där kritiker, kuratorer och penningmagnater ofta har mer makt än konstnären själv. Sympati är det minsta jag känner. Men jag ska återkomma till de Staël i ett längre inlägg. Eftersom det bästa han gjorde (som var så oerhört mycket bättre än de sämsta han gjorde) är värt ett djupare intresse. 
Konstaterar bara enkelt att gråtonerna och ljusockran, det lergrå och det skogsdungesvarta är så exakt som det kan vara, och att förenklingarna i den här bilden vetter mot det monumentala, klassiska, snarare än mot det elegant lyriska. Problemet med den abstrakta lyrismen generellt är ju att den efterhand blir rätt tandlös. En annan gång ska jag koncentrera mig på de bilder av de Staël som inte hamnar där. De bästa alltså; inklusive den ovan.

(Klicka för förstoring). 


2012-05-04

Fredagstips för stugsittare

Den som likt undertecknad har läst Anna Karenina som en av tidernas största roman, kan ge sig in i leken igen i en radioversion ikväll. Anna Karenina i bara två delar. Man bävar. Hur? Det kan gå som med Idioten på Stockholms stadsteater för några år sedan, en duktig Idiot, en fin uppsättning, men, inte Den Riktiga Idioten. Inte Mysjkin on the Road.
Så att, vi får väl se hur det går med Anna i radioversionen. Gott lovar i alla fall Agneta Ekmanner i huvudrollen samt regi av Jonas Cornell.
Del ett sänds alltså ikväll, P 1, 19.03

Mer kultur: Ebba Witt Brattström ger sig in Operadebatten. Hennes artikel i DN idag (ej på nätupplagan) vinklar iväg åt ett håll, som jag i stort sett sympatiserar med. Fast: Att en grandios Valkyria och en ledsen Dido är allt vi (kvinnor) har att ty oss till på Operan väcker inte min vare sig Jiipie-reaktion eller motsatsen. Det är som det är bara. Kärlek, makt, intriger och tragik. Och det är väl egentligen det Ebba försöker säga. Medan slutklämmen blir som slutklämmar brukar: Ett lite för präktigt försvar för varför man gillar Operans Känsloliv.
Ett annat, och liksom avsides perspektiv på den hetsiga Operadebatten kan man läsa hos Bengt O.

Och i Berwaldhallen spelas Beethovens  Missa Solemnis, 19.30. Det irriterar mig att jag inte kommer att vara där. Men här. Städing och mating och passing och pyssling. En trött dag. Men jag överlever. Det gjorde inte Anna Karenina och Dido. Tyvärr. Vi längtar efter Det Stora. Som tar musten ur oss. Medan vi ordnar våra bagateller - som också tar musten ur oss -  så gott det går.


2012-05-03

Nytt nummer av Tiden + alltid något bra med twitter

När jag får nya numret av Tiden (nr 2-3/2012) i min hand kan jag konstatera två saker: Dels att det är ett väldigt starkt nummer om arbetsmarknaden och välfärdsfrågor kopplade till den. Dels, och mer personligt, att mina dikter inte finns med (jag hade trott de skulle komma med i det här numret, men enligt uppgift kommer de nu i nästa).

Tiden gör en rad nedslag i en verklighet jag befinner mig mitt i; här några formuleringar från en av de viktigaste artiklarna, "Med unga som murbräcka" av Linnea Björnstam och Ulrika Vedin:
"Färre upplever sig kunna påverka sitt arbete, bestämma hur arbetet ska läggas upp, i vilken takt och när olika arbetsuppgifter ska utföras. I arbetaryrken hålls produktion och service i gång dygnet om, veckans alla dagar. Regelbundet kvälls- och helgarbete, men även nattarbete, blir allt vanligare. Stressen ökar, i både toppen och botten, bland arbetare såväl som tjänstemän."

Race to the bottom kallas det också.

Jag har sagt och skrivit tidigare att Tiden är en av de viktigaste kulturtidskrifterna. En av orsakerna att jag säger det är att tidskriftsområdet och det statliga stödet till det, är extremt nedrustat, så många av dess kolleger eller konkurrenter har slagits ut. Men Tiden försvarar också en benämning som kulturtidskrift i sin egen rätt.

Det här numret innehåller en 12-13 sidor kultur, däribland ett antal recensioner och debattartiklar, däribland en av Göran Greider. En ny dikt av Jenny Wrangborg publiceras över ett uppslag. Det är bra material, men jag slås ändå av tanken att dessa två poeter just nu är något av arbetarrörelsens säkra kort. Det finns inte så många andra kommunikativa poeter i dag som skriver tydligt om politiska frågor utan att släppa de estetiska kraven. Det är bra hantverk helt enkelt, i bästa fall också med inspiration.

Men det är ingen tvekan om att några av Kallskänkans (Jenny Wrangborg) bästa rader efter debutdiktsamlingen finns i hennes twitter-flöde. Som bland annat denna:

Rätten till arbete har bytts mot skyldigheten att söka jobb som inte finns.

Kulturstöd och kulturstöd

Alla vet att det är en sport att lura konduktören. Nu visar det sig även vara kultur.

Planka.nu får 28.000 kr i kulturstöd rapporterar Aftonbladet m.fl. media, och jag konstaterar att det är en summa som skulle ha räddat flera nu nedlagda kulturtidskrifter. Visserligen ligger ju inte alla stöd från Kulturrådet i samma påse men ändå... Den tidskrift jag själv jobbar med, Aurora, som nyss kommit ut med ett nytt nummer, har gång på gång sökt 25.000 kr i tidskriftsstöd och alltid fått avslag utan motivering.

Nå, vad det handlar om: Boken "Trafikmaktsordningen" utgiven av Korpen Koloni får 28.000 kr i efterhandsstöd. Som författare till boken står Planka.nu som kollektiv. Om man söker lite på hemsidan för Planka.nu upptäcker man att den har funnits utgiven och publicerad som en rapport på nätet redan 2009.

Planka.nu ger för övrigt åtskilliga tips hur man ska lura konduktören eller biljettkontrollanten: Förminska texten på sms-biljetten så att den blir oläslig så "brukar du vinkas förbi". Ta ut batteriet strax innan kontrollanten kommer osv. Men det är sin broder arbetaren som smitaren då lurar. Jaja, så ser jag på saken...