Agneta Rahikainen till Sverige för framträdanden

Nu i september kommer författaren och forskaren Agneta Rahikainen till Sverige för två framträdanden kring sin Edith Södergran-biografi ”Kampen om Edith”.

Den som vill diskutera boken kan med fördel komma till Finlandsinstitutet måndagen den 8 september kl 18.30 då Rahikainen ska, som det heter, samtala med Ebba Witt-Brattström kring sin bok.

Det känns lite märkligt att det är just Ebba Witt-Brattström som ska hålla i samtalet, då hon är Agneta Rahikainens både mentor och professor i samband med avhandlingsarbetet till den vetenskapliga utgåvan ”Poeten och hennes profeter”. Någon hetare diskussion kan det ju omöjligt bli då bägge deltagare i samtalet redan från början är överens om Södergran-bilden och var forskningen står då det gäller Södergran. Därför hoppas jag här på publiken i den mån den kommer att släppas in för att komplettera det som sägs!

Jag kommer själv närvara inte i syftet att ”störa” mötet, men kanske slänger jag in någon kritisk fråga. Framförallt hoppas jag på att någon annan kunnig eller kritiskt lagd person kan komma med inlägg. Sådant brukar berika samtalet. Jag skämtar sannerligen inte, det blir lätt tröttsamt med litterära diskussioner där alla deltagare redan på förhand är överens. Vi har sett alldeles för mycket av det i samband med poesidebatter under de senaste tio åren. (Trots detta ser jag fram mot denna kväll på grund av att ämnet intresserar mig så pass mycket som det gör.) När jag själv några gånger bjudit in till liknande seminarier har jag lagt mig vinn om att bjuda in ”oliktänkande” – eller om det snarare varit jag själv som varit oliktänkande, det beror på hur man ser saken.

En ytterligare möjlighet att möta Agneta Rahikainen ges nästa dag den 9 september kl 17.30 på Hedengrens bokhandel.

Här, Här, här, här och här har jag skrivit om Agneta Rahikainens Södergran-biografi!

*

Edith Södergran placeras således in i en lång tradition av västerländskt romantiserade, företrädesvis manliga diktarideal som hade sin glansperiod på 1800-talet. Hon tolkas som en siare och profet, med metafysiska insikter och en magisk närhet till naturen. Hon blir ett gudomligt medium och hennes diktning visionär. Hon blir ett tacksamt föremål både för en romantiserad bild av geniet och för en psykologisk genianalys. Och genom detta tolkas hon nu som den eviga outsidern, en som inte är som andra, utan får representera något extraordinärt och övermänskligt.
(Rahikainen, Poeten och hennes profeter, s. 150)

found poem

jag fann ett poem
och lät det ligga.
det tillhörde nån annan.

Konsensus - mottagandet av Raattamaas nya

Programmet "Kritiken" i P1 hade nypremiär igår. Avsnittet skulle handla om konsensus inom kulturen, varför kritiker i Sverige så ofta har samma åsikter om ett visst verk. Man skulle ta upp Francois Ozons film "Isabelle" (sågad) och teaterföreställningen "Ansvaret är vårt", med Robert Fux som Herbert Tingsten (hyllad). Dessutom skulle man ta upp Lars Mikael Rattamaas nya bok "Kommunismen".

Jag förstod inte annat än att även mottagandet av "Kommunismen" skulle analyseras, en diktsamling som fått enormt stort utrymme i nästan alla recensioner och (åtminstone) i storstadspressen unisont hyllats. Av detta blev intet. Göran Sommardals recension - också den stort anlagd - sällar sig till hyllningskörerna. Det här verkar vara ett verk som inte går att undkomma - utom i Svenska Dagbladet som mig veterligen ännu inte har recenserat boken. Men det kan ju bero på att de knappast har någon litteraturbevakning längre.

Jag minns "Ur krakars gäld" som en bra debut. Här finns en kritisk sidokommentar jag skrivit till Raattamaas nya. OBS! Mina åsikter är endast mina och inte "Den Blinde Argus", jag markerar det genom att lägga den här texten på en annan sajt.

Här finns en intressant gammal blänkare om en programpunkt där Raattamaa och hans nuvarande förläggare Gunnar Nirstedt medverkat.

