Grundproblemet är att de flesta skribenter, som hyllar den ”språkexperimentella” (citationstecken runt dessa ofta förutsebara experiment) samtidspoesin, och som själva är en del av den, tar alldeles för mycket för givet.
De har en massa a priori-föreställningar som de aldrig redovisar och som de utgår från i sitt skrivande och sina värderingar. En sådan är föreställningen att fragmentarisk poesi alltid är finare än poesi som jobbar med fullständiga meningar.
Över huvud taget har svensk poesikritik smalnat av till ett väldigt smalt spann, vad gäller både åsikter och ålder på dem som skriver kritik. De sitter i samma brunn allihop. Biskops-Arnö är aldrig långt borta.
Numera finns de bästa skribenterna på nätet, i flera fall i en slags självvald exil. Här tänkte jag ta upp tre riktigt bra skribenter som har det gemensamt att de verkar i huvudsak genom nätpublicering (om det nu är av tvång eller av lust).
Thomas Nydahl är en av landets bästa kulturskribenter och faktiskt också litteraturkritiker, även om han officiellt tog avstånd från recenserandet för några månader sedan (strax efter att jag hade sänt honom min bok, ber om ursäkt för detta, Thomas!) Inte desto mindre blev han den förste skribenten att recensera Hans Boijs nya diktsamling ”Nu är det 2016”. Han förmår se de viktiga böckerna, oavsett vilket förlag som givit ut dem. Jag delar långtifrån alltid hans värderingar, men Thomas Nydahl har det jag söker hos en kulturskribent – nämligen hans texter är välskrivna, skarpa och kunniga.
Den andre kulturskribenten och författaren jag tänker på som viktig är Boel Schenlaer som driver nättidskriften Merkurius, en tidskrift som vuxit ut till ett framstående seismologiskt redskap för den litteratur som ägnar sig åt de stora livsfrågorna. Jag är bekant med Boel och ska därför inte orda mycket mer om detta, men hennes lyrikanalyser håller nästan alltid sträck. Hon har ett så gott som osvikligt väderkorn för god poesi men också för motsatsen. Läs t.ex. hennes sågning av Anna Hallbergs nya bok ”Ljusgrönt och aska”. DN:s förhandsartikel och intervju med Anna Hallberg (25/1) innehåller rader som dessa: ”Anna Hallberg har en stark position inom Poesisverige” - medan Boel Schenlaer sätter hennes skrivande i perspektiv.
Slutligen, den tredje kulturskribenten på nätet att framstå som extra viktig (och här tror jag att rätt många kan instämma) är Bernur. Han kastar sig med en till synes glupande läshunger över de mest skilda böcker (även om han verkar ha en förkärlek för de allra svåraste litterära experimenten) och läsaren får en känsla av att han också gör dem rättvisa. Som jag sa ovan: välskrivet, skarpt och kunnigt! Och i stort sett befriat från akademisk jargong, för att ansluta till en debatt han var med och förde för en tid sedan (om det behövdes fler eller färre akademiker, litteraturdoktorander, inom dagspresskritiken).
Men det jag främst värdesätter hos Bernur, och det gör jag trots våra i många fall olikartade värderingar, är hans förmåga att överskrida sina egna förväntningar och begränsningar, och landa i en oväntad slutsats. Här ett exempel på vad jag tänker på:
När han skriver om Colm Tóibíns The Testament of Mary så gör han det utifrån en position som sekulär svensk akademiker (jo) och icke-troende, vad jag förstår är Bernur ateist. Ändå drar han sig inte för att redovisa sina upplevelser i samband med läsningen. Nämligen att han fick en nattlig vision av jungfru Marias närvaro, hon i blå klädnad vid hans sovrumsdörr. Och, han markerar, han vet att han inte sov när detta hände! All respekt för att också detta redovisas, det är sådant som lyfter en text och som även sänder en slags kvalitetsrysningar till läsaren.
Nej, jag kan inte länka till några recensioner av min bok, för det finns inga sådana!
Däremot hade jag missat det här, Bob Hansson skriver om en episod under språkmaterialismdebatten för nu nio år sedan.
Bob ägnar det bara några rader - ändå gjorde händelsen uppenbarligen ett tillräckligt stort intryck på honom för att han skulle ta upp den så här pass långt efteråt. Jag blev själv chockad av hätskheten i debatten, inte bara under den där klaustrofobiska resan med X2000.
