Började läsa Garp och hans värld i natt. Genast var jag i beröring med det roliga. Det roliga drivet, utsträckningen, epiken i en vardag, ett språk utan snobberier - som är så typiskt för många amerikanska författare, från Norman Mailer, Jack Kerouac, Henry Miller, till Joyce Carol Oates, Philip Roth, John Updike och nu alltså: John Irving.
Hur ivrigt och pådrivande de berättar sin historia, oftast en stor personlig historia, en barndom, ett äktenskap, ett åldrande, som i sig rymmer också samhället, kontinenten, historien. Social satir, relationella absurditeter. Inget sneglande på europeiska finlirare och deras modebetonade finesser; deras å så viktiga estetiska nyanser och distanseringsmekanismer. Deras förödande självkritik som driver dem antingen till självmord, alkohol (nåja, den finns det gott om hos amerikanska författare också) eller till stumt stirrande skrivkramp, kritik av andra, förfrusna i sin medvetenhet om vari moderniteten och postmoderniteten och de rätta estetiska åsikterna består. Åh, denna svenska och europeiska ängslighet! Så skönt att komma ramlande in i det stora amerikanska rummet igen: på ett tåg mellan Massachusetts och Maine, och vidare in i historien. Återkommer. Slutläst, berest. Hej, Horace, you´re ever so wrong!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2013-03-26
2013-03-25
Håkan Sandell: Ode till demiurgen
Som samizdat-litteratur betraktad är den sannerligen praktfull, Håkan Sandells senaste diktsamling ”Ode till demiurgen”. Utgiven i storformat och påkostat inbunden liksom Bertrand Besigyes senaste diktsamling, en norsk poet som influerat Sandell genom vänskap och liknande litteratursyn. Snygga omslagsvinjetter av Roj Friberg förhöjer intrycket.
Språket i diktsamlingen är både skitigt och prunkande, på närmast 1600-talsmanér (där finns ett barockt drag), vilket är passande i ett verk ägnat demiurgen, denne materiens gud, som enligt gnosticismens lära både lockar och snärjer själen med materians alla oräkneliga uppenbarelseformer. Detta är ett urgammalt tema inom litteraturen, även om det i Sverige främst förknippas med Stagnelius.
Hos Håkan Sandell ska det gnostiska temat inte tas alltför bokstavligt, utan det handlar mer om en tematisk infärgning, där poeten åtar sig att skildra både det glansfulla och det hemska i den jordiska tillvaron, skymningar och morgnar, ett stämningsmåleri där varje valör värdesätts.
”Ode till demiurgen” är något så ovanligt i vårt litterära klimat som en diktsamling med flödande meningar, stinna av livserfarenhet och beläsenhet, strofer som söker och finner sina metaforer. För ett antal decennier sedan hade det varit en del av huvudfåran, poesi som skönskrift med andliga och existentiella förtecken. I dag är det något ovanligt, en främmande fågel, hittills utan recensioner i någon av de stora tidningarna.
Håkan Sandell står ensam, i det Sverige han som mångårig Oslo-boende redan delvis lämnat, som en andlig mästare utan lärjungar. Retrogardismen som rörelse verkar ha skingrats, och lika bra är väl det.
Håkan är hemma – och då talar jag egentligen inte om geografi - i flera olika traditioner, österländska lika väl som västerländska. Rockmusikaliska lika väl som esoteriskt litterära. Tagore och buddhistiska skrifter skymtar förbi i dikterna, lika väl som mer eller mindre obskyra hårdrockband. (Eller banalt hårdrocksklädda en mamma med sina tre barn.)
Men starkast är hans dikter när han går in i sina egna traditioner, uppväxten i Malmö på 70-talet, en vistelse i London 1985, livet i Oslo i dag. Bilderna från stadslivet och hans egen lägenhet. Det kärleksfullt iakttagna i skeendena omkring honom, deltagandet på nattens spelplatser och så förstås kärlekarna. Men huvudintrycket är ändå ett av allvar, av en pågående vidräkning (men också försoning) med honom själv och andra. Här en enkel strof ur Hemåt. Höstlandskap:
Min tomma våning väntar likt ett gammalt skepp,
mörkt trä av höstmörker och biblioteksspillror,
van Gogh-gult över sovrumsväggen som en rest
av hippietid som fäst vid hundrafemtioårig vägg
i flagnat lager. Minst tio veckors smutstvätt
längs hallens tjugo meter, till sammanstuvat segel.
Ett skepp som står på grund. I bakgrundsteckningen
som gärna kunde varit dikten till sin helhet.
En ensam våning jag tänker på, vid tågfönstret,
där omväxlande skogar mörknar, sjöar klarnar fram.
Språket i diktsamlingen är både skitigt och prunkande, på närmast 1600-talsmanér (där finns ett barockt drag), vilket är passande i ett verk ägnat demiurgen, denne materiens gud, som enligt gnosticismens lära både lockar och snärjer själen med materians alla oräkneliga uppenbarelseformer. Detta är ett urgammalt tema inom litteraturen, även om det i Sverige främst förknippas med Stagnelius.
Hos Håkan Sandell ska det gnostiska temat inte tas alltför bokstavligt, utan det handlar mer om en tematisk infärgning, där poeten åtar sig att skildra både det glansfulla och det hemska i den jordiska tillvaron, skymningar och morgnar, ett stämningsmåleri där varje valör värdesätts.
”Ode till demiurgen” är något så ovanligt i vårt litterära klimat som en diktsamling med flödande meningar, stinna av livserfarenhet och beläsenhet, strofer som söker och finner sina metaforer. För ett antal decennier sedan hade det varit en del av huvudfåran, poesi som skönskrift med andliga och existentiella förtecken. I dag är det något ovanligt, en främmande fågel, hittills utan recensioner i någon av de stora tidningarna.
Håkan Sandell står ensam, i det Sverige han som mångårig Oslo-boende redan delvis lämnat, som en andlig mästare utan lärjungar. Retrogardismen som rörelse verkar ha skingrats, och lika bra är väl det.
Håkan är hemma – och då talar jag egentligen inte om geografi - i flera olika traditioner, österländska lika väl som västerländska. Rockmusikaliska lika väl som esoteriskt litterära. Tagore och buddhistiska skrifter skymtar förbi i dikterna, lika väl som mer eller mindre obskyra hårdrockband. (Eller banalt hårdrocksklädda en mamma med sina tre barn.)
