Min essä om Dick Bengtsson

Finns nu att läsa på björnstrand backwater

Paradoxen med Dick Bengtssons måleri ligger där: Att han som fryser sina målningar så att tiden står stilla och inte verkar ta oss någon annanstans än rakt in i väggen med en käpp i huvudet - han är den vars bilder får en tidlös betydelse. Det är inte enbart för sin profetiska oros skull och knappast för att han "postmodern före sin tid" som han ger oss ett fortsatt existentiellt motstånd. Det är för att han gör något för sig själv väsentligt varje gång, och aldrig förfaller till att klona sina bilder på varann. Så var han inte heller någon produktiv konstnär, kanske snarare lite hämmad - och det är ju inte i och för sig någon dygd. Men i gengäld var han en mycket risktagande konstnär. Varje gång började han om. Jag tror att han förhöll sig till sitt måleri ungefär som de där barnen som hängande mot muren stirrar ut i den öppning där tiden försvinner i ett svart hål. Det fanns, och finns, ingen stil att rädda sig upp på. Men leken med pusslet har en bitande intensitet och i skarvarna ylar den stillöses stil. 

Läs hela essän här. 

 Ovan: Barnen, 1975. o.p.p.

Förtydligande om politisk poesi

Någon som läste mitt förra inlägg kunde kanske få för sig att jag skulle vara negativt inställd till politisk poesi. Så förhåller det sig inte alls; jag ser det i själva verket som något mycket viktigt.

Däremot anser jag inte att en konceptuell diktsamling där man förstår upplägget redan efter en första genombläddring skulle vara politisk i någon djupare mening.

Bra politiska poeter är för mig Bruno K. Öijer och den sene Osip Mandelstam; rätt olikartade namn.

II

När Eric Fylkeson gästade Sensus studieförbund i höstas (bokad av Romantiska förbundet) berättade han om när Vesuvius-gruppen hotades till livet och jagades längs gatorna efter ett av sina uppträdanden. Av stalinister som inte gillade det de gjorde, alltså.

Men att kalkera något för tillfället gångbart partiprogram är inte heller någon framkomlig väg till stor poesi. Självständiga poeter efterlyses!

Upphittat där själen möter kroppen

låt solen linda sina armar runt mig

i mitt huvud finns en busstation
jag kan skicka mina tankar till fjärran destinationer
så att dom får chansen att hitta en plats
betydligt bättre än den här

Och jag tror att det är sant 
att det finns vägar kvar i våra skor

men om tystnaden tar dig 
hoppas jag att den tar också mig

genom luften svävar långsamt en fin melodi


delar ur Själ möter kropp, Dödstaxi till Sötnos.

Åter till de Större Perspektiven

Jag ser det här och all vanlig tankeverksamhet tystnar. Det är lite som att få se en älg i skogsbrynet, en meteor falla, en kärlek påbörjas, men liknelserna faller av som flagor.
Detta är The Epiphany!
Lite förargligt kanske att det är NASA som levererar den. Men det här är vad de kan. Man ser jorden liten som en tryckknapp. Man blir rörd. Man blir på en gång stark och svag. Känsliga varnas: Detta kan skada ens storhetsvansinne.
Och så en fråga: Var sitter kameran? Min dumtekniska fråga förstås. Alla andra vet ju att den sitter på en satellit.
Mer fakta: Videon representerar en totaltid på 21 timmar. Lite vetenskap här.

(Tack Gunnar för länken).

februari

Mindfulness

hundens varma bajskorv

bränner sig igenom den tjocka skaren

och gömmer sig så långt ner

att jag skär av mig pulsådern

i ett fåfängt försök att plocka upp

och sprutblöder ihjäl

liggande på den gula snön

Fast det doftade ändå lite citron

Via facebook fick jag i dag reda på att Stig Larsson tycks ha fastnat på en Google Maps-bild, alltså i en sådan där street-view-grej-vad-det-nu-kan-heta där man liksom kan spankulera omkring i bilden precis som om man gick runt där på riktigt i kvarteren. Så om ni vill se Stickan utanför sin stamkrog Rosa Drömmar på Lilla Essingen så är det bara att bege sig dit och hälsa på. Det kan ju inte vara någon annan än han som sitter där på uteserveringen?

