2014-05-30

ålder har inget med det här att göra

jag kollar på bilder, bilder av kvinnor, bilder som säger åt en hur man ska vara, tacksam, inte bråka, göra som folk förväntar sig, den där jäkla ålderstrappan som ritades på 1800talet är vedervärdig, jag gjorde om den, till hur jag ser på det idag, lyssnar på Ebba Grön och skjuter med luftpistol, jag ska totalvägra

2014-05-26

Var för nån stans i processen är jag?

Ett tag, när jag höll på att bearbeta, reda upp och bena ut, tröttnade jag på svenska. Som att allt var gnäll och elände så fort jag öppnade munnen, samma visa hela tiden. Älta är bra, en rening, för var gång jag släpper ut skiten i ljuset så blir den mindre, mindre min, längre bort och snart ett minne, en bild, av nåt som inte längre skriker.
För att ha roligt och ta avstånd från gnället, lekte jag rockstjärna och skrev texter på engelska, bitchigare, mer laid-back och inte så mycket offer utan mer ett käftigt "Vaddå då?"

Jag kan spotta andra, med samma bakgrund, samma gamla förutsättningar som jag, på en sekund, det vackra, lite rufsiga, en del ack så kompetenta och så några lite världsfrånvända, dessa människor, med historier du häpnar av.

Skillnaden i KajsaStina Åkerströms bok om sin pappa och Åsa Linderborgs bok om sin, är inte bara språkliga, det är ljusår mellan att acceptera, förstå, och älska ändå, och att vara det lilla barnet som bara vill vara älskat. Jag har givetvis funderat i flera år kring det här, att älska någon, men inte kunna lita på, att bli rädd och olycklig och slå ifrån sig, och att liksom äga sin historia, hela jävla skiten, det här är jag, detta har jag med mig, det blev tokigt, men jag skäms inte.

Det underbara i att vara sin egen, men ändå tillsammans, ihopkopplade, denna släkt, detta DNA-band, dessa näsor, dessa olyckor, det är inte en enskild händelse, det börjar inte med mig, men jag gör vad jag kan för att inte göra samma fel, fast sen gör man en massa andra fel, men att försöka. Jag börjar hajja sånt nu, kroppen byter angreppssätt, plötsligt tar jag mig an världen med nya verktyg, ja, så många fantastiska tillvägagångssätt det finns.

Och precis som med bäbisar, ska man hålla sin historia nära hjärtat, tills den är färdig att flyga själv, tills man har lekt med den kastat den i luften så den kiknat, som Garps mamma gjorde med honom.

att älska sig själv, sin sorgliga historia och ändå vara lycklig, det är ganska vackert


2014-05-23

Clemens, Lukas och Peter recenserade i AB

Petter Lindgren recenserar Clemens Altgård, Lukas Moodysson och Peter Lindforss i samma artikel i Aftonbladet. Inte en dag för tidigt, men ett välkommet grepp.

Det glädjer nog fler än Leonard Cohen (han håller ju en viss koll på Peter Lindforss, förstås finns det vissa språksvårigheter utom när Peter skriver direkt på engelska, vilket han gör i sex dikter i boken).

Kan det vara så att min klagan här och där i bloggen över småförlagens svåra situation någonstans tog skruv så att Aftonbladet beslöt sig för att skriva? Nej, antagligen inte, beslutsgångarna är inte så enkla.

Petters artikel tar sin starktpunkt i början på 90-talet, jag ser tillbaks även jag, där fanns en öppning. Låt oss gå framåt nu, det finns mer än koncept- och språkpoesin framför oss.

Ny skribent i Expressen Kultur

Så det var kanske därför som Hanna Nordenhök inte kunde komma till poesidebatten i måndags i Uppsala.

Hur som helst har hon värvats från Sydsvenskan till Expressen.

Det är ju så värvningar nästan alltid går till, från någon redan etablerad röst i kören (i det här fallet inom samma mediekoncern).

Hanna Nordenhök är fullständigt inläst på och införstådd med den språkmaterialistiska strömningen, så där blir det ingen större skillnad.

