Att i medelåldern upptäcka Paul Auster

När jag var ett barn. En promenad i sen november eller tidig december, brukar återkomma till mej. En sådan ro. En lycka en glädje. Skyltsöndag i Landskrona. En lång promenad med den höga klara luften, Löpargatan, Svaneholmsgatan. Och tidigare hade vi besökt Domus parkeringstak, och Tempos parkeringstak, ett litet tivoli, idrottsföreningar, saftglögg. En lång promenad för längesen och kalla fötter, men inte jättekalla. Och det var väl bara jag och pappa? En skön promenad från stan till Borstahusen och jag minns inga detaljer, vi måste väl ha sagt något, jag minns att det var så långt så långt, ta aldrig slut, minns jag, ta aldrig slut du lustfyllda rokänsla, tillhörighet, stanna! jag minns ett skimmer och ett lugn, en värme från magen och runt. Att vara hemma.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster kan skriva nästan vad som helst.
Paul Auster ger mej ro, lust, och glädje.
Paul Auster stör mej väldigt sällan.
När jag var ett barn. Det var svåra bilresor, svårt att hitta, snö på vägarna ibland, vallar, motorvägen som en vallad bana, och, en stöt, ett högt skärande ljud. Och allt skulle falla och begravas. Det kunde vara långa bussresor. Till flygplanen. Långa köer till incheckningen. En kall rädsla, som något slutgiltigt, när jag steg ombord på planet. Men alltid lust. Alltid spänning. Alltid lycka och förväntan. Alltid ett draperi att gå igenom, in till röken och drinkarna, de fallna änglarnas skrovliga kör. När jag var ett barn.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster och jag tycker inte att det var bättre förr. Vi kan till och med tycka att människor som kategoriskt anser att allt var bättre förr, är enfaldiga.
Men jag läser Paul Auster när han skriver till mej, till sej själv i Vinterdagbok:
"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det." 

Raderna: Tarkovskij

Hela den avantgardistiska problematiken är också specifik för det 20:e århundradet, under vilken konsten gradvis förlorat sin andlighet. Värst är situationen inom den bildande konsten som är i det närmaste renons på andlighet. Den vanliga uppfattningen är ju att detta tillstånd bara avspeglar andlighetens tillbakagång i samhällsutvecklingen. Jo visst, skall man inskränka sig till ett enkelt konstaterande av tragedin, håller jag med: det är precis vad den avspeglar. Men konsten bör inte enbart återspegla detta, den har också till uppgift att övervinna bristen på andlighet – att bibringa detta konstaterande en andlig vision: som till exempel Dostojevskij gjorde – han var den förste att formulera det begynnande seklets malaise med enastående genomslagskraft.
Begreppet avantgarde saknar helt relevans för konsten. Jag kan förstå vad det betyder i sportsliga sammanhang, till exempel. Men att applicera det på konsten skulle innebära att erkänna tanken på konstnärliga framsteg; teknikens framsteg förstår jag – det innebär mer fulländade maskiner som bättre och exaktare fyller sina funktioner. Men hur skall man kunna vara mer avancerad inom konsten?

Ur Den förseglade tiden
Andrej Tarkovskij

Dikt från en annan tid, i Danmark

Lysende savn 

Du vil savne mig

en gang vil du

to gange

Der hvor du altid længes veg

kikker du lige op i

Muligheden

Mælkevejen

Vi har været her før

Det gør ondt at bli til

men hjertets landning er blød

dets flugt udenom

al tid

hvor nogle fingrer

vandrer gennem himmelrigets

have

og dit hoved

ligger tidt

på min åbne jordiske

grav

jeg er gået ned

der

hvor du kommer

til at savne mig

mine bryster

er kun to

min kusse er én

gang

til én gang

du kommer

til at savne

mine armer

din ryg skinkernes

grisefest

Vi har været her før

vi har sagtens været her før

og blev nødt til at gå

ind for det igen

De to navne

flyver godt sammen

hvor svalerne dykker med korte

skarpe skrig

mellem indbyggede gårde

op over tagene

De er sultne

men de bærer det

deres vinger

deres fart

ligner på den pil

der fører os sammen

i retning af

et tab

et fulstændigt

et uundgåeligt

en rigdom

Ikke kroppernes klasken sammen

ikke deres dækken av hinanden

eller pletterne på vores lagner

eller beskrivelserne fra

vores munder og blader

og brever og billeder

ikke det der ligner

min varme når jeg siger

at jeg elsker dig

ikke det

Men det at svalerne er der

når de ikke er der

 

