Vad tror ni om det här? Jag tror i alla fall mycket på Lukas Moodyssons nya film.
"Vi är bäst!" har Sverigepremiär den 11 oktober, och bygger på serieromanen "Aldrig godnatt" av Coco Moodysson. Jag tänkte vara där så snart det finns möjlighet att se filmen, såvida vi inte smyger in på galapremiären rentav.
Här finns förresten en fantasi om tre medelålders punkpoeter.
Vi slängde iväg några frågor till Robert Ulvede, bibliotekarie och poet.
Ryktet säger att du besökte poesikvällen hemma hos Pär Hansson i lördags. Hur var det?
Ryktet stämmer! Det var en fin kväll med fina människor och texter.
Ann Jäderlund och Ann Söderlund [sic!] skulle också läsa: Hur skötte dom sig tycker du?
De var inte där så det vet jag inte.
Kan du berätta hur Pär Hanssons del av uppläsningen blev?
Pär Hansson läste en nyskriven intressant dikt om bl.a. en bussresa från Vilhelmina och sen Ann Jäderlunds nyöversättningar av Emily Dickinson.
DN uppmärksammade altanläsningen, och Pär gissade på 30-40 besökare. Hur trångt blev det?
Det blev trångt på altanen men inte för trångt. Sen tycker jag att DN:s uppmärksammande av Altanläsningen störde en smula. Inte för att det var något fel på extragästerna och kvällen blev lika lyckad som vanligt. Men det var som att det låg en knappt hörbar men falsk ton i bakgrunden.
Fick du nån soppa och vad serverades i baren?
Jag missade soppan men hörde att både den och det hembakade brödet var mycket bra. Det serverades olika öl- och vinsorter och smögs fram lite vodka.
Tror du det blir fler hemmakvällar nu? Hos Pär eller någon annanstans?
Jag både hoppas och tror på fler "hemmakvällar" hos Pär.
Vad blev kvällens behållning?
Pär Hansson som presentatör är alltid en ren njutning.
Nåt övrigt som hände under kvällen?
Jag fick ett fint erbjudande som jag tackade nej till.
När jag skrivit klart det första manuset till Och fortsätta vidare bort var det bråttom med ansökningen till Landskrona stads kulturstipendium. Jag hann inte göra den sista redigeringen. Jag tog tåget till Landskrona och la fyrahundra sidor rå roman på receptionsdisken. I ansökningshandlingarna, för att få ännu lite tyngd, meddelade jag att detta var den första romanen av tre om människor från Landskrona.
Vi skulle just få vår första dotter och jag hade gett ut tre korta romaner och bestämt mej för att verkligen satsa på att skriva. Alla jobb jag tog vid sidan om var extrajobb. Jag var författare. Jag behövde ständigt pengar. Jag fick stipendiet och fortsatte flyta. Romanen blev utgiven 2004.
Jag skrev nästa fristående roman i serien, En sång för Sonny och Karola. Den kom ut 2005.
Och livet pågick. Jag skrev andra böcker. Bytte förlag då och då av olika anledningar. Ibland påminde mej läsare och journalister om den ofullbordade trilogin: "När kommer sista delen?"
Jag kunde känna mej svekfull.
Jag hade börjat på en tredje roman vid några tillfällen utan att känna att jag hade tillräckligt med kött på benen. Det var boken om Pange, ännu en vinglande själ som ville få sin historia berättad. Men han vinglade för mycket och hade aldrig någon som fångade honom, fick honom att vingla tillbaka.
I augusti 2012 vaknade jag ur en sällsam dröm, alldeles verklig, den stannade kvar. Det var drömmen om Charlotta Anderson, den vita levnadskonstnärinnans och den svarte vietnamdesertörens dotter.
I en underlig tid i mitt liv detta underliga år, 2012, åkte jag hastigt till Sitges utanför Barcelona och simmade i den lilla skitiga poolen, gick fram och tillbaka på stranden, satt i den obekväma träsoffan i det slitna köket och skrev på kvällarna och nätterna. Plockade en del från Pangemanuset, skrev om, skrev nytt. Såhär i efterhand: En magisk omvälvande tid även om det bara rörde sej om en vecka.