Detta gjorde också att jag påmindes om det där med poesi som fastnar som jag skrev om tidigare – närmare bestämt om en dikt i Natta de mina som heter "Även känslan av att det svalkade där". Jag brukar tänka på den varje gång mitt diskmedel tar slut. Så här börjar den:

Gick han in på nattöppna Seven Eleven-butiken för att köpa diskmedel?
Det var slut, det citrondoftande diskmedlet var slut – det lät
sprojt
eller nånting i den stilen när man har tryckt på flaskan (fast det
doftade ändå
lite citron om den fastän det bara lät FRÖJT FRÖJT, inte kom ut nåt);
och så har han kanske glömt
att det var det
han skulle ha.

Det är en väldigt rolig text i sin helhet och jag är särskilt förtjust i det där fröjtet; det har hängt med mig ända sedan jag läste Natta de mina första gången. Funkar även på andra tomma flaskor, exempelvis ketchup. Och härom dagen tog mitt schampo slut när jag tvättade håret och när jag satt där i badkaret och försökte få ut det allra lilla sista ur flaskan hörde jag mig själv säga högt: "fröjt fröjt".

En gris gör uppror

Vet inte om bandet Grisen Skriker finns längre, annars var de rätt bra, och här är deras totemdjur.
Grisen söker sin frihet. Känsliga tittare varnas. Vi andra vet att det är så här det brukar gå, för de flesta.
Men själv känner jag mig mycket lik den undkommande grisen, den som de fumliga har så svårt att få fatt i.
Slutet vill jag dock skriva om. I min film försvinner grisen ut på det snöiga fältet, hittar en prinsessa som han kysser,
så att hon också blir en gris. Happy ever after?

Länk Här. 

(Tipset kom från Bengt O.)

Crazy Skoglund läser skruvad Sabato

Jag har aldrig läst någonting av Ernesto Sabato. Men när hans roman Tunneln nu blivit radioföljetong blir man lite exxad om man ger sig tid att lyssna. 
Det är alldeles för häftigt, det är en jagperson (man) vars känslor oavbrutet vänder på en femöring och är starka som en laserstråle. Det är inte klokt. Det är fantastiskt bra. Bra teater, intressantare tror jag, än ni just nu kan se/höra nånstans i lokalerna.

Och det är bara Rolf Skoglund som kan göra så här; han gjorde något liknande med en Dostojevskij-figur för några år sen - om det var källarhålet kanske - men det här är ännu mer svart. En man på gränsen till nervsammanbrott, och opålitlig som en kobra. Och hur kan det komma sig att just Skoglunds intensitet är det som lyfter texten, att hans överjävliga nerv bär excentriciteten i det överjävliga han gestaltar?
Kalla det katharsis, eller vad ni vill. Fruktansvärt bra underhållning är det.

Länk till Radioföljetongen, går att lyssna på fram till 28:e mars.

W.B. Yeats: Innisfree

Innisfree

Jag vill stå upp och vandra, och gå till Innisfree
och bygga liten hydda där av flätverk och av ler:
gro nio rader bönor där, ha en kupa för små bin
och ensam bland bisurr slå mig ner.

Och jag ska få det lugnt där, för lugnet föds just där
som dagg ur morgonskyar när syrsan sjunger mjukt,
och varje midnatt skimrar, och dag blir purpur där
och kvällen fylls av hämplingars flykt

Jag vill stå upp och vandra, för varje dag och natt
så hör jag vågors sång som kluck mot strand och stup
Om jag så står på gatan, på trottoaren grå och platt
jag hör det i mitt hjärtas djup.