Men starkast är hans dikter när han går in i sina egna traditioner, uppväxten i Malmö på 70-talet, en vistelse i London 1985, livet i Oslo i dag. Bilderna från stadslivet och hans egen lägenhet. Det kärleksfullt iakttagna i skeendena omkring honom, deltagandet på nattens spelplatser och så förstås kärlekarna. Men huvudintrycket är ändå ett av allvar, av en pågående vidräkning (men också försoning) med honom själv och andra. Här en enkel strof ur Hemåt. Höstlandskap:
Min tomma våning väntar likt ett gammalt skepp,
mörkt trä av höstmörker och biblioteksspillror,
van Gogh-gult över sovrumsväggen som en rest
av hippietid som fäst vid hundrafemtioårig vägg
i flagnat lager. Minst tio veckors smutstvätt
längs hallens tjugo meter, till sammanstuvat segel.
Ett skepp som står på grund. I bakgrundsteckningen
som gärna kunde varit dikten till sin helhet.
En ensam våning jag tänker på, vid tågfönstret,
där omväxlande skogar mörknar, sjöar klarnar fram.
2013-03-22
Hur du undgår skendemokrati och härskartekniker
Ja, genom att se klart förstås. En liten fin hint apropå svunna tiders stora stökiga möten och såsigt valhänta grupp-dynamik! Jag ska helt bestämt inte sitta i styrelser, föreningar, klubbar och sammanträden mer, och kan lämna hela den sortens gruppsykologi bakom mig, men det här kan vara bra för er - som ännu sitter av er rumpa på en och annan stol där någon/några driver församlingen åt det håll den vill och utan att de andra vet vart. Så varsågod, här en liten tipsrad om: Hur du genomskådar låtsasdemokrati för resten av livet!
Bild: Daumier
Och varma hälsningar till min favo: Inga-Britt Ahlenius; Sveriges största anti-skendemokrati-kvinna!
Och varma hälsningar till min favo: Inga-Britt Ahlenius; Sveriges största anti-skendemokrati-kvinna!
2013-03-21
Egocentrisk litteraturhistoria
Det är i veckan tjugo år sedan jag skrev klart min första roman. Den är ännu outgiven. Det var en ljummare mars och jag satt i den lilla lägenheten i Landskrona och skrev för hand det sista. Stearinljus, folköl och Leonard Cohen, och ett öppet fönster i vårnatten som blev morgon.
Att vara klar. Att vara stolt. Att vara skönt tom. Att ha alla möjligheterna framför sej.
Den känslan, euforin.
Dagen efter cyklade jag hem till mina föräldrar och lånade deras dator, skrev in det sista, skrev ut, kopierade, skickade fem manus till fem förlag.
De nätterna av drömmar om recensioner, intervjuer, teve och pengar.
Jag började genast på nästa bok, uppföljaren.
Så gick det några månader. Standardrefuseringar och nya utskick till nya förlag. En snäll tant ringde från Bra Böcker och sa att de skulle hålla ögonen på mej. Norstedts tyckte, i sin refusering, att jag skulle skicka manuset till Rabén & Sjögren istället då det tyckte sej se ett ungdomsboksmanus.
För nästan exakt tio år sedan: Jag hade gått igenom några hårda svåra år. Jag hade kommit ut på rätt sida igen. Jag hade satsat det mesta på att skriva en bok, en riktig bok.
För nästan exakt tio år sedan satt jag i två dagar och kvällar på olika bodegor i Köpenhamn och läste manuset till romanen Och fortsätta vidare bort. Jag ville vara någon annanstans. Jag ville läsa som någon annan. 350 sidor manus, traskade jag runt med i Köpenhamn, i en alldeles egen värld.
Jag lyssnade på jukeboxar, Kim Larsen och svenska dansband.
Jag lyssnade på min freestyle, Leonard Cohen.
De följande dagarna gjorde jag ändringar och sex dagar innan min dotter föddes skickade jag iväg manuset som skulle bli min fjärde roman, den första på ett större förlag. Det blev några teveintervjuer också.
Jag antar att jag har lyft igen efter en tid som var mjuk men blev hårdare och hårdare och till slut sprack.
Huvudpersonerna i den roman som jag skrev klar igår lyssnar mycket på Dire Straits. De är nog inte karakteristiska Dire Straits-fantaster. Vid en första anblick skulle de snarare ha vuxit upp med Joy Division, punk, Lou Reed och Velvet Underground, Bowie.
Och det har de också.
Men någon gång i mitten av tonåren blev det hårda för hårt, och de tog till sej Dire Straits mjukare mer sentimentala toner.
De senaste månaderna har jag överdoserat Dire Straits. Från att ha strölyssnat på någon samlingsskiva har jag blivit hardcore, blivit spytrött och sen kommit ut på andra sidan. Jag kan stolt säga att jag som 43-åring gillar Dire Straits, i måttliga doser.
Men igår, på kvällen, föll snön. När jag skulle slutföra romanen, spelade jag Leonard Cohen igen, och hamnade rätt igen. Utpumpad, lycklig, nöjd, igen.
Mer egocentrisk litteraturhistoria
Att vara klar. Att vara stolt. Att vara skönt tom. Att ha alla möjligheterna framför sej.
Den känslan, euforin.
Dagen efter cyklade jag hem till mina föräldrar och lånade deras dator, skrev in det sista, skrev ut, kopierade, skickade fem manus till fem förlag.
De nätterna av drömmar om recensioner, intervjuer, teve och pengar.
Jag började genast på nästa bok, uppföljaren.
Så gick det några månader. Standardrefuseringar och nya utskick till nya förlag. En snäll tant ringde från Bra Böcker och sa att de skulle hålla ögonen på mej. Norstedts tyckte, i sin refusering, att jag skulle skicka manuset till Rabén & Sjögren istället då det tyckte sej se ett ungdomsboksmanus.
För nästan exakt tio år sedan: Jag hade gått igenom några hårda svåra år. Jag hade kommit ut på rätt sida igen. Jag hade satsat det mesta på att skriva en bok, en riktig bok.
För nästan exakt tio år sedan satt jag i två dagar och kvällar på olika bodegor i Köpenhamn och läste manuset till romanen Och fortsätta vidare bort. Jag ville vara någon annanstans. Jag ville läsa som någon annan. 350 sidor manus, traskade jag runt med i Köpenhamn, i en alldeles egen värld.