(Vi var på väg ner till Göteborg och debatten på ABF om "Den radikala poesin". Bob, Jörgen Gassilewski, Åsa Maria Kraft och Jenny Tunedal. Ragnar Strömberg slöt naturligtvis upp i Göteborg. Datumet var den 6 mars 2005. Nej, jag var inte inbjuden som paneldeltagare, men jag åkte ner ändå eftersom debatten minst sagt berörde även mig och det jag var engagerad i som tidigare medarbetare på Lyrikvännen. Jag hade ju trots allt varit en av dem som startat debatten!)
Nå, det är inte bara Gassilewski som har snyggt formgivna böcker. Mitt bokomslag (och tecknerskan Elin Magnussons utställning) väcker intresse. Ur Borås tidning, se nedan.
Enligt uppgift har Kungliga biblioteket nu 23 veckors eftersläpning i sin katalogisering. Det vill säga, det tar nästan ett halvår innan en bok som man givit ut blir sökbar i KB:s register.
Min egen bok ”Kärleksbikter”, utgiven av förlaget Fri Press och inskickad i oktober, finns således fortfarande inte med i KB:s söksystem Regina eller i det nationella sökregistret Libris.
Men den här långa väntetiden, fick jag snart klart för mig, gäller inte alla böcker, långt därifrån! Döm om min förvåning när jag såg att Ida Börjels diktsamling ”Ma” (Bonniers, 2014) finns registrerad på KB endast en vecka efter utgivningsdatum! Förklaringen heter Bokrondellen, ett samarbetsavtal mellan bokförlagen och bokhandeln, där även biblioteken får vara med på ett hörn.
Den som är medlem i Bokrondellen får för en kostnad av 300:- per bok förtur till katalogisering och böckerna läggs ut omedelbart i alla sökregister. Ägare till Bokrondellen är framförallt Bonnierförlagen och Norstedts. Adressen Sveavägen 56 är densamma som Bonniers adress.
Enligt Miriam Nauri, enhetschef på Nationalbibliografin på KB, försäkrar avtalet med Bokrondellen att ”böcker som är allmänt utgivna på bokmarknaden” snabbt finns tillgängliga. Hon glömmer då att kön för böcker och förlag som inte köpt in sig i systemet blir än längre. Det allmänna samarbetar här på ett närmast korporativistiskt sätt med den kapitalistiska förlagsbranschen, vilket leder till att böcker utgivna på småförlag (för att inte tala om print-on-demand-förlag som inte får vara med) trycks (!) ännu längre ut i osynlighet. Är detta verkligen syftet?
”Det är en service att hålla sig snabbt uppdaterad”, säger Miriam Nauri, Ja, men diktsamlingar som till exempel min hamnar i en rekordlång kö tillsammans med alla möjliga broschyrer och annat, allt som har givits ut i Sverige under året. Det är väl bara Ester Nilsson, protagonist i Lena Anderssons roman ”Egenmäktigt förfarande”, som vill påstå att det hon givit ut är någon slags broschyrer!
Den Blinde Argus, Thomas C. Ericsson och jag har en del favoritprojekt som vi återkommer till. Ett av dem har länge varit att ge ut en bok med Peter Lindforss opublicerade dikter från 2000-talet. Nu håller det projektet äntligen på att bli verklighet! Inom några veckor utkommer "Det finns mer. Dikter på svenska och engelska" på bokförlaget Megafon! Det blir Peter Lindforss första bok med originaldikter på trettio år, sedan Personliga rutiner utkom på Rabén & Sjögren 1984.
I dag söndag 19/1 fyller Peter Lindforss 61 år. Det firar vi genom att publicera en tidigare opublicerad dikt här på Argus. Dikten, som är att se som något av ett självporträtt, finns med i den kommande boken. Den är inte insmickrande, det är Lindforss aldrig.
