Unnar Jonas gör vi....

..att han fick en övervägande fin recension av Mats Kolmisoppi i HD. Kolmisoppi som jag själv en gång recenserat, och dealat med en gång när han satt vik på Kulturen på GP.
Allt länge sen. Men Jonas bok är helt ny. På väg till Charlotta Andersson heter den. Här Kolmisoppis reception.

"Jonas Bergh har skrivit en bok med luckor, fallgropar och en del bristande logik, men längtan, längtan... den är stark och lever kvar."

250.000 oåtkomliga böcker

Nog är det en kulturskandal, men frågan är vem som kan ställas till svars, om någon! Av Stockholms stadsbiblioteks ca 500.000 volymer ligger ungefär hälften i magasin, 250.000 böcker. Detta på grund av utrymmesbrist, förstås, men det verkar också som om bibliotekarierna gör en dygd av nödvändigheten och framförallt vill lyfta fram den någorlunda nyutkomna, aktuella litteraturen; det som är efterfrågat ska finnas lätt tillgängligt. Klassiker måste få finnas, men annars kan man ana en vilja inom den moderna biblioteksvärlden att rensa ut böcker som sällan eller aldrig lånas ut. Detta är kanske fullt rimligt, även om det försvårar nyupptäckten av böcker som inte känns aktuella i en viss tidsanda, men snart kanske blir aktuella igen.

När jag var liten (yngre) älskade jag att botanisera bland böcker, gärna diktsamlingar, som inte precis levde upp till tidsandan, utan som snarare kom in från ett lite snett håll. Sålunda tedde sig en antologi med den udda poesigruppen ”Vesuvius” märkligt tilldragande när den mesta utgivningen annars bestod av ”nyenkel” poesi. Även 50-talslyrikens romantiska och/eller surrealistiska tongångar tilltalade mig på samma grunder. Sådana upptäckter har blivit svårare att göra idag, när så mycket (alltså hälften av bokbeståndet) är magasinerat.

Men om det stannade vid detta vore väl allt någorlunda gott och väl. Nu är det så, sedan över ett år att böckerna i magasinet inte får lånas ut, och därför aldrig ser dagsljuset. Detta på grund av radon i källaren, i magasinsutrymmena. Därmed har magasinet förvandlats till något som är att likna vid en massgrav för böcker, en egyptisk gravkammare. Om de någonsin ska kunna lånas ut, måste de radonsaneras först, och hur ska det gå till?

Bland oändligt många andra böcker finns även mina två första diktsamlingar Från mitt kontor (outsiderförlaget, 1988) och Visitbok (Megafon, 1991) magasinerade. Förutsättningarna att de någonsin ska kunna upptäckas av någon låntagare i framtiden kan ju var och en själv räkna ut. Risken är att många författarskap raderas ut på det här sättet, först magasinerar man deras böcker, sedan bommas magasinet igen. (Som den optimist jag är, fortsätter jag dock att ge ut böcker.)

Ett standardverk om svensk romantik, som Albert Nilssons ”Svensk romantik – den platonska strömningen” gick inte att låna i Stockholm utan fick tas in på fjärrlån från – Skellefteå. En gång i tiden hade det magasinerats. En gärning med långtidsverkan. Nu verkar det vara oåterkalleligt så att exemplaren i Stockholm inte går att nå.

Egna hundar och andras försöksobjekt

En sak jag aldrig kommer att fatta är hur mänskligheten får ihop sin logik när det gäller djur. Vi har vissa hundar hemma som kompisar samtidigt som vi utför grymma experiment på andra individer av samma art. Det har ingenting med sunt förnuft att göra; argumenten för vår nuvarande djurhållning bygger på konstiga krumbukter och paradoxer som vi tror ska kunna rättfärdiga vår egen egoism. Jag tänkte att jag skulle skriva något mer och längre om detta så småningom, men just nu hinner jag inte. Jag vill bara helt kort uppmana alla argusbesökare att skriva under på den här EU-kampanjen – om tre dagar går fristen ut.

Lou Reed - All through the night

Jag hade tänkt på Lou Reed de senaste dagarna. Inte för att jag hade några föraningar om hans bortgång (han föreföll odödlig) utan därför att jag hade hittat ett gammalt kassettband med några av hans halvt bortglömda mästerverk på. Det var några låtar från skivan The Bells (1979) som alltid tillhört mina favoriter. Jag vet inte om man kan tala om att delar av Lou Reeds verk är bortglömda, men i såna fall skulle det här vara några av dem.

Rösterna från en krogkväll och desperat leverne faller Lou Reed i talet/sången, ändå finns här en andlig dimension. Eller inbillar jag mig bara?

*

Hypnotisk. All through the night. Om ni inte ser upp lägger jag ut även "I want to boogie with you". Den är allt rockmusik borde vara. RIP.