Och lyssna till radioprogrammet, det tillför trots allt något.

Poeten efterlyst

Det är som en bortsprungen katt
Små annonser här och var på trädens stammar
och i människornas ögon som är ute och letar.
Poeten har synts än här, än där.
Men nu är det länge sen han syntes till alls.

En gång slank han in bland skuggorna
bakom Filadelfiakyrkan.
Jag ropade men han bara försvann
djupare in bland skuggorna som en gråkatt
osynlig i dunklet mot mörkgröna buskar.

Vad var hans ärende då
och vad är hans ärende nu?
Att bara få försvinna?
Att bli ett med Gud?
Vem är det som letar efter denna mystiske man
som letar efter tomburkar?

Svaret är jag letar efter honom
som letar efter Gud
Och han har börjat tro på sig själv
nu när han saknar identitet och bara tillhör de försvunnas skara.

Något har han säkert vunnit
men det han har förlorat är det mesta
som människor någonsin har brytt sig om.
Poesin tillhör de försvunna. Vi letar fortfarande.

En sensommardag i Stockholm

En ögonblicksbild från Världens Längsta Bokbord på Drottninggatan i Stockholm, söndagen den 17 augusti. På bild bland annat Andreas Björsten, Bengt O Björklund, Drottninggatans evighetsperspektiv. Foto: Pia K.

Bengt O Björklund - till höger i bild - är mannen bakom självbiografiska lyriska verk som "Jag missade Woodstock"(2009) och "Vi drömde om en cirkus" (2013). Men han har också givit ut "Det genombrutna fönstret" (1975) och "Nådsökarna" (1978), bägge på stencilförlaget Inferi. 31 års väntan på återkomsten! Därvidlag slår han - med knapp marginal - Peter Lindforss långa uppehåll.

*

Inledningen på den senaste boken passar bra en dag som denna:

En märklig sensommar
möter mig det året;
världen återföds
fortfarande hela tiden,
utrymmet är alltjämt oändligt
och så denna obändiga närvaro,
detta okuvade behov
av att vilja förstå,
att ständigt vilja vara
och delta
i det som pågår.

(ur "Vi drömde om en cirkus")

Ur Bengt O Björklunds lyriska självbiografi

På Österåker läser jag i DN
om Stefan Daagarsson
och hans stenciltidning Inferi.

Jag läste också vad han skrev
på drakarnas kultursidor
ofta en hyllnng
till den obändiga motkultur
som sällan har en given plats
när pengar byter ägare.

Jag skrev till honom
och fick en tidning, läste den
och skickade in
några av mina nya dikter.

De publicerades och jag
fick god kontakt med Stefan
och kände mig som en självklar del av
den underjordiska poesirörelsen i Sverige.
Jag var publicerad för första gången!

En kort tid efter att
jag lämnat Svartsjölandet
skjutsade Gösta och mamma mig
upp till Stråkära
där Stefan och Inferi höll till.

Jag såg hur stencilbladen
både blev till och frammatades
i hans motståndskällare.

(Bengt O Björklund, ur "Vi drömde om en cirkus", FEL Förlag 2013)

nagelskulptriserna

nagelskulptriserna på Lästmakargatan
har olikfärgade munskydd

jag stirrar oblygt när jag långsamt passerar på trottoaren

förvånas över de stora skyltfönstren
och priserna

om det inte vore för patienterna
kunderna
i civila kläder
kunde jag misstagit mig
och trott att nagelskulptriserna
vore operatörer
eller narkosläkare

Yahya Hassan

Yahya Hassans dikter har blivit en försäljningsframgång även i svensk översättning. Märkligt, jag som trodde att svenskarna bara tyckte om språkmaterialistisk poesi!

Min lokala bokhandel, som i vanliga fall har en ytterst sparsmakad (läs: snålt tilltagen) lyrikhylla med strö-ex av Tranströmer, Jäderlund och Öijer, tog in 10 ex. av Yahya Hassans bok i våras. Samtliga är sålda, förutom ett ex. som är "försvunnet" eller stulet.

Här blev jag intresserad av fenomenet på allvar, så jag gick vidare och ringde Norstedts, som inte lämnar ut några siffror, men Tull Durling på förlaget intygar att boken gått "bra".