Jag lyssnade på jukeboxar, Kim Larsen och svenska dansband.
Jag lyssnade på min freestyle, Leonard Cohen.
De följande dagarna gjorde jag ändringar och sex dagar innan min dotter föddes skickade jag iväg manuset som skulle bli min fjärde roman, den första på ett större förlag. Det blev några teveintervjuer också.
Jag antar att jag har lyft igen efter en tid som var mjuk men blev hårdare och hårdare och till slut sprack.
Huvudpersonerna i den roman som jag skrev klar igår lyssnar mycket på Dire Straits. De är nog inte karakteristiska Dire Straits-fantaster. Vid en första anblick skulle de snarare ha vuxit upp med Joy Division, punk, Lou Reed och Velvet Underground, Bowie.
Och det har de också.
Men någon gång i mitten av tonåren blev det hårda för hårt, och de tog till sej Dire Straits mjukare mer sentimentala toner.
De senaste månaderna har jag överdoserat Dire Straits. Från att ha strölyssnat på någon samlingsskiva har jag blivit hardcore, blivit spytrött och sen kommit ut på andra sidan. Jag kan stolt säga att jag som 43-åring gillar Dire Straits, i måttliga doser.
Men igår, på kvällen, föll snön. När jag skulle slutföra romanen, spelade jag Leonard Cohen igen, och hamnade rätt igen. Utpumpad, lycklig, nöjd, igen.
Mer egocentrisk litteraturhistoria
Poesi för de hemlösa
Bakom projektet står allkonstnären Håkan Eklund och han beskriver sin idé som ritad dikt, fri poesi, en massa tysta hus som behövde liv:
De tomma husen ville dö.
Så jag skrev och bad om hjälp och den kom.
Tio underbara poeter flyttade in.
De tio poeterna är Per Blomqvist, Daniel Löthskog Kluck, Kim Larsson, Sofia Eriksson, Klara Norling, Freke Räihä, Daniel Lyrstedt, Maria Zena Viklund, Lola Bonk och Olle Ferner. Ghassan Shaladeh har kodat och Freke Räihä Förlag publicerar.
Alla inblandade har jobbat ideellt och du kan stödja projektet genom att köpa en fin affisch. All vinst går oavkortat till Stadsmissionen och arbetet för att stödja de hemlösa.
2013-03-20
Khemiri som förkunnare
Alla vi som mallar upp oss lite grann och tycker Babel är sisådär, ja, vi kan ha rätt, ibland kan vi ha fel. Hur fånigt tyckte jag inte det var att Jonas Hassen Khemiri, väletablerad författare, skulle leka prao på en tidning. Det blev heller inte så kul. Men ikväll var han prao i en kyrklig församling. Jag tror ingen ateist någonsin "predikat" bättre än han. Och så lågmält. Heja Khemiri - snart har vi en fanclub också för dig!
Här har jag kopierat texten från Babels hemsida. Hoppas det betraktas som en "investering"!
I begynnelsen var siffran
Andakt av Jonas Hassen Khemiri
Jesus rensade templet på försäljare (Matteusevangelietkapitel 21, vers 12).
Jesus sa till han som levde i överflöd, att han borde dela med sig av sin lyx för att få tillgång till Guds rike (Matteusevangeliet kapitel 19, vers 22).
Jesus sa: ”Ingen kan tjäna två herrar. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon." (Mattuesevangeliet kapitel 6, vers 24).
Så idag, i dessa fastans tider, så föreslår jag, som den respektfulla men ändå ateistiska praktikant jag är, att vi börjar tjäna Mammon.
Överflödets, rikedomens och orättvisans demon.
Det kräver ingen stor omställning för vår värld är redan reducerad till siffror.
Vi lever i en underbar, mätbar verklighet.
Nästan helt fri från religionens mysterium.
Snart tömd på känslans dunkel.
En ny person föds på ett sjukhus, tar sitt första andetag och förvandlas till ett personnummer.
Personen börjar skolan och blir ett betyg.
Personen får sin första veckopeng och tar plats i den kapitalistiska världsordningen.
Plötsligt är varje upplevelse potentiellt humankapital.
Varje släktmedlem förvandlas till ett möjligt framtida arv.
Varje kärleksrelation en möjlighet till avkastning, bara man investerar tillräckligt mycket av sig själv.
Att vara eller inte vara – det är inte längre någon fråga.
Och alternativet?
Det finns inget.
För vi är alla en del av samma ofrånkomliga system.
Vi är alla lika hjärntvättat konkurrensutsatta.
Eller.
Vi intalar oss att det är så.
Kanske för att slippa tänka på vår inre potential, vårt ansvar, vår makt.
Och på vår dödsbädd fattar vi vår älskades hand och viskar:
”Min älskade älskling.
Tack för alla underbara siffror som vi har delat.”
Sedan dör vi och prästen läser en välsignelse och tar upp sin Bibel och läser ur Tredje Moseboken kapitel 25, vers 44, där det står:
“Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom.”
(Tredje Moseboken 25, 44)
Eller så bestämmer sig prästen för att göra uppror, för att inte gå i Mammons ledband, för att nog får vara nog. Och prästen bläddrar istället tillbaka till Habackuk kapitel 2 vers 6-8 och läser:
”Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar — för hur länge? — och hopar egendom som du tagit i pant!
Plötsligt skall de skuldsatta resa sig, de skall vakna och få dig att darra, och du blir själv deras byte.
Du som har plundrat så många folk skall bli plundrad av alla de andra till straff för det blod du utgjutit, för ditt våld mot länder och städer och mot alla som bor i dem."
(Hab 2:6-8)
Här har jag kopierat texten från Babels hemsida. Hoppas det betraktas som en "investering"!
I begynnelsen var siffran
Andakt av Jonas Hassen Khemiri
Jesus rensade templet på försäljare (Matteusevangelietkapitel 21, vers 12).
Jesus sa till han som levde i överflöd, att han borde dela med sig av sin lyx för att få tillgång till Guds rike (Matteusevangeliet kapitel 19, vers 22).
Jesus sa: ”Ingen kan tjäna två herrar. Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon." (Mattuesevangeliet kapitel 6, vers 24).
Så idag, i dessa fastans tider, så föreslår jag, som den respektfulla men ändå ateistiska praktikant jag är, att vi börjar tjäna Mammon.
Överflödets, rikedomens och orättvisans demon.
