En praktisk man

En praktisk man
  köper en ung students lägenhet
     renoverar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   köper en fattig slavisk kvinna
     knullar utav bara helvete
        säljer vidare till nästa

En praktisk man
   tjänar på varje snabb affär
      hans kalla samhälle bjuder ut
         syns knappt i skattelängden

Inte heller i brottsregistret
   allt han tar fixas på en månad
     allt han förstör märks inte
       samma gäller den praktiska kvinnan

Simone Weil citerad ur minnet:
    Det värsta är inte att vara i Helvetet;
    det värsta är att vara i Helvetet
    och tro att man är i Paradiset.

Bangladesh och det nya slaveriet

Trehundra i Boston är trehundra huvuden

högre än trehundra i Bangladesh

där kvinnor lagar mat sittande på huk

sällan mätta, sällan sedda i kläder från HM

De är mörka, de är kvinnor, de har barn.

Hus och fabriker inspekterade av män

Rimligt korrupta inför Foreign Corporations

Leende uppköpta, lagom verserade

Lönsamt involverade med makten

De är rika män, de har slott i England

Huset som fortsätter falla fortsätter falla

Trehundra döda i Bangladesh och HM,

Wall Mart, Benetton, med flera, undandrar

sig juridiska avtal och säkrade föreskrifter

om hus, fabriker, kvinnor och män

De är vita, de är feta, de har killer instinct

Sexhundra döda av olyckor 
i fabrikerna. Facken står

stilla i blod, damm och tårar,

maktlöshet och globalt förtryck

Foreign, foreign, foreign only, 

De har inget, de har ingen

Levnadslön, de är mörka

de är slavar, kvinnor som män.

  

Länk Här.

Pugilisten

Vaknar och stirrar på mina morgonsvullna händer

breda, fyrkantiga, bleka

lyfter min sovande arm och katten ramlar ur armhålan

tjock, spinnande, yrvaken

mina fingrar påminner om fiskpinnar

jag kör dem genom kattens senapsgula päls

korta naglar, skimrande blåa ränder

livet återvänder sakta

nu börjar man ana en smilgrop i huden ovanför pekfingrets knogled, fingrarna radar upp sig 

bredvid varandra,

                                                                               tennsoldater, vänner, fiender

                                                                               formade till varandras likar, där en går in

                                                                               går den andra ut,

                                                                               handen äger barnets runda form

                                                                               och en vuxens pimpstensskrovliga yta

 

Våra gröna ögon möts i ett ögonblick

han lägger sin fyrkantiga, breda, bleka tass på min mage

sträcker på sig, kör klorna i mitt mjuka kött

trampar ner mig och går ut i hallen

                                                                                                                                        och bajsar

Raderna

”Med sorgen är det så att man trodde att det brinner men det börjar att regna”.

Tua Forsström
Ur En kväll i Oktober rodde jag ut på sjön.

Dagarna följer på varann...

Och vips var det Världsbokdagen. För en gångs skull tar jag efter Peter Englund och skickar ut en påminnelse om Berättarministeriet; ett superbra initiativ för att lära unga människor handskas med språket.  Läs de roliga twittrarna från barn och tonåringar -  Om hur man som utomjording handskas med jordingar. Antar att de också får skriva om hur man som jording handskas med över(hets)jordingar?

@ "Så beter du dig när du träffar en jordbo: Hälsa vänligt, men det får inte bli påfluget. Om du har fler än två armar, låt de resterande armarna vara stilla". Andrea, 14 år.

Amanda Ooms är briljant

Musiken av Thåström, ja den finns ju där.

Jag har inte följt hans skivutgivning på länge, men nu kan hans och gamla Imperiet-kompisen Per Hägglunds musik i alla fall höras i Amanda Ooms scenuppsättning ”Tåla mod” på Dramaten. Och det rör sig om verkligt effektfull, instrumental musik, som närmast vibrerar i hela scenrummet.

I scenrummet har vi inledningsvis Amanda som sitter längst bort framför publiken i Lejonkulan framför ett fönster med utsikt mot Nybroviken, där bussarna går förbi, hon sitter ateljéklädd i målaroverall, rör sig nervigt fram och tillbaka i väntan på inspirationen att måla klart det sista porträtt hon (enligt pjäsen) behöver till sin kommande utställning.

