Apropå dikter

Så hittade jag den här på Thomas Tidholms sida,  tror bestämt jag tycker om den.

Lärdomar

Man kan göra lärdomar
om man går nära
När man börjar darra
börjar man lära sig
Den andra har någonting
Det kan vara en kropp
och den kan vara varm
Det kan också
vara något annat
Nej det kan inte vara något annat
Det finns en gräns
Man kan känna gränsen
en bit ut från den kroppen
zonen där man darrar
och börjar känna strålning
och lärdom
och vill veta mer
 

Tystnaden bryts med tveksamma tirader

"Jag ljuger inte om rock 'n' roll" är en härlig boktitel av Tommy Ahlén och Håkan Lager.

Om poesi ska man dock ljuga. Eller?

Jag vet naturligtvis inte exakt vilken replik som har fällts eller inte fällts av Johan Jönson. Men det känns förkvävande att DN refuserar en i hög grad relevant replik av Gertrud Hellbrand i sin egen högprofilerade klasshatsdebatt, och sätter punkt just när det börjar bränna till på allvar.

Om poesi ska man inte tala. Särskilt inte den förhatliga språkmaterialismen (förhatlig både för sina anhängare och motståndare).

Vad värre är, enligt mig, svensk poesi befinner sig i ett riktigt uselt skick och ingen pratar om det. Förutom några riktigt bra diktsamlingar av Jonas Ellerström och Boel Schenlaer är den bästa svenska samtidspoesin outgiven.

Vad gäller Johan Jönsons med.bort.in har jag stampat ner den i mitt jordgolv efter 300-400 lästa sidor.

Nostalgi? Ulf Lundell ur DBA nr 28

Efter att som jag bokstavligen ha ägnat ett halvt liv från tjugoårsåldern till femtioårsåldern åt att vara tidskriftsredaktör i utkanten av den litterära branschen är det några saker som står ut mer än andra. Det går inte att komma ifrån att den främsta av dem hittills kanske ändå är Den Blinde Argus nr 28 från 1991.Ni må tycka att jag tjatar om detta nummer som för mig är en milstolpe.

Speciellt är det Ulf Lundells långa dikt "Himmelfärdsdagar" som lever upp när jag bläddrar igenom tidskriften. Inte nog med att det fortfarande är en av de bästa och friskaste dikter jag läst på svenska språket - jag känner att den är genomblåst av både havsvind och himmelsfläktar. Ulf Lundell visade också oss och mig personligen ett stort förtroende genom att skicka denna dikt i original.
I dessa tider som är en beklagansvärd svaghetsperiod för svensk poesi kommer den med ett  bud om något annat.


Dörrarna slogs igen på sjuttiotalet
För säkerhets skull tog vi
ännu ett steg tillbaka på åttitalet
Idag
duschar vi
och gör oss redo för nyårsafton nittionio
Varje natt sliter örnen levern ur oss
och varje morgon vaknar vi redo
för ännu en dust med Dear Old GOD


/.../

Min prosa går inte ihop med
hjärnorna på litteratursidorna
men jag får brev från folk
som säjer sej ha börjat en
femte omläsning av mina böcker
Det är som med dramaturgerna som vet
allt om drama, men när dom själva
ska skriva drama blir det skit
Jag skriver för dom som flämtar
dom skygga
överlevarna, inte för dom som
alltid vet bättre


/.../


Mitt liv är ett konstverk
När jag är klar med det
ska jag signera det /.../

Osv. Tack Uffe, dina rader håller. Hur många kan man säga det om?

Till poeter

Det är lätt att skriva poesi,
det gör det inte lättare.

The Ghost in the Machine

The Ghost in the Machine, heter en bok av Arthur Koestler, som jag läste för många år sen, den var en viktig bok då. Ja, den finns ju kvar. Men ärligt talat minns jag inte riktigt vad den handlade om. Häromdagen stötte jag på Anden i maskinen, på Henning Trollbäcks blogg. Fel årstid förstås, men det är ju inte det viktiga nu när midsommaren ändå är över och folk börjar noja på mörkrets återkomst. Henning är konstnär och grafisk designer. Här finns länken till hans blogg.

Skruva tiden tillbaks (igen)

Bloggdikt från Hultsfred

En jeansjacka från 1986
en munkjacka från 1995
och ett par jeans från 2005
tog mig hit,
till den uråldriga blicken
inifrån en erfarenhet av vad?

Musiken
biter sig själv i svansen den med.
The Soundtrack of Our Lives
gästade festivalen 1997
och spelar tre låtar från den tiden
(inklusive Instant Repeater ´99).

Mer än så,
Ebbot röjer loss
som när Union Carbide Productions
nästan rev Teaterladan
i tidernas begynnelse 1986
visserligen klättrrar han inte på högtalarna men...

han klättrar istället ner till publiken
tung, majestätisk
i svart kaftan sträcker han ut armarna
välsignande eller välkomnande
till rockens mysterium
medan bandet pumpar ut assymetrisk, blixrande rytm.