När jag kom hem fortsatte jag och efter tre månader hade jag ett råmanus som jag sen arbetade om, försökte vara tydlig samtidigt som jag ville behålla den vingliga råa livekänslan, en sorts skev poesi.
Nu är På väg till Charlotta Anderson ute. Det blev en rastlös roman som har Ven och Sitges som baser medan huvudpersonerna flänger genom åren och såren, genom Sverige och Europa. Den handlar om Charlotta och Pange, de åsidosatta barnen som kanske aldrig fick vara barn, som växer upp utan att kanske kunna bli vuxna.
Om ovanstående gör dej sugen: Be ditt bibliotek beställa in boken, eller köp hos bokhandlare eller av mej (215:-, då är frakt och signering inkluderad och du får en bonusbok på köpet).
"42 kg Kärleksbikter är på väg från tryckeriet", skrev min förläggare till mig för någon vecka sedan. Som min kompis Cezar sa, om några av mina tidigare dikter, det är tunga beats.
Böckerna har i alla fall anlänt nu, till min förläggare och snart även till mig. Se kort presentation på förlagets hemsida. Hugade recensenter kan beställa recensionsex. från Fri Press.
Hur dum var jag som ville bo i Lund? Här kryllar av K-brunnar och kullersten och jag hoppar OCD-maniskt på allt det runda och försöker låta bli att bryta benen av mig. Har hamnat i Palle Nielsenland och vill göra svartvit grafik, med vindlande gator och tegelstenshus. Tar bussen till Malmö, den långa vägen, vid Hjärup är min första tanke, "det var väl synd på sån prima åkermark", i Burlöv är ett köpcentra likt "köp ihjäl dig" i Färjestan, dit de gamla åker för att sitta en dag och titta på folk. Jag åker förbi och skrattar glatt åt husägaren till det förra sockerbitshuset som fått storhetsvansinne och byggt om det till ett palats med kolonner och pelare, som Kungen gjorde med kaffetorpet i Borgholm, helt utan sinne för proportioner, ibland är folk för roliga, fast de kanske skulle hålla sig till att bygga modeller. I Arlöv sjunger jag för mig själv, tittar på de urvackra husen kring det lilla torget vänder blicken åt höger, ett sockerbruksområde, så hemma jag känner mig, minns promenaderna med den hoppande hunden bakom de gamla bassängområdet i Mörbylånga på de upphöjda stigarna vid vattnet. Luftkonditioneringen i bussen vräker ut kall luft, luftfuktigheten är konstant hög och jag svettas i nacken ner på ryggen men fryser om fingrarna, när hjärtat stannar, för innanför staketet står en stor skylt som ser ut som sex svärd ihoptjongade till ett. Liknelsen med Tronen i Game of thrones är omedelbar. Scientologernas privata område, jag häpnar, jag trodde att de bara fanns i SouthPark.
Sen sniglar bussen sig in i Malmö och jag går till skolan och läser om svenska serietidningarnas tillblivelse. Katten Jansson är tydligen döpt efter Rolf Jansson. jag lär mig nya saker, hela tiden.
Det är rivet nu, huset på kullen i Påarp utanför Halmstad. Hagen var en stor äng ända ner till havet och stenarna, klipporna, kvigorna, kalvarna.
Det var ett stort sommarhus som hade tillhört min mormor och morfar. Jag brukade åka dit i april eller september, oktober, när jag var några och tjugo. Några flaskor vin, några burkar fiskbullar och ravioli.
Den ensamme författaren in spe, en kalv.
Jag cyklade till Trönninge på en gammal cykel med alldeles för hög fastrostad sadel, dricka någon öl och läsa kvällstidningar på pizzerian.
En dag var han på alla löpen, den döde Kurt Cobain.
Jag minns det som vackert, somrarna när vi fångade krabbor, och morfar byggde kojor och motorcyklar av trä. Jag minns inte smärtan. Jag förstod inte att han höll på att dö.
Det är rivet nu, huset. Det var min romantiska poetiska författardröm. Åka upp till ensamheten, gå på klipporna med en käpp och morfars gamla gummistövlar.
Allt var gammalt. Bruna och orangea mattor och soffor och fåtöljer. En gammal kaffekokare. En gammal gräsklippare.
