Intervjuad på Sensus

Jag får inga recensioner men jag får dock uppträdanden! Det var härligt att bli intervjuad på Sensus i måndags av Helena Looft. Ovanligt att själv få stå i centrum, men också ovanligt genomarbetade frågor.

Min förra diktsamling "Muntliga dikter" fick tre recensioner; en av de främsta jag fått var publicerad i finlandssvenska Vasabladet. Helena tog också upp den speciellt. Det var någonting om att mina dikter innehöll både realism och romantik, klarhet och romantik men jag hittar inte citatet nu.

idag har jag

klappat en hund



det var en trevlig stund



den var storögd varm och rund



oh du älskade lilla hund

Svenska lyriken - slutet på mångfalden

En sak står i varje fall klar: Det finns en bristande överblick och kompetens bland vår tids lyrikbedömare i SvD, DN, Expressen och Aftonbladet till att börja med. De förmår inte bedöma vilka författarskap från 60-, 70-, 80, 90-, 00- och 10-talet som är de mest intressanta och värda att följa upp.

Jag talar alltså specifikt om den svenskspråkiga litteraturen och då speciellt lyriken så som den speglas i media.

Dagens kulturskribenter förmår i huvudsak se och bedöma 00-talets och 10-talets nystartade författarskap med någon återblick mot 60-talets konkretism (för att kunna följa med i OEI och konjunktursvängningarna över huvud taget).

Alla känner till detta, men man låtas inte om det. Att 25 kritiker fick gå från Svenska Dagbladet i besparingskampanjerna och omgörningarna för något år sedan har ju inte gått spårlöst förbi, något annat vore omöjligt. Dagens kritiker är yngre, mer stressade, sämre betalda och - som sagt - de saknar överblick.

De blir också ett lätt byte för förlagens marknadsavdelningar, och där varierar ju resurserna högst avsevärt. I vilken mån fattar kulturredaktionerna över huvud taget självständiga beslut i dag?

När Anna Hallberg ger ut en ny bok - som för någon tid sedan "Ljusgrönt och aska" - får den med självklarhet tjogtalet förstadagsrecensioner (jag har räknat).

Med till synes lika stor självklarhet får nya diktsamlingar av Clemens Altgård och Peter Lindforss noll (0) recensioner till dags dato. Peter debuterade på 70-talet, Clemens på 80-talet... vem bryr sig om att följa upp deras författarskap, vem ser kvaliteterna?
Känner någon ens till dem i dag av de som är verksamma på redaktionerna?

Dagens lyrikrecensenter missköter sitt uppdrag.

Kulturnatten på Sensus

Boka gärna in Kulturnatten på Sensus lördagen den 26/4 i almanackan redan nu! Det blir en Spoken word-kväll kl. 22-24 på Sensus Medborgarplatsen med Bob Hansson som gästpoet.

(Nej, det är inte Bob på bilden.)

Poesibokmässan utvärderad

Jodå, poesibokmässan på Stadsbiblioteket i lördags blev en rätt trevlig tillställning trots den stora dominansen för Bonnier- och OEI-författare. Thomas Tidholm gjorde nog den bästa uppläsningen ur mitt sätt att se det, "mycket tidholmskt", för att citera Thomas C. Ericsson.

Johan Jönson då? Jo, han gjorde väl en hyfsad uppläsning. Och hans bok mot.vidare.mot fanns till salu för det facila priset av 150 kronor (vilket borde bli ungefär tio öre per sida om jag räknar rätt). Det exemplar som jag köpte visade sig dock ha åtminstone en trasig sida, söndertrasad vid tillverkningen av denna extremt tjocka och samtidigt tunnsidade skrift.

Tyvärr ingår inte tiden att läsa verket i priset, som jag konstaterade. "Man får ta tjänstledigt", kommenterade Johan J. som just då kom förbi Bonnier-bordet.

Ärligt talat, de flesta recensenter av Johan Jönson glider förbi frågan, men jag undrar om de verkligen har läst den bok de skriver om från pärm till pärm? Hur är det möjligt inom normal recensionstid att ta ställning till en bok som är betydligt tjockare än t.ex. Gustaf Frödings samlade dikter?