*
Jag är inte någon vidare
sympatisk människa
Kan jag såra någon
så gör jag det
Jag gråter inte
när en nära anhörig dör
Beröm har aldrig intresserat mig
För det mesta
vill jag bara bli lämnad i fred
och sitta på kammaren och hata
inte någon speciell person
bara sådär i största allmänhet
som när det känns gott att avsky
Jag är inte någon vidare
osympatisk människa
det finns till och med de
som uppskattar mig
Ibland ser jag en katt eller ett barn
som blinkar åt mig
Då blinkar jag tillbaka i samförstånd
Charlotte börjar med att slå sig fram på operationsbordet till själen med
stämjärn
Magnus våldsamma färgskala smeker från ekorrgulatänder till
orange och ockra och slutar i blodskog
Oscar rasslar genom dödsgräset till ett hus en herrgård en
man
paus
Petra stämmer upp i en kroppens parterr slår panna mot panna
och gräver sig fram
Den frånvarande Leif guppar från datorn genom rummet som en
röd ballong
Jonas försöker förklara, genom barnskrik vaggsång och musik,
att han är en lugn och fridsam far.
Och jag undrar varför jag slutade läsa dikter på scen, det
är ju det här jag tycker om. Sitta alldeles för finklädd i en liten salong, med likasinnade, med tankar, med mörka kvällen som trycker sin näsa mot fönstret
utanför. Jag känner mig som Fantomen när jag rör mig i verkligheten, träffar de
nya vännerna, hej ser du ut så, vad kul, ett gemensamt rum och en gemensam
längtan, orden. De finns här hela tiden.
Jonas var för övrigt en utmärkt konferencier, författarna är utgivna på FELförlag och förlaget Glas.
Idag (17/1) fyller Lukas Moodysson 45 år. Den unge lovande poeten från Åkarp har vuxit upp och blivit en etablerad filmregissör och författare. Men hans ungdomsdikter finns kvar, som spridda pärlor i olika tidskrifter. För fyra år sedan samlade vi ihop ett tjugotal av dom i ett häfte med titeln "Någon Har Kidnappat Golvet Under Dina Fötter". Häftet kunde under en tid gratis laddas ner från denna blogg.
Med anledning av Lukas 45:e födelsedag släpper vi nu 45 ex som en exklusiv. Samlingen innehåller dikter, texter och brev som Lukas skrev mellan åren 1984-1992. De flesta har tidigare varit tryckta i tidskrifterna Den Blinde Argus och Spao Spassiba. Några är tidigare opublicerade.
PROLOG,
1985
jag
minns
min
barndoms
vandringar
jag
gick in
i
skogen och kom
aldrig
tillbaka
Lukas Moodysson - Någon Har Kidnappat Golvet Under Dina Fötter - volym 2
Retrospektiva dikter 1984-1992
Bokförlaget Megafon, 40 sidor
Förord: Andreas Björsten
Omslagsmålning: Micce Rylander
Omslagsfoto: Clemens Altgård
Pris: 140:- inkl. porto (o.b.s. det finns endast 45 numrerade ex till försäljning)
Beställ genom att skicka ett mail till denblindeargus@gmail.com
(Bifogar du en egen dikt så får du en bonuspresent.)
Nu när 2014 års första diktsamlingar redan börjat komma, kan man konstatera att 2013 inte blev något stort lyrikår.
Ingen av dagstidningarnas lyrikrecensenter lyckades samla sig till någon årsöversikt, eller har jag missat något? Det är kanske första gången någonsin som det inte publiceras någon artikel på temat årets bästa diktsamlingar. Visserligen har dagstidningarna rustat ner sin litteraturbevakning men nog skulle väl någon enstaka översikt över samtidspoesin ha kunnat finna sin plats i spalterna?
Jag anar en trötthet och baksmälla efter språkmaterialismens och konceptualismens segertåg för några år sedan.
Att Brombergs årliga poesiantologi Blå blixt nu ställer in nästa års utgåva är ännu ett indicium och en bekräftelse på att vi befinner oss i en poesins down-period.
(Det kan förstås också vara så att Brombergs måste reservera pengar inför eventuella skadestånd för Hanne Kjöllers bok En halv sanning är också en lögn och därför just nu inte anser sig ha råd att satsa på poesi. Men ett troligare orsak är bristen på kvalitetsmaterial.)
I flera års tid har nu Brombergs ställt frågan "Vad kan poesi vara i dag?" Underförstått i frågan ligger antagandet att poesi måste vara något nytt, nytt, nytt och absolut inte får se ut som gamla tiders poesi. Med den inställningen missar man många genuina poeter som tar avstamp i olika traditioner. En förnyelse måste ske där man inte bygger på fördomar om vad poesi får och inte får vara.