Men nu är jag lite för elak. Hanna Nordenhök kan lite mer än så och skriver rätt hyfsat. Så vi får se vad det blir.

Alla har åsikter om Kulturmännen

Den till ytterlighet förtunnade soppan kring "Kulturmannen" går vidare ännu några varv, och visar alla tecken på att bli vårens och sommarens stora pseudo-debatt. (Det börjar nå den nivån då man undrar vilka andra, möjligen mer väsentliga debatter, som trängs ut?)

Det som började som en hyfsat intresseväckande, personlig text av Åsa Beckman är nu nere bland b- och c-kopior, alltså folk som hakar på en debatt utan att ha något direkt väsentligt att tillföra. Elin Grelsson Almstad skriver i G-P att Kulturmannen numera har ersatts av Mediemannen, som påstås komma undan med vad som helst (och dessutom vara en arketyp).

Hon ger en rad lättigenkänneliga exempel på kända mediemän, och visst känner man just igen dem, men vad är egentligen deras brott? Att de är män verksamma i media, som tar varje chans att synas, som så många andra, oavsett kön?

Finns det inte minst lika många medietjejer nuförtiden? (Jag tror jag skulle kunna räkna upp 50-100 stycken men det är rätt ointressant.)

Apropå en av de åsyftade mediemännen så började väl den första Sigge-Eklund-hajpen med den här artikeln av just en mediekvinna, Linda Skugge. OBS! artikeln publicerades som en krönika, inte en bokrecension, och är närmast orimligt hyllande, kommer ihåg att jag reagerade på det redan då. Två år senare var Sigge och Linda affärspartners på Vulkan.

Nå, tillbaks till debatten om Kulturmannen. Där Åsa Beckman nog åsyftade extremt kända män av en sort som faktiskt är utrotningshotad, kanske inte Lars Norén och Ingmar Bergman, men något åt det hållet, så har debatten allt mer glidit över till att gälla män i största allmänhet, och dem gillar man ju inte. (Att anklaga någon för att vara "gubbe" är det enklaste tricket i boken.)

Någon dag efter Elin Grelssons artikel gick SvD:s Adam Svanell ut med en ny självbekännelse: Narcissistiska kulturmän har gynnat mitt yrkesliv. Nu är vi nere på nivån otäcka, självupptagna män och de verkar finnas i alla branscher. Säkert är det så, men är det verkligen könsbundet? Jag tror inte narcissism är en egenskap som "drabbar" enbart män, möjligen kan jag gå Adam Svanell till mötes så långt att män kommer undan med mer svinaktigt beteende. Möjligen. På Dramaten, på sin höjd.

Till skillnad från Adam Svanell - som enbart tagit hjälp av män - har jag fått hjälp från både män och kvinnor, den lilla hjälp jag fått i min "bana" som poet. Jag tror inte heller detta är könsbundet.

Vad blir nästa tur i den här debatten? Och när kommer den första litteraturdebatten på fyra år?

2014-05-22

En utgivningsdag i veckan åt småförlagen

"Skit i Bonniers!", sa Bonnier-förläggaren Gunnar Nirstedt på poesidebatten i måndags när han tyckte de andra debattörerna sneglade lite avundsjukt mot de stora förlagen.

Lätt för honom att säga, han får ju alla "sina" böcker recenserade på bestämda dagar t.o.m. (tisdagar och fredagar, det är ju ingen slump vilka veckodagar Ida Börjel, Johan Jönson, Anna Hallberg och för den delen Sigge Eklund får sina böcker recenserade på).

Vi på Den Blinde Argus / Megafon samlar med nöd och näppe ihop till en enda recension av de diktsamlingar vi givit ut under senare tid . Vi var betydligt hetare för tjugo år sedan, men de böcker vi ger ut nu är bättre.

Vem ska man ställa till svars? Media diskuterar aldrig sina prioriteringar.

Men kanske kunde man tänka sig en dag i veckan avsatt för ett slags "uppsamlingsheat" där man tar sig an småförlagens utgivning? Kvalitet räcker inte för att bli recenserad, det verkar ofta vara annat som avgör.