Här en text jag skrivit om en av Johan Jönsons tidigare böcker, "Livdikt". Jag har läst Jönsons tre föregående böcker men Livdikt är den enda jag verkligen läst från pärm till pärm. (Hoppade något hundratal sidor i Efter arbetsschema.) Dock framstår det allt klarare att han är den bästa författare - kanske den enda riktigt intressanta - som kommit fram från OEI-sidan.

Rabindranath Tagore

En så kärleksfull poet som Tagore
visar ändå poesins klåpare
genom kontrastverkan.

Lögn #3 - Världspoesidagen

Världspoesidagen. Kan det verkligen vara en slump att världspoesidagen sammanfaller med min namnsdag. Bengt
Efter Benedictus. Den välsignade. Knappast.
Efter Bengta, min mors farmor. Högst sannolikt. Trots att hon blev nittiosex år gammal hann jag aldrig träffa henne – min morfar, som jag känner som en gediget vithårig man och ägare av en röd Chevrolet Camaro, var yngst i en syskonskara på åtta. Möjligen var Bengta välsignad. Foton som finns kvar av henne visar en späd allvarlig gammal dam, troligen framfödd i en svart klänning med vitt förkläde och tunt grått hår, slingat till en knut som ibland var täckt av en vit hätta. Historien om när min mor låste in sin farmor i matkällaren är inte helt förenlig med bilderna från de gamla fotoalbumen.
Bengtas yngsta dotter Vineta var också liten och späd. När hon, nittioåtta år gammal, höll min nyfödda dotter i sin famn var det inte utan oro för att hennes underarmar skulle ge vika och knäckas rakt av. En obefogad oro kan man tycka, då Vintea levde och skötte både sig själv och sin trädgård med föredöme i närmare hundra år utan hjälp. Eller jo, jag hjälpte henne plocka äpplen en gång. Stod på toppen av en skranglig trappstege i trä och sträckte mig efter frukterna som hängde kvar i trädets översta grenar. Var inte orolig, sa hon, jag håller i stegen.

Till saken. Pascal. Det här är världspoesi.

Pascal – Jävla Bengt

Samtidigt i Malmö

Det lilla förlaget Smockadoll ger ut Clemens Altgårds första diktsamling på 21 år! En litterär händelse, värd mer än en notis.

Peter Englund vs Alex Schulman

Jag minns vilket liv det blev när Thomas Sjösvärd i en artikel på tidskrift.nu kallade dåvarande Axess-redaktören Johan Lundberg för ”galen”. Det ledde ju till att Johan Lundberg under visst tumult avgick från styrelsen i FSK (Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) som inte ens hade med saken att göra.

Nu har något liknande hänt. Fast mycket värre. Om detta kan man tvista.
Fast det berör ju en sakfråga också. Är det rätt att Karin Boyes dikt ”I rörelse” – dessutom i stympad form - används i bilreklam för Mercedes-Benz? Det tycker ju inte Svenska Akademien i varje fall.

Saken kompliceras av att verket formellt sett är fritt, det vill säga upphovsmannen har varit död i mer än 70 år. Men det finns också något som heter klassikerskydd, som Svenska Akademien vad det gäller litterära verk är satt att upprätthålla. Det handlar om att ett verk inte får förvanskas, eller användas i för upphovsmannen förnedrande syften, som ”kränker den andliga odlingens intressen” som det heter. Detta gäller även efter att upphovsrätten i formell mening gått ut.

Jag tycker att Peter Englund här agerar helt rätt, som går emot det kommersiella utnyttjandet av Karin Boyes dikt.

Det handlar om kulturella värden på lite längre sikt än tre månader, eller hur länge nu en reklamkampanj varar.

Starka krafter, kommersiella och tyvärr också ideologiska, vill praktiskt taget utradera upphovsrätten, för att fritt själva kunna använda sig av och förvanska litterära och musikaliska verk. Den som vill behålla respekten för ett verks integritet befinner sig oftast på defensiven och betraktas som föråldrad stofil. Men Englund väljer att för en gångs skull gå till motangrepp.

