Snyggt pissed off

Nu har jag läst en bok till av Philip Roth, min andra. Jag är så glad att jag, av olika anledningar, väntade så många år med att läsa Roth. Att det är nu jag får fröjdas. Jag har läst Indignation. Ursinnet, vreden. Den lätta humoristiska berättarstilen. Och ursinnet och vreden. Utan att skrika eller vifta med breda onödiga plakat.

Och det är alltid rätt att stå upp för sin sak. Och jag blir äldre, tröttare, borde inte bli räddare. Man stryker ett streck, låtsas att det regnar, mumlar något, håller tyst, letar i fickorna efter ett paraply.

Det är ofta rätt att stampa ner foten, säga nej, gå ut, rusa ut, storma sönder det där vattenglaset. Offra något för att gå den rätta vägen, din rätta väg. Det är en lärdom den äldre och klokare generationen borde använda modigare, leva efter oftare.

Vilken fröjd att jag har i stort sett hela Philip Roths författarskap kvar att utforska. Vilken ilska bokens unge Marcus känner, indignation, när han bara kan höra den kinesiska kampsången, när han är förorättad, när kallt vasst stål skär, hur det nu skär, men det skär. Och, till slut, om bara inte om vore så skoningslös.

Andra bloggtexter

Plagierad av Johan Jönson

Är Sverige det enda land där en uppburen författare kan bli påkommen med plagiat, och ändå gå vidare som om inget har hänt?

Jag frågar på förekommen anledning. När Stig Larsson gästade Romantiska förbundet på Sensus studieförbund i våras berättade han i förbigående om hur en kompis till honom, Peter Jackson, fått en sångtext plagierad av Johan Jönsson, i hans stora och hyllade bok "Efter arbetsschema".

Jag har kollat upp det här, och jo, det verkar stämma. I själva verket avslöjades detta i en bloggtext redan för flera år sedan, vilket gick spårlöst förbi i media.

Upphovsmannen Peter Jackson själv bekräftar historien men vill inte göra någon större affär av saken. Han menar att det är svårt att anklaga Johan Jönson för plagiat i snäv mening då han inte heller hymlar med sin arbetsmetod.

Själv ställer jag mig frågan om det inte är 80-talets postmodernism och dess förkärlek för begreppet "intertextualitet" (myntat av Julia Kristeva) som har lett till denna uppluckring av gränsen mellan citat, dolda citat och ren textstöld? Jag har skrivit om det här tidigare på bloggen, men då hade jag inte tillgång till Johan Jönsons flagranta exempel.

Övergångar

jag mötte en vithårig dam på

övergångsstället

det fint permanentade fluffet stod som en gloria

kring hennes huvud och matchade hennes

vita sommarjacka

de beiga skorna höll om hennes fötter

i ett mjukt men stadigt skinngrepp

som en andra hud där hon satte ner dem

försiktigt på de målade vita strecken

i sommarförmiddagen

Jag log mot henne där jag kom kånkandes på min kasse med kattmat

hon såg ogillande på mig

jag tittade ner på mina fötter

förstod sedan att jag störde henne

hennes försiktiga gång med rullatorn

att styra något på vingliga ben

att vara rädd för att ramla

att tycka att allt är farligt och jobbigt

jag gick ju ut på övergångsstället

där hon ville gå upp

vid den lägsta kanten

jag tittade upp och log i alla fall

hon bevärdigade mig inte med en blick

med en enorm koncentration tog hon sig över gatan

och jag hoppas hon får en riktigt trevlig dag

På väg till Charlotta Anderson

Jag kommer från Landskrona. I början av 2000-talet när jag hade gett ut mina tre första, tunna böcker, var jag sur för att jag inte fått stadens kulturstipendium (okej, jag bodde i Malmö, men ändå). Så när jag skrivit fyrahundra sidor roman (Och fortsätta vidare bort) tog jag tåget till LA och lämnade manuset där (boken var ännu inte antagen), sa att det var första delen i en trilogi om människor från Landskrona. Och jag fick stipendiet.

Och fortsätta vidare bort kom ut 2004 och En sång för Sonny och Karola kom året därpå. Efter det har jag valsat omkring, gett ut andra böcker, men den avslutande trilogiromanen har inte blivit av.