Det kräver ingen stor omställning för vår värld är redan reducerad till siffror.
Vi lever i en underbar, mätbar verklighet.
Nästan helt fri från religionens mysterium.
Snart tömd på känslans dunkel.
En ny person föds på ett sjukhus, tar sitt första andetag och förvandlas till ett personnummer.
Personen börjar skolan och blir ett betyg.
Personen får sin första veckopeng och tar plats i den kapitalistiska världsordningen.
Plötsligt är varje upplevelse potentiellt humankapital.
Varje släktmedlem förvandlas till ett möjligt framtida arv.
Varje kärleksrelation en möjlighet till avkastning, bara man investerar tillräckligt mycket av sig själv.
Att vara eller inte vara – det är inte längre någon fråga.
Och alternativet?
Det finns inget.
För vi är alla en del av samma ofrånkomliga system.
Vi är alla lika hjärntvättat konkurrensutsatta.
Eller.
Vi intalar oss att det är så.
Kanske för att slippa tänka på vår inre potential, vårt ansvar, vår makt.
Och på vår dödsbädd fattar vi vår älskades hand och viskar:
”Min älskade älskling.
Tack för alla underbara siffror som vi har delat.”
Sedan dör vi och prästen läser en välsignelse och tar upp sin Bibel och läser ur Tredje Moseboken kapitel 25, vers 44, där det står:
“Vill du ha en slav eller slavinna, kan du köpa sådana av folken omkring dig. Ni får också köpa barn till invandrare som är tillfälligt bosatta hos er och sådana i deras familjer som föds i landet. De förblir er egendom.”
(Tredje Moseboken 25, 44)
Eller så bestämmer sig prästen för att göra uppror, för att inte gå i Mammons ledband, för att nog får vara nog. Och prästen bläddrar istället tillbaka till Habackuk kapitel 2 vers 6-8 och läser:
”Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar — för hur länge? — och hopar egendom som du tagit i pant!
Plötsligt skall de skuldsatta resa sig, de skall vakna och få dig att darra, och du blir själv deras byte.
Du som har plundrat så många folk skall bli plundrad av alla de andra till straff för det blod du utgjutit, för ditt våld mot länder och städer och mot alla som bor i dem."
(Hab 2:6-8)
Biljettkontrollanter och Adolf Eichmann
Den påstått marginaliserade Lyra Ekström Lindbäck har nu börjat skriva för DN (hon har också medverkat i SvD för inte alltför länge sedan).
I hennes första text som medarbetare, såvitt jag kunnat se, (DN 9/3) tog hon upp REVA-projektet – den nu stoppade utlänningskontrollen i tunnelbanan – och jämförde den med de passiva medlöparnas roll under andra världskriget och förintelsen. Eller vänta nu, nej hon jämförde biljettkontrollanter i Stockholms tunnelbana MED ADOLF EICHMANN SOM SKICKADE HUNDRATUSENTALS MÄNNISKOR I DÖDEN.
Så här skriver hon: ”Eichmann är inte den demon som de israeliska åklagarna vill framställa honom som. Han är en banal och plikttrogen byråkrat. Och bakom hans sammanbitna, svartvita ansikte [i filmen om Hanna Arendt] flimrar det bottenlösa djup av oövervägda, laglydiga förbrytare som finns i nästan varje samhälle. Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död.”
Jag kan till en del förstå, till och med sympatisera med Ekström Lindbäcks inställning… men att påstå att biljettkontrollanter skickar människor i döden är för magstarkt. Det tyckte uppenbarligen även Ingrid Lomfors som protesterade i DN (15/3) mot denna trivialisering och relativisering av Förintelsen. Det gör jag också!
Biljettkontrollant är ett hederligt arbetaryrke, dock väldigt utsatt för hotelser och angrepp. Jag påminner mig att en skribent på tidningen ETC för något år ville ha hjälp av mig att komma i kontakt med en biljettkontrollant till en intervju i en serie som handlade just om gamla arbetaryrken. Dock vågade/ville ingen ställa upp! Jag tror hur som helst att knappast någon av dem skulle se det som sin uppgift att ange flyktingar, eller ens vilja biträda polisen i sådan verksamhet, jag själv gör det definitivt inte. Jag har i mitt jobb som konduktör stött på människor med så att säga okänd flyktingstatus (som saknat biljett) men jag har inte sett det som min business att göra någon affär av det. Over and out, Lyra.
Vill dock tillägga att hennes text om Karin Boye i SvD, med paralleller till nutiden, var riktigt bra!
I hennes första text som medarbetare, såvitt jag kunnat se, (DN 9/3) tog hon upp REVA-projektet – den nu stoppade utlänningskontrollen i tunnelbanan – och jämförde den med de passiva medlöparnas roll under andra världskriget och förintelsen. Eller vänta nu, nej hon jämförde biljettkontrollanter i Stockholms tunnelbana MED ADOLF EICHMANN SOM SKICKADE HUNDRATUSENTALS MÄNNISKOR I DÖDEN.
Så här skriver hon: ”Eichmann är inte den demon som de israeliska åklagarna vill framställa honom som. Han är en banal och plikttrogen byråkrat. Och bakom hans sammanbitna, svartvita ansikte [i filmen om Hanna Arendt] flimrar det bottenlösa djup av oövervägda, laglydiga förbrytare som finns i nästan varje samhälle. Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död.”
Jag kan till en del förstå, till och med sympatisera med Ekström Lindbäcks inställning… men att påstå att biljettkontrollanter skickar människor i döden är för magstarkt. Det tyckte uppenbarligen även Ingrid Lomfors som protesterade i DN (15/3) mot denna trivialisering och relativisering av Förintelsen. Det gör jag också!
Biljettkontrollant är ett hederligt arbetaryrke, dock väldigt utsatt för hotelser och angrepp. Jag påminner mig att en skribent på tidningen ETC för något år ville ha hjälp av mig att komma i kontakt med en biljettkontrollant till en intervju i en serie som handlade just om gamla arbetaryrken. Dock vågade/ville ingen ställa upp! Jag tror hur som helst att knappast någon av dem skulle se det som sin uppgift att ange flyktingar, eller ens vilja biträda polisen i sådan verksamhet, jag själv gör det definitivt inte. Jag har i mitt jobb som konduktör stött på människor med så att säga okänd flyktingstatus (som saknat biljett) men jag har inte sett det som min business att göra någon affär av det. Over and out, Lyra.
