Neil Gaiman är en brittisk science fiction- och fantasyförfattare, en verkligt modern sagoberättare. Hans mest kända verk verkar vara ett seriealbum ”
The Sandman”.
Han dök upp när vi tittade på tablå-TV igår – i
Babel – och intervjuades av
Jessika Gedin.
Neil berättade om sin nya bok (surprise)
Oceanen vid vägens slut men sa saker som fick mig att känna igen mig själv, och det barn jag en gång var. Jag läste massor av böcker när jag var liten, och klättrade både upp- och nerför stuprören vi hade på verandan, upp till en balkong.
Jag blev så glad av vissa saker Neil Gaiman sade, att jag nu har skrivit av hela intervjun.
Håll till godo.
Den late ser istället (eller också)
videoklippet (ca 24 min in inslaget).
Översättare är
Kristoffer Leandoer och boken ges ut av Bonnier Carlsen.
JG:
Du har sagt att alla dina böcker har ett kön.
Ja, de har ett kön.
Vad har den här romanen för kön, då?
Det är definitivt en flicka. Den skrevs som en gåva till min fru.
Det är en bok där de manliga karaktärerna, även berättaren, saknar namn.
De kvinnliga karaktärerna har namn, de har en uppgift. De är de som är aktiva och gör viktiga saker.
Den stackars berättaren råkar mest illa ut, gör sitt bästa men klantar till det.
Den är skriven till din fru, för att du hade något personligt som du ville berätta.
Ja – och för att jag saknade henne.
Det är enda gången jag har ”råkat” skriva en roman.
Jag saknade alltså min frun Amanda som var i Australien och spelade in en skiva.
Så jag tänkte att jag skriver henne en berättelse, det är bättre än att skicka henne blommor. Då kommer hon att älska mig. Så jag började skriva en novell till henne.
Hon älskar ärlighet. Och hon älskar… mig. Och älskar att veta saker.
Så jag skriver om mig själv som sjuåring, tänkte jag.
Jag skrev och skrev, Amanda kom tillbaka hem, och jag skrev in alltihop i min dator. Jag använde ordräkningsfunktionen, och mejlade förlaget: ”Jag har råkat skriva en hel roman. Förlåt, jag ska inte göra om det.”
Hur reagerade hon? Du läste den högt för henne…
Ja, i sängen. När vi sedan vaknade på mornarna så frågade jag: ”Vad är det sista du minns?”
”Ursula Monkton gjorde det där… Bra”, sa jag och började läsa lite innan det.
Det var underbart! Jag hade aldrig skrivit en bok åt någon, i present, förut.
Och jag visste inte om några fler skulle gilla den.
Men var du mer nervös för den här romanen än dina andra böcker?
För hur den skulle tas emot?
Absolut.
Det är märkligt. Jag var egentligen mer nervös, för den var mycket mer personlig.
Men också mindre nervös, för den var ju skriven till Amanda – och hon gillade den.
Oceanen vid vägens slut handlar om en sjuårig pojke. Det händer något magiskt och fruktansvärt i hans barndom. Ett självmord begås. Där finns en elvaårig flicka som har varit elva år i all evighet.
Där finns en ankdamm som rymmer ett hav – och ett monster, lik en ond Mary Poppins.
Men det handlar också om en ganska ensam pojke som liksom skapats av litteraturen. Han läser, läser och läser.
Han säger: ”Jag levde mer i böckerna än någon annanstans.”
Var du sådan?
Definitivt. Det var jag.
Själva boken… jag vill inte påstå att den är självbiografisk. Jag fuskar. Föräldrarna är inte riktigt som mina föräldrar, inte släkten heller. Barnet är med om saker som inte hände mig. Men… vi gömmer saker i boken. Bakom ena fliken finns ett foto av mig, 7 år. En liten hemlighet till er. Och fotot av killen på stupröret är också jag.
Att klättra ner för stuprör är nåt han gör för att han läst att pojkar gör sånt.
Exakt. Jag var en sån unge. Jag var verkligen en sån som… Jag skulle aldrig ha gjort det på skoj, eller för att rymma. Jag gjorde det för att pojkar i böcker klättrade på stuprör.
Jag trodde att man måste kunna det, för det stod ju så i böckerna. Och jag var lika mycket i böckernas värld som någon annanstans.
Vi firade mammas 80-årsdag förra veckan. Och jag träffade släktingar som jag inte träffat på 40 år.
De sa ”Vi är så stolta över dig, du vinner priser… ”När jag berättar att vi är släkt, frågar folk: hur var han som liten?”