Stig Claesson sa om Pär Rådström: ”Man kan lita på honom, han blåser dej alltid.”

Ibland har folk frågat mej om den tredje delen.

Ibland har jag frågat mej själv.

Jag försöker hålla vad jag lovar, men så glider jag iväg i något annat. Råkar ta en annan väg på promenaden bara, och fortsätter åt det där andra hållet. Innan jag stannar och undrar var jag är.

Jag trodde att jag skulle bo någon helt annanstans nu.

Jag hade några utkast. Han hette Pange, Paul-Magnus. Och när jag efter några snurrar hamnade i Sitges utanför Barcelona i september, föll bitarna på plats. Och jag började skriva ganska maniskt i ett halvår.

Öresund blåser fortfarande, men kallare naknare. På väg till Charlotta Anderson. Om Pange och Charlotta, och några till. Vilsna. Det är mer desperation i rastlösheten, mer knark. Det är mer bråttom iväg, inte till, bara från. Det är en kallare naknare värld. Det är en kallare naknare ton. Joy Division. Love will tear us apart. När Pange får frågan: "Men du drömmer väl?" Svarar han: "Jo, mardrömmar."

Det finns en linje en tråd en stig att följa. Men man får leta lite. Jag tycker att en läsare måste söka själv. Men det förutsätter att det finns saker att hitta, fisk i sjön. Det lufsas runt, upp och ner, ibland hopp, ibland grått. 

På väg till Charlotta Anderson kommer ut i september. Det finns en värme i kylan. Det finns ett hopp bakom cynismen. Det finns en förklaring.

Looft får beröm

Eftersom Helena Looft är en så himla försynt person, och kanske inte själv vill promota sig här, så gör jag det. Lite lätt bara, med vänster hand. För hos Bernur finns nu en fin recension av hennes nya bok: "Pappa, vet du vad jag drömde".

Stilen är korthuggen, med distinkt markerade korta kapitel, fragmentariskt hopsamlade, i en enhetlighet av ovanligt slag, som bildar en mosaik av bitar som skapar mönstret. Mer än en saga som slits itu blir det en saga som stannar upp, bara stängs av och låter tillvaron stelna.

Looft är bra på att gestalta den sköra människan, utan att hon görs till en manifestation för författarens förutfattade meningar om ett psykiskt tillstånd; man kan anklaga svenska nutidsförfattare för mycket, men inte för att skriva begripligt och trovärdigt om människor som lever i psykosliknande tillstånd.

 

Läs hela recensionen Här .

Frid och glädje

Om ni inte har varit där ännu, så rekommenderar jag en resa till The 33 Most Beautiful Abandoned Places in the World. Vackert, fridfullt och mystiskt, och det bästa är att man inte ens behöver åka dit. Kanske ska man inte ens åka dit, för då blir ju de där platserna inte övergivna mer ...

Min senaste krönika i Fria Tidningen handlar om det – bland annat – och efter att den hade publicerats fick jag tips om en fin dikt av Håkan Eklund på poeter.se: Om ingen i köket. På samma tema, och med en liknande stämning som i bilderna, av stillsam undergång och tidlöshet.

Jag tror att jag har skrivit om det tidigare här på bloggen, men jag slutade prenumerera på DN för flera år sedan och nu har jag bara Fria Tidningen. Jag blev ofta arg när jag läste DN, när jag läser Fria blir jag glad i stället. Av en sådan här grej, till exempel. Eller en sådan här. Eller en sådan här.

Som ovan nämnda artiklar visar så utgår nyheterna i Fria Tidningen mer från ett mänskligt/ekologiskt/alternativt perspektiv och mindre från det som för dagen råkar stå på regeringens och storföretagens agendor. Den som vill ha en roligare tidning kan provprenumerera i tre veckor utan kostnad – Fria kommer visserligen bara två gånger i veckan, men man hinner ju aldrig läsa DN ordentligt ändå.

Har Claes Wahlin rätt om svensk litteraturkritik?