Översättning: Eva Ström
Originalet Här.

Lite mer än "gillar" och "ha sex"

 Grekiskans fyra ord för kärlek:

Eros (ἔρως érōs): romantic love (in ancient Greek "desire") Philia (φιλία philía): friendship, "platonic" love Agape (ἀγάπη agápē): divine, unconditioned love; love based on principle; sometimes Christians will refer to the love that they receive from God as agape love; the love and concern we show our neighbours, even though we may not know them Storge (στοργή storgē): natural affection
Finns det fler nyanser, hör av er grekiska filologer!

Varför jag skriver socialrealism

När Lars Forssell skriver Boris Vian på svenska i Jag står här på ett torg, är det krig och kärlek, både pacifistiskt ilsket och hjärteknipande, en lysande text till en lysande melodi. När Ulla Sjöblom sjunger visan är det oerhört bra.

När Ulla sjöblom, femton år senare, sjunger Sonja Åkessons (musik: Gunnar Edander) Den ensamma mamman i traversen, handlar det om cigaretter, Kalle Anka och köttfärs. Och det slår hårt, hårdare. Här är det rå och rak realism. Här är det bättre än oerhört bra.

Påve zum zero

Påve påve på väggen där
säg vem som vackrats i världen är?

Jesus, Jesus i svävande flykt
var mycket rädd om din ändalykt.

Ingen vet vad det kostar här
att vara de minsta som korset bär.

Stora affärer och små, små barn
forslar kvarnsten till grottekvarn.


-------------------------

Länk till artikel om Vatikanen och ekonomi.

In absurdum, sorg över situationen för svensk poesi i dag

Hur ska vi läka ihop den svenska poesin? Är det över huvud taget möjligt och, slutligen, är det önskvärt?

Den svenska poesin dras till extremer. I dag har vi en dominerande skola av språkpoesi där formella grepp blivit allt viktigare, en stor del av utgivningen kan klassas som konceptuell poesi. Den poesin når, enligt mig, sällan djupt i någon lodning av människolivets villkor. Den förmår inte gestalta vad som rör sig inne i tillvarons hjärta, eftersom den är upptagen av att bearbeta ytans manifestationer, själva det språkliga materialet, som används och återanvänds in absurdum. Förvånansvärt ofta gifts den här typen av poesi ihop med politiska ställningstaganden, där dikterna är i stället för demonstrationståg, i stället för att skriva en debattartikel går författaren hem och skriver en dikt, vilket i dag lika lite som på 70-talet är en framkomlig väg, såvida man vill att poesin ska beröra på djupet.

Den andra extremen? Ja, den traditionella poesin överlever, men återväxten blir allt sämre, de poeter som ägnar sig åt metaforrik och/eller kommunikativ dikt är i praktiken utrotningshotade. De saknar till större delen forum!

Förr i tiden, säg så sent som på 90-talet, fanns det fortfarande kulturtidskrifter där poeter från olika ”skolor” kunde mötas; främst av dem var BLM. Som jag personligen retade mig på, men som ändå fanns där som en centralpunkt, med dikter, essäer och recensioner av de viktigaste utgivna böckerna. Även Artes, Allt om Böcker och några till fyllde en liknande funktion.

I dag har varje litterär inriktning sin egen litterära tidskrift, och mötespunkterna har upphört att fungera. OEI, Glänta samt Ord & Bild har en språkpoetisk inriktning, kätterskt kallat språkmaterialism av många. På den andra sidan finns det nästan inga tidskrifter kvar, men Aorta var tidigare den viktigaste tradionalistiska (eller retrogardistiska) tidskriften.

Var ska dikter av t.ex. Joar Tiberg och Lars Gustafsson kunna ses i samma sammanhang, jämföras och bedömas av en bildad allmänhet? De (dvs. läsarna) lämnas i sticket, och får alltmer nöja sig med de partisanskriverier som den ena sidans representanter får in i dagspressen. (Aase Berg skriver exempelvis på sex olika kultursidor, att hon är motståndare till outsidermän, metaforer och kommunikation är ett känt faktum).