Det finns undantag bland småförlagen, OEI Editör och Lejd brukar föga förvånande få sina böcker recenserade. Men det finns betydligt fler småförlag värda att uppmärksamma. Det handlar - precis som Bo Gustavsson sa under debatten i måndags -om att mångfald borde eftersträvas.

Här några fler minnesanteckningar från denna debatt. Paneldeltagaren Jonas Ellerström tyckte att folk stirrar sig blinda på DN och att en recension i Nerikes Allehanda kunde vara väl så värdefull. Man skulle "inte bry sig om hierarkierna", sa han vidare, men Bo Gustavsson replikerade snabbt:
"Om man inte bryr sig om hierarkierna, försvinner de då?"

Nej, de gör väl inte det.

Jag personligen skulle för övrigt älska att bli recenserad av Nerikes Allehanda eller varför inte tidningen i min födelsestad, Östgöta Correspondenten. Men det går inte till så, även om jag kan hålla med Jonas om att lokala och regionala tidningar många gånger är vaknare än rikspressen. Men även de tiger oftast om småförlagens utgivning, så vida där inte finns en tydlig lokal anknytning. Självklart är det så.

Tigandet, ja. Det är kutym bland upphovsmän och småförlag att tiga om hur de tystas. Men jag gillar inte det. Det här är det slutnaste decenniet jag varit verksam i, och jag har varit med sedan 80-talet.

2014-05-20

Innan allt är för sent

Jag som Penny Century

Innan allt är för sent, detta vackra, detta liv, vad ska jag göra nu, drömmen om att vara Penny Century är fortfarande lika aktuell, ritar in mig själv som henne och väver historier om ett liv som levs, i en helt annan takt än min egen, men ett enda litet äventyr kan väl komma i min väg, ett innan hundra år av ensamhet har runnit under broarna.


(Penny Century är en av karaktärerna i Jaime Hernandez tecknade epos Love and Rockets)

Mångfald borde vara målet

Igår arrangerade Uppsala författarsällskap en paneldebatt på temat ”Poesins villkor” i Uppsala. Medverkande var Gunnar Nirstedt, Jonas Ellerström, Anna Franklin, Bo Gustavsson, Alma Kirlic och Carina Burman (ersatte Hanna Nordenhök). Samtalsledare var Ulrika Knutson.

På den inledande frågan ”Hur mår poesin?” gav Uppsalaförfattaren Bo Gustavsson det intressantaste svaret. Han sa nämligen så här:

”Svaret är att poesin inte mår så bra. Vi ser en marginalisering av kulturen. Mindre och mindre poesi ges ut av förlagen och tas upp på kultursidorna. Och görs det så är det en speciell klick av poeter som uppmärksammas, som tillhör en viss skola.

Att poesin inte mår så bra beror också på poeterna själva. De bråkar, bildar olika skolor som slåss med varandra. Den skola som vinner kör sitt race under ett decennium ungefär.

På 40-talet hade vi fyrtiotalisterna.
På 50-talet femtiotalisterna.
På 60-talet var det den politiska poesin, enbart.
Vi har haft språkmaterialismen under det senaste decenniet.

Problemet är att man måste tillhöra en viss skola för att bli publicerad på de stora förlagen.
Man blir stämplad som outsider om man inte tillhör någon grupp. Jag till exempel själv har aldrig sökt det, men blivit en outsider.
Och den som är outsider räknas som ingen.

I stället för denna klickbildning borde man uppmuntra mångfalden, vilket verkar vara väldigt svårt i Sverige. Att låta olika röster få komma till tals borde vara målet."

Till FSK (= Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter) inför årsmötet

Öppet brev till FSK inför årsmötet 23/5.

Redan 2005 skrev David Karlsson en artikel i nättidskriften Alba där han tog upp frågan om nättidskrifterna borde ingå i det ordinarie tidskriftsstödet eller inte. Hans svar var: nej!

Detta därför att en nättidskrift kunde vara så mycket mer än en "vanlig", tryckt tidskrift; den kunde t.ex. betraktas som en utställningshall eller ett museum.