Vill dock tillägga att hennes text om Karin Boye i SvD, med paralleller till nutiden, var riktigt bra!
2013-03-19
Poesin, min ädle herre ...
Don Quijote gavs ut 1605 och var från början tänkt som en komedi, och den lästes också som en sådan i 200 år, men i och med romantiken kom berättelsen att omtolkas och den tokroliga riddaren av La Mancha betraktades i stället som en allmängiltig figur som kämpar för sina ideal. I boken växlar också Don Quijote mellan att bete sig tossigt och vettigt, mellan att slåss mot väderkvarnar, vinsäckar och marionettdockor och att föra kloka resonemang om kärlek, frihet och konst. Så här säger han till en resande han möter, en adelsman som är besviken på sin son som vill bli poet:
Poesin, min ädle herre, liknar jag vid en späd ung flicka av utomordentlig skönhet som andra jungfrur har till uppgift att smycka och pryda – alltså de andra vetenskaperna – medan hon låter sig betjänas av dem alla, och de vinner alla i värde av hennes glans. Men poesin är en jungfru som inte vill bli bryskt behandlad och släpad omkring på gatorna eller spridd som pamfletter på marknadstorg och i palatsens skvallerhörnor. Hon är gjord av en underbar metall som har den egenskapen att den som kan handskas med den förvandlar den till renaste och oskattbaraste guld.
Det är ett långt tal, det upptar i sin helhet två sidor i andra bokens 16:e kapitel, och är som synes giltigt än i dag. Eller? Vem är klok och vem är galen? Kanske betraktas vi mest som vildhjärnor och narrar, vi som slåss för poesin? Den som är intresserad kan hur som helst ta del av Don Quijotes försvarstal för dikten i Symposions utgåva från 2001, i översättning av Jens Nordenhök.
2013-03-18
glad glad glad
Lyckan
när jag insåg att det lönat sig att amma till BOTTOM och Wrestling,
då dottern brast ut i ett förtjusande hånskratt då Filip o Fredrik nästan slog ihjäl sig
när de asfulla i Asien ramlade nerför en backe.
Det är stunder som dessa som gör livet värt att leva.
Thente och Hallberg: Senkommen reaktion på förvirrande litteraturdebatt
En intressant och tämligen inflammerad litteraturdebatt om romanens ställning har utspunnit sig mellan Anna Hallberg och Jonas Thente i DN. Deras egen tidning gör dock allt för att debatten ska vara svår att upptäcka på nätet, då artiklarna inte ligger ute där.
Det hela började i alla fall med Anna Hallbergs artikel ”Den stora dragkampen om romanen” den 23/2 (Gunnar har skrivit förtjänstfullt om den på sin blogg) där hon bland mycket annat gick till storms mot tendensen att ambitiösa prosaverk började kallas dikter och ingenting annat. Hon tog exemplet med Lars Noréns senaste bok, Filosofins natt, för vilken han fick Sveriges Radios lyrikpris.
Av någon anledning anser hon det vara att utarma romanen som konstprodukt om man börjar sätta oklara gränser kring vad som är en roman. Hon angriper också det faktum att Stig Larssons självbiografi kallas för ”roman”. Men att den förtjänar att kallas roman eller kanske ännu hellre självbiografisk berättelse har ju att göra med att den innehåller dramatiska höjdpunkter, materialet är konstnärligt arrangerat, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen.
Jonas Thente svarade den 2 mars med en artikel varav bara början ligger ute på nätet. Därefter har debatten fortsatt med att Anna Hallberg förde in genusaspekter i diskussionen (10 mars), och Jonas Thente svarade 15 mars om jag minns rätt (inget av denna diskussion finns på nätet!).
Jag måste bara säga att det är egendomligt att just Anna Hallberg – som ofta varit någon slags talesperson för OEI-generationens litteratursyn – retar sig på oklara genregränser då detta varit utmärkande för OEI:s lyrikutgivning, böcker av Johan Jönson och Ida Börjel har till exempel helt saknat genrebeteckning men ändå behandlats som lyrik. Varför är det fint när poesin saknar genre men fult när romanens gränser blir oklara? Förstår inte detta.
Det hela började i alla fall med Anna Hallbergs artikel ”Den stora dragkampen om romanen” den 23/2 (Gunnar har skrivit förtjänstfullt om den på sin blogg) där hon bland mycket annat gick till storms mot tendensen att ambitiösa prosaverk började kallas dikter och ingenting annat. Hon tog exemplet med Lars Noréns senaste bok, Filosofins natt, för vilken han fick Sveriges Radios lyrikpris.
Av någon anledning anser hon det vara att utarma romanen som konstprodukt om man börjar sätta oklara gränser kring vad som är en roman. Hon angriper också det faktum att Stig Larssons självbiografi kallas för ”roman”. Men att den förtjänar att kallas roman eller kanske ännu hellre självbiografisk berättelse har ju att göra med att den innehåller dramatiska höjdpunkter, materialet är konstnärligt arrangerat, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen.
Jonas Thente svarade den 2 mars med en artikel varav bara början ligger ute på nätet. Därefter har debatten fortsatt med att Anna Hallberg förde in genusaspekter i diskussionen (10 mars), och Jonas Thente svarade 15 mars om jag minns rätt (inget av denna diskussion finns på nätet!).
Jag måste bara säga att det är egendomligt att just Anna Hallberg – som ofta varit någon slags talesperson för OEI-generationens litteratursyn – retar sig på oklara genregränser då detta varit utmärkande för OEI:s lyrikutgivning, böcker av Johan Jönson och Ida Börjel har till exempel helt saknat genrebeteckning men ändå behandlats som lyrik. Varför är det fint när poesin saknar genre men fult när romanens gränser blir oklara? Förstår inte detta.
2013-03-16
Avskurna tår och förlängda naglar?
Det här började visserligen redan för tio år sen, eller mer, men nu är det dags även för Mats Svegfors och andra att hojta högt om hur aktieutdelningen till tidningsägare (Exempel: Göteborgsposten 48 miljoner) innebär löneminskningar och jobb-bortfall för såväl anställda som frilansande journalister.
Det är som om det måste ta tio-femton år innan det går upp ett ljus som lyser över det faktum att journalister, kulturskribenter och andra kulturarbetare är lika arbetslösa och lika varslade och lika utsatta för konjunktursvängningar, (samt då den ägande klassen girighet, as usual) - som alla andra som säljer sina varor. Volvo eller DN, same shit!