Nej, inte heller DN:s litteratursida är något sådant forum där man kan mötas, då den är nedlagd sedan länge. Och politiska tidskrifter som Tiden kan inte heller axla manteln av att vara någon öppen samtalsplats kring poesin, även om de gör försök att öppna upp för kultur och poesi. Jag ser här en för poesin potentiellt farlig situation där samtalet har upphört och kvalitetspoesin får hitta egna, underjordiska vägar. (Är det inte rentav därför, på grund av denna tillbakatryckthet för poesin, som man måste skrika högst för att över huvud taget göra sig bemärkt som poet i dag och diktsamlingarna växt till tusensidiga tegelstenar?)

Mina förslag i nuvarande situation är följande:

1) Bonniers (eller något annat förlag med resurser) bör starta en ny litteraturtidskrift med ambitioner, och den ska inte vara glättad som ”Vi läser” eller ”Skriva”

2) Staten ska via det existerande tidskriftsstödet möjliggöra ett återuppbyggande av den litterära infrastrukturen i landet, till åtminstone den ekonomiska nivå som fanns för ett par decennier sedan.

Sedan återstår det hårda arbetet kring poesin. Epifanierna får komma när man minst anar det.



Läs även Boel Schenlaer på Merkurius i samma ämne.

Underjordisk litteraturhistoria

I början av 1996 bodde jag på Upplandsgatan i Malmö, men jag skulle på besök i Stockholm. Stockholm! Wow! En skånsk bonde i storstaden. 
Så jag somnade nervöst sent. Väckarklockan ringde inte, så jag missade tåget men fixade en flygbiljett och kom fram i tid.

I slutet av åttio- och början nittiotalet, var Den Blinde Argus verkligen en tidskrift att tala om. Om man var litteraturintresserad. Om man skrev.
Jag lyckades bli publicerad två gånger alldeles i slutet.
Så när DBA skulle ha sin tack- och adjöföreställning på Mosebacke blev jag inbjuden, blev jag försenad.

Jag var oetablerad, men närde en dröm. Jag hade varit med i två årgångar av Gedins gruppantologi. Grupp 94 och Grupp 95. Jag hade gjort en del uppläsningar. Jag var en ung tjugosexåring. Jag var bländad av ljuset på scenen på Mosebacke. Cornelis scen, och alla dom andras scen.
Showen då? Jag minns Bob Hansson och en bergssprängare. Och Isabella Nerman som sa att hon var nervös. Jag minns Ola Thorbiörnson som läste något roligt om att vilja lära sej spela tennis. 
Och jag minns Helena Looft som jag läst några Bakhållsböcker av.
Och Petter Lindgren var väl konferencier, eller?
Jag minns att jag bar ett par gula manchesterbrallor som jag nu har som målarbyxor.
Jag minns att vi satt på Kvarnen efteråt, att jag berättade för Arne Johnsson att han var svensk poesis motsvarighet till Björn Ranelid, som en konstig komplimang. Arne drack whisky och var artig.

Jag tänker ibland, när jag fortfarande känner mej oetablerad, fortfarande när en dröm, är en författare som dom flesta inte känner till. 
Jag tänker, herregud, så många litteraturrelaterade saker jag ändå har gjort, så många fina människor jag träffat, i böcker, i verkligheten. Så många år som gått. 

Min recension av Jamil Ahmad: Irrande falk

Finns nu att läsa här, på en av Sveriges bättre kultursidor.

Hans berättelse har för mig varit den vackraste av läsupplevelser. Skriven med en erfaren mans homeriska distans, tolerans och mänskliga insikt. Jamil Ahmad har varit statstjänsteman med uppdrag bland bergsbyarna på gränsen mellan Pakistan, Afghanistan, Indien. Samt under en tid stationerad som diplomat i Kabul. Takes some guts.