Ännu några sifferuppgifter, jag tycker sånt här kan vara roligt att kolla upp ibland: Den stora Stockholmsbokhandeln har sålt 82 ex. av Yahya Hassans dikter. Som jämförelse kan nämnas att Johan Jönsons mot.vidare.mot har sålt 8 ex. medan Athena Farrokhzads Vitsvit har sålt i ett 30-tal ex. (Bäst kan mycket väl visa sig vara den poet som inte säljer alls under sin livstid, sånt har man sett förr.)

Mycket har skrivit och påståtts om Yahya Hassans dikter, i Sverige var den dominerande vinkeln länge att de gynnade främlingsfientliga krafter, ett påstående som naturligtvis är ägnat att förminska hans poesi. Förutom det starkt subjektiva elementet, det uppenbara att han är en personlig röst som med styrka uttrycker och hanterar sin livserfarenhet, liksom transformerar den, är det också en återkomst för den tillgängliga lyriken. Det ser jag som det viktigaste, den visar potentialen för tillgänglig dikt.
Raderna om situationen i Gaza och Palestina gör den också mer aktuell än någonsin.

Livet livet

Jag minns dansbanorna i Småland med ett leende, knotthelveten, blinningafästen och kyssar framför eller var det bakom en högtalare. Grönt gräs, kalla fötter i ett par blöta gympaskor, Tabac och tobak, fnittrande damer med hårspraysmoln, och gubbar med skjortknölar över röven i bruna gabardinbyxor. Svettfläcksgula armhålor och mascara på kinderna. Jag var där jag såg er. En hälsning till livet i den evigt ljusblå skymningen.

Från Västmanland till den amerikanska mellanvästern

Jag vet inte, chockartat har det nog varit att leva nära den stora skogsbranden, så som invånarna i den lilla västmanländska orten Västerfärnebo tvingats göra. Enligt denna artikel i kristna tidningen Världen Idag har i alla fall inte själva samhället brandhärjats även om mångas livsverk har gått till spillo.

I just detta samhälle bor poeten och författaren Per Helge, vars gärning sträcker sig flera decennier tillbaka men som jag först nyligen "upptäckt", eller åtminstone börjat ta del av. Som introduktör och översättare av framförallt amerikansk poesi har han gjort ett viktigt jobb, men han har också lyft fram bortglömda svenska lyriker på ett sätt som kan påminna om vad Jonas Ellerström gjort i sin senaste bok.

Det är alltmer sällan, tycker jag, som det är storförlagens utgivning som bjuder på den spännande lyriken eller ger de stora kickarna. Det är alltså följdriktigt att det är det lilla förlaget Ariel som givit ut Per Helges översättning av den amerikanske poeten Ted Koosers dikter, Det här är alltså Nebraska.

Ted Kooser är en fin bekantskap (nej, jag hade inte stött på honom förut). Han är den amerikanska mellanvästerns och vardagslivets egen poet, en som förmår ladda det med nya innebörder och betydelser. Han förmår hitta bilderna som fördjupar och förnyar upplevelsen av det till synes enkla i allas våra livsvillkor. Ofta är det oansenliga föremål och gamla människor han ger lyrisk röst och får att sjunga på ett nytt sätt mitt i det odramatiska bondelandskapet där inget speciellt verkar ske och ändå gör det naturligtvis det, på ett djupare plan. Det är en tillgänglig och angelägen lyrik, som jag är glad att jag tagit del av.

ur DET HÄR ÄR ALLTSÅ NEBRASKA

Det här är alltså Nebraska. En söndagskväll
i juli. Du kör längs vägen och
håller ut handen i luftdraget.
På varje stolpe sitter en sånglärka i väntan.

Bakom en vindskärm av cedrar,
begravd till öronen av stockrosor, pollen och bin,
sparkar en pickup av sig stänkskärmarna
och lutar sig tillbaka för att studera molnen.

Det är så du känner dig; du får lust att
låta luften gå ur däcken, att låta mössen
bygga bo i ljuddämparen, att inte vara
något annat än en lastbil bland ogräsen,

kluckande av kycklingar eller kladdig av honung
eller med en skinntorr gammal gubbe i knät
medan han betraktar vägen i väntan på någon
att vinka åt. Du får lust att

vinka. Du får lust att stanna bilen
och dansa runt på vägen. I stället
vinkar du och låter handen utfälld glida
i lärkflykt över vetet, över husen.