Twitter goes Argus

Kan inte låta bli att vidarebefordra:
En riktigt kul tweet från gud vet vem.
Nån som fått lite nog av Biskops-Arnö i alla fall.

Men det har ju inte vi. Så:
Hitta dit!

Tung tystnad

På bibliotekets hylla för ny poesi upptäckte jag till min glädje en släkting till min egen Brusa högre lilla å, en tjock volym med mycket tomrum, vita ytor och, faktiskt, ännu färre ord. Den har ett ovanligt format, som en avlång tegelsten, eller som en telefonkatalog delad på längden, om nu någon minns hur en telefonkatalog såg ut … Hur som helst, det är en tung historia, och den heter dräl, av Pär Thörn.

Det första som dyker upp i boken efter den så kallade smutstiteln är ett gement "v", rättså högt upp på sidan. Sedan har vi en tom sida, därefter "vq" i samma höjd som "v":et. Sedan två tomma sidor, därefter "vr". De tomma sidorna blir fler och fler, det händer mindre och mindre – eller mer och mer, det beror på hur man ser det. Vitheten tar över. Boken glesnar. Läsaren får allt svårare att hitta någonting.

Om det inte är det vita man letar efter, förstås. Här är det trots allt tystnaden som ger boken dess tyngd. Utan de blanka sidorna skulle den här diktsamlingen ha varit tunn och lätt att ta sig igenom. Men nu finns det en massa vitt där, och vad kan man säga om det, mer än att de där tomma sidorna faktiskt visar/berättar/betyder någonting. Eftersom de finns där, menar jag. En tom sida är något annat än ingen sida alls.

Det är en motsträvig bok på det stora hela; formatet gör det trögt att bläddra, man måste kämpa för att den över huvud taget ska öppna sig. Och så allt detta vita, tomma, tysta, blanka. En 8:a dyker upp. Man träffar på "glö" och "rikkt". "Dräl" finns där också och det hela avslutas med ordet "avvikelse". Nej, ett kolon. Jag såg det inte först. Men det kommer efter "avvikelse", allra sist.

Avvikelse. Kolon. Jaha, vad menas? Att allt som kommer efter denna bok är avvikelser? Jag har haft den högtjocka, gröna volymen hemma ett tag, den har stått i hyllan i hallen, och jag går då och då förbi den och säger "dräl" högt. Ett roligt ord, jag uttalar det med öppet äää och tjockt l-ljud, lite dialektalt, det låter bra. Vad betyder det? Ingen aning. Det kanske är detsamma som dräll?

Eller är det "träl" i lätt förklädd form? Eller har Pär Thörn helt enkelt vänt på ordet "lärd"? En olärd bok? Fylld av tung luft. Bakvänd lärdom. En ingång till valfri avvikelse.

Aurora om ”Tiden och rummet”

Romantiska förbundets tidskrift Aurora utkommer i dagarna med sitt nya nummer. Temat är ”Tiden och rummet”.

Två särskilda exklusiviteter (svårt ord) i numret är albansk poesi av Irena Gjoni, nyöversatt av Ullmar Qvick. Samt en nyskriven, tidigare opublicerad dikt av Lars Gustafsson.

En avgörande fråga för Aurora just nu är om vi kommer att lyckas få tillbaka det tidskriftsstöd som vi blev av med redan för tretton år sedan. Svar kommer i december. Ladies and gentlemen, place your bets…

Värd en repris: Tranströmer

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerkvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för dom som gör det och går vidare till universitet, för dom som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde en kväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.

-------------------------------------------

(Från Gabis Annex  6/10/11)

Den röda cykeln

Jag köpte den röda damcykeln i cykelbutiken på Södra Vägen
straxt efter Korsvägen. På motsatta sidan fanns det grå trähuset
ett hyreshus som såg ut som ett stort kråkslott
vi var på besök hos en vän som bodde där en gång
golvet sluttade, allting var snett och vint
och så oerhört vackert.
Jag satt i fönstret på fjärde våningen och ugglade
man tänker så bra i ett fönster, såg träslottet till vänster
såg det gröna trähuset borta till höger där musikerna repade
vi ställde den gula volvon gratis på deras parkering
cykelvägen under träden där löven singlade ner
jag satt där i några år och njöt
såg dem bygga tornet på Liseberg, tre stora cementpelare
som hissades upp på varandra, målades i skyddsfärg som
lyste som guld i solen, samtidigt som barnet växte i min mage
jag såg snön som föll över träden nedanför staketet
den 17 april när de hade säsongspremiär
spårvagnarna till och från Mölndal plingade förbi
och dottern och jag var i butiken och köpte cykeln
hennes ögon var stora och ringarna under ögonen visade
att det här var en dam som borde sova
hon stod i sin rosa ulltröja, vita små byxor och gummistövlarna
på fel fot, det var kväll och mannen i affären skruvade dit
den vita barnsadeln på pakethållaren, ristade in mitt
personnummer på ramen och satte på ett klistermärke
sen gick vi ut i skymningen och cyklade förbi trähusen på
Lisebergssidan av vägen, fram och tillbaka bort till parkeringen
i söder och vände och cyklade tillbaka hela vägen bort till Korsvägen
hon var tyst och luktade bajs och det var en av de bästa kvällarna
i våra liv.