En gammal bandspelare och kanske spelade jag Ulf Lundells trasiga album Den vassa eggen, sången Inte ett ont ord, skilsmässopappan, skilsmässobarnet, sorgen, "och när vintern kommer, ta då på dej dina varmaste skor."
Det rivna huset var min författardröm. Och hon var min kärleksdröm.
Verkligheten var någon annanstans, klumpig tråkig och grå.
Men hon kom dit en kväll för att överraska, när jag var småfull, hade hon kört tio mil i mörkret. Det var inte så vackert när det var på riktigt, inte lika vackert som i drömmarna jag skrev, om när vintern kom och vi tog på oss våra varmaste kläder och sprang nerför den långa kullen, ner mot det vilda havet, och händerna händerna, hur vi inte kunde sluta röra varandra med de kalla händerna.
I drömmarna jag skrev kändes inte kylan, mot skinnet, mellan oss.
Jag fick lift från Malmö, en annan gång, med en lastbilschaffis på speed som pratade oavbrutet. Om kukar, fittor och pattar. Han ringde en tjej hela tiden. Han skulle knulla henne i Varberg, sa han. Han släppte av mej i Trönninge och det regnade och utanför Rolles gatukök stod några småungar och tiggde godis av killar med EPA-traktorer.
Känns det ibland som ni fastnat i fällan: Kodifiering och karakterisering och hierarkier och kulturellt kapital och habitus och genus och över-och-uderordning, som ständiga tvättbräden i kulturen?
I så fall, läs den här artikeln. Den kan muntra mantrat.
"This spread of sociological thinking has led to sociological
living — ways of thinking and seeing that are constructed in order to
carry out, yet somehow escape, the relentless demystification sociology
requires. Seeing art as a product, mere stuff, rather than a work, has
become a sign of a good liberal (as opposed to bad elitist) state of
mind. This is why you must support upper-middlebrow Terrence Malick one
day, and the next spuriously shock everyone with a loud defense of Transformers: Dark of the Moon.
Too often, being on the left tasks you with a vigilant daily quest to
avoid being tagged with snobbery. In sociological living, we place value
on those works or groups that seem most likely to force a reevaluation
of an exclusive or oppressive order, or an order felt to be oppressive
simply because exclusive. And yet despite this perpetual reevaluation of
all values, the underlying social order seems unchanged; the sense of
it all being a game not only persists, but hardens."
Läs hela artikeln Här. Och tack till Håkan Lindgren för länken.
"...there are books on your brain and music, books on your brain and
storytelling, books that tell you why your brain makes you want to join
the Army, and books that explain why you wish that Bar Refaeli were in
the barracks with you. The neurological turn has become what the
“cultural” turn was a few decades ago: the all-purpose non-explanation
explanation of everything. Thirty years ago, you could feel loftily
significant by attaching the word “culture” to anything you wanted to
inspect: we didn’t live in a violent country, we lived in a “culture of
violence”; we didn’t have sharp political differences, we lived in a
“culture of complaint”; and so on. In those days, Time, taking up the American pursuit of pleasure, praised Christopher Lasch’s “The Culture of Narcissism”; now Time has a cover story on happiness and asks whether we are “hardwired” to pursue it."
"Humanism not only has survived each of these sequential
demystifications; they have made it stronger by demonstrating the power
of rational inquiry on which humanism depends. Every time the world
becomes less mysterious, nature becomes less frightening, and the power
of the mind to grasp reality more sure. A constant reduction of mystery
to matter, a belief that we can name natural rules we didn’t make—that
isn’t scientism. That’s science."
Klarsynt artikel till förmån för den aldrig-avslutade-insikten-om-människan, och förbi alla självgoda förenklingar, neurologiska eller andra. Läs mer ur The New Yorker här.
Och så har Håkan Lindgren gett sig på det besläktade ämnet rationalitet, i en artikel i GP.
Det här att känna igen sig i de mycket yngre. Det här att tycka om en sång så enkel och rak. Det här med hennes melodier som nästan alltid låter så här. Att det är hon.
Här Nya singeln. Och bästa programpresentatör, Melissa Horn har inte "knåpat ihop" sitt nya album.
Så säger man inte. Inte ens om pyttipanna. Numera.