Och, kan tilläggas, naturligtvis skrev tidningen Journalisten om det redan för tio år sen eller mer, minns jag, och redovisade statistiken för nedskärningar på redaktioner till förmån för uppskrivningar på aktiesidan, då, när det faktiskt var en Nyhet. Seen better days, seen better times, ain´t no fool for Champagne!
Så här skriver ETC:"Vår granskning visar att Stampen, ägare av Göteborgs-Posten, gav 48 miljoner i aktieutdelning till ägarna, den största utdelningen någonsin. Bolagets vd fick maxbonus på fem miljoner samtidigt som 100 anställda sparkades"
Läs hela artikeln Här. Och här skriver Anna Brodow om läget för frilansare.
Det är som om det måste ta tio-femton år innan det går upp ett ljus som lyser över det faktum att journalister, kulturskribenter och andra kulturarbetare är lika arbetslösa och lika varslade och lika utsatta för konjunktursvängningar, (samt då den ägande klassen girighet, as usual) - som alla andra som säljer sina varor. Volvo eller DN, same shit!
Och, kan tilläggas, naturligtvis skrev tidningen Journalisten om det redan för tio år sen eller mer, minns jag, och redovisade statistiken för nedskärningar på redaktioner till förmån för uppskrivningar på aktiesidan, då, när det faktiskt var en Nyhet. Seen better days, seen better times, ain´t no fool for Champagne!
Så här skriver ETC:"Vår granskning visar att Stampen, ägare av Göteborgs-Posten, gav 48 miljoner i aktieutdelning till ägarna, den största utdelningen någonsin. Bolagets vd fick maxbonus på fem miljoner samtidigt som 100 anställda sparkades"
Läs hela artikeln Här. Och här skriver Anna Brodow om läget för frilansare.
2013-03-11
Maria Svelands usla källkritik
Maria Sveland är en hyfsad författare, inte mer (jag läste hennes debutroman från 2007). Men som debattör är hon både ovederhäftig och osaklig.
De hotangrepp som förekommit och förekommer mot henne är oacceptabla. Det betyder inte att all kritik mot hennes ståndpunkter är hat och inte heller att alla män är hatare. Måste det sägas? Ja, tydligen, inte minst efter debaclet på Gräv 2013.
Paradoxalt nog är hennes skildring från det sistnämnda tillfället bland det bästa hon skrivit, där finns en hetta, men hur trovärdig är bilden hon ger? Inte helt, om ni frågar mig. Naturligtvis är det en partsinlaga.
Jag har alldeles nyss upptäckt någonting i hennes senaste debattbok Hatet som gör att hennes trovärdighet sjunker som en sten. Det är i det andra bärande kapitlet i hennes historieskrivning över feminismens backlash och tillbakagång - man kanske kan tala om misslyckande - sedan 2005. Det första kapitlet handlade ju om Evin Rubars dokumentär "Könskriget" som hon avvisar helt som lögnaktig och klippt med onda avsikter. Nästa kapitel handlar om grundandet av partiet Feministiskt initiativ samma år.
"Fula, maktgiriga, sexgalna" lyder rubriken på kapitlet, med underrubriken "Berättelsen om världens första feministiska parti".
Men vänta nu, reagerar läsaren, dvs jag. Fanns det inte minst ett feministiskt parti tidigare, och var inte det grundat i Norden, nämligen på Island? Jo, alldeles riktigt. På Island för ganska exakt trettio år sedan (13 mars 1983) grundades partiet Kvinnolistan. Det var också väldigt framgångsrikt, i första alltingsvalet 1983 fick man 5,5 procent av rösterna, i nästa val hela 10,1 procent. Kvinnolistan är alltså en framgångssaga, i motsats till svenska Feministiskt initiativ som fick långt under 1 procent av rösterna i första valet 2006, och inte har ökat nämnvärt sedan dess.
Det är inte förvånande att det (troligen) första kvinnopartiet grundades i Norden, där kvinnan har en väldigt stark ställning. Varför osynliggör Maria Sveland dessa pionjärer? Eller rör det sig bara om usel faktakoll? Varför har ingen av de mestadels hyllande recensenterna reagerat?
"Historien om när några kvinnor startade världens första feministiska parti är till stora delar en berättelse om härskartekniker", skriver Maria Sveland i avslutningen av kapitlet. Men vilken härskarteknik använder hon inte själv när hon ljuger om detta? Vad finns det mer för faktafel i hennes debattbok?
De hotangrepp som förekommit och förekommer mot henne är oacceptabla. Det betyder inte att all kritik mot hennes ståndpunkter är hat och inte heller att alla män är hatare. Måste det sägas? Ja, tydligen, inte minst efter debaclet på Gräv 2013.
Paradoxalt nog är hennes skildring från det sistnämnda tillfället bland det bästa hon skrivit, där finns en hetta, men hur trovärdig är bilden hon ger? Inte helt, om ni frågar mig. Naturligtvis är det en partsinlaga.
Jag har alldeles nyss upptäckt någonting i hennes senaste debattbok Hatet som gör att hennes trovärdighet sjunker som en sten. Det är i det andra bärande kapitlet i hennes historieskrivning över feminismens backlash och tillbakagång - man kanske kan tala om misslyckande - sedan 2005. Det första kapitlet handlade ju om Evin Rubars dokumentär "Könskriget" som hon avvisar helt som lögnaktig och klippt med onda avsikter. Nästa kapitel handlar om grundandet av partiet Feministiskt initiativ samma år.
"Fula, maktgiriga, sexgalna" lyder rubriken på kapitlet, med underrubriken "Berättelsen om världens första feministiska parti".
Men vänta nu, reagerar läsaren, dvs jag. Fanns det inte minst ett feministiskt parti tidigare, och var inte det grundat i Norden, nämligen på Island? Jo, alldeles riktigt. På Island för ganska exakt trettio år sedan (13 mars 1983) grundades partiet Kvinnolistan. Det var också väldigt framgångsrikt, i första alltingsvalet 1983 fick man 5,5 procent av rösterna, i nästa val hela 10,1 procent. Kvinnolistan är alltså en framgångssaga, i motsats till svenska Feministiskt initiativ som fick långt under 1 procent av rösterna i första valet 2006, och inte har ökat nämnvärt sedan dess.