Nu ser jag gatorna i Lund fyllda av 20 år gamla röda cyklar
med vita däck, och hösten fyller luften och löven singlar
mot marken och jag längtar efter den lilla mjuka handen
som brukade killa mig på ryggen när vi cyklade tillsammans.

Det är dags att läsa om Mambo Kings igen

Jag var så ung. Jag ville så mycket. Det kan ha varit i Västervik. Det kan till och med varit i Paris. Som jag läste Oscar Hijuelos Mambo Kings spelar och sjunger om kärlek för första gången. Den var en ljuvlig hägring för en nyss kläckt författare som just skrivit klart sin första outgivna roman. Jag kunde betagen flytta in bland fläskkotletterna, rytmerna, melodierna, glädjen och sorgen, drömmarna. Bröderna Cesar och Nestor Castillo (och gatorna i Havanna, den underbara Maria, den krossade kärleken och New York New York, kostymerna, skorna, dansstegen, cigarettflickorna) spelade och sjöng så att hjärtan sprängdes.
Jag kan ha gått på gatorna, i Västervik eller Paris, lyssnat på visorna, spelat på flipperspelen, pratat med människorna, forsat i vattendragen, knäppt på en ostämd gitarr, sjungit falskt. Ständigt med en längtan tillbaka in i boken om Mambo Kings, och låt gå låt gå låt tiden gå, så att jag kan läsa den igen igen, tänkte jag.
Sådana universum ville jag skapa och leva i.
Häromdagen föll Oscar Hijuelos ihop på en tennisbana i New York, hjärtattack. Han blev 62 år.

En liten notis om Hanne Kjöller

Eftersom jag förstod att originalversionen av "En halv sanning är också en lögn" skulle bli indragen, på grund av alla faktafel, bestämde jag mig omgående för att köpa ett ex. av originalupplagan medan den fanns kvar. Jag ville så att säga ha tillgång till de ocensurerade elakheterna, se hur Hanne ursprungligen hade skrivit.

Den bild som Dorotea Bromberg ger i sin debattartikel i DN är ju ganska glättad, hon medger bara ett enda fel i boken, och det består av ett enda ord, att Hanne Kjöller skrivit "bostadsrätt" i stället för "hyresrätt" vad gäller fallet Axel (krögaren Erik Videgård). Dessutom har det bladats in en rättelse vad gäller denna uppgift, skriver Dorotea.

Jag måste då säga att det är en synnerligen diskret rättelse som lagts in på s. 170-171; i formatet är den som ett mindre visitkort. Lätt att missa!

Är det då bara ett enda ord det handlar om? Kapitlet om vad Hanne Kjöller kallar "fallet Axel" är flera sidor långt. Det centrala avsnittet är detta:

"Men Axel Wallerstedt hade inte kunnat få socialbidrag. Det kan man inte om man äger en bostadsrätt, på 185 kvadratmeter i ett anrikt 1800-talshus på en flott Östermalmsadress, värd i runda slängar 12.5 miljoner."

Den elaka tonen och insinuationerna är genomgående i det Hanne skriver, inte bara här, utan i boken i stort, även om där också verkar finnas en del vettiga iakttagelser. Men sakfelen gör ju att man börjar tvivla på bokens uppgifter överlag, så även vad gäller "Axel Wallerstedt", som alltså Hanne påstår hade kunnat sälja sin bostadsrätt (som inte var någon sådan) med 2,5 miljoner i vinst.

En annan sak jag börjar tvivla på är Dorotea Brombergs omdöme. Visst är ska väl en förläggare försvara sin författare i det längsta, men att påstå att hon fått ökat förtroende för Hanne Kjöller efter detta debacle framstår som oerhört märkligt. Tills vidare behåller jag den etablerade bilden av Brombergs - som jag också har delat - som ett kvalitetsförlag, men detta kan på sikt inte undgå att skada förlaget.

Att "Axel Wallerstedt" nu stämmer Hanne Kjöller och hennes bokförlag på 2,5 miljoner kronor framstår i mina ögon som klart rimligt.

Grammofonarkivet hotas av nedläggning

Tvärtemot vad många tror är Sveriges Radio ett ganska slutet och toppstyrt företag. Organisationen i form av en stiftelse gör att allmänheten inte har någon insyn i verksamheten. Cheferna lämnar bara ut den information som de vill ska komma ut.