Konstnärsjaget, berättarjaget, dramatikerjaget – ja, det är Amanda allihop, samma person, multibegåvad, som så att säga spelar upp ett drama ur sin egen verklighet för några år sedan, på Dramaten. För jag betvivlar inte att det är hennes verklighet vi möter, men hon gör den till något större än sig själv, till en bild av en kvinna känslig och stark i sitt konstnärskap samtidigt.

En imponerande enkvinnas föreställning är det som bygger på hennes bok med samma namn, Tåla mod. Och självporträttet i form av en kolteckning som hon ritar upp med några snabba, bestämda men samtidigt naturligtvis finstämda drag blir fantastiskt. Hon tecknar in sig själv som Prince i mörkröd barett (basker heter det väl på svenska) och den här kvällen med ett verk av Marcel Duchamp i bröstet ur dagens tidning. Varje kväll en ny föreställning och ett nytt porträtt.

Borde ses. Måste ses.

Jordens dag

Nej, jag bär inte jordens tyngd på mina axlar. Och nej, jag tror inte att en dag i almanackan kommer att sänka jordens temperatur till önskvärd nivå. Tvärtom tyder allt på att planen skiter sig och värmehöjning, polsmältning, glaciärers minskning, och allt det andra ni redan vet fortsätter som nyss. Men man måste tro. Fortsätta tro. Att det trots miljardärstinna lobbygrupper mot att ta klimathoten på allvar (USA) och en konsumtionshysteri till döds (som George Monbiot har skrivit om Här) - sker ett långsamt och även praktiskt genomförbart uppvaknande.

Jag som älskar allt jordiskt, från daggmaskarna jag bar i min ficka som barn och kallade "mina barn" - medan mamma förklarade att de nog hade det bättre i den fuktiga jorden - till sandlådan på landet som jag inte ville lämna ens för att gå in till middan, till de stora havens stränder och de lugna svenska fjällen, från de ljusomsvävade grekiska bergen, till de östgötska insjöarna, jag behöver liksom inte välja; mellan bilen och jorden, mellan tre bilar och jorden, mellan nytt kylskåp vartannat år, eller andra maskiner och allmänt sig-till-skrot-förvandlande prylar, och min vänskap med naturen.

Inte heller är jag beroende av all den konsumtion (från köksinredningar, till matslabb, till elektronik-sopor) som pågår och anses böra pågå för "tillväxten". Jag säger det kanske inte utan stolthet och inte utan ledsnad; eftersom jag-vill-ha-mer-hela-tiden fortsatt kommer att vara den barnsjukdom som pågår tills den hela-tiden går över styr.

Mest är det väl ändå så att den som har andra intressen än konsumtion av en slump blir densamma som inte sprider så mycket skit i sitt bakvatten. Inget att slå sig för bröstet över, men bra ändå. För tvärtemot vad Thatcher inbillade sig så är den som inte har en egen bil vid 26 framtidens vinnare, inte den som har tre bilar per familj. Se där en "framförhållning" som snart är demokratiskt fördelad bland dem som ligger i "framkanten". De blir fler. 

Bild från Stekenjokkplatån, augusti 2012. Om Jordens dag står det lite mer Här.

I det allmänna jäktets tid

På nästa litteraturvetenskapsseminarium ska vi diskutera Stéphane Mallarmés Ett tärningskast och jag läser introduktionen till den svenska översättningen, eller tolkningen, av Harry Järv, utgiven av FIB:s Lyrikklubb 1972. Där får man veta att Paul Valéry en gång sa till Mallarmé:

"Den motståndslösa läsbarheten har blivit regel inom litteraturen i det allmänna jäktets tid, eller åtminstone ett skrivsätt som går denna tendens till mötes. Man vill inte läsa annat än vad man själv hade kunnat skriva. En sådan litteratur kräver ingen ansträngning, ställer inga krav på viljan. Här triumferar tron att nöje och möda utesluter varandra."

Detta sas alltså för över hundra år sedan, och, ja, som synes kunde någon ha sagt det även i dag. Jag tycker sådant här är lite trösterikt, man vill ju ofta tro att saker och ting blir värre och värre, men såväl Mallarmé som Martinson som nutida författare har inte kunnat undgå den här sortens problem.

Färskt från London

Vår utsände i London, Gunnar Pettersson,
(som skrev förra veckans bästa Thatcher-artikel)
har ytterligare några vemodiga men trotsiga
rader att komma med Här.
Och så - kan vi avsluta sorgetiden som sig bör.