Svettig, stående mitt i solen
förvandlas Ebbot plötsligt
till vattenbäraren
snarare än den som stänker ner publiken.
Välkommen hem till ditt eget hjärta Hultsfred
efter åratal av krisrubriker.

Om att diska en fredag

Tredagars disk. Flytande fat, djupa glas, skålar och bubblande diskvatten. Gafflar och knivar tar mer tålamod än halkandet över en blåeldstallrik med ljungeldsborsten. Men jag tror bestämt jag har blivit en annan. För nu gillar jag det här. Att göra rent och ställa i ordning, ackompanjerad av Eldfågeln. Skölja, torka av, göra ren spisen från överkokt mjölk. Tvätta av fönsterbrädan. Knyta ihop soppåsen. Alltihop en sorts meditation. Sånt som folk övar på i bendiktinerklostren för att bli mer ödmjuka. Och det kan jag väl erkänna – ödmjukhet har aldrig varit min bästa gren.  

Men jag tänker nog mer på en annan sorts kloster: Zenbuddhisternas. Deras roliga och knäppa och djupa ankedoter som jag fick i present av H redan som (alltför) ung. Senare, när jag läste religionshistoria, skrev jag en uppsats om en annan sorts ödmjuka humorister: Chassiderna. Baal Shem Tov och andra som kunde dugt som zenbuddhister eller allmänterapeuter. Det var inte KBT de praktiserade, men däremot något som  - befriat från historiskt, religiöst gods - ligger ganska nära den nya vågen av Mindfulness.  (Då bortser jag helt från ärkereaktionära nutida chassider och avser endast de gamla anekdoterna från ashkenazim i Ryssland och Östeuropa).

Jag är skeptisk mot alla former av funktionalistisk, behaviouristisk psykologi. Men i den lilla delstaten Mindfulness finns något som går på tvärs av vår tids ackumuleringshysteri. Det handlar om att vara förnöjd i nuet. Syssla efter syssla. Vare sig man sopar golv, eller skriver på en bok, eller gör en middag för två. Svårast är det när man rör sig på ambitionernas nivå, lättast i vardagen, egentligen. Lite hjälper det mig personligen att städprinsessan kommer var fjortonde dag, och att bara mellanstöket är mitt. 

Idag var jag helt nöjd med att lugnt diska på, fat efter fat, kopp efter kopp, gaffel efter gaffel. Och det utan att tänka vare sig på zenbuddhister eller mindfulness eller nåt annat. Det kom efteråt. Alltså:  

Först poesi inspirerad av Zen. Två stycken av Ryokan (1758-1831)

Ljudet när kastrullen skuras

   Blandar sig med

      Trädgrodors läten

 (-)

Tjuven

   lämnade den efter sig –

       månen i fönstret

Sen två Rabbi Nachman (1772-1810)

You are never given an obstacle you cannot overcome.

Om sann ödmjukhet:

A person should never let his own smallness, insignificance and humility cover up his true greatness. For sometimes a person downgrades himself to excess and forgets that he still has many amazing attributes.

Till sist, Simone Weil (1909-1943)

Ödmjukhet är uppmärksamt tålamod.

PS: Ingen bild på diskbaljan. Synd va!

Skiss till absent friends

Jag tänkte på absent friends.
Jag tänkte på Per Planhammar nyligen.

Jag tänkte på värmen och nyfikenheten mellan människor.

Jag tänkte på Mare Kandre
som jag var bekant med men inte hann lära känna

och att det inte är Bonniers
som ger ut hennes böcker längre.

Veckans bild: Leonardo da Vinci

Teckning; Madonnahuvud.

De kriminella gamla bratsen på Röda Korset

Sent men sant. Ni vet det här nu. Men jag vet inte hela storyn, och funderar allvarligt på att läsa Bengt Hermeles bok om Johan af Donner och dennes lilla gäng med fina finfintjuvar.

"En annan skithög är Christer Zetterberg, chef för af Donner och med en Jaguar X-type som tjänstebil. Smaka på den. Ratta en Jaguar X-type för världens svältande barn. Hur lär man en sån person folkvett? Förstod man vad som hände? Det är väl klart att af Donners entourage begrep att borgerlig välgörenhet, det som alliansen nu lanserar, är ett sätt att bli rik. Efteråt när polisen kom var det ingen som sett ens en fjärt av guldstoft från de miljoner han snodde."

Den här frilansjournalisten på Folket i Bild Kulturfront skriver mer besatt än jag skulle göra. Men det är inte så dumt alla gånger; att "slå till med lilla hammaren" som Åke Fridell säger gripen av en annan besatthet, i en helt annan roll.

(Ni kan få Qvissa på vilken. Men inte förrän ni gjort läxan!)

