2012-10-29

Nytt nummer av Aurora om Norge och Håkan Sandell




















Det nya numret av Aurora (3/2012) som utkommer i dagarna har Norge och norsk poesi som tema.

Numret innehåller också en omfångsrik intervju med Håkan Sandell i ett särtryck som medföljer tidskriften.

Som bosatt i Oslo sedan ett tiotal år har Håkan en god inblick i norskt kulturliv. Här ger han för första gången sin syn på figurationsdebatten 2009 och förhållandet mellan det norska och det svenska.

...

Håkan Sandell har behållit sin outsiderposition, och kanske har det med hans exiltillvaro att göra. Han nämns sällan eller aldrig när det någon gång skrivs artiklar om svensk samtidspoesi. Med tanke hur den svenska poesin har utvecklats finner han det nog lika så gott.

Jag är dock övertygad om att den här intervjun är början till en återkomst. Nästa år utkommer Håkan Sandell med en ny diktsamling.

Bilden på H.S. är tagen av Björn Tiedemann.

2012-10-24

Du behöver inte höra på så förstår du alltihop mycket bättre

Vi bevakade Stadsbibliotekets Poesibazar i måndags kväll.
I det småtrevliga, trånga poesirummet - en bekant och välklädd man: Christer Hermansson, som samtalade med Annina Rabe, kritiker, och läste ur sin diktsamling »Kontorsmannen«.
Noterat från Rabes beskrivning: »absurdistisk, men ingen ironiker«. Kvällens och Hermanssons fokus låg på de så kallade »Administrareariorna« som består av fyra titlar: »Ich bin ein Bibliothekar!«, »Kulturchefen« och ledarskapsboken »Det är jag som är chefen!« Ariorna avslutas med nya diktsamlingen »Kontorsmannen«.

Christer Hermansson är alltså kulturchef i Strängnäs, och skriver om kontorsångest från sin chefsposition. Han har slips och bakåtkammat hår. Västen sitter där den ska. Christer ser ut som en person med hårda nypor och med en oberäknelig glimt i ögat. Jag brukade ändå tycka om hans absurda och täta texter från förr; det var förstås därför jag var på plats. Jag gjorde en notering: han gillar opera. Han verkar smida planer.

Prosa och dikt om arbetsplatsskildringar där chefen gör sina medarbetare osäkra. Mitt i ett möte kan han vråla: Administrare, administrare! En sådan chef vill man inte ha själv; men läsa om. Kontorsångest i en kulturinstitution, lite på distans.

- Ju längre jag yrkesarbetar och ju äldre jag blir, desto mer bisarr ter sig världen. Det är i den världen där det går att försörja sig väl på ett arbete där man administrerar kultur. Men skaparna av kultur - hur går det för dom?
Kulturchefen nämner viktiga inspiratörer som Daniil Charms, Russel Edson och Bertil Pettersson, främst hans självbiografi.
Det var en trevlig stund på biblioteket, men få i bazaren. Jag tänker att det borde gå att sälja in Christer Hermanssons böcker och framträdanden till en större publik. Jag får kolla upp det, med min chef.

Lyssna på »Kontorsrutiner« och två kortdikter: »Kontorschefens lila slips« och »Kontorsdialog 2«


Övriga länkar:
christerhermansson.nu
Poesibazaren
Förlaget Trombone
bertilpettersson.se


Not. Rubriken är ett citat av Konrad Bayer.

2012-10-23

Veckans rader: Joseph Brodsky

North Kensington

Prasslet från "Irlands dagblad", som jagas av vinden utmed
rostiga järnvägsrälsar, bort mot lokstallarna som lagts ned.
Malört, som frasar höstlikt förvissnad inne i några dungar.
Tegelgommar, som slickas av vattnets gråbleka tunga.
Vad jag älskar dem - ljuden av planlöst sjudande liv
till vilka ingenting alls har funnits att foga en tid
annat än ljudet av mina steg som knastrar tungt i gruset.
Muttern jag hittar slungar jag rakt upp i skyn, mot ljuset.
Bara en mus kan begripa det ödsligas charm:
rostande rälsar, avbrutna stänger, en karm,
telefontråden som på sin höjd kan sjunga i C-dur,
tiden besegrad av järnet, detta vidriga odjur.
Ingenting här går att laga, ingenting återanvänds.
Skräpet kan asfalteras - om det nu inte sprängs!
tänker man med den invanda grimasen
inför ett stadion i betong med massor som skrålar extatiskt.
Då dyker musen upp. Makligt och utan stress
tassar den ut till fältet, liten som själen i dess
relation till det kroppsliga, och den lyfter bara
sin lilla galna nos och säger: "Vad kan det vara"?