För sin hållning kallas nu Peter Englund för, just det ja, ”galning” i Skandinaviens största tidning av Alex Schulman som uppenbarligen sedan länge har ett horn i sidan till just Peter Englund. Varför kan man bara fundera över. Nej, jag vill inte ens fundera över det. Jag tycker bara att hans krönika är ett bedrövligt lågvattenmärke, något av det värsta och okunnigaste som publicerats i svensk press på länge.

Att Anna Troberg och Piratpartiet väljer att stödja de kommersiella intressena i det här fallet är på sätt och vis förståeligt men likafullt nedslående. Piratpartiet vill ju stödja den personliga integriteten på nätet. Varför kan de då inte – vilket egentligen borde vara i linje med deras övriga hållning – stödja också ett litterärt verks rätt till integritet till och med efter att upphovsmannen har gått bort? Nej, unga datoranvändare förmodas vilja förvanska och sno andras texter omedelbart efter att en text blivit ”fri”, helst så snart som möjligt (Anna Troberg föreslår kraftigt förkortad upphovsrätt) och då går även Piratpartiet på den linjen.

Men det är inte alla som tycker om att se sina verk förvanskade, även om Aase Berg uppenbarligen tillhör dem.
”På sidan 866 och vidare möter jag plötsligt texter ur min egen, senaste diktsamling – förvridna, mosaikutspridda, omgjorda. Det är ju så här samtidspoesi i allmänhet och Jönson i synnerhet fungerar – den arbetar i rådbråkning med andra poeter. Det är inte bara min poesi som sugs in i den jönsonska språkmaskinen och spottas ut som ett överjävligt övergivet missfosterfoster. Jag kommer att bli tvungen att skriva vidare på hans bearbetning av min text i ytterligare en äcklig och skitjobbig loop av deprimerad rumtid.” (DN 15/3).

Att Karin Boye-sällskapet enligt uppgift sagt ja till och rentav uppmuntrar gravplundringen av Karin Boyes litterära arv förvånar, men eftersom deras hemsida saknar kontaktuppgifter kan jag inte kontakta dem och fråga.

Aase Berg recenserar Johan Jönson

Ärligt talat, det känns inte helt bra att det är Aase Berg som recenserar Johan Jönson i dagens tidning (DN, 15/3). För det första ligger de på samma förlag (Bonniers), för det andra ingår de bägge i samma anti-metaforiska etablissemang.

Över huvud taget har Aase Berg i kanske väl stor utsträckning blivit DN:s (och ett antal andra tidningars) språkrör vad gäller poesisyn, det är få andra röster som hörs än hennes och Anna Hallberg. Det enda som förvånar är att DN hoppar över den annars obligatoriska förhandsartikeln och går direkt på recensionen!

Vi som följer kultursidorna - en möjligen krympande skara - känner Aase Bergs idiosynkrasier och käpphästar vid det här laget; till exempel finns det vanliga angreppet på religion med i recensionen av Johan Jönsons mot.vidare.mot (som officiellt inte är utgiven ännu). Så här lyder det denna gång:

"Allt fler svenska poeter blir kristna och börjar tro på en övernaturlig befälhavare. Men Jönson kallar Gud för 'den senile sadisten'.

Paradoxalt nog gillar ju Aase Berg inte heller outsiderförfattare - hon ser det som ett romantiskt begrepp - samtidigt som hon lyfter fram författarsubjektets svåra situation i Jönsons böcker, och inte minst den nya.

OBS! Artikeln är välskriven vilket förlåter mycket. Men det är tråkigt att nästan inga skribenter utanför det anti-metaforiska etablissemanget gör sig hörda i spalterna.

Poesiutgivningssäsongen

Den korta men intensiva poesiutgivningssäsongen verkar vara över för den här gången; nu är det romaner och debattböcker som gäller. (Och DN Kultur skriver mest om Jill Johnson och Sanna Nielsen, inget ont om dem, men som kultursida har DN naturligtvis changerat.)

Några få utgivningar finns kvar att hålla utkik efter: Johan Jönsons mot.vidare.mot (Bonniers, 18 mars) och Boel Schenlaers "Jag drömmer om blod" (Symposion, 25 april).