Sålunda blev jag en gång i tiden tillsagd av P3-chefen att mörklägga resultatet av en musikundersökning - vilket jag också gjorde. Jag var ju rädd om mitt jobb och kände en, måhända missriktad, lojalitet med företaget.

Nu har i alla fall en nyhet sipprat ut från mellan Radiohusets väggar; grammofonarkivet hotas av nedläggning. Och nej, det tycker jag inte är en bra idé, så ja, jag skrev på uppropet som förmedlats via bl.a. Camilla Lundberg.

Vem blir medlem i Författarförbundet?

Inte minst av författarfackliga skäl kan det vara vettigt att vara medlem i Författarförbundet, tycker jag. Så jag söker medlemskap igen, så får vi se hur det går. Förra gången jag sökte medlemskap var för cirka tjugo år sedan. Då blev jag nekad, trots att jag ansåg mig uppfylla åtminstone de formella villkoren (två publicerade verk, förutom medverkan i ett antal antologier).

”Grunden för medlemskap är att man har publicerat ett omfång av två verk eller två översättningar som håller en viss kvalitet.”

Så står det fortfarande på SFF:s hemsida. Möjligen är texten omarbetad något, men det känns ändå som om det är samma inträdeskrav som har gällt, länge. Är det då oföränderligt?

Kort efter att jag hade nekats medlemskap, någon gång i mitten av 90-talet, framträdde ett ”Nätverk för unga författare”, med bland andra vänner till mig som Pelle Andersson och Kennet Klemets, som ställde kravet gentemot Författarförbundet att man skulle kunna bli medlem efter bara en publicerad bok.

Så skedde också, ett antal författare blev nu medlemmar efter endast en publicerad bok. Samtidigt som de formella kraven på två publicerade verk fortfarande stod kvar!

Jag kände mig kluven till ovanstående nätverk, det var lite roligt att det rörde på sig, att det framträdde ett nytt gäng och förde en debatt kring vad det är att vara författare och hur fort man skulle bli upptagen bland de andra, mer etablerade. Samtidigt… lite kymigt när jag själv hade nekats trots att jag faktiskt uppfyllde de formella kraven. (Så vad var det då… en kvalitetsfråga, eller låg det faktum att min första bok var utgiven på eget förlag mig i fatet? Jag visste ju inte.)

Hur ser det då ut idag? Som jag redan noterat står samma krav kvar. Två böcker är det som gäller. Samtidigt har det bildats ett nytt nätverk, Sveriges unga författare och översättare som driver kravet att författaren i princip inte ska behöva ge ut någon enda bok över huvud taget! (Internet-publicering kan ersätta.)

Själv har jag hunnit ge ut fem böcker vid det här laget, inklusive stencilupplagan från 2001 av Muntliga dikter. Vi får som sagt se hur det går.

Jordunge

Det står en dörr
och slår
någonstans där jag inte är

det går ett barn
det är en flicka

man plockar upp
hennes hud
ur jorden

Obegripliga begär finns
och härskar

Lögn #1

Utanför tågfönstret. Gryning i vacker höstmorgon. Det skånska åkerlandskapet, ibland så förödande trist, stundtals så bedårande vackert. Betesmarker, klungor av kor, enstaka övergivna tistlar. Åkrar, gulbrun stubb varvat med höstsådd svart mylla. Yrkesskadade ögon letar efter erosionsspår. Idiot! Det har ju knappt regnat på hela hösten. Träden, som i gryningsljuset försynt börjar visa upp sina skiftningar i grönt, gult, orange, brunt och rött. Detta skådespel, och det enda jag kommer att tänka på är plastgranar. Är alltihopa bara fake?

Ett litet samtal om filmen Vi är bäst

Ett samtal med Thomas C. Ericsson efter premiären av filmen Vi är bäst.
Vid bordet på Café Blå Lotus: Thomas, Helena, Malin och Ola som frågar ut Thomas om Lukas Moodyssons nya film.

I samband med premiären överlämnades en sammanställning av de ungdomsdikter som Lukas publicerat i bl.a. tidskriften Den Blinde Argus.
Till vänster: en förväntansfull Thomas utanför premiärbiografen.

HL: Du sa ju att du tyckte att filmen var bättre än du trodde?!
TC: Sa jag verkligen det?

HL: Och det var för att du sett någon dåligt trailer som valts ut medvetet för att s.a.s minska förväntningarna?

TC: Ja, man undrar ju vem som gjort eller valt trailer... Om Lukas verkligen sanktionerat det - det är sådana frågor man bär med sig efter premiären.
Sen glömde jag fråga honom på efterfesten vem som valt musiken, om det är han själv som gjort det.
Varför valde dom Ulf Lundells låt Kär och galen?

OL: Det verkar lite konstigt, lite mal placé... men är inte du ett riktigt lundellfan?