(Ted Kooser, övers. Per Helge)

Recension av min egen diktsamling

Sent omsider uppmärksammas även min egen diktsamling med en recension i Populär Poesi.

Det är roligt att få tillälle att se sig själv utifrån, det är inte så ofta det händer.

Poesins kraft, ja; det är den jag kände när jag skrev dessa dikter och det är den jag fortfarande känner när jag läser dem live.

Jag vet att det låter förmätet, men jag skulle önska att fler kunde känna den utifrån mina dikter.

Christina Rossetti och den biografiska läsningen

I en annars positiv recension av Christina Rossettis ”Trollmarknad och andra dikter” slänger Lidija Praizovic in följande bitska kommentar gentemot översättarens förord:

”Olle Thörnvalls förord är gubbigt, då fokus läggs på Rossettis känsloliv och biografi, på ett sätt som är vanligt i läsningen av kvinnliga författare.”

Liknande tankegångar är Josefin Holmström inne på i sin recension i SvD.

Resonemanget kan låta bestickande – att speciellt kvinnliga författare utsätts för en slags förnedrande biografisk läsning. (Ja, titta bara på Agneta Rahikainens biografi över Edith Södergran och hennes vildsinta angrepp mot tidigare forskare som talat om henne som lungsjuk, ensam, olycklig osv.)

Men är det sant? Nej, jag undrar det. Jag är snarare övertygad om motsatsen.

Den biografiska forskningsmodellen är bara en av flera möjliga, och den hade väl sin storhetstid fram till ungefär 1950-talet, då den så kallade nykritiken kom, vilken hävdade att det enda som spelade roll var texten i sig. Biografiska läsningar avfärdades plötsligt lite föraktfullt som ”kalsongforskning” eller tvättnoteforskning. Även jag var inne på det när jag började läsa och ta ställning till skönlitteraturen, det var viktigare vad som stod i texten än att analysera vad författaren hade för slags barndom eller uppväxt.

Med tiden har jag kommit att inta en annan ståndpunkt, och frågar mig i stället varför litteraturforskaren och –bedömaren ska avsäga sig en av flera möjliga parametrar i sin läsning?

Nå, att inte manliga författare har utsatts för en närgången biografisk läsning är helt enkelt inte sant! Vi har Stagnelius och det idoga sökandet bland verklighetens kandidater efter hans Amanda-gestalt. Vi har också det stora biografiska intresset för Gustaf Fröding och alla hans flick- och kvinnogestalter i dikterna, som avsatt spaltmetrar men också TV-program (se här historien om Vackra Vivi.)

Jag vågar följande påstående: Diktens jag är aldrig helt och hållet identiskt med författarens riktiga jag. Men samtidigt finns det så gott som alltid spår av författarens biografi i det han/hon skriver, det kan dock vara till synes små överensstämmelser.

Även hos en siare som Rimbaud finns det tydliga spår av hans biografi i dikterna: Vagabonderandet under fransk-tyska kriget 1870-71 syns i dikterna från den tiden. Hans relation till Paul Verlaine syns i andra av hans dikter. Ja, biografin spelar roll, och underligt vore det annars!

Vad har då Rossetti-översättaren Olle Thörnvall gjort för förgripligt? Han har skrivit följande rader och då syftat på den ”farliga” sexualiteten:

”Själv kan jag tänka mig en biografisk läsning. Trollfruktens verkningar kan tolkas som en gestaltning av hennes egna själskval sådana de antytts ovan. Bäst är den förmodligen som påhittig dikt i sin egen rätt.”

En fullständigt rimlig tolkning och jag förstår inte vad det är för fel på att även göra en biografisk läsning! (Var finns över huvud taget Praizovics och Holmströms argument för att Olle Thörnvalls - försiktiga - tolkning skulle vara felaktig?) Boken och speciellt den långa titeldikten är för övrigt lysande, sensuell och medryckande på ett överflödande sätt i skildringen av de berusande frukterna.