Johan Jönson är väl årtiondets mest uppbackade författare - i hård konkurrens med andra OEI-författare - men han är inte helt oläsvärd.

Under tiden gör Megafon några små utskick kring Peter Lindforss och Lukas Moodyssons böcker, får se om det genererar några recensioner/reaktioner.

Här finns lite bredvidläsning, tidigare publicerat här på bloggen, en essä i två delar om Peter Lindforss, del 1 här och del 2 här. Den här essän - som i sin helhet heter "Tillvaron är ett slagfält" efter ett yttrande av Peter Lindforss - finns inte med i boken.

Under cykelturerna

Det fina med att cykla och tänka och lyssna på musik medan jag skriver på en bok (i skrivbok, i dator, på papperslappar, i huvudet) som utspelar sej i staden där jag bor, är att överallt hela tiden ser jag mina personer, när de är ute och går, när de gråter i hamnhörnan där färjeläget låg i en annan tid (som de minns som mycket enklare och mjukare) men nu dunkar det dagarna igenom, stora rostiga grova metallstolpar som slås ner i marken av gigantiska grävskopor (dunk dunk dunkar ner i gyttjan) för att ge stadga åt andra yngre par som väntar sitt första barn och i grunderna till det obyggda havsnära drömboendet ser de bara möjligheterna och min försmådde, svikne, melankoliske manlige huvudperson står (med Alphaville i lurarna, Forever young) och skakar på huvudet: Ni kommer att förlora, också ni kommer att förlora allt, tänker han och jag cyklar vidare och lite längre bort ligger huset där de fortfarande bor fast de inte har råd, fast de inte har något liv tillsammans, inget hopp (eller har de det ändå? tränger det inte fram en strimma ljus ändå? har de inte något att kämpa för ändå?) och där går den förälskade (i en annan man) kvinnliga huvudpersonen runt medan barnet tittar på Mumintrollet och runt i huvudet fladdrar tankarna om att det är fel, det är fel, jag älskar inte honom (den andre mannen) men varför känns det så starkt då, i huvudet i magen i hela kroppen, varför pirrar det? varför fladdrar det? tänker hon och jag ser henne i fönstret när det mörknar utanför och lägenheten skulle kunna vara en fyr i natten och han skulle kunna irra ditåt (medan han tänder en ny cigarett på den gamla, måste göra något, måste distrahera tankarna och rädslan) tvekande och se henne stå i fönstret spejande (efter vem?) och han skulle antagligen stanna och drabbas av sorg och förlust, eller glädje? ja eller nej? Det är sånt jag funderar på under cykelturerna.

Åh, hjärta (mer om bokskrivande)

Det är vår, baby, vem behöver skor?

Alla dessa vackra kärlekar

vårkänslor och elände

slukarålderns bokglädje är inne i en ny och oerhört givande fas

jag lånar böcker på bibblan, till min dator och ligger nätterna igenom

och läser, som vore jag tolv och läste vuxenböcker under täcket i ficklampans sken

dessa böcker som möter en när man jobbar i hemtjänst och hos äldre i deras hem

bokklubbarnas årtionden, 70 och 80talets bestsellers

som jag grät när jag läste Shardick, tröttman av Salubrinboken (nån skilsmässobok av Updike)

innan Dawn French fanns Marilyn French, Lisa Alters Närbilder och glädjen över att slippa tandställning

När jag väntade mitt första barn var vi på resa vid Araratbergets fot och jag såg Tistlarna brinna skymta förbi i ögonvrån, Yasar Kemal blandat med L M Montgomery, Sven Wernströms underbara böcker och lite Irländskt uppror av Leon Uris, sen skulle jag ta mig själv på allvar och försökte studera litteraturvetenskap och slutade läsa, jag tröttnar ju så lätt om folk ska tala om för mig hur man ska göra, tycka, tänka

obstinaten i mig gör uppror och går där ifrån

tyvärr alltså

vid resan  i Turkiet mötte vi en man på en alldeles underbar liten ö, som hette Himmelsön, straxt utanför Galipolli, han berättade om sin bästa kompis, om mustascher och om att seriöst arbeta på en hjärtattack innan 40, ack den ungdomen, va?