Ur: Historien, som nedan skall berättas, 1984.
Tolkning: Hans Björkegren.

Bild ur Tarkovskijs "Stalker".




2012-10-21

Gult ljus & Freude

Gult ljus, alldeles inträngande gult, utanför mitt fönster. Matchar det solgula sängöverkastet. Plötsligt ser hösten varm ut. Vet inte vad det är för träd som sprider skönhet med sin lövmassa, kanske några sirliga almar.

Kommer trettio sekunder för sent till konserten. När jag öppnar kyrkporten väller det över mig: Yes - alla tiders vackraste musik. Jag lyfter, jag lovar. Kan ni också. Nederländska kammarkören sjunger här. 


2012-10-18

Lugn gör en Waits

Om man, som jag, gärna vill ha en känsla av att det finns en Tom Waits på svenska, och allra helst då i Kristina Lugns gestalt, så kan man få den känslan tillfredställd på något litet vis. Kristina Lugn har nämligen - genial som alltid - översatt Tom Waits-låten: In the Neighborhood till den ännu sorgligare varianten: I ett hyreshus. Berättelsen om en flicka med en supande mamma som röker under fläkten. Just det där - röker under fläkten - är ungefär så sorgligt som det kan bli i en svensk variant. Man tackar sin ofullkomliga mamma för att hon inte. Och så vidare. Men om ni inte kan låta bli att bli nyfikna på vad Lugn gjort med Waits, så får ni snällt lyssna på:
Felicia.
Det andra är inte så dumt det heller.

2012-10-08

Det blir en ryss i år...

...eller en från Uganda, eller Kazakstan, eller Grönland (fast jag vet ingen där påtalad) eller Kina, nej det är för uppenbart, men det kan gå med en från Makedonien eller Skottland, eller Nya Guinea, eller någon man längtar efter men inte talar om. Jag säger bara Cees. Fast alla mina vänner säger Dylan. Men det blir nog en ryss. Poet. Bor i Sevastopol.

(Tror inte någon av oss har pengar över eller mod nog för The Great Bet.)


Bilden: Äkta Nobelpristagare, ryss. Poet och epiker. Fåglarna i bakgrunden sjunger duetter för honom. Och jag förstår dem. Livet, min broder.

2012-10-03

Min intervju med Pia Tafdrup

Ur texten om Pia Tafdrup:

Pia Tafdrup började tidigt att skriva dikter, men efter det hon kallar ”instängdheten i Paradiset” var det framförallt en massa liv som skulle levas. Hon tog också en fil.mag. i språk och litteratur innan hon på allvar började skriva igen. Debuten var relativt sen. Pia var tjugonio år när diktsamlingen När det går hul på en engel kom ut, ungdomligt vild och vilsen, upprorisk och stilistisk mer spretig än någonting hon senare åstadkommit. Men kritiken var nådig och tillsammans med Michael Strunge och Søren Ulrik Thomsen tog Pia Tafdrup ett par rejäla kliv in i åttiotalets danska poesi. Det var stormigt och elektriskt då, ett liv på branten, och sjungande dikter fulla med smärta, som hos Michael Strunge, eller som hos Thomsen; branta, vassa bilder som gjorda av en serietecknare. Men Pia Tafdrup hade tidigt en lite annorlunda ton – dels var hon ett kvinnligt väsen i det manliga vargylet, dels hade hon vuxit upp med djupa rötter både i naturen och i familjens bokliga traditioner. Det man tidigt kan avläsa i hennes diktning är att hon återkallar vissa bestämda värden. Hon hänfaller aldrig till det samtida avantgardets förtvivlade nihilism, utan håller snarare fötterna på jorden och språket förankrat i en kroppslig erfarenhetsvärld. 
Dessutom är hon från början en mycket formmedveten diktare. I motsats till många av sina samtida har hon Rilke, Celan och Brodsky som läromästare snarare än Dylan, Patti Smith och Bowie. Visst, Pia Tafdrup har också älskat Patti Smiths sånger. Men ju mer hon mognar som diktare desto tydligare blir det att just hennes motståndskraft mot vissa tidstendenser blir av värde för hennes konstnärliga integritet. Det är som man ofta säger: Efter de stora traditionsbrotten, upproren och syntaxens sammanbrott finns inte mycket annat att göra än att gå tillbaka till traditionen för att hämta vatten och näring till det nya, om igen.

Läs mer på björnstrand backwater där hela intervjun finns.