Åja, så lätt blir ni inte av med mig, men snart ska jag tystna. Nytt år, nya lögner. Bakgrunden fylls av Strauss. Lite sliten i höft och vader efter tjugohundratretton års avslutande rundpingis och tjugohundrafjorton års inledande dans. Breathe. Och jag är inte bakfull. Så mycket man kan önska, men jag nöjer med att ge er hela listan på spotify, och några bonuslåtar. Så även om jag nu för tillfället lämnar tangentbordet så kanske det inte blir helt tyst.
1 – Årets sista dag. Löftenas dag. Det är för jävligt, hur ska jag kunna lova något? Alla vet att jag är en lögnare, mytoman. Allt som lämnar min tunga, min mun, mina fingrar. Jag håller käften. Världen blir inte bättre av att jag säger vad jag tycker. Bara en sista lögn innan jag förseglar mina tankar. För i år. Årets bästa.
2 – Idag finns all tid i världen att skriva. Stillestånd. Tystnad.
Silence Yourself. Årets i särklass bästa debutalbum. Jag skulle aldrig ljuga om en sån sak.
3 – Jag var tolv år när min farfar dog. Far satt vid köksbordet med rödgråtna ögon. Vimmerby. Dortmund. Ett oändligt avstånd för en tolvåring i tidigt 70-tal. Säkert var det inget oöverstigligt avstånd för min far, men ändå, han var inte där. Senare på dagen åkte jag med far till ”skräpis”. Den tidens kommunala soptipp. Där dumpades allt avfall, helt osorterat, och täcktes sedan över med morän av en gul diselosande lastare. Den sura lukten av ruttnande matrester, och skränande måsar som slogs om de godbitar som ännu låg blottade. Delvis dolt av grus och sand låg ett helt lass med oöppnade chipspåsar. Jag tittade bedjande på far men han skakade på huvudet. De är nog dåliga, det är därför de har slängt dem. Det sved. Det var på den tiden då vi, fyra syskon, rättvist delade en 33 cl flaska läsk varje fredag kväll, men jag kände väl på mig att det var en dag då jag inte skulle bråka med min far. Mitt bland alla sopor stod ett bilvrak. En svart Opel Kapitän om jag minns rätt. Kanske är färgen en efterhandskonstruktion. Far hittade en stor sten som han slängde mot bilens vindruta. Måsarnas skriande överröstades för en stund av smällen när stenen förvandlade vindrutan till ett moln av små glasbitar som bar hans frustration till vila i bilens framsäte. Ännu en sten slängde han in i bildröret på en uttjänt TV-apparat. Wow, vilken explosion! Nej, förklarade han för mig, det var ingen explosion utan en implosion. Inuti ett bildrör råder vacuum. Vacuum är ett tomrum. När det slås hål på bildröret sugs snabbt luft in i tomrummet. En implosion. Jag tog far i handen och vi gick tillbaka mot vår bil. Hans hand var varm och han höll mig hårt. Samma varma hand som jag höll också när han drog sina sista andetag, och hans vita pyjamaströja fuktades av mina tårar.
4 – Gårdagen fylld av svenska, teckenspråk, tyska och emellanåt lite engelska. Lägenheten full av gäster. Finns inte mycket ork kvar till att tänka. Vampire Weekends Modern Vampires of the City fungerar utmärkt som revaxör för hjärnan.
http://www.youtube.com/watch?v=_mDxcDjg9P4
5 – Avsked. Ett hav av tårar. Ett hav av kärlek.
The National är ett säkert kort. Inga överraskningar, inte deras bästa album, men knappast någon besvikelse. Kanske hade jag tröttnat en smula på dem om jag sett deras framträdande på MoMA i maj. De spelade ”Sorrow” sex timmar i sträck, utan uppehåll. Det hann bli 105 gånger.
6 – Tomheten. Tystnaden. Lugnet. Sista andetaget innan det ska ljugas om de fem utlovade albumen.
http://www.youtube.com/watch?v=wXgc0I0zsYs
7 - Som en för tidig jultomte dök han upp, Putin, dagen före julafton och gav dem friheten, Nadezha Tolokonnikova och Maria Alyokhina. Som vore de hundar som snällt skulle vifta på svansen och slicka husse i ansiktet och glatt skutta efter i hans knarrande fotspår i den iskalla decembersnön. Lycka att de är tillbaka med sina familjer. Lycka att de inte böjer sig för bödeln. Nu är nog inte husse så dum att han tror att de ska tacka honom på sina bara knän för den frihet han tog ifrån dem, men kanske han kan lura någon av oss andra. Så, en liten önskan inför nästa år, att detta bara är början på Pussy Riot. Må de få sprida sitt ljus över de olympiska spelen.