En längre text om hans bok kommer på Gabis Annex lite senare.

Tänker jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och Pange.

Något år innan jag fyllde trettio satt jag i en bar, ensam, ett café, i Sesimbra i Portugal, Atlanten på hösten, kallare saltare. 

Jag hade feeling. Jag skrev en dikt på dom tomma sidorna i slutet av Jack Kerouacs På drift. 

"Var får man tag på gräs i den här jävla stan där gatorna stupar av sten / hårt"

Feeling.

Och att det var små öl. 

Och att jag tog en djup klunk, halva kvar, vinkade in en till, för att kunna skriva obrutet, bara låta det komma.

Och att jag skrev något om marijuana och hård asfalt och halta hundar. Om fiskarlastbilarna, dom halta männen med pårökta flin och ögon. 
Men att det kom in en tjej, ungefär i min ålder, kanske lite yngre, svarta jeans och en ljusblå herrskjorta. Men med en avslappnad gång, och en värdighet och en säkerhet, en självklarhet. Att hon skulle kunna ha tre böcker och en överfull liten öl på huvudet utan att skvätta eller krasa. 
Hon satte sej vid ett av dom små borden, ensam. 

Och jag helt själv vid ett annat. 

Och det var april eller maj och Atlanten blev kall på kvällarna. Popmusik från åttiotalet, och latino dance classics. Ett flipperspel och ett biljardrum. Det kom in en dragspelare som stannade och tog ett glas. 

Jag tittade på tjejen ganska ofta, när jag tittade upp från skrivandet, och jag skrev och skrev om livet, och det var inte floskler, det var blödande på riktigt.

"men det är inte roligt längre / men branden fortsätter brinna"

Och tjejen satt vid bordet hela tiden, och jag hade inte en tanke på att gå fram och prata med henne. 

Men hon tittade på mej någon gång. 

Musiken kom från en jukebox och jag hade skrivit klart, jag hade skrivit min egen sanning, halvfull, och jag reste mej upp, spelade flipper och önskade Walk on the wild side med Lou Reed. Hon tyckte kanske att jag var löjlig, försökte vara häftig. Jag minns att jag tänkte det. 

Men jag var on the road, skulle med buss, färja och tåg nästa dag, klättra i Lissabon först, de gamla slingriga gränderna, och jag minns i sängen sen, den natten, i hotellrummet som snurrade strävt av saltet från havet, att jag önskade att jag hade vågat gå fram, att vi hade dragit iväg tillsammans, bara dragit.

"I natten i ensamheten i ångesten, min klaustrofobiska mage med den klaustrofobiska bebisen, fostret, embryot. Pange! jag håller om min mage, i natten på taket i stjärnorna."

Skriver jag nu, äldre mjukare hårdare.

Tänker jag nu, nästan klar med romanen om Charlotta och Pange, deras sargade kärlek. 

Ett hemlighetsfullt ljus

Kennet Klemets nya diktsamling, Beröringen, som kom ut i slutet av januari, har förstås luslästs av hela KKFK.

Det går fort att ta sig igenom den – dikterna är korta, på bara två eller tre rader – men det är inte helt enkelt; redan efter ett par sidor står det klart att läsaren själv får bidra, pussla ihop och fylla i det som utelämnats, ungefär som när man läser Sapfos fragment. Det gör texten mystisk och spännande och för den som är öppen för både en "djurisk självklarhet" och ett "hemlighetsfullt ljus" börjar boken snart att skimra, vibrera och förgrena sig i olika riktningar. Jag läser den som en berättelse om en människa (kropp, själ och ande) som (äntligen?) möter en annan i det som är ordlöst och ändå kan beskrivas, åtminstone delvis, i glimtar, på försök.

Boken har fått fin kritik och recensenterna har till exempel sett den som ett försök att bli till i världen, som en undersökning av jagets gränssnitt eller som en text om att leva med ett barn.