Häromdagen glömde jag ha i balsam i mitt vackra gråa hår, samtidigt som jag anammade det nya modet och köpt mig en rödrutig storskjorta

gick förbi spegeln och därinne satt Göran Greider och vinkade till mig.

Det var han som var kompisen.

Nu är han min kompis, i smyg.

Nu ska jag gå till min ateljé som jag lyckades få efter att ha läst Mikael Fants fina Vattnet i mars och blivit vän med honom genom sociala media, det är helt enkelt roligt och lite spännande att vältra sig bland de nya kontakterna och man behöver inte ha rödrutig storskjorta och burrigt hår för att ha kul, men ibland underlättar det. Puss M

Den författarfackliga frågan - en början

Jodå, jag lyckades bli medlem i Författarförbundet tjugo år efter första försöket, och till det bidrog nog utgivningen av min diktsamling "Kärleksbikter". Tyvärr tog det mig några extra månader att få ihop till inträdesavgiften 2.000 kr så det är först nu, sedan en kortare tid, som jag varit medlem. Jag har därmed missat en del intressanta diskussioner på Författarnas hus under vintern.

I det "inträdespaket" som jag fick från förbundet ingick senaste numret av tidskriften Författaren, nr 6/2013. Det ställer den intressanta frågan "Vad får det kosta?" vilket förstås har flera betydelser, bland annat hot mot yttrandefriheten.
Men en ofrånkomlig betydelse är frågan om vad man får och kan ta betalt som författare. Tidskriften Författaren, språkrör för Författarförbundet, driver förstås ståndpunkten att man ska ta betalt enligt rekommendationer för ett framträdande, vilket innebär ett arvode på 6.000 kr inkl. sociala avgifter. Samtidigt har man då verkligheten där många inte kan eller har råd (eller ens vill) betala fullt ut för författarens tjänster.

Det här är en känslig fråga inte minst för mig som ansvarig utgivare för en liten litterär tidskrift, Aurora (som nyss kommit ut med sitt nya - försenade - nummer 4/2013 med temat "Mer om romantiken"). Vi saknar helt och hållet kulturstöd och är helt beroende av prenumerationer. Prenumeranterna består nästan helt av det nu något sjunkande medlemsantalet i det litterära sällskapet Romantiska förbundet. Att vi saknar tidskriftsstöd trots medverkan under senare år av några av Sveriges främsta författare ser jag som litterär diskriminering eller om man ska vara snäll - någon form av litteraturpolitik. Men det faktum att vi helt och hållet saknar kulturstöd gör att vi omöjligt kan betala någon form av honorar, det säger sig nästan självt!

Om man tittar historiskt på det författarfackliga så är det tydligen så att Författarcentrum vid sitt bildande krävde att författaren skulle få betalt med 200 kr vid ett offentligt framträdande. Det motsvarar i 2010 års penningvärde ca 1.640 kr enligt uträkningar som går att göra. I runda slängar kan man säga att det i dag skulle motsvara ett arvode på cirka 2.000 kr. Eftersom det rekommenderade minimiarvodet i dag är 6.000 kr är det något som skorrar här. Jag tycker stora institutioner gott kan betala denna summa, men ideella organisationer hamnar i en gråzon där vi inte kan betala ens i närheten av denna summa, hur mycket vi än skulle vilja.

Jag tycker därför det borde finnas ett slags mellanrum för diskussion, där man kan diskutera rimliga honorar i såna situationer där det är mycket små och fattiga kulturaktörer som bjuder in. Alla som inte har råd att betala förtjänar inte att utmålas som skurkar. Det högst tvivelaktiga ligger nog snarare på statlig och landstingskommunal nivå när man ser till hur kulturstöden fördelas.

Märkligt eller inte

Min förläggare ( Fri Press) tror att jag har skaffat mig en hel del litterära fiender. Hur kan han tro det? (OBS, ironi).

Hur som helst, om jag förstår honom rätt är min diktsamling "Kärleksbikter" den enda bok han givit ut som inte fått en enda recension, inte ens av BTJ!

Redaktionella förtretligheter, inget att hänga upp sig på! Nej, man har inget annat val än att gå vidare. Just nu gläds jag åt Peters bok.