En marginaliserad poesi

Trots utgivningen av enstaka tusensidiga diktsamlingar (av Sonnevi, Tiberg, Jönson x 3) framstår den svenska poesin som mer alienerad och marginaliserad än någonsin.

Jag talar nu inte om rösten av alienation, som oftast funnits som ett dominerande stråk i modern poesi, jag talar om en hel genre som blivit marginaliserad, till och med bland de mest kulturintresserade.

Skulden till detta får enligt mig både kulturredaktörerna och bokförlagen ta på sig, som satsat nästan helt på OEI-skolan och (gäller kultursidorna) till och med rensat ut skribenter som har förståelse för andra traditioner inom poesin och förmår sätta in poesin i ett större existentiellt sammanhang.

Poeternas uppdrag är väl att skriva det de skriver, sedan är det upp till andra att fälla omdömen. Men de val som har gjorts vad gäller tonvikt i poesiutgivningen under det senaste decenniet har i huvudsak varit felaktiga, det är min bestämda uppfattning. (Nej, inget av det jag skriver här är någon kritik av Sonnevi, även om jag bara förmått läsa några hundra sidor i hans ”Bok utan namn”).

”Poesin är i Sverige så marginaliserad att man kan fråga sig om den egentligen finns." Så skrev Eric Fylkeson i mail till mig i våras (och jag återger citatet med hans tillstånd). Detta skrev han inte i polemiskt syfte, utan bara som ett sorgset konstaterande. Jag vet förstås inte om han syftade på den minst sagt glesa förekomsten av poesihyllor i boklådorna, men samtidigt är hans förståelse glasklar och jag delar den.

Eric har ett rikt och härligt författarskap att se tillbaka på och – om han känner för det – komplettera. Hans mest polemiska dagar hänför sig i huvudsak till Vesuvius-åren och de tidiga åren med tidskriften Janus. Själv är jag mer polemiskt lagd än i dag, har tvingats bli det. Men även jag tröttnar på att kommentera en i stort sett obefintlig poesi.

*

Den här marginaliseringen av poesin tror jag Expressens kultursidor ville motverka med sin sommarserie ”Svenska krusbär”, videor med inläsningar av Bob Hansson, Anna Hallberg, Stig Larsson, Jenny Wrangborg, Joar Tiberg, Marie Silkeberg, Malte Persson och Lars Gustafsson. Effekten blev delvis den motsatta. Några av de bästa poeterna – Stig, Bob - läste upp till 20 år gamla dikter, vilket närmast var en markering av att de inte tillhörde samtidspoesin (läs: språkmaterialismen) utan var en del av något större, den stora traditionen. Andra som tillhör just samtidspoesin i nyss nämnda bemärkelse läste ur kommande böcker, eller aktuella bokprojekt.

Undantag finns: Jenny Wrangborg berörde, trots att hon är samtida. Kan man säga så? Hon tillhör ju den politiska men också existentiella skolan. En inriktning som i samtiden är hennes egen, även om hennes röst naturligtvis har valfrändskaper. Greider finns ju också, men han deltog inte i den här serien uppläsningar.

Sen måste jag säga, att nestorn Lars Gustafsson gjorde en fantastisk läsning. Jag är ingen hundmänniska, men dikten om en död labrador berörde på djupet och ställde filosofiska frågor om livet och döden.

Här nedan Jennys dikt, befriad från den jobbiga reklamen som skämmer inläsningarna på Expressens egen hemsida.