Nu tror jag inte detta var hans egentliga ärende. Hans viktigaste ståndpunkt och poäng var den att tidskriftsstödet redan är så nerbantat att det skulle drabba de tryckta tidskrifterna om man dessutom införlivade nättidskrifterna inom samma stödramar. Resultatet skulle så att säga kunna bli en kannibalism där allt fler slåss om ett i praktiken minskande stöd.

Jag tycker effekten har blivit just den han fruktade. Alla nättidskrifter och alla tryckta tidskrifter slåss nu om samma summa, i nuläget 19 miljoner kronor. Resultatet blir just att allt fler blir utan. Stödet är orimligt lågt! - jämför exempelvis med presstödet där en enda dagstidning kan få ett stöd motsvarande vad samtliga Sveriges kulturtidskrifter - oavsett distributionsform - får. Vad gör FSK i denna fråga?

2014-05-16

Debutbar och ont om män nuförtiden

Att döma av hur könsfördelningen ser ut bland vårens debutanter (Debutbar i förrgår på Sodra bar) så har Åsa Beckman mer rätt än Isabelle Ståhl. Kulturmannen verkar sannerligen på väg att dö ut, åtminstone är nyrekryteringen dålig.

Av tio deltagare var männen en lika liten minoritet, nämligen två stycken (Johan Heltne, Viktor Andersson) som antalet lyriker, som också var två (Sanna Hartnor och Lina Österman). Så här har det dessutom varit ett tag, om man ser till debutantologier, debutantaftnar etcetera, männen är i kraftig minoritet. Kulturmän är oftast i övre medelåldern, och marknaden verkar vara mättad, så många fler tillåts inte komma fram.

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon av de medverkandes böcker, jo, jag har läst utdrag ur Sanna Hartnors diktsamling Hamnen i Brombergs Blå blixt-antologi.

Bland de medverkande tyckte jag Pooneh Rohi (Araben) och Tove Folkeson (Kalmars jägarinnor) lockade mest till läsning efter presentationen. (Kalmars jägarinnor tipsar ju Malin om här nedan!) Lina Östermans mytologiska landskap för alla och ingen i diktsamlingen "Flodsökarna" gav i varje fall inte mig mersmak.

Annars är jag uppslukad av Hilary Mantels romanserie om Henrik VIII:s tid, levandegjord genom atmosfärer, dagrar, stoffer osv. Översättningen av Jesper Högström fungerar oftast väl (jag har inte jämfört med originalet) men jag undrar förstås på vilket sätt ordet "chopinsko" (För in de döda) hör hemma i 1500-talet.

Inte heller har jag ännu läst ut Johan Jönsons "mot.vidare.mot". Är det värt besväret?

2014-05-14

En poets tystnad

Det finns förstås tystnader av olika sorter. En tystnad full av förväntan. Som lätt kan gå över i en tystnad full av frågor.

En för mig djupt betydelsemättad tystnad var tidsavståndet mellan Bruno K. Öijers "Giljotin" (1981) och återkomsten med "Medan giftet verkar" (1990). Skulle Giljotin bli den hårt levande poetens sista diktsamling? Länge kändes det så. Kanske tog det så lång tid att omformulera sig och omdefiniera sig själv till "Trilogins" mer befriat flödande poet?

Inget är så betydelsemättat som en poets tystnad. Jo, det skulle vara Guds i sådana fall.

Efter den första funderingen måste jag säga att temat för Lyrikvännens senaste nummer (3/14), nämligen "Tystnad", är klart intresseväckande.

"Vem får inte ens uttrycka sin tystnad? Vad är det tyst om här, i detta nummer?", frågar redaktören Anna-Lina Brunell retoriskt i slutet av förordet. Jag kommer att ha några förslag här nedan, men först några noteringar om numret.

Fripress-förläggaren Lennart Frick tar upp Britt-Marie Eklunds av självtvivel fulla tystnad i en artikel som är både minnestext och presentation. Hon gav bara ut en diktbok, Lek med skärvor (1955) under sin livstid; nyligen återutgiven i en utvidgad utgåva av Black Island Books.