TC: Jo, men... När kom den plattan... Ja, det var nog runt -80, -81 kanske. (det var 1982).
Men just skivorna Öppna landskap och Kär och galen; två av hans lågvattenmärken, och det kändes inte som att den låten riktigt passade in i filmen.

MH: Är inte filmen baserad på ett manus av hans fru?

TC: Jo, på den serieboken... vad den nu heter - Aldrig godnatt.

MH: Var det den boken som handlar om hennes uppväxt på Mariatorget på Söder?

TC: Ja, den är nog ganska starkt självbiografisk, men i boken heter ju huvudpersonen Coco, men i filmen har hon fått namnet Bobo, för att det inte ska bli alltför likt. De har även uteslutit några scener från boken - bl a episoden där tjejerna på nyårsafton ringer upp punkbandet som dom läst om i Kamratposten, eftersom de blivit lite kära i killarna i bandet. Tjejerna beger sig till nyårsfesten men upptäcker besviket att sångaren i bandet, som de sett upp till, hånglar med två andra unga tjejer som dansat i en flashdance-liknande julshow innan bandets framträdande tidigare på kvällen.
Den scenen är alltså INTE med i filmen. Så man bör nog läsa boken innan - eller efter - man ser filmen.

OL: Jag har läst att Coco Moodysson är, eller ialla fall har varit, ett riktigt hardcore-Robert Smith-fan, alltså sångaren i The Cure, så mycket att det nästan gått överstyr, hur mycket sanning det nu finns i det...

HL: Var det ingen sådan musik i filmen då?

TC: Nä, inget med The Cure alls. Med hon har ju givit ut ett eller två seriealbum om The Cure.
Sedan var ju både Lukas och Coco på Hultsfredsfestivalen när the The Cure spelade - enligt Andreas.

HL: Sen var det en fin scen på ett tak i filmen som du kan berätta om?

TC: När dom var ute i Solna, första gången dom träffade det här bandet, Sabotage. Då var dom i en replokal i någon sorts ventilationsrum där dom repade. Sedan klättrade alla upp på taket, det var en ganska kall decemberdag och det knarrade när dom gick på taket. Det låg någon liten sjö nedanför som man såg på håll.
Finns det någon sjö i Solna?

MH: Det gör det väl... Karlbergskanalen?, det finns vatten kring Frösunda m.m.

TC: Då tittade dom ner emot vattnet långt bort, det var rimfrost i träden och det ångade upp ifrån vattnet, väldigt fascinerande.
Det är ju nu bara två killar i Sabotage-bandet, men det är tre tjejer. Tjejerna fryser och  killarna värmer varsin tjej genom att krama dem, men då blir Bobo utan och hon går då fram till kanten på taket som om hon vill hoppa ut - det var starkt.

OL: Det var ju tur att hon inte hoppade för då hade ju inte Coco funnits nu, typ. Och då hade det ju blivit en hel annan historia...

HL: Det låter lite som att det är ett grabbperspektiv på den här filmen? Var det det?

TC: Nej, det kan man inte säga, snarare tvärtom. Jag läste nåt inlägg på Twitter där det fanns ett (1) tillfälle i filmen där två killar pratade med varandra, och då pratade dom om tjejer. Så var det.

MH: Åh va, fint. Den klarar testet, alltså. (syftar på genustestet för filmer http://bechdeltest.com/)

TC: Ja, det var mycket starka tjejporträtt.
Thomas berättar vidare, bl a om hårdrocksbandet Iron Fist, som repar i en lokal på fritidsgården dit tjejerna går. De tvingar till sig en reptid, på Iron Fists bekostnad och startar så sitt punkband. Dom vill absolut inte kallas för tjejband för dom var ju ett band som spelade musik - Iron Fist kallades ju inte för killband, dom var ju ett hårdrocksband.

Så småningom så spelar bandet tillsammans med Iron Fist på Tomterocken, i Västerås, på en annan fritidsgård. Tjejerna var först ut och sjunger en låt som heter "Hata sport" vilket publiken inte gillar utan börjar bua. Då visar tjejerna en ganska tuff attityd och svarar emot, och det blir nästan upplopp när tjejerna ändrar texten och sjunger "Hata, hata Västerås" istället. Då blir det förstås ännu värre.
Efter spelning ska de båda banden ta bussen tillbaka till Stockholm. Då berättar killarna att dom tyckte det var tufft av tjejerna att stå på scenen och sjunga som dom gjorde, och på så sätt kan man säga att dom vann över killarna på sin sida.

HL: Det låter som att du var nöjd med din filmupplevelse.

TC: Javisst, jag tyckte att det var fint. Det är kul med premiärer och festligheterna runtomkring, och på efterfesten på Kolingsborg.

