Om det här årets nyårsdikt med indiskreta hälsningar till två poeter

Naima Chahboun revanscherar sig för en svag debutdiktsamling, genom att publicera en riktigt bra nyårsdikt i dagens Expressen. Det ger mig tillbaka tron på Naima som poet!

Annars verkar det som om många poeter drabbas av en slags skada i kontakten med etablissemanget, de ändrar skrivsätt och framtoning radikalt. Naima började ju som lysande estradpoet, det är så jag känner henne. I hennes första bok, "Okunskapens arkeologi", var det som om hon nästan tog avstånd från den här delen av sitt förflutna. Det gjorde mig ledsen och förbryllad, men jag har sett det hända förut.

Nu önskar jag att Johannes Anyuru kunde komma tillbaka till sina poetiska rötter även han... den kommunikativa poesin, estradpoesin om man så vill. Alla växer och utvecklas, men tiden då vi stod varandra nära minns jag, och jag värderar den.

Det här är inte min business, säger ni. Nej, det är väl inte det.

Gassilewski: sammanfattning enligt OEI

Medan kulturredaktionerna på landets tidningar nöjt sig med att lista årets julklappstips och nu senast ”årets kulturkickar” (Aftonbladet) har Sveriges Radios Kulturnytt samlat sig till en poesikrönika över det gångna året.

Vi hör en röst som sammanfattar poesiåret, problemet är att inga andra röster hörs.

Som vanligt när det skrivs sammanfattningar av det här slaget, görs den ur OEI:s synvinkel. (Jämför Jesper Olssons krönika i SvD över det gångna poesidecenniet.)

Jörgen Gassilewski är förhållandevis återhållsam, endast tre av tio författare han tar upp är direkt knutna till OEI. Men räknar man in även de poeter han nämner som är påverkade av OEI-estetiken blir resultatet någonstans där det brukar ligga, en total dominans för OEI-skolan.

Det i stort sett enda jag är överens med Gassilewski om, när det gäller den inhemska poesin, är värdet av Göran Greiders bok, fast jag skulle inte kalla det brukspoesi utan snarare små uppenbarelser i vardagen. I övrigt skulle jag ha valt andra böcker, och kanske återkommer jag med en sådan poesikrönika. (Reservation: Göran Sonnevis bok har jag ännu inte hunnit läsa.)

Om jävsförhållandena är uppenbara hos Gassilewski vad gäller den svenska poesin, förhåller det sig annorlunda och friare med översättningarna. Utgivningen av Ariel (Sylvia Plath) är en viktig händelse, även om jag har små randanmärkningar, saker jag skulle vilja diskutera om dikterna snarare än om översättningarna som sådana.

Som vanligt när OEI:are skriver om poesi vill de gärna att det ska låta som om de tycker om mångfald, medan verkligheten är en annan. De utesluter hela tiden alternativen och väljer ett bestämt perspektiv, samma som i Jesper Olssons text jag länkade till här ovan.

Jag kan inte låta bli att misstro en poesikrönika som återigen slår fast att allt är väl beställt inom den svenska poesivärlden. Hur kan någon tycka det, ett år då det bara kommit ut tre-fem riktigt bra diktsamlingar (min bedömning)? Jörgen Gassilewski är en del av den dominans som måste kritiseras.

Lönnroth om kultursidorna och Axess med bättre ekonomi än de flesta

Tidskriften Axess har kallats ”tokhöger” så många gånger nu av Aftonbladets kulturredaktion att en del av epitetet väl har satt sig. Men benämningen är ganska orimlig. Axess är marknadsliberal och kulturkonservativ; ingen extremism direkt.

Men visst, politiskt sett befinner sig Axess alldeles för långt åt höger för åtminstone mig. I kulturdebatten har den däremot (framförallt dess avgående chefredaktör Johan Lundberg) haft en del poänger i mitt tycke. Dessutom är det välgörande att det finns i alla fall ett maktcentrum utanför statens domäner, dvs. finansierat på andra vägar än kulturtidskriftsstöd.

I senaste numret, nr 9/2012, är det framförallt Lars Lönnroths drapa En kultursidas förfall som väcker intresse. Lars Lönnroth - en gång i tiden kulturchef på just SvD - går där till storms mot framförallt utvecklingen på sin gamla tidning, men hans kritik träffar ju de flesta kultursidor. För visst präglas utvecklingen av uppsägningar av kritiker, förytligande, minskat utrymme för kvalificerad kulturkritik etc.