Tillägg: "Admirerers plan to open a library to celebrate Thatcher’s legacy. Wouldn’t it be more fitting to close one?" (Hämtat från Anna i Portugal, som klippt det ur The Guardian. )

Ikoner för en ny tid

Det rör på sig inom den svenska poesin! Intressanta projekt och samarbeten bubblar under ytan, på nätet, och tar sig andra vägar än de gängse mainstreammediala.

Nu har Kim Larsson, trägen redaktör för den underground-dynamisk-kollektiva webbtidskriften Eremonaut, publicerat ett – eller flera – verk under namnet Eremoticons, där han tillsammans med tre poeter – Towe My Frykenfeldht, Ewa Nillgård och Cecilia Persson – har skapat en serie moderna ikoner, bilder som  förenar poesi med en sorts nykristen eller andlig symbolik.

De 27 ikonerna visas i ett digitalt galleri, men kommer också att tryckas och ställas ut i kyrkor under året. Som Håkan Eklund, initiativtagare till Sovstaden, skrev på facebook: "Jag tror det pågår en revolution. Den vill jag vara en del av!"

Till mina nordkoreanska systrar och bröder

övervakning pågår
stör inte vakterna
den himmelske mannen
går ut genom dörren
utan ben
vakterna tittar åt ett annat håll
vakterna förblindade
av amerikansk fotboll
jag ber för honom som föll i floden
under ett flyktförsök
från Nord-Korea till Kina
skyldig till att ha smugglat biblar
på extra dåligt papper
med påskriften ”Kärleksbrev från den store ledaren”
hon log i parken
och avrättades nästa dag

tidigare publicerad i tidskriften Komma nr 4/10

Thatcher sedd...

...lite från sidan, av svensk författare bosatt i London. Bästa minnesteckningen idag:
Gunnar Petterssons.

Thatcher ur statistisk vinkel finns i Freddie deBoer´s text "We´re still living in Thatchers world".
Jag citerar:

What Thatcher meant in material terms for the United Kingdom was fewer jobs and worse compensation for those who had them. And as she was such a warrior against social programs, she also ensured that governmental assistance to ease this pain was reduced. This was not some sad unintended consequence of her policies. It was her policy. The Reaganite-Thatcherite revolution was an unapologetic and purposeful attempt to hurt workers relative to capital. They succeeded beyond anyone's wildest dreams. That project has not changed.

Känns igen? Läs hela texten Här.

Och här kan man läsa om hur sen-thatcherismen frodas inte minst på skolmarknaden i Sverige, som ligger "till höger om högern" och hotar studiechanser hos barn och unga:

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

Artikeln ur Svd, hämtad från sekreterare Englunds blogg. 

Fin författare firar födelsedag

Niklas Rådström fyller sextio nästa vecka. Pär Rådströms son och Stig Claessons kompis. Men mycket mer än så. Han står för något alldeles eget. Poetisk, rak och ärlig, vill jag hävda. Känslan av att det här måste berättas. Ängel bland skuggor, det var längesen jag läste den, men jag minns den som bra. Spårvagn på Vintergatan. En handfull regn. Stig. Mer än så hinner du knappast läsa innan fredag.

The cruellest month indeed

Ja, ni kan ju gissa vilken dikt som dyker upp i huvudet så här års, när vintern inte släpper taget och det bara är svinkallt och uselt fast man längtar efter värme och hoppas på något som inte blir. Jag är inte särskilt förtjust i den tidiga våren; det är alldeles för ljust och solen har ingenting att lysa på förutom grusig snö, kala träd och grå fläckar av barmark med hundbajs och gammalt skräp.

Ja, alltså:

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
Memory and desire, stirring
Dull roots with spring rain. 

Inte för att man ser till några lilacs eller något spring rain, men ändå. Och detta är alltså inledningen till The Waste Land av T. S. Eliot – det vet ni säkert men eftersom jag ibland är mer journalist än litteraturvetare så talar jag om det för formens skull.

Tro det eller ej...

You can never hold back spring,
Tom Waits.

Följ med till underjorden

Dåså, govänner, är min nya bok klar – den heter Pappa, vet du vad jag drömde? och släpps i mitten på april.