Det är inte förvånande att det (troligen) första kvinnopartiet grundades i Norden, där kvinnan har en väldigt stark ställning. Varför osynliggör Maria Sveland dessa pionjärer? Eller rör det sig bara om usel faktakoll? Varför har ingen av de mestadels hyllande recensenterna reagerat?
"Historien om när några kvinnor startade världens första feministiska parti är till stora delar en berättelse om härskartekniker", skriver Maria Sveland i avslutningen av kapitlet. Men vilken härskarteknik använder hon inte själv när hon ljuger om detta? Vad finns det mer för faktafel i hennes debattbok?
Dikten om Palme: muntlig version
Blodspår som går bort
blodspår i februari
Kylan stannar kvar
Blodspår som går bort
blodspår i februari
Kylan stannar kvar
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den sjätte mars
minus 6 grader på morgonen
Den sjätte mars
minus 6 grader på morgonen
Sverige vrids högerut
Sverige vrids högerut
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Sedan tjugo år
en klar klimatförändring
Sedan tjugo år
en klar klimatförändring
Jag minns Pagrotskys raspiga göteborgska
manande till en tyst minut
---- Blodspår i februari
Framförd live på Huddinge Poetry slam 9 mars
blodspår i februari
Kylan stannar kvar
Blodspår som går bort
blodspår i februari
Kylan stannar kvar
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den sjätte mars
minus 6 grader på morgonen
Den sjätte mars
minus 6 grader på morgonen
Sverige vrids högerut
Sverige vrids högerut
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Den kyla som Sverige sprider
är en klimatförändring
Sedan tjugo år
en klar klimatförändring
Sedan tjugo år
en klar klimatförändring
Jag minns Pagrotskys raspiga göteborgska
manande till en tyst minut
---- Blodspår i februari
Framförd live på Huddinge Poetry slam 9 mars
2013-03-10
Litteraturanalys
Jag minns en kort stund av enkelt ljus, att sväva tyngdlös och säker. När jag försökte plugga litteraturvetenskap i Lund i början av 90-talet. Att vi pratade om fylla i litteraturen och jag nämnde Klas Östergrens Ankare. Att föreläsaren tyckte att det var ett bra exempel. Min korta stund i det akademiska rampljuset.
Den hösten och våren levde jag på socialbidrag och duschade länge och varmt i en garderob på Timmermansgatan i Landskrona. Jag lärde mej att det finns en syn på litteraturen, att skildra verkligheten och visa orättvisorna. Att detta ska leda till revolution, större eller mindre. Jag la det på minnet.
I novellsamlingen Till Killor with love, skrev jag för några år sedan en längre historia om en av de stumma kvinnor Bruce Springsteen inte sjunger om, men som finns i periferin. Jag skrev om Katja (Candy) i kvarteren kring Folkets park i Malmö. Om hennes av sociala myndigheter omhändertagna son. Om att smyga in och upp och ut genom en hemlig gång och hamna på Kronprinsens tak, i vinden, och verkligen tro att man kan flyga.
Nu sitter jag framför en affisch som berättar om Enoch Thulins flygfärd från Kristianstad (övfer Åhus, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Skanör-Falsterbro och Malmö) till Landskrona, sommaren 1911. Det inspirerar mej, det skrangliga flygplanet, ansatsen, insatsen. Och jag skriver om Charlotta och Pange. Jag slutför ännu en bok som bygger på krascherna i samhället, som bygger på Lou Reeds Caroline Says pt 2 och den här, alltså verkligheten. Enoch Thulin dog 1919, i en flygolycka.
jonasbergh.blogspot.com
Den hösten och våren levde jag på socialbidrag och duschade länge och varmt i en garderob på Timmermansgatan i Landskrona. Jag lärde mej att det finns en syn på litteraturen, att skildra verkligheten och visa orättvisorna. Att detta ska leda till revolution, större eller mindre. Jag la det på minnet.
I novellsamlingen Till Killor with love, skrev jag för några år sedan en längre historia om en av de stumma kvinnor Bruce Springsteen inte sjunger om, men som finns i periferin. Jag skrev om Katja (Candy) i kvarteren kring Folkets park i Malmö. Om hennes av sociala myndigheter omhändertagna son. Om att smyga in och upp och ut genom en hemlig gång och hamna på Kronprinsens tak, i vinden, och verkligen tro att man kan flyga.
Nu sitter jag framför en affisch som berättar om Enoch Thulins flygfärd från Kristianstad (övfer Åhus, Simrishamn, Ystad, Trelleborg, Skanör-Falsterbro och Malmö) till Landskrona, sommaren 1911. Det inspirerar mej, det skrangliga flygplanet, ansatsen, insatsen. Och jag skriver om Charlotta och Pange. Jag slutför ännu en bok som bygger på krascherna i samhället, som bygger på Lou Reeds Caroline Says pt 2 och den här, alltså verkligheten. Enoch Thulin dog 1919, i en flygolycka.
jonasbergh.blogspot.com
2013-03-07
I senaste Aurora
I nya numret av Aurora (nr 4/2012) analyserar jag en dikt av Ulf Lundell. Det är en dagboksdikt ur "Fruset guld". Jag går vidare på min väg att analysera till synes okomplicerade dikter, jag har ju tidigare skrivit om Bukowski i Hjärnstorm nr 3/2009.
Numret finns att köpa på Hedengrens eller Akademibokhandeln City i Stockholm, eller på Tidskriftsbutiken. Några recensioner lär ju inte dyka upp.
Numret finns att köpa på Hedengrens eller Akademibokhandeln City i Stockholm, eller på Tidskriftsbutiken. Några recensioner lär ju inte dyka upp.
2013-03-04
En pojke och hans själ
Vi sa någon gång att vi inte skulle sälja våra själar. Numera lyder cynismen: Sälj din själ - men dyrt! Eller den här: "Snälla flickor kommer till himlen, vi andra kan gå hur långt som helst". Jag kände en som antog den devisen. Hon dog vi fyrtio i en dykolycka. Kanske, men bara kanske, för allvetandet är skit, dog hon i ett förhastat försök att vara lika häftig som sin pojkvän. Grumligt vatten bubblade upp, hon tappade all känsla för riktningar.
Jag undrar när pojken ovan, med det fina ansiktet, förvandlades till en dyr själ, som gick hur långt som helst. Över huvudet på sitt folk, och hand i hand med tidens största utsugar-oligarker? Har också han tappat all känsla för riktningar? Och är det sant att pengar+makt kan förstöra allt: Familjer, vänskap, arbetsplatser, bostäder, sjukhus, ja - hela nationer. Ja, det är sant. Watch it happen every day on the news.