Veckans bild: Frits Thaulow

La Dordogne, 1903

Lagom till Nationaldagen lägger jag in en målning som målats av en norrman i Frankrike. Elementärt och framförallt kulturellt är vi nära besläktade. Euro eller ej. De här bleka dagrarna har synts ofta i Stockholm på senare tid, fukten och känslan av skymning under tunga moln. Men det här är La Dordogne, och det är bara en universell händelse att vattnet ser ut som det starkt drivande vattnet i Stockholms ström, och att det lilla slottet smälter in så anspråkslöst i naturen än man knappt kan skilja det från skogskanten. Nästan som Haga slott. Sverige. Ja, vi elsker dette landet! Dess strömmande vatten, som kommer överallt ifrån. Och blir alldeles jättesvenskt vid gränsen. Vilket under. Heja och vifta med vimplarna. Men glöm inte att det står EU-direktiv på baksidan. Nej, förresten tänk inte på det idag, fira! Och ta en sista koll på hur svindlade skickligt Thaulow målar floden som inte tillhör någon, och därför alla.

Poesi som läkedom

I drömmen såg jag två ormar slingra sig runt en stav och hörde ordet ”kaducé” uttalas högt. Jag visste inte vad det betydde, men ordet fastnade i minnet, och jag slog upp det när jag vaknade (för en gångs skull kom jag ihåg det mesta av vad jag drömt).

Det visade sig då att jag drömt om Hermesstaven, en tydlig och åskådlig bild.

Nu, några år senare, tänker jag att jag borde ha drömt om Asklepios’ stav i stället. Jag omtolkar min dröm, ensam är nu ormen som slingrar sig om staven, jag drömmer om läkedom åt mig och åt alla.

Raderna: Beckett-minded

To think, when one is no longer young, when one is not yet old, that one is no longer young, that one is not yet old, that is perhaps something.

 

Ur: Watt, 1953

-----------------------------------------

I New York Review of Books finns en anmälan av den nyligen utgivna: The Letters of Samuel Beckett, Volume II: 1941–1956.

Mare Kandre (1962-2005): Närvaro i den svenska litteraturen

Mattias Fyhrs Skitigt vackert mörker om Mare Kandre är en bok helt i min smak. Jag gillar att författaren tar plats i sin egen bok, nästan jämsides med Mare Kandre själv (på det sättet kan den påminna om Peter Lindforss’ Mannen som förstörde mitt liv om Leonard Cohen). Jag gillar också det närmast minutiösa redovisandet av olika artefakter knutna till Mare Kandre, liksom betonandet av att liv och dikt är en helhet.

Boken har fått kritik för att vara alltför distanslös och egentligen inte få fram någon vital information om Kandre. Jag tycker inte det stämmer. Den tidigare opublicerade intervjun daterad 991218 är t.ex. väldigt givande. Avsnittet om skrivarkurser intresserar mig och ligger för övrigt nära mina egna åsikter.

”På min fråga om skrivarkurser alltså inte var aktuella för henne svarar hon ’Aldrig’. Hon förklarar om författande att: ’Det är subversiv verksamhet för mig. Jag kan inte föreställa mig... Att sitta i ett klassrum.”

Och fortsättningen, lite längre ner:
”Men på nåt sätt... författarens roll är... är för mig mycket att inte gå och bli dikterad till - på nåt sätt och att liksom i sitt anletes svett i sin lilla kammare liksom mot världen... mot krafterna liksom. Att tyglas på nåt sätt - jag tycker det är hemskt.” (Fyhr, s. 67)

Ofta är jag på hennes sida, och de diskussioner hon tar upp är fortfarande relevanta för den svenska litteraturen, som när hon talar om det medvetet distanslösa skrivandet, idealet att läsaren ska sugas in i berättelsen. Det gäller för henne både som läsande och skrivande människa, som jag uppfattar det. Vilket inte hindrar att det är medvetet konstnärligt gjort. Men i Sverige ska man vara lite ”sval och detached” och visa att man har distans till skrivandet, säger Mare. Är det inte så fortfarande?

*

Det är intressant att se hur Mare flera gånger återkommer till Ulf Lundell när hon diskuterar manligt och kvinnligt skrivande, om det finns något sådant. Jag vet inte om man kan säga att hon hatar Ulf Lundell och vad han står för; det verkar snarare vara hatkärlek. Så här säger hon i varje fall:

”Alltså om jag läser Ulf Lundell, för att ta ett verkligt och extremt exempel va - jag kan inte... det, det, nämen det är bara frånstötande för mig, hans sätt att beskriva världen, jag finner inte den... Jag kan inte känna igen - eller känn - nej jamen jag är inte intresserad av att känna igen mig /.../ Det känns frånstötande, sättet han beskriver liksom kvinnor OCH män.” (s. 101)

Hon ser detta som en generationsfråga, att Lundell som sen 40-talist har en annan relation till detta med könsrollerna, medan det i senare generationer är mycket mer jämställt. Men när hon återkommer till Uffe Lundell senare i den långa intervju som upptar ett ganska stort parti av Fyhrs bok, så uttalar hon sig mer försonligt.

Det är underligt att tänka att det var jag som på sätt och vis sammanförde Ulf Lundell med Mare Kandre, genom att publicera dem i samma tidskriftsnummer, nämligen Den Blinde Argus nr 28!