Rättså tjock är den för att vara en roman av mig – tjocka diktsamlingar har jag dock aldrig haft några problem att åstadkomma – och förhoppningsvis är den bra eftersom jag har jobbat med den i sju år.

Går att beställa från förlaget redan nu och den 13 april blir det releasetjosan i Luleå (plus dödsmetall senare på kvällen om man stannar kvar, såg jag just) och förhoppningsvis ställer förlaget till med något evenemang även i Stockholm så småningom.

En glimt Dan Turèll

Det var kris i livet, kärleken var i gungning. Sångerna i lurarna handlade bara om min olycka, eller om henne. Eller om den andre. Eller om de två tillsammans.

Och jag kunde inte ta mej genom böckerna, allt gjorde ont inuti. 

Så jag rymde, dag efter dag. Så jag åkte tåg och båt. Så jag tog mej till Köpenhamn eller Helsingör. Så jag läste tidningar och tidningar, meningslösa nyheter. Men det räckte inte.

Men jag hade hört talas om honom. Och jag råkade ha pengar. Jag köpte två böcker, ”Mord i Rødby” och ”Mord på Malta” i bokhandeln Arnold Busch vid Runde Tårn. 

Det var så jag skulle fly, läsa deckare på danska. 

Deckare skrivna av den för tidigt döde Dan Turèll.

Dan Turèlls deckare utgår från Vesterbro, Istedgade och de trakterna (även om vi också får röra oss bort mot Kultorvet och Fredriksberg, burgna förstäder, en dansk småstad samt San Fransisco och Malta). 

Hjälten är en namnlös journalist som tidigare varit reseledare och jazzmusiker. Författaren jobbade själv som både journalist och musiker. 

Det finns många journalister som skrivit och skriver deckare. Några möjligen spännande. Många platta. 

Dan Turèll var nog mest av allt poet. Det tror jag gör att hans kriminalberättelser höjer sej långt över genomsnittet, språkets dynamik och exakthet. Knivskarpa observationer, fortfarande aktuella, om livet bland de vanliga människorna och de som lever i utkanten, i marginalen. 

Vesterbro. Istedgade. Det är en bisarr värld idag som i går, sedan båtarna slutade lägga till vid Nyhavn, kommer resenärerna, turisterna, mer ofta till Huvudbangården, bor på de många hotellen i det område som Turèll kallade Kvarteret.

Det är en fascinerande blandning. Dildosar och porrbutiker, dygnetruntöppna porrklubbar, norrmän i lusekoftor, svenska turister med rullväskor, affärsmän och prostituerade, slitna människor från världens alla hörn. Grönland och Asien. Turkar. Flera kyrkliga hjälporganisationer trängs bredvid billiga shawarmaställen och Röda Korset, sexbutiker.

Hotellen som var lopp- och horhotell förr är nu korttidsturisternas pittoreska Mecka. 

I Turélls Mordböcker blottläggs hela Köpenhamn i sin kalla verklighet, deckarna är underhållande och utan alla påklistrade långa haranger som alltför många kriminalförfattare använder sej av när dom tror sej visa verkligheten. Dan Turèll visste hur verkligheten såg ut, han var i den. Han kunde skildra den.

Det är lätt att hitta till Halmtorvet om man går ut på sidan från Huvudbangården i Köpenhamn. Torget ligger på en parallellgata till Istedgade. Polishuset ligger kvar. Krogarna och barerna har dock förändrats sedan Dan Turèlls åttiotal. Jag översköljs av bakade potatisar och baguetter och tända ljus i sterila miljöer.

Fast... sen svänger jag in på Gasverksvej, och vips, hittar jag rökiga Freddys bar, rökiga Lones bodega och en annan rökig krog som har biljard, en halvtrappa upp. Och vidare bort mot Viktoriagade, där ligger Indus, fd Comet Bar, i böckerna kallat Stjernecaféen och Journalistens stamställe i Mord-böckerna. Jag står på någon sorts helig mark och det är både nu och bak i tiden, tärningar och biljardbollar krockar mot trä, rök och dessa eviga jukeboxar. En sliten kvinna med konstig blick frågar om jag har pengar till cigg.

Mer Mord och Turèll

påskminne

Farfar förvarade både löständerna
och pipan i samma kavajficka
det yrde tobaksflagor över hela
påskbordet.

Ingens slav

Kristus Pantokrator, från katedralen i Cefalu, Sicilien. Bysantinsk mosaik.