- - -

Vi pratar vidare, om gamla tider, om maratonlopp, om Jonas Berghs nya bok, om Malmö och Lund, om Torgny Lindgren, Vimmerby och Hultsfred. Det är ju nästan ett redaktionsmöte, kors i cafétaket - men dom stänger och våra samtal  fortsätter sedan på puben Harvest Home en bit bort, innan vi skiljs åt i natten.

Ett härligt bokomslag

Jag gled förbi Bokmaskinen häromveckan för att hämta upp mitt ex. av Poesi på en dag 2012, sent omsider. Jag var sjuk den dag som denna årligt återkommande antologi med poesi och prosa kom ut sent i höstas och firades av i samband med ett releaseparty.

Sen blev jag tveksam om dikten jag medverkar med verkligen håller måttet, och hämtade inte ut mitt ex. av det skälet. Nu tog jag i alla fall mod till mig och hämtade ut boken (dikten jag har med heter "Mer eller mindre än 15 minuter" och handlar om en man som googlar sig själv - ganska sanningsenlig alltså. Nå, några fler dimensioner har den, den intresserade hittar den också i min nya diktsamling.)

Men det jag vill berätta om här är omslaget! Det är en helt genial bild av Jonatan "Plogen" Loxdal. Vi ser ett tjugotal pennbeväpnade händer som ivrigt sträcker sig mot en mittcirkel av ljus, som jag uppfattar det, en blå ljuskägla. Det är unga - eller något äldre - poeter som vill in i det "riktiga" skrivandet, som vill nå den där punkten av levande poesi, zonen av skapande där allt lyfts upp några snäpp och blir närmast viktlöst. Skrivarkursmänniskor eller autodidakter, alla längtar vi dit, till att bli ett med skrivandet, komma in i vad en religiös nog skulle kalla frälsningens zon, som finns, som är ett vinddrag. Som gammal Dylan-fantast känner jag genast igen förebilderna till denna bild. Det är Bob Dylans religiösa plattor Shot of Love och Saved som spökar här, som är en direkt inspiration till bilden. Omslagskonstnären har smält ihop dessa Dylan-omslag till en ny helhet, som gör mig lycklig, och jag blinkar igenkännande.

Mellan hoten från akademism och amatörism styr poeten vidare... religiös eller inte... Bob-Dylan fantast eller inte...

Veckans citat: poeten Larsson

– Det är som språkmaterialistisk poesi va, att det skulle vara bra per definition. Det är ungefär som att säga att man är centerpartist och att man skriver centerpartistiskt. Så har det alltid varit med medelmåttorna i litteraturen, att de söker sig till olika grupperingar och bildar någon sorts ism. Det är idiotiskt.


Ur intervjun sköra rosa drömmar, med Stig Larsson. 
På nättidskriften Rymden. En bra tidskrift - även utan Larsson.

Nyfunnen poet: Peter Mickwitz

onej

ONEJ det anstår nej inte att göra nej mindre än ja är nej
nej det angår nej inte att göra nej något alls just nu ja
angår nej allra minst när ja är det som anstår nej ja
är inte mindre än ja är ett pladderdjur med
blåmärkta öron och en välsmekt mage ja
anför en här av bokstäver som krigar
mot osynliga fiender i nejs blodomlopp ja
angör nej inte vid den där ja är ingen
klockboj ja visst är ja anhörig till den där
som ligger där och pratar om sej själv
trots att den är så hemskt och dammig



Ur som du gör dina cirklar unt detta utanför (2012)

Och här finns hans blogg.

När du läser Kaddish på motorcykel

Det handlar nästan alltid om att du sugs in i en historia, rycks med. Att du, som vad du vet, aldrig har hört en romans av Schubert eller Sibelius. Att du är där i paradvåningen på Sveavägen, strosar vidare ner mot Söder.
Det handlar om att du lär dej utan tvång, lär av lust.
Det handlar om att du, kanske utan att ens lägga märke till det, blir en mer förstående, en mer nyfiken ... att du snuddar vid att bli en godare människa.
Och att han läste Mezz Mezzrows jazziga Dans till svart pipa, då på 50-talet i Nalens Stockholm. Den som du spisade efter att ha läst sönder Bakhålls nyutgåvor av Sture Dahlströms första, Änglar blåser hårt och Kaktusstigen, som fick dej att drömma så, när du var ungefär tjugo i det svartklädda Lund, början av 90-talet.
Och du, som nästan aldrig lyssnar på jazz, tycker att du är en jazzig författare, improviserar inom ramen, går på feeling, tack vare allt du fått av de andras böcker, vill du tro.
Och utan att du förstår det eller ens märker det, tänker du på Kjell Westös fina böcker om Helsingfors, när du läser Leif Zerns betydligt tunnare men lika fina Kaddish på motorcykel.

Hur ser dagens barnserier ut?