Jag delar inte Lönnroths åsikt att kulturjournalister bör vara disputerade akademiker, då motsvarande kunskaper går att inhämta även på andra sätt. Bortsett från detta håller jag helt med honom i hans inriktning. Lars Lönnroth var en av de bästa kulturchefer SvD haft, dock under en förvånansvärt kort period 1991-93. Jag medverkade själv på SvD:s kultursidor några gånger under den perioden, så kanske är jag part i målet. (Men jag var aldrig anställd, hade inte heller något frilanskontrakt, jag skickade in artiklar på eget bevåg, ett förfarande som blivit allt ovanligare.)

Lönnroth menar att de kräsna läsarna i framtiden kommer att vända sig till de intellektuella tidskrifterna, snarare än kultursidorna. Ja, kanske det. Men vilken möjlighet har de kulturtidskrifter som finansieras av statligt kulturtidskriftsstöd och ideellt arbete att erbjuda anständiga honorar? Vilka av dessa tidskrifter betalar egentligen arvode efter existerande frilansavtal? Finns det över huvud taget någon som gör det?

Om de okoncentrerades olidliga lätthet

En inte så himla dålig artikel av Håkan Lindgren finns att läsa i GP. En recension av "The shallows – What the internet is doing to our brain", av Nicholas Carr.

.

Saxar:

"Att lära sig spela piano eller jobba som taxichaufför och tvingas hitta i Londons gatunät resulterar i påvisbara förändringar i hjärnan. Och nu kommer det verkligt intressanta: bara att tänka på att spela piano förändrar hjärnan. I en studie fick en grupp pianoelever sitta framför ett piano och föreställa sig att de spelade; de uppvisade sedan samma förändringar som en kontrollgrupp som spelat på pianot.
Likaså formas hjärnan av att vi läser – och hur vi läser. Djupläsande är inte naturligare än nätsurfande. Det är värre än så: det är bättre – och därför måste vi vänja oss av med det. I vår tid utgör alla kvalitetsskillnader en störning. Att vi läser på flera olika nivåer borde inte innebära en konflikt: jag vill tro (utan att ha några neurobiologiska belägg) att en omväxling mellan djup och yta berikar tänkandet, men vi fostras in i en motsättning. Det stressade, okoncentrerade internetläsandet förvandlas till ideologi. Djupläsandet är föråldrat och asocialt, får vi veta – förmodligen är det medskyldigt till kolonialismen också.
Vi kan iaktta en stor, pågående omdefiniering: det djupa läsande som Carr beskriver håller på att omdefinieras till passivitet. Om jag läser en roman som engagerar fantasi, inlevelse, minne, intellekt och självkritik är jag passiv. Om jag skriver ”Fan va gött!” under en Youtubevideo som någon länkat till på ­Facebook är jag däremot aktiv, medskapande och tar makten från något slags odefinierad elit.
Det koncentrerade tänkandet har alltid behövt skyddas mot sin urfiende – majoriteten. Ingenting är mer irriterande för de okoncentrerade än koncentration. Än mer störande är uppfattningen att det lugna, självständiga tänkande som man utvecklar ensam med en bok – och som man bär med sig överallt, även efter att man lagt boken ifrån sig – bör vara tillgängligt för alla, inte bara för ett fåtal, som på Montaignes tid. Den inställningen håller på att omdefinieras till elitism – en begreppsförfalskning av imponerande mått."

Fan va gött!

Håkan Lindgren i del 2  av debatten, nu endast på Low Life.

Ikonos: Betlehem

Tung jul men låt den ändå vara glädjerik

En GOD JUL till er alla, och speciellt till dem som befinner sig i fasornas dal.

Läs och förskräcks. Det statligt sanktionerade tvångsarbetet i fas 3 (sysselsättningsfasen i jobb- och utvecklingsgarantin) är en av de största skandalerna i Sverige i modern tid. En fortfarande pågående skandal, som nästan inte bevakas i media. Fas 3 är i dag Sveriges största arbetsgivare, hur förvandlar det arbetsmarknaden?

Läs även Åtgärdslandet av Jon Weman, förra årets viktigaste faktabok på svenska. OBS! Boken saknas på Kungliga biblioteket men existerar dock. Utgiven på Federativs förlag.

En Björnstrandare

Trettio dagar

Ta bort orden

Ta bort hela dikten

Ta bort dig själv

Ta bort allt det andra

Svep undan allt på tavlan

Med den blöta svampen

Börja sen om

Men inte där det slutade

Börja om där det aldrig har

Slutat förr

21 december och Mayakalenderns slut

Tomas tvivlaren hade namnsdag igår den 21 december och jorden gick inte under. Den här gången i alla fall.