Vad gäller Guds tystnad visar Henrika Ringbom upp den vanliga beröringsskräcken inför ämnet i en annars fin text (Kretsar kring ljudet av tystnad):

"Jag försöker föreställa mig tystnaden, vitheten, mörkret, det odifferentierade i sig, och inte som bakgrund eller förstadium till ord eller ljud. Jag inser att många kallar detta odifferentierade och otillgängliga Gud - och skulle helst inte slå in på den vägen."

Nå, Henrika Ringbom nyanserar och utvecklar sina tankar kring detta lite längre fram i artikeln (som utgår från Simon & Garfunkels sång "The Sound of Silence").

Annars finns det andra tystnader väl värda att uppmärksamma. Naturligtvis. Ur poesins värld finns det ett flertal tystnader som blivit betydelsebärande för mig. En tystnad halvt om halvt självpåtagen. Kanske påtvingad av inre och yttre omständigheter.

Peter Lindforss långa tystnad som poet, mellan "Personliga rutiner" (1984) och "Det finns mer" (2014) är en sådan.
Roger Skjölds tystnad - åtminstone utåt - efter diktsamlingen "Det sedda" (1989) är en annan.
Den väldigt lovande poeten Charlotte Orwins tystnad som poet efter "Ett slags klotter" (2002) är ett tredje exempel på tystnad, en ganska onödig sådan.

I några fall känner jag till så att säga historien bakom deras tystnader men det är inget jag tänker utlämna till "vargarna". (Därmed inte sagt, kära läsare, att du i någon bemärkelse skulle höra till "vargarna", de avogt inställda eller de som vill hitta fel i allt.)

Jag tycker poesi-Sverige har ett ansvar att uppmärksamma sådana författarskap. Också deras tystnad är intressant. Den har förvandlats till en medial tystnad, en tystnad om deras verk på kultursidorna.

I sitt nästa nummer, som utkommer i juni, ska Lyrikvännen gräva där den står, utlovas det, och ta sig an samtidspoesin. Låt oss hoppas på detta och på ett utvidgat begrepp om vad som kan anses tillhöra samtidspoesin! Man har länge talat om "poesin i det utvidgade fältet", "poetry extensions" och liknande, men sällan velat inkludera poeter som Roger Skjöld, Peter Lindforss eller Charlotte Orwin.

Här skriver Bernur bra om Lyrikvännens senaste nummer.

Kulturmannen och jakten på honom

Eftersom jag är monogam i mina relationer är jag ingen riktig kulturman?

Ja, den slutsatsen kan man nog dra efter att ha följt debatten om Kulturmannen, nu senast i Isabelle Ståhls tappning. På jakt efter alfa-hannen skulle man också kunna ombetitla meningsutbytena kring detta.

2014-05-12

Mansdebatt, inte poesidebatt

Nej, några svar har inte inkommit på mitt öppna brev till Åsa Beckman. Detta trots att jag mailade det till både "litteratur" och "kulturdebatt" på DN.

Åsa Beckman publicerade ju i stället en stor och uppmärksammad drapa om Kulturmannen, ungefär samtidigt som mitt öppna brev inkom/utkom.

Nu går hon vidare (i gårdagens DN) med en artikel om författaränkor. Återigen är det en manligt kodad genistatus som tycks vara problemet. Själv undrar jag mest över hur Åsa Beckman lyckades få jobb som redaktör på BLM redan som tjugofemåring utan att t.ex. ha givit ut något i bokform, det förtäljer inte historien.

En kommentar till Åsas första artikel har också influtit från poeten Olivia Bergdahl. Det är ett s.k. Manifest om den manliga konstnären.

Ja, debattartikel man ju inte kalla det eftersom hon och Åsa Beckman verkar vara helt överens.

Ack ja, männen börjar tona ut ur debatten.

2014-05-10

Hånet mot poeter som talar till människor

Jag har så svårt att förstå hånet av den begripliga poesin. (Bernur är ändå ärlig med detta.)

De kommunikativa poeterna inom den etablerade bokutgivningen är ju i dag så otroligt få jämfört med de andra!