Nu er svalerne snart

og snart ikke mer

du kommer til

at savne  mig

den korte sæson

når de er

Deres skrig

deres vinger

deres flugt

over tagene

De er sultne

men de bærer det

i opdriftens gear

jeg begærer dig kun

i flugten

hvor vi reder vores drøm

En bolig

som dirrer

av bjergenes

lys

Ny diktsamling på gång

Så var det klart. I höst utkommer jag med en ny diktsamling - min första på fem år - på det lilla fina alternativförlaget Fri Press.

Enligt Håkan Sandell är detta Sveriges äldsta alternativförlag, och Wikipedia-artikeln motsäger honom i varje fall inte.

'"Kärleksbikter - Muntliga dikter 2" handlar om kärlekssökandet, sökandet efter Gud och livet med en bit tandguld på fickan" (ur baksidestexten).

Nej, titeln är ingen ordlek - men rymmer en anspelning på Jörgen Gassilewskis några år gamla "Kärleksdikter", som innehöll allt utom kärlekspoesi. Min diktsamling innehåller just detta i vår tids poesi sällsynta - bland annat.

*

Jag skulle inte ge ut den här diktsamlingen om jag inte trodde jag att hade något att tillföra till svensk poesi, trots hårt motstånd från (förr) det äldre etablissemanget och (numera) det yngre etablissemanget.

13 juli

har burit de döda fastrarnas ansikten denna vecka,
hoppas det går över
ligger ner lyssnar på glada ljud tänker orkeslöst
bara det inte är den nya behån han spelar hockey med
dansar en vemodig apokalypso i min ensamhet
vill få annan färg på de nordpolsisblå frambenen
men  går hem när det börjar stinka tdoja
och innan tonåringarna i orten vaknat
o står som packade sillar i bassängen
i kylskåpet står surkålen på rad som tennsoldater,
knäckebröden krasar under fötterna,
drunknar långsamt i den överfyllda diskhon
gammkroppen ebolablöder färgar sängen röd,
hjärtat dunkar stilla,
mot rälsen,
gadunk i den varma dimblå sommarnatten
tågen som inte stannar i Älvsjö dundrar söderut
hjärtat slår stilla,
bäbisen som varmskrek hela eftermiddagen sover ljudlöst

Jag var

den romantiska nittonåringen som åkte till London med Blå Himlen Blues i öronen, flickan som hånglade med Ledsne Lars i ett nattligt skyfall på en bänk i St James park, hon som missade en bomb i tubasektionen en söndag när middagshettan sänkte sig över världsstaden.  Uppfattade bara marken, husen, träden, älskade människorna som stilla hängde på the National Portrait Gallery,  flickorna Brontë satt vackert under sin suddige bror, som glömt bort hur man andas. Det är den himlen, grå smogtunga varma, klibbiga sommaren, katter och live aid, det är trummisar och disco med snobbar som hänger på högtalare, och glada flickor som dansar, utan att bry sig om tiden.

Kulturrådet och Almedalen

Var det någon som märkte att Kulturrådet hade sjutton seminarier på Almedalen i år? Nej, jag skulle inte tro det, ingen utom de närmast sörjande.
Helt klart är i alla fall att Kulturrådet lagt en stor del av sitt krut - och 350.000 kr - på att finnas närvarande under Almedalsveckan, liksom att presentera evenemangen på sin hemsida. Betydligt mindre energi lägger man på några av sina huvuduppdrag som t.ex. att informera om att 28 augusti är sista dagen för ansökan om produktionsstöd för kulturtidskrifter.