9 - Dan före dan. Den febrige tvååringen torkar snoret från näsan och bakar sedan, med intensiv koncentration, in det i den blivande marsipantomten. Eller Marsipanjesus? Samtidigt pågår ett febrilt sökande efter julskivan. Skivan som varit spårlöst borta sedan två år tillbaka. Triad. Tänd ett ljus. Svärföräldrarnas soprum. Lugnt kan jag sitta och sippa på min whisky och veta att de aldrig kommer att återfinna den.
10 - I morse snurrade vinylen i vårt hem igen. Talking Heads, Reamin in light. Det händer inte så ofta numera, även om två av årets skivförvärv är tillverkade av detta oädla, miljövidriga material. Spotify och lättjan tar över. Tillverkad av vinyl var såklart också min första skiva med Nick Cave -The Birthday Party - från 1980. Prislappen sitter kvar. 39 kr. Nick Cave håller jämna steg med konsumentprisindex.
13 – Idag var det julavslutning på jobbet. Jag minns julavslutningarna i grundskolan som något speciellt. Inte bara för att vi hade en lång ledighet framför oss, utan framför allt för att det serverades korv med bröd i skolbespisningen. Högst två per person, och så risgrynsgröt om man inte blev mätt på korvarna. Det var årets höjdpunkt i matbespisningen (tänk IKEA-korvar). Annars minns jag mest spenatsoppan. Den var vit. Dekorerad med några få flagor av spenat samt en ägghalva. Äggvitan var hård och seg som gummi och gulan var grön och mjölig. Jag är visserligen färgblind, men mina icke färgblinda vänner kan bekräfta denna bild. Vad har detta med dagens låt att göra då? Inte ett skit faktiskt. Möjligen kan jag få svaga associationer till mat.
14 - Idag bokade jag teckenspråkstolk till begravningen. Må det bli en bättre tolk än mannen som anlitades till Nelson Mandelas minnesceremoni. Årets tolkning annars kanske är Christine Owmans vackra hyllning till Jason Molina - Tigress.
16 - När jag var i tioårsåldern var Arsenal mitt favoritlag i engelska ligan. Jag minns inte varför. Kanske var det Alan Ball. Han hade en gul tröja. Till skillnad från alla andra i laget, som hade den klassiska röda med vita ärmar. Vi hade ingen TV. Jag gick till våra grannar för att se Arsenal på tipsextra. Alla andra hade en gillestuga. Där hade de sin TV. Vi hade ingen gillestuga. Vi hade ett brasrum. Där andra hade en TV, hade vi ett hål i väggen. En brasa. Ett annat Londonlag var Chelsea. Jag tror att jag hade svårt att bestämma mig för om Arsenal eller Chelsea skulle vara mitt favoritlag. Peter Osgood såg snäll ut. Hans aska ligger numera under straffpunkten vid Shed end på Stamford Bridge.
Min plan, att sätta ihop en lista med årets tio bästa album. Redan där har vi en lögn. Alltså, smycka ut den, brodera den och gör den så vacker som möjligt. Fem album, sen? Ungefär som när jag ska beskära mitt äppelträd. Jag tittar på det och har en bild av hur det ska se ut när jag är klar. Sekatören är vass. Jag provar den mot mitt vänstra långfinger. En droppe blod. Smakar sött. De fem första snitten i trädet. Smidigt och enkelt. Grenarna har stuckit ut och visat vägen. Sen. Plötsligt bara ett virrvarr av grenar och handen med sekatören flyger till synes okontrollerat fram över grenar och skott, det känns som om trädet bara växer, i det oändliga, samtidigt som man står där, på en vinglig trappstege, planlöst snittande. Till slut, en stor hög med avklippta grenar kring mina fötter. Och jag är nöjd. Så får det bli. De fem vackraste har jag lagt undan. Lite på måfå plockar jag sen ur högen, utan rangordning, och minns. Jag kommer att plåga er varje dag fram till nyårsafton. DET är ingen lögn.