Har Claes Wahlin verkligen rätt i sin artikel i AB? Står litteraturkritiken i dag lika stark som någonsin förr? Jag undrar verkligen det.

Det är märkvärdigt hur historiska granskningar och översikter över litteraturkritiken under olika tider nästan alltid kommer till slutsatsen att allt står väl till till i den bästa av världar, det finns absolut ingen kris för kritiken. (Det enda undantaget jag erinrar mig är Tomas Forsers Kritik av kritiken, som faktiskt tog upp vad han kallade "tabloidiseringen" som en negativ utveckling för litteraturkritiken.)

Claes Wahlins artikel utgår förstås från en bok han recenserar, Lina Samuelssons "Kritikens ordning", med undertiteln Svenska bokrecensioner 1906, 1956 och 2006. Men han inte bara håller med om bokens tes att det inte har skett något förfall av kritiken, vare sig till omfång eller kvalitet, han rentav förstärker den. Claes Wahlin yppar inte ett ord av kritik mot en institution han själv är en del av, vilket trots allt måste sägas vara förvånande.

Lina Samuelssons val att jämföra årtalen 1906, 1956 och 2006 ter sig egendomligt. Utan att ännu ha tagit del av hennes granskning måste jag säga att det verkar synnerligen svårgenomförbart att jämföra 1906 års kritik med 2006 års. Villkoren är så enormt olika! Hur jämför man nutiden, eller den nära samtiden, med en tid då det varken fanns kvällstidningar, radio, tv eller naturligtvis internet? Jämförelsen måste bli väldigt haltande.

En annnan undran jag har är varför slutåret har satts till 2006. Det enorma genomslaget för sociala medier kom efter det årtalet, men framförallt har stora besparingar skett på kulturredaktionerna under fem-tioårsperioden efter det. Det faktum att Svenska Dagbladet har gjort sig av med en stor del av sin mest kvalificerade kritikerkår måste naturligtvis beaktas, liksom de stillastående eller sjunkande arvodena. (Samtliga kritiker  som förhöll sig svala till språkmaterialismen har tvingats sluta på tidningen, så vida jag inte är felunderrättad. Det är en händelse som ser ut som en tanke.)

I den stiltje som i dag råder inom litteratur- och kritikerdebatten sedan den svenska samtidspoesin debatterades i DN sommaren 2010 är Lina Samuelssons bok välkommen, även om den hade varit mer spännande att ta del av om den hade flyttat slutpunkten för granskningen säg, fram till 2012.

NSA/Stasi - och rätten att uttala sig

"De får Stasi att se ut som ett gäng pojkscouter", sa Chris Hedges - übersmart undersökande journalist och författare - om avlyssningsprogrammet som avslöjades av Edward Snowden. Hör Chris Hedges göra mos av NSA:s totalitära övervakningssystem i Amy Goodmans program Democracy now, och följ resten av diskussionen, bara så där en liten stund innan du tar upp luren, slår på Internet, går in på facebook, bloggar, övergår till Islam, puffar på Linkedin, eller joinar någon vänstergrupp som finns på nätet. Men när du väl gjort det kan du naturligtvis i stället välja att lugnt och sansat, coolt och likgiltigt, tänka på vad pappa sagt: "No one is listening to your phonecalls". (Obama).

No one = Big Brother. Så - God Bless Americas Mannings, Snowdens, Assanges, Bernsteins, Woodwards, och Amy Goodman själv.
En annan och hederligt sansad sida av saken är naturligtvis att man för rikets säkerhet inte bör låta NSA plocka korn i kacklande hönsgårdar; det blir så ofattligt mycket att sortera. Jättemånga nålar i höstackar! Vem skriver den första stora satiren om grabbarna som lyssnar på vad Millie Pink vill ha till middag, och vad Clifford Mink tänker göra efter jobbet och vad Kyle Vogue gjorde i vems säng, och vilka webbsidor lilla Miss Piggy har kollat på. Jeez. Viss sorts övervakning är hysteriskt slöseri med tid och resurser. Stor risk för "electrical overload", samt en förstörelse av demokratin som den uttrycks i the first amendment. Period. Eller så kan lagen byta språk och tala om: rätten att uttrycka sig fritt medan man blir avlyssnad?