Jag råkar veta att en det finns stora förlag som aktivt motarbetar utgivningen av "begripliga" diktmanus. Det är alltså betydligt sämre odds att bli utgiven om du är kommunikativ poet! Jag skulle kunna tala om mig själv, men det gör jag inte, det finns andra betydligt mer etablerade poeter som haft samma problem.

För min egen del: Nej, poesin behöver inte alls vara omedelbart begriplig, snarare tvärtom. Men där måste finnas en lockelse, en stark laddning. Hos runt 90 procent av den svenska utgivningen saknas detta.

Och ärligt talat

Detta är inget hotbrev; ingen utpressning utan en dikt skriven av »ett kontrollfreak«.




Dikten kommer från Nyckelviksskolans vårutställning. Jag tog en bild, men missade att notera författarens namn…

2014-05-09

Ida Börjel Månadens poet

Etablerade bokpoeter har sina egna distributionsvägar: att vara utvald till Månadens poet på Dagens dikt är en sådan.

Ida Börjel är månadens poet under maj men det gör ju inte hennes poesi bättre.

Falskt djupsinne, Inger Christensen-beroende.

Detta är andra gången som Ida Börjel är utsedd till månadens poet (eller månadens diktare som de kallar det).

Inte nog med det, hon har även deltagit i Kulturradion med en specialskriven hyllning till programmet Dagens dikt. En relativt ung poet som Ida Börjel måste således vara en av de mest exponerade poeterna någonsin i det gamla klassiska programmet Dagens dikt.

Programmet går inte att efterhandslyssna, man undrar varför. Copyrightskäl? Vet inte redaktionen att copy + paste är det vanligaste stildraget i dagens poesi.

Sen inspirationen dömdes ut som verkningsmedel har det blivit vanligt att kopiera, själlöst kallar jag det.

2014-05-08

Bobs vårtal och Kulturnatten

Läs gärna Bob Hanssons vårtal, som han höll på Skansen i samband med det traditionsenliga Valborgsfirandet där.

Det är ett medryckande tal, om än fruktansvärt illa korrekturläst!

Sen vill jag passa på och tacka Bob för att han kom och framträdde för oss på Sensus härom Kulturnatten. Det var smockfullt med publik, jag vet inte riktigt varifrån de dök upp plötsligt vid tiotiden på kvällen, i en ganska trist lektionsssal "förgylld" med kandelaber och backdrop i form av rött sammetsförhänge. Många läste också egna dikter, i väntan på kvällens gästpoet. Bob dök upp exakt 22.45 som avtalat, lagom tills publiken började skruva lite på sig i undran.

Jag tänkter inte recensera Bobs framträdande, men han är ju vad Eric Fylkeson någonstans kallat för ett "kroppsproffs". Han har rutin att falla tillbaka på, samtidigt som det varje gång är nytt.

2014-05-06

På Buddhas födelsedag den 6:e maj är jag sorgsen och arg

skillnaden mellan Northug och brottaren som tog livet av sig, är hårfin, att vi fortfarande tycker att vi har råd att inte vara medmänskliga och förstående är för mig en gåta,

att vi låter folk som Gandolfini äta och supa ihjäl sig och sen skriva tårdrypande artiklar om hur han fortfarande skämdes och inte ansåg sig värd det han fick, fått, kämpat sig till utan slaviskt höll fast vid det gamla sättet, de gamla vännerna, höll sig nertryckt,

att Iggy Pop fick lägga in sig på psyket på 60-talet för att häva sitt heroinberoende därför att det inte fanns faciliteter för det då, men det gör det nu, varför låter vi, varför fortsätter vi låta folk stiga och falla runt omkring oss?