You've been fooled in to thinking that the finishing end is at hand.

Bob Dylan, To Ramona

Hommage till Peter Lindforss

Köpfesten började
med ett osaligt brev
från 1977
om att allt redan var förlorat
när vi nyss hade lärt oss att le.

Skyltdockorna levde
med olika tidsplan
i bröstfickan
medan de öppnade sina hjärtan
för guld och förtvivlan
och blev till en rinnande eld
bland inställda kärnvapenexplosioner.

Den sista bönen
som återstod
var den om att komma hem
till en skövlad fest
i jordens missförstådda hjärta
och vinna lite lugn igen.

IS
och förblödande jord.
IS
och förtärande eld.

En Tidholmare

Tack


Tack
är det enda
språk jag kan säga
och det enda ord jag kan
ta ur min mun. Tack
är den enda hand jag kan smeka
och visa för alla. Det blir
tack och bara tack när jag
går ut och ser mig om
i förorten eller frågar
efter en väg. Det blir tack
tillbaka när jag bärs ut
och in och någon kväver
ett rop av avsky. Det blir tack
för allt när en sparv dör och en
ängel kommer in för att uträtta sitt
ärende. Tack säger jag och tack
och varför inte tack och varför inte
tack en gång till och tack för allt
det andra och för att det blir
cigaretter och små barn när jag
är med dig Kajsa Stina.
Tack tack tack är det min
klocka som säjer. Och det är min tid
som säjer Varsågod
och tig och ta emot

Thomas Tidholm

Veckans bild: Munch

                        Edvard Munch: Självporträtt, Nattvandraren, Ekely, 1940-tal.Klicka förförstoring!

Är jag arbetarpoet?

Igår var jag på en helsida i Metro (Stockholmsupplagan), i egenskap av mig själv som konduktör. Det handlade om en sån här artikel på SL-sidan i Metro som samtidigt är en slags reklam för SL. Men kritiska ord yppades av mig, i intervjun, bara att inget av det kom med i tidningen.

Dock är det inget ljug, inga felaktiga citat. Jag står för den jag presenterades som, även om det naturligtvis var en väldigt förenklad bild av mig som gavs. Jag både känner igen mig och inte.

Det står i texten att jag gillar att snacka fotboll med resenärerna. Och ja, jag är idrottsintresserad i normal utsträckning (något som jag i vanliga fall snarast smyger med här på bloggen). Dessutom är jag djurgårdare, om nu sanningen ska fram. Blev imponerad av Lasse Björns pondus och närvaro när jag mötte honom på Tvärbanan. Han var och är i 80-årsåldern, den gamle VM-hjälten, jag var tvungen att ta hans hand.

Men jag har förstås andra och än starkare intressen, även om inget av det kom fram i Metro. Jag pratade med den unga reportern om journalistik och poesi, att jag är journalistutbildad men att arbetsförmedlingen i princip tvingade mig att sadla om. ”Du ska inte söka journalist- eller bibliotekariejobb, det enda du kan bli är livsmedelsarbetare”, sa min handläggare till mig för nu drygt tio år sedan. Hotet om indragen ersättning låg i luften. Men jag gav honom fel. Jag ordnade jobb som konduktör. Poet var jag redan och upphörde inte att vara. Den här historien har jag berättat tidigare, för länge sedan, på bloggen.

---

Är jag vad man kan kalla för arbetarpoet? En del poeter gör en speciell poäng av att ha ett arbetaryrke; Johan Jönson, Jenny Wrangborg. Så slutar de arbeta så fort de får ekonomisk möjlighet. Jag har stannat kvar, har inte sett någon möjlighet att sluta. Inte heller skäms jag för att jag har ett vanligt jobb för min försörjning, det ger mig ett (visserligen högst relativt) oberoende om än samtidigt tidsbrist.

Men artikeln i Metro där jag framstår som konduktör punkt slut, gav mig återigen möjlighet att tänka över detta. Och jag undrar över arbetets roll i människornas liv.


Jag tänker på gamla spårvagnskonduktörer.

Knut Hamsun jobbade på spårvägen i Chicago
under en period
/ nästa Prärien!
Glupskt svalt han sig vidare.

Axel Liffner jobbade som konduktör
innan Aftonbladet-tiden
redigerade innerspalten
och glömde att klippa biljetter.