Jag minns hur jag älskade Ottilia Adelborgs vältecknade luftiga små historier som liten, där jag låg i min järnsäng från Lettland, med den otympliga samlingsboken av barnberättelser, alla vackert illustrerade, över mig.

De ljuvliga bilderna av Pelle Snusk och barnen från Snaskeby, gjorde ett outplånligt intryck, att de bara vågade. Jag var en tyst och snäll unge som satt under mammas vävstol och lärde mig läsa genom sjuttiotals serietidningen Peo, den var multikulturell och enligt uppfostringsprinciperna helt rätt. Hos mormor läste jag Dragos i snuttar i hennes damtidning samtidigt som jag klippte ut klippdockor ur hennes Året runt och ritade kläder till, prinsessklänningar. Man tog det man kom åt, serier var inte helt förbjudna, fast Starlet, den lilla illasedda tjejtidningen i nästan samma format som de hemska porrtidningarna, den fick jag inte lägga några som helst pengar på. Den handlade om ytliga saker som tjejer som gör sig till för killar, vilket ledde till att jag utökade min vänkrets och åkte hem till tjejer som hade drösavis av den förbjudna tidningen i sina välstädade flickrum med heltäckningsmattor, där låg jag och läste medan de åt mat, sen när de kom tillbaka och ville leka skulle jag gå hem. Våra vänskapsband blev aldrig särskilt starka. Hemma läste jag Kamratposten och när jag blev tio fick jag börja prenumerera på Fantomen, lyckan var total, en tjock svartvit, lite vuxnare, eller inte så barnslig serietidning. Till mitt stora förtret var jag tvungen att dela den med min syster och tidningen kom i flera år till Malisa Helgee, en ihopslagning av Malin och Lisa. Varje år under influensa/öroninflammations/halsfluss-säsongen fick vi ett eget tecknat album som present, mest handlade det om Tintin för min del, men även de två äventyrslystna barnen och den lilla schimpansen Jocko stod högt i kurs hos oss. Det sinnliga att ligga och lukta på en ny tidning, det porösa lite tjockare pappret som Tintin var tryckt på och det lite blankare Fantomenpappret, nästan som i Psalmboken, ja serierna var heliga för mig. När jag flyttade hemifrån var en påse med blandgodis och nya numret av Epix höjdpunkten, jag hittade till obskyra små serietidningsaffärer där killarna hade tjocka glasögon och bruna koftor med mockaframsida och mocka ovaler på armbågarna. Jag har lådor med ganska konstifika serier, blandat med vanliga agentX9, sex och våld och hisnande historier i en vild blandning, jag läser fortfarande allt jag kommer åt.

Hur ser det ut för dagens barn? Har de samma lyckokänsla över ett nytt album som jag fick. Har de serier som de inte får läsa, hur ser dagens serier ut, egentligen? Nu kan jag ju bara jubla över att Loranga, Mazarin och Dartanjang, från Barbro Lindgrens barnböcker, faktiskt finns som serier, hade mina barn varit i rätt ålder hade jag utan att tveka hellre köpt dem till dem. Finns det mer som är lite vildare, och inte så könsspecifierat som Barbietidningen, glansiga tidningar inslagna i plast med små presenter, som typ örhängen eller läppglans som signalerar att här har Starlet, kapitalismen och konsumerismen firat triumfer, rosa sådana. Några trötta gamla serier från tv, omgjorda till tidningar, lite Ninja Turtels hittar jag på ICA. Jag ser till min glädje att Bamse överlever det mesta, han blir präktigare och snällare för varje år, men de starka gula färgerna är fortfarande lika tilltalande för ögat, jag misstänker att vi inte släpper honom ur sikte. Mina barn blev mutade med KalleAnkapockets när vi skickade dem på bussen mellan Öland och Stockholm och deras olika föräldrar, sonen har en pärm med samlade Goliat-tidningar, den lille stenålderspojken med sin lilla hammare som for runt och hade små kompisar som kallades för Gnuttarna, inte nå’t att hurra över men inte helt fel heller.