att vi fortfarande låter 800 kvinnor var det om dan eller om året? dö i förlossningskomplikationer världen runt är löjligt, att vi knappt nämner de 241 nigerianska kidnappade flickorna förrän vi vet att de absolut har hunnit bli våldtagna och fått minnesbilder de aldrig kommer att glömma, att vi låter nazister härja fritt och dömer tandkrämstjuvar till fängelse

vännerna Bill och Bob, fann varandra när den ene kände att han inte klarade sig ensam utan ringde alla doktorer i stan han befann sig i för att se om någon, liksom han kämpade mot spriten, de hittade varandra och stöttade varandra, och resten av oss som anslutit oss till olika tolvstegsprogram, jag pratar om grundarna av anonyma alkoholister och alla olika vackra förgreningar av dem

det går inte att klara allt ensam, vi måste måste måste våga vara människor och vi måste våga vara till glädje för varandra

det jag slåss med kanske är urenkelt för dig, snälla hjälp mig då, avfärda mig inte, jag hjälper gärna dig med det jag är bra på

vi ska inte skratta eller fnysa åt folks svårigheter


vi ska ständigt påminna oss om att vi bara är människor

puss M













2014-05-05

Mitt Kalmar

Jag träffade en man som också var från Kalmar, att jag numera bor hos en man från Tingsryd och dagligen stöter på Småländska ökar mitt välbefinnande. Missförstå mig rätt, de Göteborgska männens närhet till fniss är underbart, och det mjuka långa a:et i Malin som kommer ur en Stockholmares mun får mig fullkomligt knäsvag, men mannen från hemstaden och jag pratade böcker, efter att ha fnissat åt tokigheter som att döpa en arena efter en kyckling, gick det ofrivilliga chickenracet via Roller derby till böcker. Jag hade läst Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson, han erkände att han ännu inte gjort det men sa samtidigt att han självklart kollat i sina gamla skolkataloger för att se vem hon var, nyfikenheten är en dygd, han var lite äldre än henne och de hade missat varandra, samtidigt nämner han något om en bok om Ljungbyholm, om en snubbe som pluggat i Lund men återvänt hem och jobbar i farsans butik, oj tänker jag, finns det fler böcker om min hembygd? 

Detta ställe med sura bruna eklöv, med risiga buskar, hysteriskt gröna vårar, med paddelvatten svarta av järn och en Östersjö antingen mörkt, mörkt blå eller grön som dotterns ögon (har skrivit en haiku om det en gång). Denna bygd mitt Heimat, trakten där jag känner stenarna, vikarna, vägens svängning. Där där mina rötter ligger, i allt detta vackra med sina surmulna invånare, med sina svärande kvinnor som slår dig på käften innan de kysser dig, där jag ser skönheten. Dit jag ständigt längtar, min tid med huvudet lutat mot diverse bussfönster i en ständig dröm om kärlek och någon annanstans. Det jag minns som en ömsint älskare, men vet att jag får problem av, på grund av konflikter, alla dessa gamla sår. Detta mitt hem, mina fötters mjuka vägar, och jag hänger mig i smyg åt att titta på Malin Wollins bilder i Mamabloggen, fastän jag inte har små barn eller förstår mig på det lyckliga livet, men en bild från en regnig decemberträdgård fick mig tillbaka till lågstadiemorgnar när vi läste om Marias lilla åsna i en dunkel sal med tända ljus. Det suget som ligger i magtrakten och gror av längtan välbefinnande och trygghet, det nära, jag när det i smyg. Jag har självklart läst Johan Theorins böcker om norra Öland, men mitt Öland är den södra sidan med långgrunt vatten som man går rakt ut i, och sen ålar sig tillbaka in mot land i, får baddräkten (om man använder det, detta är nämligen bäst utan några plagg alls) full med finkornig sand, grönt skägg och minimala ilsket sprättande Kalmarflundror. Han kunde lika gärna skrivit om Norge eller Nairobi, för jag kan inte relatera, djupt vatten och stenar? Finns inte på kartan. Jag har genom min fars försorg fått reda på att en man släktforskat oss tillbaka till någon som hette Rånock, vi har flykten i blodet, iväg iväg far för helvete iväg, någon kom tillbaka, köpte ett minimalt hus på berget, mellan Alvaret och Eriksöre, när han dog, tvärdog och föll ner på marken, den varma timjansdoftande, hårda marken, fick hustrun och barnbarnet flytta till fattighuset, det är en del av skolan nu. Det fattiga Öland med låga dörrar och trebenta hundar, flugor till förbannelse och glada kor och förbipasserande älgar, det är mitt.