Men astrarna då?(Axel Liffners blomma.)
Jo, de står fortfarande kvar
där de var satta.
Ja, de blommar sent, även de!

Spike Milligan mötte Jesus på spårvagnen
som han skriver i en av sina dikter.
Spike Milligan var en stor skämtare
men jag tror han såg sina medmänniskor.

Vad kan man mer begära
än att jobba på spårvagn?
Jag har gjort det i många år.
Det här är en arbetardikt med visioner.

Samtidspoesins konnotationer

Anna Brodow skriver intressant på sin blogg om begreppet "samtidskonst" och hur det kommit att bli nästan synonymt med en teoretiskt motiverad konst (konceptkonst) medan måleriet ges en lägre dignitet.

Det slår mig att det här är en direkt parallell till hur det ser ut inom svensk poesi i dag, där "samtidspoesi" = språkmaterialism, eller vilken benämning man nu vill åsätta denna litterära strömning.

Varför skulle annars urvalet i poesiantologin 32/2011 sett ut som det gjorde? I recensionerna av denna antologi talas det just om att det här är "samtidspoesin" - men urvalet är synnerligen snävt och tendentiöst.

Romantiker och kommunikativa poeter göre sig ej besvär, sådant blir budskapet.

Men detta kommer att förändras. De här värderingarna kommer inte att stå sig.

Lite eldunderstöd från Luleå

Ligger det nåt i det som jag skrivit mest om under de senaste två veckorna (och egentligen under de senaste sex-sju åren)? Jag syftar på mina återkommande inlägg i den svenska, mestadels uteblivna, poesidebatten. Det får väl var och en avgöra själv. Men lite eldunderstöd får jag ändå av Peo Rask i NSD.

Läs även gärna vad han skrivit om den tunga vandringen till poesihyllan på Luleå bibliotek. Gäller nog situationen i de flesta svenska städer!

Kulturtidskrifter förr och nu

Låt vara att varken kritiker eller Kulturrådet vill prata med mig och besvara mina debattinlägg.

En annan och på sätt och vis värre sak är att ingen kritiker heller vill kommentera den långa intervjun med Håkan Sandell i senaste numret av Aurora (nr 3/2012). De intervjusvar han ger är i mitt tycke mycket intressanta, och det handlar om mycket viktiga frågor, nutida konst- och kulturdebatt.

Numret har i alla fall fått en recension, i Tidningen Kulturen. Jag tycker förstås att det här numret är alldeles för bra för att tigas ihjäl!

Men det är väl bara att inse att rådande tidskriftsklimat (eller för den delen kultursidesklimat) inte alls är som på slutet av 80- eller början av 90-talet när jag började engagera mig i den här branschen. Det fanns då en ganska omfattande bevakning av litteraturtidskrifter; nästan varje nummer av dåvarande tryckta tidskriften Den Blinde Argus fick stort uppslagna recensioner under en ganska lång period. Jag har ett bågnande klipparkiv hemma från den här tiden. Först under senare år har jag förstått hur förhållandevis priviligierade vi var och att vi var verksamma i slutet av kulturtidskrifternas guldålder.

Lustigt nog är vårt kanske minst recenserade nummer av DBA också vårt bästa, bortsett från avslutningsnumret 49/50. Jag tänker på Ulf Lundell-numret nr 28 som jag tror fick en enda liten notis i Aftonbladet allt som allt. Ärligt talat tror jag att recensenterna blev chockade av den höga kvaliteten hos en trots allt oetablerad tidskrift där material av Ulf Lundell och Mare Kandre stod för topparna och därför lämnade numret därhän. Ibland blir några av de viktigare kulturhändelserna ignorerade, åtminstone på kort sikt. (En tidigare opublicerad 10 sidor lång dikt av Ulf Lundell är en kulturhändelse, det går inte att bortse ifrån.)

Till Annina Rabe, som skrev en krönika om kulturtidskrifter, vill jag säga följande: När i genomsnitt en litteraturtidskrift om året (senast var det Aorta) läggs ner under en tioårsperiod så märks det till slut, på den svenska litteraturens kvalitet, på tilltalet i offentligheten, på den nivå som upprätthålls. Kulturtidskrifterna är eller har åtminstone varit en omistlig del av det offentliga samtalet och här har det nu börjat hacka betänkligt, även om några få väsentliga röster fortfarande finns kvar. Hon må ha rätt om Karavan, ändå drar hon fel slutsatser. Det är naivt att tro att det kommer någon tidskriftsboom under de närmaste åren; kulturtidskriftsstödet är alldeles för nerdraget och misskött för det. Det som måste publiceras kommer trots allt att publiceras, låt oss hoppas det. Men utan fungerande ekonomiskt stöd och intresse från kultursidorna kommer tidskrifternas situation vara fortsatt svår. Aurora räknar dock med ett spännade 2013 mot alla odds!