Läsa är bra, i vår tid översköljs vi av bilder hela tiden, att lära sig att tolka bilder, att läsa dem, är precis lika viktigt som att förstå vad ord betyder. Mina barn var runt tio när Mangan gjorde sitt intåg i Sverige, vi hade kollat på Sailor Moon på tv och tyckte att det var riktigt roligt. Ja jag tittade ofta på tv med mina barn. Gör ni det? Har ni någon relation till det ni ser, det de ser? Eller är det bara något som surrar i bakgrunden? Sailor Moon, Ash Ketchum och hans kompisar ledde oss in på tyngre grejjer. Vi hamnade först i DragonBalls grepp, de 42 pocketböckerna köptes troget så fort de gavs ut. Dottern började studera Japanska, och letade sig djupare in i den världen. det hon inte kan om Manga är inte värt att veta. Just nu befinner hon sig i ett yttepytte litet studentrum i Tokyo, nära universitetet där hon studerar. Det finns folk, har jag hört, som säger att man inte ska jobba med det man älskar mest, i ett futilt försök att få folk att tappa hopp och drömmar. För om man inte jobbar med det, när ska man då ha tid med det? Jag vill att man uppmuntrar tvärtom, gör det du gillar, skriv som det låter. Jag skulle vilja att bilder skulle få en viktigare plats, en riktig status inte bara ett tidsfördriv, där vi och våra barn matas med annonser på de märkligaste budskap. Barn är allvarligt. Barn är dödligt allvarliga, de lär sig och praktiserar det de just nu lärt sig, och det spelar ingen roll om det är en fnissig bajsvisa eller ett budskap om att inte skräpa ner i naturen. Som jag saknar kampanjen ”Håll Sverige rent” när jag går bakom ungar som slänger saker över axeln utan att ens förstå, att man kan gå tre steg till och lägga i soptunnan. Sånt vi hade barnen i Snaskeby som modeller för, hur illa det går för den som inte sköter sig, Spara och Slösa de två motparterna i Lyckoslanten, visade på ett tidigt stadium vådan av att inte vara ekonomisk. Min mor lärde mig att hennes ekonomiska syster, nitiskt sparat allt julgodis och när min mor i ett anfall av svartsjuka åt upp dem var de bara gamla och hårda. Somligt måste njutas direkt. Det är sånt man lär sig om man kombinerar vardagen med läsande. Halsbrytande berättelser, där olika ungar kan samsas, även de tramsiga spelkorten, inbjuder till lärande, till att lära hjärnan att ta in nya saker. Jag läste att man kan bli färganorektiker, att leva i ett rent vitt hem gjorde att man tappade sinnet för färg, och vi behöver färg, för det signalerar, och om barnen inte lär sig att läsa färg, kommer vi då att ha en färganalfabetisk generation snart? Visst har alla vuxna i alla tider klagat på de kommande generationerna. Men vi kan fortfarande sätta färg på världen med nya berättelser. För korvstoppning handlar inte bara om just den kunskapen som stoppas in, utan även om att lära hjärnan att bilda nya synapser och kunna fortsätta ta in. Det är det som vi måste främja, så ja en gräslig Barbietidning kanske inte är jordens undergång, men köp en agentX9 också, och gärna en Galago till den som ligger på sjukhus, tillsammans med vindruvorna. Följ med era barn till serietidningsaffären, visa vad ni läste, fråga vad de gillar, låt dem få förklara med sina egna ord varför just den är så himla bra. Man lär sig saker genom att lära andra, du gör ditt barn en tjänst. Tänk på det, ofta. Barn är viktiga, det de tycker om är viktigt och om du inte vet varför det är så viktigt för dem, hur ska du då förstå? För egentligen, vad spelar det för roll vad de läser, så länge de läser. Somliga tar tid på sig, andra hamnar i slukaråldern redan som femåringar och rymmer hemifrån med en påse frysta bullar och leker Vi Fem på Äventyr med sina låtsaskompisar Georgina och hunden Timmy. Fantomen har gett oss många glada skratt, vi har klippt ut pratbubblor, och fnissande plockat ihop dem till ren rappakalja, min alldeles för unga syster kom ut i köket och nöp min mor i gäddhänget och sa med mörk röst ”Ung och fast i hullet!” och vi förstod ingenting, men ramlade av stolarna i skrattanfall, det visade sig vara en replik från en slavjägare som bedömde Fantomens Diana i ett äventyr. Läsning berikar på så många sätt och egentligen vill jag bara skrika att alla ska skaffa så mycket serier så barnen storknar, som vuxen kan man klaga på att de är svåra att högläsa ur, men man får ju skaffa sig lite fantasi och använda olika löjliga röster, och har ni för övrigt försökt att läsa Jan Guillous Coq Rouge högt?

Malin Helgee

(jag gör mina uppgifter i skolan men drabbas av plötslig blygsel och vågar inte lämna in dem, mycket lättare att lägga upp dem, hej jag är helt ologisk, som vanligt, men det är viktigt med läsning, läs och var lycklig tycker jag)

Ferlinpriset till Bruno K Öijer

för din skull ska vi säja
att det är 1181
för din skull ska vi säja
att du står på en kall, dragig borggård
för din skull ska vi säja
att du ruskar himlen
tills stjärnorna ramlar ner
och slår gnistor vid dina skor
för din skull ska vi säja
att du föds igen
för din skull ska vi säja
att du står bakom våra caféstolar i kväll
för din skull ska vi säja
att du håller för våra ögon och ber oss
gissa vem det är


Ur: Giljotin, 1981

Läsning: en essä av Thomas Evertsson i tidskriften Ordkonst.