Utsikt från ateljén, foto Malin Helgee
I Kalmars Jägarinnor, fann jag styrkan, svordomarna, det jävlar anammat som jag känner igen, desperationen och ett sätt att ta för sig, det hårda och det poetiska, melankoliska som jag älskar, boken överraskade mig, den var fin, den beskrev det jag flyttat ifrån, det jag försökte undkomma, det jag ville, språket var djupare och färgrikare än någon annan bok (ja inte Ranelid förstås han blaffar fortfarande på mest av alla). Jag kände det bleka ljuset mot den ljusnande asfalten, den mörka skuggan under tallarna, och jag kände igen människorna, fostrade i den gemensamma andan, ”det tror jag på när jag ser det” de smarta som går under, de som står lika djupt rotade som furor, fastvuxna, och de med granarnas ytligt liggande rötter. Brytningar, beröringspunkter och evighetsfikor, detta jävulska eviga kretslopp av sturska kvinnor och bekväma män, de skrytsamma och de som avundas. Det är en bok jag läste med stigande glädje, den var något helt annat än jag väntade mig och jag längtar efter mer.
Den trevlige mannen från Kalmar som också gillade att läsa, berättade om sin glädje i upptäckten han gjorde på nittiotalet, att ladda ner böcker, han sa ord jag vagt kände igen, men jag förstod känslan, jag har nyligen blivit bekväm med att låna e-böcker på bibblan och ligger i sängen på nätterna och läser som en galning, som en tolvårig bokslukare med en ficklampa under täcket, lyckan i tillgången till böcker, till ord, till genomtänkta tankar fyller nätterna tillsammans med de spinnande katterna.
Den andra boken om min hembygd, cykelvägar mellan villorna, stilla dagar och heta nätter, män med knapp styrfart och stenhårda tjejer, Henrik Kullanders Elfenbenssvart. Han målar på ett helt annat sätt, han lägger orden intill varandra så att de skimrar likt luften över asfalten i sommarhettan. Han sprutar inte ur sig, framåt, bakåt, som Tove Folkesson, utan lurar sig framåt i skuggan och hoppar över de varmaste plättarna för att inte bränna fötterna. Det här är om män, relativt unga, om platsen, det är tydligt och klart, och nästan helt stilla. Jag tänker på Anaïs Nin och Henry Miller, hur hon cyklade genom staden och slängde de solkiga underbyxorna på badrumsgolvet, och Henry som var fast övertygad om att han var den störste, och bad henne att säga så under akten, hon gjorde honom till viljes. Fast det inte var sant. Är det så, man gör? För vem och för vad, det vackra i Elfenbenssvart är närheten mellan människorna, det vackraste i Kalmars jägarinnor är avståndet mellan människorna.
I mellanrummen ryms historier.
Jag tecknar zombier på dagarna, bild Malin Helgee.


Och jag ligger i mörkret mellan katterna och läser.


2014-05-04

Udda och obekväm litteraturkritik försvinner?

Redan för två år sedan började media-koncernen Gota Media att samordna litteraturkritiken i fyra av sina viktigaste landsortstidningar. Då handlade det om att Barometern, Borås Tidning, Blekinge Läns Tidning och Smålandsposten gick samman för att kunna erbjuda sina läsare artiklar av fyra namnkunniga kritiker, Ingrid Elam, Andres Lokko, Aase Berg och Daniel Sjölin. Kritiker som i sin tur fick en större exponering (fast de är ju redan exponerade så det räcker, kan det tyckas) och betalt i paritet med vad de rikstäckande tidningarna kan erbjuda.

I höst går Gota Media vidare med denna samordning, där nu ytterligare tre tidningar ska ingå, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda. Ett antal kritiker förlorar sina jobb, medan fåtalet namnkunniga får än flera uppdrag och löneförhöjning.

Mot detta kan man vara kritisk. Jag är det. Jag undrar till exempel var artiklar som denna skulle finna sin plats i ett samordnat och likriktat litteraturklimat av den sort som man allt mer ser framför sig.