Försenade rader om Li Li

Jag känner Li Li som en varm och sympatisk person. (Dvs. han är inte personlig vän till mig, utan snarare en bekant.) Inte heller är han någon dålig poet.

En gemensam vän bjöd in mig till öppet hus hemma hos Li Li med fru, ett tillfälle att träffa Tomas Tranströmer och äta en bit mat tillsammans med andra poeter.
Jag har mycket goda minnen från denna kväll. Att vara närvarande när tre-fyra kinesiska poeter läser Tranströmers egna dikter (på kinesiska) för honom var en stor upplevelse.
Jag vet inte vem som gjort översättningarna, men troligen var det Li Lis.

Göran Malmqvist känner jag inte, men han verkar vara en infam person.
Att hota Li Li med indragna stipendier och försämrade publiceringsmöjligheter, och dessutom gå på hans fru, visar hur det kan gå till i den litterära världen - om jag inte redan anat.

Vad Göran Greider gör

Göran Greiders nya bok ”Och dagarna är som små sekler” är sannerligen intressant. Det är en diktsamling som känns väldigt levande, den suger tag i läsaren direkt. Vilket är en väldigt ovanlig egenskap hos modern svensk lyrik! Den talar till en om saker som berör och den gör det på ett okonstlat sätt. Centrallyrik som tar in hela världen. Det är dagboksdikt, en genre som jag alltid tyckt väldigt mycket om, från Lars Norén och framåt.

Greiders tionde diktsamling är också hans hittills bästa; jag förstår att dess ideal är just en olitterär bok. Här lämnar han (som oftast) sin programmatiska stil, där dikterna ska mynna ut i någon slags politisk proklamation. Dikterna är mer avsiktslösa, och har därför paradoxalt nog så mycket mer att säga om både samhället och livet.


Vissa musikpresentatörer i P2 försöker ständigt
låta poetiska,
i morse var det ”vindblomma – visst är det vackert”.
Det är inte vackert. Särskilt inte
när glasyrrösten tog hand om det.
Litteratur är inte litteratur när den är värd något.
Konst är inte konstmässig.
Men vad ska man säga om musik:
Måste musiken vara musikalisk?
Nej, det är samma där.

(Det här är utgångspunkten, sen gäller det att göra någonting av det också. Greider hatar samhällsutvecklingen, den accelererande ojämlikheten där inte ens socialdemokratin längre framstår som en motkraft. Många dikter handlar om det.)

Det märkliga är att Greider gör allt det som språkmaterialisterna vill men inte förmår: han tar in världen i dikten, han sidoställer olika fenomen och ger dem var och en sin demokratiska röst, han skriver dikt som inte ser ut som traditionell dikt. Att det är just en traditionell poet, som gör detta, det är stort och en aning oväntat.

Redan på s. 10 en bra dikt om Lars Mikael Raattamaa (sen blir de osams i en senare dikt). På s. 23 den bästa dikten om Stig Larsson:

Stig Larsson: Hans vänlighet
mitt i förfallet –
Stark sol på hans
ansikte vore
förfärligt.

Tankar om tystnaden

Under åren 2004-2005 var jag drivande i en poesidebatt som gav eko, inte bara i Sverige utan även i t.ex. Finland. Jag skaffade mig många fiender på vägen, har jag förstått, bland gardet av unga svenska ”språkpoeter”. Flera av dem sitter i dag på inflytelserika positioner på tidningarna och förlagen. (M. L. och E. K. gjorde karriär direkt utgående från den här debatten, fast de varit noga med att sopa igen spåren efter sig.)

Jag vet förstås inte, men det förefaller som om detta har en betydelse vad gäller tystnaden.

Själv har jag färre publiceringsmöjligheter i dag än innan ”poesikriget” (språkmaterialismdebatten) började. Ändå vill jag inte direkt beklaga mig. Jag har trots allt möjlighet att jobba med intressanta saker, även om det nästan alltid är i egenskapade sammanhang. Jag publicerar mig mest på den här bloggen och i den tidskrift jag själv jobbar med, Aurora.