Dikt: Staden

Staden 

Det strålade om

Tändstickornas palats

Man trodde det fanns

Ett boende där

Under

Den utmätta

Maktperioden strax före

Eldarna och fallen

En slumpgenerators 
Upplysningstid

Som det strålade om

Tändstickornas palats

Man bjöd in en myra

och en fästing

Den ena för att jobba

Den andra för att bita

Fast och maximera

Vinsten, strålningen

Så byggde

Man den orättvisa

Staden 2008

Året mellan elden

och kapningarna

mellan strömavbrotten

och det isande

Vattnets

Fall

__________________________________ 

(Tillägnas: De fattiga och bostadslösa Studenterna)

Ett gammalt fall med nya ögon

Minns ni det så kallade styckmordet som avhandlades i media i slutet av 80-talet? Det gör jag, jag minns obducenten, allmänläkaren, Catrine da Costa, löpsedlarna, bilderna i kvällspressen och snacket runt omkring. Det sas till exempel att obducenten hade börjat köra taxi efter att han blivit av med sin läkarlegitimation – rätt som det var kunde man hoppa in i fel bil och bli styckmördad, tänkte vi, jag och mina kompisar. Jag minns också att jag undrade över det lilla barnet, allmänläkarens dotter, som enligt kvällstidningarna hade varit med vid styckningen av Catrine da Costa – en tre-fyraåring som talade om "farbror Tomt" och dödskallar och en tant som hade blivit av med huvudet.

Liksom de flesta andra har jag sedan dess trott på det som rättegångarna kom fram till: De båda läkarna var skyldiga till styckningen, men kunde inte sättas dit för själva mordet. Och följaktligen har jag också trott att de verkligen mördade Catrine da Costa, för varför styckar man någon om man inte också har dödat henne?

Vad jag, och de flesta andra, inte har funderat så mycket på är hur märklig hela historien var och hur mycket det finns av frågetecken, tveksamheter, luckor och ren galenskap i det pressen skrev – och hur det i sin tur sedan påverkade de olika vittnena som trädde fram. När jag i dag tänker på det lilla barnet – huvudvittnet, det som bevisningen byggde på, vars berättelse framfördes av mamman i rättssalen  – förstår jag inte hur någon kunde svälja den historien.

Barnet skulle ha varit 18 månader när hon påstods ha bevittnat styckningen av Catrine da Costa – den lilla flickans pappa och hans kollega skulle ha tagit med henne till rättsläkarstationen där de utförde ett rituellt mord på en prostituerad, stekte och åt delar av kroppen, klädde ut sig och hade sex med varandra – och barnet började sedan berätta om detta långt senare, i treårsåldern. Allt hon sa gick genom hennes mamma, allmänläkarens exfru, som ställde frågor, lyssnade och skrev ner allt som kom fram.

Man behöver inte ha träffat många barn för att inse att en sådan bevisning inte kan hålla. Ett 18 månaders barn förstår knappt hur världen hänger ihop. Det vet ingenting om döden, ingenting om vuxnas sexualliv, ingenting om vad som är farligt eller fel eller moraliskt förkastligt i samhällets ögon. Att ta loss ett huvud från en död kropp skulle antagligen inte uppfattas som särskilt konstigt i en ett-och-ett-halvtårings värld. Och att minnas en sådan händelse för att sedan börja berätta om den ett och ett halvt år senare ... Nej, det är ingenting jag ser som sannolikt.

Hur som helst, det finns flera intressanta böcker för den som vill fördjupa sig i det gamla fallet. Catrine och rättvisan är en av dem, där Hanna Olsson, som är övertygad om de båda läkarnas skuld, vill belysa "mäns sexualiserade våld i samhället och kvinnliga brottsoffers utsatta situation". Per Lindeberg har i Döden är en man i stället ägnat sig åt att ta upp oklarheter i fallet och granska det han ser som en modern myt om "de två onda männen", en myt som skapades i massmedierna och byggde på den bild av mordutredningen som polisen läckte ut till pressen.

Också Kim Larsson har intresserat sig för historien som startade sommaren 1984. I det nyligen publicerade häftet, Fallet Catrine da Costa – ett sorgligt stycke urban gotik, gör hen en litterär analys av intrigerna kring styckmordet för att visa på hur det har förvandlats till en klassisk gotisk skräckskröna med ingredienser som onda läkare, prostitution, kannibalism och nekrofili. En bra introduktion för den som vill sätta sig in i ett komplicerat fall.