Foto/copyright: Annika von Hausswolff

Jag tar tre djupa andetag

Barrdoften spretar uppåt och kittlar mig i näsan,

vinden för med sig måsskrik och havsskum

Majsfälten luktar gammal intorkad fotsvett

och hunden springer lycklig fram och tillbaka

på den lilla leden bakom Sockerbruket

De sovande knotigt gråa fläderträden

håller sig fast i den svarta Världsarvs-

jorden runt de gamla bassängerna som

användes för att tvätta betorna

Jag går runt lunden där göken hojtar

om våren, i vassen vid stranden

ligger svandun och gamla engångsgrillar

och hunden springer glatt fram och tillbaka

Där, mitt i naturen, i den svarta decembernatten

lutar jag huvudet bakåt, vänder ansiktet mot

himlen som i horisonten lyses upp av travet på fastlandet

och påminner om Ufot i Närkontakt av tredje graden,

 fast utan musiken eller potatismoset

Där står jag i mörkret och skakar av sorg

tårarna rinner saltare än Östersjön

in i munnen, öronen, nedför halsen

och jag gråter som en drunknande kalkon i ösregnet

 Hunden springer upphetsat mellan

 ytterdörren och dammsugaren 

när jag städar. Snart är ni här.

andas

Jens Liljestrand vs Nike Markelius

Tyvärr, Jens Liljestrand, din nedvärderande artikel om Nike Markelius håller inte måttet, varken moraliskt eller för den delen estetiskt (om man nu kan lägga några sådana aspekter på kulturjournalistik). Dessutom verkar du plötsligt inte alls förstå de sköna konsternas villkor.

Det irriterar dig att många har delat hennes DN-artikel i sociala medier, som om det i sig vore något negativt. Jag tror att många helt enkelt känner igen sig i hennes skildring av maktlöshet inför arbetsförmedling och jobbcoacher och känner sig lättade att den här debatten äntligen kommer upp till ytan, genom att någon med ordet i sin makt tar upp förnedringen inom jobb- och utvecklingsgarantin.

Den som har gjort mer än ditt enda besök på arbetsförmedlingen vet att den alltmer har förvandlats till en kontrollinstans över människornas liv, snarare än en plats där jobb förmedlas! Det är ovärdigt en demokrati att ingen kontrollerar arbetsförmedlingen som har fått makt över hundratusentals människor, som inte har gjort något annat ont än att de har svårt att hitta en försörjning på arbetsmarknaden.

Jens Liljestrand misstycker att Nike Markelius karikerar arbetsförmedlare och jobbcoacher och färgar framställningen med sitt temperament. Som om inte konstnärer och författare alltid har gjort det! Nike gör ju utifrån sin upplevelse av nuets villkor i grunden inte något annat än vad Strindberg gjorde på sin tid, han karikerade makthavare och de han mötte inom olika delar av samhället i Röda Rummet för hundrafyrtio år sedan! Nike är verksam inom en gammal fin tradition, och Jens Liljestrand förmår inte ens se det. Han tycker att Nike Markelius går för hårt fram. Men, tro mig, det är för en god sak och om någon jobbcoach känner igen sig, må det vara hänt.

Och dessutom: Nike är en bra artist och trummis. Jag har plattor både med Tant Strul och med Nike & Gurra. Varför skulle hon behöva lämna den branschen mitt i livet? Menar Jens Liljestrand att hon ska ”klippa sig och skaffa ett jobb”, när hon nu (tonen av nedlåtenhet) under perioder inte förmår försörja sig på sin konst? Jag är tacksam för att Nike har tagit ton i debatten och för Jens Liljestrand känner jag efter detta något som liknar förakt.

Nike & Gurra, Folk bits.

På krogen ”Ät Gott”

Den gamla damen ber om något värmande att dricka.
Hon behöver en whisky…
”Nej, inte den flaskan, den längst till höger!”
Jack Daniels.