Lille Vladimir med det sorgsna fejset - vart går du?
(Idag firar hans anhängare maktens vinnare. Alice Miller skulle ha begripit mer om honom än de gör. Och så Här skriver Freedom World om Putins Ryssland).
2013-03-03
Bygdeböcker och badkarslitteratur
Härförleden höll jag ett föredrag hos berättarklubben Piggvaren i Limhamn. Då fick jag 23 tulpaner som jag nu tänker skänka till de som förtjänar dem, eftersom jag är allergisk.
Men först lite om hembygdsböcker:
Förra veckan framträdde jag med en enkel uppläsningsshow på Pumphuset (restaurang, konsthall, museum) i Borstahusen, fiskeläget utanför Landskrona. Bara några hundra meter från mitt föräldrahem, alldeles vid Öresund.
Showen var en sorts uppföljare till publiksuccéen jag hade för några år sedan. Då fick jag Åke Jönssons tegelsten Borstahusen i gåva. Den gav jag bort, eftersom jag redan hade ett recensionsexemplar av den välskrivna historieboken om fiskeläget som uppstod då bröderna Borste bråkade om en kvinna, hamnade i onåd och flyttade sina bopålar ett femtiotal meter, eller så. Borstahusen, således.
Den här gången tackade jag nej till ytterligare ett exemplar av Åkes bok och fick istället två verk.
Vad vore livet utan döve Frans sillasoppa är en spiralbunden (!) kokbok (från lejet) med överlägset flest recept på sill, andraplatsen besitter ålen medan torsken och stenbiten får dela på tredjeplatsen. En trevlig bok men inget för badkaret (eller för den fisknojige).
Landskrona museums antikvarie Elisabeth Lundin har sammanställt brevväxling mellan sjökaptenen Gustaf Andersson och hans hustru Johanna, slutet av 1800-talet. Detta blandat med kapten Gustafs skeppsdagböcker ger en intressant och personlig historieskrivning med den spännande titeln Älskade Kyssenos!, men för stor tung och otymplig för badkaret.
Per Planhammars massiva Efter honom, syndafloden (om Jack Kerouac) är ett badgränsfall. Men eftersom det är en så bra och fängslande bok, och badkaret är det enda stället där jag får ordentlig läsro, fick den följa med. Per Planhammar skriver så att man vet att det är precis såhär det måste skrivas. Det finns inget annat sätt. Det är en verkligt fin bok. Det rena och lätta språk, det luftiga, som Per Planhammar har gjort till sitt imponerar verkligen. Och tyngden ändå. Jag går in där, känner lukten, känner (och känner igen) storhetstankarna, plöfsigheten, svullnaden, paranoian, hela alkisbeteendet, och allt det andra, allt som inte gör Jack Kerouac till hjälte eller skitstövel, människa bara.
Efter honom, syndafloden får elva tulpaner.
Men ändå. Anledningen till att jag är så vattenskrynklig nu heter David Bezmozgis och hans novellsamling Natasha. Det är så storartat och enkelt och svårt och fantastiskt. Att komma till Toronto från ett sovjetiskt Riga, att vara barn, tonåring. Att vara vuxen, villrådig, nästan språklös. Att vara jude. Att vara rolig. Att skriva exakt exakt det som ska skrivas. Det gamla klassiska: att roa och oroa.
Natasha får de andra tolv tulpanerna.
Men först lite om hembygdsböcker:
Förra veckan framträdde jag med en enkel uppläsningsshow på Pumphuset (restaurang, konsthall, museum) i Borstahusen, fiskeläget utanför Landskrona. Bara några hundra meter från mitt föräldrahem, alldeles vid Öresund.
Showen var en sorts uppföljare till publiksuccéen jag hade för några år sedan. Då fick jag Åke Jönssons tegelsten Borstahusen i gåva. Den gav jag bort, eftersom jag redan hade ett recensionsexemplar av den välskrivna historieboken om fiskeläget som uppstod då bröderna Borste bråkade om en kvinna, hamnade i onåd och flyttade sina bopålar ett femtiotal meter, eller så. Borstahusen, således.
Den här gången tackade jag nej till ytterligare ett exemplar av Åkes bok och fick istället två verk.
Vad vore livet utan döve Frans sillasoppa är en spiralbunden (!) kokbok (från lejet) med överlägset flest recept på sill, andraplatsen besitter ålen medan torsken och stenbiten får dela på tredjeplatsen. En trevlig bok men inget för badkaret (eller för den fisknojige).
Landskrona museums antikvarie Elisabeth Lundin har sammanställt brevväxling mellan sjökaptenen Gustaf Andersson och hans hustru Johanna, slutet av 1800-talet. Detta blandat med kapten Gustafs skeppsdagböcker ger en intressant och personlig historieskrivning med den spännande titeln Älskade Kyssenos!, men för stor tung och otymplig för badkaret.
Per Planhammars massiva Efter honom, syndafloden (om Jack Kerouac) är ett badgränsfall. Men eftersom det är en så bra och fängslande bok, och badkaret är det enda stället där jag får ordentlig läsro, fick den följa med. Per Planhammar skriver så att man vet att det är precis såhär det måste skrivas. Det finns inget annat sätt. Det är en verkligt fin bok. Det rena och lätta språk, det luftiga, som Per Planhammar har gjort till sitt imponerar verkligen. Och tyngden ändå. Jag går in där, känner lukten, känner (och känner igen) storhetstankarna, plöfsigheten, svullnaden, paranoian, hela alkisbeteendet, och allt det andra, allt som inte gör Jack Kerouac till hjälte eller skitstövel, människa bara.
Efter honom, syndafloden får elva tulpaner.
Men ändå. Anledningen till att jag är så vattenskrynklig nu heter David Bezmozgis och hans novellsamling Natasha. Det är så storartat och enkelt och svårt och fantastiskt. Att komma till Toronto från ett sovjetiskt Riga, att vara barn, tonåring. Att vara vuxen, villrådig, nästan språklös. Att vara jude. Att vara rolig. Att skriva exakt exakt det som ska skrivas. Det gamla klassiska: att roa och oroa.
Natasha får de andra tolv tulpanerna.
Prenumerera på:
Inlägg
(
Atom
)