Till saken hör alltså att de båda läkarna faktiskt blev frikända i rättegången, men att de i allmänhetens ögon är dömda. De kämpar fortfarande för upprättelse och lämnade in en överklagan så sent som i våras, men den avslogs av Europadomstolen.

Författare om författare + Jane Campion

Anekdotiskt: http://stockholmunderytan.blogspot.se/2013/08/bli-aldrig-kompis-med-en-forfattare-och.html
Hej Peo Bengtsson. Håll ut! Det gör jag.

Och så har Svt köpt in en serie av Jane Campion. Första avsnittet är så psykiskt tajt och  personerna så udda, blicken så tyst och skarp, fotot så på en gång vackert och underligt att jag bara svävar inuti. Oupphörligt intresse. Här kommer nu en av världens bästa regissörer rätt in i vardagsrummet. Top of the lake går på måndagar 21.45. Med den konstiga, starka, sårbara Holly Hunter - från Pianot - i en av huvudrollerna. Dum den som inte ser. 

Veckans Bilder: Merlin James och Strindberg

Effet du Lune 2011. Merlin James, konstnär från Wales. Ngt besläktad med Strindberg / fotogram.

Vården: Marknadsföring kontra Verklighet

Sälja:

Ny inriktning för äldre med psykiska funktionsnedsättningar

 

Från och med den 9 april 2013 erbjuder vi platser på två av våra enheter för äldre personer med psykiska funktionsnedsättningar.Vi har lång erfarenhet av behandling och rehabilitering av psykisk ohälsa hos äldre genom Aleris Psykisk hälsa och därför har vi valt att erbjuda denna spetskompetens även på Vårbacka Plaza. Vi arbetar utifrån ett rehabiliterande förhållningssätt som betyder att vi i våra insatser utgår från drömmar och förutsättningar och egna mål. Allt stöd är framåtsyftande och utgår från det friska för att fungera.
(Aleris hemsida)

Köpa: 
Två dog av vanvården. 72-åring hittad i en skrubb.

I lördags besökte Heba Elkhabiry sin 82-åriga mor på privata äldreboendet Vårbacka Plaza i Huddinge.
Inne i en liten skrubb upptäckte hon en äldre man som låg utslagen på golvet.
– Jag blev ju chockad. Jag trodde han var död, säger hon.
Heba Elkhabiry ringde polisen som såg till att 72-åringen fördes till sjukhus.
Det är oklart vad som faktiskt hände i skrubben. När Aftonbladet besöker äldreboendet får vi inte se rummet där den autistiske mannen satt inlåst.
Redan en månad tidigare hade Heba Elkhabiry slagit larm om att mannen hölls inlåst i skrubben.
– Det var ingen som reagerade när jag anmälde första gången. Först när han låg där som ett lik blev det allvarligt.

Nu vittnar tidigare anställda om upprepade vårdskandaler – som ska ha orsakat två dödsfall.
(AB)

No comments. 

Random Buddhas

Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som utan att tänka sig för väljer en engelsk synonym till svenska varianter som ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”. Jag har inga moraliska synpunkter på inlåning av engelska ord; bara de gamla svenska variablerna får förbli vid liv.

Jag tror också att folk, på något mystiskt vis, tar de ord de behöver för något som ligger i luften.
Vem använder längre de gamla franska lånorden: soiré, moatje, esprit? Och vem talar om weltschmertz eller spleen?
Random passar oss bättre. Passar även mig, som allt oftare ser på livet som en ganska random passage genom ett ganska random fält av rätt så random relationer och random uppdrag. 
Random förutsätter X antal människor som kan ”play it by ear”, gilla läget, ha flyt.

Jag vet inte om jag är offer för en ganska random tidsanda, med en alltmer random samhällsstruktur, som framtvingar en alltmer random inställning från sina ”flexibla” medborgare. Men kanske.

Ett vet jag: För att kunna njuta av The Places of Random krävs mycket egna och viljestarka beslut. Annars blir det bara lite eljest. Typ.