Kultur från Luleå

Ett lästips kommer här: På bloggen Stationsgatan publicerar poeten och Black Island Books-förläggaren Peo Rask sina texter från Norrländska Socialdemokraten – krönikor, dikter, recensioner, reflektioner – alltid med fokus på kulturfrågor. Läs om seende, böneutrop och särlingar i litteraturen, direkt från Stationsgatan, Luleå, Norrbotten, Sverige.

Och om två dagar, den 12 juni, invigs facebookhallen som syns på bilden. Vi får se om Peo Rask kommer att skriva någonting om det.

Anne Sexton - Housewife

Housewife

En del kvinnor gifter sig med hus,
Det är en annan sorts hud; det har ett hjärta,
en mun, en lever och tarmrörelser.
Väggarna är varaktiga och rosa.
Se hur hon sitter på sina knän hela dan,
trofast tvättar hon ner sig själv.
Män äntrar med kraft, återförda som Jona
in i sin köttiga moder.
En kvinna är sin mamma.
Det är vad det handlar om.




Ur: All my pretty ones, 1962
(Översättning: GB)

Söndagar

Thomas H Johnsson och jag är nästan jämngamla, kommer båda från Landskrona. Thomas är fotograf, jag är författare. 2007 gav vi ut boken En blues från Landskrona, den var svart, bild och text. När den släpptes hade vi party på Seglarpaviljongen vid hamninloppet i Landskrona. Det var skön vår, solen ner i havet. Det var en festlig och folklig tillställning, där spelade den halvt obskyre singer/songwritern L.T. Fisk och det rutinerat pigga punkbandet The Negatives. Boken blev en lokal succé och även en fotoutställning på museet i Landskrona. Så vi gjorde uppföljaren, den vita boken Mer blues från Landskrona, 2009. När det arbetet var slutfört var Thomas och jag ganska trötta på varandra. För ett samarbete i liten skala kräver att man gör väldigt mycket själv (utöver det konstnärliga arbetet) för dålig eller ingen betalning, sådant en fotograf eller författare egentligen inte är intresserade av att göra, men måste.

Så vi gjorde alltså två böcker tillsammans. Men vi jobbade var och en för sej. Thomas bilder var Thomas bilder. Mina texter var mina texter. Någonstans i bakgrunden fanns en ungefärlig historia om Bo Widerberg med blåbär kring munnen som övertalade Thommy Berggren att spela in Barnvagnen och Berggren pratade om budget men Bosse sa ungefär såhär, ungefär den här andemeningen, tror vi: ”Skit i det, skit i det, vi kör, bara kör."

Landskrona fyller 600 år i år. Förra året började Thomas och jag prata om ännu ett samarbete, spåna idéer. 

Under förra våren sommaren och hösten träffades vi i Landskrona, gick på jakt, betade av olika områden av stan. Gick och arbetade tillsammans, pratade om livet, slitet, att så starkt vilja kunna göra det man tycker är så viktigt. 

Pressmeddelande: Inför Landskronas 600-årsjubileum har författaren Jonas Bergh och fotografen Thomas H Johnsson vandrat i staden. De har mött människor som de porträtterat i ord och bild. De har sökt i sina egna minnen efter händelser, platser, historia. Landskrona av idag har fått möta Landskrona av igår.

Det blev utomhusutställningen Söndagar som visas på tretton platser i staden under hela året, alldeles gratis.

Utställningen består av stora aluminiumskärmar och har ingen början och inget slut, man kan börja var man vill, sluta var man vill. Man kan ta en dag att promenera runt i Landskrona, följa kartan som kommer att finnas på museet, eller så kan man ovetandes, slumpmässigt råka stöta på en skärm när man ska ut med hunden, handla eller ta bussen till stationen, färjan till Ven, bada, campa, märka att: Här har andra människor gått, andats och verkat.

Till utställningen Söndagar hör också en bok med samma namn. Stefan Lindqvist (journalist på Helsingborgs Dagblad) har skrivit förordet.

Så om du har vägarna förbi Landskrona och ska slå ihjäl några timmar, varför inte?

Bokinfo

Recension