”Då svarar de: ”Jag vet inte, för han satt alltid i ett hörn med en bok.”
Vi andra gjorde saker ihop, men Neil satt bakom en fåtölj eller under bordet.”
Du lär ha läst hela barnavdelningen på biblioteket från A till Ö…
Det stämmer. Och jag försökte göra samma sak med vuxenavdelningen. Men det funkade inte, många böcker var så trista.
Så där blev jag mycket kräsnare, men med barnböcker funkade det att läsa allt.
Den här boken handlar ju om magi, och monster och kvantfysik… Men det mest obegripliga av allt är faktiskt vuxenvärlden.
Du skriver: ”Vuxenvärlden med all dess makt, alla dessa hemligheter och all dess dumma nyckfulla grymhet.
Uppfattade du det så som barn?
Ja, och det gör nog nästan alla barn.
För barnen har bara hamnat här. De har inte bett om det, men här är de.
De har kommit till en värld som styrs av jättar – som är nyckfulla. De verkar vara på ens sida, men säger plötsligt de met förbluffande saker. Ibland beter de sig fullkomligt obegripligt, och det finns inget facit. Så man måste studera dem noga för att fatta hur man gör dem nöjda, medan man försöker göra så att man blir nöjd själv.
Det är som att leva i ett samhälle som ockuperats av gigantiska fiendestyrkor. Och så dyker det upp mer krångel, för de har ju berättat att lever man länge nog blir man som de.
Hur gick det då? Växte du upp och blev en av dem?
Nej! Det är en av deras lögner. Jag tror faktiskt inte att det finns några vuxna! Och det skrev jag i boken. Vi är utklädda barn. /We are kids in drag/. Vi klär ut oss till vuxna och lurar varandra.
Man ser sig om och tänker : ”Han är vuxen, hon är vuxen och där är nog en till.”
Men kikar man in i huvudet på dem säger de: ”Jag är tolv år, fast ingen vet om det.”
Det här är den första vuxenbok du skrivit på åtta år.
Vilken är den största skillnaden när man skriver för barn och inte för vuxna?
Det är konstigt… Medan jag skrev boken var det en av de frågor jag ställde mig. Jag fyllde anteckningsboken med små post it-lappar till mig själv, med saker som ”När man skriver kan man behålla de tråkiga partierna.” Det är sant, för det kan man.
Vilka partier är de tråkiga?
När jag hade skrivit klart boken, tänkte jag faktiskt… Jag har inget emot att barn läser den här boken. Men inte barn som inte är mogna för den, och jag vill inte att barn ska tro att de får en ”Coraline” eller ”Kyrkogårdsboken” bara för att mitt namn står på boken, eller för att det nämns ”magi” i baksidestexten. Så jag valde att göra de första kapitlen lite längre och lite tråkigare. Det motsvarar de där skyltarna som finns på tivolin: ”Så här lång måste du vara för att åka.” Klarar man de kapitlen där vuxna går omkring, eller kör bil, och pratar så följs det av magi och faror, och allehanda märkliga saker som sker. Men slutar man läsa efter de två första kapitlen är det bra, då var man inte redo.
Jag hittade inga tråkiga partier. Det börjar med en beskrivning av en väg. Du ska få en väg i Portsmouth uppkallad efter den här romanen i augusti.
Det stämmer: ”The ocean at the end of the lane”. Jag älskar det. De frågade om jag ville ha en väg uppkallade efter mig, Gaiman Road. Men jag sa Nej, det vill jag verkligen inte.
Det känns som att vara vuxen, och värre ändå – som att jag borde vara död.
Så vi funderade på saken, de återkom och sa ”The ocean at the end of the lane”. Och jag sa ”Okej”.
Och nu vet jag var den ligger, och jag blev så otroligt glad! Det är en lite väg intill Canoe Lake i Portsmouth. Det var nära där mina farföräldrar bodde
… det är bara fem minuter från deras hus.
Det var dit vi gick när jag var liten. När jag hälsade på dem gick vi på den vägen, så det är väldigt passande.
Din roman är till vis del verklighetsbaserad, och nu är verkligheten delvis baserad på din roman. Vilket Neil Gaiman-slut!
Tack. Jag älskar att verkligheten faktiskt tar sådan hänsyn till fiktionen. Och ofta försöker att bete sig som fiktion.
Och tur är väl det. Tack så mycket för att du var med oss.
Tack själv, Jessika.
Hämtat (utan lov) från SVT / Babel, avsnitt 12, Det sista innan sommaruppehållet. Videoklippet ligger enl SVTPlay uppe t.o.m. 2014-11-28.
